Johannes Döparens dag - Den nya sången

Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden (Upp. 14:3).

Detta är en av de många himmelska målningar, som evangelisten Johannes uti sin Uppenbarelse bekom om den stridande Jesu kyrka på jorden, i Nya Testamentet. Här är uti denna boken över allt något synnerligt levande och glatt, som man icke träffar så hjärtväckande i andra profetior.

Mycket är det, som vi väl ännu icke förstå; ty Bokens insegel skulle efter handen brytas; eller församlingen efter hand finna igen, att dess underliga skiften varit i Guds och hans slaktade Lamms eviga råd längesedan avvägda, beslutade eller tillåtna, och under det visa förutseendet styrda. Mycket av sådant beseglande är nu mera brutet.

Mycket åter bör vara klart och förståndigt för Guds rätta barn, som borde känna sig igen i dessa herrliga uppträden. Men deras ännu varande fattigdom i denna stridande församlingen gör dem skygga och blygsamma. De tycka att språken äro för höga och herrliga, att ännu lämpa inpå sig själva, som de dock i trones delaktighet väl äro berättigade till. Och hit hörer vårt inträdesspråk: Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden.

Ack, huru äro icke tiderna saligt förändrade, och det går dock ännu så trögt för människohjärtat att likaså saligt förändras! David beskriver sig liksom utom sig av längtan och glädje, då han på sin tid beskådade den sköna gudstjänsten i då varande Herrens Tabernakel. Och vad såg den gode konungen där, annat än skuggor? Visserligen heliga skuggor, visserligen också för honom, såsom en tänkande och av Guds Ande upplyst man, vida mera evangeliska och klara, än för den stora hopen, vilken, där som här, kunde, mitt under ivrigaste, ytterliga beställsamheten i dess gudsdyrkan, vara jämmerligen tanke- och känslolös. Jag medgiver visst att David icke så var; men man får dock medgiva att han med all sin upplysning icke såg Nya Testamentets saliga klarhet. Ändock fröjdade han sig så hjärtligen över det han såg!

Vi, kära åhörare, äro släppta inom den förlåten, där David icke inkom. Jesus, vår stora Överstepräst, har rivit förlåten neder, att vi nu, icke som Moses, med betäckt ansikte se åt dessa heliga ting; utan kunna klart se vår salighet; ja, det är ingen annans än vår egen skuld, om vi icke förklarade varda ifrån den ena klarheten till den andra, även i detta livet, som vi i vissa delar rätteligen, men i andra och betydligare åter med orätta kalla ett mörkt liv.

Johannes såg de benådade av oss i sin uppenbarelse, i herrligare tillstånd, även här på jorden, än de töras själva tro. Han såg den stridande kyrkan i skönaste förbindelse med den triumferande; båda kyrkorna äro en enda till sin regent, som är slaktade Guds Lamm, genom vilkens enda förtjänst Guds utvalda här i tron och där i åskådandet äro saliga, en kyrka till sin grundval, Sions berg, på vilket Lammet stod, det är den evangeliska bekännelsen och vissheten om salighet i Jesu död. Båda kyrkorna äro ock en i anseende till sina ledamöters kännemärke; på de hundrade fyra och fyrtio tusen äro deras Frälsares Faders namn beskrivet på deras anleten. De äro av Gud i Kristus Jesus utkorade, med hans Sons blod bestänkta och renade, ehuru de ock här i tiden ännu icke själva så klart se denna saliga namnteckningen i sina ansikten.

Men se, allt detta, som ödmjuka Guds barn så gärna vilja tro, detta allt är obegripligheter, ja, narri hos den säkra hopen. Och för dessa senare är det väl icke heller synnerligen smakligt, det jag nu på denna stunden i Jesu namn valt till predikoämne; nämligen om den nya sången, som ingen kunde lära, utom de hundra fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden. Fader vår...

Evangelium: Lukas 1:57-80

Betraktelse:
Den nya sången, vilken ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden.
1) Vad detta är för en sång
2) Varför han är för en del så svår att lära

Nå:
Hedren eder Blodsbrudgumme,
Salems Döttrar, på allt vis;
ty om I förbliven stumme
skola bergen ropa pris!
Låten ej den nya sång
bli er gammal och för lång!
Amen.

Förra delen: Vad detta är för en sång

Nu, vad är det för en sång, den ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden? Mången ville väl vara beredd med svaret, att den av Johannes omskrivna sången icke hörs i dödligheten. Den är av de osägliga orden, som Paulus vid inskådandet i tredje himmelen hörde där, och som han icke kunde för oss beskriva; följaktligen också icke kan komma under något predikoämne.

Jag svarar: visserligen är i himmelska glädjen oräkneliga många lovsångsämnen, som ingen här på jorden, icke ens de upplystaste Guds barn, veta att tänka och döma om, så att deras lovsång i evigheten således bliver en ny sång, som icke finns på jorden. Men ehuru Johannes i sin Uppenbarelses bok nog får en och annan stråle av det himmelska osägliga ljuset, till sina målningars förherrligande, likväl ser jag hela boken igenom alla hans herrliga syner blandade med förskräckliga; och dem som han ser saliga och lovsjungande, ser han ock omgivna, frestade och förföljda av allehanda vilddjur och fiender, vilket ej passar med den triumferande, utan allena den stridande kyrkan.

Då jag undantager de tvenne sista kapitlerna, det 21:a och 22:a, som föreställa de saliga i det tillkommande nya Jerusalem, efter den yttersta domen, så röjes helt lätt, att allt det övriga av boken är en målning på Guds stridande Nya Testaments-kyrka, i dess, då när Johannes skrev, ännu tillkommande tidevarv, av vilka en god del för oss äro redan förbigångna och några återstå. De hundrade fyra och fyrtio tusen ser jag i flera av dessa de bullersammaste och bedrövligaste tidevarv, uppträdande med sina harpor och rökverk, det är med sina heliga suckar och böner. Jag ser ock på tvenne ställen eller i tvenne tidevarv dem sjunga en ny sång (5:14). Tidevarven ligga dock flera hundra år dem emellan skiljda, att det alltså på senare stället icke voro desamma hundrade fyra och fyrtio tusen, som på det förra; utan bliver det därvid, att den enda Jesu Anda, till den ende Medlaren, som återlöst allt människosläktet genom sitt blod, församlar på varje tidevarv nya Förstlingar åt Gud och Lammet, nya Guds barn på samma sätt tecknade med sin Frälsares Faders namn som de förra, och sjungande en lika så ny sång som de förra; emedan den enda Jesu Anda är i alla tider lika verkande.

Ingen kan fråga så enfaldigt, efter den förklaringen, "var togo de första vägen, som Johannes såg, efter I sägen att nya Förstlingar allt jämt uppträda?" De visa sig i detta flyktiga livet allena en gång, de gå sedan inom förlåten och skåda Jesus, som han är; och Paulus har icke givit oss hopp om att här i dödligheten få veta, eller ens kunna begripa deras saliga nya eller gamla sånger. Och, mina vänner, Gud give vi väl gjorde ifrån oss den nya sång, som oss här i striden är förelagd, så kunna vi vara obekymrade om den eviga.

Alltså få vi då icke fara upp i himmelen och hämta därifrån begreppen om den nya sången. Lovad vare Jesu nådes anstalt! Han höres hos oss dagligen; nämligen denna, som Johannes ock själv säger, var och är, så länge Kristi kyrka hos oss står, den nya sången: Du, Herre Jesus, är dödad och haver igenlöst oss Gudi med ditt blod, av allahanda släkten, tungomål, folk och hedningar. Eller att tala med andra och tydligare ord: den nya sången är icke annat än Jesu Evangelium i nya Testamentet, där den av Jesu fullbordade återlösning fått ett sådant nytt ljus och styrka, att de arma människor, som icke skämmas vid detta Evangelium, få en ny kraft, bliva nya kreatur, försättas i sådant nytt och saligt tillstånd emot det förra naturtillståndet, som då de övergått från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud. Och ehuru detta Evangelium var till också i Gamla Testamentet, så var det dock icke ställt på den fasta grunden, Kristus, såsom redan död, redan uppstånden, redan fullbordad Överstepräst, varför ock de gamla tidernas Guds helgon hade svårare vid att med glädje och visshet tacka sin Förlossare än vi.

De bjödo likväl saligt till. Vi se att David flerstädes, och Esaias på ett ställe, uppmuntra sin tids bröder att sjunga Herranom en ny visa. Men de fingo avbryta denna lilla början av sin nya sång med de ängsliga suckarna efter Messias ankomst: Ack, att hjälpen från Sion över Israel komme och Herren sitt fångna folk förlossade; ack, att himmelen rämnade och du fore hit neder o.s.v.  De fingo nöja sig med Moses, Guds tjänares sång, det är: att tro att den kära Guden, som dem förlossat från Egyptiska träldomen och givit dem lag och gudstjänst från Sinai, skulle också med misskund och barmhärtighet omfatta dem, som sågo med enfaldigt hjärta på sanningen i det fördolda, eller togo emot syndernas förlåtelse för det tillkommande offer, som de ceremonialiska offren förebildade. På dessa tröstegrunder fingo de vila; men ock med vida mindre besegling än benådade hos oss, som sjunga den nya sången: Lammet, som dödat är, haver igenlöst oss Gudi med sitt blod.

På denna sången finna vi herrliga prov av Sakarie lovsång i upplästa Evangelium. Visserligen var detta då en på allt sätt ny sång. Församlingen var då förfallen. Templets gudstjänst hölls nog vid lika, med de yttre ceremonier, men icke en av tusende visste någorlunda vad de betydde, och de allra bästa hade felande begrepp om den tillkommande Kristi förlossning. Jag vill icke säga, att de nu hörde ens den förr beskrivna Moses´, Guds tjänares sång; den som fägnade David och Esaias, och förekom deras anda såsom ny och levande, sedan de ingen bättre hade. Nej, nu voro dessa sångare redan blivna gamla och förglömda.

För folkets andliga vårdslöshet voro de lämnade i flera hundrade år åt usla Herdar, Fariséer och Sadducéer, som sjöngo för dem, dels den egna rättfärdighetens dödssånger, dels säkerhetens sömnvisor. Se, värdaste åhörare, levande exempel på Guds straff, då förakt för hans uppenbarade ord tager överhanden! Men detta är nu en gammal predikan, och förakt för den varningen lika så gammal. Den nådige Guden har dock aldrig övergivit oss usla, utan låtit i alla tider besökelse- och väckelsetider och stunder följa på förhärdelses- och glömsketider.

Uti profeten Malakie, den siste av Gamla Testamentets Profeter, tid var någon väckelse; ehuru jag ock ser denna profeten mera sucka och klaga, än glädjas i sitt ämbete. Men efter hans död vart det en tystnad i israeliternas nådehimmel här på jorden. Litet eller intet hördes mer av själva de stycken av Moses, Guds tjänares, rena sång, som hade dock fröjdat Davids och Esaias hjärtan. Det var alltså högst nytt och främmande, då Sakarias, som vårt Evangelium berättar, talade så dråpligt av Guds Andes ingivelse. Här ser man Guds fördolda råd, varför Sakarias skulle några månader dömas mållös. Gud ville att just av en sådan tunga, av vilken den tidens människor intet förmodade, skulle den livligaste nya Lammets sång förkunnas. Man föraktade mannen så i början, att man icke ens vårdade sig att fråga honom huru hans egna barn skulle heta, innan hans hustru Elisabet hade förmått dem fråga genom tecken. Och se denne, som behövde en tavla, att genom skrift uttrycka det enda ordet Johannes, fick öppen och ledig mun att tala Guds Nya Testamentes Evangelium i sin första morgongryning. 

Lovad vare Israels Gud, säger han; det är Jesus själv, som kallas Israels Gud, emedan han och ingen annan hade i deras försonings offer och anstalter varit åskådad, hans och ingen annans barmhärtighet varit i nöden åberopad; nu haver han, säger Sakarias, besökt och förlossat sitt folk. Frälsaren hade ock då redan blivit avlad i Marias liv och skulle sex månader efter Johannes födas, och således den stora dagen nalkas, då Gud skulle besöka sitt folk i människohamn. Men med denna Jesu födelse var  väl icke förlossningen fullbordad; den skedde först i Jesu död 33 år härefter, som Sakarias icke hann att uppleva. Hans hjärtliga glädje och förvissning, att han ock för sin själ hade full del i Jesu förlossning, tog likväl nu förlossningen för så visst, fast och levande i hjärtat inpräglad, liksom den då redan hade varit fullbordad. Denna Jesu förlossning beskriver han vidare, som jag nu icke får genomgå, och icke heller behöver bruka Sakarie sång, då vi hava en nyare och fullkomligare uti Apostlarnas skrifter, efter Jesu död.

Men nog kunna vi giva akt på slutet av Sakarie lovsång! Han hade då redan samma begrepp om Jesu återlösnings ändamål, som vi ännu i vår andra trosartikel (se Luthers förklaring, skr. anm.). Jesus har besökt oss, säger Sakarias, att vi må tjäna honom utan fruktan. Han trodde - såsom benådade Guds barn ännu i dag, tvärt emot den sedelärande världen, av egen erfarenhet påstå - att det är fåfängt att tala för världen om kärlek för Gud och vördnad för dygd, innan hjärtat, som vaknar och känner syndens fördömande kraft och välde, bliver visst om syndernas förlåtelse. Då först, då vi äro i Jesu döds- och försonings-betraktelse blivna förlossade från syndens förbannelse och mist vår fruktan; då tjäna vi Jesus med muntert barnahjärta. 

Huru då? Består detta blott i prat och yta? Nej, säger Sakarias: i helighet inför Gud, i rättfärdighet inför nästan; och det i alla våra livsdagar; så att den, som blivit så levande rörd och kär i sin förlossning, kan icke, som en stor hop av världen nu gör, inbilla sig kristendomen, såsom ett ständigt vacklande verk emellan andlighet och köttslighet; utan hellre som ett blivande i Jesu rike, och i evig eller för evigheten beseglad rättfärdighet.

Av allt detta finna mina kära åhörare, att jag med den nya sången, som i Uppenbarelseboken föreställes så himmelsk och salig, icke vill förstå annat än Jesu nya Testamentes Evangelium, om hans födelse, död, uppståndelse och seger. Varför kallas det sång? Ty det har i alla tider varit brukligt att ett glatt hjärta tolkar sig genom sånger. Här är i Jesu Evangelium, då det rätt anammas, det yppersta ämnet till glädje, därför heter det helt och hållet en sång. Men ny sång i anseende till det nya ljus det tid efter annan bekommit. Jag har talt nog om dess mörker i Gamla Testamentet.

Det var herrligt och nytt på allt sätt, då Jesus och hans Apostlar i första seklerna efter Kristi födelse det predikade. Det föraktades ännu några sekler. Det framhavdes för 250 år sedan i Reformationen: och är sannerligen ovisst om det icke ännu bliver dolt; icke av något mörkt Guds beslut, utan av världens egna självsvåld: Ja, mitt i en Evangelisk församling kunna de kyrko-församlingar finnas, där Lammets nya sång litet höres; men mycket av den gamla hedniska sången om tomma dygder och seder och ytans förbättring. Då Gud sedan i nåder besöker sådana församlingar genom en ren Evangelii predikan, så rönes att det är en ny sång: det gör nya verkningar hos dem, som äro beskärda till evinnerligt liv; men gör ock nya, oroliga omdömen hos den arga otrogna världen, som frågar var detta underliga predikandet kommer ifrån.


Senare delen
2) Varför han är för en del så svår att lära

Jag har nu beskrivit den nya sången. Nu vilja vi i senare betraktelsestycket rannsaka varför han är för en del så svår att lära. Johannes säger tydligen i Uppenbarelseboken att ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av människorna, det är: ingen annan än de, som Jesus får uttaga av världen med fullt allvar att bliva saliga, och göra deras utkorelse fast.

Jag får skilja här mellan 1) denna sångens bokstav och 2) dess anda. Bokstaven kan alla lära. Nog kunna också de ogudaktigaste själar skaffa sig någon evangelisk kunskap. Det behöves, tycker man, icke mer än ett sunt förstånd, gott minne, tid och beläsenhet, att fatta, vad så rent och tydligt nu omsider står i Bibeln och läroböcker, samt predikas i kyrkorna. Men stannar man vid denna goda kunskapen, så har man ej mera lärt, än så mycket som är nog tillräckligt för Guds Ande, att med sin klappande röst, sin förekommande och kallande nåd väcka och locka själar till att taga Guds harpa i handen och sjunga Lammets sång. Det är det saliga som följer av naturens bemödande att lära Jesu Evangelium. Och då man strävar emot dessa Andens nådebesök, så har man åtminstone lärt nog, för att en gång i helvetet få desto hårdare fördömelse för otron och föraktet mot Jesu Evangelium. Men dessa hava dock icke lärt den nya sången.

Den nya sången är icke lärd rätteligen, utan att han ock utövas. Det är: då man är ock levande intagen av Kristi kärlek, och umgås med honom uti innerlig och ständig bön, åkallan, lov och tacksägelse, så att det är en levande uti hjärtat både till väckelse och tröst, att Lammet, som dödat är, är värdigt att hava ära och lov; varför ock all ens umgängelse med andra människor röjer ett hjärta, som ock för dem prisar det slaktade Guds Lamm. Att detta icke följer med kunskapen allena, se vi tydligen nog av allt för allmän erfarenhet. Ty den naturliga människan kan nog fatta Jesu Evangelium någorlunda, såsom man fattar en annan vetenskap, den man är nödsakad att lära, antingen man har lust därför eller icke; men, säger aposteln Paulus, samma denna naturliga människan smakar icke Jesu Evangelium; vill icke låta det komma till kraft hos sig, att på nytt föda och förändra själen. Och se, den har då icke lärt den nya sången, om den ock vore den lärdaste teolog. En arm tjänstepiga, som känner Frälsaren allena efter sin lilla katekes, och de Guds ord hon har i sin psalmbok; men älskar honom av allt hjärta, och lovar honom för hans död och försoning; hon känner honom vida bättre, och förstår mer av den nya sången.

Av allt detta ser då var och en, att denna sången är svår, ja, rent av omöjlig att lära av egen kraft. Men det bör icke skrämma någon: Guds gode Ande tillbjuder nog kraft, allena syndare vilja den emottaga. Alltså må jag säga, att hela svårigheten består i syndares motsträviga vilja. Då den bliver bruten, så är ock den enfaldigaste snart lärd.

Men huru förskansar sig icke en syndares vilja emot Guds Ande? Jag vill nämna allena ett par utvägar, varmed man förskansar sig emot Guds Andes väckelser och förebråelser för ens onda vilja.

1) En tom förundran, då man stannar därvid och icke går vidare. Jag ser, att Sakarie vänner, och hela kända bygden, förundrade sig över hans nya sång; men här nämnes icke, om många eller någon enda fingo allvarlig lust att med honom instämma. Här går ju så ännu i dag, så världen är som beskedligast, och avhåller sig från försmädelser. Hon stannar vid tom förundran. Det är besynnerligt, heter det, att den eller den själen kan hava kommit till så levande glädje, så grundlig förändring i sitt väsende. Men vad skulle nu följa? Gack nu och gör sammaledes, viskar Guds Ande då i hjärtat. Men se, det tänker man icke på, åtminstone vill man vänta därmed till lägligare tid, som kanske aldrig torde komma.

2) Man förskansar ock sin vilja med vanor och exempel. Jag vet väl icke, om jag har rättighet att skylla något sådant på Sakarie och Elisabets vänner, av den grunden, att de icke ville, att barnet skulle heta Johannes. Hade Elisabet sagt dem, att Gud genom sin uppenbarelse till dennes man så befallt, och de det lika väl emotstritt, se, då ville jag föra hit deras prat: uti din släkt är ingen som haver det namnet. Men vare härmed hur det vill, så är det dock visst, att ett dylikt svar möter alltför ofta väckta och om sin salighet bekymrade Guds barn. Den köttsliga munkristna hopen, som tycker det är nog att man är bunden till den nya Lammets sång i kyrkan, men vill hemma och i all sin levnad vara fria köttsliga människor, är snart beredd att kvälja ett Guds barn i början, då den ser att det med fullt allvar går ut ifrån Babel, och vill höra Herren Jesus till. O käre, heter det, du driver saken för långt. Icke behöver man hava så bundet samvete. Din släkt, din hederliga far och mor, de gamla hederliga förfäderna, törs du säga, att de icke blevo saliga? Eller menar du vi vilja bliva fördömda? Men icke hava de och vi haft det namnet. Icke hava vi tagit allt så noga. Gud förbarme sig så visst, att många menlösa själar bliva på sådant sätt förda ifrån sin goda väckelse, och tappa så sin Frälsares Faders namn på sina pannor.


Avslutning.

Jag har nu av Uppenbarelseboken och dagens heliga Evangelium beskrivit den nya sången. Ingen kan skylla mig för att jag nu predikat för länge; men kanske många redan ledsnat att höra beskrivningen på denna sång, och dem dömer deras egna samvete nog en gång med allvar, att de skulle skatta sig lyckliga om de kunde honom. Har här åter varit sådana åhörare, som förr en tid verkligen varit bland Guds trogna harpolekare, som sjungit Lammets nya sång, men sedan ledsnat och avvänt sitt hjärta från honom; så kommer det an på tid och omständigheter i deras fall, huruvida de med strängare eller lindrigare förebråelser böra anses.

Men, betänk varav du fallen är, ropar Jesus, och gör de förra gärningar, eljest vill jag komma och bortstöta ljusastaken för dig! Jesus have ännu tålamod med oss, innan den domen går över allt för många!

Amen.

Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom vår egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter.Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de äl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de tråka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Annandag Pingst - Den bästa gåvan av himmelen

Människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen. Johannes Döparens lärjungar, som med avundsjuka ögon betraktade det anseende och den ryktbarhet, som den store mästaren Jesus Kristus allt mer börjat vinna, och vilka det långt hellre velat se tillfalla deras egen lärare Johannes, gåvo anledning till ovannämnda yttrande. Johannes, som insåg av vilken anda de drevos, den nämligen att bliva utmärkta genom honom, som i deras tanke var den lovade och länge väntade Messias, avvisade dem strax med detta tillkännagivande: människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen (Joh. 3:27).

Dessa ord, uttalade av en man, som erkände sin ringhet vid alla tillfällen och med sann ödmjukhet förrättade sitt kall, såsom Jesu förelöpare, böra lära oss, svaga och egenkära människor, huru litet vi förmå utan Gud. Mycket kan människan önska och begära; men intet kan hon taga utan det varder henne givet av himmelen.

Många, som vilja bliva rika, och därför ävlas och fjäska omkring, få dock slutligen till sin skada erfara att de väl sökte mycket, men fingo intet, emedan himmelen ej ville giva dem något. Hitintills har ingen människa funnits, som icke av himmelen, d.ä. av Gud, har undfått allt vad hon äger. VI göra oss så stora, så höga inbillningar, och anse oss så oändligen uppsatta över andra, och måtte likväl både höra och se, att ingen kan taga, ingen tillägna sig det minsta grand, utan att det varder honom givet av himmelen.

Min vän, att andra icke äro så lyckliga som du här i världen, icke så utrustade med en behaglig yta, icke så rika, icke så ansedda som du, allt detta giver dig ingen orsak, ingen rättighet att förhäva dig över dem. Vad inbillar du, usla maskesäck, dig väl vara, och vad är du annat än stoft och aska? Har du icke över tusende gånger vid dina likars grifter hört förkunnas din och allt levandes dom: Av jord är du kommen; jord skall du åter varda?

Vet, att ingen människa kan taga något av egen kraft, utan att det är Gud som giver det. Den som åtrår ära och anseende, måste veta, att både port och dörr tillslutas för honom, om Gud icke vill öppna den, och att alla medel, alla ut- och bivägar att komma fort upp äro för honom avskurna, om ej Gud vill. Gud är den som giver och tager igen; Gud är den som upphöjer och förnedrar.

Vi höra dagligen missnöjda, som klaga att det går underligt till här på jorden, och gärna skulle vilja flytta till en annan planet, där mera ordning rådde och större rättvisa skedde; här, skrika de, bliva hastigt de yttersta de främsta och tvärt om; här kommer duglösheten fort, där förtjänsten får stå på sin lilla punkt, på lägsta trappsteget, ja, väl i skamvrån; här, tillägger en annan, bär man på sina skor de smycken och pärlor, som borde pryda hals och bröst; här tager man glittret för guldet, och törnet för rosen.

O, I kortsynta! Menen I, att Gud i himmelen icke ser, icke vet allt detta, och att det icke går honom till hjärtat, att det så illa sker! Men vörden i allt hans visa avsikter! Tillstädjer han stundom att vederbörande, när de hava ett ämbete att bortgiva, icke tänka på huru de skola kunna få en duglig karl därtill, utan snarare befordra den oduglige till den indräktiga posten; tillåter Gud även att makten på jorden för detta språk i slikt fall: "Visserligen är den förste sökanden till den och den sysslan den mest förtjänte; men han äger skicklighet, förstånd och kunskaper, och därmed tager han sig nog fram i världen: den andre däremot är en enfaldig, okunnig, men beskedlig stackare, den måste man bjuda till att hjälpa, och tänka på den förre en annan gång, och kanske med något bättre, mera passande och lönande." - Tillstädjer, säger jag, Gud allt detta, så lita på, att han ock därmed har sina avsikter, dem vi, som svaga människor, icke kunna inse, ej heller, såsom kristna, böra klandra.

Bort det, att vi skulle med sneda blickar anse denna världens barn, dumma eller kvicka, höga eller låga, därför att försynen behagar giva dem, vad vi tro oss hava förtjänt! När tiden kommer, bliva vi ej heller förgätna. Josef låg i bojor i sitt fängelse, och blev snart en stor man. Moses, tvungen att flykta långt bort i ett främmande land, där han för sin utkomst måste vakta får, blev slutligen den, som förde Israels barn ur Egypten. David, den yngste av sina bröder, gick även vall med boskapen, och var blott en ringa herde, när han fällde Goliat, och vart därefter en stor och mäktig konung.

Ja, mina vänner, så går det ännu till. Har Herren utsått en god säd på din åker, så ser han nog till att du i sinom tid får en god skörd. Har han i dig upptänt ett klart ljus, så låter han visst icke det alltid stå under skäppan, utan sätter det, när tid bliver, i den tillredda staken. Har han förlänt dig goda gåvor, så förstår han ock att bestämma, när du bör börja att använda dem. Erkänn, tillstå emellertid med Johannes, att människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen.

Detta förhållande i timligt avseende äger även rum i andligt fall, där allt måste givas och förlänas av Gud. Av hans nåd äro vi vad vi äro. Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning, efter sitt goda behag (Fil. 2:13). Det beror icke av någon vilja eller av något bemödande, utan av Guds barmhärtighet. Av nåd ären I saliga genom tron, och icke av eder själva, Guds gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8-9). Icke oss, Herre, utan ditt namn ske ärona, du, som så högt älskade världen, att du utgav din ende Son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås, utan få evinnerligt liv. Vilken herrlig, vilken ovärderlig skänk!

Värdaste åhörare, härvid kunna vi icke, utan att fördärva och förstöra vårt väl i all evighet, säga med den ädelmodige profeten Daniel till den gudlöse Belsassar, Babels siste konung: Behåll dina gåvor själv, och giv din skänk en annan. Nej, vi vilja tvärtom bedja var för sig: Gode Gud, giv ock mig din älskade Son, giv mig honom i mitt hjärta, giv mig honom till vishet, till rättfärdighet, till helgelse och till återlösning, på det jag icke måtte förgås, utan få ett evinnerligt liv.

Ja, mina vänner, därom haver Gud själva försäkrat oss i det för dagen utsedda tröstrika Evangelium. Ju tröstfullare därför denna försäkran är, desto begärligare måste vi vara att tillägna oss den och lära känna dess stora värde. Detta skall, med Guds bistånd, jag försöka att närmare utreda; och den, som icke vill förgås, utan få ett evinnerligt liv, han instämme nu med mig i ett andäktigt Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:16-21

Votum

Betraktelse

Den bästa gåvan av himmelen
1) Av Guds kärlek oss given och
2) Av oss med tro och tacksamhet emottagen.

Lov, pris, heder och ära
ske Gud i evighet
för sin gudomliga lära,
som han haver oss betett!
Han give, att vi kunde
hans heliga ord begrunda
och sätta vår tro därtill.

Amen.

Första delen.

Ingenting övergår Guds kärlek. Därpå hava vi ett övertygande bevis i det nyss upplästa Evangelium: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son för oss, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv. Besinnom, älskade åhörare, vikten och beskaffenheten, storheten och värdet av denna gåva. Guds ende Son! Han, som i glans och majestät, i makt och ära var Gudi lik, ljusets och livsens Herre; han, som Gud så högt älskade, och i vilken han funnit ett gott behag; denna ädla skatt är oss given! Och den hava vi nu undfått dels genom Jesu mandomsanammelse, då han i tidens fullbordan antog människonatur, och dels i hans lidande och död för våra synder. Lycksaliga synd, utbrast fordom en av den kristna kyrkans nitiska fäder - lycksaliga synd, som förvärvat oss en sådan Återlösare! - Ja, i sanning lycksalig; men ännu lycksaligare, att Gud så högt älskade oss, att han gav sin Son till vår frälsning.

Guds kärlek har icke omfattat blott ett visst antal, utan alla människor: hela världen älskade han. Hans enfödde Son har icke kommit blott för att frälsa några, utan alla syndare. Guds kärlek är icke partisk, icke ensidig, utan allmän; han, själva godheten, har icke lust till någon människas död eller fördärv. Den heliga Skrift beskriver oss Gud, icke som en tyrann, icke som en människofiende, utan såsom en god, kärleksfull fader, som vill att alla människor skola frälsta varda, och till sanningens kunskap komma (1 Tim. 2:4).

Säger någon: när nu Gud vill att alla människor skola bliva saliga, varför bliva de det då icke? Kan han då ej allt vad han vill? Och om han kan, vad hindrar honom då? Däruti har du rätt, kära själ! Gud kan allt vad han vill och ingen står emot hans makt; men han har sina orsaker till allt vad han gör, och dem känner du icke. Nog av, hans kärlek är oinskränkt, och han älskar alla dem, som honom frukta, och söker att vinna dem, som ej vilja bliva delaktiga av hans kärlek och Jesu Kristi förtjänst.

Då Noa efter syndafloden offrade Gudi, fann den Allsmäktige däruti så stort behag, att han lovade att icke mera förbanna jorden för människornas skull (1 Mos. 8:20). Ännu behagligare var honom hans enfödde Sons försoningsoffer; för detsamma ville han icke allenast icke mera förbanna jorden, utan välsigna den med allt gott, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv.

En läkare åderlåter den sjuke för att återställa honom till hälsan. Så måste ock Kristus lida för oss, för att i sina sår bereda oss en fristad, och med sitt blod försona vad vi hade syndat. Johannes såg (Upp. 10) en stark ängel nedkomma från himmelen, med en regnbåge kring sitt huvud. Ingen sannare bild kan givas av Guds Sons människoblivande. Hans dyra blod är den sköna färg, varmed regnbågen prålar, och som avtvådde våra synder.

Vidare är ock regnbågen ett tecken av Guds löfte att icke mera förstöra människosläktet. Så är ock Jesus en pant av Guds kärlek, av den gränslösa kärlek varmed Gud omfattade världen. Ja, Gud är kärleken, säger evangelisten Johannes i sin första epistel (4:16). Var är den vise? Har icke Gud gjort denna världens vishet till galenskap? Jag tackar dig, sade Jesus, o Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta dolt för de visa och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Ja, Fadr, så haver varit behagligt för dig.

Gud är kärleken. Fordren I bevis för denna apostoliska försäkran? Menen I, att Johannes ej visste vad han sade, och huru långt kan kunde gå? Vartenda blad i Bibeln bestyrker den. Varje välsignelse vi emottaga, förklarar att det är sanning. Guds tålamod och långmodighet visa den vara verklig. Och ingenting så mycket, som att Gud utgav sin ende Son att dö i syndares ställe. Vilken oförliknelig och över all fattning hög kärlek!

Det är en stor egenskap i den Eviges väsende, att han är densamme i dag och för alltid. VIlken källa av tröst för ett Guds barn! Ja, han är för sitt folk oföränderligt densamme, en kärlekens Gud; denne Guden är vår Gud för evigt. Hans kärlek kan icke lida någon förändring av tidens längd, ej heller kan någon omväxling i deras omständigheter, som äro föremål för densamma, i den göra någon förändring; ty han förbliver i sin kärlek till sina heliga. Ja, om de än skulle bliva störtade i det djupaste elände, och bedrövelses våg skulle översvämma dem, är hans kärlek likväl städse densamma. Och även dessa äro bevis på hans faderliga kärlek; ty den Herren älskar, den agar han, och tuktar varje barn, som han upptager. Vadan ock Pauli segrande utrop: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting, som nu äro, eller de ting, som komma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något kreatur, skall kunna skilja mig från Guds kärlek, som är i Kristo Jesu vårom Herra.

Ja, min kristen! Gud är kärleken. Huru är du nu sinnad emot honom? Har du känt och trott denna kärlek? Om du det har gjort, så skall den tvinga dig att leva icke för dig själv, utan för honom, som dog för dig och åter uppstod. Bevisa uppriktigheten av din kärlek därigenom, att du gör sådant, som är behagligt för hans ögon. Om betraktandet av Guds kärlek icke lärer dig att försaka ogudaktigheten, att lyda Kristi ord och vilja, och att för hans skull älska dess efterföljare - så känner du icke kärlekens Gud. Kortligen: gör du icke det, så är du en Guds fiende. Du tillåter dig detta grova brott, till trots av så mycken godhet och långmodighet; men ack, kära själ, om du framhärdar, så skall du i domen känna Herrens grymma vrede, i det rum varest aldrig skola höras dessa för själen så livande, så vederkvickande ord: Gud är kärleken.

Jag tror mig nu hava visat och förklarat för eder, värdaste åhörare, den bästa gåvan av himmelen. Guds Sons ankomst och människoblivande, till föjd av Guds stora, oskattbara kärlek för oss arma syndare; huru vi nu med tro och tacksamhet emottaga denna Guds kärlek, det skall jag bjuda till att framställa för eder i den

Senare delen.

Gud gav oss sin Son, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv. För att vinna detta, måste tron bo i våra hjärtan och röjas i alla våra gärningar. Denna tro måste föregås av en grundlig kännedom av den gudomliga gåvans höga värde, som Gud skänkt oss i sin ende Son. En av sådan tro uppfylld själ kan med all tillförsikt säga med Paulus (2 Tim. 1:12): Jag vet på vem jag tror, och är viss, att han förmår bevara mitt betrodda gods till den dagen. Med fast tillförsikt omfattar han sin Frälsare, och lik en annan Israel släpper han honom icke, utan att få hans välsignelse.

Hans tro är således grundad på Guds heliga ord, och icke på människofunder och deras vittnesbörd, som bekänna sig vara kristna, därför, att de från barndomen blivit tillärda och tillhållna att så göra av sina föräldrar och läromästare. Han vet och känner att den rätta saliggörande tron är en den Helige Andes nådeverkan, som i oss vittnar, att anden, d.ä. Guds ord, är sanning. Det är Guds verk, att I tron på honom och den han sänt haver (Joh. 6:20). Därför säger ock Frälsaren (v. 44): Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som mig sänt haver, drager honom. 

Ja, sådana rättroende veta även att det skall bliva dem svårt att emotstå böjelserna och ingivelserna, om fråga uppstode att avsäga sig sin tro och nedtysta sitt samvetes röst, varigenom de, i fall de därpå ej ingå, förskaffa sig ogunst, ovänskap och förföljelser av världens barn, om de icke ägde ståndaktighet nog och styrka av Gud att manligen strida mot alla köttets, världens och fåfängans frestelser. Eller gives det icke ännu i våra dagar sådana fega och försagda i hjärtat, som sälja sin eviga salighet för en skenbar timlig fördel?

Världens omdöme är så krossande. Det är en helig man - heter det ofta; - han läser Guds ord var stund på dagen, han går i kyrkan, till sktift, och gör bön både afton och morgon; han har kunskaper och skicklighet; men denna vidsträckta gudaktighet och hans ömtåliga samvete göra honom otillgänglig och obrukbar till världsliga värv. Detta tal kommer för den fromme mannens öron. I början avskyr han det; men nu bestormas han av vänners goda råd, dårars löjligheter, smädarens åtlöje; nu börjar han vackla, och snart är övergången gjord. Ett steg på fördärvets och otrons bana tager snart flera med sig. Det är, som man säger, blott det första steget som kostar på. Och snart ser man den gudfruktige mannen överallt, där flärd och förströelser vankas, så snärjd i syndanätet, att han ej kan slita sig lös därur.

Arma, fega själ! Det fick du därför att du lyssnade till världens omdöme, och försakade de grundsatser som Gud genom tron nedlagt i ditt hjärta. Beklagligen har han många, många fina likar i vår kristenhet, och give Gud att ingen sådan måtte varken nu eller framdeles finnas i denna kristliga församling!

Vändom oss nu, värda åhörare, till den i tron ståndaktige mannen, och skådom honom såsom ett motstycke till den förra. Han farer efter de yppersta gåvorna, som Paulus säger i 1 Kor. 12:3, och anser dem överväga alla världsliga skatter, nöjen och hedersställen. Han vet att Guds rike och nåd skänker både timlig och evig lycksalighet, och att dessa håvor blott tillfalla dem, som dyrka Herren och i tron framhärda intill änden. Har han gud, silver, åkrar, ängar, med ett ord, allt vad världen kan giva, så vet han ock, att allt detta är fåfängligt, att det lätt kan förloras och förstöras, och är en dårskap att sätta kött sig till arm. Har han höga anförvanter och släktingar, så vet han ock, huru slipprig all människogunst är. Hans guld kan lätt bortrövas, en gnista är tillräcklig att upptända den eld, som lägger hans vackra hus, hans präktiga husgeråd i aska; döden kan bortrycka hans gynnare, avunden och hatet störta hans vänner. Då finner han att han av alltsammans icke hade något, som han kunde kalla sitt eget.

Samma tanke skall och påtränga sig var och en högt uppsatt man, om han vore än så stor matador. Liksom den rike fåfängt förlitar sig på sina skatter, den mäktige godsägaren på sina fullproppade lador och den äregirige på sina lysande släktingar och gynnade vänner, så kan ock något var i denna världen, av allt det goda, snarare frukta det värsta, än det bästa; och om han kan säga: det är frid, så kan han dock icke säga: det har ingen fara. Om den bandhunden icke biter oss, så bevisar det blott att han ej kan det, därför att han är bunden; men icke motsäger det hans vilja och förmåga att göra det, om han kommer till. Ingen är fri ifrån människors anslag, och beklagligen äro dessa merendels arga och elaka. Grannen kan länge dölja sin ovilja; men lita icke på att han skulle låta gå förlorat första tillfälle att skada. Sådant förutser, känner och vet den försiktige och sanne Guds vännen. Han har lärt att känna världen och människorna. Han har frid med sig själv, och ännu mera: han har frid med Gud, den frid, som Kristus oss förvärvat, och som alltid är den yppersta, den bästa gåvan av himmelen, vilken ingen kan oss fråntaga. Han kan alltid med full visshet säga:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Jesus sade till den samaritiska kvinnan vid brunnen: Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: giv mig dricka, då både du av honom, och han gåve dig levande vatten. (Joh. 4:10). Känner du, o själ, icke Guds gåva och hans nådebevisningars rikedom i Jesu Kristo? Bed honom, och han skall giva dig levande vatten. Han försäkrar dig därom (v. 11): Vilken som dricker av det vatten, jag giver honom, han skall icke törsta till evig tid. Du efter nåden törstande själ: salig är du, om du nedsätter dig vid denna källan. Där kan du förjaga alla dina bekymmer och sorger, om du rätt betänker Paulu dyra ord i Rom. 8:32: Då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, huru skulle han icke ock giva oss allting med honom? Frukta dig icke, utan hav blott din tro och fästa din tillit till kärlekens Gud, Livets furste, så skall du icke förgås, utan få evinnerligt liv. Han du här jämmer och elände, där får du salighet och fröjd. Här är livet kort, där dör du aldrig.

O att våra ögon förmådde intränga i den Eviges boning, se strålarna av hans Majestät, skåda Jesu Kristi herrlighet, de sällas lycksalighet och hans utvaldas glädje! O att vi blott ett ögonblick finge se det! huru skulle vi då icke ledas vid allt jordiskt och längta hjärtinnerligen efter det himmelska och oförgängliga, ja, huru villigt och gärna skulle vi då icke bekänna och tillstå, att denna tidens vedermöda är icke att likna emot den herrlighet, som på oss uppenbaras skall? (Rom. 8:18). Där givas inga år, inga dagar, inga timmar; ty evigheten räknar inga skiften. Det föråldras icke, där kännes ingen sjukdom, där härjar ingen död; ty döden är uppslukad i segern och tiden i evigheten. O, du efterlängtade, du himmelskt anade evighet! Huru ljuv är icke tanken på dig för den själ som tror!

Mottag, du min tillbedde Skapare, mitt hjärtas ringa, men oskrymtade offer för din godhet att lära mig, genom min hitkomst hit till världen, förbereda mig till den förestående evigheten; försmå, dyre Frälsare, icke min tacksamhet, som jag av rördaste hjärta nedlägger för din ömma vård om min själ och den salighet du mig förvärvat; led mig, du tröstande Guds Heliga Ande, här på jorden i sanningens kunskap på vishetens väg; upplys mitt förstånd och hjälp mig rätt känna och dyrka Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, min och allas evige Frälsare; då går jag nöjd ur tiden till den, som skall anamma mig i sin evinnerliga boning och giva mig den arvedel, som åt alla hans vänner beredda blivit!

Värdaste åhörare! Jag har nu genom Guds nåd genomgått mitt valda betraktelseämne: Den bästa gåvan av himmelen, och visat eder 1) att den är av Guds kärlek given, och 2) vår plikt att i tron och med tacksamhet emottaga den. Pröve nu envar sig själv, huru han hittills under sin jordiska vandring ansett denna gåva, huru han bemött den ädle Givaren, och huru han emottagit och tackat för den.

Ack, mina vänner, människan är så svag, så vacklande, så obeslutsam. Hon ser icke ens med fullt öppna ögon det goda Gud giver henne; hon misskänner ofta hans faderliga kärlek, hans milda avsikter, och huru skulle hon då kunna emottaga och tacka för dem? Beden därför Gud, allt gotts givare, att han värdigas upplysa eder, att hans fruktan grundar all eder jordiska och himmelska sällhet, och att evigheten väntar oss alla. Säll då den, som därtill värdigt berett sig, och då, i full förtröstan, kan gå ur tiden med dessa ord på sina dödsbleka läppar: Herre, kom, jag är redo och avbidar din saliga åskådning!

Ja, milderike Gud, befästa i oss alla en sådan tröst! Värdigas göra oss värdiga vår bestämmelse, uppfyll våra hjärtan med förtröstan till din nåd genom Jesu Kristi oss förvärvade försoning! O, vilken stor, outrannsaklig kärlek har du icke bevisat oss däruti, att du utgivit din ende Son för oss! Giv, att vi måtte med sann tacksamhet och genkärlek emottaga din oskattbara nådeskänk, och alltid här så vandra i ditt ljus, att vi måga finnas värdiga ditt eviga åskådande i himmelen. Bevara oss nu och alltid för allt ont, och övergiv oss icke i nöden! Vi veta, vi erkänna alla, att du så älskade världen, att du utgav för den din ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta förläne du oss alla nådeligen för Jesu Kristi skull!

Amen.