Tredje söndagen i advent - En lärares kristliga förhållande som med gott samvete kan säga "Jag är oskyldig för allas blod"

Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. Lycklig den lärare, som på sin avskedsdag i en församling, och på sin sista dag i denna världen, med ett gott samvete kan nyttja dessa aposteln Pauli ord. Ingen annan kan det, än den, som med Pauli hjärta äger Pauli nit. Den kan, med denne apostels frimodighet, tala dessa ord, som han talade, när han efter tre års tjänst i Ordet uti staden Efesus höll sin avskedspredikan, och ibland annat utbrast i denna hjärtrörande utlåtelse: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. (Apg. 20:29).

Om en lärare rätt ömt betraktar det dryga ansvar, som åtföljer hans dyra ämbete, så vore det ej underligt, om han aldrig hade någon enda glad och förnöjd stund i denna världen. Befläckar han sina händer med en enda åhörares blod, det är: är han genom uppsåtlig vårdslöshet skuld till en enda själs eviga fördömelse, så är hans dom så hisklig, att man ej utan rysning kan läsa den i Hesekiels tredje kapitel: Syndarens spillda blod skall krävas utur den kallsinnige lärarens hand. Skall han fördenskull med glädje och frid i själen kunna skiljas ifrån en församling, eller ifrån denna världen genom döden, så måste han veta sig vara ren och oskyldig för allas blod. Då måste han hava alla gånger så predikat, som hade varje predikan varit den sista på jorden; alla gånger så skriftat, att han icke med syndigt smicker varit orsaken till någon ovärdig nattvardsgästs själa-olycka; alla gånger så talat med de sjuka, att icke någon avliden åhörare skall hava orsak till att i evigheten förbanna sin själasörjare; alla gånger så berett ungdomen till den heliga Nattvarden, att icke någon av de unga själar, som stått under hans handledning, med skäl må kunna ropa ve över honom vid Kristi domstol på den yttersta domens dag.

Mildaste Gud! Vad är icke detta för ett viktigt, ett ansvarsfullt ämbete! Johannes Döparens rörande exempel i dagens evangelium skall giva mig en uppbygglig anledning att vidare beskriva det. Gud, låt det ske till någon själs omvändelse och eviga salighet! Vi bedja därom i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM: Matteusevangeliet 11:2-19

I anledning härav betrakta vi nu i Jesu namn

En lärares kristliga förhållande, som med gott samvete kan säga: Jag är oskyldig för allas blod. Han måste

1) vinnlägga sig om att föra själar till Jesus, 
2) icke låta förskräcka sig av världens hat eller förblinda sig av dess gunst,  
3) icke förtiga sanningen för att göra sig makliga dagar i världen.

Den som vill se en rättsinnig lärares rätta teckning, han läse den beskrivning på Johannes Döparen, som lämnas oss i dagens heliga evangelium. Johannes var en av de lärare, som en gång på den yttersta dagen skola lysa såsom himmelens sken, en av de undervisare till rättfärdighet, som skola lysa såsom stjärnor i evighet (Dan. 12:3). Han förde sitt ämbete så redligt och troget, att när den dagen kom, då han på den ogudaktige Herodes befallning blev halshuggen, kunde denne trogne tjänaren visserligen med sitt samvetes glada vittnesbörd säga liksom Paulus: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod.

Den lärare som skall likna honom måste 1) med nit och allvar vinnlägga sig om att föra själar till Jesus. Omkring den tid, då Jesus fyllde sitt trettionde år, insattes den oskyldige Johannes i fängelse för intet annat brott, än att han som en redlig Herrens Präst hade bestraffat en otuktig kung för hans hordomssynd. I detta fängelse besöktes Johannes av sina lärjungar; och som han ännu närmare ville befästa dem i Jesu Kristi kännedom, så sände denne ömme själasörjare dem till Jesus själv, för att på hans underverk kunna se och av hans predikningar höra vad man Jesus var. Han sände två av sina lärjungar till Jesus, heter det i vår text. Detta är också än idag en rättfärdig lärares allvarliga bemödanden. Om det vore möjligt, så ville han föra alla själar till Jesus. Hans ögon vattnas, hans hjärta blöder, när han tänker på, att Jesu blod skall hava runnit förgäves för någon enda själ. Därför nöter han sina krafter, han förtär sin hälsa endast för att kunna föra själar till Jesus. Ack, att jag även genom denna korta och enfaldiga predikan kunde draga någon själ till honom! O I satans trälar, som vandra uppenbart på den breda förtappelsens väg, skullen I ej vilja övergiva den fasliga djävlatjänsten, som lönar sig så illa till slutet, och låta föra eder till Jesus? O I jordslavar, som med så mycket besvär församlen eder ägodelar på jorden (Matt. 6:19), skulle vi, som lärare äro, ej någon gång kunna krossa edra jordiska hjärtan med ordets hammare (Jer. 23.29), och draga dem ifrån denna världens kärlek fram till Jesus? O I skrymtare, som gören eder rättfärdiga för människorna, är det aldrig möjligt att kunna väcka edra i skrymteri insövda samveten? Är det ogörligt att kunna draga eder i en rätt ordning till Jesus? I vårt evangelium läsa vi, att Johannes sände två av sina lärjungar till Jesus.  Ack, jag har predikat i en välsignad stund, om jag i dag kan vinna två själar, draga två själar till Jesus!

En lärare som skall kunna säga Jag är oskyldig till allas blod, han måste ock 2) icke låta förskräcka sig av världens hat, eller förblinda sig av dess gunst. Då Jesus i dagens text vill giva folket rätta begrepp om sin förelöpare, Johannes Döparen, frågar han dem, för vad de ansågo honom under den tiden, då de så allmänt gingo ut i öknen för att höra honom predika. Trodden I, säger Jesus, att Johannes liknade ett rö, en säv i Jordans flod, som vinden för hit och dit? Menen I, add medgångsvinden drog honom åt en sida, och motgångsvädret åt en annan? Menen I det, så kännen I icke denne Guds tjänare rätt. Hade han velat tala den syndige Herodes i smaken, så hade han kunnat förvärva sig konungens gunst; och månne han nu lät förblinda sig därav? Ack nej! Nu sitter han i fängelse för sitt redliga nit, för sin gudsfruktans skull; så hatad är han av världen. Men månne han låter skrämma sig av dess hat? Långt därifrån. Guds ära försvarar han; Guds sak förfäktar han intill sin sista stund. Detta är ock ännu varenda rättsinnig lärares kännemärke. Säven böjer sig för alla vindar av och an i vattnet. Så ostadig är icke den trogne läraren. Världens gunst binder icke hans tunga, eller förblindar hans ögon. Han tänker: om jag har hela världens vänskap och medhåll, men har Gud i himmelen emot mig, så är jag ju en fördömd usling, när jag skall vandra all världens väg. Om ogudaktiga åhörare berömma mig, och kalla mig en stolt predikant, men den store Guden kallar mig en tyst hund, som intet kan straffa (Jes. 56), vad gagnar mig människors blinda beröm? Om jag är firad på jorden men föraktad i himmelen, rosad av människor men lastad av Gud, om jag kan förvärva mig stora ägodelar för det jag smickrar den sovande syndaren i hans synder, ja, om jag kunde förvärva mig hela världen, vad hjälper det mig (Matt. 19), när min egen själ bliver förlorad för det jag vilselett andras? Icke heller låter en sådan lärare världens hat avskräcka sig från sitt heliga nit. Han tänker: Vad skada vilja väl mina syndiga åhörare göra mig för det jag oförskräckt varnar och bestraffar dem? De kunna tillsluta sina givmilda händer för mig, men, Gud ske lov, de hava dock icke nyckeln till himmelens dörr, så att de även kunna tillsluta den för mig. Den kunna neka mig min jordiska lön, men, Gud ske lov, de kunna dock icke beröva mig den lönen som är stor i himmelen Matt. 5). Gå de långt i sin arghet, så kunna de taga det timliga livet ifrån mig, men, Gud ske lov, det eviga livet, det låta de bliva. "Det livet kan ingen från mig rycka, / det vet jag." Och dessutom är det drägligare att hava människors hat i tiden, än att höra deras förbannelses rop i evigheten. Ack, tänker den rättsinnige läraren: Lägger jag människorna säkerhetshyende under armarna, och örnegott under huvudena (Hes. 13), så får jag väl de blinda världens barn till mina vänner, så länge tiden varar; men när evigheten begynner, när den stora Herrens dag kommer, då får jag usel tacksägelse för min syndiga flathet, för min ljuvliga predikan. Då skulle de förbanna mig för att jag ej bättre varnat och bestraffat dem medan vi voro med varandra på vägen. Då skulle de klaga på mig inför Kristi domstol, och kalla mig en själamördare i änglars, djävlars och människors åhöro. Jag vill därför "göra med flit / allt vad mig kan tillhöra, och i Guds Andas nit / mitt ämbete utföra".

En lärare, som med gott samvete skall kunna säga Jag är oskyldig för allas blod, han måste även 3) icke förtiga sanningen för att kunna förvärva sig makliga dagar i världen. I detta kristliga förhållande bör han likna Johannes Döparen. I dagens text frågar Jesus folket, om de ansågo Johannes för en människa i lenkläder. Frälsaren vill säga: "När I gingen i öknen för att höra Johannes bättringspredikningar, tänkten I att han var en smickrare, som med söta ord och smekande tal försökte skaffa sig lena och fina kläder? O, då haven I misstagit eder om hans person, Nej, Johannes var vid Herodes syndiga hov en ärlig predikant, som frimodigt talade sanningen; och dylika sanningens vänner äro så hatade av världen, att hon i hjärtat ej ens unnar dem en klädtråd. Viljen I råka smickrare, som för sina hala ord förvärva sig sina kläder, så finnen I dem varken i öknar, där Johannes har predikat, ej heller i fängelse, där Johannes nu sitter, nej, sådana äro i konungahusen. Samma detta Jesu lovord gäller ock om varje rättfärdig lärare än i dag. Han är så uppriktig mot sin Gud, och så öm om själars salighet, att han icke vill förtiga en enda Guds ords sanning, om han ock visste sig därigenom vinna de makligaste dagar i världen.  Han vill hellre vara klädd på det tarvligaste sätt, än förvärva sig lenkläder, för de han med lösa predikningar styrker de ogudaktiga i deras ondska. Han vill hellre duka ett bord med enkla rätter, än skaffa sig ett kräsligt liv, ett dagligt överflöd, för det han förkunnar den syndaren livet, som icke skall leva (Hes. 13). Han vill hellre äta tårars bröd,och blanda sin dryck med gråt, än han vill förvärva sig den rike mannens vällustiga levnad, för det han söver sina blinda åhörare i deras syndadvala. Ärligt säger han om den blinde syndaren, att om ej hans ögon bliva öppnade i nådens tid, så skola de med förskräckelse öppnas i pinorummet. Ärligt säger han alla syndens trälar, att om de ej besinna sig, medan det heter "i dag"; så skola de för några synder plikta i otaliga års plågor. Ärligt säger han den världsligt sinnade själen, att om hon ej i god tid låter Gud sönderslita världskärlekens band, så är himmelen förlorad när hon en gång övergiver jorden. Ärligt säger han den stolte farisen, att om han ej snart vaknar ur sina söta drömmar om Guds nåd, så skall skrymtaremasken till hans eviga blygd och skam dragas av honom, när han kommer för Guds dom.

Denne trogne läraren är det endast, som kan nedlägga sin herdestav med den glada bekännelsen: Jag betygar eder på denna dag, att jag oskyldig är för allas blod. Ve den åhörare som icke lyder en så uppriktig Herrens tjänare; men salig är den, som låter honom göra sitt ämbete med fröjd, och icke med suckan. Amen.

Första söndagen i Advent - De trognas förbön: Hosianna hjälp Herre Jesu i detta kyrkoåret

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.