En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!
PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796
(trol. i Göteborgs domkyrka).Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heliga själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.
Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större, än alla profeterna före honom; emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet. Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes.
Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina herrliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlamm, det där skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva evangelii kärna, eller den stora försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi pinas historia, och andra Artikeln uti vår lilla Katekes.
Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu herrligare yppas efter Kristis död; nu tager Frälsaren hela detta himmelriks-tidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12)
Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig, ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår svenska Bibel att heta lida våld, kan efter dess bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.
Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådant, som största hopen är.
Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst han kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran, att himmelriket var när, och Messis kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan, som mer och mer tilltogo, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarna predikade Kristus den korsfäste, med det våldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo styng i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nåds predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.
Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare; så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden och de väldiga, eller efter grundtexten de där våld göra, riva det till sig.
Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajfas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta Fariseéerna och Sadducéerna än i dag hos oss det äro!
Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan; dessa och flera deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens evangelium: Saliga äro de fattiga i andanom, ty himmelriket hörer dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse.
Fader vår, som äst i himlom ...
EVANGELIUM, Matteus 5:1-12
Avhandling:
Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne.
Votum: N:o 210:7 i Sions Sånger.
Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi bergspredikan, som utgör Mattei 5:e, 6:e och 7:e kapitel. Denna bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, uti vad slags belägenhet för Gud läsaren ock må vara. Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre han så väl och läse denna bergspredikan med djup eftertanke, så måste han finna, det Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan uti den djupa och dolda hjärtegrunden, uti vilken ingen annan än hjärterannsakaren kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.
Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft, än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång, ty Jesus säger i själva denna bergspredikan: Utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilja ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den, som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus uti oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur, som bergspredikningen avskildrar.
Av denna stora skattkammaren, som Kristi bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.
Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändå icke saktmodigt, icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Anda och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.
Jag vet intet, som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gudi lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit av synnerlig betydelse, ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och de med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta.
Men annat var det på de tider, som Jesus i bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer tillstundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare, än deras plågare, som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böra vi visst icke vara främmande i de övriga.
Härvid kunde någon min åhörare svara mig: Ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika, så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla dessa fyra utlovade prediknigar.
Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.
I. OM ANDENS FATTIGDOM
Fattig är den, som lider brist på nödvändigt gott. Andligen fattig följaktligen den, som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Upp. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och haver nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig, och blind, och nakot. Denne läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hop skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke - tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka - icke vad som föregår i deras hjärtan, om de äro nya kreatur i Kristus, eller icke, och inför människor förakta, såsom fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre, men tror och gör mera.
Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lärtfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v., dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i deras självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i deras vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i deras hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv.
Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och nakot.
Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i Jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom? Vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att hon river himmelriket till sig+ Jag kan kortligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger intet den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av. De förr nämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro också visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande Andas väckelser.
Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom: jag nämnde i slutet av inträdet Publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig intet annat än högsta elände och fattigdom.
Lägg nu till ett annat märkligt exempel: Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien i Uppenbarelseboken någon rätt fattig i andanom, att sätta emot den högmodiga Laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren! eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag känner dina gärningar, och din bedrövelse och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om: Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och din fattigdom, men du är rik.
Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andas fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige lärare, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jer. 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle kunna vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna.
Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande exempel på Andens fattigdom, som har själv icke annat än elände, men har allt av nåden i Kristus.
Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen; det vilja vi vardera särskilt betrakta.
Alltså 1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: de äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brådrika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå; och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de, att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrens namn ville gå dem närmare på hjärtat, än de äro vana; eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar; så heter det, att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.
Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt både med Gud och människor. Skola vi pröva all ting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn, som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat, och av Kristi kärlek uppeldat!
När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta Apostoliska kunskapen. Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högt upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds anda upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O du är aller födder i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till de filipper, och hade redan varit 29 år en så dråplig Guds apostel, se huru fattig han nu var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag alla redan haver allt fattat, eller alla redan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus. (Fil. 3:12).
Så är det med det saliga evangelium, och kännedomen av Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Ja, ehuru det är sant, att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus; likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger, sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter emot Gud och nästan; så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andens ödmjukhet och fattigdom för Gud och människor.
Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunskapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat, att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost. Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, och deras grundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttet och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de allt. Ja, som saliga i tron, och för Kristi skull allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinneliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.
3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Biblen inkommen såsom en sedelärande fabel, den där beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig, ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd. Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes´ ord: den som är född på nytt av Gud, han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess färska retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst för världen.
Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning, när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda; ty dessa fattiga äro rika ibland dem, som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom! Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus åro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus.
II. OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE
Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i avskildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen: bedrövelsen efter Guds sinne: "Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse." Jag kan här ock vara så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelse för rättvisans skull.
Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse.
Alltid är en benådad själ fattig i anden, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom, den är merendels glad och munter; och det vore dess egen skull om så icke skedde.
Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade måste äga erfarenhet av.
Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen isynnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen, att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- eller rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse?
Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver dödad, falskheten utrotad, och att själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn Andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.
Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om ett annat slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder; uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesus vänner, som smaka vad David skriver i Psalt. 119:53: Jag brinner innan i hjärtat för de ogudaktigas skull som din lag övergiva. Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.
I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.
Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.
Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.
Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!
Amen!
