Första söndagen i advent - Hosianna hjälp Herre Jesus detta kyrkoåret

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Allhelgonadagen - Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Första delen
OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Andra delen: OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!

Sextonde söndagen efter Trefaldighets dag - Människolivet betraktat under bilden av ett blomster

En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16). 

Värdaste åhörare! När vi höra dessa Davids ord, så måste vi betänka, hur liten tid vårt liv varar, och att Gud om detsammas korthet och vansklighet erinrat oss genom framställningar av bräckliga bilder i naturen, såsom här, t.ex. gräs och blomster. En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16). 

Dessa bilder gäller om alla och för alla människor; ty vi komma alla på lika sätt till världen, och vi gå alla på ett sätt ur densamma. Vi äro alla som gräs, som blomster på marken. Så länge vi medgiva att jorden är vår gemensamma moder, så måste vi ock medgiva att vad den bär är förgängligt. Uttrycket: av jord är du; till jord skall du åter varda passar lika till människan, som till gräset och blomstret. På samma heliga blad står skrivet: Gud sade: Bäre jorden gräs och örter och fruktsamma träd, och att Gud skapade människan av en jordklimp. 

På ett beundransvärt sätt kommer en blomma ur jorden i ljuset; ej mindre underbart än människans första inträde i denna världen. Späd och svag delar den i allt blomstrets skiften. En fläkt är ofta nog att förstöra henne. Den ena dagen prålar blomman i solen och glänser som en drottning på marken: den andra dignar hon för en kulen vind. I dag är människan munter och frodig: i morgon sorgsen och avtynad. Huru sant finnes hon icke då avmålad i ovanstående liknelser!

"Mina dagar," säger Job, "äro såsom en vävspole, knappt började, förrän de lyktas; de fly som vinden, de förtorka som gräset, och snart ser man ej rummet, där människan levde och verkade här på jorden, liksom man ej heller ser det, där gräset frodades, sedan man inbärgat det i ladorna."

Med blomman och gräset delar ock människan det oundvikliga ödet att försvinna och bortdö i sin tid. Knappt har blomman hunnit utbreda all sin fägring, innan hon måste försvinna igen. Knappt har människan börjat leva, förrän döden bortrycker henne och gör slut på hennes liv. När vädret det övergår, heter det i vårt ingångsspråk, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer. 

Lika lätt sker skörden i båda fallen. Sickeln behöves icke för att avhugga blomstjälken, han vissnar av sig själv, faller av och bliver icke mer: våldsam död behöves ej heller för att bortrycka människan; en kall fläkt, en skarp il, en osund luft, en förpestad ånga, en oförmodad händelse, en ren tillfällighet, en obetydlig opasslighet behövas blott för att förkorta, ofta utsläcka hennes levnadsljus: ja, när åren tilltaga och livsvintern nalkas, uttorkas livssaften av sig själv, människan tager av i krafter, slocknar ut som ett ljus, vars näringskraft är förtärd, när dödens fläkt far förbi det; det försvinner, och dess rum ses icke mer. Det är liksom det aldrig hade varit där.

Ty man tänker icke på de vise evinnerligen, säger Predikaren (2:16), såsom icke heller på den galne, och de tillkommande dagar förgäta allt. De sysslor vi förvaltade, de hus vi bebodde, de fält vi odlade, det gods vi förvärvade, allt kommer i främmande händer, och vårt rum känner det icke mer. Skådespelet på den stora världsbanan fortfar, men spelas av andra personer; vi äro avgångna och våra rum förgätna det ögonblick de intogos av andra. I det verk, där vi arbetade, där vi strävade och verkade är, kanske inom 20 år efter oss, en alldeles ny omsättning för sig gången, och kanhända erinrar blott en och annan tillfällighet våra efterträdare om vårt namn och att vi suttit på samma plats som de.

Så ock med mig, som i dag står här och predikar; snart nog torde jag även bliva ryckt från detta jordelivet, och min plats är intagen av en annan. Huru lätt bliver jag då icke glömd och huru många av eder, som överleva mig ett halvt tjog år, komma då ihåg mig annorlunda än slumpvis, vid ett och annat tillfälle, då min erinran kan återväckas och mitt namn komma att nämnas.

Alltså är skuggspelet i detta livet; den ene uttränger den andre, för att åter utträngas och glömmas som han. Så vill naturen, så vill det mänskliga livets ordning. Den vissnade blomman förvandlas snart till ett oigenkännligt stoft; så förvandlas ock människan genom döden och förvandlas med mullen, och ännu har intet människoöga funnits nog skarpsynt för att kunna på begravningsplatsen utröna, vilken dödskalle av de flera där kringspridda, som tillhört konungen eller undersåten, den rike eller tiggaren. Herre eller dräng äga där lika rätt, lika värde; deras rum kännes icke mer; döden och graven samla och jämna allt.

Vårt liv är en skugga på jorden, säger Job, och vårt minne såsom en rök; i dag stort och aktat; i morgon ringa och förgätet. Det är såsom ett blomster på marken; dock till vår stora tröst, med den väsentliga skillnad, att, då blomstret förtorkat och åter blivit stoft, uppblomstrar det aldrig mera: så icke med den åter till stoft förvandlade människan; hon skall åter förklarad och förherrligad uppstiga ur graven och leva ett evigt liv, där ingen förvandling, ingen död mer äger rum. Och det är denna övergång, älskade vänner, som jag, med anledning av dagens heliga Evangelium, ämnar för eder vidare utveckla!

Låtom oss till vårt gagn och vår nytta använda våra blomstrande livsdagar, medan vi ännu äro på vägen, och alltid ihågkomma, att

medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.

Fader vår, som äst i himlom...

Evangelium, Lukas 7:11-17

Helga oss, Herre, i din sanning; ditt ord är sanning!

Betraktelse:
Människolivet, betraktat under bilden av ett blomster, som
1) förvissnar med dödens vind och
2) åter uppblomstrar i Jesu hand.

Herre, lär oss betänka, att vårt levande är såsom gräs och såsom ett blomster på marken, vilket hastigt förgås. Ja, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måtte förståndiga varda! Amen.

Förra delen

Människolivet, under bild av ett blomster, som förvissnar, då en fläkt av döden vidrör det, är vad vi, genom Guds nåd, ämna först visa. En yngling i sina blomstrande dagar bäres till graven. Såsom sin moders ende son, och i livstiden hennes enda tröst, sedan döden förut bortryckt hans fader, var det naturligt, att han blev högst sörjd och bittert saknad av den ömma, honom nu till graven följande modern. Vår dyre Frälsare såg henne, och strax ömmade hans hjärta för hennes svåra belägenhet: han varkunnade sig över henne och sade då till henne: Gråt icke. Genom sin undergörande makt befallde han den döde åter uppleva, och gav således den djupt sörjande modern hennes son tillbaka. Sådan är berättelsen i texten för dagen, som vi föresatt oss att närmare avhandla.

Om någons liv kan liknas vid en blomma, så är det väl den unga, uppväxande människans. Barndomen är dess knopp; då leker allt för vår inbillning, då styrer sorglöshet och glättighet hela vår själ, och sorgen är oss ännu en främling. I ungdomen sker utvecklingen, liksom blomsterknoppen allt mer öppnar sig och framställer sina förborgade sköna blad, så utvecklar sig ock hos människan dag från dag dess förmögenheter och anlag.

Gossen är nu yngling. Lik fågeln, som glatt hoppar ifrån gren till gren och muntert framkvittrar sin sällhet, flyger ynglingen från nöje till nöje och anar ej den sorgfulla framtiden. Han lever liksom han icke visste huru han lever.

Mannaåldern är snart inne. I sin fulla mognad sprider nu blomman all sin vällukt, fägnar och gagnar. Så ock mannen: allvarsammare plikter mana honom till nyttig verksamhet; han börjar allt mera känna och förnimma att han lever, att han är till; omsorger, bekymmer omgiva och bestorma honom. Liksom rosen blad för blad bortfaller och visar de dolda taggarna, så finner han ock, att ungdomsstyrkan och livligheten försvinner, att sorgerna förtränga de forna nöjena och visa fram gestalter, vilka han aldrig anat, och som sjuklighet, krämpor och kroppslidanden ännu försvåra.

Äntligen framskrider han till ålderns tidpunkt, och nu finner han rätt att det varit alltsammans såsom en rök, som en skugga, och suckar med fromhet: Liten och ond var min eländes tid, och mitt levande som ett gräs på marken. Snart ser, snart vet man ej rummet där det stått.

Den avlidne ynglingen var sin moders ende son, och modern tillika änka - tvenne omständigheter, som försvårade förlusten och väckte i högre grad det allmänna deltagandet; därför är ock antecknat att en stor hop folk åtföljde liket. Detta bör lära eder, ömma föräldrar, att känna och värdera Guds godhet. Ofta bortrycker döden den älskade sonen, den dyrkade dottern från mången bedrövad fader och moder; min ingen Jesus är tillreds att återgiva dem livet. Lären härav, att icke fästa eder allt för mycket vid edra barn; I kunnen älska dem högt, men Gud älskar dem ännu högre och tager dem därför tidigt till sig. I dag glädjen I eder över edra älsklingar; i morgon kanhända ligga de döda på bår. Haven I då ej tillvant eder att vara Herrens skickelse undergivna, så förblöda edra hjärtan av otillbörlig sorg.

Liten icke för mycket på ungdomen, utan kom ihåg ordspråket: "ungt folk kan dö; gamla måste dö." Veten, att ungdomsblomman är den mest blottställda, den ömtåligaste för stormarna; om morgonen blomstrar rosen, om aftonen står den bladlös och förtorkad. Sörjen därför icke omåttligt och bekymren eder icke oförnuftigt över de döda; ty de äro i Guds hand och intet kval kommer när dem.

O, om det vore eder tillåtet, ömt sörjande föräldrar, att upplyfta den slöja, som döljer edra bortgångna älsklingars framtida öden! - I skullen då tilläventyrs få se den förhoppningsfulle sonen förestå de mest smärtande olyckor, se honom bliva en odugling i samhället, en liderlig sälle, en fräck lagbrytare och, med ett ord, en usel varelse, som skulle störta både sig och eder i gränslöst elände, ja, måhända i en vanära, som skulle in i senaste eftertid släcka edert och edra avkomlingars förut vördade namn. Och den oskuldsfulla, sköna dottern, som bortrycktes i sin ålders-blomma ifrån eder, ur den ömmaste älskares armar: - vem vet, vem kunde veta och förutse vilka öden, som väntade henne på den skimrande världs-skådebanan, där hon skulle en gång uppträda. Kanske nöd, sorg, elände och vanära! Måhända bleve hon en osäll moder till olydiga, ovärdiga barn, och ett offer för den förtvivlan, som alltid åtföljer smärtan av frislagna förhoppningar!

Huru väl är det icke då, att dessa älskade vänner blivit undanryckta farorna, innan de lärt att känna dem, innan världen hunnit besmitta deras själ? Huru värdigt en kristen, att, vad hända må, alltid hava lämnat sin sak i Guds hand, och att med hela sitt hjärtas undergivenhet kunna säga i glädjens och sorgens stund, med den tålige Job: Herren gav och Herren tog - välsignat vare hans namn!

Men, invänder här kanske någon: "Kristus varkunnade sig över änkan i vårt evangelium och uppväckte hennes son - varför skedde det? Är det sant vad vi nyss hört, att saliga äro de, som tidigt undanryckas världens ondska, och var den sörjande moderns hjärta uppfyllt av denna tanke, och hon övertygad om dess riktighet, så var hon också icke att beklaga, och intet föremål för annat än vanlig flyktigt medlidande. Hade hennes son fruktat Gud i livstiden, så var han ju hans i döden, och vilade nu från sitt arbete, i den himmelske Faderns armar, dit ingen sorg hinner, där allt är evig lust och glädje!"

Ack, min vän! Guds råd äro outgrundliga, och vem kan inse hans avsikter? Den avlidne var sin moders ende son, detta är något som, kanhända även hos vår Frälsare, ömt talade till den sörjandes fördel och väckte hans medlidande. Därnäst skola vi ock besinna, och kanske detta var huvudgrunden till underverket, att Kristus nämligen ännu vandrade här på jorden, för att predika sin lära, och att denna behövde, för att vinna insteg hos de förhärdade, självkloka judarna, bekräftas med underverk. Skönare tillfälle därtill, än det närvarande, kunde väl knappast förekomma, och att hans vishet därav begagnade sig, bör så mycket mera berömmas, som han tillika därvid ådagalade ett det mest övertygande prov och bevis av sitt ömma människoälskande hjärta.

Överväg detta, min vän, och du skall finna upplyst vad du önskat, och din fråga besvarad, samt, nöjd med Guds ledning och i rätt besinning av ditt förstånds begränsade förmåga, när det gäller forskning i djupet av den eviges outgrundliga råd, som sann kristen redligt och allvarligt fråga:

Vad min Gud vill, alltid det sker;
hans vilja är den bästa.

Vi hava nu, värdaste åhörare, sett dödens makt över människolivet; vi hava sett ett offer, fällt av hans hand, en blomma, vissnad för hans fläkt, läggas på bår och utföras till den timliga förgängelsens rum; vi hava sett den blomstrande ynglingen i Nain, såsom död, utbäras till graven, vi hava delat den sörjande moderns veklagan och det sörjande folkets medlidande. Låtom oss nu tillse i vår predikans

senare del:
Huru denna förvissnade livsblomman åter uppblomstrar i Jesu hand.

Här kan man med skäl säga, att när nöden är störst, är också hjälpen som närmast. Händelsen förde Jesu väg till Nain, dit han ingick, icke för att av invånarna begära gott, utan för att göra gott. Strax inom stadsporten möter han likfärden, bliver genast varse den ömma moderns stora sorg, underrättar sig om dess orsak och avhjälper den därmed, att han återkallar till livs hennes döde, ende son. Detta var något, som endast Gud, och ingen människa kunde uträtta. Människorna kunna blott beklaga den lidande: Gud blott förmår göra underverk med honom och för honom.

Och till allt detta stora verk behövde Jesus blott ett enda ord - märk, blott ett enda ord: Unge man, stå upp!

Men vad lära vi av detta? Jo:

1) Att Jesus har ett hjärtligt medlidande med de bekymrade. Detta visade han icke blott vid ovannämnda tillfälle, utan ock, då han uppväckte Lasarus och Jairi dotter, då han grät över Jerusalem, och vid många andra tillfällen. Detta medlidande utövar han ännu där han sitter på sin himmelske Faders högra hand, omgiven av saliga andar. Ifrån sitt lysande majestäts tron skådar han milt ned till oss, usla syndare, ser vårt elände, ömmar för vår nöd och beder kärleksfullt för oss hos Gud, och stöder den sviktande blomman med sin vårdande hand, så att den icke förvissnar; ty, som Matteus säger (12:20): Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta, och veken, som ryker, skall han icke utsläcka.

Vidare är Jesus
2) De bekymrades kärleksfulle tröstare. Det utvisar även den evangeliska dagsberättelsen. Huru lugnande och tröstande måste icke detta Jesu tilltal hava varit för den ångestfulla änkan och sörjande modern: "Gråt icke!" Detta var ingen förebråelse för hennes tårar, nej, blott barbarer och omänniskor kunna med kallt blod och torra ögon se döden bortrycka dem, med vilka de levat i en långvarig förening och förtroligt umgänge. Jesus kände hela tyngden av hennes gjorda förlust: han ville ej förebrå henne att hon grät, utan blott erinra henne, att hon icke skulle ända till övermått lämna sig åt sin sorg, liksom hedningarna, som intet hopp hava; att hon skulle fatta sig, och betänka, huruledes hennes grämelse ingenting kunde minskas genom hennes omättliga sorg; att hon skulle överlämna sig Gudi, som tillsänt henne denna sorg, för att pröva hennes ståndaktighet, och som förklarat sig vara alla änkors, fader- och moderlösas försvarare. Se, min vän, så tröstar Jesus. Var nu hans ords icke blott hörare utan ock görare, hans lydige lärjunge och sanne bekännare, så skall du även erfara huru han

3) är de bekymrades trogne hjälpare. Detta ser man ock ur dagens text. Knappt hade han till den bedrövade änkan yttrat de tröstfulla orden: "Gråt icke!" förrän han framträdde till likbåren, befallde bärarna stanna, och ropade till liket med sin allsmäktiga röst: Unge man, stå upp! Och den döde reste sig upp, och begynte tala. Därefter återgav han honom åt modern. Så förvandlade den trogne hjälparen hennes sorg i glädje, och som sådan betedde Jesus sig under hela sin jordiska vandring: de blinda lät han återfå synen, de haltar bruket av sina ben och de stumma av sitt mål. Han har, vart han kom, alltid lämnat gudomliga prov av sitt välgörande och sin redobogenhet att hjälpa där det behövdes. Samt denna redobogenhet och denna beredvillighet att hjälpa, finnes ännu hos vår gode Frälsare i högre måtto, emedan hans förmåga nu är större, såsom Guds medregent och sittande på Faderns högra hand och på sin herrlighets tron. Han har lovat att han vill använda denna högre makt till förmån för sina återlösta vänner, och vad han lovat, det håller han även evinnerligen.

På denna livsblommans återuppblomstrande i Jesu hand antyder Hosea, då han säger (14:6): Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. I dessa ord ligger en ny försäkran om Guds allvarliga omsorg för människorna, vilkas hjälpare hans ende Son alltid är och bliver. Den som håller sig till honom, går icke ohulpen bort; ty han har själv sagt: Den till mig kommer, den stöter jag icke ut; och på ett annat ställe beder han alla dem, som äro bekymrade, att komma till honom, där de skola finna ro för sina själar.

Därför, du bekymrade kristen, som gör dig den fråga, varför du i ditt bekymmersfulla tillstånd bliver förutan denna hjälp, då den likväl är lovad dig, och du av själ och hjärta därom anropat honom, samt nödgas dag från dag suckande fråga: "Ack, Herre, huru länge?" Lär dig här betänka nyttan av dina bekymmer. Så snart de gjort dig skicklig och bekväm för evigheten, underlåter visst icke Jesus att borttaga dem från dig. Troligen, om du finge råda dig själv, skulle du göra dig kvitt från dem, innan de medfört den verkan och nytta, som med dem åsyftades, och din själ således befinnas omogen för den saliga njutningen av den himmelska glädjen hos Gud.

Men just då du tror dig lida utan hjälp, just då står Kristus vid din sida osynlig hos dig, och hjälper dig bära bördan, att du icke måtte digna under densamma. Du kan väl icke vara otacksam nog att förneka den stora, den oväntade lindring i dina bekymmer, som du ofta erfarit? Och varifrån tror du den kommit? Helt visst icke av en slump! Nej, den kom från den store, alltid färdige, alltid beredvillige hjälparen, som regerar världen och därmed även ditt öde, han, som sitter på Faderns högra hand, din och allas vår medlare och förebedjare.

Förtro dig blott åt honom och bliv fast i din tillförsikt; och under alla dina motgångar, sorger och lidanden skall han broderligen föra och leda dig, ej heller något uraktlåta, som din frid, din sällhet fordrar. Omisskännlig skall du i synnerhet finna denna Jesu herrliga, trogna hjälp, när du står vid målet av din jordiska vädjobana, då den ömme Frälsaren upptager din anda och införer den till Guds åskådande i det eviga livets boningar; "Saliga, ja, saliga äro de döda, som i Herranom dö." De vila sig ifrån sitt arbete.

Då, då kan du säga, att all smärta, all sorg, allt lidande är lyckligt förbi, och för alltid från dig avlägsnat. Då skall du regera med din Frälsare, vara honom lik, och se honom sådan han är. Då skall du i all evighet vara med honom hos Fadern, och tillbedjande tänka, att du måtte här nere först vandra på obanade klippfulla vägar, emedan du blott på dem kunde komma fram till den herrlighet, som dig och alla trogna i himmelen förberedd är.

Således, älskade åhörare, hava vi nu sett huru livets blommor, vissnade genom dödens giftiga vindfläktar, åter uppblomstra i Jesu hand och genom hans oförtrutna, milda och ömma omsorger. Vi återvände nu var och en hem till sitt. Vår väg ligger över en herrlig nejd, och mången blomma tilldrager sig där våra blickar. Tänkom därpå, då vi skåda den, att den är en avbild av vår levnad, att vi upprinna, blomstra och förvissna såsom den. Vårdom den så, att den, en gång fälld för den allting skördande dödslien, må i Jesu hand åter uppblomstra. Tänkom i tid på vår förvandling, att den ej förekommer oss oväntad, och uppskjutom ej därmed till dess de onda dagar komma, om vilka predikaren säger: "De behaga mig icke." Måtte vi alltid finna tröst i Profetens ovan anförda ord: Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. 

Ja, mildaste Gud, du som är Herre över liv och död, bibehåll oss i din sanning, vårda vår späda och svaga levnadsblomma i alla dess skiften, avvänd dödens förstörande vind, och låt oss i din himmelska örtagård åter uppblomstra, att aldrig mer förvissna. Styrk och stöd oss i vår sista stund; vem vet, när den kommer, vem vet huru nära vi något var äro densamma? Hör vår bön! Giv oss, genom din ende Son, vår dyre Frälsares förbön, detta hugneliga tilltal: Gråt icke! Jag är med eder, och I skolen bliva med mig i allan evighet.

Ty bedje vi så innerlig
att du den nåd oss unnar,
att vi där bliva städs med dig,
där man ditt ord förkunnar;
och låt oss där din ära se,
din herrlighet oss ock bete
med fröjd förutan ända.

Ja, Jesu, oss med hoppet gläd,
att bland din skörd, din goda säd,
du oss ett rum ock giver! Amen.

Trettonde söndagen efter Trefaldighet - Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår

Genom hans sår äro vi helade. 

Värdaste åhörare! Det är sött och ljuvt till att höra Esaias, som likväl levde i Gamla Testamentet, i sitt 53 kapitels 5:e vers tala så närgånget om Frälsarens sår och syndares frälsning genom hans sår. Genom hans sår, säger han, äro vi helade.

Men nästan vart ord i detta vårt lilla ingångsspråk förtjänar vår ömmaste eftertanke. Allraförst är det märkvärdigt, att Esaias talar om ett enda, och icke om flera Frälsarens sår; ty just ett sådant ord förekommer i Guds Andas eget språk; man vet ju annars, att vår gudomlige Frälsare blev sårad på flera ställen under sitt bittra Långfredags-arbete, och att hans gudomliga lekamen undfick fem sår, oberäknat den otaliga mängd sår, som gisslandet och törnekröningen efterlämnade. Dessa sår förekomma likväl profeten liksom ett enda tillsammans; den välsignade Frälsaren, som Guds Anda så livligen målade för hans fattiga och förlägna hjärta, förekom honom alldeles överfull med sår; ty han tyckte sig icke kunna göra någon skillnad emellan hans sår, emedan hela Jesu kropp, från fotabjället allt upp till huvudet syntes honom vara hopgrodd i ett enda sår; och sannerligen, mina vänner, om man noga betänker saken, och är någorlunda van att följa sin Herre och Frälsare på spåren igenom all hans blodiga lidandes skådeplatser, så ser man lätt, att de fläckar varit få som funnits sårfria på hans heliga lekamen.

Vidare har ordet äro i vårt inträdesspråk en väckande betydelse. Det är märkligt, mina vänner, att Esaias talar i hela detta kapitel, varav vår ingång är tagen, om Frälsarens medfart, i synnerhet under sitt smärtfulla lidande, såsom hade det då redan skett, och han själv varit åsyna vittne till alltsammans. Han talar om Frälsarens uppburna förakt av egna landsmän, såsom hade han själv sett huru ovärdigt de behandlade honom, just därför, att han älskade dem, bevisade honom hat för hans kärlek och ont för gott. Han talar om Frälsarens hårda själakval och arbete, såsom hade han själv varit med honom Långfredagsnatten i Getsemane, och sett huru han vankade av och an, än till sina lärjungar, än ett stenkast från dem, och visste knappt varthän, under det han kastar sig ned på blotta marken och beder i blodsvett och tårar. Han talar om Frälsarens tystnad under de lögnaktigaste beskyllningar, om han villiga utledande till Golgata, som hade han själv sett huru saktmodigt detta Guds Lamm kunde tåla de största oförrätter man gjorde honom, ja, som hade han själv gjort de gråtande kvinnorna sällskap genom Jerusalems stadsport till Golgataberget, och sett sin salighets Gud, utan minsta förbannelse-önskning över sina plågare, gå och bära ett tungt kors på sina ömma och svidande skuldror. Han talar om Frälsarens skamliga upphängande mellan två ogärningsmän, såsom hade han själv med Johannes och Maria stått under korset, och sett den allraheligaste räknad bland ogärningsmän. Han talar om Frälsarens förbön för sina fräckaste mördare, som hade han själv hört dessa nådefulla orden av hans bleknade mun: "Fader, förlåt dem det: ty de veta icke vad de göra." Han talar om Frälsarens begravning, såsom hade han själv hulpit Josef och Nikodemus att lägga honom i den nya graven; och här i vårt ingångsspråk talar han om hans sår, såsom hade han själv med egna ögon sett honom i den märkliga gestalten, varuti Pilatus ledde honom ut för judarna; och sade: "Se människan!" Därför säger han: genom hans sår äro vi helade.  Just på samma sätt som denna saken var för Esaie fattiga hjärta, just på samma sätt måste den vara dig, min vän, för hjärta och sinne - du må vara vem du vill som mig hörer - så vida det annars skall stå väl till med dig; den sårade Frälsaren måste vara dig så närvarande, som hade du sett honom på själva den dagen, då han stod brudgum i sin sårade dräkt för din och sin trolovade bruds räkning. Han fick väl sina sår för flera hundra år sedan, men skall han icke fått dem förgäves, skall du hava någon salig nytta av dem för din själ, så måste det icke vara dig annorlunda, än som hade han fått dem i dag, icke annorlunda, än som vore han i dag hudflängd, i dag törnekrönt, i dag korsfäst och i dag till döds blödd. Ja, alla dagar måste vara dig i tron idel Långfredagar, all veckor idel dymmelveckor, och din erfarenhet måste vara just densamma.

På berg, i dal, och var du är,

är han, din Frälsare, dig när.

Sedan är ock det ordet vi i vårt ingångsspårk begagnat ganska märkvärdigt. Genom hans sår äro vi helade, säger profeten. Vi helade, vilka vi? Esaias kan härmed förstå hela människosläktet i allmänhet och Guds benådade i synnerhet. Förstår han hela människosläktet i allmänhet, så är hans mening i ingången denna: Genom hans sår kan vem som vill, han må vara aldrig så stygg, hård, syndig och på alla kanter förbannad, komma till hälsa för sin arma själ, om han ej annars med flit vill behålla eländet. Och här hade Esaias ganska rätt; ty här är väl ingen så vederstygglig syndare inför Gud, att han ej också kostat Frälsaren många svidande sår, och kunde således för hans blods och sårs skull bliva räddad, så snart han icke med händer och fötter arbetar emot sin egen räddning. Går nu någon åt förtappelse, så kan Jesus taga himmel och jord till vittne, att han är oskyldig i hans blod; ty läkedomen och hälsan i hans sår nekas honom ej mer än andra, så länge nådetiden varar; men säkert är det att Esaias med ordet vi menar sig och alla Jesu redliga vänner, före och efter sig i alla världens tider. Vi, vill han säga, vi som i vår uppvaknade själanöd icke sågo oss någon annan tillflykt, varken i himmelen eller på jorden, än till Jesu sår, så vida det skulle bliva väl med oss, vi som blivit i dessa såren så grundligen läkta, att vi knappt själva veta, vart sjukdomen har tagit vägen, vi, som ifrån denna välsignade stunden icke funno och icke vilja trivas på något annat ställe, än i dessa såren; vi äro de, för vilka den käre Frälsaren egentligen håller sina helbrägdagörande sår öppna. Genom hans sår äro vi helade. Ack, att här vore mången i kyrkan i dag, som kunde räkna sig ibland dessa saliga. Vi sårade stackare äro här nog av. Jesus give, att de alla kände sitt tillstånd, så skulle läkedom och rening i Jesu sår visst icke tryta dem mera än läkedom för lekamliga åkommor. Efterdöme häruti uppvisar dagens heliga Evangelium.

Mildaste Herre Jesus, du himmelske själaläkare, du känner bäst både dem ibland oss, som svida under sina sår, och dem, som icke veta därav. Skänk mig kraft, att i dag ur ditt ords rika fatabur kunna framtaga både nytt och gammalt för var och en av dessa syndare! Låt denna enfaldiga predikan, du giver mig nåd till att hålla på denna stunden, bevisa sig såsom spjut och naglar i alla andligen sårades hjärtan! Låt dem icke kunna trivas, icke vara nöjda med sig själva, förrän de fått läkedom i dina sår; och bevara dem, som redan fått den, att de må behålla den till dess de i dina sår insomna! Hör mig, min sårade Frälsare, då jag ber dig därom i din egen bön: Fader vår...

Votum.
EVANGELIUM Lukas 10:23-37

Herre, helga och led oss i din sanning; ty ditt ord är sanning! Amen.

Betraktelse: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår
1) De andligen sårade syndare
2) Deras läkedom
3) Deras hälsa

Jag är allt full med syndasår,
ack, låt din hand mig hela!
Jag är helt blind och vilse går,
din nåd låt mig ej fela!
Jag är helt svag, förbarma dig,
förlorat får, men uppsök mig,
och hjälp av idel nåde!

Första delen: De andligen sårade syndare

I vår upplästa text omtalar Jesus en man, som på sin resa från Jerusalem till Jeriko kom i rövarhänder, blev avklädd och sargad, samt lämnad halvdöd på vägen. Man kan väl ej tänka sig en människa i svårare belägenhet än denna, helst sedan de förbifarande ingen hjälp visade honom. O vad han måste ha utstått och lidit, seende döden allt närmare nalkas med var droppe blod, som rann ur de oförbundna såren!

(forts.)

Kristi förklarings dag - Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden

[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan hölls i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Stor herrlighet och lust är till
när Herren Sebaot.
Väl allom han den giva vill
och mycket mera gott;
allenast tron den tager an,
allenast tron den tager an
i Herren Sebaot.

O Herre Gud, var du så god,
där lät oss komma till.
Ack, muntra du vårt svaga mod,
allt såsom du själv vill.
Gör oss svaga frimodiga,
gör oss svaga frimodiga
i Herren Sebaot.

Ja, låt oss få en evig ro, ja, låt oss få en evig ro, när dig, Herre Sebaot! Amen.

Avhandling.

Nu, så kom du ljuvliga ämne om den eviga glädjen, du som har satt så mången syndare i eftertanke ifrån den första dag, som du föreställes i världen! Så kom då, du ljuvliga ämne, som har styrkt, fröjdat och hugsvalat så månget Guds barn under alla svårigheter i denna jämmerdalen! Ack, kunde jag föreställa dig med ett sådant eftertryck i dag, att ingen av alla dessa åhörare måtte slippa ur kyrkan, som ej kände något slag i sitt samvete, någon dragning på sitt hjärta till att i bättring och tro söka till att bliva en innevånare i den himmelen, som jag, arme syndare, nu skall omtala på jorden.

När Frälsaren i sina köttsdagar skulle förklaras, så tog han Petrus, Jakob och Johannes till sig, och hade dem avsides på ett högt berg. Och när jag på denna dagen skall föreställa den himmelska herrligheten, så ville jag hjärtligen önska, att I alla, dyrt återlösta åhörare, måtte bliva tagna avsides, avsides ifrån alla jordiska tankar, avsides ifrån världsliga bekymmer, avsides ifrån detta förströende hushållsbesväret, som har förstört så mången själ på jorden, avsides ifrån detta syndiga bullret, som de oroliga världens barn föra i världen.

O du arme syndare! Du har, kanhända, gått hit ifrån ditt hus idag, och haft huvudet fullt av idel jordiska, idel världsliga tankar. Sådan är du kommen i kyrkan, och sådan sitter du här nu i denna stund. Nå, så give Gud du måtte få annat att tänka på, på denna Kristi Förklarings-Söndag! Give Gud, att din salighet måtte hädanefter bliva ditt angelägnaste tankeämne!

Herre Jesus, tag dessa själarna avsides! Herre Jesus, låt dem få himmelska tankar idag, som har haft jordiska tankar allt intill denna dagen! Herre Jesus, den som icke kan bevekas med en predikan om den eviga pinan, så bevek honom idag med en predikan om den eviga glädjen!

Vi göra alltså, i Jesu namn, början i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: med den eviga glädjens beskrivning.

Ingen må begära av mig någon fullkomlig beskrivning på den eviga glädjen. Den mest begåvade man, det bästa Guds barn är icke i stånd till att giva en sådan beskrivning i denna världen. Skulle någon kunna beskriva den eviga glädjen för oss, så skulle det vara en salig själ, en människa som är i himmelen. Vore det möjligt att vi kunde komma till tals med en sådan människa, se, den vore den enda, som kunde säga oss vad den eviga glädjen är. Men kanhända att vi ändå icke kunde få en beskrivning på denna glädjen i all dess höjd. Kanhända att den himmelska fröjden låter icke uttala sig på något mänskligt tungomål. Kanhända att här äro inga ord i våra språk, som vi tala i världen, inga ord, varmed man lämpligen kunde uttrycka den fröjden. Kanhända en salig själ kunde icke säga mer, om du finge tala med henne, än så här: "Ack, du kan aldrig tro, vad jag njuter för en glädje i himmelen! Ack, Herre Gud, vad lust det är! Ack, Herre Gud, vad lust det är, när Herranom Sebaot!" Kanske det var allt vad hon kunde säga.

Petrus hade en liten himmel på Tabors berg, och den beskriver han med ett enda ord. Han kallar det gott. Det var allt vad han sade. Här är mycket gott, sade han. Aldrig har jag känt något på jorden, som är så gott, ville han säga. Herre, här är oss gott att vara. Och kanske Petrus kunde icke säga mer nu, om vi råkade honom, ehuru han nu har varit i himmelen snart i adertonhundrade års tid. Därför, när jag, usla stoft, som bor i detta lerhus (Job. 4:19), när jag har lovat till att tala om den eviga glädjen i himmelen, så hade jag sannerligen tagit mig vatten över huvudet, såframt jag lovade till att fullkomligen avmåla vad för en fröjd där är, vad för en fägnad där kännes, vad för en ro där vankar; huru väl den sången ljuder, som där höres, och så vidare; ty detta är varken jag eller någon annan människa i stånd till. Nej, jag lovar endast några matta drag på denna tavla. Jag lovar endast några kastade streck i denna målning.

Jag skulle väl försöka att visa eder det himmelska Kanaan, det himmelska Tabor i dag, men det bliver på håll, det bliver ganska långt ifrån, det bliver på ett obeskrivligen stort avstånd. Allt vad jag kan säga härom, så bliver det en matt kopia. Originalet, originalet är osägligen förträffligare. Käre åhörare, var mån om att komma i himmelen, så får du bättre själv erfara vad himmelen är, än någon präst kan säga dig i världen!

Nu, så låt oss då bestiga det höga berget, det himmelska Tabor! Låt oss se en liten skymt av den eviga glädjen. Där är en glädje, som icke avbrytes av någon ångest. Där är en glädje, varemot all jordisk glädje är att räkna för skarn och träck. Där är glädje för både kropp och själ. Allt, allt är glädjefullt i himmelen. Glädjefull är den första förvåningen. Glädjefullt är umgänget med Gud. Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen. Glädjefull är förklaringen för kroppen; och, det som sätter kronan på allt, all denna glädjen tager aldrig slut, den varar evigt.

Låt oss nu genomgå detta:

1) Glädjefull är den första förvåningen. När ett Guds barn har stått över den sista svåra kampen i dödens stund; när dess renade själ har bjudit den helgade kroppen farväl intill domedag; när bandet är upplöst emellan dessa tvenne vännerna, kropp och själ, kroppen lämnas åt förgängelsen, och själen begiver sig upp åt himmelen; när denna frälsta själen för första gången kommer inom himmelens port; så tycker jag, att jag ser, huru förvånad hon bliver.

Evangelisten Lukas berättar oss, att Petrus och de, som med honom på berget voro, de blevo i början förtyngda av sömn, och då de uppvaknade, fingo de se sin Mästares klarhet, och de två skinande vännerna stå när honom. Tänk, vad de måtte hava blivit förvånade, när de vaknade och fingo se denna glada synen! Säkert måtte de hava sagt: "Vad är detta för något? Vi somnade på Tabor, och jag tror vi hava vaknat i himmelen. Vi hava nu umgåtts med vår Mästare i tre års tid; men aldrig sågo vi honom skina, som han nu skiner. Och vad är det för ett sällskap som han har hos sig? O vad är detta? Vad är detta?"

Just så förvånad bliver en fattig själ när hon nyligen är inkommen i himmelen. Ack, jag tycker mig höra, hur förundrad hon frågar: "Var är jag? Är jag i himmelen? Huru är jag kommen hit? Huru har jag kunnat svinga mig över lufthimmelen, över stjärnhimmelen, och in i de saligas himmel? Jag, som icke var värd till att trampa stoftet på jorden den tiden jag var på jorden, är jag i himmelen? Jag, som icke var värd till att se på den naturliga himmelen; är jag i de frälstas himmel? Jag, som borde hava legat i helvetet, är jag i himmelen? Jag, som borde hava smakat den eviga pinan, får jag fröjdas utan återvändo? Jag, som borde hava varit bland djävlarna, får jag vara ibland änglarna? Jag, som borde hava fått min boning bland de fördömda själarna, är jag bland de utvaldas tal? Jag, som borde hava blivit kastad i det yttersta mörkret, får jag vara i det eviga ljuset? Skall en mask, skall ett stoft, skall en syndare få vara i himmelen? Nyss var jag i världen, och nu i himmelen. Nyss var jag bedrövad, och nu så innerligen glad. Nyss stod jag ut en svår kamp, och nu har jag vunnit. O, du min odödliga själ! Du var ju nyss i kroppen; men var är du nu? Ack, ur kroppen, och i himmelen."

2) Glädjefullt är umgänget med Gud. Ja, ja, det bliver höjden av den eviga glädjen. Vore icke Gud, vore icke Jesus, vore icke den helige Ande i himmelen, så vore där ingen glädje! Vad skulle det väl vara för glädje, när Gud vore borta, när icke Jesus funnes där, när icke Guds Ande sågs till där? Men glädje över all glädje! Beflitar du dig om att komma dit, du mitt älskade uppfostringsfolk, så får du umgås med Gud; och det bliver en fägnad, som min tunga är alltför svag att kunna beskriva.

Det är sant, du kan väl få umgås med Gud på jorden också. Du kan fö umgås med honom i bnen, i tron, vid värdiga nattvardsgångar, vid Guds ords andäktiga betraktelse. Men så nära, så nära kan du aldrig få umgås med honom på jorden, som det sker i himmelen.

Se, huru var det på Tabor den lilla stunden, som glädjen varade där? Ack se, du läser ju i dagens evangelium, att den skinande Frälsaren, och de tre lärjungarna, och de två männen, de voro ju i det allranärmaste umgänge med varandra där ovanpå berget. Och så är det i himmelen. Ack, du trogna, du omvända själ! Du har ju så ofta med tårfulla ögon och brinnande hjärta frågat: När får jag komma hem till min Gud? När får jag i evighet umgås med min Gud? Se, du suckande, du beklämda Guds barn! I himmelen, i himmelen, där får du vara ihop med din Gud så länge evigheten räcker. Du har ju så ofta talat med din Jesus i dina böner, och frågat honom, när han vill förlossa dig, och låta dig vara hos sig i all evighet. Var tålig, och vänta. Din Jesus, och du, I skolen snart komma tillsammans med varandra. Men det bliver en glädje för syndaren, när han och Frälsaren få tillsammans i samma himmel.

Petrus glömde i dag att han var på ett berg, som låg på jorden. Han ville resa tjäll; han ville slå upp hyddor på berget; men det förtjänar eftertanke, att han ville endast göra tre hyddor: en hydda till Frälsaren, en till Moses och en till Elias; men för sig, och sina tvenne kamraters räkning nämnde han ingen hydda. Varför det? Ack jo, han ville bo i samma hydda som sin Mästare. Där Jesus var, där ville Petrus vara.

Nå, detta var ett enfaldigt projekt av Petrus. Det kunde icke bliva utav. Men i himmelen, i himmelen, där är umgänget emellan Jesus och hans barn så nära, att de och han äro i en och samma himmelska hydda.

3) Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. O min Gud vad glädje att få vara ibland de heliga änglar! Ack du Guds och Jesu vän, det var Guds änglar, som fröjdade sig så hjärtligen i himmelen, när du gjorde bättring på jorden. Det är Guds änglar, som osynligen göra dig så många tjänster, och bära dig förbi så många faror i denna usla världen. Det är Guds änglar, som slå sitt läger omkring ditt hus och hålla vakt om dig, att ej djävulen må göra dig skada. Det är Guds änglar, som bliva resenärerna på den segervagnen, på vilken du i den sista stunden skall resa hem till din himmelske brudgum. Tänk u själv, vad det skall bliva för en glädje till att få hålla sällskap med dessa ljusa, dessa klara, dessa heliga andarna i all evighet!

Och det söta sällskapet med alla saliga människosjälar - men Gud, huru förnöjande skall icke det bliva! Lärjungarna sågo på Tabor Moses och Elias, tvenne saliga män, som de aldrig hade sett tillförne. Dessa voro nedstigna för en stund ifrån den stora himmelen ned i den lilla himmelen på berget. De voro där med både kroppar och själar. Ty här i dagens evangelium står, att de syntes, men hade de icke haft kroppar, utan blott varit där med själarna, så hade ju lärjungarna icke kunnat se dem. Men allraunderligast var, att de kunde känna igen dem, då de aldrig sett dem förr. Huru var det möjligt? Ja, vem vet det? Det måtte hava kommit av den klarheten, som var på Tabor. I det ljuset kände de dem.

O, så hade då lärjungarna sällskap en stund med tvenne saliga Guds barn. Och så är det i himmelen. Där kommer alla Guds barn till att räknas; men du store Gud, vad det bliver för ett glädjefullt möte! Tänken bara själva efter! Till att få råka alla trogna, som hava levat ifrån världens begynnelse intill dess ända; till att råka alla heliga fäder, präster, profeter, konungar, apostlar, martyrer, våra vänner, våra anförvanter och bekanta, våra medstridande och medstriderskor, som hava delat den andeliga kampen med oss, och vandrat med oss på livets väg: säg, kan någon människotunga omtala vad glädje det skall bliva?

Det har ju rört oss så mycket på jorden till att höra talas om den ångerfulle David, huru botfärdigt han grät, och vätte sitt läger hela nätterna med sina bättrnigstårar (Psalt. 6:7). Men du, mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att få se konung David, att få råka honom, och kunna känna igen honom i himmelen, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om aposteln Paulus, huru han bad, huru han grät, huru han arbetade, huru han skrev, huru han reste, vilka faror han utstod, endast för att vinna människor och kunna draga själar till Gud. Men, du mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att en gång bliva så lycklig att få se denne av Gud upplyste aposteln, att med glädje få se honom, att få råka honom i himmelen, få tala med honom, och kunna känna igen honom, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om de heliga martyrerna, som stodo ut så grymma plågor för Jesu namns bekännelses skull. Det har ju rört oss så mycket att bara höra talas om huru mycket de ledo; huru tåliga de voro; huru de gingo till avrättsplatsen så glada, som hade de gått på bröllop; huru de kysste korsen, på vilka de skulle spikas, och myste åt de bödelsyxor, med vilka de skulle halshuggas. Det har varit rörande, säger jag, att bara höra detta beskrivas. Men, men, du mitt älskade uppfostringsfolk, att i himmelen verkligen få råka dessa hjältar, dessa hjältinnor i Jesu tjänst, att få med glädje se dem, och kunna känna igen dem, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Ack, trösten eder härmed, I bedrövade Guds barn, när I genom döden tagen avsked med edra närmaste! Du bedrövade moder, var tröst, var tröst, när döden frånrycker dig ett älskat barn! Var detta barnet Guds barn, så visst som det var ditt barn, så vill jag säga dig, att det har endast några dagar bittidare än du fuländat sin resa, och kommit till sitt rätta hem. Det är endast på några ögonblick ifrån dig taget. Snart, snart skall du råka det sliga barnet.

Du bedrövade barn, var tröst, var tröst, när du genom döden förlorar en älskad fader och moder! Insomna dina föräldrar i Jesu famn, så gå de endast någon liten stund före dig att bese den kronan, som sedan skall sättas på dig, om du redligen kämpar för samma krona.

Du bedrövade åhörare, som måste se dig mista en trogen, en rättsinnig lärare; var tröst! Nu haver väl hans varnande, hans lärande, hans tröstande mun tystnat både i och utom templet, men giv dig tillfreds. Följ hans förmaningar, lyd hans varningar, och gack den vägen, som han visade dig till livet, så skall du med obeskrivlig glädje råka denne vaksamme läraren i himmelen.

Ja, omarmen ännu en gång edra kärlekspanter i edra sista stunder. Trycken dem för sista gången intill edra bröst. Sägen dem farväl, och svingen eder upp i himmelen. Hustru, omarma ännu en gång din man och säg: "Nu går jag till en bättre man!" - Barn, omarma ännu en gång din fader och säg: "Nu går jag till en bättre Far!" - Fader, omarma ännu en gång din son, och säg: "Nu går jag till den Sonen, Jesus, som är mig given." (Jes. 9:6)!

O, du mitt älskade uppfostringsfolk, låt oss leva såsom Guds barn, så skola vi dö såsom Guds barn; och då skola vi även, Gud ske lov, råkas i himmelen! Moses och Elias, Petrus, Jakob och Johannes skola mötas på det himmelska Tabor, liksom de möttes här på det jordiska Tabor. Där, där råkas Guds vänner, men de skiljas aldrig åt. De råkas, men de taga aldrig avsked. De råkas, men de bjuda varandra aldrig farväl. O glädje! o glädje!

4) Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. När lärjungarna vaknade på det heliga berget, så hörde de Moses, Elias och Jesus hålla samtal med varandra. Moses och Elias talade med Jesus, står här i dagens text; och Lukas berättar oss, vad samtalet handlade om. De talade, säger han, om Jesu avgång, som han fullborda skulle i Jerusalem (Luk. 9:31). Det vill säga, de talade om Jesu då nära förestående lidande, om hans kors, om hans död, om hans uppståndelse och himmelsfärd. Detta skulle då snart ske, och det måtte obeskrivligen hava fägnat Moses och Elias att få tala härom.

Just sådana samtal kommer du att hålla, just sådana göromål kommer du att förrätta, om du är så lycklig och kommer in i himmelen. Ack, ack, när alla Guds vänner komma tillsammans i himmelen, vilka ljuvliga samtal bliva icke där! Där bliver ett sjungande, där bliver ett talande om det nyfödda Barnet i Betlehem, om den ängslige Frälsaren i Örtagården, om det tåliga Guds Lamm på slaktbänken, om den korsfäste Medlaren på Golgata. Där bliver ett talande om hans segerrika uppståndelse ur graven, om hans fröjdefulla uppfarelse till himmelen. Där bliver ett talande om hans stora kärlek till människan, om hans ömma brodershjärta emot syndaren. Där bliver ett talande om Guds underliga förande med sina barn i denna världen. Där kommer den ene till att tala om för den andre, huru nådigt Gud ryckte honom som en brand utur elden; huru underligt det gick till, när den helige Ande uppväckte honom utur syndens sömn; huru ljuvligt det smakade, när Gud tröstade honom i hans stora själaångest över synden; huru nådigt Gud lotsade honom och hans trosskepp förbi alla klippor och skär på det stormande världens hav och lyckligt in i denna lugna hamnen, och mera sådant. Vem hinner uppräkna, och vem kan beskriva allt vad Guds barn komma till att talas vid om i himmelen? O, vilken glädje!


5) Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen

Här är gott, sade Petrus. Herre, här är oss gott att vara. Petrus var alldeles hänryckt av glädje. Han var liksom drömmande av idel fröjd. Markus säger, att han visste icke vad han sade (Mark. 9:6). Och det var ju ändå Tabor. Det var ett berg här på jorden. Det var icke det berget, som den himmelska staden ligger på (Upp. 21:19). När han såg sig om, så var han ändå i jämmerdalen. Han satt på en klippa som skall försvinna när världen försvinner.

Men kunde han vara så glad på det jordiska Tabor, vad skall han vara nu då på det himmelska? Kunde han bliva så glad, då han såg en stråle endast av den skinande rättfärdighetssolen Jesus, vad skola de saliga då vara, som skåda denna solen uti hela dess intagande glans, med alla dess genomträngande strålar? Kunde några droppar av himmelens glädjehav smaka så väl för Petrus här i världen, vad skall då hela den eviga glädjens hav med alla dess strömmar kunna läska, fröjda och förnöja honom, och alla Guds barn i himmelen? O, du salige Petrus, var det så gott på berget, så att du ropade: Herre, här är gott att vara! - vad skall det vara nu i himmelen?

O vilken glädje måtte där icke vara där uppe i glädjens land, när de saliga Guds barn tänka tillbaka på allt det onda, som vankades på jorden, när de tänka tillbaka på alla svårigheter, alla vedermödor, alla frestelser av satan, alla retelser av världen, alla anfall av köttet; och vid allt, vid allt kunna de nu tänka: Gud ske lov, nu är det över! Satan bjöd så ofta till att rycka mig ur Jesu famn, medan jag var i världen. Ärat vare Herrens namn! Det blev icke av. Men jag var likväl aldrig säker, så länge jag bodde på jorden. Men nu är jag säker. Gud ske lov! Nu skall det rytande lejonet aldrig uppsluka mig. Ja, nu skall världen aldrig bedraga mig, och nu kan köttet aldrig reta mig. Jag har icke arvsynd en gång; så salig är jag.

Ännu mera: Vad glädje skall det icke bliva i himmelen, när de saliga Guds barn tänka på sin lyckliga befrielse ifrån den eviga fördömelsen!

- - -

6) Glädjefull är förklaringen för kroppen

"På sista dag som silver och guld, / som solen, / min kropp skall skina, fast ärofull / för stolen." Gud give du sade sant, när du detta sjunger eller säger! Gud give din kropp kom till att skina så på den sista dagen! Bliver det utav, så är du den lyckligaste av alla lyckliga.

Idag läsa vi i vårt Evangelium, att Jesus blev förklarad på berget. Han såg annars ut såsom en annan människa både till ansikte och kläder, men nu blev han förvandlad, som det heter i Guds Andes eget språk. Det var samma ansikte, men i det ansiktet blev en ovanlig klarhet. Det söta Jesu ansikte, det började att skina såsom solen; och kroppens klarhet genomträngde sedan hans kläder, så att kläderna blevo vita såsom ett ljus, säger Matteus; och Markus lägger till att de blevo så klara, och så vita såsom snön, ja, så att ingen färgare på jorden kan göra någonting så vitt som Jesu klädnad denna gången var (Mark. 9:3). En sådan klarhet få också alla Guds barns kroppar på domedag, och sedan i all evighet.

På Tabor firade Kristus sin Förklaringsdag; och åminnelsen av denna förklaring begå vi på denna Kristi Förklarings Söndag. En gång, en gång, vänta också alla Kristi barn sin stora förklaringsdag; och den dagen dagas, när alla världens dagar taga slut. På den dagen skola också Jesu vänner bliva förklarade liksom Jesus idag; deras ansikten skola skina såsom solen, och deras kläder skola bliva vita såsom ljuset. På den dagen skall Kristi brud börja sitt bröllop, och änglar och djävlar, och fördömda människor, skola se henne, huru klar hon står, och huru herrligt hon blänker i sina bröllopskläder inför tronen. På den dagen skola Guds barns kroppar framkomma utur sina gravar; men hurudana? Huru skola de uppstå? Och med hurudan lekamen skola de komma? (1 Kor. 15:35). Ack, icke skrynkliga av ålderdom, icke vanställda av sjukdom, icke utpinta av värk, icke fulla av liklukt, icke usla, icke skröpliga, som här i jämmerdalen.

Men, min Gud, vad skall där icke bliva för en förundran i ett Guds barns hjärta, när det på domedag kommer till att betrakta sin skinande kropp! Säkert skall det då, fullt av fröjd, utropa: O, vad är detta för en kropp, som jag nu har? Denna raska kroppen, är detta den kroppen, som var så svag, så bofällig, så bortfallen, så matt och skröplig på jorden? Denna ljusa kroppen, är detta den kroppen, som såg så mörk ut av ålderdom, krankhet, hunger och matthet under den tiden jag gick på jorden? Denna oförgängliga kroppen, är detta den kroppen, som gav en sådan stank ifrån sig, så att människor knappt kunde sköta honom under min sjukdom, eller svepa honom i min likkista, eller bära honom till min grav? Detta skinande ansiktet, är detta det ansiktet, som mörknade av gråt? Är detta det ansiktet, som svartnade av plågor? Är detta det ansiktet, som var uppätet av kräftan? Är detta det ansiktet, som var tecknat med dödens färg vid min saliga hädanfärd? Dessa kvicka ögon, äro dessa de ögon, som rodnade av tårar? Äro dessa de ögon, som förlorade ljuset, och som äntligen brusto i min dödstimma? Dessa skarpa öron, äro dessa de öron, som slutligen förlorade sin hörsel, så att jag inemot mitt avlidande icke kunde höra, vad den närmsta människan sade till mig? Dessa snabba händer, som nu skola bära palmerna, dessa kvicka fötter, som nu skola vandra i ljusets land utan att tröttna, är detta de händerna som jag till slutet på min sotsäng för idel matthet icke förmådde lyfta från stället? Är detta de fötterna, som gingo så många tröttsamma fjät i den tröttsamma jämmerdalen? O, min dyra själ, huru glad är icke du! Ack, min kropp, min kropp, huru skiner icke du! Jag känner icke igen min egen kropp, för idel klarhet. Herre Jesus, denna klarheten har jag att tacka dig för! O, vilken outsäglig glädje!

7) Slutligen bör jag ock nämna det som sätter kronan på allt: Denna glädje tar aldrig slut; den varar evigt.

Glädjen på Tabors berg, den varade icke evigt. Ack, käre Petrus! Du var så glad där. Du ville bygga hyddor. Men de hyddorna hade dock icke fått stå till evig tid. De skulle ryckas upp; ty du var ändå på jorden, fast du hade en liten himmel på jorden för en stund. Glädjen på Tabor tog slut; men i himmelen, där tager det aldrig slut. Efter flera tusen års glädje, så är det lika nytt som det var den första dagen de saliga själarna kommo dit. Tusende är i himmelen; ännu varar glädjen; millioner är i himmelen; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som där har varit löv och gräs på jorden; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som det är sand på havets botten och droppar i regnet; ännu varar glädjen.



ANDRA OCH SISTA DELEN där jag lovat lämna svar på den frågan: Vem får åtnjuta denna nu omtalade glädjen?

I själva min betraktelse i dag kallade jag denna frågan den ömmaste fråga av alla frågor på jorden. Det är hon ock verkligen.

- - -

Avslutning.

Äntligen vill jag bedja, ja, på det allvarligaste vill jag bedja varenda själ, som hört denna predikan om den eviga glädjen: dyrt köpta själ, nu har jag bjudit till i dag att avmåla för dig himmelens obeskrivliga fröjd. Ställ dig nu liksom tätt intill himmelens dörr, och lyssna efter, vad det är för en stor glädje inom dörren. Lyssna efter, huru genljudet av de saligas fröjdesånger skallar i de himmelska valven. Lyssna efter den angenäma klangen av harpor, som spelas av de hundrade fyra och fyrtiotusen. Lyssna efter, hur de med lust det sjunga, de stora med de små.

Jag tycker ditt hjärta borde bliva slaget, mjukt och böjligt för Gud, när du detta betänker. Och om du ej är hårdare, än klippan, så borde samvetet vakna, synderna trycka, själen förskräckas, ögonen öppnas; och du borde bliva så hjärtans begärlig efter Guds nåd på jorden, och hans glädje i himmelen, att denna bönen, varmed jag nu slutar, måtte bliva din allvarligaste bön: Gud, låt mig få en evig ro! Ack, låt mig få en evig ro, när Herran Sebaot! Amen.

Kristi förklaring, så livligt den målar
eviga glädjen därovan hos Gud,
glansen i vilken Guds paradis prålar,
himmelska staden i hela dess skrud!

Här på vårt Tabor sågs Frälsaren skina:
ansikte, kläder, allt strålar av ljus!
Helgon förlösta från tåredals pina
ser samma syn i Guds himmelska hus.

Som Kristi kropp både lyste och blänkte,
så ska du skimra, Guds barn och Guds vän!
Ack, om vår värld på den klarheten tänkte,
visst kom den då till sin Herre igen!

Moses, Elias och tre Jesu vänner
råkas på Tabor i endräkt och fröjd.
Se, utan möda jag här igenkänner
helgonsällskapet i himmelens höjd!

Vem kan väl fullständigt glädjen beskriva,
den, att de frälsta får träffa varann?
Gud, vilken uppmuntran skall det ej bliva,
möta ditt samlade folk i ditt land!

Hänryckt i försmak av eviga livet,
Petrus förgäter han är på vår jord.
Hur blir det då, när oss en gång blir givet
sitta vid himlens fullrågade bord?

Ack, den som saligt har flyttat från jorden
den som i himmelen inkomma fått,
full av förvåning kan nyttja de orden:
Här att få vara, o Herre, är gott!

Känner då ingen det vattnas i munnen
efter den dagen, då världen blir ny?
Själ, låt dig vinnas, och var sedan vunnen,
fly ifrån Babel, jag råder dig: fly!

Sörj för din frälsning med bävan och fruktan,
bär som på händer din dyrbara själ!
Lyd som ett barn Andens dagliga tuktan,
kämpa god kamp för ditt eviga väl!

En gång skall då din förklaringsdag dagas,
då du skall lysa till själ och till kropp.
Aldrig från stråten dig tillåt att dragas,
löp på din bana, fullborda ditt lopp!