Med dessa skarpa och allvarsamma Herrens ord till Israels herdar begynner jag min predikan på denna för mig så viktiga dagen. Ingen falsk och otrogen lärare borde kunna höra dessa orden utan stor förskräckelse; och själva de rättsinniga herdarna komma i stort bekymmer, när de betrakta dem. O, mina vänner! Det är icke så lätt att vara präst, som den blinda hopen inbillar sig. Det är icke så lätt att vara lärare, som mången åhörare tror, och mången lärare menar. När herden skall göra räkenskap för vart får, när själasörjaren skall göra räkenskap för var själ, då får han veta, vad predikoämbetet betyder.
Jag säger då om igen de orden, som blivit min ingång i dag. Jag säger dem med stor fruktan och bävan i anseende till mig själv. Jag säger dem icke utan stor betänksamhet, och till min egen varning. Jag säger dem, och Gud låte dem rätt kraftigt röra mitt hjärta på denna min avskedspredikodag, och i alla mina livsdagar. Jag säger dem, och när I, som ären åhörare, hören detta, så bedjen Gud för edra lärare, som hava en så tung börda liggande på svaga människoaxlar:
Ve Israels herdar, vilka föda sig själva; skulle icke herdarna föda hjorden? Men I äten det feta, och kläden eder med ullen, och slaktaden det gödda; men fåren villen I icke föda. De svaga stärkten I icke, och de sjuka heladen I icke, det såra förbunden I icke, det förvillade hämtaden I icke igen, och det borttappade uppsökten I icke. (Hes. 34:2-4)
Ve Israels herdar, säger Gud. Ack, att han icke hade orsak till att säga: Ve Sveriges herdar! O, det står fasligt till i predikoämbetet, när Gud skall hava orsak till att ropa ve över herdarna. Ack, ack, när detta ve skall drabba den otrogne herden, som är liknöjd om ulven bortsläpar Kristi får till helvetet; när detta ve kommer för honom i döden, och skall ljuda i hans öron på domens dag, vart vill han då taga vägen? Ve honom, när själarnas blod skall krävas utur hans händer; ve honom, när han skall framträda för Kristi domstol, och göra reda för den dyra hjorden, som Kristus köpte med sitt blod! Ack, mildaste Jesus, bevara mig, att icke detta ve må drabba mig. Ve Israels herdar!
Men varför ropar Gud ve över dem? Därför, att de endast födde sig själva, men icke Kristi hjord; därför, att de gjorde sig endast vällustiga dagar på jorden, men frågade icke efter, om fåren blevo den eviga dödens slaktoffer; därför, att de åto det feta och slaktade det gödda, men Kristi dyrköpta får släppte de på magert bete; de födde dem icke med det kraftiga, det levande Guds ord.
Och, min Gud, månne kristenheten har sådana herdar ännu? Ja, tyvärr finnas de! Gud give de icke funnos till allt för stor mängd! Ännu har Gud orsak till att ropa till många lärare i vår kristenhet: I herdar, I herdar, I föden icke hjorden! I ären ej måna om mina får, för vilka min Sons blod har runnit. I frågen mera efter fårens ull, än efter fåren själva; mer efter människornas penningar, än efter människorna själva; mer efter jordisk vinst, än efter den största vinsten, vinna själar; mer efter edra världsliga inkomster, än efter den stora inkomsten, att kunna leverera frälsta får i överherdens Jesu händer; mer efter jord och mull, och värld, än efter själarnas himmel och salighet.
Det går ett svagt får i eder församling, och det får gå där; I stärkten det icke. Där ligger ett andligen sjukt får, och det får ligga där. I helen det icke. Där går ett får, som släpas med svidande samvetssår; men I förbinden det icke. Där vankar ett förvillat får; men det rör eder icke; I hämten det icke igen. Och där borta löper ett borttappat får till sin olycka; men I uppsöken det icke.
Ack, är det icke ömkligt, att Herren skall vara nödsakad att tilltala många herdar på detta skarpa sätt? Är det icke förskräckligt, att Gud skall vara nödsakad till att ropa: Ve herdarna! Ve herdarna!
Välsignade åhörare! Det är ej underligt, att dessa orden hava fallit mig synnerligen i hågen, då jag skulle bereda mig till predikan på en dag, så märklig och beveklig för min själ, som denna. Äntligen har jag, svaga stoft, med matta kropps- och själskrafter hunnit uppleva denna dagen. Äntligen äro mina ämbetsår i denna staden, något över tio år, bortflugna snarare än en vävspole, och äro förledna utan all förtövan (Job 7:6). Äntligen har jag hunnit upp en dag, på vilken jag får tacka min nådige Gud i himmelen för all den styrka han meddelat min svaga kropp och min fattiga själ, under dessa tio åren. Äntligen får jag ännu en gång tillfälle att tala några väckande avskedsord på ett rum, dit jag så ofta uppstigit, och där jag så ofta stått med skälvande knän och stort bekymmer.
Palmsöndag! Du är en stor dag för mig. På dig skall jag utgjuta mitt hjärta i Guds sköte, och säga mitt hjärtas mening till de återlösta själar. I dag handlar evangelium om Herrens Nattvard. Ack, en stor, en oförliknelig text: jag har ofta på detta rummet predikat om Herrens Nattvard. Ofta har jag ropat mig hes på de ovärdiga nattvardsgäster, att de skulle besinna sig och icke löpa som svin till Herrens bord. Gud vet vad det har verkat. Hos de flesta verkar det väl ingenting i dessa bedrövliga tider. Men har jag ropat fruktlöst i tio års tid, ack, I ovärdiga kommunikanter, så låten då icke denna min avskedspredikan vara utan frukt i edra själar!
Ack, alla dessa fåren har den gode herden lidit döden för! I dag tänker jag hålla ett avskedstal till dem allesammans. I svaga får! Gud give mig nåd till att stärka eder i dag! I sjuka får! Gud give mig nåd till att hela eder i dag! I sårade får! Gud give mig nåd till att förbinda eder i dag! I förvillade får! Gud give mig nåd till att hämta eder igen i dag! I borttappade får! Gud give mig nåd till att uppsöka eder i dag!
O Gud, du har styrkt mig i så många predikningar på denna predikstol, styrk mig nu också i dag! O Jesus, rör våra kommunikanters hjärtan på denna dagen, då det predikas om din instiftade Nattvard! O du helige Ande, hjälp mig, som för andans ämbete, att mig måtte given varda en öppen dörr till något människohjärta i dag! Därom beder jag dig; hör mig, milde Herre Gud! Amen!
Fader vår, som är i himmelen...
EVANGELIUM: 1 Kor. 11:23-29
I anledning härav betrakta vi nu i Herrens namn:
Ett avskedstal, ställt till Kristi dyrköpta får av flera slag.
Jag tänker ställa detta avskedstal
1) till de borttappade fåren, dem jag ärnar uppsöka,
2) till de förvillade fåren, dem jag ärnar hämta igen,
3) till de sjuka fåren, dem jag ärnar hela,
4) till de sårade fåren, dem jag ärnar förbinda, och
5) till de svaga fåren, dem jag ärnar stärka.
- - -
