[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan hölls i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799]
Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.
Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.
Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?
Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.
Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:
Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...
Evangelium Matteus 17:1-8
I Herrans namn betrakta vi nu:
Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?
Och vid detta överväga vi
1) Den eviga glädjen i himmelen och
2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?
Stor herrlighet och lust är till
när Herren Sebaot.
Väl allom han den giva vill
och mycket mera gott;
allenast tron den tager an,
allenast tron den tager an
i Herren Sebaot.
O Herre Gud, var du så god,
där lät oss komma till.
Ack, muntra du vårt svaga mod,
allt såsom du själv vill.
Gör oss svaga frimodiga,
gör oss svaga frimodiga
i Herren Sebaot.
Ja, låt oss få en evig ro, ja, låt oss få en evig ro, när dig, Herre Sebaot! Amen.
Avhandling.
Nu, så kom du ljuvliga ämne om den eviga glädjen, du som har satt så mången syndare i eftertanke ifrån den första dag, som du föreställes i världen! Så kom då, du ljuvliga ämne, som har styrkt, fröjdat och hugsvalat så månget Guds barn under alla svårigheter i denna jämmerdalen! Ack, kunde jag föreställa dig med ett sådant eftertryck i dag, att ingen av alla dessa åhörare måtte slippa ur kyrkan, som ej kände något slag i sitt samvete, någon dragning på sitt hjärta till att i bättring och tro söka till att bliva en innevånare i den himmelen, som jag, arme syndare, nu skall omtala på jorden.
När Frälsaren i sina köttsdagar skulle förklaras, så tog han Petrus, Jakob och Johannes till sig, och hade dem avsides på ett högt berg. Och när jag på denna dagen skall föreställa den himmelska herrligheten, så ville jag hjärtligen önska, att I alla, dyrt återlösta åhörare, måtte bliva tagna avsides, avsides ifrån alla jordiska tankar, avsides ifrån världsliga bekymmer, avsides ifrån detta förströende hushållsbesväret, som har förstört så mången själ på jorden, avsides ifrån detta syndiga bullret, som de oroliga världens barn föra i världen.
O du arme syndare! Du har, kanhända, gått hit ifrån ditt hus idag, och haft huvudet fullt av idel jordiska, idel världsliga tankar. Sådan är du kommen i kyrkan, och sådan sitter du här nu i denna stund. Nå, så give Gud du måtte få annat att tänka på, på denna Kristi Förklarings-Söndag! Give Gud, att din salighet måtte hädanefter bliva ditt angelägnaste tankeämne!
Herre Jesus, tag dessa själarna avsides! Herre Jesus, låt dem få himmelska tankar idag, som har haft jordiska tankar allt intill denna dagen! Herre Jesus, den som icke kan bevekas med en predikan om den eviga pinan, så bevek honom idag med en predikan om den eviga glädjen!
Vi göra alltså, i Jesu namn, början i vår betraktelses
Första del: med den eviga glädjens beskrivning.
Ingen må begära av mig någon fullkomlig beskrivning på den eviga glädjen. Den mest begåvade man, det bästa Guds barn är icke i stånd till att giva en sådan beskrivning i denna världen. Skulle någon kunna beskriva den eviga glädjen för oss, så skulle det vara en salig själ, en människa som är i himmelen. Vore det möjligt att vi kunde komma till tals med en sådan människa, se, den vore den enda, som kunde säga oss vad den eviga glädjen är. Men kanhända att vi ändå icke kunde få en beskrivning på denna glädjen i all dess höjd. Kanhända att den himmelska fröjden låter icke uttala sig på något mänskligt tungomål. Kanhända att här äro inga ord i våra språk, som vi tala i världen, inga ord, varmed man lämpligen kunde uttrycka den fröjden. Kanhända en salig själ kunde icke säga mer, om du finge tala med henne, än så här: "Ack, du kan aldrig tro, vad jag njuter för en glädje i himmelen! Ack, Herre Gud, vad lust det är! Ack, Herre Gud, vad lust det är, när Herranom Sebaot!" Kanske det var allt vad hon kunde säga.
Petrus hade en liten himmel på Tabors berg, och den beskriver han med ett enda ord. Han kallar det gott. Det var allt vad han sade. Här är mycket gott, sade han. Aldrig har jag känt något på jorden, som är så gott, ville han säga. Herre, här är oss gott att vara. Och kanske Petrus kunde icke säga mer nu, om vi råkade honom, ehuru han nu har varit i himmelen snart i adertonhundrade års tid. Därför, när jag, usla stoft, som bor i detta lerhus (Job. 4:19), när jag har lovat till att tala om den eviga glädjen i himmelen, så hade jag sannerligen tagit mig vatten över huvudet, såframt jag lovade till att fullkomligen avmåla vad för en fröjd där är, vad för en fägnad där kännes, vad för en ro där vankar; huru väl den sången ljuder, som där höres, och så vidare; ty detta är varken jag eller någon annan människa i stånd till. Nej, jag lovar endast några matta drag på denna tavla. Jag lovar endast några kastade streck i denna målning.
Jag skulle väl försöka att visa eder det himmelska Kanaan, det himmelska Tabor i dag, men det bliver på håll, det bliver ganska långt ifrån, det bliver på ett obeskrivligen stort avstånd. Allt vad jag kan säga härom, så bliver det en matt kopia. Originalet, originalet är osägligen förträffligare. Käre åhörare, var mån om att komma i himmelen, så får du bättre själv erfara vad himmelen är, än någon präst kan säga dig i världen!
Nu, så låt oss då bestiga det höga berget, det himmelska Tabor! Låt oss se en liten skymt av den eviga glädjen. Där är en glädje, som icke avbrytes av någon ångest. Där är en glädje, varemot all jordisk glädje är att räkna för skarn och träck. Där är glädje för både kropp och själ. Allt, allt är glädjefullt i himmelen. Glädjefull är den första förvåningen. Glädjefullt är umgänget med Gud. Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen. Glädjefull är förklaringen för kroppen; och, det som sätter kronan på allt, all denna glädjen tager aldrig slut, den varar evigt.
Låt oss nu genomgå detta:
1) Glädjefull är den första förvåningen. När ett Guds barn har stått över den sista svåra kampen i dödens stund; när dess renade själ har bjudit den helgade kroppen farväl intill domedag; när bandet är upplöst emellan dessa tvenne vännerna, kropp och själ, kroppen lämnas åt förgängelsen, och själen begiver sig upp åt himmelen; när denna frälsta själen för första gången kommer inom himmelens port; så tycker jag, att jag ser, huru förvånad hon bliver.
Evangelisten Lukas berättar oss, att Petrus och de, som med honom på berget voro, de blevo i början förtyngda av sömn, och då de uppvaknade, fingo de se sin Mästares klarhet, och de två skinande vännerna stå när honom. Tänk, vad de måtte hava blivit förvånade, när de vaknade och fingo se denna glada synen! Säkert måtte de hava sagt: "Vad är detta för något? Vi somnade på Tabor, och jag tror vi hava vaknat i himmelen. Vi hava nu umgåtts med vår Mästare i tre års tid; men aldrig sågo vi honom skina, som han nu skiner. Och vad är det för ett sällskap som han har hos sig? O vad är detta? Vad är detta?"
Just så förvånad bliver en fattig själ när hon nyligen är inkommen i himmelen. Ack, jag tycker mig höra, hur förundrad hon frågar: "Var är jag? Är jag i himmelen? Huru är jag kommen hit? Huru har jag kunnat svinga mig över lufthimmelen, över stjärnhimmelen, och in i de saligas himmel? Jag, som icke var värd till att trampa stoftet på jorden den tiden jag var på jorden, är jag i himmelen? Jag, som icke var värd till att se på den naturliga himmelen; är jag i de frälstas himmel? Jag, som borde hava legat i helvetet, är jag i himmelen? Jag, som borde hava smakat den eviga pinan, får jag fröjdas utan återvändo? Jag, som borde hava varit bland djävlarna, får jag vara ibland änglarna? Jag, som borde hava fått min boning bland de fördömda själarna, är jag bland de utvaldas tal? Jag, som borde hava blivit kastad i det yttersta mörkret, får jag vara i det eviga ljuset? Skall en mask, skall ett stoft, skall en syndare få vara i himmelen? Nyss var jag i världen, och nu i himmelen. Nyss var jag bedrövad, och nu så innerligen glad. Nyss stod jag ut en svår kamp, och nu har jag vunnit. O, du min odödliga själ! Du var ju nyss i kroppen; men var är du nu? Ack, ur kroppen, och i himmelen."
2) Glädjefullt är umgänget med Gud. Ja, ja, det bliver höjden av den eviga glädjen. Vore icke Gud, vore icke Jesus, vore icke den helige Ande i himmelen, så vore där ingen glädje! Vad skulle det väl vara för glädje, när Gud vore borta, när icke Jesus funnes där, när icke Guds Ande sågs till där? Men glädje över all glädje! Beflitar du dig om att komma dit, du mitt älskade uppfostringsfolk, så får du umgås med Gud; och det bliver en fägnad, som min tunga är alltför svag att kunna beskriva.
Det är sant, du kan väl få umgås med Gud på jorden också. Du kan fö umgås med honom i bnen, i tron, vid värdiga nattvardsgångar, vid Guds ords andäktiga betraktelse. Men så nära, så nära kan du aldrig få umgås med honom på jorden, som det sker i himmelen.
Se, huru var det på Tabor den lilla stunden, som glädjen varade där? Ack se, du läser ju i dagens evangelium, att den skinande Frälsaren, och de tre lärjungarna, och de två männen, de voro ju i det allranärmaste umgänge med varandra där ovanpå berget. Och så är det i himmelen. Ack, du trogna, du omvända själ! Du har ju så ofta med tårfulla ögon och brinnande hjärta frågat: När får jag komma hem till min Gud? När får jag i evighet umgås med min Gud? Se, du suckande, du beklämda Guds barn! I himmelen, i himmelen, där får du vara ihop med din Gud så länge evigheten räcker. Du har ju så ofta talat med din Jesus i dina böner, och frågat honom, när han vill förlossa dig, och låta dig vara hos sig i all evighet. Var tålig, och vänta. Din Jesus, och du, I skolen snart komma tillsammans med varandra. Men det bliver en glädje för syndaren, när han och Frälsaren få tillsammans i samma himmel.
Petrus glömde i dag att han var på ett berg, som låg på jorden. Han ville resa tjäll; han ville slå upp hyddor på berget; men det förtjänar eftertanke, att han ville endast göra tre hyddor: en hydda till Frälsaren, en till Moses och en till Elias; men för sig, och sina tvenne kamraters räkning nämnde han ingen hydda. Varför det? Ack jo, han ville bo i samma hydda som sin Mästare. Där Jesus var, där ville Petrus vara.
Nå, detta var ett enfaldigt projekt av Petrus. Det kunde icke bliva utav. Men i himmelen, i himmelen, där är umgänget emellan Jesus och hans barn så nära, att de och han äro i en och samma himmelska hydda.
3) Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. O min Gud vad glädje att få vara ibland de heliga änglar! Ack du Guds och Jesu vän, det var Guds änglar, som fröjdade sig så hjärtligen i himmelen, när du gjorde bättring på jorden. Det är Guds änglar, som osynligen göra dig så många tjänster, och bära dig förbi så många faror i denna usla världen. Det är Guds änglar, som slå sitt läger omkring ditt hus och hålla vakt om dig, att ej djävulen må göra dig skada. Det är Guds änglar, som bliva resenärerna på den segervagnen, på vilken du i den sista stunden skall resa hem till din himmelske brudgum. Tänk u själv, vad det skall bliva för en glädje till att få hålla sällskap med dessa ljusa, dessa klara, dessa heliga andarna i all evighet!
Och det söta sällskapet med alla saliga människosjälar - men Gud, huru förnöjande skall icke det bliva! Lärjungarna sågo på Tabor Moses och Elias, tvenne saliga män, som de aldrig hade sett tillförne. Dessa voro nedstigna för en stund ifrån den stora himmelen ned i den lilla himmelen på berget. De voro där med både kroppar och själar. Ty här i dagens evangelium står, att de syntes, men hade de icke haft kroppar, utan blott varit där med själarna, så hade ju lärjungarna icke kunnat se dem. Men allraunderligast var, att de kunde känna igen dem, då de aldrig sett dem förr. Huru var det möjligt? Ja, vem vet det? Det måtte hava kommit av den klarheten, som var på Tabor. I det ljuset kände de dem.
O, så hade då lärjungarna sällskap en stund med tvenne saliga Guds barn. Och så är det i himmelen. Där kommer alla Guds barn till att räknas; men du store Gud, vad det bliver för ett glädjefullt möte! Tänken bara själva efter! Till att få råka alla trogna, som hava levat ifrån världens begynnelse intill dess ända; till att råka alla heliga fäder, präster, profeter, konungar, apostlar, martyrer, våra vänner, våra anförvanter och bekanta, våra medstridande och medstriderskor, som hava delat den andeliga kampen med oss, och vandrat med oss på livets väg: säg, kan någon människotunga omtala vad glädje det skall bliva?
Det har ju rört oss så mycket på jorden till att höra talas om den ångerfulle David, huru botfärdigt han grät, och vätte sitt läger hela nätterna med sina bättrnigstårar (Psalt. 6:7). Men du, mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att få se konung David, att få råka honom, och kunna känna igen honom i himmelen, huru glädjefullt skall icke det bliva!
Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om aposteln Paulus, huru han bad, huru han grät, huru han arbetade, huru han skrev, huru han reste, vilka faror han utstod, endast för att vinna människor och kunna draga själar till Gud. Men, du mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att en gång bliva så lycklig att få se denne av Gud upplyste aposteln, att med glädje få se honom, att få råka honom i himmelen, få tala med honom, och kunna känna igen honom, huru glädjefullt skall icke det bliva!
Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om de heliga martyrerna, som stodo ut så grymma plågor för Jesu namns bekännelses skull. Det har ju rört oss så mycket att bara höra talas om huru mycket de ledo; huru tåliga de voro; huru de gingo till avrättsplatsen så glada, som hade de gått på bröllop; huru de kysste korsen, på vilka de skulle spikas, och myste åt de bödelsyxor, med vilka de skulle halshuggas. Det har varit rörande, säger jag, att bara höra detta beskrivas. Men, men, du mitt älskade uppfostringsfolk, att i himmelen verkligen få råka dessa hjältar, dessa hjältinnor i Jesu tjänst, att få med glädje se dem, och kunna känna igen dem, huru glädjefullt skall icke det bliva!
Ack, trösten eder härmed, I bedrövade Guds barn, när I genom döden tagen avsked med edra närmaste! Du bedrövade moder, var tröst, var tröst, när döden frånrycker dig ett älskat barn! Var detta barnet Guds barn, så visst som det var ditt barn, så vill jag säga dig, att det har endast några dagar bittidare än du fuländat sin resa, och kommit till sitt rätta hem. Det är endast på några ögonblick ifrån dig taget. Snart, snart skall du råka det sliga barnet.
Du bedrövade barn, var tröst, var tröst, när du genom döden förlorar en älskad fader och moder! Insomna dina föräldrar i Jesu famn, så gå de endast någon liten stund före dig att bese den kronan, som sedan skall sättas på dig, om du redligen kämpar för samma krona.
Du bedrövade åhörare, som måste se dig mista en trogen, en rättsinnig lärare; var tröst! Nu haver väl hans varnande, hans lärande, hans tröstande mun tystnat både i och utom templet, men giv dig tillfreds. Följ hans förmaningar, lyd hans varningar, och gack den vägen, som han visade dig till livet, så skall du med obeskrivlig glädje råka denne vaksamme läraren i himmelen.
Ja, omarmen ännu en gång edra kärlekspanter i edra sista stunder. Trycken dem för sista gången intill edra bröst. Sägen dem farväl, och svingen eder upp i himmelen. Hustru, omarma ännu en gång din man och säg: "Nu går jag till en bättre man!" - Barn, omarma ännu en gång din fader och säg: "Nu går jag till en bättre Far!" - Fader, omarma ännu en gång din son, och säg: "Nu går jag till den Sonen, Jesus, som är mig given." (Jes. 9:6)!
O, du mitt älskade uppfostringsfolk, låt oss leva såsom Guds barn, så skola vi dö såsom Guds barn; och då skola vi även, Gud ske lov, råkas i himmelen! Moses och Elias, Petrus, Jakob och Johannes skola mötas på det himmelska Tabor, liksom de möttes här på det jordiska Tabor. Där, där råkas Guds vänner, men de skiljas aldrig åt. De råkas, men de taga aldrig avsked. De råkas, men de bjuda varandra aldrig farväl. O glädje! o glädje!
4) Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. När lärjungarna vaknade på det heliga berget, så hörde de Moses, Elias och Jesus hålla samtal med varandra. Moses och Elias talade med Jesus, står här i dagens text; och Lukas berättar oss, vad samtalet handlade om. De talade, säger han, om Jesu avgång, som han fullborda skulle i Jerusalem (Luk. 9:31). Det vill säga, de talade om Jesu då nära förestående lidande, om hans kors, om hans död, om hans uppståndelse och himmelsfärd. Detta skulle då snart ske, och det måtte obeskrivligen hava fägnat Moses och Elias att få tala härom.
(forts.)
5) Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen
---
6) Glädjefull är förklaringen för kroppen
- - -
Andra och sista delen: där jag lovat lämna svar på den frågan: Vem får åtnjuta denna nu omtalade glädjen?
I själva min betraktelse i dag kallade jag denna frågan den ömmaste fråga av alla frågor på jorden. Det är hon ock verkligen.
- - -
Avslutning.
Äntligen vill jag bedja, ja, på det allvarligaste vill jag bedja varenda själ, som hört denna predikan om den eviga glädjen: dyrt köpta själ, nu har jag bjudit till i dag att avmåla för dig himmelens obeskrivliga fröjd. Ställ dig nu liksom tätt intill himmelens dörr, och lyssna efter, vad det är för en stor glädje inom dörren. Lyssna efter, huru genljudet av de saligas fröjdesånger skallar i de himmelska valven. Lyssna efter den angenäma klangen av harpor, som spelas av de hundrade fyra och fyrtiotusen. Lyssna efter, hur de med lust det sjunga, de stora med de små.
Jag tycker ditt hjärta borde bliva slaget, mjukt och böjligt för Gud, när du detta betänker. Och om du ej är hårdare, än klippan, så borde samvetet vakna, synderna trycka, själen förskräckas, ögonen öppnas; och du borde bliva så hjärtans begärlig efter Guds nåd på jorden, och hans glädje i himmelen, att denna bönen, varmed jag nu slutar, måtte bliva din allvarligaste bön: Gud, låt mig få en evig ro! Ack, låt mig få en evig ro, när Herran Sebaot! Amen.
