Kristi Förklarings dag - Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden

[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan höll Linderot i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799, vid 38 års ålder]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Stor herrlighet och lust är till
när Herren Sebaot.
Väl allom han den giva vill
och mycket mera gott;
allenast tron den tager an,
allenast tron den tager an
i Herren Sebaot.

O Herre Gud, var du så god,
där lät oss komma till.
Ack, muntra du vårt svaga mod,
allt såsom du själv vill.
Gör oss svaga frimodiga,
gör oss svaga frimodiga
i Herren Sebaot.

Ja, låt oss få en evig ro, ja, låt oss få en evig ro, när dig, Herre Sebaot! Amen.

Avhandling.

Nu, så kom du ljuvliga ämne om den eviga glädjen, du som har satt så mången syndare i eftertanke ifrån den första dag, som du föreställes i världen! Så kom då, du ljuvliga ämne, som har styrkt, fröjdat och hugsvalat så månget Guds barn under alla svårigheter i denna jämmerdalen! Ack, kunde jag föreställa dig med ett sådant eftertryck i dag, att ingen av alla dessa åhörare måtte slippa ur kyrkan, som ej kände något slag i sitt samvete, någon dragning på sitt hjärta till att i bättring och tro söka till att bliva en innevånare i den himmelen, som jag, arme syndare, nu skall omtala på jorden.

När Frälsaren i sina köttsdagar skulle förklaras, så tog han Petrus, Jakob och Johannes till sig, och hade dem avsides på ett högt berg. Och när jag på denna dagen skall föreställa den himmelska herrligheten, så ville jag hjärtligen önska, att I alla, dyrt återlösta åhörare, måtte bliva tagna avsides, avsides ifrån alla jordiska tankar, avsides ifrån världsliga bekymmer, avsides ifrån detta förströende hushållsbesväret, som har förstört så mången själ på jorden, avsides ifrån detta syndiga bullret, som de oroliga världens barn föra i världen.

O du arme syndare! Du har, kanhända, gått hit ifrån ditt hus idag, och haft huvudet fullt av idel jordiska, idel världsliga tankar. Sådan är du kommen i kyrkan, och sådan sitter du här nu i denna stund. Nå, så give Gud du måtte få annat att tänka på, på denna Kristi Förklarings-Söndag! Give Gud, att din salighet måtte hädanefter bliva ditt angelägnaste tankeämne!

Herre Jesus, tag dessa själarna avsides! Herre Jesus, låt dem få himmelska tankar idag, som har haft jordiska tankar allt intill denna dagen! Herre Jesus, den som icke kan bevekas med en predikan om den eviga pinan, så bevek honom idag med en predikan om den eviga glädjen!

Vi göra alltså, i Jesu namn, början i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: med den eviga glädjens beskrivning.

Ingen må begära av mig någon fullkomlig beskrivning på den eviga glädjen. Den mest begåvade man, det bästa Guds barn är icke i stånd till att giva en sådan beskrivning i denna världen. Skulle någon kunna beskriva den eviga glädjen för oss, så skulle det vara en salig själ, en människa som är i himmelen. Vore det möjligt att vi kunde komma till tals med en sådan människa, se, den vore den enda, som kunde säga oss vad den eviga glädjen är. Men kanhända att vi ändå icke kunde få en beskrivning på denna glädjen i all dess höjd. Kanhända att den himmelska fröjden låter icke uttala sig på något mänskligt tungomål. Kanhända att här äro inga ord i våra språk, som vi tala i världen, inga ord, varmed man lämpligen kunde uttrycka den fröjden. Kanhända en salig själ kunde icke säga mer, om du finge tala med henne, än så här: "Ack, du kan aldrig tro, vad jag njuter för en glädje i himmelen! Ack, Herre Gud, vad lust det är! Ack, Herre Gud, vad lust det är, när Herranom Sebaot!" Kanske det var allt vad hon kunde säga.

Petrus hade en liten himmel på Tabors berg, och den beskriver han med ett enda ord. Han kallar det gott. Det var allt vad han sade. Här är mycket gott, sade han. Aldrig har jag känt något på jorden, som är så gott, ville han säga. Herre, här är oss gott att vara. Och kanske Petrus kunde icke säga mer nu, om vi råkade honom, ehuru han nu har varit i himmelen snart i adertonhundrade års tid. Därför, när jag, usla stoft, som bor i detta lerhus (Job. 4:19), när jag har lovat till att tala om den eviga glädjen i himmelen, så hade jag sannerligen tagit mig vatten över huvudet, såframt jag lovade till att fullkomligen avmåla vad för en fröjd där är, vad för en fägnad där kännes, vad för en ro där vankar; huru väl den sången ljuder, som där höres, och så vidare; ty detta är varken jag eller någon annan människa i stånd till. Nej, jag lovar endast några matta drag på denna tavla. Jag lovar endast några kastade streck i denna målning.

Jag skulle väl försöka att visa eder det himmelska Kanaan, det himmelska Tabor i dag, men det bliver på håll, det bliver ganska långt ifrån, det bliver på ett obeskrivligen stort avstånd. Allt vad jag kan säga härom, så bliver det en matt kopia. Originalet, originalet är osägligen förträffligare. Käre åhörare, var mån om att komma i himmelen, så får du bättre själv erfara vad himmelen är, än någon präst kan säga dig i världen!

Nu, så låt oss då bestiga det höga berget, det himmelska Tabor! Låt oss se en liten skymt av den eviga glädjen. Där är en glädje, som icke avbrytes av någon ångest. Där är en glädje, varemot all jordisk glädje är att räkna för skarn och träck. Där är glädje för både kropp och själ. Allt, allt är glädjefullt i himmelen. Glädjefull är den första förvåningen. Glädjefullt är umgänget med Gud. Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen. Glädjefull är förklaringen för kroppen; och, det som sätter kronan på allt, all denna glädjen tager aldrig slut, den varar evigt.

Låt oss nu genomgå detta:

1) Glädjefull är den första förvåningen. När ett Guds barn har stått över den sista svåra kampen i dödens stund; när dess renade själ har bjudit den helgade kroppen farväl intill domedag; när bandet är upplöst emellan dessa tvenne vännerna, kropp och själ, kroppen lämnas åt förgängelsen, och själen begiver sig upp åt himmelen; när denna frälsta själen för första gången kommer inom himmelens port; så tycker jag, att jag ser, huru förvånad hon bliver.

Evangelisten Lukas berättar oss, att Petrus och de, som med honom på berget voro, de blevo i början förtyngda av sömn, och då de uppvaknade, fingo de se sin Mästares klarhet, och de två skinande vännerna stå när honom. Tänk, vad de måtte hava blivit förvånade, när de vaknade och fingo se denna glada synen! Säkert måtte de hava sagt: "Vad är detta för något? Vi somnade på Tabor, och jag tror vi hava vaknat i himmelen. Vi hava nu umgåtts med vår Mästare i tre års tid; men aldrig sågo vi honom skina, som han nu skiner. Och vad är det för ett sällskap som han har hos sig? O vad är detta? Vad är detta?"

Just så förvånad bliver en fattig själ när hon nyligen är inkommen i himmelen. Ack, jag tycker mig höra, hur förundrad hon frågar: "Var är jag? Är jag i himmelen? Huru är jag kommen hit? Huru har jag kunnat svinga mig över lufthimmelen, över stjärnhimmelen, och in i de saligas himmel? Jag, som icke var värd till att trampa stoftet på jorden den tiden jag var på jorden, är jag i himmelen? Jag, som icke var värd till att se på den naturliga himmelen; är jag i de frälstas himmel? Jag, som borde hava legat i helvetet, är jag i himmelen? Jag, som borde hava smakat den eviga pinan, får jag fröjdas utan återvändo? Jag, som borde hava varit bland djävlarna, får jag vara ibland änglarna? Jag, som borde hava fått min boning bland de fördömda själarna, är jag bland de utvaldas tal? Jag, som borde hava blivit kastad i det yttersta mörkret, får jag vara i det eviga ljuset? Skall en mask, skall ett stoft, skall en syndare få vara i himmelen? Nyss var jag i världen, och nu i himmelen. Nyss var jag bedrövad, och nu så innerligen glad. Nyss stod jag ut en svår kamp, och nu har jag vunnit. O, du min odödliga själ! Du var ju nyss i kroppen; men var är du nu? Ack, ur kroppen, och i himmelen."

2) Glädjefullt är umgänget med Gud. Ja, ja, det bliver höjden av den eviga glädjen. Vore icke Gud, vore icke Jesus, vore icke den helige Ande i himmelen, så vore där ingen glädje! Vad skulle det väl vara för glädje, när Gud vore borta, när icke Jesus funnes där, när icke Guds Ande sågs till där? Men glädje över all glädje! Beflitar du dig om att komma dit, du mitt älskade uppfostringsfolk, så får du umgås med Gud; och det bliver en fägnad, som min tunga är alltför svag att kunna beskriva.

Det är sant, du kan väl få umgås med Gud på jorden också. Du kan fö umgås med honom i bnen, i tron, vid värdiga nattvardsgångar, vid Guds ords andäktiga betraktelse. Men så nära, så nära kan du aldrig få umgås med honom på jorden, som det sker i himmelen.

Se, huru var det på Tabor den lilla stunden, som glädjen varade där? Ack se, du läser ju i dagens evangelium, att den skinande Frälsaren, och de tre lärjungarna, och de två männen, de voro ju i det allranärmaste umgänge med varandra där ovanpå berget. Och så är det i himmelen. Ack, du trogna, du omvända själ! Du har ju så ofta med tårfulla ögon och brinnande hjärta frågat: När får jag komma hem till min Gud? När får jag i evighet umgås med min Gud? Se, du suckande, du beklämda Guds barn! I himmelen, i himmelen, där får du vara ihop med din Gud så länge evigheten räcker. Du har ju så ofta talat med din Jesus i dina böner, och frågat honom, när han vill förlossa dig, och låta dig vara hos sig i all evighet. Var tålig, och vänta. Din Jesus, och du, I skolen snart komma tillsammans med varandra. Men det bliver en glädje för syndaren, när han och Frälsaren få tillsammans i samma himmel.

Petrus glömde i dag att han var på ett berg, som låg på jorden. Han ville resa tjäll; han ville slå upp hyddor på berget; men det förtjänar eftertanke, att han ville endast göra tre hyddor: en hydda till Frälsaren, en till Moses och en till Elias; men för sig, och sina tvenne kamraters räkning nämnde han ingen hydda. Varför det? Ack jo, han ville bo i samma hydda som sin Mästare. Där Jesus var, där ville Petrus vara.

Nå, detta var ett enfaldigt projekt av Petrus. Det kunde icke bliva utav. Men i himmelen, i himmelen, där är umgänget emellan Jesus och hans barn så nära, att de och han äro i en och samma himmelska hydda.

3) Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. O min Gud vad glädje att få vara ibland de heliga änglar! Ack du Guds och Jesu vän, det var Guds änglar, som fröjdade sig så hjärtligen i himmelen, när du gjorde bättring på jorden. Det är Guds änglar, som osynligen göra dig så många tjänster, och bära dig förbi så många faror i denna usla världen. Det är Guds änglar, som slå sitt läger omkring ditt hus och hålla vakt om dig, att ej djävulen må göra dig skada. Det är Guds änglar, som bliva resenärerna på den segervagnen, på vilken du i den sista stunden skall resa hem till din himmelske brudgum. Tänk nu själv, vad det skall bliva för en glädje till att få hålla sällskap med dessa ljusa, dessa klara, dessa heliga andarna i all evighet!

Och det söta sällskapet med alla saliga människosjälar - men Gud, huru förnöjande skall icke det bliva! Lärjungarna sågo på Tabor Moses och Elias, tvenne saliga män, som de aldrig hade sett tillförne. Dessa voro nedstigna för en stund ifrån den stora himmelen ned i den lilla himmelen på berget. De voro där med både kroppar och själar. Ty här i dagens evangelium står, att de syntes, men hade de icke haft kroppar, utan blott varit där med själarna, så hade ju lärjungarna icke kunnat se dem. Men allraunderligast var, att de kunde känna igen dem, då de aldrig sett dem förr. Huru var det möjligt? Ja, vem vet det? Det måtte hava kommit av den klarheten, som var på Tabor. I det ljuset kände de dem.

O, så hade då lärjungarna sällskap en stund med tvenne saliga Guds barn. Och så är det i himmelen. Där kommer alla Guds barn till att räknas; men du store Gud, vad det bliver för ett glädjefullt möte! Tänken bara själva efter! Till att få råka alla trogna, som hava levat ifrån världens begynnelse intill dess ända; till att råka alla heliga fäder, präster, profeter, konungar, apostlar, martyrer, våra vänner, våra anförvanter och bekanta, våra medstridande och medstriderskor, som hava delat den andeliga kampen med oss, och vandrat med oss på livets väg: säg, kan någon människotunga omtala vad glädje det skall bliva?

Det har ju rört oss så mycket på jorden till att höra talas om den ångerfulle David, huru botfärdigt han grät, och vätte sitt läger hela nätterna med sina bättrnigstårar (Psalt. 6:7). Men du, mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att få se konung David, att få råka honom, och kunna känna igen honom i himmelen, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om aposteln Paulus, huru han bad, huru han grät, huru han arbetade, huru han skrev, huru han reste, vilka faror han utstod, endast för att vinna människor och kunna draga själar till Gud. Men, du mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att en gång bliva så lycklig att få se denne av Gud upplyste aposteln, att med glädje få se honom, att få råka honom i himmelen, få tala med honom, och kunna känna igen honom, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om de heliga martyrerna, som stodo ut så grymma plågor för Jesu namns bekännelses skull. Det har ju rört oss så mycket att bara höra talas om huru mycket de ledo; huru tåliga de voro; huru de gingo till avrättsplatsen så glada, som hade de gått på bröllop; huru de kysste korsen, på vilka de skulle spikas, och myste åt de bödelsyxor, med vilka de skulle halshuggas. Det har varit rörande, säger jag, att bara höra detta beskrivas. Men, men, du mitt älskade uppfostringsfolk, att i himmelen verkligen få råka dessa hjältar, dessa hjältinnor i Jesu tjänst, att få med glädje se dem, och kunna känna igen dem, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Ack, trösten eder härmed, I bedrövade Guds barn, när I genom döden tagen avsked med edra närmaste! Du bedrövade moder, var tröst, var tröst, när döden frånrycker dig ett älskat barn! Var detta barnet Guds barn, så visst som det var ditt barn, så vill jag säga dig, att det har endast några dagar bittidare än du fuländat sin resa, och kommit till sitt rätta hem. Det är endast på några ögonblick ifrån dig taget. Snart, snart skall du råka det sliga barnet.

Du bedrövade barn, var tröst, var tröst, när du genom döden förlorar en älskad fader och moder! Insomna dina föräldrar i Jesu famn, så gå de endast någon liten stund före dig att bese den kronan, som sedan skall sättas på dig, om du redligen kämpar för samma krona.

Du bedrövade åhörare, som måste se dig mista en trogen, en rättsinnig lärare; var tröst! Nu haver väl hans varnande, hans lärande, hans tröstande mun tystnat både i och utom templet, men giv dig tillfreds. Följ hans förmaningar, lyd hans varningar, och gack den vägen, som han visade dig till livet, så skall du med obeskrivlig glädje råka denne vaksamme läraren i himmelen.

Ja, omarmen ännu en gång edra kärlekspanter i edra sista stunder. Trycken dem för sista gången intill edra bröst. Sägen dem farväl, och svingen eder upp i himmelen. Hustru, omarma ännu en gång din man och säg: "Nu går jag till en bättre man!" - Barn, omarma ännu en gång din fader och säg: "Nu går jag till en bättre Far!" - Fader, omarma ännu en gång din son, och säg: "Nu går jag till den Sonen, Jesus, som är mig given." (Jes. 9:6)!

O, du mitt älskade uppfostringsfolk, låt oss leva såsom Guds barn, så skola vi dö såsom Guds barn; och då skola vi även, Gud ske lov, råkas i himmelen! Moses och Elias, Petrus, Jakob och Johannes skola mötas på det himmelska Tabor, liksom de möttes här på det jordiska Tabor. Där, där råkas Guds vänner, men de skiljas aldrig åt. De råkas, men de taga aldrig avsked. De råkas, men de bjuda varandra aldrig farväl. O glädje! o glädje!

4) Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. När lärjungarna vaknade på det heliga berget, så hörde de Moses, Elias och Jesus hålla samtal med varandra. Moses och Elias talade med Jesus, står här i dagens text; och Lukas berättar oss, vad samtalet handlade om. De talade, säger han, om Jesu avgång, som han fullborda skulle i Jerusalem (Luk. 9:31). Det vill säga, de talade om Jesu då nära förestående lidande, om hans kors, om hans död, om hans uppståndelse och himmelsfärd. Detta skulle då snart ske, och det måtte obeskrivligen hava fägnat Moses och Elias att få tala härom.

Just sådana samtal kommer du att hålla, just sådana göromål kommer du att förrätta, om du är så lycklig och kommer in i himmelen. Ack, ack, när alla Guds vänner komma tillsammans i himmelen, vilka ljuvliga samtal bliva icke där! Där bliver ett sjungande, där bliver ett talande om det nyfödda Barnet i Betlehem, om den ängslige Frälsaren i Örtagården, om det tåliga Guds Lamm på slaktbänken, om den korsfäste Medlaren på Golgata. Där bliver ett talande om hans segerrika uppståndelse ur graven, om hans fröjdefulla uppfarelse till himmelen. Där bliver ett talande om hans stora kärlek till människan, om hans ömma brodershjärta emot syndaren. Där bliver ett talande om Guds underliga förande med sina barn i denna världen. Där kommer den ene till att tala om för den andre, huru nådigt Gud ryckte honom som en brand utur elden; huru underligt det gick till, när den helige Ande uppväckte honom utur syndens sömn; huru ljuvligt det smakade, när Gud tröstade honom i hans stora själaångest över synden; huru nådigt Gud lotsade honom och hans trosskepp förbi alla klippor och skär på det stormande världens hav och lyckligt in i denna lugna hamnen, och mera sådant. Vem hinner uppräkna, och vem kan beskriva allt vad Guds barn komma till att talas vid om i himmelen? O, vilken glädje!


5) Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen

Här är gott, sade Petrus. Herre, här är oss gott att vara. Petrus var alldeles hänryckt av glädje. Han var liksom drömmande av idel fröjd. Markus säger, att han visste icke vad han sade (Mark. 9:6). Och det var ju ändå Tabor. Det var ett berg här på jorden. Det var icke det berget, som den himmelska staden ligger på (Upp. 21:19). När han såg sig om, så var han ändå i jämmerdalen. Han satt på en klippa som skall försvinna när världen försvinner.

Men kunde han vara så glad på det jordiska Tabor, vad skall han vara nu då på det himmelska? Kunde han bliva så glad, då han såg en stråle endast av den skinande rättfärdighetssolen Jesus, vad skola de saliga då vara, som skåda denna solen uti hela dess intagande glans, med alla dess genomträngande strålar? Kunde några droppar av himmelens glädjehav smaka så väl för Petrus här i världen, vad skall då hela den eviga glädjens hav med alla dess strömmar kunna läska, fröjda och förnöja honom, och alla Guds barn i himmelen? O, du salige Petrus, var det så gott på berget, så att du ropade: Herre, här är gott att vara! - vad skall det vara nu i himmelen?

O vilken glädje måtte där icke vara där uppe i glädjens land, när de saliga Guds barn tänka tillbaka på allt det onda, som vankades på jorden, när de tänka tillbaka på alla svårigheter, alla vedermödor, alla frestelser av satan, alla retelser av världen, alla anfall av köttet; och vid allt, vid allt kunna de nu tänka: Gud ske lov, nu är det över! Satan bjöd så ofta till att rycka mig ur Jesu famn, medan jag var i världen. Ärat vare Herrens namn! Det blev icke av. Men jag var likväl aldrig säker, så länge jag bodde på jorden. Men nu är jag säker. Gud ske lov! Nu skall det rytande lejonet aldrig uppsluka mig. Ja, nu skall världen aldrig bedraga mig, och nu kan köttet aldrig reta mig. Jag har icke arvsynd en gång; så salig är jag.

Ännu mera: Vad glädje skall det icke bliva i himmelen, när de saliga Guds barn tänka på sin lyckliga befrielse ifrån den eviga fördömelsen!

[- - -]

6) Glädjefull är förklaringen för kroppen

"På sista dag som silver och guld, / som solen, / min kropp skall skina, fast ärofull / för stolen." Gud give du sade sant, när du detta sjunger eller säger! Gud give din kropp kom till att skina så på den sista dagen! Bliver det utav, så är du den lyckligaste av alla lyckliga.

Idag läsa vi i vårt Evangelium, att Jesus blev förklarad på berget. Han såg annars ut såsom en annan människa både till ansikte och kläder, men nu blev han förvandlad, som det heter i Guds Andes eget språk. Det var samma ansikte, men i det ansiktet blev en ovanlig klarhet. Det söta Jesu ansikte, det började att skina såsom solen; och kroppens klarhet genomträngde sedan hans kläder, så att kläderna blevo vita såsom ett ljus, säger Matteus; och Markus lägger till att de blevo så klara, och så vita såsom snön, ja, så att ingen färgare på jorden kan göra någonting så vitt som Jesu klädnad denna gången var (Mark. 9:3). En sådan klarhet få också alla Guds barns kroppar på domedag, och sedan i all evighet.

På Tabor firade Kristus sin Förklaringsdag; och åminnelsen av denna förklaring begå vi på denna Kristi Förklarings Söndag. En gång, en gång, vänta också alla Kristi barn sin stora förklaringsdag; och den dagen dagas, när alla världens dagar taga slut. På den dagen skola också Jesu vänner bliva förklarade liksom Jesus idag; deras ansikten skola skina såsom solen, och deras kläder skola bliva vita såsom ljuset. På den dagen skall Kristi brud börja sitt bröllop, och änglar och djävlar, och fördömda människor, skola se henne, huru klar hon står, och huru herrligt hon blänker i sina bröllopskläder inför tronen. På den dagen skola Guds barns kroppar framkomma utur sina gravar; men hurudana? Huru skola de uppstå? Och med hurudan lekamen skola de komma? (1 Kor. 15:35). Ack, icke skrynkliga av ålderdom, icke vanställda av sjukdom, icke utpinta av värk, icke fulla av liklukt, icke usla, icke skröpliga, som här i jämmerdalen.

Men, min Gud, vad skall där icke bliva för en förundran i ett Guds barns hjärta, när det på domedag kommer till att betrakta sin skinande kropp! Säkert skall det då, fullt av fröjd, utropa: O, vad är detta för en kropp, som jag nu har? Denna raska kroppen, är detta den kroppen, som var så svag, så bofällig, så bortfallen, så matt och skröplig på jorden? Denna ljusa kroppen, är detta den kroppen, som såg så mörk ut av ålderdom, krankhet, hunger och matthet under den tiden jag gick på jorden? Denna oförgängliga kroppen, är detta den kroppen, som gav en sådan stank ifrån sig, så att människor knappt kunde sköta honom under min sjukdom, eller svepa honom i min likkista, eller bära honom till min grav? Detta skinande ansiktet, är detta det ansiktet, som mörknade av gråt? Är detta det ansiktet, som svartnade av plågor? Är detta det ansiktet, som var uppätet av kräftan? Är detta det ansiktet, som var tecknat med dödens färg vid min saliga hädanfärd? Dessa kvicka ögon, äro dessa de ögon, som rodnade av tårar? Äro dessa de ögon, som förlorade ljuset, och som äntligen brusto i min dödstimma? Dessa skarpa öron, äro dessa de öron, som slutligen förlorade sin hörsel, så att jag inemot mitt avlidande icke kunde höra, vad den närmsta människan sade till mig? Dessa snabba händer, som nu skola bära palmerna, dessa kvicka fötter, som nu skola vandra i ljusets land utan att tröttna, är detta de händerna som jag till slutet på min sotsäng för idel matthet icke förmådde lyfta från stället? Är detta de fötterna, som gingo så många tröttsamma fjät i den tröttsamma jämmerdalen? O, min dyra själ, huru glad är icke du! Ack, min kropp, min kropp, huru skiner icke du! Jag känner icke igen min egen kropp, för idel klarhet. Herre Jesus, denna klarheten har jag att tacka dig för! O, vilken outsäglig glädje!

7) Slutligen bör jag ock nämna det som sätter kronan på allt: Denna glädje tar aldrig slut; den varar evigt.

Glädjen på Tabors berg, den varade icke evigt. Ack, käre Petrus! Du var så glad där. Du ville bygga hyddor. Men de hyddorna hade dock icke fått stå till evig tid. De skulle ryckas upp; ty du var ändå på jorden, fast du hade en liten himmel på jorden för en stund. Glädjen på Tabor tog slut; men i himmelen, där tager det aldrig slut. Efter flera tusen års glädje, så är det lika nytt som det var den första dagen de saliga själarna kommo dit. Tusende är i himmelen; ännu varar glädjen; millioner är i himmelen; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som där har varit löv och gräs på jorden; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som det är sand på havets botten och droppar i regnet; ännu varar glädjen.

De saliga, de frälsta Guds vänner behöva aldrig säga: Ack, Gud hjälpe och tröste oss, nu tager denna stora glädjen slut! Rätt som det är, så måste vi ur himmelen. Rätt som det är, så äro vi av med Guds och hans Änglars ljuvliga sällskap! Nej, du arme syndare, var du blott mån om att komma väl in i himmelen, så kan jag lova dig, att du kommer aldrig därifrån. Evigt fröjdas, evigt lovsjunga Lammet, evigt bära palmerna, evigt spela harporna, evigt vara hos Gud och aldrig komma ifrån honom! O mina bröder, mina bröder! O, du mitt älskade uppfostringsfolk, detta skall vara evigt. Är du väl inkommen i himmelen, aldrig bliver du utdriven. O, I glada Guds barn! O, I glada själar, som bon däruppe i den stora fröjdesalen! Världens glädje tager snart slut, men ingen, ingen skall taga eder glädje ifrån eder (Joh. 16:22).

Men håll in, du människosinne! Stanna nu, du min syndiga tunga! Det är barnajoller allt vad du säger om den eviga glädjen. Nog har du talat; men långt ifrån uttalat denna glädjen. "Man kan ej här uttrycka / den stora makt och prål, / ej heller det förlikna, / här felas ord och mål (G. Sv. Psalmb. N:o 412:4). Jag skyndar således till vår betraktelses

ANDRA OCH SISTA DEL, där jag lovat lämna svar på den frågan:
Vem som får åtnjuta denna nu omtalta glädjen.

I själva min betraktelse i dag kallade jag denna frågan den ömmaste fråga av alla frågor på jorden. Det är hon ock verkligen. Eller, sägen mig: kan en människa någonsin fråga något, som är mera ömt än detta? Ack, vem bliver så lycklig människa, att hon får del i den glädjen, som i svaghet är beskriven idag? Huru skall den människan vara beskaffad till sin själ, som skall hållas värdig att få komma in i himmelen, huru många av dessa själar, som hört denna predikan idag, få njuta den eviga fröjden en gång i Guds himmelska rike? Här äro nu så många själar i kyrkan på denna stunden. Hur många utav dessa själarna skola bliva evinnerligen saliga? Här sitta nu så många kroppar i kyrkan på denna Kristi Förklarings Söndag. Huru många utav dessa kropparna komma till att skina på den yttersta dagen för stolen? Ack, stora, ömma och hjärtrörande frågor!

Men, Gud hjälpe oss, det är det minsta, som människorna nuförtiden fråga efter, om de få eller icke få åtnjuta den eviga glädjen i himmelen. De flesta förnöta sina nådedagar med långt andra frågor. En näve mull, någon jordisk egendom, och ett par supar brännvin äro långt mer efterfrågade, än hela Guds himmel och salighet. Vad de skola äta, vad de skola dricka, och vad de skola kläda sig med, det frågar folket efter, det ligger mitt i hjärtat på dem, där ligger hågen natt och ljusan dag. Himmelen skall tänkas på sist, saligheten skall efterfrågas, när man icke mera orkar tjäna världen.

Så står det nu till i kristenheten. Herre, förbarma dig däröver! Men syndare, syndare, vad gör du? Att fråga efter himmelen, efter sin fattiga själs frälsning, efter den eviga saligheten, och huru man skall vinna den, det är likväl den angelägnaste fråga, som kan föreställas i världen.

Nu, så må jag då korteligen besvara den: Vem, vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen? Månne alla de som bo i kristenheten få åtnjuta den glädjen? Ja, vad vore önskligare? Men nej, nej, det är icke så väl! Det är icke allena många judar, turkar och hedningar, som få stå utom himmelens port; utan, det man aldrig skulle kunna förmoda, tänk, att många tusende kristna bliva också utestängda från den himmelska fröjden. O, jämmer över all jämmer!

Månne alla de, som äro döpta, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, står du kvar i ditt döpelseförbund, eller upprättar du förbundet igen, genom en sann omvändelse, sedan det är brutet, så kan du vänta dig denna glädjen. Men de flesta kristna falla, och stå aldrig upp utur sitt fall i all sin livstid, och sålunda få de aldrig åtnjuta den glädjen.

Månne alla de, som gå till Herrens Nattvard, få åtnjuta den himmelska glädjen? Ack, vad vore mer till önskandes? Men, tyvärr, det bliver långt därifrån! De ovärdiga nattvardsgästerna äro, Gudi klagat, det största antalet. Här är mången, som aldrig har gått värdigt till den Heliga Nattvarden en enda gång allt sedan sin första kommunion i världen. Ack, huru skall en sådan kunna komma in i himmelen, när han i detta tillståndet vandrar ut ur världen? Nej, det är ju rent av omöjligt. Ack, här spisa många vid den Heliga Nattvarden på jorden, som icke få vara med vid den stora Nattvarden i himmelen.

Månne alla de, som leva skickligt och stilla inför människors ögon, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, i den inbillningen leva och dö många sinom tusende själar. Men jag försäkrar dig, o människa, i den allraheligaste Gudens namn, att om du ock är aldrig så skicklig, och har levat än så ostraffligt, så vitt som människor kunna se och veta; men om du aldrig har blivit omvänd, förändrad och pånyttfödd av den helige Ande invärtes, så är du dock en vitmenad grav inför Gud; och i denna din själs belägenhet haver du varken lott eller del i den eviga glädjen.

Månne alla de som hoppas på det bästa; månne alla de, som stå fullt och fast i den tanken, att himmelen skall icke slå dem fel; månne alla de få åtnjuta den eviga glädjen? O nej, mina hjärtans vänner! Många tusende tänka, att de skola i himmelen, och de stanna i helvetet. De hoppas saligheten och störtas i fördömelsen. De mena, att himmelens dörr skall en gång stå öppen för dem, och hon bliver tillsluten. De tro, att de skola inkomma i Guds rike, och de kastas i eldsjön. De förmoda, att de skola få en evig glädje, och det bliver pina istället för glädje.

O människa, människa, vill du leva fram i din orenlighet och lösaktighet, så vet, att himmelen bliver tillstängd för orena. Vill du hålla fort med detta förbannade brännvinssupandet, så vet, att himmelen är förlorad, och du super dig ända i helvetet. Vill du icke lägga bort dina eder och svordomar, så vet, att du till slutet svärjer bort hela din odödliga själs salighet. Vill du icke avstå ifrån detta förskräckliga fikandet efter jordiska ting, så vet, att du så länge far efter dessa jordiska skatter, tills du har bortmist alla himmelens ägodelar. Vill du icke ändra dig med detta obetänksamma löpandet till Herrens bord mitt i din djupaste syndasäkerhet, då vet, att du så länge försyndar dig på Jesu lekamen och blod, tills du får umgälla denna synden i en eld, som aldrig slocknar. Vill du icke avstå ifrån det halsstarriga motstånd, som du dagligen gör emot den Helige Andes nådeverkningar i din själ, så vet, att du så länge kan sätta dig emot honom, tills du har gjort dig den eviga glädjen förlustig, till vilken han eljest ville föra dig, såframt du var honom lydig.

O, du mitt älskade uppfostringsfolk! Här vill något till, om vi arma syndare skola tänka på att få åtnjuta den eviga glädjen. Då måste här ske en allvarlig uppväckelse, o syndare, i ditt sovande samvete, så att dina ögon bliva öppna, och du får se att du är andligen naken. Då måste här uppstiga i ditt hjärta en sorg över synden, som är så allvarlig, att du bliver alla synders avsagde fiende. Då måste du komma till en tro på Guds Son, som förändrar hela din själ, så att du bliver himmelskt i stället för jordiskt sinnad. Då måste du föra en noggrann vandel, gå varsamma steg i denna onda världen, bedja utan återvändo, vaka med all idkelighet, kämpa för saligheten med eld och allvar, och löpa till det goda målet, till dess du får den kronan, som förehålles ovanefter. Den själ, som detta noga iakttager, den, men ingen, ingen mer än den och alla hennes likar, de förståndiga själarna, de få åtnjuta den eviga glädjen, som i dag i svaghet har blivit beskriven. Eho, som är mån om att bärga sin själ, han höre detta, och rätte sig därefter.


Avslutning.

Äntligen vill jag bedja, ja, på det allvarligaste vill jag bedja varenda själ, som hört denna predikan om den eviga glädjen: dyrt köpta själ, nu har jag bjudit till i dag att avmåla för dig himmelens obeskrivliga fröjd. Ställ dig nu liksom tätt intill himmelens dörr, och lyssna efter, vad det är för en stor glädje inom dörren. Lyssna efter, huru genljudet av de saligas fröjdesånger skallar i de himmelska valven. Lyssna efter den angenäma klangen av harpor, som spelas av de hundrade fyra och fyrtiotusen. Lyssna efter, hur de med lust det sjunga, de stora med de små.

Jag tycker ditt hjärta borde bliva slaget, mjukt och böjligt för Gud, när du detta betänker. Och om du ej är hårdare, än klippan, så borde samvetet vakna, synderna trycka, själen förskräckas, ögonen öppnas; och du borde bliva så hjärtans begärlig efter Guds nåd på jorden, och hans glädje i himmelen, att denna bönen, varmed jag nu slutar, måtte bliva din allvarligaste bön: Gud, låt mig få en evig ro! Ack, låt mig få en evig ro, när Herran Sebaot! Amen.

Kristi förklaring, så livligt den målar
eviga glädjen därovan hos Gud,
glansen i vilken Guds paradis prålar,
himmelska staden i hela dess skrud!

Här på vårt Tabor sågs Frälsaren skina:
ansikte, kläder, allt strålar av ljus!
Helgon förlösta från tåredals pina
ser samma syn i Guds himmelska hus.

Som Kristi kropp både lyste och blänkte,
så ska du skimra, Guds barn och Guds vän!
Ack, om vår värld på den klarheten tänkte,
visst kom den då till sin Herre igen!

Moses, Elias och tre Jesu vänner
råkas på Tabor i endräkt och fröjd.
Se, utan möda jag här igenkänner
helgonsällskapet i himmelens höjd!

Vem kan väl fullständigt glädjen beskriva,
den, att de frälsta får träffa varann?
Gud, vilken uppmuntran skall det ej bliva,
möta ditt samlade folk i ditt land!

Hänryckt i försmak av eviga livet,
Petrus förgäter han är på vår jord.
Hur blir det då, när oss en gång blir givet
sitta vid himlens fullrågade bord?

Ack, den som saligt har flyttat från jorden
den som i himmelen inkomma fått,
full av förvåning kan nyttja de orden:
Här att få vara, o Herre, är gott!

Känner då ingen det vattnas i munnen
efter den dagen, då världen blir ny?
Själ, låt dig vinnas, och var sedan vunnen,
fly ifrån Babel, jag råder dig: fly!

Sörj för din frälsning med bävan och fruktan,
bär som på händer din dyrbara själ!
Lyd som ett barn Andens dagliga tuktan,
kämpa god kamp för ditt eviga väl!

En gång skall då din förklaringsdag dagas,
då du skall lysa till själ och till kropp.
Aldrig från stråten dig tillåt att dragas,
löp på din bana, fullborda ditt lopp!

Apostladagen eller Femte söndagen efter Trefaldighet - Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat, av lärarnas allvar tvaget, på Jesu ord utkastat och med mer eller mindre förmån nyttjat

Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Så talade Herren till en profet i det Gamla Testamentet. Profeten het Hesekiel. Denne trogne själasörjaren skulle lika med de övriga Guds profeter predika det saliggörande Guds ord för de hårdnackade judar. Men som man kan se av kapitlet för våra ingångsord, fruktade han verkligen för detta avfälliga, gensträviga och förstockade folket; och det var ej underligt, om han fruktade, när Guds egen Son uppenbarade sig för Hesekiel i synen, liknade dem vid skorpioner och sade till honom: du bor ibland skorpioner.

Hesekiel behövde alltså en himmelsk uppmuntran, då han skulle tala sanningen för ett sådant folk. Hesekiel behövde alltså uppmuntran av Gud själv, annars skulle denna bördan hava blivit honom alltför tung. Hesekiel behövde en gudomlig styrka, en styrka som kom ovanefter ifrån den starke Guden. Ty predikoämbetet är en tyngd, under vilken mänskliga axlar svikta, så framt här ej kommer hjälp ifrån Herranom, som himmel och jord gjort haver.

Profeten fick ock detta övernaturliga bistånd. Honom visades i en syn en stol, klar såsom en safir, och på den stolen satt en, lik en människa. Hesekiel såg även att det var såsom ett klart ljus, och innantill var det såsom en eld alltomkring. Ifrån hans länder upp och neder såg han liksom en eld blänka allt omkring, liksom regnbågen synes i molnskyn, när det har regnat, så blänkte det allt omkring (Hes. 1:26-28).  Det är lätt till att höra att det var den andre Personen i Gudomen som här uppenbarade sig för profeten; han såg det och hela hans själ övergöts med en sådan häpenhet vid denna synen, så att han för kropps matthet icke orkade stå, utan han föll ned på sitt ansikte till jorden.

Nu hörde han en tala. Det var Jesus på safirstolen, som talade: "Statt upp på dina fötter", sade han, "så vill jag tala med dig." Nu blev han munter, och huru kunde han annat bliva, när hela världens Frälsare så vänligt tilltalade honom. Frälsaren sade då honom mycket; han sade honom, att de barn, till vilka Hesekiel sändes, voro förstockade i hjärtat. Han bad honom icke frukta sig för dem, eller förfära sig för deras trug, och han befallde honom: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Dessa Herrens ord läse vi uti Hesekiels profetias andra kapitels sjunde vers.

Hesekiel är ej den ende, som detta tilltal gäller. När Herren säger till honom: Du skall säga dem min ord, så är detta i samma stund sagt till alla predikanter och lärare i alla världens tider. Det är sagt till var enda, som lagt livlig ed därpå, vid Guds ord och hans heliga evangelium, att han skall förkunna människosjälarna Guds ord, så att det kan vara svarligt för Gudi och mannom, såsom orden lyda i prästeden. Ingen präst bör kunna läsa dessa orden utan hjärtats innerliga rörelse, när han öppnar Hesekiels bok; när han läser detta Jesu tilltal: Du skall säga dem min ord, så bör hela hans själ uppfyllas av vördnad för den högtlovade Herren, som giver honom denna befallning.

Här talar han, som skall döma prästen och åhörarna på sin yttersta domedag. Här talar han, som har kostat sitt dyra blod på både prästens och åhörarnas salighet. Här talar han, som bäst känner alla själars värde, ty det fick han noga veta när han stod ut dödsstraffet för själarna. Han säger till varje lärare; och skulle jag icke innerligen röras? Skulle det icke uppelda mig till att tala? Skulle det icke genomtränga det innersta av min själ, till att tala så för dessa själar i dag, som finge jag aldrig mer tala med dem i detta livet? Han talar även till mig, som har stigit upp på detta rum, för att vinna ett byte för Jesu räkning i dag, om det vore möjligt. Vad säger min Jesus till mig? O öppnen eder, I mina öron, ty nu talar Herren!  Han säger: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. 

Vår högmässotext idag skall räcka mig en ännu rikare anledning att tala i detta ämne. Jag läser i denna söndagens evangelium, att världens Frälsare utvalde en båt till predikstol, och att han i denna båten med en gudomlig väldighet predikade ordet för ett ganska ansenligt antal åhörare. Jag läser, att åhörarna stodo på sjöstranden, och den höge Predikanten satt i båten. Jag läser, att denne store Regenten över havet öppnade havets spiskammare, och gav på ögonblicket några fiskare en så stor mängd av fiskar därutur, att tvenne båtar ville sjunka under bördan av denna välsignelsen. Jag läser, att en av fiskarena blev därvid helt förfärad; men Jesus gör honom till människofiskare, muntrar honom, beder honom att han icke skulle bliva förfärad, och lovar honom att hans själafångst skulle framdeles bliva så lycklig, som detta fiskafänget. Och huru kan jag annat, än därvid påminna mig en ännu viktigare fångst: den stora sysslan, som predikanterna hava, till att taga människosjälar.

Lärjungarna utkastade sina nät på Jesu befallning i en lycklig stund. Gud give nu också lycka, att med det heliga nät, som jag nu utkastar på en förhoppning, flera själar måtte vinnas, många människor tagas. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM  Lukas 5:1-11

Vi betrakta nu i Herrans namn:

1) Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat

2) av lärarnas allvar tvaget

3) på Jesu ord utkastat och

4) med mer eller mindre förmån nyttjat.

Votum.

Sänd oss trogna arbetsmän,
lända ifrån himmelen.,
som i Andans kraft och ljus
fiska själar till ditt hus.
Ack, här finns så ganska få,
som sitt kall rätt förestå.
Herre Jesu, hjälp oss då!

Amen.

O Herre Jesu, hjälp! O Herre Jesu, låt väl gå, till din ära och allas vår lära, vår bättring och vår salighet.

Avhandling.

Nu så kastar jag i Herrans namn ut det heliga, det dyrbara, det saliggörande Guds ords nät. Havet är fullt med fiskar, och det kostar ofta mycket möda att kunna fånga ett litet antal utav dem. Jag ser här i dag för mig ett ansenligt antal av själar, alla köpta med Kristi blod, alla på resan till en oändlig evighet; bland alla dessa själar utkastar jag nu Guds ords nät, men vad det uträttar, huru många det vinner, det få vi se en gång på den stora Herrans dag, då människones Son kommer i skyn med stor makt och herrlighet.

Lärjungarna sade till Frälsaren: "Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet." Nu tänker också jag, genom Guds nåd, arbeta på denna predikotimma, arbeta med en andlig fångst, arbeta på att övertala någon själ till en sann omvändelse. Men förbjude Gud nådeligen, att detta arbete skulle slå så illa in, att lärjungarnas klagan skulle kunna vara min: Herre Jesu, jag har en timmas tid arbetat på att draga människosjälar till bättring, men jag har fått intet, intet. Jag har icke kunnat vinna en enda själ. Ack, nej, nej, kära hjärtans människor! Här är icke fråga om en timlig fiskafångst, en jordisk välsignelse i dag,; nej, den förrättningen jag nu företager mig, den angår himmel och salighet, den angår edra själars frälsning, när själar skola skiljas ifrån kroppar. Ack, jag tycker då, att I borden låta upplysa eder, I blinde syndare, då jag nu utkastar ett andligt nät, som är av Lag och Evangelium sammanvirkat! Jag har lovat att föreställa detta i denna predikans


FÖRSTA DEL: 
Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat.

Ett nät, som skall nyttjas vid ett fiskafänge, bör vara sammanvirkat med den noghet, att det kan göra vederbörlig tjänst vid fångsten. Det är samma förhållande med Guds ords nät; skall man med detta nätet kunna taga människor, så måste det vara sammanvirkat av både Lag och Evangelium. Vilketdera som försummas av båda dessa stycken, så är nätet ofullkomligt, det vinner ingen själ, det tager ingen människa. Är icke Guds ords nät sammanvirkat av Lagen, så kan man med detta nätet icke taga den sovande syndaren, ty han vaknar icke vid något annat dunder, än vid Sinai dunderslag; han krossas icke av någon annan stav, än Moses stav; han förskräckes icke vid någon anna röst, än vid denna förfärliga rösten: Förbannad är den, som icke fullkomnar all Lagens ord (5 Mos. 27:26). Är Guds nät icke därjämte sammanvirkat av Evangelium, så kan man icke taga den vakne, den ångerfulle, den bedrövade och förskräckte syndaren, ty han kan icke tröstas med något annat ord; han kan icke läkas med någon annan salva, än Evangelii plåster, och kan icke vederkvickas med någon annan röst, än Evangelii röst, Jesu röst: kom till mig, jag vill vederkvicka dig (Matt. 11:28).

Den som således har tagit sig på det ämbetet att taga människor, han måste virka sitt nät med både Lag och Evangelium. Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då får den bedrövade syndaren ingen utväg veta, när han i bättringskampen frågar vart han skall taga vägen. Men det får ock icke vara virkat av idel Evangelium, ty då syndar den säkra själen utan avsky, och tänker sig bliva salig likafullt för Frälsarens skull. Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då kan man icke taga den botfärdige syndaren upp ur havet; nej, det kan gå så olyckligt, att han fast mer drunknar i förtvivlans hav, och omkommer evinnerligen. Men det får icke vara virkat av idel Evangelium, ty då blir det ett hyende under den ogudaktiges armar och ett örngott under hans huvud (Hes. 13:18). Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då tager den egenrättfärdige sig styrka därutav, för sin falska salighets grund. Han upprättar då en rättfärdighet efter Lagen, och tilltror sig att bestå inför Gud med den. Men det får ock icke vara virkat av idel Evangelium, ty då gör den oomvände syndaren själva Evangelium till en sömndryck, varmed han söver sig, ända tills han står vid helvetets portar.

Nej, Gud hjälpe oss som är lärare till att virka vårt nät, var gång vi skola utkasta det, med både Lag och Evangelium. Här måste predikas Lag, om möjligt vore, att det hårt inslumrade samvetet kunde vakna när man bultar, vid den sövde syndarens bädd, med detta rop ifrån Sinai bergskullar: gör det, så får du leva; men som du icke har gjort vad Lagen befaller, alltså måste du dö! Här måste predikas Lag, om möjligt vore att den oförskräckte löparen på förtappelsens vägar kunde bliva rädd, när han hörer Lagens ord, att Guds vrede brinner över honom intill nedersta helvetet. Här måste predikas Lag; den som icke är bedrövad får icke tröstas; den som icke är ångerfull får icke hugsvalas; den som icke fruktar för varken död, dom eller helvete, till honom får man icke säga: frukta icke! - ty det är till och med orimligt, det är dumt att säga det. Här måste predikas Lag för grova syndare, Lag för uppenbara satans trälar. Men de äro ej de endaste, som böra höra Lagen. Nej, Lagen bör predikas så, att även den oomvände men ärbare syndaren får sitt slag av denne banemannen; därför måste vi i våra lagpredikningar utlysa förbannelser ej allenast över onda gärningar, utan även över onda ord; ej allenast över onda ord, utan även över onda tankar; ja, ej allenast över onda tankar, utan även över arvsynden, syndens första frö; och se, då är själve den ärbare syndaren illa kommen. En sådan Lagpredikan berövar honom all hans moraliska ro, och så bör det vara.

Men det heliga nätet som vi utkasta måste också vara sammanvirkat av Evangelium. Här måste predikas Evangelium, ty det är det enda ljuvliga budskap som kan vederkvicka en andlig fånge, som sitter inlåst i misströstans bojor. När han får höra det, så fattar han mod. Här måste predikas Evangelium, ty huru skulle man annars kunna upprätta en nedslagen själ, som lutar under syndens tyngd? Hon kunde aldrig uppresas, om icke Evangelium lättade hennes börda. Här måste predikas Evangelium, och detta kostliga ordet, det vet du sätta värde på, du som är slagen och förskräckt i ditt vakna samvete, så att du har sällan en god dag; ditt dagliga bröd är sorg och klagan. Hä rmåste predikas Evangelium, icke för den obotfärdige, icke för skrymtaren; nej, den vakne, den ångerfulle syndaren, han är det, han är det, som skall visas till nådastolen som restes på Golgata; till de fristäderna som öppnades Långfredag; till den stora reningsfloden som finnes i Kristi blod. Ja, det bliver därvid. Nätet skall virkas av Lag och Evangelium. Ingen själ vinnes av idel Lag och ingen av idel Evangelium.


ANDRA DELEN.
Guds ords nät måste ock vara av lärares allvar tvaget. 

I dagens Evangelium läsa vi, att Kristi lärjungar, efter ett fruktlöst fiskande, äntligen gingo utur sina båtar till att två de näten, som de hade nyttjat vid fiskandet. De visste ej att den högtlovade Frälsaren, genom ett underverk, hade beslutat att giva dem ett rikt fiskafänge den dagen; det var något som de icke kunde föreställa sig. Därför drogo de båten upp på land, och gjorde dem rena till en annan gång. Detta skall giva oss en rörande påminnelse - oss som bekläda predikoämbetet. Om läraren skall tala med välsignelse, om han i åhörarnas hjärtan skall vänta sig någon frukt av sitt arbete, så måste han två det nät som han utkastat till att taga människor.

Ingen må förstå detta så, som skulle Guds ord vara orent och behöva någon tvagning av läraren; Guds ord är att anse såsom ett tal av Guds mun, och från den rene Gudens rena mun kan aldrig något orent hava kommit. Nej, söker man Guds ord i sin källa, i själva Bibeln, så är det allestädes rent. Denna källa vet icke av något grummel. Men så kan likväl det rena vattnet, som i denna källa finnes, uppblandas med många orena tillsatser, när det icke får flyta genom en sådan lärares mun och hjärta, som tvår sitt andliga nät.

Men när är detta nätet tvaget? Och huru skall läraren två det? Jo, då är nätet tvaget, när läraren föreställer ordet på ett upplysande sätt, så att den okunnige kan bliva undervisad om vägen till himmelen. Då är nätet tvaget, när ordet föreställes så, att den allraenfaldigaste kan förstå vad predikanten säger honom om salighetens grund och ordning. Då är nätet tvaget, när synden bliver avmålad i sin vederstygglighet, vreden avmålad i sin faslighet, domen och evigheten avmålad i deras stora betänklighet. Då är nätet tvaget, när den uppenbare syndaren så tydligt får veta sin fara, att han kan läsa sin dom nästan i vart enda ord, som prästen till honom säger. Då är nätet tvaget, när den blinde skrymtaren så uttryckligen bliver underrättad om sin olycka, att han icke har en enda stödjestav för sitt skrymteri i hela prästens predikan. Då är nätet tvaget, när den försoffade jordträlen så kraftigt bliver övertygad om sin fördömelse, att han icke får den minsta tröst, under sin herrskande kärlek till denna världen. Då är nätet tvaget, när den andligen sorgbundne bliver rätt hugsvalad; den misströstande rätt uppmuntrad; den anfäktade rätt handledd; den klentrogne rätt styrkt med nådens kraftfulla försäkringar.

Men ack, på vad sätt skall en lärare två detta nät? Ack jo, det skall han två med bön och tårar. Han bör göra som Jakob om natten, han bör kämpa med den oskapade Ängeln, sin Frälsare, och han skall vinna om han gråter och beder (Hos. 12:4). Med sina ivriga böner, med sina heliga tårar, bör han tvätta nätet väl, innan han lägger ut på djupet, och kastar sitt nät ut till fångst. Då han tänker predika ordet för de dyrköpta själarna, bör han flitigt virka på sitt nät under beredelsetiden till predikan, men icke det allenast, han bör också rena nätet med sin bön, och väta det med sina tårar. Han bör icke hålla en enda predikan, icke hålla ett enda skriftermål, icke gå till en enda sjuksäng, icke hålla ett enda katekesförhör, med mindre han var gång tvår sitt nät; utgjuter sina heta tårar vid Jesu nådetron.

En gudlig lärare skriver: En trogen förbön är ofta bättre än den skönaste predikan, och en trägen bedjare nödvändigare än en stolt predikant. Prästens böner böra vara bjällrorna på denne Arons kläder, som utan återvändo måste klinga, på det klangen måtte hörd vara i helgedomen. Behöver den bedja, som skall frälsa sin egen själ, så behöver väl den ännu mera bedja, som skall frälsa både sin och andras. Än skall prästen hålla en offentlig predikan; här möter han kanhända flera tusende själar, somliga äro fritänkare, somliga hårda, somliga förhärdade, somliga skrymtare, somliga världsligt sinnade, somliga klentrogna, somliga förtvivlade, somliga avfällingar, och så vidare. Nätet skall vara virkat, så att det någorlunda passar till alla. Månne här icke fordras bön? Jo, det är högst angeläget att läraren tvår sitt nät med sina tårar, innan han kastar ut det ibland en sådan mängd av själar.

Än skall prästen göra ett skriftermål; han råkar värdiga, han råkar ovärdiga nattvardsgäster i skriften. De värdiga bör han ljuvligt inbjuda till Herrens bord. De ovärdiga bör han förskräcka med detta skarpa skriftermål: Vågen eder icke hit, I äten och dricken eder domen och fördömelsen! Månne här icke fordras bön? ack ja! Läraren bör ej träda in på altaret, förrän han tvagit det nätet, som han där tänker utkasta, med böner och tårar.

Än skall prästen besöka en sjukling, han dör kanhända den gången. Bliver han icke omvänd, så taget han en förskräcklig ända; han är kanhända en gammal syndaträl, en gammal munkristen, en gammal skrymtare. Här vill något till, om hans hjärta skall böjas, och hans själ skall räddas; kort tid, hårt hjärta, ogjord bättring, lång evighet. Ack, min Gud, min evige Gud! Månne icke här fordras bön? Jo visserligen, jo visserligen behöver läraren helt väl två det nätet, som skall utkastas för en sådan sjukling.

Det kan ock hända, att prästen skall besöka en missgärningsman, som fått sin dödsdom, och skall utledas till avrättsplatsen. Nu träffar han en själ, som inom några få nätter och dagar, inom några veckors förlopp nödvändigt skall vara i evigheten. Missgärningsmannen är merendels ganska okunnig: på den lilla tiden skall han undervisas. Han är ganska hård: på den lilla tiden skall han böjas. Han bliver, kanhända, under den Helige Andes nådeverkan ganska ängslig, vemodig och tröstlös: på denna lilla tiden skall han tröstas, ja, styrkas så att han kan uthärda en våldsam död. Månne icke här fordras bön? Jo, läraren må icke gå till fängelset en enda gång, med mindre han väl tvår det nätet, som han skall utkasta för den fattige fången i arresten.

På detta samma sätt kunde jag ock genomgå flera andra delar av predikoämbetet; men denna korta anvisning må vara nog. Skola själar bliva vunna, så måste nätet vara av lärarens allvar tvaget.


TREDJE DELEN:
Det måste även bliva på Jesu ord utkastat.

Simon Petrus sade så till Frälsaren, då han fick befallning att återigen utkasta de nät som han hade dragit upp på landet. Jesus hade nu, ett stycke ifrån land, suttit i hans båt och predikat för folket. Men när predikan var slutad, bad han Simon lägga något ut på själva djupet och kasta sina nät ut till fångst. Simon svarade då: Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet, men, lade han till: På ditt ord vill jag kasta ut näten. Han försökte ock kraften av Jesu ord, då han på Frälsarens befallning kunde gå på vattnet, liksom han hade gått på fasta landet. Nu åberopar han sig dessa ordens kraft, och säger: Jag skall kasta ut näten på dina ord; ty, ville han säga, om du, store Mästare, befaller fiskarna komma in i våra nät, så lyda de dig. Dina ord äro vördade i himmelen, på jorden och i havet. Nu börjades alltså fiskafänget ånyo. Näten utkastades på Jesu ord, och när de det gjorde, undfingo de en mäkta stor hop fiskar.

Så skall det ock gå till vid den andliga fångsten, då människor skola tagas, då människor skola vinnas: skall man med det andliga nätet kunna draga själarna upp på land eller föra dem in i Jesu förening, så måste nätet utkastas på Jesu ord. Här skall predikas, här skall skrivas, här skall kateketiseras, här skall varnas, här skall bestraffas, här skall tröstas. Men skall det vinnas något med allt detta, så skall nätet utkastas på Jesu ord. Det går ej an, att vi, som äro lärare, göra något på eget bevåg, i våra egna krafter, efter godtycke, och i egen anda. Nej, på Jesu ord bör hela vårt ämbete ske, så framt vi ej fåfängt och onyttigt skola förtära vår kraft häruppå.

Så tänker, så säger den rättsinnige läraren: På ditt ord, Herre Jesus, vill jag kasta ut nätet. Varnar ock en obetänksam syndare och säger: Förvara dig, förvara dig, att du ock icke kommer i pinorummet. (Luk. 16:22). Så kastar han ut sitt varningsnät på Jesu ord, han tänker: du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall varna. Han bestraffar den hårde syndaren och säger: Vem haver dig föregivit, vem har inbillat dig, att du skall undfly den tillkommande vreden? (Matt. 3). Så kastar han ut sitt bestraffningsnät på Jesu ord. Han tänker: du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall bestraffa. Förkunnar han ett förskräckligt ve för alla fariseer och skrymtare, och säger: ve eder, I blinde skrymtare! I gören eder rättfärdiga för människomen, men Gud vet edert hjärta (Luk. 26:15), så gör han detta på Jesu ord. Han tänker: du har själv lärt mig, Herre Jesus, att jag skall säga skrymtaren hans fara, ty så gjorde du själv. Håller han tröstepredikning för de ängsliga och förskräckta samvetena, och förklarar för dem de evangeliska tröstespråken, så kastar han ut sitt tröstenät på Jesu ord. Han tänker: Du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall trösta över synden ängsliga samveten.

O, det är ganska farligt, om en lärare vill göra något i sitt ämbete på eget bevåg, efter sina egna infall, och icke på Jesu ord. Arons söner buro främmande eld framför Herranom, det vill säga: icke den elden som var kommen ifrån himmelen, och tagen av altaret. Men därför blev Gud så förtörnad, att det kom eld ut ifrån Herranom och förtärde dem, så att de blevo döda för Herranom (3 Mos. 10:22). Så kan ock en lärare bära en främmande andaktseld, en främmande varningseld, en främmande trösteeld inför Herranom, och det gör han var gång han icke kastat ut sitt nät på Jesu ord; detta är ganska farligt. Ack, vad det är ansvarsfullt att vara lärare! Därför, Herre Jesus, stärk Levi barn, Herre Jesus, stärk dem, som Herrans tyg bära (Jes. 52:11). Herre Jesus, stärk dem som skola taga människor, att de måtte gå i din kraft, och kasta ut näten på dina ord!

(forts.)

Johannes Döparens dag - Den nya sången

Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden (Upp. 14:3).

Detta är en av de många himmelska målningar, som evangelisten Johannes uti sin Uppenbarelse bekom om den stridande Jesu kyrka på jorden, i Nya Testamentet. Här är uti denna boken över allt något synnerligt levande och glatt, som man icke träffar så hjärtväckande i andra profetior.

Mycket är det, som vi väl ännu icke förstå; ty Bokens insegel skulle efter handen brytas; eller församlingen efter hand finna igen, att dess underliga skiften varit i Guds och hans slaktade Lamms eviga råd längesedan avvägda, beslutade eller tillåtna, och under det visa förutseendet styrda. Mycket av sådant beseglande är nu mera brutet.

Mycket åter bör vara klart och förståndigt för Guds rätta barn, som borde känna sig igen i dessa herrliga uppträden. Men deras ännu varande fattigdom i denna stridande församlingen gör dem skygga och blygsamma. De tycka att språken äro för höga och herrliga, att ännu lämpa inpå sig själva, som de dock i trones delaktighet väl äro berättigade till. Och hit hörer vårt inträdesspråk: Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden.

Ack, huru äro icke tiderna saligt förändrade, och det går dock ännu så trögt för människohjärtat att likaså saligt förändras! David beskriver sig liksom utom sig av längtan och glädje, då han på sin tid beskådade den sköna gudstjänsten i då varande Herrens Tabernakel. Och vad såg den gode konungen där, annat än skuggor? Visserligen heliga skuggor, visserligen också för honom, såsom en tänkande och av Guds Ande upplyst man, vida mera evangeliska och klara, än för den stora hopen, vilken, där som här, kunde, mitt under ivrigaste, ytterliga beställsamheten i dess gudsdyrkan, vara jämmerligen tanke- och känslolös. Jag medgiver visst att David icke så var; men man får dock medgiva att han med all sin upplysning icke såg Nya Testamentets saliga klarhet. Ändock fröjdade han sig så hjärtligen över det han såg!

Vi, kära åhörare, äro släppta inom den förlåten, där David icke inkom. Jesus, vår stora Överstepräst, har rivit förlåten neder, att vi nu, icke som Moses, med betäckt ansikte se åt dessa heliga ting; utan kunna klart se vår salighet; ja, det är ingen annans än vår egen skuld, om vi icke förklarade varda ifrån den ena klarheten till den andra, även i detta livet, som vi i vissa delar rätteligen, men i andra och betydligare åter med orätta kalla ett mörkt liv.

Johannes såg de benådade av oss i sin uppenbarelse, i herrligare tillstånd, även här på jorden, än de töras själva tro. Han såg den stridande kyrkan i skönaste förbindelse med den triumferande; båda kyrkorna äro en enda till sin regent, som är slaktade Guds Lamm, genom vilkens enda förtjänst Guds utvalda här i tron och där i åskådandet äro saliga, en kyrka till sin grundval, Sions berg, på vilket Lammet stod, det är den evangeliska bekännelsen och vissheten om salighet i Jesu död. Båda kyrkorna äro ock en i anseende till sina ledamöters kännemärke; på de hundrade fyra och fyrtio tusen äro deras Frälsares Faders namn beskrivet på deras anleten. De äro av Gud i Kristus Jesus utkorade, med hans Sons blod bestänkta och renade, ehuru de ock här i tiden ännu icke själva så klart se denna saliga namnteckningen i sina ansikten.

Men se, allt detta, som ödmjuka Guds barn så gärna vilja tro, detta allt är obegripligheter, ja, narri hos den säkra hopen. Och för dessa senare är det väl icke heller synnerligen smakligt, det jag nu på denna stunden i Jesu namn valt till predikoämne; nämligen om den nya sången, som ingen kunde lära, utom de hundra fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden. Fader vår...

Evangelium: Lukas 1:57-80

Betraktelse:
Den nya sången, vilken ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden.
1) Vad detta är för en sång
2) Varför han är för en del så svår att lära

Nå:
Hedren eder Blodsbrudgumme,
Salems Döttrar, på allt vis;
ty om I förbliven stumme
skola bergen ropa pris!
Låten ej den nya sång
bli er gammal och för lång!
Amen.

Förra delen: Vad detta är för en sång

Nu, vad är det för en sång, den ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden? Mången ville väl vara beredd med svaret, att den av Johannes omskrivna sången icke hörs i dödligheten. Den är av de osägliga orden, som Paulus vid inskådandet i tredje himmelen hörde där, och som han icke kunde för oss beskriva; följaktligen också icke kan komma under något predikoämne.

Jag svarar: visserligen är i himmelska glädjen oräkneliga många lovsångsämnen, som ingen här på jorden, icke ens de upplystaste Guds barn, veta att tänka och döma om, så att deras lovsång i evigheten således bliver en ny sång, som icke finns på jorden. Men ehuru Johannes i sin Uppenbarelses bok nog får en och annan stråle av det himmelska osägliga ljuset, till sina målningars förherrligande, likväl ser jag hela boken igenom alla hans herrliga syner blandade med förskräckliga; och dem som han ser saliga och lovsjungande, ser han ock omgivna, frestade och förföljda av allehanda vilddjur och fiender, vilket ej passar med den triumferande, utan allena den stridande kyrkan.

Då jag undantager de tvenne sista kapitlerna, det 21:a och 22:a, som föreställa de saliga i det tillkommande nya Jerusalem, efter den yttersta domen, så röjes helt lätt, att allt det övriga av boken är en målning på Guds stridande Nya Testaments-kyrka, i dess, då när Johannes skrev, ännu tillkommande tidevarv, av vilka en god del för oss äro redan förbigångna och några återstå. De hundrade fyra och fyrtio tusen ser jag i flera av dessa de bullersammaste och bedrövligaste tidevarv, uppträdande med sina harpor och rökverk, det är med sina heliga suckar och böner. Jag ser ock på tvenne ställen eller i tvenne tidevarv dem sjunga en ny sång (5:14). Tidevarven ligga dock flera hundra år dem emellan skiljda, att det alltså på senare stället icke voro desamma hundrade fyra och fyrtio tusen, som på det förra; utan bliver det därvid, att den enda Jesu Anda, till den ende Medlaren, som återlöst allt människosläktet genom sitt blod, församlar på varje tidevarv nya Förstlingar åt Gud och Lammet, nya Guds barn på samma sätt tecknade med sin Frälsares Faders namn som de förra, och sjungande en lika så ny sång som de förra; emedan den enda Jesu Anda är i alla tider lika verkande.

Ingen kan fråga så enfaldigt, efter den förklaringen, "var togo de första vägen, som Johannes såg, efter I sägen att nya Förstlingar allt jämt uppträda?" De visa sig i detta flyktiga livet allena en gång, de gå sedan inom förlåten och skåda Jesus, som han är; och Paulus har icke givit oss hopp om att här i dödligheten få veta, eller ens kunna begripa deras saliga nya eller gamla sånger. Och, mina vänner, Gud give vi väl gjorde ifrån oss den nya sång, som oss här i striden är förelagd, så kunna vi vara obekymrade om den eviga.

Alltså få vi då icke fara upp i himmelen och hämta därifrån begreppen om den nya sången. Lovad vare Jesu nådes anstalt! Han höres hos oss dagligen; nämligen denna, som Johannes ock själv säger, var och är, så länge Kristi kyrka hos oss står, den nya sången: Du, Herre Jesus, är dödad och haver igenlöst oss Gudi med ditt blod, av allahanda släkten, tungomål, folk och hedningar. Eller att tala med andra och tydligare ord: den nya sången är icke annat än Jesu Evangelium i nya Testamentet, där den av Jesu fullbordade återlösning fått ett sådant nytt ljus och styrka, att de arma människor, som icke skämmas vid detta Evangelium, få en ny kraft, bliva nya kreatur, försättas i sådant nytt och saligt tillstånd emot det förra naturtillståndet, som då de övergått från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud. Och ehuru detta Evangelium var till också i Gamla Testamentet, så var det dock icke ställt på den fasta grunden, Kristus, såsom redan död, redan uppstånden, redan fullbordad Överstepräst, varför ock de gamla tidernas Guds helgon hade svårare vid att med glädje och visshet tacka sin Förlossare än vi.

De bjödo likväl saligt till. Vi se att David flerstädes, och Esaias på ett ställe, uppmuntra sin tids bröder att sjunga Herranom en ny visa. Men de fingo avbryta denna lilla början av sin nya sång med de ängsliga suckarna efter Messias ankomst: Ack, att hjälpen från Sion över Israel komme och Herren sitt fångna folk förlossade; ack, att himmelen rämnade och du fore hit neder o.s.v.  De fingo nöja sig med Moses, Guds tjänares sång, det är: att tro att den kära Guden, som dem förlossat från Egyptiska träldomen och givit dem lag och gudstjänst från Sinai, skulle också med misskund och barmhärtighet omfatta dem, som sågo med enfaldigt hjärta på sanningen i det fördolda, eller togo emot syndernas förlåtelse för det tillkommande offer, som de ceremonialiska offren förebildade. På dessa tröstegrunder fingo de vila; men ock med vida mindre besegling än benådade hos oss, som sjunga den nya sången: Lammet, som dödat är, haver igenlöst oss Gudi med sitt blod.

På denna sången finna vi herrliga prov av Sakarie lovsång i upplästa Evangelium. Visserligen var detta då en på allt sätt ny sång. Församlingen var då förfallen. Templets gudstjänst hölls nog vid lika, med de yttre ceremonier, men icke en av tusende visste någorlunda vad de betydde, och de allra bästa hade felande begrepp om den tillkommande Kristi förlossning. Jag vill icke säga, att de nu hörde ens den förr beskrivna Moses´, Guds tjänares sång; den som fägnade David och Esaias, och förekom deras anda såsom ny och levande, sedan de ingen bättre hade. Nej, nu voro dessa sångare redan blivna gamla och förglömda.

För folkets andliga vårdslöshet voro de lämnade i flera hundrade år åt usla Herdar, Fariséer och Sadducéer, som sjöngo för dem, dels den egna rättfärdighetens dödssånger, dels säkerhetens sömnvisor. Se, värdaste åhörare, levande exempel på Guds straff, då förakt för hans uppenbarade ord tager överhanden! Men detta är nu en gammal predikan, och förakt för den varningen lika så gammal. Den nådige Guden har dock aldrig övergivit oss usla, utan låtit i alla tider besökelse- och väckelsetider och stunder följa på förhärdelses- och glömsketider.

Uti profeten Malakie, den siste av Gamla Testamentets Profeter, tid var någon väckelse; ehuru jag ock ser denna profeten mera sucka och klaga, än glädjas i sitt ämbete. Men efter hans död vart det en tystnad i israeliternas nådehimmel här på jorden. Litet eller intet hördes mer av själva de stycken av Moses, Guds tjänares, rena sång, som hade dock fröjdat Davids och Esaias hjärtan. Det var alltså högst nytt och främmande, då Sakarias, som vårt Evangelium berättar, talade så dråpligt av Guds Andes ingivelse. Här ser man Guds fördolda råd, varför Sakarias skulle några månader dömas mållös. Gud ville att just av en sådan tunga, av vilken den tidens människor intet förmodade, skulle den livligaste nya Lammets sång förkunnas. Man föraktade mannen så i början, att man icke ens vårdade sig att fråga honom huru hans egna barn skulle heta, innan hans hustru Elisabet hade förmått dem fråga genom tecken. Och se denne, som behövde en tavla, att genom skrift uttrycka det enda ordet Johannes, fick öppen och ledig mun att tala Guds Nya Testamentes Evangelium i sin första morgongryning. 

Lovad vare Israels Gud, säger han; det är Jesus själv, som kallas Israels Gud, emedan han och ingen annan hade i deras försonings offer och anstalter varit åskådad, hans och ingen annans barmhärtighet varit i nöden åberopad; nu haver han, säger Sakarias, besökt och förlossat sitt folk. Frälsaren hade ock då redan blivit avlad i Marias liv och skulle sex månader efter Johannes födas, och således den stora dagen nalkas, då Gud skulle besöka sitt folk i människohamn. Men med denna Jesu födelse var  väl icke förlossningen fullbordad; den skedde först i Jesu död 33 år härefter, som Sakarias icke hann att uppleva. Hans hjärtliga glädje och förvissning, att han ock för sin själ hade full del i Jesu förlossning, tog likväl nu förlossningen för så visst, fast och levande i hjärtat inpräglad, liksom den då redan hade varit fullbordad. Denna Jesu förlossning beskriver han vidare, som jag nu icke får genomgå, och icke heller behöver bruka Sakarie sång, då vi hava en nyare och fullkomligare uti Apostlarnas skrifter, efter Jesu död.

Men nog kunna vi giva akt på slutet av Sakarie lovsång! Han hade då redan samma begrepp om Jesu återlösnings ändamål, som vi ännu i vår andra trosartikel (se Luthers förklaring, skr. anm.). Jesus har besökt oss, säger Sakarias, att vi må tjäna honom utan fruktan. Han trodde - såsom benådade Guds barn ännu i dag, tvärt emot den sedelärande världen, av egen erfarenhet påstå - att det är fåfängt att tala för världen om kärlek för Gud och vördnad för dygd, innan hjärtat, som vaknar och känner syndens fördömande kraft och välde, bliver visst om syndernas förlåtelse. Då först, då vi äro i Jesu döds- och försonings-betraktelse blivna förlossade från syndens förbannelse och mist vår fruktan; då tjäna vi Jesus med muntert barnahjärta. 

Huru då? Består detta blott i prat och yta? Nej, säger Sakarias: i helighet inför Gud, i rättfärdighet inför nästan; och det i alla våra livsdagar; så att den, som blivit så levande rörd och kär i sin förlossning, kan icke, som en stor hop av världen nu gör, inbilla sig kristendomen, såsom ett ständigt vacklande verk emellan andlighet och köttslighet; utan hellre som ett blivande i Jesu rike, och i evig eller för evigheten beseglad rättfärdighet.

Av allt detta finna mina kära åhörare, att jag med den nya sången, som i Uppenbarelseboken föreställes så himmelsk och salig, icke vill förstå annat än Jesu nya Testamentes Evangelium, om hans födelse, död, uppståndelse och seger. Varför kallas det sång? Ty det har i alla tider varit brukligt att ett glatt hjärta tolkar sig genom sånger. Här är i Jesu Evangelium, då det rätt anammas, det yppersta ämnet till glädje, därför heter det helt och hållet en sång. Men ny sång i anseende till det nya ljus det tid efter annan bekommit. Jag har talt nog om dess mörker i Gamla Testamentet.

Det var herrligt och nytt på allt sätt, då Jesus och hans Apostlar i första seklerna efter Kristi födelse det predikade. Det föraktades ännu några sekler. Det framhavdes för 250 år sedan i Reformationen: och är sannerligen ovisst om det icke ännu bliver dolt; icke av något mörkt Guds beslut, utan av världens egna självsvåld: Ja, mitt i en Evangelisk församling kunna de kyrko-församlingar finnas, där Lammets nya sång litet höres; men mycket av den gamla hedniska sången om tomma dygder och seder och ytans förbättring. Då Gud sedan i nåder besöker sådana församlingar genom en ren Evangelii predikan, så rönes att det är en ny sång: det gör nya verkningar hos dem, som äro beskärda till evinnerligt liv; men gör ock nya, oroliga omdömen hos den arga otrogna världen, som frågar var detta underliga predikandet kommer ifrån.


Senare delen
2) Varför han är för en del så svår att lära

Jag har nu beskrivit den nya sången. Nu vilja vi i senare betraktelsestycket rannsaka varför han är för en del så svår att lära. Johannes säger tydligen i Uppenbarelseboken att ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av människorna, det är: ingen annan än de, som Jesus får uttaga av världen med fullt allvar att bliva saliga, och göra deras utkorelse fast.

Jag får skilja här mellan 1) denna sångens bokstav och 2) dess anda. Bokstaven kan alla lära. Nog kunna också de ogudaktigaste själar skaffa sig någon evangelisk kunskap. Det behöves, tycker man, icke mer än ett sunt förstånd, gott minne, tid och beläsenhet, att fatta, vad så rent och tydligt nu omsider står i Bibeln och läroböcker, samt predikas i kyrkorna. Men stannar man vid denna goda kunskapen, så har man ej mera lärt, än så mycket som är nog tillräckligt för Guds Ande, att med sin klappande röst, sin förekommande och kallande nåd väcka och locka själar till att taga Guds harpa i handen och sjunga Lammets sång. Det är det saliga som följer av naturens bemödande att lära Jesu Evangelium. Och då man strävar emot dessa Andens nådebesök, så har man åtminstone lärt nog, för att en gång i helvetet få desto hårdare fördömelse för otron och föraktet mot Jesu Evangelium. Men dessa hava dock icke lärt den nya sången.

Den nya sången är icke lärd rätteligen, utan att han ock utövas. Det är: då man är ock levande intagen av Kristi kärlek, och umgås med honom uti innerlig och ständig bön, åkallan, lov och tacksägelse, så att det är en levande uti hjärtat både till väckelse och tröst, att Lammet, som dödat är, är värdigt att hava ära och lov; varför ock all ens umgängelse med andra människor röjer ett hjärta, som ock för dem prisar det slaktade Guds Lamm. Att detta icke följer med kunskapen allena, se vi tydligen nog av allt för allmän erfarenhet. Ty den naturliga människan kan nog fatta Jesu Evangelium någorlunda, såsom man fattar en annan vetenskap, den man är nödsakad att lära, antingen man har lust därför eller icke; men, säger aposteln Paulus, samma denna naturliga människan smakar icke Jesu Evangelium; vill icke låta det komma till kraft hos sig, att på nytt föda och förändra själen. Och se, den har då icke lärt den nya sången, om den ock vore den lärdaste teolog. En arm tjänstepiga, som känner Frälsaren allena efter sin lilla katekes, och de Guds ord hon har i sin psalmbok; men älskar honom av allt hjärta, och lovar honom för hans död och försoning; hon känner honom vida bättre, och förstår mer av den nya sången.

Av allt detta ser då var och en, att denna sången är svår, ja, rent av omöjlig att lära av egen kraft. Men det bör icke skrämma någon: Guds gode Ande tillbjuder nog kraft, allena syndare vilja den emottaga. Alltså må jag säga, att hela svårigheten består i syndares motsträviga vilja. Då den bliver bruten, så är ock den enfaldigaste snart lärd.

Men huru förskansar sig icke en syndares vilja emot Guds Ande? Jag vill nämna allena ett par utvägar, varmed man förskansar sig emot Guds Andes väckelser och förebråelser för ens onda vilja.

1) En tom förundran, då man stannar därvid och icke går vidare. Jag ser, att Sakarie vänner, och hela kända bygden, förundrade sig över hans nya sång; men här nämnes icke, om många eller någon enda fingo allvarlig lust att med honom instämma. Här går ju så ännu i dag, så världen är som beskedligast, och avhåller sig från försmädelser. Hon stannar vid tom förundran. Det är besynnerligt, heter det, att den eller den själen kan hava kommit till så levande glädje, så grundlig förändring i sitt väsende. Men vad skulle nu följa? Gack nu och gör sammaledes, viskar Guds Ande då i hjärtat. Men se, det tänker man icke på, åtminstone vill man vänta därmed till lägligare tid, som kanske aldrig torde komma.

2) Man förskansar ock sin vilja med vanor och exempel. Jag vet väl icke, om jag har rättighet att skylla något sådant på Sakarie och Elisabets vänner, av den grunden, att de icke ville, att barnet skulle heta Johannes. Hade Elisabet sagt dem, att Gud genom sin uppenbarelse till dennes man så befallt, och de det lika väl emotstritt, se, då ville jag föra hit deras prat: uti din släkt är ingen som haver det namnet. Men vare härmed hur det vill, så är det dock visst, att ett dylikt svar möter alltför ofta väckta och om sin salighet bekymrade Guds barn. Den köttsliga munkristna hopen, som tycker det är nog att man är bunden till den nya Lammets sång i kyrkan, men vill hemma och i all sin levnad vara fria köttsliga människor, är snart beredd att kvälja ett Guds barn i början, då den ser att det med fullt allvar går ut ifrån Babel, och vill höra Herren Jesus till. O käre, heter det, du driver saken för långt. Icke behöver man hava så bundet samvete. Din släkt, din hederliga far och mor, de gamla hederliga förfäderna, törs du säga, att de icke blevo saliga? Eller menar du vi vilja bliva fördömda? Men icke hava de och vi haft det namnet. Icke hava vi tagit allt så noga. Gud förbarme sig så visst, att många menlösa själar bliva på sådant sätt förda ifrån sin goda väckelse, och tappa så sin Frälsares Faders namn på sina pannor.


Avslutning.

Jag har nu av Uppenbarelseboken och dagens heliga Evangelium beskrivit den nya sången. Ingen kan skylla mig för att jag nu predikat för länge; men kanske många redan ledsnat att höra beskrivningen på denna sång, och dem dömer deras egna samvete nog en gång med allvar, att de skulle skatta sig lyckliga om de kunde honom. Har här åter varit sådana åhörare, som förr en tid verkligen varit bland Guds trogna harpolekare, som sjungit Lammets nya sång, men sedan ledsnat och avvänt sitt hjärta från honom; så kommer det an på tid och omständigheter i deras fall, huruvida de med strängare eller lindrigare förebråelser böra anses.

Men, betänk varav du fallen är, ropar Jesus, och gör de förra gärningar, eljest vill jag komma och bortstöta ljusastaken för dig! Jesus have ännu tålamod med oss, innan den domen går över allt för många!

Amen.

Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter. Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de väl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de råka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.