Värdaste åhörare! När vi höra dessa Davids ord, så måste vi betänka, hur liten tid vårt liv varar, och att Gud om detsammas korthet och vansklighet erinrat oss genom framställningar av bräckliga bilder i naturen, såsom här, t.ex. gräs och blomster. En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16).
Dessa bilder gäller om alla och för alla människor; ty vi komma alla på lika sätt till världen, och vi gå alla på ett sätt ur densamma. Vi äro alla som gräs, som blomster på marken. Så länge vi medgiva att jorden är vår gemensamma moder, så måste vi ock medgiva att vad den bär är förgängligt. Uttrycket: av jord är du; till jord skall du åter varda passar lika till människan, som till gräset och blomstret. På samma heliga blad står skrivet: Gud sade: Bäre jorden gräs och örter och fruktsamma träd, och att Gud skapade människan av en jordklimp.
På ett beundransvärt sätt kommer en blomma ur jorden i ljuset; ej mindre underbart än människans första inträde i denna världen. Späd och svag delar den i allt blomstrets skiften. En fläkt är ofta nog att förstöra henne. Den ena dagen prålar blomman i solen och glänser som en drottning på marken: den andra dignar hon för en kulen vind. I dag är människan munter och frodig: i morgon sorgsen och avtynad. Huru sant finnes hon icke då avmålad i ovanstående liknelser!
"Mina dagar," säger Job, "äro såsom en vävspole, knappt började, förrän de lyktas; de fly som vinden, de förtorka som gräset, och snart ser man ej rummet, där människan levde och verkade här på jorden, liksom man ej heller ser det, där gräset frodades, sedan man inbärgat det i ladorna."
Med blomman och gräset delar ock människan det oundvikliga ödet att försvinna och bortdö i sin tid. Knappt har blomman hunnit utbreda all sin fägring, innan hon måste försvinna igen. Knappt har människan börjat leva, förrän döden bortrycker henne och gör slut på hennes liv. När vädret det övergår, heter det i vårt ingångsspråk, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer.
Lika lätt sker skörden i båda fallen. Sickeln behöves icke för att avhugga blomstjälken, han vissnar av sig själv, faller av och bliver icke mer: våldsam död behöves ej heller för att bortrycka människan; en kall fläkt, en skarp il, en osund luft, en förpestad ånga, en oförmodad händelse, en ren tillfällighet, en obetydlig opasslighet behövas blott för att förkorta, ofta utsläcka hennes levnadsljus: ja, när åren tilltaga och livsvintern nalkas, uttorkas livssaften av sig själv, människan tager av i krafter, slocknar ut som ett ljus, vars näringskraft är förtärd, när dödens fläkt far förbi det; det försvinner, och dess rum ses icke mer. Det är liksom det aldrig hade varit där.
Ty man tänker icke på de vise evinnerligen, säger Predikaren (2:16), såsom icke heller på den galne, och de tillkommande dagar förgäta allt. De sysslor vi förvaltade, de hus vi bebodde, de fält vi odlade, det gods vi förvärvade, allt kommer i främmande händer, och vårt rum känner det icke mer. Skådespelet på den stora världsbanan fortfar, men spelas av andra personer; vi äro avgångna och våra rum förgätna det ögonblick de intogos av andra. I det verk, där vi arbetade, där vi strävade och verkade är, kanske inom 20 år efter oss, en alldeles ny omsättning för sig gången, och kanhända erinrar blott en och annan tillfällighet våra efterträdare om vårt namn och att vi suttit på samma plats som de.
Så ock med mig, som i dag står här och predikar; snart nog torde jag även bliva ryckt från detta jordelivet, och min plats är intagen av en annan. Huru lätt bliver jag då icke glömd och huru många av eder, som överleva mig ett halvt tjog år, komma då ihåg mig annorlunda än slumpvis, vid ett och annat tillfälle, då min erinran kan återväckas och mitt namn komma att nämnas.
Alltså är skuggspelet i detta livet; den ene uttränger den andre, för att åter utträngas och glömmas som han. Så vill naturen, så vill det mänskliga livets ordning. Den vissnade blomman förvandlas snart till ett oigenkännligt stoft; så förvandlas ock människan genom döden och förvandlas med mullen, och ännu har intet människoöga funnits nog skarpsynt för att kunna på begravningsplatsen utröna, vilken dödskalle av de flera där kringspridda, som tillhört konungen eller undersåten, den rike eller tiggaren. Herre eller dräng äga där lika rätt, lika värde; deras rum kännes icke mer; döden och graven samla och jämna allt.
Vårt liv är en skugga på jorden, säger Job, och vårt minne såsom en rök; i dag stort och aktat; i morgon ringa och förgätet. Det är såsom ett blomster på marken; dock till vår stora tröst, med den väsentliga skillnad, att, då blomstret förtorkat och åter blivit stoft, uppblomstrar det aldrig mera: så icke med den åter till stoft förvandlade människan; hon skall åter förklarad och förherrligad uppstiga ur graven och leva ett evigt liv, där ingen förvandling, ingen död mer äger rum. Och det är denna övergång, älskade vänner, som jag, med anledning av dagens heliga Evangelium, ämnar för eder vidare utveckla!
Låtom oss till vårt gagn och vår nytta använda våra blomstrande livsdagar, medan vi ännu äro på vägen, och alltid ihågkomma, att
medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.
Fader vår, som äst i himlom...
Evangelium, Lukas 7:11-17
Helga oss, Herre, i din sanning; ditt ord är sanning!
Betraktelse:
Människolivet, betraktat under bilden av ett blomster, som
1) förvissnar med dödens vind och
2) åter uppblomstrar i Jesu hand.
Herre, lär oss betänka, att vårt levande är såsom gräs och såsom ett blomster på marken, vilket hastigt förgås. Ja, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måtte förståndiga varda! Amen.
Förra delen
Människolivet, under bild av ett blomster, som förvissnar, då en fläkt av döden vidrör det, är vad vi, genom Guds nåd, ämna först visa. En yngling i sina blomstrande dagar bäres till graven. Såsom sin moders ende son, och i livstiden hennes enda tröst, sedan döden förut bortryckt hans fader, var det naturligt, att han blev högst sörjd och bittert saknad av den ömma, honom nu till graven följande modern. Vår dyre Frälsare såg henne, och strax ömmade hans hjärta för hennes svåra belägenhet: han varkunnade sig över henne och sade då till henne: Gråt icke. Genom sin undergörande makt befallde han den döde åter uppleva, och gav således den djupt sörjande modern hennes son tillbaka. Sådan är berättelsen i texten för dagen, som vi föresatt oss att närmare avhandla.
Om någons liv kan liknas vid en blomma, så är det väl den unga, uppväxande människans. Barndomen är dess knopp; då leker allt för vår inbillning, då styrer sorglöshet och glättighet hela vår själ, och sorgen är oss ännu en främling. I ungdomen sker utvecklingen, liksom blomsterknoppen allt mer öppnar sig och framställer sina förborgade sköna blad, så utvecklar sig ock hos människan dag från dag dess förmögenheter och anlag.
Gossen är nu yngling. Lik fågeln, som glatt hoppar ifrån gren till gren och muntert framkvittrar sin sällhet, flyger ynglingen från nöje till nöje och anar ej den sorgfulla framtiden. Han lever liksom han icke visste huru han lever.
Mannaåldern är snart inne. I sin fulla mognad sprider nu blomman all sin vällukt, fägnar och gagnar. Så ock mannen: allvarsammare plikter mana honom till nyttig verksamhet; han börjar allt mera känna och förnimma att han lever, att han är till; omsorger, bekymmer omgiva och bestorma honom. Liksom rosen blad för blad bortfaller och visar de dolda taggarna, så finner han ock, att ungdomsstyrkan och livligheten försvinner, att sorgerna förtränga de forna nöjena och visa fram gestalter, vilka han aldrig anat, och som sjuklighet, krämpor och kroppslidanden ännu försvåra.
Äntligen framskrider han till ålderns tidpunkt, och nu finner han rätt att det varit alltsammans såsom en rök, som en skugga, och suckar med fromhet: Liten och ond var min eländes tid, och mitt levande som ett gräs på marken. Snart ser, snart vet man ej rummet där det stått.
Den avlidne ynglingen var sin moders ende son, och modern tillika änka - tvenne omständigheter, som försvårade förlusten och väckte i högre grad det allmänna deltagandet; därför är ock antecknat att en stor hop folk åtföljde liket. Detta bör lära eder, ömma föräldrar, att känna och värdera Guds godhet. Ofta bortrycker döden den älskade sonen, den dyrkade dottern från mången bedrövad fader och moder; min ingen Jesus är tillreds att återgiva dem livet. Lären härav, att icke fästa eder allt för mycket vid edra barn; I kunnen älska dem högt, men Gud älskar dem ännu högre och tager dem därför tidigt till sig. I dag glädjen I eder över edra älsklingar; i morgon kanhända ligga de döda på bår. Haven I då ej tillvant eder att vara Herrens skickelse undergivna, så förblöda edra hjärtan av otillbörlig sorg.
Liten icke för mycket på ungdomen, utan kom ihåg ordspråket: "ungt folk kan dö; gamla måste dö." Veten, att ungdomsblomman är den mest blottställda, den ömtåligaste för stormarna; om morgonen blomstrar rosen, om aftonen står den bladlös och förtorkad. Sörjen därför icke omåttligt och bekymren eder icke oförnuftigt över de döda; ty de äro i Guds hand och intet kval kommer när dem.
O, om det vore eder tillåtet, ömt sörjande föräldrar, att upplyfta den slöja, som döljer edra bortgångna älsklingars framtida öden! - I skullen då tilläventyrs få se den förhoppningsfulle sonen förestå de mest smärtande olyckor, se honom bliva en odugling i samhället, en liderlig sälle, en fräck lagbrytare och, med ett ord, en usel varelse, som skulle störta både sig och eder i gränslöst elände, ja, måhända i en vanära, som skulle in i senaste eftertid släcka edert och edra avkomlingars förut vördade namn. Och den oskuldsfulla, sköna dottern, som bortrycktes i sin ålders-blomma ifrån eder, ur den ömmaste älskares armar: - vem vet, vem kunde veta och förutse vilka öden, som väntade henne på den skimrande världs-skådebanan, där hon skulle en gång uppträda. Kanske nöd, sorg, elände och vanära! Måhända bleve hon en osäll moder till olydiga, ovärdiga barn, och ett offer för den förtvivlan, som alltid åtföljer smärtan av frislagna förhoppningar!
Huru väl är det icke då, att dessa älskade vänner blivit undanryckta farorna, innan de lärt att känna dem, innan världen hunnit besmitta deras själ? Huru värdigt en kristen, att, vad hända må, alltid hava lämnat sin sak i Guds hand, och att med hela sitt hjärtas undergivenhet kunna säga i glädjens och sorgens stund, med den tålige Job: Herren gav och Herren tog - välsignat vare hans namn!
Men, invänder här kanske någon: "Kristus varkunnade sig över änkan i vårt evangelium och uppväckte hennes son - varför skedde det? Är det sant vad vi nyss hört, att saliga äro de, som tidigt undanryckas världens ondska, och var den sörjande moderns hjärta uppfyllt av denna tanke, och hon övertygad om dess riktighet, så var hon också icke att beklaga, och intet föremål för annat än vanlig flyktigt medlidande. Hade hennes son fruktat Gud i livstiden, så var han ju hans i döden, och vilade nu från sitt arbete, i den himmelske Faderns armar, dit ingen sorg hinner, där allt är evig lust och glädje!"
Ack, min vän! Guds råd äro outgrundliga, och vem kan inse hans avsikter? Den avlidne var sin moders ende son, detta är något som, kanhända även hos vår Frälsare, ömt talade till den sörjandes fördel och väckte hans medlidande. Därnäst skola vi ock besinna, och kanske detta var huvudgrunden till underverket, att Kristus nämligen ännu vandrade här på jorden, för att predika sin lära, och att denna behövde, för att vinna insteg hos de förhärdade, självkloka judarna, bekräftas med underverk. Skönare tillfälle därtill, än det närvarande, kunde väl knappast förekomma, och att hans vishet därav begagnade sig, bör så mycket mera berömmas, som han tillika därvid ådagalade ett det mest övertygande prov och bevis av sitt ömma människoälskande hjärta.
Överväg detta, min vän, och du skall finna upplyst vad du önskat, och din fråga besvarad, samt, nöjd med Guds ledning och i rätt besinning av ditt förstånds begränsade förmåga, när det gäller forskning i djupet av den eviges outgrundliga råd, som sann kristen redligt och allvarligt fråga:
Vad min Gud vill, alltid det sker;
hans vilja är den bästa.
Vi hava nu, värdaste åhörare, sett dödens makt över människolivet; vi hava sett ett offer, fällt av hans hand, en blomma, vissnad för hans fläkt, läggas på bår och utföras till den timliga förgängelsens rum; vi hava sett den blomstrande ynglingen i Nain, såsom död, utbäras till graven, vi hava delat den sörjande moderns veklagan och det sörjande folkets medlidande. Låtom oss nu tillse i vår predikans
senare del:
Huru denna förvissnade livsblomman åter uppblomstrar i Jesu hand.
Här kan man med skäl säga, att när nöden är störst, är också hjälpen som närmast. Händelsen förde Jesu väg till Nain, dit han ingick, icke för att av invånarna begära gott, utan för att göra gott. Strax inom stadsporten möter han likfärden, bliver genast varse den ömma moderns stora sorg, underrättar sig om dess orsak och avhjälper den därmed, att han återkallar till livs hennes döde, ende son. Detta var något, som endast Gud, och ingen människa kunde uträtta. Människorna kunna blott beklaga den lidande: Gud blott förmår göra underverk med honom och för honom.
Och till allt detta stora verk behövde Jesus blott ett enda ord - märk, blott ett enda ord: Unge man, stå upp!
Men vad lära vi av detta? Jo:
1) Att Jesus har ett hjärtligt medlidande med de bekymrade. Detta visade han icke blott vid ovannämnda tillfälle, utan ock, då han uppväckte Lasarus och Jairi dotter, då han grät över Jerusalem, och vid många andra tillfällen. Detta medlidande utövar han ännu där han sitter på sin himmelske Faders högra hand, omgiven av saliga andar. Ifrån sitt lysande majestäts tron skådar han milt ned till oss, usla syndare, ser vårt elände, ömmar för vår nöd och beder kärleksfullt för oss hos Gud, och stöder den sviktande blomman med sin vårdande hand, så att den icke förvissnar; ty, som Matteus säger (12:20): Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta, och veken, som ryker, skall han icke utsläcka.
Vidare är Jesus
2) De bekymrades kärleksfulle tröstare. Det utvisar även den evangeliska dagsberättelsen. Huru lugnande och tröstande måste icke detta Jesu tilltal hava varit för den ångestfulla änkan och sörjande modern: "Gråt icke!" Detta var ingen förebråelse för hennes tårar, nej, blott barbarer och omänniskor kunna med kallt blod och torra ögon se döden bortrycka dem, med vilka de levat i en långvarig förening och förtroligt umgänge. Jesus kände hela tyngden av hennes gjorda förlust: han ville ej förebrå henne att hon grät, utan blott erinra henne, att hon icke skulle ända till övermått lämna sig åt sin sorg, liksom hedningarna, som intet hopp hava; att hon skulle fatta sig, och betänka, huruledes hennes grämelse ingenting kunde minskas genom hennes omättliga sorg; att hon skulle överlämna sig Gudi, som tillsänt henne denna sorg, för att pröva hennes ståndaktighet, och som förklarat sig vara alla änkors, fader- och moderlösas försvarare. Se, min vän, så tröstar Jesus. Var nu hans ords icke blott hörare utan ock görare, hans lydige lärjunge och sanne bekännare, så skall du även erfara huru han
3) är de bekymrades trogne hjälpare. Detta ser man ock ur dagens text. Knappt hade han till den bedrövade änkan yttrat de tröstfulla orden: "Gråt icke!" förrän han framträdde till likbåren, befallde bärarna stanna, och ropade till liket med sin allsmäktiga röst: Unge man, stå upp! Och den döde reste sig upp, och begynte tala. Därefter återgav han honom åt modern. Så förvandlade den trogne hjälparen hennes sorg i glädje, och som sådan betedde Jesus sig under hela sin jordiska vandring: de blinda lät han återfå synen, de haltar bruket av sina ben och de stumma av sitt mål. Han har, vart han kom, alltid lämnat gudomliga prov av sitt välgörande och sin redobogenhet att hjälpa där det behövdes. Samt denna redobogenhet och denna beredvillighet att hjälpa, finnes ännu hos vår gode Frälsare i högre måtto, emedan hans förmåga nu är större, såsom Guds medregent och sittande på Faderns högra hand och på sin herrlighets tron. Han har lovat att han vill använda denna högre makt till förmån för sina återlösta vänner, och vad han lovat, det håller han även evinnerligen.
På denna livsblommans återuppblomstrande i Jesu hand antyder Hosea, då han säger (14:6): Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. I dessa ord ligger en ny försäkran om Guds allvarliga omsorg för människorna, vilkas hjälpare hans ende Son alltid är och bliver. Den som håller sig till honom, går icke ohulpen bort; ty han har själv sagt: Den till mig kommer, den stöter jag icke ut; och på ett annat ställe beder han alla dem, som äro bekymrade, att komma till honom, där de skola finna ro för sina själar.
Därför, du bekymrade kristen, som gör dig den fråga, varför du i ditt bekymmersfulla tillstånd bliver förutan denna hjälp, då den likväl är lovad dig, och du av själ och hjärta därom anropat honom, samt nödgas dag från dag suckande fråga: "Ack, Herre, huru länge?" Lär dig här betänka nyttan av dina bekymmer. Så snart de gjort dig skicklig och bekväm för evigheten, underlåter visst icke Jesus att borttaga dem från dig. Troligen, om du finge råda dig själv, skulle du göra dig kvitt från dem, innan de medfört den verkan och nytta, som med dem åsyftades, och din själ således befinnas omogen för den saliga njutningen av den himmelska glädjen hos Gud.
Men just då du tror dig lida utan hjälp, just då står Kristus vid din sida osynlig hos dig, och hjälper dig bära bördan, att du icke måtte digna under densamma. Du kan väl icke vara otacksam nog att förneka den stora, den oväntade lindring i dina bekymmer, som du ofta erfarit? Och varifrån tror du den kommit? Helt visst icke av en slump! Nej, den kom från den store, alltid färdige, alltid beredvillige hjälparen, som regerar världen och därmed även ditt öde, han, som sitter på Faderns högra hand, din och allas vår medlare och förebedjare.
Förtro dig blott åt honom och bliv fast i din tillförsikt; och under alla dina motgångar, sorger och lidanden skall han broderligen föra och leda dig, ej heller något uraktlåta, som din frid, din sällhet fordrar. Omisskännlig skall du i synnerhet finna denna Jesu herrliga, trogna hjälp, när du står vid målet av din jordiska vädjobana, då den ömme Frälsaren upptager din anda och införer den till Guds åskådande i det eviga livets boningar; "Saliga, ja, saliga äro de döda, som i Herranom dö." De vila sig ifrån sitt arbete.
Då, då kan du säga, att all smärta, all sorg, allt lidande är lyckligt förbi, och för alltid från dig avlägsnat. Då skall du regera med din Frälsare, vara honom lik, och se honom sådan han är. Då skall du i all evighet vara med honom hos Fadern, och tillbedjande tänka, att du måtte här nere först vandra på obanade klippfulla vägar, emedan du blott på dem kunde komma fram till den herrlighet, som dig och alla trogna i himmelen förberedd är.
Således, älskade åhörare, hava vi nu sett huru livets blommor, vissnade genom dödens giftiga vindfläktar, åter uppblomstra i Jesu hand och genom hans oförtrutna, milda och ömma omsorger. Vi återvände nu var och en hem till sitt. Vår väg ligger över en herrlig nejd, och mången blomma tilldrager sig där våra blickar. Tänkom därpå, då vi skåda den, att den är en avbild av vår levnad, att vi upprinna, blomstra och förvissna såsom den. Vårdom den så, att den, en gång fälld för den allting skördande dödslien, må i Jesu hand åter uppblomstra. Tänkom i tid på vår förvandling, att den ej förekommer oss oväntad, och uppskjutom ej därmed till dess de onda dagar komma, om vilka predikaren säger: "De behaga mig icke." Måtte vi alltid finna tröst i Profetens ovan anförda ord: Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros.
Ja, mildaste Gud, du som är Herre över liv och död, bibehåll oss i din sanning, vårda vår späda och svaga levnadsblomma i alla dess skiften, avvänd dödens förstörande vind, och låt oss i din himmelska örtagård åter uppblomstra, att aldrig mer förvissna. Styrk och stöd oss i vår sista stund; vem vet, när den kommer, vem vet huru nära vi något var äro densamma? Hör vår bön! Giv oss, genom din ende Son, vår dyre Frälsares förbön, detta hugneliga tilltal: Gråt icke! Jag är med eder, och I skolen bliva med mig i allan evighet.
Ty bedje vi så innerlig
att du den nåd oss unnar,
att vi där bliva städs med dig,
där man ditt ord förkunnar;
och låt oss där din ära se,
din herrlighet oss ock bete
med fröjd förutan ända.
Ja, Jesu, oss med hoppet gläd,
att bland din skörd, din goda säd,
du oss ett rum ock giver! Amen.
