Första söndagen i advent - Hosianna hjälp Herre Jesus detta kyrkoåret

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Söndagen före Domssöndagen - Huru vådligt det är att uppskjuta sin bättring

Förstår du icke, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Denna tänkvärda fråga gör aposteln Paulus i sitt brev till romarna (kap. 2, v. 4) rörande hedningarnas och judarnas rätt att varda delaktiga av Jesu försoning och eviga salighet. Förstår du icke, frågar han, att Guds mildhet lockar dig till bättring?

Värdaste åhörare, är det icke den högsta obillighet, den största skam, att vi desto mera synda emot den milde och gode Guden, ju mera godhet och huldhet han visar oss? Vi måste ju tillstå att våra missgärningar äro flera, än stjärnorna på himmelen och sanden i havet: icke desto mindre förspörja vi att Herrens välgärningar vida överstiga dem.

Skriften lämnar oss det hopp, att vi genom vänlighet kunna tillvinna oss kärlek av själva våra ovänner, bringa dem till bättre tankar och, såsom Paulus säger, samla glödande kol på detas huvuden (Rom. 12:20). Detta sker även mången gång, men, tyvärr, ganska sällan för Gud. Och huru orättvist, huru obilligt, huru oförsvarligt handla vi icke i detta fall emot den gode Guden, som välsignar de honom förbanna, bespisar de hungriga, giver de törstiga dricka och kläder de nakna! Knappt gives ett djur så vilt och grymt, som icke låter sig regeras av den som gör det gott; men människan är så förstockad, att hon icke vill frukta och lyda honom, som himmel och jord gjort haver, och som dageligen bevisar henne gott. Det är ju att vara värre än turkar och hedningar!

Dens bröd jag äter, dens pris sjunger jag också, säger man i ett gammalt ordspråk, men huru gören I mina vänner, som skola kallas kristna? Vem kan göra oss mera gott än Gud, och vem har någonsin gjort mera för oss? Likafullt blyges den otacksamma människan icke att försaka hans vilja och förakta hans bud. Jämförde hon det goda hon åtnjuter av människohand med det hon får av Guds hand - o huru stor övervikt! Vilken olikhet! Och likväl glömmer hon Gud och tackar sin like!

En konung giver oss ett prov av sina nådiga tänkesätt. Med vilken vördnad emottaga vi det icke, kyssa hans hand, och stå till hans tjänst på minsta vink tillreds, samt frukta för minsta skymt av hans misshag. Gud, den store, den evige, den himmelske Konungen utöser stundligen sina nådegåvor över oss, hjälper oss ur alla våra bekymmer och tager aldrig sin skyddande hand ifrån oss - och huru lyda, huru tänka, huru vörda och vedergälla vi honom? O, jag ryser att nämna det: med olydnad, med liknöjdhet, med förakt.

Förstår du då icke, dåraktiga människa, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Vad är den svage dödliges ärebevisningar, vad betyda hans vänliga ord och tilltal, hans nådiga skådeblick, hans nedlåtande handslag, hans prunkande löften, varav du i din blindhet dock gör så stort väsen, mot den allgode, allsmäktige Gudens ömma varningar, omätliga omsorger och tröstande försäkringar för ditt timliga och eviga väl? Huru illa, huru himmelsskriande illa är det icke, att vi ej erkänna och vörda denna hans omätliga godhet! Vad tänker du på, du usla människovarelse? Du kan icke fördraga den, som betalar med ont dina välgärningar; och likväl skall Gud i din tanke, för sin outsägliga nåd emot dig, åtnöja sig med din stora kallsinnighet, ja, även med din tredskande oblyghet, din trotsande fräckhet, din pockande otacksamhet!

Visserligen är Gud långmodig och barmhärtig, och hans godhet gränslös; men han är tillika rättvis och en stark hämnare på dem, som missbruka hans nåd och fördragsamhet. Han klagar häftigt däröver, att man sänt honom så dåliga arbetare i hans vingård, att den i stället för druvor bär ogräs, tistlar och törnen. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin Herre, och en åsna sin Herres krubba, men Israel känner det inte, och mitt folk förstår det inte. Ack, ve det syndiga folket, det folket av stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige i Israel, och vända tillbaka (Jes. 1:2-4).

Förblindade syndare, tror du dig kunna undgå Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom? Vet du icke att Guds godhet förer dig till bättring; men att du genom din framhärdelse i det onda åsamkar dig hans vrede och eviga förbannelse på den dagen, då allt skall uppenbart varda och vedergällningen utfalla? Det är glädje i himmelen, då en syndare sig bättrar; men märk, en sådan syndare måste framhärda i sin botfärdighet, och icke återfalla i sin synd tillbaka.

O, att människan ville detta betänka! O att de säkra, förhärdade syndarna ville behjärta och förnimma detta! Måtte de en gång, såsom Paulus beder (1 Kor. 15:34) vakna upp rättsliga, och icke synda! Ack, att de måtte nalkas Gud med bot och bättring, så nalkas han ock dem med sin nåd!

Vi tro, så sjöngen I nyss, ock på Jesus Krist, men hurudan är denna tro? När I trampen hans blod under edra fötter och förkasten hans förmaningar, huru viljen I då inbilla honom, den allvetande Faderns Son, att I menen väl med honom? O, nalkens honom med ett förkrossat hjärta!

Nu sen I himmelen för eder öppen, nu utsträcker Fadern emot eder sina räddande händer, och är beredd att upptaga eder till nåde; nu visar Kristus, vår Frälsare, eder sina öppna sår, såsom en säker fristad, dit I kunnen taga eder tillflykt; nu vill den Heliga Ande underhjälpa eder svaghet och frälsa eder ur syndens, lagens och den eviga dödens band. Huru skolen I undfly, om I sådan salighet icke akten? (Hebr. 2:3).

Ack, låt den gode, himmelske Guden icke längre vänta på eder omvändelse! Låten Jesus icke förgäves bedja för eder inför sin barmhärtige Fader! Låten den helige Ande icke fåfängt ropa: I dag, i dag, då I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan! - Nalkens därför Gud, anropen hans nåd, och lären eder förstå, att hans mildhet lockar eder till bättring. Veten, att Herrens tillkommelse är hart nära, och nådens dörr snart tillstängd för evigt. Nalkens därför Gud i dag, så skall han evigt hos eder förbliva.

För att vidare utveckla mitt ämne, och visa eder faran av en uppskjuten bättring, hastar jag att begagna den anledning därtill, som söndagens heliga evangelium erbjuder. Men innan jag skrider till dess uppläsande, så förenen eder, värdaste åhörare, med mig, i att bedja om Guds nådiga bistånd till vårt förehavande på denna honom helgade stund, i ett andäktigt Fader vår...

Ack, Jesu, oss beredda gör!

All syndens makt i oss förstör:

och öppna du vår hjärtans dörr

att vi dig fägna, som sig bör.

Ja, nu och alltid när oss bliv,

men onda andar från oss driv.

Och oss omsider nådigt giv

en salig död, ett evigt liv! Amen.

Evangelium: Matteus 25:1-13

I anledning härav skola vi, genom Guds nåd, i dag betrakta:

HURU VÅDLIGT DET ÄR ATT UPPSKJUTA SIN BÄTTRING.

Detta är ämnet. Välsigna det nu, o Gud, till din ära, och någon själs uppbyggelse! Amen.

Älskelige åhörare! Ganska sant och träffande avskildrar vår dyre Frälsare människornas sätt att tänka och handla i vår evangeliska liknelse om de visa och fåvitska jungfrurna. Efter bruket hos judarna, väntades brudgummen bröllopsaftonen, då han hemförde sin brud, följd av ett visst antal därtill utsedda jungfrur eller mör med lampor och facklor. Under denna bild framställer nu Jesus människans förhållande under sin vandring här i livet. Himmelriket, säger han, är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen. Fem av dem voro visa och hade försett sig med tillräckligt förråd av olja; de andra fem, som kallas fåvitska, hade glömt sådan försiktighet, så att de nödgades emottaga brudgummen med utslocknade lampor, efter fruktlöst försök att få olja till låns av de förra.

Vilken sant träffande bild av oss svaga människor, som försummar vår verkliga lycka genom upprepade uppskov, och sätta det lätt åtkomliga framför det, som skulle kosta oss möda; mera värdera lättsinnigheten än plikten och dygden! Nog trodde de fåvitska jungfrurna sig hava väl förberett sig och tagit olja nog för tillfället; men brudgummen dröjde ovanligt att komma, då blevo de sömniga, försummade att se till sina lampor, som blossade så starkt att all oljan förtärdes, och när det gällde hade de ingen kvar.

Ack, huru många likar hava de icke bland människorna, även nu för tiden? Vid allt vad på jorden sker, säga de flesta: det är tid nog att tänka därpå, tills det bliver så när; men huru illa göra de icke att följa samma stråt i andliga mål? Och härav uppkommer den för sena bättringen, den uppskjutna omsorgen för själens eviga frälsning.

Huru dåraktigt är icke sådant! Den som tillbragt första hälften av sin levnad i synder och laster, den som vid sitt livs afton inser att ha förslösat sin tid och aldrig tänkt på att förbereda sig för evigheten, att bliva en värdig kristen - den gör mycket illa; han liknar till punkt och pricka de fåvitska jungfrurna; han har oförsvarligt använt sina dagar, och framställer första beviset på den bedrövliga sanningen:

1) att en sen bättring sällan är en uppriktig bättring.

Till en uppriktig bättring fordras nödvändigt, att man genom sträng självprövning lärt känna sig själv, att man finner huru motstridigt Guds bud och vilja man levat, och icke hörsammat villkoren för vinnandet av jordiskt väl och himmelsk sällhet. När prästen ropar: bättra dig! när samvetet anklagar och uppmanar därtill - vad bliver då svaret? Det är tidsnog med den saken; ännu är jag rask, mår väl och tänker ej dö så snart. Nu infinner sig äntligen den fruktade dagen, en svår sjukdom lägger en sådan på sjuksängen, hoppet om vederfående bliver allt mera avlägset och svagt vid betraktandet av föregånget levnadssätt, framskridna år och kroppsliga bräckligheter; nu sviker även läkaren - och då först vaknar tanken, att det står ej jämnt mellan själen och Gud - då skall prästen kallas, prästen, vars förmaningar han förut slog i vädret; denne tror han nu förmår att på några minuter uppgöra den långa syndaräkningen, försona den vredgade, hittills föga aktade Guden, och jämna för den ångerfulle döende vägen till himmelen.

Nu först tager han sin tillflykt till bönen, nu vill han av själ och hjärta anamma Jesu heliga nattvard, vilken han anser för ett säkert försoningsmedel, och som han just därför sparat såsom sista tillflykten och sista utvägen att vinna syndernas förlåtelse, Guds nåd och evig salighet. Tron dock icke att den ögonblickliga smärtan och dödsplågan lämna honom så mycken styrka till sans och eftertanke: nej, rätta grunden härtill är fruktan för den nära förestående döden och för helvetet, som han vet sig hava med sina synder förtjänt. Att ingen annan bevekelsegrund ägt rum i sådant fall, ser man ofta och tydligt därav, att sådana sotsängsbotfärdiga vanligen, om de åter tillfriskna, snart falla tillbaka i sin förra syndiga levnad och liksom börja att leva det på nytt.

Medgivas måste dock, att icke blott fruktan för döden alltid förorsakar den sena bättringen; nej, även mången som tillbragt större delen av sin levnad i synd och laster, kommer vid livets afton ofta till verkligt eftersinnande; men sådant inträffar, tyvärr, alltför sällan, och är tusen gånger mot tio blott en frukt av utvärtes sken, skrymteri och tillgjordhet.

2) Ju längre vi uppskjuta vår bättring, desto tveksammare är det om den överallt följer därpå.

Ty då vi ej vilja göra det lätta, huru skulle vi då kunna åtaga oss det, som är svårare och mera påkostande? Då vi ej nu kunna föresätta oss att emotstå synden, utan giva vika för dess lockelser, huru skola vi då tro oss i stånd därtill på en tidpunkt, då ålderdomen betagit oss vår styrka och tusentals hinder uppkommit? Därtill kommer ock, att människan, i frågan om bruket av sina krafter och i bestämmandet av sin levnadslängd, så litet beror av sig själv, att hon icke kan räkna på det nästföljande ögonblicket.

Ännu, min vän, är du vid sunt förnuft, ännu kan du skilja mellan rätt och orätt, och åtminstone inse nödvändigheten och din skyldighet att bättra dig, men vet du huru länge detta kan vara? Är du viss därom, att det i morgon, i nästa vecka, nästa år förbliver så? Vet du vilken timma eller stund du skall läggas på sotsängen, och om du vid dödens annalkande bliver mäktig dina sinnens bruk? - Och huru osäkert är icke människolivets varaktighet? Vem kan försäkra oss om den nästa minuten? Huru många tusentals tillfälligheter kan icke påskynda vår död? Vad kan då tänkas oförnuftigare än att under slikt förevetande uppskjuta en så viktig, så angelägen sak, som vår bättring? Vilken klok uraktlåter väl att i världsligt fall besörja en angelägen och stor maktpåliggande handling, och vem skulle icke ogilla hans förhållande om han så gjorde? Och här, där det är fråga om icke mindre än vår eviga välfärd, vår eviga frälsning, tillåta vi oss uppskov efter uppskov, liksom vi vore själva herrar över liv och död!

Nej: vare det långt ifrån oss, att våga ett så högt spel och äventyra allt vårt väl! Nu leva vi, nu veta vi vad Gud och plikt av oss fordra, nu äro vi ännu i besittning av våra krafter och ingenting kan tvinga oss att överträda vår plikt. Skynda därför, min kristen, innan döden kommer över dig, innan dina krafter förlora sig, innan omständigheterna förändra sig och göra det omöjligt för dig att åtminstone utföra det goda. En ogenomtränglig slöja höljer det tillkommande. Ack, vänta icke av framtiden, vad så mången av den väntat förgäves, en självvald tid för bättring, att icke även du, liksom tusen andra före dig, måste se dig på ett rysligt sätt bedragen. Exempel på syndare som sent kommit till ånger och bättring äro ganska sällsynta, i jämförelse med deras otaliga mängd som tid efter annan uppskjutit sin bättring och - för alltid blivit likadana, utan ånger och bättring.


3) Den som uppskjuter sin bättring till hög ålderdomen, går förlustig om många välsignelser, som genom en kristlig vandel här i världen erhållas. 

Kristendomen är den ädlaste och dyrbaraste gåvan ur den allgode Gudens hand, emedan den ingiver tröst alla lidanden, förpliktar oss att fullgöra våra åligganden, och såmedelst grundlägger vår levnads högsta sällhet. Men den som i livets bästa dagar försummar dessa ovillkorliga plikter, den måste ock i sin ålders kulna vinter umbära den glädjefulla njutning, som deras uppfyllande annars medförer. Han har all orsak att beklaga, att han ej tänkt på Skaparen i sin ungdom, utan börjat därmed först då, när de mulna dagar komma, om vilka han måste säga: de behaga mig icke. I bekymrens stunder är det ju en kristens mest tillfredsställande känsla, att hava motsvarat sin bestämmelse och hållit Guds bud, och att veta, att allting länder dem till det bästa, som gjort Herrens vilja, och hans öga ser till den rättfärdige, att Gud hör hans bön, och är redo att hjälpa och stödja honom. Men kan du, o människa, väl vara delaktig av denna tröst, kan detta herrliga löfte väl på dig uppfyllas, om du icke älskar Gud, och icke är rättfärdig, om ditt samvete fastmer giver dig den försäkran, att du i lyckans dagar, som föregingo lidandets, icke aktade på Herren din Gud, icke bevisade honom kärlek och barnslig lydnad, utan besmittade dig med mången synd, med mången orättfärdighet? Kan du såsom en oren och ohelig varelse framträda inför Gud, den allrarenaste och allraheligaste, samt med barnslig tillförsikt vänta av honom, att han skall vända dina lidanden till det bästa, och förvandla din sorg till glädje? Måste du icke snarare anse det för ett rättvist, välförtjänt straff, som vederfares dig för dina många synder?

Kristendomen föreskriver oss vidare, att vi skola älska vår nästa, leva i frid och endräkt med alla människor, och är det, finnes det något bud, mäktigt att bidraga till vår levnads glädje och sällhet, så är det visst detta; ty älska och bliva älskad är den största lycka uti världen. Men kan du, som uppskjutit fullgörandet av Jesu religion, av din kristendoms heliga plikter ända till din dödsstund, och således låtit hälften eller mer av din levnad gå bort, förlorad för dess rätta ändamål - kan du då på en gång ersätta det försummade och vinna tillgift av den rättvise Domaren? O min vän, vad jordisk glädje har du icke åsidosatt, och huru ångerfullt skall du icke begråta denna din oersättliga förlust på din dödssäng och förgäves önska dig ännu några år få vistas på jorden, för att ersätta vad du så oförsvarligt bekymmerslöst uraktlåtit. Ve dylika obehagliga minnen, och trefalt osäll den, vars sista ögonblick de oroa och förbittra!

4) Den som uppskjuter sin bättring, d.ä. förhalar sitt uppsåt och sitt åliggande att bliva en rätt och god människa, intill aftonen av sin jordiska levnad, den kan i evigheten omöjligen bliva delaktig av så stor fullkomlighet och så stor salighet, som den, vilken redan tidigt blivit och jämt fortfarit att vara en god människa.

Vem kan finna det billigt, att den arbetare, som först om aftonen infinner sig vid sitt arbete, skall fordra lika daglön med den som redligt strävat alltifrån morgonen? Är det väl tänkbart att den lärling, som först vid slutet av sina läroår börjar vinnlägga sig om sitt yrke, kan möjligen hinna till samma fullkomlighet däruti, som den sedan flera år därmed sysselsatte och inövade, flitige och uppmärksamme ynglingen? - Kan väl den lantman som försummat bästa såningstiden, och börjar först sedan andra fullsått, vänta så rik och mogen skörd som de andra? Lika så omöjligt är det att den, som först sent blev en god och sann kristen, kan i evigheten bliva en så fullkomlig och salig varelse, som den, vilken tidigt beredde sig därtill och sedermera jämt förblivit det. Ty vår större eller mindre salighet i evigheten kan ej av annat bero, än av det mer eller mindre goda, som vi här i dödligheten gjort och uträttat (Gal. 6:8).

Låtom oss nu, min vän, antaga, att du därjämte besegrade de större svårigheterna både väl och lyckligt, så att de icke mera ligga i vägen för din bättring; att du undginge faran, som gör bättringens uppskov så olyckligt; skall du då icke, det oaktat, nödgas i all evighet stå tillbaka även i anseende till din lycksalighet, för den, som redan tidigt beträdde rätta vägen? Är efterlåtenheten av vidare straff icke redan en belöning? Är icke det redan en stor och hög salighet, att du blivit räddad undan ett oundvikligt fördärv, och måste blott vika för den, som flitigare och tidigare än du bemödat sig att vandra den rätta vägen? Skall minnet av varje försummad ädel och god gärning förfölja dig eller ock upphöra? Säkert det ena, min vän, och möjligen även det andra. Huru vill du påstå förlåtelse, tillgift och nåd, du som så sent därom anhåller? Du som först i livets sista ögonblick söker din Gud, den Gud, som du i dina hälsodagar ej ville känna, ej heller veta utav? Jag gjorde dock gott, invänder du! Vet då, att vår dygd icke skall eller får utövas för lönens skull, och att en sann bättring icke måste vara en följd av fruktan och räddhåga, utan härröra av ett krossat och ångerfullt hjärtas rörelser, med det allvarliga fasta uppsåt att avsäga sig synden och därefter vandra Herrens vägar i alla dina övriga livsdagar, samt icke låta dig därifrån lockas av djävulens, världens och dess barns ilskefulla tillställningar?

Värdaste åhörare, här sen I vådan av den sena bättringen i alla dess delar! Haven I fattat min enfaldiga framställning, och har den rört edra hjärtan - o så låten icke detta goda intryck försvinna eller utplånas! Jag vänder mig i synnerhet till dig, du blomstrande ungdom! Försumma intet ögonblick längre att bliva en sann kristen. Lär av liknelsen i vår dags text faran av att vara oberedd, att komma för sent till väckelse ur syndasömnen. Ännu har du nog både tid och styrka till att bekämpa ditt hjärtas oordentliga begärelser, och att vinna striden; men vem vet hur det en gång blivet på ålderdomen? Nu kan du inskörda en rik och välsignad gröda; på ålderdomen får du kanske åtnöjas med en knapp och sparsam. -  Men även du, som hitintills icke lånat tanken åt evighetens sena skörd, även du, bedagade gubbe, som bortlevat så många år onyttigt: använd, jag råder dig på det allvarligaste, jag beder dig därom på det ömmaste, använd de få dagar eller stunder du ännu kan hava kvar här i världen, till din själs bästa och salighet. Hasta att bättra dig; ty sparsamt äro kanske ögonblicken därtill uträknade, och dessa fly hastigt undan - hasta att bättra och omvända dig, att icke döden må överraska dig innan det bliver gjort, och då i evigheten din dom, den osaliga dom över dig skall fällas, att den som sått i förgänglighet, den skall även i förgänglighet uppskära!

Ja, Gud, jag dig mitt löfte giver,
att tidigt vandra dygdens stig.
Den säkra stav du är och bliver,
som, när jag stapplar, stöder mig.
Lär mig den rätta vägen gå,
att evigt säll jag bliva må.

Amen.