Femte söndagen i fastan - Kristi oskyldighet

Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig. Så beder, älskliga åhörare, den store och gudfruktige konung David under sin oförtjänta förföljelses tid. Han hade alltid vant sig vid att två sina händer i oskyldighet, och hans hjärta var ostraffligt; icke destomindre blev han likväl dagligen plågad, förtalad, smädad och förföljd. Då grep han till bönens vapen, och ropade till Gud: Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig (Psalt. 26:1).

Här kanske någon invänder: Huru understår sig David att så starkt pocka på sin oskuld, då var man vet, att han ofta och grovt syndade, samt att han på ett annat ställe (Psalt. 143:2) bönfaller: Herre! gack icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig? Det är sant: för Gud är ingen levande rättfärdig; ingen människa är så oskyldig, att hon, genom egen förtjänst, kan bestå inför Guds stränga domstol. När det kommer därhän, så måste vi alla rent ut bekänna med Job (9:2-3): Jag vet det fast väl, att så är, att en människa icke kan bestå rättfärdig inför Gud; täckes henne träta med honom, så kan hon icke svara honom ett emot tusende. 

Men när David säger: Herre, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig, så begär han icke att pråla inför Gud med sin helighets rykte, utan han talar om sin saks rättfärdighet mot sina obilliga förföljare. Dessa önskar han väl intet ont; dock beder han, att Gud ville skaffa honom rätt; det är: skydda honom emot dem, och ställa hans rättfärdiga sak i dess rätta ljus. Herre, beder han därför, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig. 

Väl kan oskulden ofta förtryckas, men dock icke fullkomligt förstöras; Gud är dess rätts försvarare och bevarare. Vattuströmmarna upphäva sina vågor, de äro stora och brusa förfärligt högt; men ännu större och högre är den Gud, som skaffar dem rätt, vilka orätt lida. Av sådan anledning sade David till Saul (1 Sam. 20): Herren varder väl varjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro. Utgången har ock strax därefter visat det; ty Gud skaffade David rätt och hämnade hans oskuld; då däremot Saul fick plikta för sin ondska och elakhet.

I dagens heliga evangelium visas oss huru oskyldigt Jesus, Davids Son, måste lida; dock har hans himmelske Fader skaffat honom rättvisa och räddat hans kränkta ära, så att han kunde säga: Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som därefter söker och dömer - det är min Fader, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud, och dock icke kännen. 

Så talar den frimodige Frälsaren, som "ingen synd hade", då däremot den saktmodige David, som visste sig vara, som andra, en svag, syndig människa, ej djärvdes på den bannande Simei taga straff, utan sade blott till sina tjänare, som ville slå honom: Låt honom banna, ty Herren haver budit honom banna David (2 Sam. 16:5,10).

Davids tanke var denna: Gud har, efter sitt visa och heliga råd, försatt mig i detta elände, och låtit Simei däruti finna ett tillfälle, som han visst länge önskat, att utan fruktan och anseende utösa sitt hjärtas ondska över mig; följaktligen må han göra det onäpst, liksom det skedde på Guds befallning. Ho kan nu säga: vi gör du så?

Vi veta för övrigt, att världens sätt att belöna det goda är sådant, och att ingen undgår dess smädelystnad. Vem var heligare, vem var oskydligare än Jesus, den Eviges Son? Likväl se vi av dagens Evangelium, att han blev gruvligen hånad och smädad, ja, ännu värre nedskälld och förbannad än David; men sanningen var hans skärm och sköld emot alla lögnens mordpilar. Hans fiender gingo bort, betäckta med blygd, och hans oskuld segrade.

Värda åhörare: Detta skall idag bliva ämnet för vår andakt. Gud give oss sin anda och nåd att känna sig och den han sänt haver, Jesus Kristus! Måtte vi så betänka vår dyre Frälsares oskuld, att vår tro vinner större styrka, och vårt hjärta större förmåga att vandra efter det mönster, som han i dag för oss framställer! Härtill utbedja vi oss hans nåderika bistånd i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 8:46-59

Ämnet för vår andakt skall bliva:
Kristi oskyldighet
1) smädad och hånad
2) försvarad och rättfärdigad

Votum

O Jesus, du oskyldiga och obefläckade Guds Lamm! Förbarma dig över oss, och giv oss din anda och nåd till ditt ord, att vi må lära att efterfölja din oskyldighets fotspår, fördraga med tålamod allt ont, och lida med gott samvete all orätt! Amen.

Förra delen:
Kristi oskuld smädad och hånad.

Davids 7:e psalm har till ingress: "Davids oskyldighet", emedan den oskyldige Konungen däruti försvaras emot hans fienders skymliga tillmälen. Vårt Evangelium i dag kan också ingen mera passande överskrift få än "Kristi oskuld", ty oskulden talar här ur Frälsarens mun, då han spörjer sina fiender: Vilken av eder straffar mig för synd?

Icke desto mindre blev han gruvligt smädad av judarna. "Säga vi icke rätt - frågade de - att du är en samarit och haver djävulen?" Samariterna, bör man veta, hade skilt sig från judiska kyrkan, och voro icke allenast i åtskilliga viktiga religionsstycken söndrade från judarna, utan levde även med dem i största osämja, isynnerhet sedan några samariter hade orenat templet i Jerusalem medelst dit inkastande av ben efter lik. Då nu de smädlystna judarna icke kunde förebrå den oskyldige Jesus någon last eller odygd, så föllo de på det rådet, att beskylla honom för irrlärlighet, och kallade honom på spe en samarit, det vill säga en kättare, en svärmare, ur vilken djävulen, och ingen god ande, talar.

Jeremias klagade på sin tid (Jer. 15:10): Ack, min moder, att du mig fött haver, över vilken var man jadut ropar i hela landena; haver jag dock uppå ocker varken lånt eller tagit; likväl bannar mig var man. Ännu mera är det att undra över, att man med vår oskyldige Frälsare så tvistat och mot honom utfarit. Icke ockrade han, icke handlade han, eller på något sätt gjorde judarna förfång - varför nedskällde och smädade de honom då?

Jo, han hade högligen förtörnat dem i sin skarpa straffpredikan, där han säger: Den där av Gudi är, han hörer Guds ord; därför hören I icke, att I icke ären av Gudi. I deras egen tanke hade de hittills alltid varit Guds käraste och frommaste barn. Då nu Jesus ville betaga dem deras falska inbillning, och straffade deras otro, olydnad och förhärdelse, vände de saken åt annat håll, och utskreko honom, av hämndgirighet, för en samarit, en kättare, ett djävulens foster.  Häri liknade de sina förfäder, om vilka Amos säger (Am. 5:10): De äro honom gramse, som dem uppenbart straffar, och hava en styggelse vid dem, som hälsosamt lärer. 

Så länge Natan blott liknelsevis talar om en rik man, som fråntagit den fattige hans enda får, då ivrar David emot sådan obillighet och yttrar i sin vrede, att så framt Herren lever, skall den mannen, som så gjorde, döden dö; men när Natan rent ut säger: "Du är denna mannen!", då kan ej var och en så överlämna sig själv, att han säger med David: "Jag haver syndat mot Herren." Säger Jesus till judarna: I hören icke, ty I ären icke av Gudi, så, i stället för att rannsaka sina hjärtan och göra bot och bättring, ropa de med fullt uppsåt att hämnas med en smädelse: "Du är en samarit och haver djävulen."

Den vällustälskande filosofiska sekt, som man kallat epikureer, säga allt för öppenhjärtigt (Vish. 2:12,14): "Låt oss vakta efter den rättfärdige, ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot våra gärningar, och straffar oss, att vi synda emot lagen, och utropa vårt väsende för synd, samt straffar vad vi i hjärtat hava." De skenheliga fariseerna äro icke så uppriktiga, att de skulle bekänna, var det onda sitter hos dem: tvärtom måste religionen tjäna till täckmantel för deras skalkaktighet, i det de föregiva sig icke hata Jesus därför, att han näpser dem och säger dem sanningen, utan därför, att han är en samarit, en kättare, en villoande, en fiende till judiska folket, och haver djävulen. Som det står att läsa i Pred. 10:3: Och ändå, att den galne själv galen är i sina anslag, håller han likväl alla för galna - så gick det även här: de, som själva voro djävulens slavar, ville besudla den oskydlige Jesus med deras syndagalla.

Då nu Frälsaren hade låtit förstå att den som ville gömma hans tal, icke skulle se döden till evig tid, då först mente de sig rätt hava skäl att smäda och förbanna honom. "Nu," säga de, "hava vi förnummit att du haver djävulen; Abraham är död och profeterna, och du säger: vilken som gömmer mina ord, han skall icke smaka döden evinnerligen. Är du mer än vår fader Abraham, som död är? Profeterna äro ock döda, vem gör du dig självan?"

I detta inkast röjas på en gång deras okunnighet och deras ilska; deras okunnighet, i det de icke rätt förstodo Frälsarens ord, ej heller erkände att han i alla avseenden var större än Abraham och profeterna; och då de så väl av hans underverk, som ock de om honom uppfyllda profetiorna ganska lätt hade kunnat komma till en bättre kännedom om hans person och ämbete, så var deras halsstarriga föregivande, att de ej kände saken, en verkan av deras elakhet och ilska, och bevisade att de blott sökte skäl att skenbarligen smäda och skymfa.

Än föraktade de honom för hans födelseorts skull och frågade: "Skall Kristus komma från Galileen? Därifrån har ännu inge profet kommit." Än bespottade de honom, att hans anhängare endast vore av sämre folkklassen, och inga förnäma, ansedda personer; då hette det: "Icke haver någon av översteprästerna eller fariseerna trott på honom, utan detta folket, som icke vet lagen, är förbannat." (Joh. 7:41f). Botade han en blind på sabbaten, så hette det strax: "Denna mannen är icke av Gudi, efter han icke håller sabbaten."

Även av hans ord, att den, som gömmer hans ord, skall icke dö, togo de ingen anledning att begära ytterligare förklaring, huru de skulle rätt förstås och tydas, utan blott gladde sig däråt, att de hade en förevändning till deras beskyllning att han föraktade Abraham och profeterna och måste därför hava djävulen.

Så grova och hårda dessa smädelser än voro, så grundligt hava de ock blivit vederlagda, och vilket jag skall bjuda till att bevisa i denna predikans

Senare del:
Kristi oskuld försvarad och rättfärdigad.

Med hela en oskyldigs frimodighet framträder Jesus sina smädare under ögonen och frågar: Vilken av eder straffar mig för synd? Han hade ju ingen synd begått, och aldrig hade ett osannfärdigt ord kommit över hans läppar. Ehuru hans ovänner hade utskrikit honom för att vara än en drinkare, än en folkförförare, än en stackare, som umgicks med publikaner och syndare, än en Beelsebubs stallbroder, kunde de likväl icke bevisa vad de sade, eller få något syndigt påbördat honom, ty hela hans levnad var helig och obefläckad, och hans ord var icke annat än Guds ord, så att han kunde rätt säga: Min lärdom är icke min, utan hans, som mig sänt haver. Vilken som vill lyda hans vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gudi, eller om jag talar av mig själv (Joh. 7:16-17). Den av Gudi är, han hörer Guds ord.

Fromma hjärtan, som älskade sanningen, och voro av Gud upplysta och regerade, gåvo ock villigt rum åt sanningen av Kristi lära, och erkände densammas helighet: de hörde Guds ord av honom, trodde och lydde. Men att flera av judarna ej ville höra, ej lyda det, härrörde därav, att de ej voro av Gudi och ej läto Guds anda verka hos sig, utan fastmer smädade den oskyldige Jesus, och påstodo honom hava djävulen. Men Jesus svarade: Jag haver icke djävulen, utan jag prisar min Fader, och I haven försmädat mig. Allt vad han lärde syftade på förherrligandet av den store Gudens ära, och att förstöra djävulens rike.

Därför uthärdade han ock all smälek av världen med exempellöst tålamod, och blev fast vid sitt beslut: Jag söker icke min pris. Han sökte icke egna fördelar, utan levde frivilligt i sådant armod, att han platt intet ägde, varpå han kunde luta sitt huvud. Så sökte han ej heller sin egen pris, utan hastade undan där man tillbjöd honom kunglig makt och värdighet. Hade han renat spetälska, återgivit döva hörseln och dumbar talet, så förbjöd han icke blott de onda andarna, utan ock sina egna lärjungar att säga det för någon.

Därför kunde han ock med fog säga: Jag söker icke min pris, utan min Faders, och den är väl till, som därefter söker och dömer. Ju mera han förnedrade sig själv, desto högre blev han ärad och upphöjd genom sin himmelske Faders vittnesbörd, och flera gånger genom röster från himmelen: Denne är min käre Son, i vilken jag haver ett gott behag; honom hörer. (Matt. 3:17). Jag haver förklarat honom och vill återigen förklara honom (Joh. 12:28). Då han uppenbarad vart i köttet, vart han även rättfärdiggjord i andanom, genom den Helige Andes utgjutelse, genom hans underverk, och genom hans ords livgivande kraft, varpå det eftertryckliga bedyrandet kommer i vårt dagsevangelium: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

Då människorna trodde på djävulens ord, är synden, och genom synden döden kommen i världen, och har således döden makt över alla människor, efter de alla syndat hava. Men den, som i sann tro anammar Kristi ord och gömmer det, han skall icke se döden till evig tid. "Ty ehuru även de troende dö, är dock deras död egentligen ingen död, utan fastmer en bortgång till ett bättre liv. De hava genom döden framträngt till livet. För de oförståndiga synas de, såsom de dödde, och deras avlidande varder räknat för en pina, och deras avfärd för ett fördärv, men de äro i frid." (Vish. 31:2-3).

De rättfärdigas själar leva och vila i Guds hand; väl är kroppen underkastad förruttnelse, men den bliver icke död för beständigt, utan skall på den yttersta dagen uppväckas och bliva lik Jesu förklarade och odödliga lekamen, i kraft av Frälsarens löfte: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

På judarnas spefulla inkast huru orimligt det var av Jesus att lova andra odödlighet, då han själv efter deras begrepp var en dödlig människa, som måste dö såväl som Abraham och profeterna, svarade han:  Är det så, att jag prisar mig själv, så är min pris intet; min Fader är den, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud. Och I kännen honom dock intet.

I detta Kristi tillkännagivande ligger intet högmod, utan blott en vink av hans av sin himmelske Fader erhållna höga makt; därför tillägger han ock strax: Om jag sade att jag icke kände honom, vore jag en ljugare liksom I, men jag känner honom och håller hans tal. Och ännu ytterligare: Abraham, eder fader, fröjdades att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad. Nu förgick dem allt tålamod: "Vad!" - ropade de - "femtio år haver du icke ännu, och Abraham haver du sett?"

Detta allt bevisar, att de ej förstodo Frälsaren, utan trodde att han ville driva gäck med dem, helst Abraham var död nära tvåtusende år förut, och Jesus besvarade deras infall med försäkran: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag." I vreden upptogo de stenar för att kasta på honom, men Jesus gömde sig undan och gick ut av templet.

Vi hava nu, värdaste åhörare, förklarat huru Kristi oskyldighet blivit smädad av nedriga fiender, och försvarad och rättvisad av hans himmelske Faders och tusentals andras vittnesbörd. Låtom oss nu fråga oss själva till vilkendera klassen vi höra.

Ännu finna judarna, Gudi klagat, bland oss kristna många med dem likasinnade stallbröder, som förneka, smäda och förringa Jesu gudomliga sanning, samt anse honom på det högsta för en vis och upplyst man på sin tid. Månne sådana i sitt hjärta icke finna vederläggningen av sin galna otro, och månne de i sin fräckhet ej överträffa de forna judarna, som ej begrepo hans ankomst, ej hade därav sett och rönt de hälsosamma följderna?

Låtom oss, mina vänner, hjärtligt bedja för dessa vilseförda, och icke söka oss till deras mängd, som skämmas vid Kristus och hans Evangelium! En sann, en uppriktig kristen erkänner med ödmjuk undergivenhet det stora verket, som Jesus med sitt människoblivande fullbordat till alla deras eviga frälsning och salighet, som tro på honom. Han sjunger av uppriktigt hjärta, av rent uppsåt och med fullt allvar:

Jesus är min vän den bäste,
vilkens like aldrig är.
Skall då jag så med de fleste
övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den mig har så kär;
en skall vara bägges vilja
alltid här, och evigt där.

Han har döden för mig lidit,
ingen skall fördöma mig;
hos sin Fader för mig bedit,
det mig gagnar eviglig.
Ho är den, som vill förklaga
den han själv utkorat har?
Ho vill ifrån honom draga
den han har i sitt försvar?

Jag är viss och därpå liter:
varken liv, ej heller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Låtom oss därför, älskliga åhörare, förenade anropa om nåd och förmåga att vandra i den store Mästarens heliga fotspår, och tåligt fördraga, om världens barn för hans bekännande skall överhopa oss med förakt och förföljelse.

Vi hava i dag följt denne vår dyre själavän genom dess förnedringstillstånd till dess herrliga upphöjelse. Måtte det alltid bliva vår tröst, att vad vi lida, är och bliver ett intet mot vad han för vår eviga frälsning nödgats genomgå, och att vi även en dag efter jordlivets slut, få, till lön för vår beständighet i tron, den Gud oss nådigt förläne, deltaga i hans herrlighet, och se honom såsom han är.

Honom vare ära, lov och pris ifrån evighet till evighet! Amen.