Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittensbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehåla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstfule svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igneom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.

Kristi Himmelsfärds dag - Ett samvetsförhör

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Väl den människa, som med en sann erfarenhet kan säga dessa ord i livet och i dödens stund! Ve den människa, som har ett så slaget, ett så anklagande samvete, att hon icke kan säga dem! Ack, själ, vem kan beskriva din salighet, om du i din sista timme med en gudomlig övertygelse kan säga: Nu tager jag avsked med hela världen, och jag har Guds Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att min fattiga själ far till himmelen.

Ack, själ, vem kan beskriva din olycka, om du i din sista timme är oberedd till döden och domen; ty då måste du med förskräckelse säga: Du snöda värld, farväl! Till helvetet far min själ. O, att du blev så häpen och bestört över ditt själstillstånd, då du detta hör, så att du skyndade dig och gjorde bättring på denna nådens dag!

Egentligen handla dock våra ingångsord om den sinnesförfattning, varuti en människa kommer, när hon har genomgått den första bättringen, och varuti hon sedan beständigt står under sin dagliga bättring. Den som skall kunna taga ett glatt avsked med världen i döden, han skall hava tagit avsked med henne i bättringen. Den, vars själ skall fara till himmelen i döden, hans själ måste förut dagligen hava farit till himmelen i ett himmelskt sinne; och vet du icke, vad denna dagliga himmelsfärden vill säga, så far du till helvetet och icke till himmelen, när klockan slår sista slaget, och du träder in i evigheten.

O, jag beder dig, giv dig ingen ro, förrän din uppväckelse bliver så grundlig, din syndasorg så hjärtlig, din tro så levande, och din helgelse så uppriktig, att du varenda dag med ett från jorden draget och till himmelen upplyftat hjärta kan säga: Du snöda värld, farväl! Till himlen far min själ! (G:la sv psb 273).

Det är på denna dagen, som Jesus, vår Frälsare, efter väl förrättat återlösningsverk for från jorden, och till himmelen. Hans högtidliga himmelsfärd skall giva oss anledning till att anställa en prövning idag, huruvida vi dagligen fara till himmelen med honom. O människa! Här måste du pröva noga; ty är du bedragen i detta målet, så är du bedragen för hela din evighet. Bed, men bed utan återvändo! bed din till himlen uppfarne Frälsare, att han upplyser dig med de levandes ljus! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Markus 16:14-20

Högst märkligen säger Paulus i Ef. 2:5-6: Den tid vi ännu döda voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande, och haver samt med honom uppväckt oss, och samt med honom satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Och i Kol. 3:18 säger han: Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det ovantill är, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det som ovantill är; icke efter det som på jorden är. Sammanläggen dessa språken med denna dagens högmässotext, så bliver betraktelsen denna:

Ett samvetsförhör:

1) Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

2) Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

3) Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra sida - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Så kommen då, dyrt återlösta åhörare, och låtom oss anställa ett förhör med våra samveten. Försöker eder själva, om I ären i trone; bepröver eder själva, säger Paulus i 2 Kor. 13:15. Ja, o människa, eho du äst: i dag for din Frälsare till himmelen, sedan han hade varit här på jorden och frälst dig och hela människosläktet. Evad det lider, skall du fara den dyra sista färden; men då far du antingen med glädje och frid till himmelen, eller med ångest och förskräckelse till helvetet, allt eftersom du är beredd eller oberedd, omvänd eller oomvänd, när dödsbudet kommer. O, så rannsaka då noga, huru det står till med din odödliga själ i dag. Förhör ditt samvete; och står det illa till, så var ej en enda dag nöjd med ett elakt och farligt själstillstånd, utan var flitig och bättra dig (Upp. 3:19).

Första delen:
Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

Vi hörde förliden Långfredag, att Kristus, den högtlovade Frälsaren, dödde för våra och hela världens synder på ett kors. Men vi veta även att döden kunde icke behålla honom. Vu veta att han blev igenförd ifrån de döda (Hebr. 13:20). Vi veta att han tog sitt liv igen i graven, så att han, den store Jesus, kan nu säga: Jag är den levande, och jag var död, och si, jag är levande (Upp. 1:17-18). Korsets död var det sista steget i Jesu förnedringstillstånd. Levandegörelsen var det första steget i hans upphöjelsetillstånd. Upphöjelsen tog sin början, då Jesus återtog sitt liv.

Men du fattiga, du syndiga människa, här är något, som du med allt allvar måste eftersinna. Skall du hava någon nytta för din arma själ därutav att Jesus blev levandegjord i graven, så måste du med honom bliva levande. Kristus dödde för synden; du är död i synden. Du är så död i synden,, att de skarpaste lagpredikningar, och de ljuvligaste evangeliska predikningar kunna ofta icke väcka dig utur din andliga död. Du är så död, att det ofta icke hjälper till att förskräcka dig, och intet hjälper till att locka dig. Så stel och död, som en människa är, när hon ligger lik, så stolt och dött är ditt hjärta. Ack, jag kan icke nämna något uslare, än när jag nämner de orden: Du är död i överträdelser och synder. Du ligger i syndens och ondskans grav. Där stinker du inför Gud och alla heliga änglar; ja, står du icke upp ur denna graven, innan du vandrar all världens väg, så var försäkrad, att Gud icke tager dig in i himmelen, så andligen död som du är; nej, du måste vara utanför himmelen och inne i helvetet i allan evighet.

Men vill du undvika denna häpnadsvärda olycka, så måste du bliva levande i din syndgrav. Jesus blev levande i graven. Det var det första steget i hans upphöjelse. Du skall bliva andligen levande; det är det första steget till din omvändelse. Med levandegörelse på detta stället förstås icke den som sker i tron, utan den som sker i uppväckelsen. Huru är det med den andligen döde syndaren, så länge han ej är levande gjord? Jo, så länge inbillar han sig att det har alldeles ingen fara. Han inbillar sig att hans tillstånd är icke så vådligt, som Bibeln och predikanterna beskriva det. Han inbillar sig att han skall väl icke bliva så olycklig, att han en gång skulle bliva fördömd. Har han fördjupat sig i skrymteri, så inbillar han sig att han är nära himmelen, och han är dock nära helvetet. Han inbillar sig att han är benådad, och han står dock i vredens stånd. Han inbillar sig att han är ett Frälsarens barn, och han är ett barn av den fadern djävulen (Joh. 9:44). Han inbillar sig att han är försatt i en nära förening med sin Frälsare, och Gud och hans änglar veta likväl att detta är en lögn; den milde Frälsaren och den blinde skrymtaren äro så långt skilda ifrån varandra som himmel och helvete.

Skall nu syndaren bliva tillrättaförd ifrån dessa förskräckliga inbillningar, så måste han vakna; han måste komma till ett uppväckelseliv i sin syndagrav. Och vaknar han, ack, då får han se det han tillförne aldrig hade kunnat  föreställa sig. Förr trodde han att han var himmelen ganska nära; nu ser han att han står alldeles på brädden av helvetet. Förr trodde han att det kunde ingen fara hava med sig, att han bedrev den och den synden; nu ser han att just denna synden kunde störta honom i pinorummets djup. Förr trodde han att han skulle visst icke bliva fördömd, emedan Gud är så nådig och Jesus har lidit för alla; nu ser han att dessa tankarna voro bräckliga rörstavar, som hade blivit sönderbrutna och gått honom igenom händerna i dödens stund. Förr trodde han att han var väl bekant med sin Frälsare och stod i nåd hos honom, men han trodde det i skrymteri; nu ser han att han har gräsligen misstagit sig, och att han hade endast namnet att han levde, men var död (Upp. 3:1). Men han ser ej allenast sin fara; utan när uppväckelsen är rätt grundlig, så uppstiger i själen en brinnande förlägenhet till att komma utur denna själavåndan. Och si, nu begynner syndaren röra på sig i sin syndagrav. Nu har han, genom nådens verkan, fått liv igen i graven. Detta är det första, som Paulus nämner i språket: Den tid vi ännu döde voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande. 

Förhör nu ditt samvete, om detta har föregått med dig. Fråga dig själv, fråga med allt allvar, ty Domaren är för dörren (Jak. 5:9). Sover jag ännu, eller har jag vaknat? Är jag ännu andligen blind, eller ser jag att jag ligger i ondskans, i den döda trons, i skrymteriets djupa grav? Ser jag att min själ är stadd i döden, och omsvept med förbannelsen som med en svepning? Är jag ej allenast något litet rörd, utan är det en gudomlig drift hos mig till att med flit söka räddning i Jesu namn? Vill jag försaka allt i hela världen, allenast min själ kan bliva salig?

Håll detta samvetsförhöret, men var därvid uppriktig, ty det gäller ju din enda, din odödliga själ.


Andra delen.
Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

Det var ej nog att Kristus, vår Frälsare, återtog sitt liv i graven; han blev ej levande, och låg sedan kvar där; nej, han stod verkligen upp ifrån de döda. Han lämnade svettduken,, lakanet och bindlarna i graven. Ängeln kunde säga: Han är uppstånden, han är icke här: se, rummet där de hade lagt honom (Matt. 16:6). På tredje dag i morgonstund / Kristus stod upp av döda, / med kropp och själ båd´ karsk och sund, / frälste oss av all vår möda (G:la svenska psalmboken 147:21).

Så är det dock icke nog att du, arme syndare, bliver levandegjord i din syndagrav. Det är icke nog att du kommer till uppväckelse ur syndens sömn och dvala. Det har mången själ vänt tillbaka till världen och satan igen, just när hon stod vid uppväckelsen. Uppståndelse, uppståndelse ur syndens grav måste här ske; i annan händelse är du lika olycklig. Denna uppståndelse sker genom omvändelse, och omvändelse består i ånger och tro.

Kristus stod upp ifrån de döda. Långfredagsafton nedlades han i graven ibland de döda; han var av lik och döda på alla sidor, över hela jorden, omgiven; men Påskdagsmorgon stod han upp ifrån dem. Så ligger ock du, du andligen döda själ, i din obotfärdighets och ditt skrymteris grav. Där ligger du ibland de döda, ibland tusentals människor, som äro likaså döda, kalla och oomvända som du. Men ligger du där, tills du skall vandra ur tiden, så är du högeligen att beklaga. Ack, du måste stå upp ifrån dem, stå upp ifrån de döda, stå upp ifrån den oräkneliga skaran på jorden, som är död i synden; stå upp ifrån de ogudaktiga, de världsligt sinnade, den skrymtaktiga världens barn. Du måste kasta otrons bindlar och syndernas svettduk och lakan ifrån dig i graven. Jag vill stå upp, och gå till min Fader (Luk. 15:18), sade den förlorade sonen. Står upp av synd med allo flit / står upp av synden lede, / som er bortdragit alltför vitt, / från Gud i evig vrede. (G:la psalmboken 207:1).

Syndare, hör i Jesu namn: Du måste allraförst stå upp genom en sann ånger över dina synder, ty detta är omvändelsens första stycke. Här vilja tårar icke göra saken, det likväl många själar inbilla sig. Jag vet att Petrus grät i palatset, att synderskan grät i fariseens hus, och att David vätte sitt läger med sina tårar. Men hos dessa botfärdiga själar var hjärta först förkrossat, och si, därför utgöto de de rätta bättringstårarna. Däremot gråter månget öga, och hjärtat är hårt som sten; hjärtat vill behålla den själamördande synden; hjärtat vill icke försaka all ogudaktighet och världslig lusta (Tit. 2:12), och vad är då ögonens tårar? Ack, idel skrymtaretårar. Ett uppriktigt hat och avsky för synden, det är syndaångerns rätta stämpel. Så hjärtligt som den otuktige älskade horeri, så hjärtligt skall han nu hata det. Drinkaren skall hata fylleriet. Den argsinnige skall fatta avsky för all arghet. Den som med orättfärdighet samlat ägodelar skall återgiva detta förbannelsens gods till sina ägare, och råkar han ej dem så måste de fattiga hava det; ty vid liv och evig salighet får han ej själv behålla sådan egendom. Här hjälper det ej att syndaren säger: Jag ångrar min orättfärdighet - och så behåller godset i huset. Nej, huru ångrar han, när han icke vill giva det tillbaka? Herrens ord äro tydliga: Om den ogudaktige pant igen giver, och betalar vad han rövat haver, så skall han leva och icke dö (Hes. 33:15). Ack Jesus, ack Jesus! Skall den blott leva, som betalar vad han rövat haver, så ligger mången skinnare i denna stund i helvetets låga. Ja, ännu en gång säger jag: Hatet till synden är beviset på ångerns uppriktighet. Synden är mig leder, sjunger du i kyrkan. Är det sant vad du sjunger? Är synden dig leder? Pröva dig noga.

Men du måste även stå upp genom en levande tro på Kristus. Ja, det är vid trons upptändande, som den andliga uppståndelsen rätt fullbordas. Men tron skall vara levande. En död tro, en muntro, frälsar icke själen. Tänk icke att din själ bliver frälst därmed att du med munnen säger: Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre. Tänk icke heller att din själv bliver frälst därmed att du i inbillningen föreställer dig din Frälsares födelse, omskärelse och sista bittra lidande. Nej, om du ock så starkt spände din föreställningskraft vid Kristi levernes och pinas betänkande, att du därmed utgöt de stridaste tårar, så kan dock ditt hjärta under allt detta vara lika oförändrat, lika jordiskt sinnat, lika bundet i satans snaror. Tron har sitt förnämsta säte i viljan. Är icke viljan omskapad, så är din tro död. Store Gud! Slå våra skrymtare med denna gudomliga sanningen!

Nu förhöre då var och en sitt samvete, ja, detta förhör bör anställas redligt inför den allseende Gudens ögon. Säg, syndare, säg på ditt samvete om du på detta sättet har uppstått med Kristus! Ligger du ännu i dina synder, ligger du i otukt, ligger du i högmod, i olydnad, i arghet; ligger du i en eller flera köttets lustar, som du hyser och tillbeder i din själ; ligger du i egenvilja och hårdhet emot Guds Ande; ack, när du så ligger bland de döda i syndagraven, huru har du då stått upp? O, hör vad jag säger dig å Herrens vägnar: kommer du icke till en andlig uppståndelse här i livet, så uppstår du till domens uppståndelse på den sista uppståndelsedagen. Dessa ord borde vara för dina öron såsom en röst av ett stort tordön; och du borde nu bliva så slagen, att du fattade detta fasta beslut: Uppståndne Herre Jesu Krist, / jag skall stå upp, att satans list / ej söver mig i synden in, / och jag faller i vreden din (G:la Sv. Psb. 230:16).

Tredje och sista delen.
Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra hand. - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Det förtjänar mycken eftertanke, att vår Frälsare ej allenast verkligen for till himmelen på denna torsdagen, denna märkliga torsdagen: utan med sin håg, med sina heliga tankar for han dit allt ifrån sin uppståndelse. Så talar han själv om Himmelsfärden. På själva sin uppståndelses morgon sade han till Maria Magdalena: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud (Joh. 20:17). Märk! Han sade icke: Jag skall fara upp, utan: Jag far upp, och han for likväl icke upp förr än 40 dagar därefter. Så hade han himmelen i sina tankar. Så låg denna Himmelsfärdsdagen honom i hågen långt förr än himmelsfärden skedde.

Och så måste det ock vara med oss, om vår dödsdag skall bliva vår himmelsfärdsdag. Det går aldrig an till att hava hjärtat i jorden och världen ända tills man dör, och ändå hoppas att man skall fara till himmelen i döden. Nej, himmelskt sinne, himmelskt sinne, eller ock helvete och aldrig himmel! Gud skall så omskapa dig, nåden måste så förändra dig, att det jordiska, det köttsliga, det världsliga sinnet bliver korsfäst och dödat i din själ. Denna korsfästelse kostar på för kött och blod; men det måste dock ske, så framt du skall bliva upptagen till himmelen, när du en gång övergiver jorden. Du måste redan i denna jämmerdalen bliva så sinnad, att du med din Frälsare kan säga: Jag far upp, varenda dag far jag upp till himmelen. Jag far dit, innan jag kommer dit. Jag far dit med mina sinnen, med mina tankar, med trons, bönens och hoppets vingar. Jag skall taga avsked av världen i min sista stund; men jag bjuder henne ock farväl varenda dag. Jag far fast därefter, att jag måtte kunna vända ryggen till den onda världen var dag av min levnad.

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Paulus säger att det skall vara så. I det anförda språket, på vilket i stödja detta tredje preidkostycket, säger han: Söken det ovantill är. Faren efter det om ovantill är. Säger du: ja, vem kan vara sådan, så länge man är i denna usla världen? Så giver jag dig till svar: Visst kunde du vara sådan, om du icke stod emot den Helige Andes omvändande nåd, och bliver du icke sådan innan du dör, så säger jag dig, du ogudaktige: Du måste döden dö (Hes. 3:18). Den där icke tror, skall varda fördömd, säger Jesus i vår högmässotext; och jag säger i samma mening: Den som icke bliver himmelskt sinnad medan han lever, han kommer icke till himmelen när han dör; utan han skall varda fördömd.

Men given även akt på dessa Pauli ord i det anförda språket hos efesierna: Gud, säger han, har satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Märk, han säger icke: Gud har satt oss på sin högra hand. Nej, den äran tillkommer ingen mer än Jesus allena. Om honom, och ingen annan, heter det i dagens text, att han på denna dag vart upptagen i himmelen, och sitter på Guds högra hand. Men det säger Paulus, att Gud har satt de trogna i det himmelska väsendet. Det vill säga: När du har blivit rätt omvänd till Gud, och dagligen står i omvändelsens nåd, så har du en andlig rättighet att för Kristi skull komma i himmelen; ja, vad mer är, Paulus vill även härmed säga, att var och en trogen redan här på jorden har sin vissa utmärkta plats i himmelen.

Förhör nu ditt samvete, min arme åhörare, om du är på detta sättet med Kristus satt i det himmelska väsendet. Ack, så länge du står kvar i ditt obotfärdiga tillstånd, så har du din vissa utmärkta plats i helvetet. Men besinna dig. Ännu är det rum för dig vid Guds nådebord; och ännu vore det ett ställe för dig i den himmelske Faderns boningar i himmelen, o du allenast ville göra allvar med bättring och omvändelse.

Förhör ditt samvete, om du kan säga: Till himlen far min själ. Ack, har jorden fängslat ditt hjärta, så kan du icke säga detta utan att ljuga. Då nu Herren Jesus med dem talat hade, vart han upptagen i himmelen, står det i dagens evangelium. Vandringsman till evigheten! En gång talar du dina sista ord i denna världen. Du dör. Du går ur tiden. Men vart tager du då vägen? Gud give man då kunde med sanning säga om dig: Då den människan uttalat hade, sedan hennes tunga hade tystnat i dödens ångest, sedan hennes hjärta brustit i dödens stund, vart hon upptagen i himmelen. Ett utav två händer dig, när din livstid slutas: antingen bliver du upptagen i himmelen eller nedkastad i helvetet. Antingen håller du på din dödsdag en himmelsfärd eller en helvetesfärd. Härefter har du dig att rätta. Gör bättring, och bli kvar på bättringens väg intill änden, så bliver din sista dag en kristens Himmelsfärdsdag.

Amen.

Femte söndagen efter påsk - Förskräckelse genom bönens missbruk och välsignelse genom bönens rätta bruk

Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansikte, förskräcktes jag. Jag ville, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.

Till åminnelse av ett högtidligt tillfälle, Davids huses vigning, höjde David sin röst att lovsjunga sin älskade Gud och Herre. Han påminte sig härvid de lekamliga motgångar han lidit, och den räddning därifrån han, genom Herrans nåd, rönt, samt därjämte sin egen svaghet och skröplighet. Han tänkte härvid även på den syndaförlåtelse han av nåd erhållit, och för vilken han utlovat att i evighet tacka sin salighets Gud. Han hade ofta följt sin egen onda vilja, och därigenom förglömt Herrens goda vilja. Detta är anledningen till hans anförda yttrande: Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt...

Den människa är värd förskräckelse, och skall icke undgå den, som icke vill inse och begagna Herrens goda vilja. Denna goda vilja är på otaliga sätt ådagalagd; eller, ville han oss icke väl, då han i oss inblåste en levande ande, pusten av sin egen andedräkt, vilken därigenom skänkte oss en avbild av sig själv? Vill han oss icke väl, då han vårdade vår barndom, då han, vid tillkomna förståndsår, lät oss, genom undervisning uti och igenom sitt heliga ord, förnimma den över all beskrivning goda viljan, att till vår frälsning utgiva sin evige, enfödde Son? Och vill han oss icke väl, då han, genom den älsklige Sonen, giver oss detta stora löfte: Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det vill jag giva eder; tillika med denna herrliga försäkran: Fadern själv haver eder kär!

Syndare! Akten I icke det gudomliga löftet, så bortdöljer Gud sitt ansikte för eder. Bedjen I icke, så bliver förbannelsen eder säkra lott; bedjen I illa, så fån I intet. Bönen skall ske i Jesu namn, och ske träget, ja, oupphörligt, ty eljest bliver aldrig edert berg fast. I byggen då på sanden, och slutligen sättens I på det hala, där I förstörtens i grund. Men lyckliga de, som med sann förtröstan kunna utbrista med David: Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån vilka min hjälp kommer; Herren skall icke låta min fot slinta. Jag vill, Herre, ropa till dig: Herran vill jag bedja. Dessa skola under alla livets omväxlingar, och i dödens stund och på den yttersta domen få höra och förnimma denna Herrens saliga tillsägelse: Bergen skola väl vika, och högarna falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.

Det är en bedrövlig sanning att en mängd av människor finnas, vilka tilltro sina egna uppresta högar av sand eller guldklimpar vara så säkra och pålitliga, att de anse för överflödigt att anlita den Gud, vars namn utgör det enda fasta slott, dit den arma människan kan fly för att bliva beskärmad. Vad vill det väl bliva av dessa, då deras egen rättfärdighets lösa stöd ramla, då Gud omsider alldeles bortdöljer sitt ansikte för dem, då döden, förskräckelsens konung, infinner sig, och Domaren en gång ropar: Gån bort ifrån mig! Ack! om dem må det heta: De ville hava förbannelse, den skall ock komma över dem: de ville icke hava välsignelse, så skall han ock vara långt ifrån dem. Måtte vi då alla, väckta och understödda av Guds Ande, lära att uti och igenom en sann bön fly till, och bibehålla oss hos den Herre, som, endast vi själva vilja det, kan och vill grundlägga, befästa och vårda vår lycksalighets byggnad för tid och evighet. Dagens text giver oss en otvungen anledning att betrakta det stora, viktiga ämnet om bönen, vartill vi utbedja oss nåd och kraft i den bön, som bönens lärare oss föreskrev: Fader vår...

EVANGELIUM Joh. 16:23-30

Betraktelse:

1) Förskräckelse genom bönens missbruk
2) Välsignelse genom bönens rätta bruk

Förra delen
av betraktelsen skall omtala förskräckelsen genom bönens missbruk, och härvid ämnar jag korteligen beskriva

A) Bönens missbruk.

På mångahanda sätt missbrukas bönen. Jag vill nämna följande:

Bönen missbrukas dels 1) därigenom, att man icke uppfyller budet att bedja, dels 2) därigenom att man, efter Skriftens uttryck, beder illa; vilket närmare skall förklaras.

1) Bönen missbrukas då man icke uppfyller budet att bedja, eller kanske rättare sagt: sällan eller aldrig begagnar löftet att få bedja.

Troligen finnes det väl ingen ibland oss, som icke någon gång i sin levnad fällt någon slags bön till Gud. Men härmed har budet att bedja icke huvudsakligen blivit uppfyllt. Ty det heter: bedjen utan återvändeo, upphäven icke en eller annan gång den yttre nödens flyktiga klagoskri till Gud, såsom trälens rop till husbonden; en sådan bön är ingen bön. Endast en ångerfull syndares, en pånyttfödd människas bön är verklig bön.

Huru många äro då väl de, som i själva verket bedja? Och huru många äro icke de, som, även i det yttre, sällan eller aldrig uppsända en bön till Gud, inte ens efter tryckt föreskrift? Det skall vara förnämt att icke anlita himlarnas monark. Det anses päbelaktigt att bedja; och man vill så gärna vara på modet. Den ogudaktige är så stolt, att han i alla sina tankar håller Gud för intet; och i en sådan sinnesförfattning, vilket värde skulle han väl sätta på bönen? Därför lägger han sig och uppstår såsom det oskäliga djuret; därför emottager han och njuter, såsom detta, skaparens milda gåvor; och då han i andliga mål tror sig vara rik, hava nog och behöva intet, då Jesu dyra försoning av honom antingen föraktas eller likgiltig anses; då han som nogast ett ögonblick rädes för helvetet; så bliver ingen bön av, varken för själ eller kropp, och ingen tacksamhetssuck kan uppstiga från ett hjärta av sten, från en människa som är sin egen avgud.

Hemma bedes således icke, och om sådana av djävulen besatta människor någon gång i kyrkan, för skams skull, eftertralla en psalm, så bedes likväl icke, ty tanken och hjärtat äro långt ifrån psalmen och dess föremål. Barnen uppfostras till ett slags kristliga hedningar; tjänstefolk, underhavande och sällskapsmänniskor kallna allt mer och mer för kristendomen, och bliva icke sällan sina förledares likar. Så, långmodige Gud, erhåller du rika anledningar att klaga: Jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba, men mitt folk känner och förstår det icke. Ack, vet det syndiga folket, det folket av misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige och vända tillbaka. (Jes. 1:2-4)

2) Men en mängd av människor bedja, och missbruka ändå bönen, ty de bedja illa. Sådana funnos redan i kristenhetens första tider, och nödgade aposteln Jakob till detta yttrande: I bedjen och I fån intet, ty I bedjen illa (Jak. 4:3). Och sådana finnas beklagligen alltför många även i våra tider.

Huru beder då människan, då hon beder illa?

Då beder människan illa, när hennes bön utgår från ett skrymtaktigt hjärta, från ett hjärta, som är långt ifrån Herren, under det hon nalkas honom med sin mun, och hedrar honom med sina läppar (Jes. 29:13). Vi veta att Gud icke hörer skrymtande syndare (Joh. 9:31), ty hans Ord försäkrar, att ingen skrymtare kommer för honom (Joh. 13:16). De skrymtares hopp varder förtappat; deras tröst bliver om intet, och deras hopp såsom en spindeltråd (Job. 8:13-14).

Då beder människan illa, när hon beder med ett obotfärdigt hjärta. Den helige Guden kan icke hava gemenskap med obotfärdiga syndare. Deras ondska åtskiljer dem och deras Gud ifrån varandra, och deras synder gömma bort hans ansikte ifrån dem, att de icke hörda varda (Jes. 59:2). När en beder och åter bannar, huru skulle Herren bönhöra honom? Den människa, som för sina synder fastar, och syndar alltid igen, ho skulle hans bön höra (Syr. 34:29,31)? En sådan bön är en försmädelse emot Gud, som icke skall bliva ostraffad.

Vidare beder människan illa, då hon beder i sitt eget namn och icke i Jesu namn. Endast i Jesu namn äro vi i himmelen välkomna med vår bön. För oss själva hava vi ingenting att påräkna, mer än förbannelse. Men icke är det nog att endast med munnen yttra och åberopa Jesu namn och förtjänst. Detta Herre-Herre-ropande är ett Guds namns missbruk. Bedja vi icke efter en av Guds Ande verkad, föregående sinnesförändring, med full tillflykt och förtröstan till, samt omfattande av Jesu Kristi förtjänst, och den allena, och det för vår egen personliga del; då bedja vi icke i Jesu namn, och bedja jämmerligen illa; utan tron är det omöjligt att täckas Gud.

Slutligen beder människan illa, då hon icke helt och hållet överlämnar sin vilja åt Guds vilja. Vi hava icke givit Herren något tillförne, det oss skall betalat varda (Rom. 11:35). Och likväl är den opånyttfödde syndaren så pockande, så knorrande. Den som icke lärt att knorra emot sina synder, vill så gärna knorra emot Gud. Det olydiga barnet är alltid tillika det sturskaste; men en vis fader låter det icke få sin vilja fram. I stället tuktar han det allvarligen, och bortdöljer sedan sitt ansikte, så att det förskräckes. Detta leder oss att omtala

B) Förskräckelsen genom bönens missbruk

Vilken vågar väl framstå och säga att icke David har rätt, då han sjunger: Herren, den allrahögste, är förskräcklig? Vilken vågar och kan väl neka den sanningen, att det måste vara gräsligt att falla i den levande Gudens händer? Och likväl vågar man trotsa den sanningen: Faren icke vilse: Gud låter icke gäcka sig. Likväl haver man andra gudar för honom; likväl missbrukas på det skändligaste hans namn, likväl vanhelgas hans sabbat; likväl trotsas hans bud genom den fräckaste olydnad, genom den avskyvärdaste kärlekslöshet, genom de skändligaste syndautbrott. Vakten eder, I de grövsta av majestätsförbrytare! Vår Gud kommer, och tiger icke, förtärande eld går framför honom, och omkring honom en mäktig storm. Haven I låtit djävulen förhärda edra hjärtan, att I icke under nådatiden viljen låta eder intagas av en hälsosam förskräckelse över edra synder, så skolen I dock förskräckas på den förfärliga dag, då, vid ankomsten av Människosonen, I skolen liksom borttorkas för räddhåga skull, men dock icke så borttorkas, att I görens oskickliga att i evighet plågas och aldrig bliva känslolösa för plågan.

Nu särskilt till eder, I bönens föraktare och missbrukare! I som sällan eller aldrig bedjen, och därmed på det högsta gäcken en allsvåldig Gud! Vad menen I skall bliva eder lott, när nöd och död infinna sig? Förskräckelse, ogunst och vrede, bedrövelse och ångest. Under medgångsdagen, den Guds outgrundliga långmodighet beskär eder, är Guds räddhåga icke för edra ögon (Rom. 3:18), men - vad gäller - nöd och lidande ansätta, människor bliva arma hugsvalare, I själva kunnen icke hjälpa eder, samvetet begagnar sin domsrätt, med Gud ären I obekanta, med bönen ären I okända och ovana - o, vilken belägenhet kan vara förskräckligare än denna? Give Gud att den genom hans Andes nåd bleve en tuktomästare till Jesus!

Men sker icke detta, huru förskräckligt skall icke då edert tillstånd bliva på dödssängen, huru förskräckligare på domedagen, och förskräckligast i avgrunden! O, där skullen I gärna vilja bedja; men nu är det slut med lockningarna, slut med bönhörelsen. Ack - ännu ären I i nådatiden! Börjen då med att bedja Gud om kraft att kunna bedja om nåd, och, sedan I erhållit denna kraft, så släppen honom icke förr, än han för Jesu skull förlåtit eder förfärliga synd och otacksamhet, och bedjen och loven sedan eder Gud, så länge I ären till!

Nu till eder, som väl bedjen, och kanske rätt ofta bedjen, men bedjen illa! Även eder lott bliver förskräckelse; lyckliga I, om det bliver denna hälsosamma förskräckelse, som Guds Ande vill begagna till framförandet till nådastolen under en rättskaffens bön.

Men vi tala nu här egentligast om det slags förskräckelse, som åtföljer bönens missbruk. I säkerhetens tillstånd, och innan domaren synes och evigheten inbryter, är syndaren visserligen oftast föga förskräckt, men är dock i ett förskräckligt tillstånd. Denna beklagansvärda belägenhet antyder Herren själv på flera ställen i sitt heliga Ord. I alla syndens uppenbara utövare, som ändock vågen att i bönen tilltala den helige Guden och anropa hans hjälp! - hören: Jag skall förskyla mitt ansikte för allt det ondas skull, som de gjort hava (5 Mos. 33:18). Den sitt öra avvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse (Ords. 28:9). Om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock mina ögon ifrån eder, och om I än mycket bedjen, så hörer jag dock eder icke (Jes. 1:15). Är icke detta en förskräcklig belägenhet?

Och i denna belägenhet ären även I alla stadda, som i en död tro tillägnen eder och åberopen Kristi förtjänst, utan sann omvändelse, och således utan avläggande av uppsåtliga synder. I kunnen icke vänta eder bönhörelsen av den gudomlige Fadern, så länge I gören hans Son till en syndatjänare. Å andra sidan äro även de människor stadda i ett olycksaligt och förskräckligt tillstånd, vilkas yttre vandel väl inför människor kan anses och vara ärbar och oförvitlig, men vilka utan en levande tro vilja nalkas Gud i bönen, eller, med andra ord, de villka icke bedja i Jesu namn. Utan Jesus vi fördärvas. Den som icke tror i Guds ende Sons namn, den är redan dömd. Hans böner mera skada än gagna honom.

Och när alla dessa nu omtalade falska bedjares förskräckliga belägenhet på jorden genom döden blivit slutad, hur stor och förfärlig skall icke deras förskräckelse bliva på världens sista dag, så vida de icke före bortgången ur världen lärt att tro och bedja i Guds ende Sons namn? Huru skola de icke gruveligen förskräckas, och tala med varandra, och ångra sig, och sucka för andans ångests skull, och säga: vi hava gått allesammans orätta och skadliga vägar, och hava vandrat på villa stigar, men Herrens väg hava vi icke vetat (Vish. 5:6-7)? Och huru skola de icke i helvetet och pinan evigt förbanna sin dårskap att i tiden hava missbrukat den kostliga bönen?

Vi vända oss nu till angenämare föremål, för att i betraktelsens

Senare del överväga
Välsignelse genom bönens rätta bruk,

och vi skola härvid lämna vår uppmärksamhet åt

A) Bönens rätta bruk

Vi skulle, med få ord, kunna säga, att människan då rätteligen brukar bönen, när hon beder i Jesu namn. Utvecklom dock denna höga lära något närmare; och frågas då vad det är att bedja i Jesu namn, eller, vilket är detsamma, att rätteligen bedja, så svaras: Det är att hos Gud andraga våra åligganden i full förtröstan på Jesu erlagda tillfyllestgörelse, och i full övertygelse att vi endast för hans skull kunna hava att vänta en nådig bönhörelse, samt tillika att förrätta våra böner efter den anvisning och de föreskrifter denne vår Frälsare oss lämnat.

När syndaren, väckt av lagens förskräckelse och upplyst av Andens nåd, ångerfull och förlägen flyr till nådastolen med denna innerliga suck: Gud, misskunda dig över mig syndare, så beder han redan i Jesu namn, ty en rykande veke vill Gud icke utsläcka, och ändock tron är svag, är den dock tro. Under nådeverkets och nådaståndets vidare fortgång bliver bönen allt mer och mer livlig, glad och förtröstande. Den benådade människan framträder nu i bönen, inför den himmelske Fadern, i Jesu namn rätt glader, fullkomligen övertygad, att denne hulde Fader icke ur sin famn bortskjuter den älsklige Sonens blodsvärda egendom, stridsman, och tillkommande medarvinge.

Visserligen kan icke alltid hans bön vara lika munter och glättig: frestelser, bedrövelser, anfäktelser och lidanden av varjehanda slag vilja ofta nedtrycka sinnet, och förmå honom att sucka: Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måga fröjda sig. Förkasta mig icke från ditt ansikte: trösta mig igen med din hjälp, och den frimodige Anden uppehålle mig!

Och på denna bön giver Herren honom kraft och nåd, att Som fåglar små, / när dundra må / och djuren sig förskräcka, hasta att söka kända och säkra tillflyktsorter; att, likasom dessa, fly under Jesu utsträckta nådevingar, och att med Davids glada erfarenhet kunna utbrista: Fågeln haver funnit ett hus och svalan ett bo, där de sina ungar lägga, nämligen ditt altare, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Och vid en sådan sinnesförfattning, helgad och bibehållen av Guds Ande, är avgjort att bönen, i sitt väsende och i sin framställning, bliver enlig med Guds faderliga fordringar och Jesu broderliga lärdomar: ingen skrymtaktighet kan råda däruti, ty utan kärlek tron aldrig är, och en sann kärlek kan aldrig skrymta. Inga samvetsförebråelser för uppsåtliga synder kan råda däruti, ty jag säger med David, den rättskaffens bedjaren: om jag något orätt förehade i mitt hjärta, så vorde Herren mig ej hörande, men mitt samvete grämer mig icke, därför hörer mig Gud och aktar uppå min bön. Försonlighet mot medmänniskor åtföljer honom till nådastolen, ty han minnes och behjärtar Jesu föreskrift att förlika oss med våra bröder, förrän vi nedlägga vår gåva på altaret, och han vet och känner, att vi icke kunna vänta oss förlåtelse av Gud, om ej i förlåta dem oss skyldiga äro.

Ödmjukt är hans framträdande till den på en gång älskade Fadern och vördade himlakonungen, ty han följer sin Frälsares föredöme, som var ödmjuk av hjärtat, och han finner att ödmjukhet passar bäst för den, som borde hava att frukta det värsta, och nu av nåd får hoppas det bästa! I hjärtats andakt och andaktens åthävor åtlyder han profetens uppmaning: Låtom oss upplyfta vårt hjärta samt med händerna, till Gud i himmelen (Klag. 3:4). Dröjer bönhörelsen och hjlpen, så tröstar han sig med den hugnande övertygelsen, att Gud utser tiden att hugsvala. Emellertid beder han oavbrutet, och det icke allenast för sig, utan ock för sin nästa: för vänner, och fiender, för alla utan undantag. Och Herren nedergjuter över honom sin nåds och böns Ande (Sak. 12:10), och Anden manar gott för honom med outsäglig suckan, och  Jesus lever alltid och beder för honom och med honom.

Låtom oss nu tillse:

B) Välsignelsen genom ett sådant bönens rätta bruk

Ehuru en sann bedjare icke alltid erhåller bönhörelse på det sätt och vid den tid han åstundar, så medför dock hans bön en stor välsignelse. Herrens tankar äro icke alltid våra tankar, och våra vägar icke alltid Herrens vägar (Jes. 55:8) Även en trogen själ vet ofta icke vad hon beder. Men i rättfärdiggörelsens och nya födelsens stund har Herren satt sitt namns åminnelse i hennes hjärta, och han har själv lovat: på vad rum jag sätter mitt namns åminnelse, där vill jag komma och välsigna. Och han håller sitt löfte, den huldrike Fadern, som, för Sonens skull, haver oss kär. Den som beder Gud, honom skall Gud bevisa nåd: Han skall låta se sitt ansikte med glädje, och skall vedergälla människan hennes rättfärdighet (Job. 33:26). Ack ja! när de som onda äro giva sina barn goda gåvor, huru mycket mer skall den himmelske Fadern giva den Helige Ande åt dem, som bedja honom (Luk. 11:13).

Och när människan får den Helige Ande, då undfår hon med detsamma all välsignelse. Hon undfår syndernas förlåtelse, ty Herren, som milder är, varder allom dem nådelig, som ställa sitt hjärta till att söka Herren Gud (2 Krön. 30:18-19). Hon behåller en ökad andlig vishet, ty, säger aposteln: Var någrom ibland eder fattas visdom, han bedje av Gudi, och han skall honom given varda (Jak. 1:5). Hon erhåller genom bönen själatröst, så att hon, efter fullbordad bön, med Hiskia tacksamt kan utbrista: Si, om tröst var mig stor ängslan, men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen, att hon icke fördärvas skulle (Jes. 38:17). Och då hon böjer sina knän inför vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, så giver han henne kraft efter sin herrlighets rikedomar, att hon stark varder genom hans Ande till den invärtes människan (Ef. 3:14,16).

Och även i lekamligt hänseende medför bönen en stor välsignelse, ehuru det för många kortsynta ögon icke så synes. Därför råder Syraks son: I allt åkalla den Högste, att han främjar dina gärningar, och låter dig icke fela (Syr. 57:19). Släppom då icke Herren med mindre han välsignar oss (1 Mos. 32:26), då skola vi med lugn avbida den stund, då på oss uppfylles det gudomliga löftet: Det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda salig (Apg. 2:21).

Så gör då Herren vad de gudfruktiga begär, och hör deras rop, och hjälper dem (Psalt. 145:19). Fröjder eder då, I Guds barn, i Herranom alltid, och åter säger jag: fröjder eder! (Fil. 4:4).

Men bäven, I bönens missbrukare! Herren, eder Gud, är en stark hämnare.

Amen.