Första söndagen efter påsk - Jesus Kristus, de faderlösas fader

Jag skall icke låta eder vara faderlösa; jag skall komma till eder. Dessa tröstande ord yttrade Jesus, vår Frälsare, till sina lärjungar, då han beredde dem på sin förestående bortgång ur denna världen till sin gudomlige Fader i himmelen: och lämnade dem därigenom det ömmaste prov av sin kärlek och omsorg för deras framtida öden. Jag skall, säger han, icke låta - - - till eder. (Joh. 14:18).

Värdaste åhörare! Intet tillstånd är i världen ansett för olyckligare än det, att vara fader- och moderlös. Ett sådant barn kan varken råda eller hjälpa sig självt, och vet ofta ingen, hos vilken det kunde söka tröst och råd. Har det rikedom, så gives mången gång i världen nog samvetslösa människor, för att lättsinnigt lägga sig till alltsamman: är det fattigt, så bliver förakt dess lott, och om det än äger vänner, som för skam skull åtaga sig dess framtid och uppfostran, så är dock icke vännernas hjärta föräldrarnas. Ja, många, som de förut högaktat, känna dem alldeles icke igen, när fadern är död. Här gäller världens ordspråk: när barnet är dött, är fadderskapet slut.

Dock, det bästa är, att Gud ännu lever, som är en fader för varje faderlös, och som sagt till Abraham: Jag vill vara din Gud, och din säd efter dig (1 Mos. 17:7). Han är alla väsendens Fader och den, som själ och kropp skapat haver; därför övergiver han icke sina händers verk, utan bliver i faders ställe för dem, som sin fader förlorat. Föräldrarna äro i alla fall endast verktyg i hans händer och kunna icke utan hans biträde främja sina barns väl. Barn, som ännu hava föräldrar i livet, falla ofta, i förtröstan på dem, i lättja, vanart och vällust; men de barn, som mist sina föräldrar, nödgas gripa sig an att visa flit och arbetsamhet, vandra försiktigt, och lära därav att alltid anropa Gud om bistånd, samt bliva så mycket mera ödmjuka i hjärtat, som de icke kunna trotsa på andras hjälp och understöd. Dagliga erfarenheten bekräftar detta, och Guds nådiga beskydd över dessa olyckliga röjes över allt. Bliver föräldrarnas möda att väl uppfostra sina barn krönt med framgång - strax tilldelas dem hela förtjänsten därav; men lyckas det den fader- och moderlösa att taga sig fram i världen - vems blir då förtjänsten? Jo, då måste något var erkänna: det har Gud gjort, Gud, de faderlösas Fader. Som en fader försörjer och livnärer han dem, som en fader vill han även skydda och bevara dem.

I dagligt tal säger man om en olycklig ordspråksvis: där gärdsgården är lägst, vill man alltid kliva över; men det är ett högt och starkt stängsel, som Gud upprest omkring dem, då han säger i sin lag: I skolen ingen änka och faderlös barn bedröva. Bedrövar du dem, så varda de ropandes till mig, och jag skall höra deras rop. Och min vrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med svärd, och edra hustrur skola varda änkor, och eder barn faderlös. (2 Mos. 22:22,24). Och vidare: Förbannad vare den, som böjer främlingens, den faderlösa och änkans rätt; och allt folket skall säga Amen (5 Mos. 27:19)! Samt hos Malaki (3:5): Jag skall komma till eder, och straffa eder, och skall vara ett snart vittne emot dem, som orätt göra änkan och de faderlösa.

Se, så ivrar Gud, såsom en fader för de faderlösa och änkors domare! Detta bör således tjäna till tröst för en om sina barns väl bekymard fader, att han nämligen vet, att Gud skall efter hans död faderligen försörja de sina, som han säger i Jer. 49:11 Vad där kvarbliver av dina faderlösa, dem vill jag livet unna, och dina änkor skola hoppas uppå mig.

Men även andra bedrövade kunna trösta sig därmed att Gud är de faderlösas Fader; emedan, efter Skriftens talesätt, namnet faderlös icke blott tillägges barn, som mist sina föräldrar, utan ock i allmänhet åt alla övergivna och hjälplösa. Guds kyrka ser ut i dess förföljelsetillstånd, som en arm och tröstlös änka, över vilken alla väder gå (Jes. 54:11). Så äro ock dess barn såsom faderlösa att anse. Gud är dem en fader, han sörjer för dem, och omgjordar de svaga med starkhet.

Kristi lärjungar voro, efter deras Mästares död, ej annorlunda att anses, än som faderlösa och åt sig själva lämnade; de förborgade sig inom tillslutna dörrar, och instämde i klagosånger: Vi äro faderlösa och haver ingen fader (Klag. 5:3). De voro i högsta behov om tröst, och sökte därefter. Frälsaren förnamn detta, och åtog sig hjärtligen deras förlägenhet, att de till sina själar måtte frälsta bliva och icke fördärvas. Så upplyftom nu våra ögon, värdaste vänner, och låtom oss i dagens helga evangelium närmare beskåda denna Jesu Kristi kärlek, och därav taga oss ett lärorikt ämne för vår betraktelse på denna åt gudlig andakt helgade stund.

Jesu, du all godhets källa,
du de faderlösas far,
låt vår suckan för dig gälla,
och vårt säkra bistånd var!
Finner du ett slutet sinne,
och ett hjärta stängt för dig -
öppna det, och bliv därinne
med din nåd - o, hör du mig!

då jag beseglar min bön, med den du själv oss lärt haver: Fader vår...

Evangelium Joh. 20:19-31

Betraktelse: Jesus Kristus, de faderlösas Fader,

ådagalagt genom

1) hans vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och
2) hans milda sätt att trösta och sörja för dem.

Herre Jesus, vi äro alla vilsefarande får och faderlösa barn i denna vida försåtliga världen! Besök våra hjärtan och låt din Andes kraft trösta och hugna oss i alla våra livsdagar! Lär oss förstå ditt ord, som är, i all vår nöd och sorg, vår säkra tröst och fasta borg, ja,

Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå,
men genom denna jämmerdal
må vandra till din fröjdesal! Amen.

Första delen.

Vi läste nyss i dagens evangelium, att Jesus överraskade sina bekymrade lärjungar, som hade stängt sig inne av rädsla för judarna, med ett besök, aftonen på första sabbaten, och hälsade dem med det vanliga: Frid vare eder!

Om aftonen, då dagen avsvalnat, hörde våra första föräldrar, efter syndafallet, Guds röst i Eden, som förkunnade dem dödens dom. Om aftonen, efter Jesu uppståndelse, hörde lärjungarna Kristi röst, som förkunnade dem liv, frid och salighet. Om aftonen återkom den av Noak ur arken utsända duvan med en olivkvist i näbben, såsom ett tecken att vattuflödet avtagit, och att torra platser åter funnos på jorden.

Om aftonen kom Jesus, över vilken den helige Ande vid hans dop svävade i duvoliknelse, från Jordans flod, och förkunnade frid på jorden åt alla dem, som anammade honom. Han hade lovat apostlarna, att de skulle få återse honom i Galileen; men han dröjde icke så länge därmed; utan besöker dem själva första aftonen efter sin uppståndelse. Intet mörker, ingen tillstängd port, ingen makt kunde hålla honom tillbaka. Han gick genom lyckta dörrar och återfann sina lärjungar, dem fruktan hade skingrat, men kärleken nu återförenat.

Många gånger hade Jesus visserligen förmanat sina lärjungar, att de skulle bliva eniga och icke söndra sig eller skiljas åt. Han hade likväl kort före sin död den smärtan att se en träta dem emellan uppstå om vem som av dem skulle hållas för den förste (Luk. 22:24), men numera, då förföljelse och död hotade dem, blevo de åter endräktiga; och det var denna enighet, som Frälsaren ville vidmakthålla, och vartill han ansåg sin personliga närvaro ibland dem för det säkraste befordringsmedlet.

De fruktade för judarna, som med raseri förföljde hjorden, sedan de dödat Herden: de kommo härvid icke ihåg Mästarens ord (Matt. 10:28): Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hava dock icke makt att dräpa själen: utan rädens mer honom, som kan fördärva både kropp och själ i helvete. Även hade all hugkomst av Kristi många underverk och stora gudamakt hos dem försvunnit.

Väl kunde de, i fall Jesus kommit till dem för att bestraffa, anföra till sin ursäkt, att man i sorgens stund icke alltid är sig själv mäktig, icke så lätt kan finna och fatta, vad till hjärtats frid och lugn hörer Det är lätt för den, som är frisk, att giva den sjuke råd, och för den glade att muntra den bedrövade; men när bladet vänder sig för dem, sjunga de ur en annan ton. Men nu uppträdde den milde läraren mitt ibland dem, såsom en tröstens ängel, förkunnade dem å nyo ändamålet med hans sändning av Fadern, och gav dem likaledes anvisningar, varthän de skulle begiva sig för att förkunna hans ord och Guds vilja, som han dem lärt hade, och slutligen blåste han på dem och sade: Tager den Helige Ande; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna.

De trogna lärjungarna funno nu genast, att deras gode Mästare stod mitt ibland dem. En stum förundran tyckes hava intagit med alla, efter intet ord till gensvar finnes upptecknat. Nu kom även Tomas till dem. Naturligtvis berättade de honom genast i tysthet, vem den dyre främlingen var, och då denne icke ville tro det, utan äskade tecken och bevis, framträdde Jesus själv med sina genomborrade händer och fötter och sin uppstungna sida, och bad honom icke vara tvivelaktig, utan trogen. Tomas, rörd och förlägen, kunde då ej framstamma mera än dessa orden: Min Herre och min Gud!

Ack, mina vänner, om varje Tomas i våra dagar - och sådana finnas här, ty värr, rätt många - vore så lätt övertygad, så lätt återförd till rätta och sanna vägen; huru väl vore det icke då! Mången olycklig, mången osalig tvivlare skulle då återvända till sanningens kunskap och bliva räddad till sin själ. Mången inbilsk, höglärd stackare skulle då, nedsänkt i stoftet, avsvärja sin villfarelse och bliva, lik en annan Saulus, en nitisk Paulus, att utbreda Kristi rike på jorden och befrämja evangelii framgång.

Men huru få äro icke de, av tidens anda förvillade, som få ögonen öppnade över sin beklagansvärda belägenhet, lära inse sin stora okunnighet och irring, omväxla tänkesätt och behjärta Jesu tröstfulla ord: Saliga äro de, som icke se och dock tro! Nej, om än människones Son själv nedstege till sådana självkloka och olyckliga människor, visa i världens ögon, men galningar inför Gud; skulle de knappt giva hopp om förbättring, om återgång till det enda och rätta, varmed timlig och evig salighet är förknippad. Sådana äro människorna; men Gudi lov, att de dock finnas, och det till ett icke ringa antal, som icke skämmas vid Jesu Kristi evangelium, och som med hans lärjungar kunna i sitt hjärta glädja sig över hans nådefulla besök, såsom av honom utsedda att förkunna hans makt och nåd, för att delaktiga bliva av den salighet, som Gud dem berett, vilka honom frukta och intill änden ståndaktiga bliva. Dessa äro skrivna, heter det i dagens text, på det I tro skolen, att Jesus Kristus är Guds Son, och att I genom tron skolen hava liv i hans namn. -

Älskade åhörare! Bemödom eder att få räknas bland dessa lyckligas antal, som Jesus genom sitt ord besöker, och beredom oss nu att i denna predikans

Senare del

skärskåda, huru Kristus milt tröstar och sörjer för sina lärjungar.

Han tröstade dem i deras bekymmersamma belägenhet därmed att han personligen uppträdde mitt ibland dem med den vanliga hälsningen: Frid vare eder! Detta var hos Hebréerna ett vanligt hälsningssätt, som ofta kom ur ett falskt hjärta, varpå Joab lämnar ett exempel, då han sade till Amasa: Fred med dig, min broder! och hade likväl mord och krig i sinnet (2 Sam. 20:9). Men hos Frälsaren fanns aldrig falskhet, aldrig svek. Ej heller var denna hälsning blott en vanlig hövlighetsbetygelse, utan ett sant, uppriktigt yttrande av vad hans hjärta tänkte.

Segervinnarna i forntiden delade alltid sitt byte med hären. Vad utdelar Jesus bland sina lärjungar? Friden, den eviga friden. Andra potentater skänka sina tjänare guld och silver, gods och ära, men friden kunna de icke bortgiva; ty Kristus, den rätte Fredsfursten, har den i sitt våld, och om honom har Jesaja sagt (Jes. 45:6-7): Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret, jag, som frid givet och skapar det onda: Jag är Herren, som allt detta gör. Det var också icke blott frid med världen, utan ock frid med Gud, som Jesus gav sina lärjungar. För att förvissa dem därom, lät han dem se sina genomborrade händer och sin öppnade sida, och då vordo lärjungarna glada, att de sågo Herren; då sågo de faderlösa sin saknade Fader igen, som förkunnade dem både frid och glädje!

Vidare gav Jesus sina lärjungar den helige Ande, icke så, som ville han därmed giva dem en annan ande, än den de redan undfått, utan han ville härmed meddela dem nya gåvor, vilka de till Evangelii förkunnande hade av nöden.

Avsikten med denna skänk förklarade Frälsaren strax, då han säger: Såsom Fadern haver sänt mig, så sänder jag ock eder; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna. Frälsaren ville härigenom ej, som många kanske tro, giva sina lärjungar en uteslutande makt, att efter behag begagna sig av sin myndighet och bliva liksom tyranner i hans namn; nej, han hade genom sin mildhet och sin kärlek under hela sin levnad upprest det efterdöme, om vars efterföljd av hans lärjungar han icke tvekade. Bot och bättring, ville han säga, är den säkraste lösnyckel, och obotfärdighet i fortsatt synd den vissa bindenyckeln. Hans milda uppdrag innefattade tillika denna vackra lära: Använden, mina vänner och efterföljare, båda dessa sinnebilder av eder makt och myndighet, efter behovet, och missbruken dem icke, väl ihågkommande min Faders ord, att makten är ett lån av honom och att han allena äger att giva och att återtaga densamma.

Hören detta, I lärare, som blivit kallade att på jorden utbreda Kristi rike och hans rättfärdighet. Sen härav, huru eder Fräsare började sitt uppdrag till sina lärjungar med den milda vänskapsfulla hälsningen: Frid vare med eder! Frid vare ock eder första hälsning, var gång I beträden det heliga rum, varifrån I skolen förkunna Guds ord och bud! Evangelium, det är ett glatt budskap, är intet annat än frid och mildhet, och just dessa predikade Kristus. Bestraffen synderna, visen de ogudaktiga hela vådan av deras olyckliga belägenhet, ja, skärpen det straff, som Gud i sin lag därför stadgat och som aldrig utebliver; men gören det med saktmodigom ande; förfären, men förkrossen icke; väcken den sovande med lagens stav, men icke så hårt, att I döden honom; såren icke hans hjärta, utan att därefter dit ingjuta tröstens helande olja; bringen den obotfärdige till erkännande, till ångrande av sina synder; men störten honom icke i förtvivlan, ur vilken ingen räddning är; och framför allt kommen ihåg, att det heliga rum, varifrån I talen, icke berättigar eder att säga allt vad I viljen, och som ofta ensidighet och ovilja ingivit eder, och vakten eder, att icke därifrån låta utgå ohöviskt tal, som kristnom icke tämmer; utan fastmer var gång I där uppstigen, föresätten eder att troget, hela eder predikan igenom hava i hjärtat till efterföljd den vackra psalmvers, varmed I ofta börjen densamma:

Mitt tal det falle så,
att jag det kan försvara;
onyttig ord ej gå,
ej av min mun utfara:
men när jag tala bör,
hjälp att jag talar rätt -
O Herre, tungan rör,
och lär det bästa sätt!

Då kunnen I alltid med rent samvete säga: Fadern haver sänt mig, och genom hans nåd har det ord, som jag på hans vägnar förkunnat, icke allt fallit på vägen och vordet förtrampat, utan tjänt mången till väckelse och förbättring.


Avslutning

Älskliga vänner i Jesu Kriste! Vi hava nu betraktat Frälsaren, såsom de faderlösas Fader, vilken egenskap han ådagalagt 1) genom sitt vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och 2) genom sitt milda sätt att trösta dem och besörja deras vidare bestämmelse. Ack, att jag höra måtte, det Herren Gud talar, att han sinom folke frid tillsade, på det de icke skola på någon galenskap komma, säger David i Psalt. 85:9. Ack, beder jag, att Jesus, de faderlösas Fader, måtte även framstå mitt ibland oss i dag och till våra själar föra den hugneliga hälsningen: Frid vare eder!

Blott ett är härvid ännu att erinra, nämligen att var och en bör taga sig till vara för den skändliga och fördömliga säkerhetens skadliga frid, på det han icke måtte likna dem, om vilka det heter i Vishetens bok 14:22: "De läto sig icke därmed nöja, att de foro vilse i Guds kunskap, utan ändock de levde i ett sådant vilt och galet väsende, kallade de likväl sådana krig och skadefrid." En sådan olycksalig frid i köttslig säkerhet berövar människan den sanna friden med Gud, och gör den alldeles fåfäng i dess onda väsende. Där varken blygd eller fruktan för Gud finnes, där är intet hopp om härbärge för kristna; men där dessa icke ännu hinnit alldeles inrota sig, är räddning ännu möjlig.

Den elake framhärdar i sin synd; men den vanlige, icke i synden förhärdade syndaren, känner sitt samvete betungat vid varje ny begången synd, sitt hjärta skälva och ingen frid hava, förrän Guds hulda faderliga han åter emot honom utsträckes och hans ljuva "Frid vare dig!" genljuder i hans hjärta. En sådan syndare kan med glädje framträda inför Guds ansikte och säga: Abba, käre Fader! Ty Gud har gjort den, som av ingen synd visste, till ett offer för våra synder, på det vi uti honom skola hava den rättfärdighet, som inför Gud gäller, och tillika skörda rättfärdighetens frukt, nämligen frid och fröjd i den helige Ande.

Saliga äro de fridsamma, som hava frid med Gud, ty de skola kallas Guds barn, och han vara deras Fader, deras värn och beskydd. Kan något förskräckligare för mina motståndare tänkas, än att jag haver den rättfärdige Guden till värn? Men också huru outsägligen sällt, att hava Gud till värn, den Guden, på vars barmhärtighet ingen ände är, och vars godhet är var morgon ny, och varar från släkte till släkte. Ingen undre däröver, att denna frid så ringa anses och aktas av världen barn; ty den är högre än allt förnuft.

O huru glad är den själ, som har frid med Gud och av honom icke har något ont, utan allt gott att förvänta! Huru herrligt prisar hon Gud! Huru ringa skattar hon icke all världens flärd och gunst, huru säll är icke hennes levnad, och med vilken glädje går hon icke sin förvandling till mötes! Hon säger frimodigt med David: Herren är mitt ljus och min hälsa; för vem skulle jag frukta mig? För vem gruva mig? Min Fader och moder övergiva mig, men Herren upptager mig. (Psalt. 27:1,10).

Huru ovärderligt för oss kristna var icke det uppdrag, som Jesus vidare gav sina lärjungar, att sprida hans lära och fullborda det stora verk, som han genom sin himmelske Faders bistånd, och efter hans gudomliga vilja, hade begynt! Härigenom visar vår kärleksfulle Frälsare, att hans ömhet även sträckte sig långt utöver de orter, han då besökte, och till ännu ofödda släkten, vilkas ledare han beslöt bliva, genom de lärare han beslutat utsända bland dem, som ännu irrade i villfarelsens mörker. Huru oändelig, värdaste åhörare, är icke denna Guds godhet! Även vi voro villfarande får, utan herde, och faderlösa barn, utan beskydd.

Låtom oss då alltid vara redo att emottaga hans stora välgärningar i botfärdighet och ödmjukhet. Låtom oss för hans hemsökande nåd icke tillsluta våra hjärtan, utan måtte han alltid finna deras dörra öppna! En gång nalkas aftonen, livets sista afton. Väl oss då, om vi få lyckan av denna höga gästens besök! Måtte han i dessa viktiga ögonblick, som en kristens ängel, framträda intill oss, med den milda hälsningen: Frid vare eder! Kommer i min Faders glädje! Amen.

Annandag Påsk - Jesu apostlars lyckliga dagsresa

Uti all sanning led du mig,
förståndet öppna nådelig,
jag lära må din vilja;
ack! gör mig från all synder ren,
att jag må följa dig allen,
allt ont ifrån mig skilja!

Led mig på den eviga vägen! Älskade åhörare! Ju farligare den väg är, varpå vi vandra, desto nödvändigare är det, att vi anropa Gud om hans ledsagande, beskydd och förande. David kände huru angeläget detta var, och beder därför: Herre, se till om jag på en ond väg är, och led mig på den eviga vägen (Psalt. 139:24).

En sannare bild av vår vandring här på jorden kan ej tänkas, än den, att vårt liv är en väg. Ja, det är en väg, men en väg av besvärligheter, mödor och mångfaldiga andra medavvikelser och stötestenar. Därför förmanar ock Syrak, kap. 32:25: Gack icke den vägen, där du på falla må, eller där du dig på stenar stöta må. Ack, huru många hinder lägger ej satan och världen i vägen för vår jordiska vandring! Han lockar oss ofta att taga bivägar, dem han visar oss vara jämnare och behagligare; men en kristen känner hans list och tager sig för den till vara: han vandrar sin väg så varsamt och försiktigt, att han ingenting viktigt företager sig, innan han noga prövat om det överensstämmer med Guds bud och vilja. De säga därför till honom, som Moses till Hobab: Käre, övergiv oss icke, ty du vet var vi skola lägra oss i öknen, och skall vara vårt öga (4 Mos. 10:31).

Led mig genom världens väg! Led mig på den eviga vägen! David hade i många år låtit Gud leda och föra sig; men en gång glömde han Herren och begick en stor synd, som ej allenast vidlådde honom hela hans levnad, utan ock satt en outplånlig fläck på hans rykte hos eftervärlden. David, heter det i 1 Kon. 15:5, hade gjort det Herranom ljuvt var, och var icke viken ifrån allt det han honom bjöd, så länge han levde; förutom i den handeln med Uria, den hetiten. Ett enda olyckligt fall kan skada oss dödligt, ett enda sår kan giva oss döden, en enda uppsåtlig synd kan beröva oss Guds nåd och barmhärtighet och giva satan tillfälle att fråntaga oss hela vår salighetslott i himmelen, samt avvända oss från Gud och hans vägar. Tag därför, evige Förbarmare, icke din hand ifrån mig, varna mig för fiendens bedrägerier, väck mitt samvete när det vill inslumra, håll mig, när min fot vacklar, för mig till rätta, där jag går vilse, och led mig alltid på din väg!

Led mig på den eviga vägen! De gudlösas väg förgår. O, för mig då på den väg som icke förgår, och på vilken jag finner en evig salighet! Denna tid är ett nu, ett ögonblick, som snart försvinner. O, lär mig att jag tänker icke blott på denna korta tiden, utan på den långa evigheten; icke så mycket på den bräckliga kroppen, som fastmer på den odödliga själen; och att jag i alla mina företag haver slutet och evigheten för ögonen! Led mig på den eviga vägen! Den mänskliga själen är alltför ädel, att den skulle låta innesluta sig inom denna korta tidens skrankor; dess hunger låter ej stilla sig med jordiska ägodelar och välluster, som så hastigt försvinna. Allt vad världen erbjuder är alltför ringa för att kunna åstadkomma en varaktig sällhet. Vi äga skuggan av det goda; men själva det goda måste vi i hela dess fullkomlighet söka hos Herren vår Gud, som väl låter oss smaka det till en del här i tiden, men dock förbehållit oss den äkta och rena njutningen därav i evigheten.

O Herre, led mig på den eviga vägen! Här i världen är icke allenast olyckor; utan är ock den lycksalighet som världen giver, en farlig frestelse för själen. Ormen döljer sig under de skönaste blommor, och frestaren sårar oss under det han förlustar oss. Varje stånd har sina klippor, för vilka det på detta världens hav måste taga sig i akt. Fattigdomen giver anledning till otålighet, till bekymmer, till misstroende mot Gud, till avund mot de rika; rikedomen retar till högmod, till vällust, till yppighet. En enslig levnad är underkastad svårmodighet och ledsnadens frestelser; men de som måste umgås med folk av alla stånd och klasser och äro invecklade i trägna göromål, de hava mycket att göra, om de vilja bibehålla sina hjärtan obefläckade och sina själar i Guds frid. Vad skola de nu göra? Skola de lämna det kall, varuti Gud satt dem? Nej, säger Paulus i 1 Kor. 7:23, var och en, käre bröder, där han uti kallad är, där blive han uti när Gudi. Han måste leva bland människorna, han måste akta på sitt kall; han får ej leva ur världen, utan måste bliva där så, att han ock förbliver hos Gud, att han icke följer världens förförelse och retelser, utan Guds heliga ledande, och dagligen beder med David: Utrannsaka mig, Gud, och få veta mitt hjärta: bepröva mig och förnim huru jag menar det. Och se till om jag på enom ondom väg är och led mig på den eviga vägen.

Värdaste åhörare! Dagens heliga Evangelium giver oss den förhoppning, att denna bön icke skall bliva utan nytta, i det det för oss visar, huru Jesus nådigt ledsagar och hälsosamt undervisar sina lärjungar på vägen; medan de talade om honom och hans lidande, ehuru de icke sågo solen eller igenkände honom genast. Vi läre oss att bliva värdiga deras sällskap på en kort stund genom Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 24:13-35

Votum

Ack, bliv hos oss, o Jesu Krist,
ty aftonen är kommen visst!
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i ditt hus!

Betraktelse: 
Jesu apostlars lyckliga dagsresa

därigenom, att de

1) talade om Kristus under vägen, och
2) blevo av honom ledsagade på den eviga vägen.

Herre! visa oss dina vägar och lär oss dina stigar, led oss i din sanning och undervisa oss, ty du är den Gud, som hjälper, och på vilken vi dagligen förtrösta. Hör oss! Amen.

Älskade vänner! Så snart Kristus, herden, var slagen, skingrades hans får, och änskönt den gode herden strax därefter uppstod med helade sår, gingo likväl hans får på villovägar, ett hit och ett dit. Var lärjunge valde sin väg. Två av dem, berättar oss vårt evangelium i dag, gingo samma dag (påskdagen) till byn Emmaus. Deras vandring var sorglig, men blev lycklig. I början gingo de bedrövade, med tungt hjärta och rysliga tankar om vad de hade kort förut sett och hört; men efter en stunds förlopp infann sig glädjen; ty Jesus kom med till sällskap, fast de ej kunde se honom. Deras uppbyggliga samtal innehåller vårt nyss upplästa evangelium, och vi vilja nu upprepa huvudpunkterna därav.

Sedan Frälsaren låtit sig märka, att han var tredje man i sällskapet, frågade han vad de talade om, och varöver de voro så sorgsna. "Är du", frågade då den ene, "så litet hemmastadd i Jerusalem, att du ej vet vad där har skett i dessa dagar." Och nu berättade de för den förmente främlingen hela historien om Jesu lidande och död, med alla de omständigheter, som därvid hade förefallit, varpå Frälsaren svarade med ömma förebråleser, liksom ville han säga: allt detta bör ej förefalla eder främmande; Moses och profeterna hava ju sagt det långt förut; men I viljen varken tro eller förstå. Skulle icke, frågar han till slut, Kristus sådant lida, och sedan ingå i sin herrlighet? Naturligtvis då de sett Frälsaren dö, dog även hos dem den förhoppning, som de, med alla judar, hyste om Jesu ankomst hit till världen, nämligen återupprättandet av Israels rike, ehuru hans uppståndelse, varom de även fått underrättelse, bort borttaga täckelset från deras ögon och uttyda hela saken för dem samt ställa allt i dess riktiga ljus. De tillade därför, vilket bevisar att de ingen tanke hade eller begrepp om hans himmelska rike, utan blott Messias´ jordiska välde "Det är nu över tredje dagen sedan detta skedde, och han har ännu icke låtit sig se för oss eller sina lärjungar, och ännu har ingenting hörts av."

Man ser likväl av det enkla framställningssättet, att dessa tvenne vandringsmän ännu svävade mellan hopp och fruktan. Hoppet grundades på underrättelsen om Jesu uppståndelse; och att han icke uppenbarat sig, icke såsom konung offentligen uppträtt för folket, det lade grund till en viss fruktan och tvekan hos dem. Den nitiske, blint ivrande svärmaren skulle möjligen kunna fördöma en sådan klentrogenhet hos dessa män: Jesus däremot hade tålamod med deras svaghet, och gjorde dem blott lindriga förebråelser, ty han visste att den mera härrörde av enfaldighet än av elakhet. Han ansåg dem för vilseförda får. Deras sorg gick honom till hjärtat.

Han förklarade för dem Skrifterna, uttydde för dem profetiorna om den tillkommande Messias och hans rike, och visade dem, övertygade dem därom, att de nu, genom de sista dagarnas händelser, voro gångna i fullbordan. Glädjen började nu intaga sorgens ställe, tvister försvunno allt mer och mer, och samtalet antog en livlighet, som ingav önskan om en längre fortsättning.

Emellertid hade de kommit helt nära Emmaus, och då låtsades deras okände vän liksom han ville gå ännu längre, innan han sökte sig härbärge. Då nödgade de honom och sade: Bliv när oss, ty det lider åt aftonen och dagen är förhanden. Värdaste vänner! Så längtar den trogna själen efter Jesu inneboende. Tagom härav ett efterföljansvärt exempel: Vi känne avsikten med Jesu, vår Frälsares, hitkomst, lidande och död; vi veta att han är för oss död och uppstånden, vi veta även att han för oss berett evig salighet i sin himmelske Faders herrliga rike.

Vilken av oss skulle ej då vilja kvarhålla den gudomlige vännen, den lärorike ledsagaren hos oss, och av uppriktigaste hjärta bedja med våra tvenne vandrare till Emmaus: Herre, bliv när oss ? Vår nådige Frälsare, som aldrig lämnat ett gott påbegynt verk ofullbordat, biföll även deras anhållan, och ledde dem därefter på den eviga vägen. Detta skulle vi, med Guds hjälp, närmare utveckla i


Andra delen.

Kristus, den okände medvandraren, blev när han kom och deltog i den tarvliga aftonmåltid, som stället kunde medgiva: "Då de sågo huru han tog brödet, tackade, bröt det, och fick dem, öppnades deras ögon att se att de kände honom." VIlken herrlig följd av deras dagsresa! De hade nu med sina lekamliga ögon sett honom åter levande, vars död de så smärtsamt begråtit. De hade förut ur hans mun hört de allraheligaste och andäktigaste böner, som han framsuckade då han bröt brödet och utdelade det ibland sina lärjungar, och vartill de vid hans nyss föregångna avskedsmåtid varit vittnen; då de nu sågo detsamma här ske, märkte de nu först i vems sällskap de kommit. Töcknet försvann, som svävade för deras ögon och förhöll dem. Jesus återtog nu sin förra röst och gestalt. Nu kände de den, som deras själ fått hade.

Men varför tar deras glädje så hastigt slut? Ty så snart de börjar känna honom, försvann han ur deras åsyn. Väl undandrogs härigenom hans synliga närvaro deras lekamliga ögon; men hans nåd och glädje förblevo hos dem. De skulle i sinom tid lära, vad Paulus i 2 Kor. 5:16 har skrivit: Så känne vi nu ingen från denna tid efter köttet; och om vi ännu haver känt Kristum efter köttet, så känne vi honom dock nu intet mer. Nu började de att icke så mycket tänka på hans lekamens synliga närvaro som på hans andra osynliga nådeverkningar, vilka de under deras lyckliga dagsresa hade så rikligt förnummit, att de sade till varandra: Var icke vårt hjärta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna? Vad kärlek brinner av andakt, brinner av glädje i Gud! Redan förut hade han i sitt förnedringstillstånd om sig det ryktet, att folket förskräcktes över hans lärdom; ty han predikade väldeliga, och icke som de Skriftlärde (Matt. 7:28-29). Huru måste då icke de varit till mods, som hava sett och hört honom i hans upphöjelsetillstånd? Hru måste icke hans klarhet och ljus hava upplyst deras hjärtan, intagit deras sinnen och hänryckt deras blickar? Människoord fägna och förlusta ögonen; men Kristi ord upplyser och rörer hjärtat. Det är tröst, det är liv, det är oförställd andakt, där brinner själen med kärlekens lågor, som genom Jesu Kristi kärlek blivit upptända.

Likaså litet, som en eld kan ligga fördold, likaså litet kunde lärjungarnas glädje bliva det. Det var natt, och likväl stodo de i samma stunden upp, och gingo till Jerusalem, och funno församlade de elva, och de som med dem voro; de det sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter av Simone. Och de förtälde vad skett var i vägen, och huru han vart känd av dem, i det han bröt brödet. Här må det väl heta, som det står i Davids 19 psalm, 3 v: En dag säger det de andra, och en natt kungör det de andra. Hitintills befunno de sig liksom i en natt av mörker, och deras sinnen och förstånd hade varit fördunklade; nu åter blevo de ljusets barn; natten var dem så klar som dagen; ty ljuset vart dem upprunnet av den nådige, barmhärtige och rättfärdige. Nu hastade de begärligt att meddela varandra sin glädje.

De elva apostlarna berättade att Simon Petrus hade sett den uppståndne Frälsaren,  och de andra tvenne meddelade, att de hade sett honom på vägen, talt och ätit med honom. Så antänder det ena ljuset det andra; så säger den ena dagen det den andra. Då Saul och Jonatan voro omkomna, hette det (2 Sam. 1:20): Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon. Men då Jesus vart uppstånden från de döda, hette det tvärtom: "Förkunnen det kring hela jorden, på alla gator, sägen dem det, som värjde för honom, som ledo i sina hjärtan för honom att hans lärjungar måge fröjda sig och alla de, som väntade salighet genom Jesu uppståndelse och återlösning. Kungören det överallt och för alla, att Jesus Kristus, Försonaren och Medlaren, är uppstånden; ja:

Kristus är uppstånden av döda,
och löste all världen av möda;
dess måge vi alle vara glad,
och lova när Herran i allan stad.
Halleluja!

Värdaste åhörare! En så glad utgång hade Jesu Apostlars dagsreda 1) därigenom, att de talade om Frälsaren under vägen, och 2) blevo av honom ledsagade på den eviga vägen.

VIljen även I, mina vänner, så lyckligt fullända eder resa genom detta livet, så tagen med på vägen aposteln Petri lärdom i 1 Petr. 2:11: Käre bröder! Jag förmanar eder såsom främmande och elände, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, vilka strida emot själen, och förer en god vandel. Vi få ej säga till någon: Äst du allena en främling? Ty här på jorden äre vi alla gäster, främlingar och pilgrimer, liksom alla våra fäder hava det varit. Vandre vi icke, liksom lärjungarne, eviga vägen från Jerusalem till Emmaus, vägen från livet till döden? Vandren därför eder bana med fruktan; vandren med Kristus, och låter eder ledas av Honom på den eviga vägen. Avhållen eder från köttsliga lustar, som strida emot Kristi sinne. Ty den, som säger, att han bliver uti honom, han skall ock så vandra, som Han vandrat haver (1 Joh. 2:6).

Ve det får, som icke löper efter herden, utan efter ulven! Ve den människa, som icke för sin vandel tager Frälsarens vandel till mönster, utan rättar sig efter världen och dess lustar! När Kristus skrider uppåt och är himmelskt sinnad, så gån I nedåt, och ären jordiskt sinnade. I vandren således icke på den rätta vägen, och I kunnen icke hoppas, att sammanträffa på lika ställe med honom, Frälsaren. Viljen I känna Kristi lärjungar, så sen därpå, om I hos dem detta finnen. Jesus nalkades dem och gick med dem. Träffen I på trätgiriga lärjungar, så gick ej Jesus i deras sällskap, ty han var fridsälskande; träffen I på otuktiga lärjungar, så gick Jesus icke med dem, ty han var kysk och sedig i hjärtat; träffen I på eder väg stötta och hämndgiriga lärjungar, så finnen I icke Kristus med dem, ty han var ödmjuk och saktmodig. O, vilka dårar och huru förvillade äro icke sådana människor, som tänka att de vandra uppåt till himmelen, och brådskynda likväl på fördärvets breda väg till avgrunden.   

Men I, mina älskliga! Fören även, under eder vandring, ett anständigt och båtande samtal; betänken att Jesus obemärkt nalkas eder, och frågar, vad är det för tal, som I haven eder emellan? På mun tunga är intet ord, som du ej vet, o Herre! säger David. Så bör ock på våra tungor intet ord finnas, som är Gudi obehagligt. Ty liksom fågeln kännes av sin sång, så kännes människan av sitt tal. Talet är gemenligen en spegel av vårt hjärta, som sant framställer vad därutinnan är förvarat.  De därföre, som helst tala om syndiga och anstötliga ting, ådagalägga, att de även umgås med sådana i sitt hjärta. Men den, som tänker ädelt och gott i sitt hjärta, den talar även kristligt och sedigt. Jag talar om dina vittnesbörd inför konungar, och blyges icke, säger David (Psalt. 119:46). De båda lärjungarna voro icke i templet, utan på en resa, och likväl talade de om andliga ting, om Kristi korsfästelse m.m. Varest vi tala, hava vi Gud till åhörare, vi må vara på resor eller hos oss själva, så hör han vårt tal och berömmer dess innehåll. Det är icke allom givet att tala förnuftigt om högre ting; det hava vi idag sett hos lärjungarna, vilkas tro var svag och begreppen sådana, att de föga kunde upplysa varandra; en så kom Jesus till dem, och snart började de inse det helas sammanhang. Där två äro församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem. Liksom satan ingiver, lyssnar till och finner behag uti onda, ogudaktiga tankar, så ingiver ock Kristus och finner behag uti de kristliga och uppbyggliga samt förlänar därtill sin kraft och anda, att allt väl avlöper. Bedjen därför, värde åhörare, oavlåtligen, att Kristus måtte alltid bo i edra hjärtan och hans namn sväva på edra läppar, att I mågen kunna lyckligt fortsätta eder viktiga resa,  och en gång saligt sluta den.

Vi hava här på jorden ingen varaktig stad; dock hava vi nog, om vi blott äga Jesus till ressällskap, tålamod till respenning och hopp om evigt liv till vandringsstav. Nu sucka vi ofta med David i Psalt. 120:5: Ve mig, att jag en främling är ibland Mesek! Främlingar böra icke undra däröver, att man varken unnar dem vatten eller bröd, att man ej gärna upptager dem i samfundet eller, om de bliva därtill värdiga, på allt sätt försvårar dem vägen till bärgning och utkomst, samt ej gärna ser dem komma upp till heder och välstånd; ty just därför att de äro främlingar måste de ej hava någon blivande stad, någon beständig lycka. Så besvärlig som vår resa än är, så är den dock lycklig nog om vi finna Kristus på densamma, och uppnå det goda ändamålet, att nämligen ingå med honom i hans herrlighet. Vi vilja gärna i början emottaga en törnekrona, blott vi till slut få bära ärans ovanskliga krona. Vi vilja här gärna i begynnelsen emottaga galla och ättika, om vi blott till slut däruppe bliva mättade av det himmelska manna som där överflödar. Vi vilja gärna här på jorden lida smälek och avvisas med speord, blott vi däruppe få höra det vänliga: Kommer hit, I min Faders välsignade!

Ja, outrannsaklige Gud! Den väg på vilken du förer dina barn är trång och smal, dock leder den till evig salighet och glädje. Dina vägar är idel godhet och sanning för dem som bliva stadiga i ditt förbund och vittnesbörd. Ack Herre Gud, hur rikligt tröstar du dem icke, när de blott höra din röst, lyda och följa den! Brinner icke vårt hjärta uti oss, när din heliga Ande öppnar för oss Skrifterna och tillika rikedomen av din kärlek och din salighets skatter? Så vilja vi nu gärna låta oss ledas av din godhet genom denna jordiska pilgrimsfarten, och vandra på dina eviga vägar. Bliv endast alltid när oss, ty varifrån du bortviker, där måste aftonen tillstunda, och sällhetens dag nalkas sitt slut. Vi hava skatter nog, blott vi icke låta dig lämna oss; glädje nog, när du är vårt hjärtas tröst och vår del. Ack, så låt då din nåd alltid bliva när oss, och fräls oss, så länge vi här äro till! Käre, övergiv oss icke; ty du vet var vi i öknen skola lägra oss, och skall vara vårt öga! Vik ej heller ifrån oss med ditt nådeljus, när en gång vårt levnadsljus vill utslockna! När våra ögon ej mera mäkta se, utan omgivas av en ständig skymning, så att vi ej mera kunna se eller igenkänna våra omgivelser, öppna du dem då åter, att vi må känna dig och se din herrlighet! Låt oss få skåda ditt ansikte i rättfärdighet, låt oss mätta varda av din salighet, när vi till din eviga åskådning i himlen uppvaknar! Amen.

Jesus är mitt allt i alla,
Jesus bor uti min själ,
uti Jesus är mig väl.
Jesus, låt mig aldrig falla,
Jesus jag i hjärtat bär.
Jesus allt mitt goda är. 
Amen!

Påskdagen - Förbundets ängel Jesus nedstigen till det bävande samvetet för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan Var icke förfärad Jesus din Broder lever

Lever han ännu, så är han min broder, var det milda och vänskapsfulla yttrande, varmed en konung i Israel förklarade sitt personliga sinnelag emot en förmäten, men numera slagen och övervunnen konung i Syrien.

En stolt och trotsande Ben-Hadad, syriernas regent, begynte tvenne särskilda gånger fältslag emot Israels konung, varuti han, förtröstande på sin krigsstyrka, trodde sig utan möda kunna underkuva Israel. Men Israel, försvarat av alla monarkers monark, försvarat av själve den store Guden i himmelen, som hade lovat dem segern, Israel vann och syrierna tappade. I synnerhet var nederlaget i Ben-Hadads krigshär förfärligt i det senare krigståget. Syrierna vågade då utgjuta smädeord, som skulle gälla det högsta väsendet. Nu var det alltså tid, att Gud skulle rädda sin ära emot en högmodig nation, som dristade sig bespotta Allmakten. Ben-Hadad och Ahab möta varandra, var med sina krigshärar. Striden begyntes; men Ben-Hadads förlust uppväckte rysning.

Han själv var nödsakad att gå in i staden och gömma sig i en liten kammare. Här föll hans stolta mod till den grad, att han biföll ett förödmjukande förslag, som gjordes honom av hans egna betjäning. Dessa föreslogo att de, klädda i en dräkt som den tiden utmärkte sorg och ödmjukhet, skulle gå till Israels konung och anhålla om livsförskoning för sin vemodige och nedslagne regent. De komma, de öppna sin anhållan med dessa ord: Ben-Hadad, din tjänare, låter dig säga: käre, låt min själ leva. Och vårt ingångsord är svaret; det är milt, det är rörande och försonligt: Lever han ännu, sade Ahab, så är han min broder. (1 Kon. 20:32).

Välsignade åhörare! Gladare dag än vår Påskdag har ett fallet människosläkte aldrig upplevat. På en bedrövlig Långfredag följde en behaglig Påskdag. I förrgår bragtes återlösningsverket av den store Frälsaren till slut; men i dag fick detta återlösningsverk likväl sin krona. I förrgår visste Gud att skulden var betald, då Löftesmannen Jesus dog; men i dag få även människor veta det, då Löftesmannen stiger ur sin grav. I förrgår var Guds Lamm på slaktbänken; på korset blev det slaktat för världens synder; men i dag bär detta Lammet sin segerfana; ty det har vunnit, det har, Gud ske lov, vunnit! I förrgår var hela Jesu lekamen blodig, sårad och förställd, så att Frälsaren svårligen av sina närmaste kunde igenkännas; men i dag är han levande utav graven gången med en förklarad lekamen. I förrgår var han klädd i en gammal purpurmantel, och vanhedrad av en törnekrona på huvudet, och ett rör i handen; men i dag är Jesus, den store hjälten, klädd i segerprakt; ty han har gjort ett stort nederlag på helvetets krafter.

Den andre Adam gick i förrgår till sömns i Josefs grav, och hans heliga brud togs liksom ur hans öppnade sida; men i dag har han vaknat, och den frälsta bruden står för hans ögon. Den andre Noak hotades i förrgår att bliva dränkt av de fallna människornas syndaflod; men i dag har han gått ur arken; han har stigit på land; och nu är det han, som skall trösta oss i vår vedermöda och arbete på jorden, den Herren förbannat haver (1 Mos. 5:29). Den andre Jonas, som låg sänkt i Guds förskräckliga vredes hav i förrgår, han vars heliga lekamen härbärgades inpå tredje dagen i en rådsherres släktgrav, han är i dag lyckligen tillbakakommen. Ehuru hårt vredeshavet svallade, så förmådde det dock icke sluka honom för evigheten. Betrakta graven. Jesus är uppstånden; han är icke där. Han dog i förrgår, men nu lever han.

Detta hörer den trogna själen, och hon bliver så hjärtans glad, så att hon gör mina ingångsord till sina: Lever Jesus, så är han min broder. O vad är det då icke för en stor, glad och välsignad högtid, som vi nu fira!

Men du arga, du blinda värld! Huru firar väl du din Påskhögtid? O ve dig, du Jesu förakterska! Du gör vår Påskdag till en syndens dag, du sänker dig allt längre och längre ned i syndens djupa dy, och föraktar det segrande Påska-Lammet, den uppståndne Frälsaren. Du hör att Jesus är uppstånden ur graven; och nu borde du uppstå av synden; men ack, du står icke upp, utan du ligger kvar i dina synder; ja, ofta ligger du kvar intill dödens stund. Du hör att Jesus lever: hela svepningen har han lämnat i graven. Han är icke död. Han lever. Och nu borde du icke en timme längre vilja leva i satans slaveri; utan för Jesu räkning borde du dö, och hela syndens fördömda dräkt och svepning borde du lägga ifrån dig genom en sann omvändelse.

Lever Jesus, så är han min broder! Olycklig du både i denna och i den tillkommande världen, om du fortfar att uppsåtligen förtörna denne din broder, och trampa hans blod och hans uppståndelse under dina fötter. Nej, är Jesus din broder, så skynda dig att förlika dig med honom, på det du må hava honom till vän, och icke till motståndare, när din Påskdag infaller vid den yttersta domen.

Uppståndne Herre Jesus!

Du lever, och du är vår broder!

Våra många säkra syndare kunna icke tacka dig, varken för din död eller för din uppståndelse. När de sjunga påskpsalmer, så är det ett obehagligt ljud i dina öron. Men av dina barns mun skall du hava det rätta lovet. Gud röre något hjärta till en sann bättring på denna Kristi uppståndelses dag, när vi nu mangrant uppstå, och besjunga Jesu, vår levande broders vunna seger i följande psalmverser (G:la psalmboken 163, v. 5-7): Här är det rätta Påskalamm o.s.v.

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

I Herrens namn föreställa vi nu

Förbundets ängel Jesus, nedstigen till det bävande samvetet, för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan: Var icke förfärad! Jesus, din Broder, lever.

Vi dela detta så, att vi beskåda

1) det bävande samvetet
2) den avvältade bördan och
3) den glada påskpredikan.

Då vi nu i Jesu namn på denna stunden skola taga vår anförda Predikobetraktelse under ett närmare skärskådande, så är det i betraktelsens

Första del

som vi skola beskåda det bävande samvetet, till vilket Förbundets Ängel nedstiger, för att avvälta syndens börda, och hålla sin glada Påskpredikan.

Matteus berättar, att en stor jordbävning skedde den morgonen, då Jesus var uppstånden ur sin grav. Evangelisterna säga ock både om kvinnorna och de 11 apostlarna, att de voro allesammans förfärade. Och ingen var så förfärad, som Petrus. Hans synd var alltid för honom, som David säger om sig (Psalt. 51:5). Hans djupa fall, hans många eder om Fredagsnatten stodo såsom tusen pilar i hans beklämda hjärta. Han spådde sig en osalig död och en faslig evighet för detta fallets skull. Han hade ej talat vid Frälsaren, alltsedan de skildes åt i örtagården, och således ej fått någon muntlig försäkran om sin synds förlåtelse. Allt vad som ännu höll modet uppe hos honom, det var det talande ögonkastet, som han fick i palatset, då Jesus vände sig om och såg på honom. I denna milda blicken läste väl Petrus, att fallet var honom förlåtet. Men det var honom icke nog, att tröstas av Jesu ögon; han ville även tröstas av Jesu mun; och intill dess var hans samvete bävande. Påskdagen dagades; och de bävande Jesu vänner bliva hugsvalade av budskapet om Jesu uppståndelse.

Och så är det ännu. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. För alla är han uppstånden. Men inbilla dig icke, o syndare, att alla få njuta den trösten, friden och glädjen, som ligger i hans liv och uppståndelse. Inbilla dig icke, att alla skola med glädje uppstå på domedag, för det Jesus stod upp till vår rättfärdighet på påskdagen. Nej, ack nej! På domedag skola många tusende ansikten likafullt blekna, många tusende hjärtan likafullt bäva, och många tusende själar uteslutas ifrån himmelen och mista saligheten likafullt, fast Jesus var deras Frälsare, och fast han uppstod till deras salighet i dag. Så länge ditt samvete sover i den farliga sömnen, som slutas i den eviga pinan, så framt du ärnar sova till din dödsdag, så länge må du icke vänta dig, att Förbundets Ängel, Jesus, stiger ned till dig, och håller någon ljuvlig påskdagspredikan i din själ. Nej; det är till det bävande samvetet, som Jesus nedstiger, och detta samvetet tröstar och hugsvalar han.

Men bävande samveten äro av tvenne slag. Bävande är understundom själva det sovande samvetet. Bävande är stundom den ogudaktige mitt i sin djupaste säkerhet. Bävande är den ångerfulle, när han står på omvändelsens väg.

Om den förra bävan säger Job: En ogudaktig bävar i alla sina livsdagar. Vad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så haver han dock den sorg, att han skall fördärvas (Job. 15:2, 21). Om den senare säger David under sin bättringsångest: Mitt hjärta bävar; min kraft haver mig förlåtit; och mina ögons ljus är icke när mig (Psalt. 38:11). På det förra sättet bävade Belsassar, när han såg handen skriva på väggen (Dan. 5:5-6). På det senare sättet bävade Manasse i sina kedjor (s Krön. 33:11-12); Hiskia i dödsångesten (Jes. 32), den borttagne mannen på sin säng (Matt. 9:2), publikanen i templet (Luk. 18:13) och Paulus på landsvägen (Apg. 9:6).

Den ogudaktige ställer sig glad och munter, som hade han ingenting att frukta i livet, och ingenting att rädas efter döden. Men ehuru glad han gör sig, så komma likväl många bittra och svåra stunder, då hans samvete bävar och hela hans själ förskräckes.

Ack, du säkre syndare! Du är glad i dina synder, i dina syndiga nöjen, i dina sällskaper. Råkar man dig där, så kunde man snart inbilla sig, att ingen bävan finnes i ditt samvete. Men ack, du bävar dock mången gång, då ingen vet därom, mer än Gud och du! Nöjen och sällskaper räcka icke alltid till. Du är en och annan gång i enslighet. Du är på din kammare. Du ligger mitt i tysta natten på din säng. Du sjuknar oförmodligt in. Du får höra att en din kamrat i synden stupar hastigt och dör.

Nu, nu är sällskapsdåren icke så lustig. Nu gnager masken. Nu bävar samvetet. Nu uppläses dödens dom i ditt bröst. Och har någon orsak till att bäva, så har visserligen du. Bäva, du ogudaktige syndare; ty du har en vred Gud i himmelen och ett orent samvete på jorden. Bäva, du ogudaktige syndare; ty ditt namn är icke skrivet i livets bok, och din själ blev icke förd av änglarna till Abrahams sköte, om hon skulle gå ur kroppen i dag. Bäva för lagen; ty den förbannar dig, så länge du icke har tron på Jesus. Bäva för Guds vrede, ty den förtär dig, om du icke kommer i förening med Guds Son! Bäva för djävulen; ty han anammar dig i din sista stund, så framt du icke snart omvänder dig från satans makt till Gud. Bäva för döden, ty det är fasligt att dö, när man icke har sina saker med Gud på goda fötter. Bäva för domen; ty vid Jesu domstol är den olycklig, som icke har förlikt sig med Domaren, innan han träder för rätta. Bäva för helvetet; ty där är ditt härbärge efter döden, så framt du icke bättrar dig, medan du ännu lever.

Men det är icke till dig, du bävande, ogudaktige syndare, som Förbundets ängel, Jesus, nedstiger, för att avvälta din syndabörda. Nej, din bävan skall vara av det sista slaget jag nämnde, om Jesu uppståndelse skall glädja din själ. Ack, när Gud får väcka ditt samvete; när nåden får krossa ditt hjärta; när dina ögon öppnas av den helige Ande, så att du får se, huru långt du är ifrån himmelen, huru nära du är intill helvetet, huru skild du är från Gud, i vad stor fara din själ svävar och med vad fasliga synder ditt samvete är besmittat; ack, då, då begynner du känna den hälsosamma bävan, om vilken Paulus säger: "Skaffer med fruktan och bävan, att I saliga varden." (Fil. 2:12).

Det var jordbävning vid Jesu grav. Jorden bävade, när hon skulle lämna ifrån sig jordens Herre. Jorden är annars fast och orörlig; men nu skakades hon; nu bävade hon. Men var där bävning i jorden på Kristi uppståndelses morgon, så bliver det ock bävning i själen, innan själen får känna Kristi uppståndelses kraft. I säkerheten är du orörlig, du hårde syndare, vissa stunder undantagna, då ditt anklagande samvete försätter dig i någon skrämsel. Men när samvetet är vaket, då bävar det. Då påkommer dig en sådan häpenhet, så att du ofta icke törs säga något för några; ty du rädes, som det heter om kvinnorna. Då är du mycket rädd för att du icke bliver salig; ty du ser att du har förtörnat den Guden, som har himmelen och saligheten i sina händer. Då fruktar du mycket för den timliga döden; du beder så hjärtligen till din Gud, att han ville förlänga dina dagar, tills du bliver ett omvänt Guds barn; ty du vet att den, som dör utan omvändelse, han dör också utan salighet. Då rädes du mycket den tillkomande domen; ty du vet att du med dina synder har retat det saktmodiga Lammet, så att du har stor orsak till att frukta för Lammets vrede på domens dag. Då förskräckes du vid var bönesuck, som du uppsänder till Gud, ty du undrar om Gud kan bönhöra en så vederstygglig syndare, som du är. Då väntar du var dag på utslag ifrån himmelen, och du rädes, att när det faller dom i saken, detta skall bliva utslagets innehåll: Din missgärning är större, än att hon må dig förlåten varda. (1 Mos. 4:13). Sådant är det bävande samvetet, som Förbundets Ängel, Jesus, tröstar med en glad Påskpredikan. Huru många sådana samveten äro här bland alla dessa samveten hos alla dessa människor! Ack, Gud hjälpe oss! De äro icke många. Och således äro de icke heller många, som få smaka den fröjden, om vilken vi sjunga i dag: Nu kommen är vår påskafröjd.

Men, jämte det jag föreställer det bävande samvetet, har jag även lovat skildra den avvältade syndens börda.

Av predikan är detta den

Andra delen.

Bördor äro mer eller mindre tunga; men aldrig var någon börda så tung, som syndens börda är. För konung Davids samvete var denna bördan så tung, att han klagar under sin svåra bättringskamp: Mina synder gå över mitt huvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna (Psalt. 38:5) Stor var den stenen, som var infogad i dörren till Jesu grav. För de svaga kvinnorna hade det varit alldeles omöjligt att avvälta honom. Stenen, den ganska stor var, står här i texten. Men ehuru tung han var, så är dock synden många tusende resor tyngre. Det står icke i människomakt att välta sydnens börda ifrån ett betungat samvete. Stenen betäckte ingången till Frälsarens grav, så att ingen kunde komma in. Synden, den tunga, förbannade synden, hon ligger vid syndarens hjärtas dörr och hon betäcker ingången till hans hjärta, så att Jesus kan ofta icke komma därin; nej, stundom icke i hela syndarens livstid.

Synden är väl icke tung för dig, du, som är syndens slav, syndens tjänare. För dig är hon icke tung, som en sten; utan lätt, som en fjäder. Du har aldrig roligare, än när du får synda. Det, som den botfärdige syndaren gråter över, det ler du åt. Det, som plågar honom, det förnöjer dig. Det, som är hans sorg, det är din glädje. Du svärjer, du ljuger, du förtalar, du skinnar, du plågar människor, du förtörnar Gud; du är högmodig, du bedriver otukt, du syndar, och retar himmelen år ut och år in. Och allt detta är inte tungt för dig. Nej, det går lätt och lustigt, alldeles som det vore nöjsamt till att tjäna djävulen, och roligt att komma till helvetets pina. Men ack, du blinda själ! synden är likväl en börda, fastän hon icke är en börda för dig. Hon är en börda; och den bördan är så tung, att den starke Guds Son dignade till jorden, och låg på ansiktet under denna bördan Långfredagsnatt; så tung, att Jesus förmådde intet tala, utan hängde helt tyst i tre timmars tid på korset, så klämde honom denna bördan; så tung, att synden hon nedstoppar dig icke allenast i graven med din kropp, utan hon trycker dig även ned i helvetet med din själ, om du icke i nådens tid bliver lossad ifrån denna bördan; så tung, att när ditt samvete rätt vaknar, och du får känna syndabördans tyngd, så vet du icke var du skall göra av dig på jorden. Alla Guds hotelser förbanna dig, och alla Guds löften kunna då ofta icke trösta dig. Ack, syndare, har du någonsin varit i detta tillståndet, så vet du att det icke är så lätt till att vinna Guds nåd, som den blinda människan föreställer sig. Ack, syndens börda kan snart bliva kastad på en syndares hjärta; men denna stenen är icke så snart vältad därifrån. Det går fort att synda; men det går icke så hastigt till att göra bättring. Det går fort att komma in på den breda vägen; men det går icke så fort att komma väl tillbaka igen. O syndare, vill du att syndens börda skall bliva vältad ifrån ditt hjärtas dörr, så hör huru det skall gå till.

Kvinnorna kommo till graven ganska bittida om Påskdags-morgonen, då solen uppgick. Ack, I unga själar! Nu är edert liv i sin glada morgon. Eder levnads sol har nyss stigit upp på livets himmel. Edra muntra kroppskrafter, edra eldiga själsförmögenheter likna den uppgående solen i sin glans. Ack, vad kloka och förståndiga I voren, om I sökte Jesus, eder uppståndne Frälsare, i själva morgonen av edra dagar! Bliven I gamla, så bliver detta mycket svårare på edra gamla dagar. O, där sitter mången gammal man, och förbannar sig själv för det han dröjt med sin bättring ända till solens nedergång, ända till sin skröpliga ålderdom.

Men, du vare gammal eller ung, skall du söka Jesus, för att få din syndabörda avvältad, så måste du icke låta avskräcka dig av de många hinder, som ligga dig i vägen, då du skall tränga dig fram till din Frälsare. Så länge du går på förtappelsens vägar, så hindrar dig ingenting. Då är satan, världen och köttet på din sida. Satan vill att du skall gå dessa vägarna. Världen gör dig sällskap, och köttet har ingenting att säga däremot. Men så snart du begynner falla på bättringstankar, strax komma hinder från tusende kanter. Ack, beslutar du att leta upp din uppståndne Frälsare, så må du bereda dig på att bryta dig igenom med ivriga böner; ty hindren bliva många! Jesu grav var kringsatt med vakthavande soldater, som skulle hindra att inga måtte komma in i graven, och smyga Frälsaren därutur. O själ, jag säger: vill du göra bättring, vill du söka Jesus i ångern och finna honom i tron, så ligger här vakt till tusendetals, vakt, som vill stänga dig ifrån din Förlossare, om det är möjligt. Här göra de orena andarna vakt: de tåla icke att du skall tro och bliva frälsad (Luk. 8:12). De bliva aldrig saliga själva, därför kunna de icke fördraga att du skall bliva salig. Här går världen vakt: onda och ogudaktiga människor bjuda till på allt sätt att hindra dig ifrån omvändelsen. Här håller det fördärvade köttet vakt: de syndiga lustarna, de resa sig, och anfalla dig med all makt, så att du skall bedja med mycken iver, om du skall komma igenom. O, det är icke underligt, att en botfärdig syndare, som står på omvändelsens väg, bliver mycket bekymrad.

Kvinnorna gingo helt bekymmersfulla, under vägen emellan staden och Jesu grav. Då först kommo de ihåg att en stor sten låg i gravens mynning. De påminte sig att flera karlars styrka behövdes om fredagen till att sätta in denna. Ack, tänkte de: mu komma vi ändock icke in till vår älskade Jesus. Stenen stänger oss ute. Och den är ganska stor. Det sågo vi i fredags. Huru vilja vi, svaga kvinnor, välta bort den? Ho skall välta oss stenen ifrån gravens dörr? Och så, så bekymrad bliver du, om du med hjärtans allvar vill bryta dig igenom alla hinder, och tränga dig fram till Gud. Då ligger den stora syndastenen, den tunga syndabördan dig ganska mycket i vägen. Då går du ofta hjärtligen ängslig för dig själv, och frågar: ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr? Här ligger den fördömda synden, liksom en tung sten vore vältad på mitt samvete. Ho skall välta bort den? Här går jag varenda dag, och pressas av den tyngsta börda i världen, av syndens börda. Ho skall välta bort den? Mina krafter räcka icke till att välta undan denna stenen. Och ingen annan människa är i stånd till att lätta mig ifrån denna bördan. Ack, ho skall då göra det? O, du mitt arma samvete, som är så betungat av syndens stora sten, vem skall tillfredsställa dig? Och vem skall hjälpa mig väl igenom denna vakten, som vill stänga mig ifrån min Jesus? Ack, synd, du är söt, lätt och behaglig i början; men du bliver så bitter, faslig och förskräcklig till slutet. Ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr?

Jo, kära själ! om det är ditt allvar att med detta bekymmer söka lättning ifrån din syndabörda, så försäkrar jag dig, att syndens tunga sten skall bliva avvältad. Liksom en skapad ängel kom ned ifrån himmelen Påskdags-morgonen, och vältade den stora stenen från Kristi grav, samt höll sedan i graven en ljuvlig Påskdags-predikan för de förfärade kvinnorna; så skall ock den oskapade ängeln, Jesus, nedstiga till ditt bävande samvete, välta syndabördan ifrån ditt betungade hjärta, och hålla denna glada Påskpredikan i din själ: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever!

Nu något härom i vår betraktelses

Tredje eller sista del.

O, en glad, ack, en över all beskrivning ljuvlig predikan! Ve den själen, som icke haver en enskild del i denna predikans innehåll! Han kan ingen ro hava på jorden, och ingen glädje vänta sig i himmelen. Men väl den själen, som är så lycklig, att Jesus nedstiger till henne och håller i det förskräckta samvetet denna predikan: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Till en så lycklig själ må jag väl ropa utur Psalmen: Väl dig i evighet! Men en predikan av så glad natur måste hållas med mycken försiktighet. Det är sant: Jesus är för alla uppstånden. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. I detta hänseende angår vår glada Påskpredikan alla möjliga människor på jorden. Men det är ock sant, ja, det är en sanning, som jag önskade mig nåd av Gud att kunna djupt inskärpa i dessa åhörares hjärtan, att icke alla människor hava privat eller enskild del i den heliga fröjden, som vår nyssnämnda fröjdefulla Påskpredikan innefattar. Nej, här ropar jag å Herrens vägnar: Viker härifrån, I uppenbara syndare, som leven i mörksens och köttsens gärningar! Viken härifrån, I jordiskt sinnade själar, som sätten mera värde på jord och stoft än på himmel och salighet! Viken härifrån, I munkristna! I skrymtare, som hava endast ett sken till gudaktigheten, men försaken dess rätta kraft! Viken härifrån, I guds lags, Guds dags, Guds Lamms, Guds ords föraktare! Viken härifrån, I religionens förnekare, I den heliga Skrifts bespottare! I döpelseförbundets brytare! I ovärdiga gäster vid Herrens bord, ja, I samtliga sovande syndare, så många I ären, viken härifrån! I haven varken lott eller del i denna glada predikan, ty edra hjärtan äro icke rätta för Gud! (Apg. 8:21). Påskdagsglädjen är icke för eder. Ack, rysen I icke, när I hören att man är nödsakad att ropa till eder: Viken härifrån!

Men kom, du ängsliga själ, kom du bävande samvete, som jag redan i dag har beskrivit. Denna dagen är just en dag för dig. Denna är den dagen, som Herren gör! I bävande samveten! Låtom oss på honom fröjdas och glädjas! (Psalt. 118:24). Till dig, du vemodiga och förskräckta själ, som har fullt allvar med din bättring, men rädes likväl för Guds doms stränghet, till dig är det som Förbundets Ängel, Jesus, nedstiger, och ditt förskräckta hjärta är det, som han tröstar med en Påskpredikan av detta innehåll: Var icke förfärad! Jesus, din broder lever! Var icke förfärad. Du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var.

1) Förbundets Ängel, Jesus, säger: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Bävande samvete, du är så rädd för synden, du är så rädd att synden, den fördömda synden, skall dock till slutet taga himlen ifrån dig. Du har, kanhända, under din syndasäkerhets tid invevat dig djupt i syndens snaror. Du har måhända, i dina forna dagar, kommit in i en förskräcklig vana vid en eller annan synd. Nu fruktar du att dessa bojorna kunna aldrig krossas. Nu rädes du att du aldrig kan komma loss ur detta hiskliga slaveri. Nu undrar du, bestört undrar du, om du någonsin kan bliva synden kvitt, och varda ett frigjort Guds barn. "Men var icke förfärad", säger Förbundets Ängel, Jesus. "Jag, Jesus, din broder, lever. Jag tog i dag mitt liv tillbaka igen. Jag vann i dag en stor seger över synden. Jag slet dess band. Jag sönderkrossade dess fjättrar. Aldrig skall synden fängsla den själ, som ärligt och uppriktigt vill bliva lossad ur detta fängelse. Aldrig skall den bliva den människan övermäktig, som suckar över dess tyngd, och åstundar den gärna kvitt varda. Bävande samvete, var icke förfärad. Om ock syndens makt och herravälde hade slagit än så djupa rötter i din själ, så skall jag dock, din levande Jesus, giva dig kraft till att övervinna detta välde. Synd och satan måste vika, / fasten de så fika."

2) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens skuld. Du vet att du har satt dig i skuld hos Gud, och att summan är stor; hon är hela tio tusen pund. Nu är du rädd för, att denna stora, denna allt upp till himmelen vuxna syndaskulden, skall beröva dig den eviga saligheten, och tillstänga för dig himmelens dörr. Och vad säger nu Förbundets Ängel, Jesus? "Var icke förfärad", säger han. "Jag, Jesus, lever, och lever jag, så är jag din broder. Visserligen är din syndaskuld stor; men i förrgår betalade jag, Jesus, hela denna skulden, och till bevis därpå att skulden var betald, så kunde graven icke behålla mig; utan Gud släppte i dag syndares Kautionist utur gravens fängelse. Nu vet Gud, nu vet hela världen, att skulden är betald. Och då din själ ryser för denna skuld, och icke uppsåtligen vill sätta ny skuld, så är det gamla dig förlåtet, som det aldrig vore skett."

3) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens straff! I din ångest fruktar du att du skall likväl i evigheten avstraffas för dina synder. Du fruktar att det eviga straffet skall drabba dig, när du är gången ut ur denna världen. Du fruktar att du aldrig kan undgå helvetets pina; utan att denna pinan efter döden skall bliva din lott. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Ack, han säger: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Skulle jag handla efter rätten, så vore du visst värd till att lida det straffet i den långa evigheten, som börjas, men aldrig slutas. Men jag, Jesus, utstod straffet i ditt ställe i förrgår, och i dag är jag åter levande vorden. Du skall icke bliva straffad i evigheten, då det är din uppriktiga mening att göra bättring. Din själ skall icke bliva förlorad. Din kropp skall icke bliva en styggelse för allt kött. Skall du undergå något straff, så skall jag endast straffa dig i tiden, men evighetsstraffet skall du slippa. Jag skall risa dig här, och lisa dig här, och dig till bättring kalla."

4) Bävande samvete: Du är så rädd för döden! Du tror att du toge en ände med förskräckelse, om du doge i detta tillståndet. Du fruktar att din dödsdag skulle bliva dig en faslig dag. När du tänker på döden, så skälver ditt kött, och hela din själ förskräckes. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: På denna fröjde-, denna segerdagen tröstar han din själ med denna Påskpredikan: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, är i dag levande vorden, och lever jag, så är jag din broder. Döden slök mig i förrgår, och han tänkte att han skulle behålla mig, men i dag var han nödsakad att lämna mig tillbaka. Döden stack mig i förrgår med sin vassa udd, men denna udden förslöades då han råkade min person, ty i mig hade han sin överman. I dag vann jag seger över döden. I dag förde fridens Gud mig, den store Fåraherden, tillbaka ifrån de döda (Hebr. 13:20). Och när du nu genom tron håller dig till mig, så skall den timliga döden alldeles icke skada dig. Du skall väl smaka döden; men dödens bitterhet skall du icke smaka." Döden behöver icke göra dig häpen, / ändock han är faselig, / ty den är av Kristus dräpen, och kan inte skada dig.

5) Bävande samvete: Du är så rädd för domen! "Människorna är förelagt en gång dö, och sedan domen." Men just denna domen, som följer på döden, just den är det du fruktar för. Du rädes att domaren Jesus skall giva dig en fördömelses-, en förkastelsesdom. Du rädes att han skall visa dig i alla evigheter ifrån sitt ansikte, när han kommer till doms på sin domedag. Du rädes att han skall säga dig: Gack bort ifrån mig, du förbannade. Vik ifrån mig, du ogärningsman! Jag känner dig aldrig. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: "Du förskräckta själ, var icke förfärad! var icke rädd för domen. Det är ingen blott människa, som skall döma dig på den yttersta dagen; utan det är jag, din levande Jesus. Och jag är din domare; men jag är tillika din vän, din försvarare, din broder." O, så var då vid ett gott mod, när du hörer denna ljuvliga Påskpredikan. Den, som dör i sina synder, och ingen bättring har gjort före sin dödstimma, den må vara rädd för domen. Om han bävar för Guds dom, så är det icke underligt. Men den botfärdige syndaren kan fritt utbrista i dessa orden: Lever Jesus, så är han min broder! Den trösten jag ej glömmer / att min broder Jesus dömer.

6) Bävande samvete: Du är så rädd för djävulen! Du förskräckes för satans makt. Du rädes hans rysvärda tyranni. Du fruktar att du icke skall kunna komma lös ur hans snaror. Du fruktar att du aldrig skall kunna övervinna denne mäktige, denne starke beväpnade fienden; du rädes att du skall bliva hans livegen både i denna, och i den tillkommande världen. Men vad gör Förbundets Ängel, Jesus? Ack jo, han stiger ned till ditt bävande samvete, och där förkunnar han dessa gudomliga trösteorden: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Du behöver ej frukta att satan skall övervinna dig! Jag har i dessa dagar nederfarit till helvetet. Där var jag emellan min död och min uppståndelse. Där band jag djävulen. Där försvagade jag hans välde. Nu skall han aldrig vinna seger över den själ, som med en ivrig bön strider emot honom." Satan, var är nu ditt välde? / Jesus Kristus det nedfällde. "Bävande samvete", säger Jesus, "den seger som jag på Påskdagen vann över djävulen, den segern skall komma dig till godo."

Men jag nämnde ock detta såsom det andra stycket av Förbundets Ängels, Jesu, glada Påskpredikan: Var icke förfärad, säger han, du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var. En skapad ängel sade detta till de förfärade kvinnorna vid Kristi grav, och den oskapade ängeln Jesus håller samma predikan i ett bävande samvete. "Var icke förskräckt", säger han. "Du söker ju ingenting i denna usla världen. Du söker ju icke den jordiska äran. Du säker ju icke jordens förgängliga skatter. Du söker ju ingenting av alla de nöjen, som glädja och fägna de förblindade världens barn. Du frågar icke "efter guld, / efter höghet och stor ära"; ty du besinnar, att "guld ej annat är än mull" och att "få sin höghet rättslig bära", som vi sjunga i psalmen. Allt sådant söker du icke. Du låter världens trälar hava denna magra förnöjelsen för sig själva. Du missunnar dem det icke; du snarare beklagar dem. För din del är det något annat, som du söker efter. Du söker Jesum av Nasaret, som korsfäst var. Du söker icke de jordiska skatter; nej, du söker den skatten, som i frörgår hängde på ett kors, lades i en grav, och som i dag stod upp av graven. Honom och ingen annan söker du. Och efter du icke söker något annat här på jorden, så skall du också finna vad du söker", säger Jesus. Ty om I mig av allt hjärta söken, så skall jag låta mig finna av eder, säger Herren.

Avslutning.

Slutligen vände sig alla Guds barn med en hjärtlig bön, och en brinnande tacksägelse till sin i dag uppståndne Frälsare:

Herre Jesu, du lever och du är vår broder! Vi anropa, vi åkalla och tillbedja dig:

Levande Jesu! eftersom du lever, så låt det synas på denna Påskdagen, att vi hava en Jesus, som är i levande livet! Levande Jesu! eftersom du lever, så giv de hårda syndares hjärtan sådana kraftiga slag, att de måtte kunna förnimma, att du, o Jesu, är på denna dagen levande bliven! Levande Jesu! eftersom du lever, så väck alla uppenbara syndare och nådens föraktare, väck dem så kraftigt, att de i sina samveten måtte få känna att den Förlossaren, som i dag vaknade i graven, han har väckt dem ur synden! Levande Jesus! eftersom du lever, så sönderriv skrymtarens mask, varmed han vill dölja sin skalkhet för dina allseende ögon! blotta honom idag, och åt honom få en sådan rörelse av din Ande, att han efter denna dagen besinnar sig ifrån sitt fördömda hyckleri! Levande Jesu! eftersom du lever, så krossa stenhjärtat hos våra många obotfärdiga syndare, lättsinniga Guds föraktare, försumliga bedjare och ovärdiga nattvardsgäster! Sätt dem i ett sådant bekymmer om sina fattiga själar, att de aldrig hava känt ett sådant bekymmer förr; så veta de, Herre Jesu, att du lever. Levande Jesu! eftersom du lever, så trösta alla ängsliga, blödiga och förskräckta samveten; stig ned till dem och håll i dessa samveten din ljuvliga Påskdags-predikan! Levande Jesu! eftersom du lever, så hjälp dina så fattiga barn i dessa sista bedrövliga, och till världens ände lutande tider, att intet, intet måtte få rycka dem ur dina händer! Levande Jesu! eftersom du lever, så varkunna dig över de fattiga, och låt dem icke alldeles förgås i denna hårda, dyra och tryckande tiden! Levande Jesu! eftersom du lever, så låt ingen enda själ slippa ur kyrkan idag, med mindre hon får känna en kraftig rörelse invärtes, som övertygar henne därom, att du lever! Jesu! du lever! och lever du, så är du vår broder! Du lever! Det skall trösta mig i all min bedrövelse i denna usla världen. Du lever! Det skall hålla mitt mod uppe i alla motgångar, i sjukdomar, i alla svårigheter. Aldrig, aldrig skall jag glömma, att du lever! Du lever! Det skall styrka mig i den sista, svåra dödskampen, och det skall hjälpa mig väl och lyckligt igenom dödens mörka dal. Du lever! Alltså skall jag en gång komma utur detta eländiga livet in i det eviga saliga livet. Du lever! Alltså skall icke graven behålla mig till evig tid. Nej: han skall icke mer behålla mig, än han behöll dig, Herre Jesu! Utan jag väntar också min Påskdag, min uppståndelsedag, då jag skall resa mig ur mullen, och möta dig vid din domstol. Ja, Herre Jesu, du var i förrgår död, och se, du är i dag levande vorden, och du lever ifrån evighet till evighet; Amen; och haver nycklarna till helvetet och döden (Upp. 1:18). 

Dess vare dig pris, du levande Jesus, av alla dödliga, av syndare! Amen. 

Palmsöndagen - Ett avskedstal ställt till Kristi dyrköpta får av flera slag

Ve Israels herdar, vilka föda sig själva; skulle icke herdarna föda hjorden? Men I äten det feta, och kläden eder med ullen, och slaktaden det gödda; men fåren villen I icke föda. De svaga stärkten I icke, och de sjuka heladen I icke, det såra förbunden I icke, det förvillade hämtaden I icke igen, och det borttappade uppsökten I icke.

Med dessa skarpa och allvarsamma Herrens ord till Israels herdar begynner jag min predikan på denna för mig så viktiga dagen. Ingen falsk och otrogen lärare borde kunna höra dessa orden utan stor förskräckelse; och själva de rättsinniga herdarna komma i stort bekymmer, när de betrakta dem. O, mina vänner! Det är icke så lätt att vara präst, som den blinda hopen inbillar sig. Det är icke så lätt att vara lärare, som mången åhörare tror, och mången lärare menar. När herden skall göra räkenskap för vart får, när själasörjaren skall göra räkenskap för var själ, då får han veta, vad predikoämbetet betyder.

Jag säger då om igen de orden, som blivit min ingång i dag. Jag säger dem med stor fruktan och bävan i anseende till mig själv. Jag säger dem icke utan stor betänksamhet, och till min egen varning. Jag säger dem, och Gud låte dem rätt kraftigt röra mitt hjärta på denna min avskedspredikodag, och i alla mina livsdagar. Jag säger dem, och när I, som ären åhörare, hören detta, så bedjen Gud för edra lärare, som hava en så tung börda liggande på svaga människoaxlar:

Ve Israels herdar, vilka föda sig själva; skulle icke herdarna föda hjorden? Men I äten det feta, och kläden eder med ullen, och slaktaden det gödda; men fåren villen I icke föda. De svaga stärkten I icke, och de sjuka heladen I icke, det såra förbunden I icke, det förvillade hämtaden I icke igen, och det borttappade uppsökten I icke. (Hes. 34:2-4)

Ve Israels herdar, säger Gud. Ack, att han icke hade orsak till att säga: Ve Sveriges herdar! O, det står fasligt till i predikoämbetet, när Gud skall hava orsak till att ropa ve över herdarna. Ack, ack, när detta ve skall drabba den otrogne herden, som är liknöjd om ulven bortsläpar Kristi får till helvetet; när detta ve kommer för honom i döden, och skall ljuda i hans öron på domens dag, vart vill han då taga vägen? Ve honom, när själarnas blod skall krävas utur hans händer; ve honom, när han skall framträda för Kristi domstol, och göra reda för den dyra hjorden, som Kristus köpte med sitt blod! Ack, mildaste Jesus, bevara mig, att icke detta ve må drabba mig. Ve Israels herdar!

Men varför ropar Gud ve över dem? Därför, att de endast födde sig själva, men icke Kristi hjord; därför, att de gjorde sig endast vällustiga dagar på jorden, men frågade icke efter, om fåren blevo den eviga dödens slaktoffer; därför, att de åto det feta och slaktade det gödda, men Kristi dyrköpta får släppte de på magert bete; de födde dem icke med det kraftiga, det levande Guds ord.

Och, min Gud, månne kristenheten har sådana herdar ännu? Ja, tyvärr finnas de! Gud give de icke funnos till allt för stor mängd! Ännu har Gud orsak till att ropa till många lärare i vår kristenhet: I herdar, I herdar, I föden icke hjorden! I ären ej måna om mina får, för vilka min Sons blod har runnit. I frågen mera efter fårens ull, än efter fåren själva; mer efter människornas penningar, än efter människorna själva; mer efter jordisk vinst, än efter den största vinsten, vinna själar; mer efter edra världsliga inkomster, än efter den stora inkomsten, att kunna leverera frälsta får i överherdens Jesu händer; mer efter jord och mull, och värld, än efter själarnas himmel och salighet.

Det går ett svagt får i eder församling, och det får gå där; I stärkten det icke. Där ligger ett andligen sjukt får, och det får ligga där. I helen det icke. Där går ett får, som släpas med svidande samvetssår; men I förbinden det icke. Där vankar ett förvillat får; men det rör eder icke; I hämten det icke igen. Och där borta löper ett borttappat får till sin olycka; men I uppsöken det icke.

Ack, är det icke ömkligt, att Herren skall vara nödsakad att tilltala många herdar på detta skarpa sätt? Är det icke förskräckligt, att Gud skall vara nödsakad till att ropa: Ve herdarna! Ve herdarna!

Välsignade åhörare! Det är ej underligt, att dessa orden hava fallit mig synnerligen i hågen, då jag skulle bereda mig till predikan på en dag, så märklig och beveklig för min själ, som denna. Äntligen har jag, svaga stoft, med matta kropps- och själskrafter hunnit uppleva denna dagen. Äntligen äro mina ämbetsår i denna staden, något över tio år, bortflugna snarare än en vävspole, och äro förledna utan all förtövan (Job 7:6). Äntligen har jag hunnit upp en dag, på vilken jag får tacka min nådige Gud i himmelen för all den styrka han meddelat min svaga kropp och min fattiga själ, under dessa tio åren. Äntligen får jag ännu en gång tillfälle att tala några väckande avskedsord på ett rum, dit jag så ofta uppstigit, och där jag så ofta stått med skälvande knän och stort bekymmer.

Palmsöndag! Du är en stor dag för mig. På dig skall jag utgjuta mitt hjärta i Guds sköte, och säga mitt hjärtas mening till de återlösta själar. I dag handlar evangelium om Herrens Nattvard. Ack, en stor, en oförliknelig text: jag har ofta på detta rummet predikat om Herrens Nattvard. Ofta har jag ropat mig hes på de ovärdiga nattvardsgäster, att de skulle besinna sig och icke löpa som svin till Herrens bord. Gud vet vad det har verkat. Hos de flesta verkar det väl ingenting i dessa bedrövliga tider. Men har jag ropat fruktlöst i tio års tid, ack, I ovärdiga kommunikanter, så låten då icke denna min avskedspredikan vara utan frukt i edra själar!

Ack, alla dessa fåren har den gode herden lidit döden för! I dag tänker jag hålla ett avskedstal till dem allesammans. I svaga får! Gud give mig nåd till att stärka eder i dag! I sjuka får! Gud give mig nåd till att hela eder i dag! I sårade får! Gud give mig nåd till att förbinda eder i dag! I förvillade får! Gud give mig nåd till att hämta eder igen i dag! I borttappade får! Gud give mig nåd till att uppsöka eder i dag!

O Gud, du har styrkt mig i så många predikningar på denna predikstol, styrk mig nu också i dag! O Jesus, rör våra kommunikanters hjärtan på denna dagen, då det predikas om din instiftade Nattvard! O du helige Ande, hjälp mig, som för andans ämbete, att mig måtte given varda en öppen dörr till något människohjärta i dag! Därom beder jag dig; hör mig, milde Herre Gud! Amen!

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM: 1 Kor. 11:23-29

I anledning härav betrakta vi nu i Herrens namn:

Ett avskedstal, ställt till Kristi dyrköpta får av flera slag.

Jag tänker ställa detta avskedstal

1) till de borttappade fåren, dem jag ärnar uppsöka,
2) till de förvillade fåren, dem jag ärnar hämta igen,
3) till de sjuka fåren, dem jag ärnar hela,
4) till de sårade fåren, dem jag ärnar förbinda, och
5) till de svaga fåren, dem jag ärnar stärka.

- - -

Jungfru Marie Bebådelsedag - Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden

O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. När vi, värdaste åhörare, förnimma dessa ord (Jesaja 2:7), så falla utan tvivel flera av oss på tanken om det lands lycksalighet, i vilket var och en under sin vinstock och sitt fikonträd lever i frid och lugn, och vet ingenting om krig och dess faror. Frid närer, krig förtärer. O, I otacksamma människor, som icke var dag tacken och prisen Herren Gud för den ständiga frid I åtnjuten! Men som ett lands yttre fred är i sig själv mera skadlig än nyttig, om ej själen därjämte äger den invärtes freden med Gud, så åligger oss att desto högre värdera ängelns nåderika predikan, på vilken även Paulus (Rom. 10:15) häntyder det anförda ingångsspråket ur Jesaja: O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. 

Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred! 

Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.

O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.

Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.

Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Lukas 1:26-38

Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål


I) Första delen

Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."

Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.

Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.

Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid. 

Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. - 

Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.

Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i


II) Senare delen

betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.

Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.

Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.

Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.

Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!

Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.

Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända. 

Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.

Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kall? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?

För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!

Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.

Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!

Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!

Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!

Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.

"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina köttsdagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.

O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.

Tillämpning

Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.

O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.