Andra söndagen efter Heliga Trefaldighets Dag - Det enda nödvändiga

Herre, vår starkhets Gud, uppfyll oss med din Ande på denna åt din dyrkan helgade stund, och välsigna vårt förehavande, därom bedja vi i ditt eget, din Sons och den helige Andes högtlovade, välsignade namn. Hör oss! Amen.

Ett är nödvändigt. Världens barn hava otaliga begärelser, förehavanden och arbeten, varmed de förströ sig. En söker detta, en ett annat, och något var har ett visst, som han skattar för sitt högsta goda. Men vi, mina vänner, bliva vid Kristi ord: Ett är nödvändigt (Luk. 16:42).

Anledning till detta väl korta, men dock ganska eftertänkliga bibelspråk, gåvo de båda systrarna, Maria och Marta, som hade undfått Jesus i sitt hus, vid vilket höga tillfälle Maria satte sig vid Jesu fötter och hörde hans ord; men Marta bekymrade sig med idelig tjänst, d.ä. hon uppehöll sig mest i köket och visthuset för att tillreda det, varmed den kärkomne höge gästen borde undfägnas. Av en förtrytsamhet, som icke är ovanlig systrar emellan, när det gäller beständighet i husliga syssloärenden, gick Marta då fram till Jesus och frågade: "Herre, sköter du icke därom, att min syster låter mig tjäna allena? Säg henne nu, att hon hjälper mig." Då svarade Jesus: "Marta, Marta! Du haver omsorg och bekymmer om mångahanda; men ett är nödvändigt."

Vid detta förevetande, som grundlagt ett nog allmänt talesätt, att nämligen säga om den, som fjäskar i mycket, att han har Martas bekymmer, bör nämnas, att Jesus med det enda nödvändiga ingalunda menar lekamlig föda; nej, ett högre gott åsyftas härmed, och vilket det följande i samma vers tydligen framställer: Maria, säger Frälsaren, haver utkorat den goda delen, vilken henne icke skall ifråntagas. Och varuti bestod då denna goda del? Jo, däruti att Maria hade satt sig vid Jesu fötter och hörde hans ord.

Således är ock detta det enda nödvändiga, att vi uppbygga oss av Guds ord, håller oss till Kristus och eftersträva att bliva saliga. Väl behöva vi, svaga, dödliga människor, både mat och dryck för att uppehålla vår tillvaro här i tiden; men den odödliga själens företräde framför den förgängliga kroppen är så stor; att liksom den ensamma solen på himlafästet fördunklar alla stjärnors glans, så är ock allt, som till kroppens ans och näring hörer, ett intet emot själens vård och väl. Detta är det nödvändiga.

Men varföre har Marta fått uppbära en förebråelse av Kristus? Hon har ju även visat, huru bekymrad hon var om sin själ, i den sköna trosbekännelse, som hon avlagt i Joh. 11:27: Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som komma skulle i världen. Dessutom följde hon ju blott ett övligt och lovligt bruk, att undfägna en främling och besökande vän. Varuti har hon då försett sig? Däruti, att hon under detta sitt bemödande om lekamliga ting, försummade de andliga, eller själens behov, nämligen tillfället att få höra Frälsarens läror. Att Kristus ogillade det, helst sedan hon just för detsamma hade gjort sin syster förebråelser, röjes tydligt i hans svar: Ett är nödvändigt, och Maria haver valt den goda delen.

Ett är nödvändigt, nämligen det ena, varom David beder i Psalt. 27:4: Ett beder jag av Herranom, det hade jag gärna: att jag i Herrens hus bliva må i alla mina livsdagar, till att skåda den sköna Herrens Gudstjänst och besöka hans tempel.

Ett är nödvändigt, nämligen det, för vars skull allt annat skall lämnas och övergivas, det ena, varom Jesus talar i Matt. 13:45-46: Himmelriket är likt en köpman, som sökte efter goda pärlor; och när han hade funnit en kostlig pärla, gick han bort och sålde allt det han ägde och köpte henne.

Ett är nödvändigt, nämligen det som Paulus (Fil. 3:8) beskriver i dessa ord: Jag räknar det allt för skada emot den översvinnliga Jesu Kristi kunskap, för vilkens skull jag haver allt för skada räknat, och håller det för träck, på det jag må vinna Kristus och varda funnen i honom.

Då i hela Egyptens land en förmörkelse inföll, som varade i trenne dagar, och överhöljde allt med ett tjockt mörker, var det likväl ljust och klart i Israels barns boningar. Så måste även mitt under denna världens mörker allt omkring oss varda ljus, om vi hava det enda nödvändiga, nämligen, att Kristus finns uti oss och vi uti honom. Då Isak bodde vid den brunnen, som kallades de levandes och seendes, välsignade honom Gud (1 Mos. 25:11). Skulle då icke vi bliva delaktiga av all andlig välsignelse i det himmelska goda när vi bo nära honom, som är livsens brunn och salighetens källa?

Andra ting i denna världen, såsom rikedom, ära, högt anseende, äro icke i all ting nödiga utan i många fall skadliga, i det de, genom de dem åtföljande begär och laster, ofta störta människor i fördärv och fördömelse. Men ett är alltid och i alla tillfällen nödvändigt och nyttigt, nämligen Guds nåd i Kristus. Detta är det enda nödvändiga, att vi dessförutan icke kunna hoppas att oss skall väl gå, varken i tid eller evighet.

Ett är nödvändigt; men kunna vi ock därav bliva delaktiga? Gud unnar oss det hjärtligen gärna, och vill giva det åt oss alla; men de flesta människor, dess värre, hava ingen längtan, känna intet behov av att vinna detsamma. Huru många anledningar hade icke vår dyre Frälsare att i detta avseende klaga över de obekymrade människorna! Överallt fann han folk med Martas bekymmer, men sällan någon med Marias.

Hans egna lärjungar, till och med de, som hörde hans lärdomar beständigt, de, som njöto hans dagliga umgänge och undervisning, även de gjorde sig ofta förtjänta av hans förebråelser och missnöje. Ja, ofta lika förvillade, lika otacksamma som det folk, bland vilket han antog sig mänsklig natur, bland vilket han uppföddes, lärde och vistades - jag menar de förhärdade judarna! - gjorde de honom ofta sorg, och kunde ej fatta de himmelska läror, som han både förtäckt och oförtäckt, i liknelser och i tydliga, rent på saken träffande bilder, för dem framställde, och varpå vi hava mångfaldiga bevis.

Värdaste kristna, Jesu dyrt återlösta barn! Månne icke många bland eder sitta här i kyrkan i dag lika sluga, lika obekymrade som Marta, och tro att allt är väl i hjärtat, blott ytan är grann! Sannolikt har något var av eder använt mycken tid i dag på den yttre hyfsningen, för att snygg och ordentlig komma till Guds hus. Troligen sitter ock mången i sin bänk missnöjd däröver, att grannen i nästa bänk är finare utstofferad än han; men, mina vänner i Kristus Jesus! huru ser det ut inomhus, jag menar i edra fattiga hjärtan? Äro de ock tillpyntade? Jag fruktar, och vågar säga ett beklagligt nej, för de flesta. Ack, huru illa, huru olyckligt, om jag skulle nödgas tillägga, att mången kanske glömt sitt hemma, och icke vet om han har det med sig eller icke! Fasligt, fasligt!

Man har så mycket världsligt att tänka på. Det har ock vår Frälsare förutsett och skildrat med livliga färger i dagens heliga evangelium. Mitt åliggande har i dag blivit, att för en främmande församling predika, och ämnet är mig så kärt, så maktpåliggande, så allmänt viktigt och stort, att jag ville kunna förklara och uttala det inför hela den kristna världen. Förenom eder då med mig. Jag vill framställa det enda nödvändiga. Anropen med mig Guds nådiga bistånd till vårt kristliga förehavande i dag i den bön, som Jesus själv oss anbefallt och lärt haver: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Votum.

Jag haver ett stort verk till att uträtta, och kan icke komma neder; det måtte försummat bliva, om jag tager handena av, och far neder till eder. Med detta kloka svar avfärdade Nehemias sina listiga fiender, som, under sken av vänskap, ville fånga honom i sitt nät och tillfoga honom ont, i avsikt att förekomma återuppbyggandet av Jerusalems förstörda tempel. Att ljuga är nesligt; men i detta fallet var en nödfallslögn nödvändig, och följaktligen även ursäktlig, helst ett större ont förekoms och den goda saken därigenom befrämjades. Hade Nehemias hörsammat den listiga inbjudningen, så hade ock tempelbyggnaden, genom hans bortskaffande, blivit ofullbordad, kanske till intet.

I dagens evangelium träffa vi ock ljugare, men icke så ursäktliga som Nehemias; ty de avslogo den stora kallelsen endaste med tomma, världsliga småsaker, åsyftande undskyllningar, och som gärna hade kunnat uppskjutas. De insågo icke att här förestod något för deras eviga väl högst viktigt, och ursäktade sig med likgiltiga förfall. Så göra ock många ännu. Jesus kallar, men de hava förhinder och kunna icke komma. O, mina älskade! Vi hava ett stort verk att utföra: vi skola tjäna Herren vår Gud; det är till hans nådebord vi inbjudas genom liknelsen i dagens nyss upplästa text; vi äro de gäster, som där menas; till oss ljuder kallelsen: Kommer, ty alla ting äro nu redo. Låtom oss därför, värdaste kristna, villigt hörsamma den och därtill bereda oss genom övervägande av dess stora värde, och överenskomma att antaga till ämne för vår betraktelse på denna åt andakten helgade stund:

Det enda nödvändiga

och därvid visa

1) Huru välment Gud erbjuder det åt alla

och

2) Huru det av många uppsåtligt försakas

Ett är nödvändigt; ack, min Gud! Lär oss det förstå, och att välja den bästa delen, som aldrig kan oss fråntagas. Behåll våra hjärtan vid och uti det ena, att vi frukta ditt namn! Amen.

FÖRRA DELEN
Huru välment Gud erbjuder det enda nödvändiga åt alla

Det enda nödvändiga beskriver Kristus under bilden av en stor nattvard, till vilken många hade blivit bjudna av tillhållaren. Då timmen var inne, utsände han sina tjänare, att de skulle säga dem som bjudna voro: kommer, ty alla ting äro nu redo. Gud är ingen människa; men han älskar människorna, och liknar sig därför i dagens text vid en man, som hade tillrett en stor nattvard. Med nattvard här förstås icke en vanlig aftonmåltid, utan den spis, som Gud vid sitt nådebord oss berett, och vilken hans tjänare ännu oss meddelar vid Herrens heliga altare, jämte tillsägelse om syndernas förlåtelse emot vårt löfte om ett förbättrat leverne. Efter denna själaspis skulle vi alla vara högst begärliga och längtansfulla, att rätt och värdigt njuta den till våra själars frälsning; men huru fräckt, huru sorglöst förhålla icke de flesta sig i detta fall?

Gud behöver icke människan; hon kan varken gagna eller skada honom; likväl vårdar han sig nådeligen om henne, beder och säger: Kom, ty allting är nu redo. Gud, den högsta godheten, vill dela sitt goda med oss, arma syndiga människor, sin frid, sin glädje, sin herrlighet. Kommer, allting är nu redo! Jesus Kristus är eder gjord av Gudi till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning (1 Kor. 1:30). I honom skolen I finna ett fullkomligt liv, i honom äro all ting eder beredda. - Att denna inbjudning skedde av ett gott och välmenande hjärta bevisas därav, att husbonden vart vred, då de bjudna icke infunno sig, och huru billig var icke denna vrede! I världslig måtto väcker det alltid missnöje hos en värd, som gjort sig kostnad för att se sina vänner hos sig, då dessa icke komma ehuru de lovat det: så, enligt dagens evangelium, finnes ock förhållandet skildrat i andlig måtto. Likväl ville den godhjärtade husbonden icke undandraga dem sin godhet, som han trodde kanske bättre behöva den, och vara mera därav betjänta. Han befaller därför sin tjänare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga och krymplingar, halta och blinda hav här in, på det mitt hus måtte varda fullt! Vilken skön, vilken rörande målning av den allgode Gudens ömma vård om människornas väl! Husbonden, vars avbild Gud här är, ville därmed säga: Jag har tillrett denna högtidlighet egentligen för dem, som jag ansåg för mina vänner, som jag trodde bäst känna mitt hjärtelag och mina avsikter, och som veta att jag gärna vill se dem hos mig, för att glädjas och fröjdas inbördes. Dessa hade jag ock låtit inbjuda, och de hade lovat mig att komma; men nu, då allting är redo, låta de vänta på sig, och när jag äntligen med mitt bud låter tillsäga dem att komma, så förebära de var för sig lama ursäkter, usla förevändningar. De ovärdiga! Jag skall icke mera låta kalla dem till mitt bord, emellertid finnes det nog andra, som gärna hörsamma inbjudningen, dem jag väl icke så noga känner, helst de icke sökt mig, men som dock torde förtjäna min godhet och icke gäcka min välmening. Dessa skola nu bliva delaktiga av min nattvard, och dem skall jag låta inbjuda till så stort antal, som huset kan rymma.

Är icke detta en träffande målning av förhållandet mellan Gud och större delen av människosläktet? Han bjuder, han kallar, men just de som mest åtnjutit hans nådevälgärningar, hans godhet och välvilja, just de äro de första som börja ursäkta sig och icke kunna hörsamma.

Men, invänder tilläventyrs någon: Gud har ju kallat alla till åtnjutande av hans godhet, och gjort alla bekväma att vinna hans rikes salighet - huru skall man då förstå liknelsen i Evangelium, det han först inbjudit endast sina vänner, och, sedan dessa icke infunnit sig, börjar utsträcka sin godhet till alla utan undantag?

Detta förklarar sig lätt; många äro väl mera starka i nåden, mera ståndaktiga än andra, men icke därför frikända från faran av ett möjligt avfall. De behöva stärkas, uppmuntras och stadgas i nåden. Därtill söker Gud föra dem genom ett närmare umgänge med sig i bönen, och vid hans nådebord. Att tillfälligheter inträffa, som göra dem blinda för hans goda avsikter, får man ofta erfara; ty lekamliga omsorger förjaga ofta Andens väckelser ur själen, och hjärtat låter sig hänföras av varjehanda ingivelser. Husbonden blev vred, heter det, och sträckte därefter sin godhet emot andra, som aldrig sökt honom, aldrig bekymrat sig om honom, utan jämt levat, liksom världens barn, sorglöst och obekymrade om sina själar och deras eviga välfärd, men icke därför varit uteslutna från blivande delaktighet av nåden, när väckelse därtill uppstått i deras hjärtan.

Sådana äro de blinda, halta, lama, som blevo husbondens nya gäster. Länge vandra människorna, som icke hunnit till Guds sanna kännedom, i en bedrövlig blindhet; länge framsläpa de sig, lika lama och halta uslingar, på syndens och okunnighetens vägar, och fråga icke efter Gud, icke efter hans bud och rätter - och Gud tillåter detta även länge fortfara; men nu vaknar hans ömhet även för dessa, han öppnar nu deras ögon över deras osaliga säkerhetstillstånd, nu börja de söka honom, nu möter han dem, nu kallar han även dem till sig med ett kärvänligt: Kommen, ty all ting äro nu redo. Salighetens bord är dukat, nådeförbundets heliga spis är framburen; den är för era själar lika oumbärlig som den lekamliga näringen för era kroppar. Kommer, smaker och ser huru ljuvlig Herren är, vederkvicken eder och finnen här ro för edra själar. 

Således står sanningen fast, att Gud haver kallat alla till salighet, och visar även huru gärna han vill göra alla därav delaktiga; och att, ehuru vissa blott äro utkorade, är dock kallelsen allmän och villkoret för alla lika och enahanda, nämligen ett förbättrat leverne, lydnad och undergivenhet för Guds bud och vilja.

Större, mera övertygande bevis om huru välment Gud utbjuder åt alla det ena nödvändiga, till vinnande av timlig sällhet och evig salighet, lära väl varken fordras eller behövas, utom de ovan anförda; vi hasta därför att i Predikans

Senare del

betrakta:

Huru detta enda nödvändiga av många uppsåtligen försakas.

(forts)

Annandag Pingst - Den bästa gåvan av himmelen

Människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen. Johannes Döparens lärjungar, som med avundsjuka ögon betraktade det anseende och den ryktbarhet, som den store mästaren Jesus Kristus allt mer börjat vinna, och vilka det långt hellre velat se tillfalla deras egen lärare Johannes, gåvo anledning till ovannämnda yttrande. Johannes, som insåg av vilken anda de drevos, den nämligen att bliva utmärkta genom honom, som i deras tanke var den lovade och länge väntade Messias, avvisade dem strax med detta tillkännagivande: människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen (Joh. 3:27).

Dessa ord, uttalade av en man, som erkände sin ringhet vid alla tillfällen och med sann ödmjukhet förrättade sitt kall, såsom Jesu förelöpare, böra lära oss, svaga och egenkära människor, huru litet vi förmå utan Gud. Mycket kan människan önska och begära; men intet kan hon taga utan det varder henne givet av himmelen.

Många, som vilja bliva rika, och därför ävlas och fjäska omkring, få dock slutligen till sin skada erfara att de väl sökte mycket, men fingo intet, emedan himmelen ej ville giva dem något. Hitintills har ingen människa funnits, som icke av himmelen, d.ä. av Gud, har undfått allt vad hon äger. VI göra oss så stora, så höga inbillningar, och anse oss så oändligen uppsatta över andra, och måtte likväl både höra och se, att ingen kan taga, ingen tillägna sig det minsta grand, utan att det varder honom givet av himmelen.

Min vän, att andra icke äro så lyckliga som du här i världen, icke så utrustade med en behaglig yta, icke så rika, icke så ansedda som du, allt detta giver dig ingen orsak, ingen rättighet att förhäva dig över dem. Vad inbillar du, usla maskesäck, dig väl vara, och vad är du annat än stoft och aska? Har du icke över tusende gånger vid dina likars grifter hört förkunnas din och allt levandes dom: Av jord är du kommen; jord skall du åter varda?

Vet, att ingen människa kan taga något av egen kraft, utan att det är Gud som giver det. Den som åtrår ära och anseende, måste veta, att både port och dörr tillslutas för honom, om Gud icke vill öppna den, och att alla medel, alla ut- och bivägar att komma fort upp äro för honom avskurna, om ej Gud vill. Gud är den som giver och tager igen; Gud är den som upphöjer och förnedrar.

Vi höra dagligen missnöjda, som klaga att det går underligt till här på jorden, och gärna skulle vilja flytta till en annan planet, där mera ordning rådde och större rättvisa skedde; här, skrika de, bliva hastigt de yttersta de främsta och tvärt om; här kommer duglösheten fort, där förtjänsten får stå på sin lilla punkt, på lägsta trappsteget, ja, väl i skamvrån; här, tillägger en annan, bär man på sina skor de smycken och pärlor, som borde pryda hals och bröst; här tager man glittret för guldet, och törnet för rosen.

O, I kortsynta! Menen I, att Gud i himmelen icke ser, icke vet allt detta, och att det icke går honom till hjärtat, att det så illa sker! Men vörden i allt hans visa avsikter! Tillstädjer han stundom att vederbörande, när de hava ett ämbete att bortgiva, icke tänka på huru de skola kunna få en duglig karl därtill, utan snarare befordra den oduglige till den indräktiga posten; tillåter Gud även att makten på jorden för detta språk i slikt fall: "Visserligen är den förste sökanden till den och den sysslan den mest förtjänte; men han äger skicklighet, förstånd och kunskaper, och därmed tager han sig nog fram i världen: den andre däremot är en enfaldig, okunnig, men beskedlig stackare, den måste man bjuda till att hjälpa, och tänka på den förre en annan gång, och kanske med något bättre, mera passande och lönande." - Tillstädjer, säger jag, Gud allt detta, så lita på, att han ock därmed har sina avsikter, dem vi, som svaga människor, icke kunna inse, ej heller, såsom kristna, böra klandra.

Bort det, att vi skulle med sneda blickar anse denna världens barn, dumma eller kvicka, höga eller låga, därför att försynen behagar giva dem, vad vi tro oss hava förtjänt! När tiden kommer, bliva vi ej heller förgätna. Josef låg i bojor i sitt fängelse, och blev snart en stor man. Moses, tvungen att flykta långt bort i ett främmande land, där han för sin utkomst måste vakta får, blev slutligen den, som förde Israels barn ur Egypten. David, den yngste av sina bröder, gick även vall med boskapen, och var blott en ringa herde, när han fällde Goliat, och vart därefter en stor och mäktig konung.

Ja, mina vänner, så går det ännu till. Har Herren utsått en god säd på din åker, så ser han nog till att du i sinom tid får en god skörd. Har han i dig upptänt ett klart ljus, så låter han visst icke det alltid stå under skäppan, utan sätter det, när tid bliver, i den tillredda staken. Har han förlänt dig goda gåvor, så förstår han ock att bestämma, när du bör börja att använda dem. Erkänn, tillstå emellertid med Johannes, att människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen.

Detta förhållande i timligt avseende äger även rum i andligt fall, där allt måste givas och förlänas av Gud. Av hans nåd äro vi vad vi äro. Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning, efter sitt goda behag (Fil. 2:13). Det beror icke av någon vilja eller av något bemödande, utan av Guds barmhärtighet. Av nåd ären I saliga genom tron, och icke av eder själva, Guds gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8-9). Icke oss, Herre, utan ditt namn ske ärona, du, som så högt älskade världen, att du utgav din ende Son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås, utan få evinnerligt liv. Vilken herrlig, vilken ovärderlig skänk!

Värdaste åhörare, härvid kunna vi icke, utan att fördärva och förstöra vårt väl i all evighet, säga med den ädelmodige profeten Daniel till den gudlöse Belsassar, Babels siste konung: Behåll dina gåvor själv, och giv din skänk en annan. Nej, vi vilja tvärtom bedja var för sig: Gode Gud, giv ock mig din älskade Son, giv mig honom i mitt hjärta, giv mig honom till vishet, till rättfärdighet, till helgelse och till återlösning, på det jag icke måtte förgås, utan få ett evinnerligt liv.

Ja, mina vänner, därom haver Gud själva försäkrat oss i det för dagen utsedda tröstrika Evangelium. Ju tröstfullare därför denna försäkran är, desto begärligare måste vi vara att tillägna oss den och lära känna dess stora värde. Detta skall, med Guds bistånd, jag försöka att närmare utreda; och den, som icke vill förgås, utan få ett evinnerligt liv, han instämme nu med mig i ett andäktigt Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:16-21

Votum

Betraktelse

Den bästa gåvan av himmelen
1) Av Guds kärlek oss given och
2) Av oss med tro och tacksamhet emottagen.

Lov, pris, heder och ära
ske Gud i evighet
för sin gudomliga lära,
som han haver oss betett!
Han give, att vi kunde
hans heliga ord begrunda
och sätta vår tro därtill.

Amen.

Första delen.

Ingenting övergår Guds kärlek. Därpå hava vi ett övertygande bevis i det nyss upplästa Evangelium: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son för oss, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv. Besinnom, älskade åhörare, vikten och beskaffenheten, storheten och värdet av denna gåva. Guds ende Son! Han, som i glans och majestät, i makt och ära var Gudi lik, ljusets och livsens Herre; han, som Gud så högt älskade, och i vilken han funnit ett gott behag; denna ädla skatt är oss given! Och den hava vi nu undfått dels genom Jesu mandomsanammelse, då han i tidens fullbordan antog människonatur, och dels i hans lidande och död för våra synder. Lycksaliga synd, utbrast fordom en av den kristna kyrkans nitiska fäder - lycksaliga synd, som förvärvat oss en sådan Återlösare! - Ja, i sanning lycksalig; men ännu lycksaligare, att Gud så högt älskade oss, att han gav sin Son till vår frälsning.

Guds kärlek har icke omfattat blott ett visst antal, utan alla människor: hela världen älskade han. Hans enfödde Son har icke kommit blott för att frälsa några, utan alla syndare. Guds kärlek är icke partisk, icke ensidig, utan allmän; han, själva godheten, har icke lust till någon människas död eller fördärv. Den heliga Skrift beskriver oss Gud, icke som en tyrann, icke som en människofiende, utan såsom en god, kärleksfull fader, som vill att alla människor skola frälsta varda, och till sanningens kunskap komma (1 Tim. 2:4).

Säger någon: när nu Gud vill att alla människor skola bliva saliga, varför bliva de det då icke? Kan han då ej allt vad han vill? Och om han kan, vad hindrar honom då? Däruti har du rätt, kära själ! Gud kan allt vad han vill och ingen står emot hans makt; men han har sina orsaker till allt vad han gör, och dem känner du icke. Nog av, hans kärlek är oinskränkt, och han älskar alla dem, som honom frukta, och söker att vinna dem, som ej vilja bliva delaktiga av hans kärlek och Jesu Kristi förtjänst.

Då Noa efter syndafloden offrade Gudi, fann den Allsmäktige däruti så stort behag, att han lovade att icke mera förbanna jorden för människornas skull (1 Mos. 8:20). Ännu behagligare var honom hans enfödde Sons försoningsoffer; för detsamma ville han icke allenast icke mera förbanna jorden, utan välsigna den med allt gott, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv.

En läkare åderlåter den sjuke för att återställa honom till hälsan. Så måste ock Kristus lida för oss, för att i sina sår bereda oss en fristad, och med sitt blod försona vad vi hade syndat. Johannes såg (Upp. 10) en stark ängel nedkomma från himmelen, med en regnbåge kring sitt huvud. Ingen sannare bild kan givas av Guds Sons människoblivande. Hans dyra blod är den sköna färg, varmed regnbågen prålar, och som avtvådde våra synder.

Vidare är ock regnbågen ett tecken av Guds löfte att icke mera förstöra människosläktet. Så är ock Jesus en pant av Guds kärlek, av den gränslösa kärlek varmed Gud omfattade världen. Ja, Gud är kärleken, säger evangelisten Johannes i sin första epistel (4:16). Var är den vise? Har icke Gud gjort denna världens vishet till galenskap? Jag tackar dig, sade Jesus, o Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta dolt för de visa och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Ja, Fadr, så haver varit behagligt för dig.

Gud är kärleken. Fordren I bevis för denna apostoliska försäkran? Menen I, att Johannes ej visste vad han sade, och huru långt kan kunde gå? Vartenda blad i Bibeln bestyrker den. Varje välsignelse vi emottaga, förklarar att det är sanning. Guds tålamod och långmodighet visa den vara verklig. Och ingenting så mycket, som att Gud utgav sin ende Son att dö i syndares ställe. Vilken oförliknelig och över all fattning hög kärlek!

Det är en stor egenskap i den Eviges väsende, att han är densamme i dag och för alltid. VIlken källa av tröst för ett Guds barn! Ja, han är för sitt folk oföränderligt densamme, en kärlekens Gud; denne Guden är vår Gud för evigt. Hans kärlek kan icke lida någon förändring av tidens längd, ej heller kan någon omväxling i deras omständigheter, som äro föremål för densamma, i den göra någon förändring; ty han förbliver i sin kärlek till sina heliga. Ja, om de än skulle bliva störtade i det djupaste elände, och bedrövelses våg skulle översvämma dem, är hans kärlek likväl städse densamma. Och även dessa äro bevis på hans faderliga kärlek; ty den Herren älskar, den agar han, och tuktar varje barn, som han upptager. Vadan ock Pauli segrande utrop: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting, som nu äro, eller de ting, som komma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något kreatur, skall kunna skilja mig från Guds kärlek, som är i Kristo Jesu vårom Herra.

Ja, min kristen! Gud är kärleken. Huru är du nu sinnad emot honom? Har du känt och trott denna kärlek? Om du det har gjort, så skall den tvinga dig att leva icke för dig själv, utan för honom, som dog för dig och åter uppstod. Bevisa uppriktigheten av din kärlek därigenom, att du gör sådant, som är behagligt för hans ögon. Om betraktandet av Guds kärlek icke lärer dig att försaka ogudaktigheten, att lyda Kristi ord och vilja, och att för hans skull älska dess efterföljare - så känner du icke kärlekens Gud. Kortligen: gör du icke det, så är du en Guds fiende. Du tillåter dig detta grova brott, till trots av så mycken godhet och långmodighet; men ack, kära själ, om du framhärdar, så skall du i domen känna Herrens grymma vrede, i det rum varest aldrig skola höras dessa för själen så livande, så vederkvickande ord: Gud är kärleken.

Jag tror mig nu hava visat och förklarat för eder, värdaste åhörare, den bästa gåvan av himmelen. Guds Sons ankomst och människoblivande, till föjd av Guds stora, oskattbara kärlek för oss arma syndare; huru vi nu med tro och tacksamhet emottaga denna Guds kärlek, det skall jag bjuda till att framställa för eder i den

Senare delen.

Gud gav oss sin Son, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv. För att vinna detta, måste tron bo i våra hjärtan och röjas i alla våra gärningar. Denna tro måste föregås av en grundlig kännedom av den gudomliga gåvans höga värde, som Gud skänkt oss i sin ende Son. En av sådan tro uppfylld själ kan med all tillförsikt säga med Paulus (2 Tim. 1:12): Jag vet på vem jag tror, och är viss, att han förmår bevara mitt betrodda gods till den dagen. Med fast tillförsikt omfattar han sin Frälsare, och lik en annan Israel släpper han honom icke, utan att få hans välsignelse.

Hans tro är således grundad på Guds heliga ord, och icke på människofunder och deras vittnesbörd, som bekänna sig vara kristna, därför, att de från barndomen blivit tillärda och tillhållna att så göra av sina föräldrar och läromästare. Han vet och känner att den rätta saliggörande tron är en den Helige Andes nådeverkan, som i oss vittnar, att anden, d.ä. Guds ord, är sanning. Det är Guds verk, att I tron på honom och den han sänt haver (Joh. 6:20). Därför säger ock Frälsaren (v. 44): Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som mig sänt haver, drager honom. 

Ja, sådana rättroende veta även att det skall bliva dem svårt att emotstå böjelserna och ingivelserna, om fråga uppstode att avsäga sig sin tro och nedtysta sitt samvetes röst, varigenom de, i fall de därpå ej ingå, förskaffa sig ogunst, ovänskap och förföljelser av världens barn, om de icke ägde ståndaktighet nog och styrka av Gud att manligen strida mot alla köttets, världens och fåfängans frestelser. Eller gives det icke ännu i våra dagar sådana fega och försagda i hjärtat, som sälja sin eviga salighet för en skenbar timlig fördel?

Världens omdöme är så krossande. Det är en helig man - heter det ofta; - han läser Guds ord var stund på dagen, han går i kyrkan, till sktift, och gör bön både afton och morgon; han har kunskaper och skicklighet; men denna vidsträckta gudaktighet och hans ömtåliga samvete göra honom otillgänglig och obrukbar till världsliga värv. Detta tal kommer för den fromme mannens öron. I början avskyr han det; men nu bestormas han av vänners goda råd, dårars löjligheter, smädarens åtlöje; nu börjar han vackla, och snart är övergången gjord. Ett steg på fördärvets och otrons bana tager snart flera med sig. Det är, som man säger, blott det första steget som kostar på. Och snart ser man den gudfruktige mannen överallt, där flärd och förströelser vankas, så snärjd i syndanätet, att han ej kan slita sig lös därur.

Arma, fega själ! Det fick du därför att du lyssnade till världens omdöme, och försakade de grundsatser som Gud genom tron nedlagt i ditt hjärta. Beklagligen har han många, många fina likar i vår kristenhet, och give Gud att ingen sådan måtte varken nu eller framdeles finnas i denna kristliga församling!

Vändom oss nu, värda åhörare, till den i tron ståndaktige mannen, och skådom honom såsom ett motstycke till den förra. Han farer efter de yppersta gåvorna, som Paulus säger i 1 Kor. 12:3, och anser dem överväga alla världsliga skatter, nöjen och hedersställen. Han vet att Guds rike och nåd skänker både timlig och evig lycksalighet, och att dessa håvor blott tillfalla dem, som dyrka Herren och i tron framhärda intill änden. Har han gud, silver, åkrar, ängar, med ett ord, allt vad världen kan giva, så vet han ock, att allt detta är fåfängligt, att det lätt kan förloras och förstöras, och är en dårskap att sätta kött sig till arm. Har han höga anförvanter och släktingar, så vet han ock, huru slipprig all människogunst är. Hans guld kan lätt bortrövas, en gnista är tillräcklig att upptända den eld, som lägger hans vackra hus, hans präktiga husgeråd i aska; döden kan bortrycka hans gynnare, avunden och hatet störta hans vänner. Då finner han att han av alltsammans icke hade något, som han kunde kalla sitt eget.

Samma tanke skall och påtränga sig var och en högt uppsatt man, om han vore än så stor matador. Liksom den rike fåfängt förlitar sig på sina skatter, den mäktige godsägaren på sina fullproppade lador och den äregirige på sina lysande släktingar och gynnade vänner, så kan ock något var i denna världen, av allt det goda, snarare frukta det värsta, än det bästa; och om han kan säga: det är frid, så kan han dock icke säga: det har ingen fara. Om den bandhunden icke biter oss, så bevisar det blott att han ej kan det, därför att han är bunden; men icke motsäger det hans vilja och förmåga att göra det, om han kommer till. Ingen är fri ifrån människors anslag, och beklagligen äro dessa merendels arga och elaka. Grannen kan länge dölja sin ovilja; men lita icke på att han skulle låta gå förlorat första tillfälle att skada. Sådant förutser, känner och vet den försiktige och sanne Guds vännen. Han har lärt att känna världen och människorna. Han har frid med sig själv, och ännu mera: han har frid med Gud, den frid, som Kristus oss förvärvat, och som alltid är den yppersta, den bästa gåvan av himmelen, vilken ingen kan oss fråntaga. Han kan alltid med full visshet säga:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Jesus sade till den samaritiska kvinnan vid brunnen: Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: giv mig dricka, då både du av honom, och han gåve dig levande vatten. (Joh. 4:10). Känner du, o själ, icke Guds gåva och hans nådebevisningars rikedom i Jesu Kristo? Bed honom, och han skall giva dig levande vatten. Han försäkrar dig därom (v. 11): Vilken som dricker av det vatten, jag giver honom, han skall icke törsta till evig tid. Du efter nåden törstande själ: salig är du, om du nedsätter dig vid denna källan. Där kan du förjaga alla dina bekymmer och sorger, om du rätt betänker Paulu dyra ord i Rom. 8:32: Då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, huru skulle han icke ock giva oss allting med honom? Frukta dig icke, utan hav blott din tro och fästa din tillit till kärlekens Gud, Livets furste, så skall du icke förgås, utan få evinnerligt liv. Han du här jämmer och elände, där får du salighet och fröjd. Här är livet kort, där dör du aldrig.

O att våra ögon förmådde intränga i den Eviges boning, se strålarna av hans Majestät, skåda Jesu Kristi herrlighet, de sällas lycksalighet och hans utvaldas glädje! O att vi blott ett ögonblick finge se det! huru skulle vi då icke ledas vid allt jordiskt och längta hjärtinnerligen efter det himmelska och oförgängliga, ja, huru villigt och gärna skulle vi då icke bekänna och tillstå, att denna tidens vedermöda är icke att likna emot den herrlighet, som på oss uppenbaras skall? (Rom. 8:18). Där givas inga år, inga dagar, inga timmar; ty evigheten räknar inga skiften. Det föråldras icke, där kännes ingen sjukdom, där härjar ingen död; ty döden är uppslukad i segern och tiden i evigheten. O, du efterlängtade, du himmelskt anade evighet! Huru ljuv är icke tanken på dig för den själ som tror!

Mottag, du min tillbedde Skapare, mitt hjärtas ringa, men oskrymtade offer för din godhet att lära mig, genom min hitkomst hit till världen, förbereda mig till den förestående evigheten; försmå, dyre Frälsare, icke min tacksamhet, som jag av rördaste hjärta nedlägger för din ömma vård om min själ och den salighet du mig förvärvat; led mig, du tröstande Guds Heliga Ande, här på jorden i sanningens kunskap på vishetens väg; upplys mitt förstånd och hjälp mig rätt känna och dyrka Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, min och allas evige Frälsare; då går jag nöjd ur tiden till den, som skall anamma mig i sin evinnerliga boning och giva mig den arvedel, som åt alla hans vänner beredda blivit!

Värdaste åhörare! Jag har nu genom Guds nåd genomgått mitt valda betraktelseämne: Den bästa gåvan av himmelen, och visat eder 1) att den är av Guds kärlek given, och 2) vår plikt att i tron och med tacksamhet emottaga den. Pröve nu envar sig själv, huru han hittills under sin jordiska vandring ansett denna gåva, huru han bemött den ädle Givaren, och huru han emottagit och tackat för den.

Ack, mina vänner, människan är så svag, så vacklande, så obeslutsam. Hon ser icke ens med fullt öppna ögon det goda Gud giver henne; hon misskänner ofta hans faderliga kärlek, hans milda avsikter, och huru skulle hon då kunna emottaga och tacka för dem? Beden därför Gud, allt gotts givare, att han värdigas upplysa eder, att hans fruktan grundar all eder jordiska och himmelska sällhet, och att evigheten väntar oss alla. Säll då den, som därtill värdigt berett sig, och då, i full förtröstan, kan gå ur tiden med dessa ord på sina dödsbleka läppar: Herre, kom, jag är redo och avbidar din saliga åskådning!

Ja, milderike Gud, befästa i oss alla en sådan tröst! Värdigas göra oss värdiga vår bestämmelse, uppfyll våra hjärtan med förtröstan till din nåd genom Jesu Kristi oss förvärvade försoning! O, vilken stor, outrannsaklig kärlek har du icke bevisat oss däruti, att du utgivit din ende Son för oss! Giv, att vi måtte med sann tacksamhet och genkärlek emottaga din oskattbara nådeskänk, och alltid här så vandra i ditt ljus, att vi måga finnas värdiga ditt eviga åskådande i himmelen. Bevara oss nu och alltid för allt ont, och övergiv oss icke i nöden! Vi veta, vi erkänna alla, att du så älskade världen, att du utgav för den din ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta förläne du oss alla nådeligen för Jesu Kristi skull!

Amen.

Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittensbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehåla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstfule svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igneom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.

Kristi Himmelsfärds dag - Ett samvetsförhör

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Väl den människa, som med en sann erfarenhet kan säga dessa ord i livet och i dödens stund! Ve den människa, som har ett så slaget, ett så anklagande samvete, att hon icke kan säga dem! Ack, själ, vem kan beskriva din salighet, om du i din sista timme med en gudomlig övertygelse kan säga: Nu tager jag avsked med hela världen, och jag har Guds Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att min fattiga själ far till himmelen.

Ack, själ, vem kan beskriva din olycka, om du i din sista timme är oberedd till döden och domen; ty då måste du med förskräckelse säga: Du snöda värld, farväl! Till helvetet far min själ. O, att du blev så häpen och bestört över ditt själstillstånd, då du detta hör, så att du skyndade dig och gjorde bättring på denna nådens dag!

Egentligen handla dock våra ingångsord om den sinnesförfattning, varuti en människa kommer, när hon har genomgått den första bättringen, och varuti hon sedan beständigt står under sin dagliga bättring. Den som skall kunna taga ett glatt avsked med världen i döden, han skall hava tagit avsked med henne i bättringen. Den, vars själ skall fara till himmelen i döden, hans själ måste förut dagligen hava farit till himmelen i ett himmelskt sinne; och vet du icke, vad denna dagliga himmelsfärden vill säga, så far du till helvetet och icke till himmelen, när klockan slår sista slaget, och du träder in i evigheten.

O, jag beder dig, giv dig ingen ro, förrän din uppväckelse bliver så grundlig, din syndasorg så hjärtlig, din tro så levande, och din helgelse så uppriktig, att du varenda dag med ett från jorden draget och till himmelen upplyftat hjärta kan säga: Du snöda värld, farväl! Till himlen far min själ! (G:la sv psb 273).

Det är på denna dagen, som Jesus, vår Frälsare, efter väl förrättat återlösningsverk for från jorden, och till himmelen. Hans högtidliga himmelsfärd skall giva oss anledning till att anställa en prövning idag, huruvida vi dagligen fara till himmelen med honom. O människa! Här måste du pröva noga; ty är du bedragen i detta målet, så är du bedragen för hela din evighet. Bed, men bed utan återvändo! bed din till himlen uppfarne Frälsare, att han upplyser dig med de levandes ljus! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Markus 16:14-20

Högst märkligen säger Paulus i Ef. 2:5-6: Den tid vi ännu döda voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande, och haver samt med honom uppväckt oss, och samt med honom satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Och i Kol. 3:18 säger han: Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det ovantill är, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det som ovantill är; icke efter det som på jorden är. Sammanläggen dessa språken med denna dagens högmässotext, så bliver betraktelsen denna:

Ett samvetsförhör:

1) Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

2) Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

3) Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra sida - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Så kommen då, dyrt återlösta åhörare, och låtom oss anställa ett förhör med våra samveten. Försöker eder själva, om I ären i trone; bepröver eder själva, säger Paulus i 2 Kor. 13:15. Ja, o människa, eho du äst: i dag for din Frälsare till himmelen, sedan han hade varit här på jorden och frälst dig och hela människosläktet. Evad det lider, skall du fara den dyra sista färden; men då far du antingen med glädje och frid till himmelen, eller med ångest och förskräckelse till helvetet, allt eftersom du är beredd eller oberedd, omvänd eller oomvänd, när dödsbudet kommer. O, så rannsaka då noga, huru det står till med din odödliga själ i dag. Förhör ditt samvete; och står det illa till, så var ej en enda dag nöjd med ett elakt och farligt själstillstånd, utan var flitig och bättra dig (Upp. 3:19).

Första delen:
Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

Vi hörde förliden Långfredag, att Kristus, den högtlovade Frälsaren, dödde för våra och hela världens synder på ett kors. Men vi veta även att döden kunde icke behålla honom. Vu veta att han blev igenförd ifrån de döda (Hebr. 13:20). Vi veta att han tog sitt liv igen i graven, så att han, den store Jesus, kan nu säga: Jag är den levande, och jag var död, och si, jag är levande (Upp. 1:17-18). Korsets död var det sista steget i Jesu förnedringstillstånd. Levandegörelsen var det första steget i hans upphöjelsetillstånd. Upphöjelsen tog sin början, då Jesus återtog sitt liv.

Men du fattiga, du syndiga människa, här är något, som du med allt allvar måste eftersinna. Skall du hava någon nytta för din arma själ därutav att Jesus blev levandegjord i graven, så måste du med honom bliva levande. Kristus dödde för synden; du är död i synden. Du är så död i synden,, att de skarpaste lagpredikningar, och de ljuvligaste evangeliska predikningar kunna ofta icke väcka dig utur din andliga död. Du är så död, att det ofta icke hjälper till att förskräcka dig, och intet hjälper till att locka dig. Så stel och död, som en människa är, när hon ligger lik, så stolt och dött är ditt hjärta. Ack, jag kan icke nämna något uslare, än när jag nämner de orden: Du är död i överträdelser och synder. Du ligger i syndens och ondskans grav. Där stinker du inför Gud och alla heliga änglar; ja, står du icke upp ur denna graven, innan du vandrar all världens väg, så var försäkrad, att Gud icke tager dig in i himmelen, så andligen död som du är; nej, du måste vara utanför himmelen och inne i helvetet i allan evighet.

Men vill du undvika denna häpnadsvärda olycka, så måste du bliva levande i din syndgrav. Jesus blev levande i graven. Det var det första steget i hans upphöjelse. Du skall bliva andligen levande; det är det första steget till din omvändelse. Med levandegörelse på detta stället förstås icke den som sker i tron, utan den som sker i uppväckelsen. Huru är det med den andligen döde syndaren, så länge han ej är levande gjord? Jo, så länge inbillar han sig att det har alldeles ingen fara. Han inbillar sig att hans tillstånd är icke så vådligt, som Bibeln och predikanterna beskriva det. Han inbillar sig att han skall väl icke bliva så olycklig, att han en gång skulle bliva fördömd. Har han fördjupat sig i skrymteri, så inbillar han sig att han är nära himmelen, och han är dock nära helvetet. Han inbillar sig att han är benådad, och han står dock i vredens stånd. Han inbillar sig att han är ett Frälsarens barn, och han är ett barn av den fadern djävulen (Joh. 9:44). Han inbillar sig att han är försatt i en nära förening med sin Frälsare, och Gud och hans änglar veta likväl att detta är en lögn; den milde Frälsaren och den blinde skrymtaren äro så långt skilda ifrån varandra som himmel och helvete.

Skall nu syndaren bliva tillrättaförd ifrån dessa förskräckliga inbillningar, så måste han vakna; han måste komma till ett uppväckelseliv i sin syndagrav. Och vaknar han, ack, då får han se det han tillförne aldrig hade kunnat  föreställa sig. Förr trodde han att han var himmelen ganska nära; nu ser han att han står alldeles på brädden av helvetet. Förr trodde han att det kunde ingen fara hava med sig, att han bedrev den och den synden; nu ser han att just denna synden kunde störta honom i pinorummets djup. Förr trodde han att han skulle visst icke bliva fördömd, emedan Gud är så nådig och Jesus har lidit för alla; nu ser han att dessa tankarna voro bräckliga rörstavar, som hade blivit sönderbrutna och gått honom igenom händerna i dödens stund. Förr trodde han att han var väl bekant med sin Frälsare och stod i nåd hos honom, men han trodde det i skrymteri; nu ser han att han har gräsligen misstagit sig, och att han hade endast namnet att han levde, men var död (Upp. 3:1). Men han ser ej allenast sin fara; utan när uppväckelsen är rätt grundlig, så uppstiger i själen en brinnande förlägenhet till att komma utur denna själavåndan. Och si, nu begynner syndaren röra på sig i sin syndagrav. Nu har han, genom nådens verkan, fått liv igen i graven. Detta är det första, som Paulus nämner i språket: Den tid vi ännu döde voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande. 

Förhör nu ditt samvete, om detta har föregått med dig. Fråga dig själv, fråga med allt allvar, ty Domaren är för dörren (Jak. 5:9). Sover jag ännu, eller har jag vaknat? Är jag ännu andligen blind, eller ser jag att jag ligger i ondskans, i den döda trons, i skrymteriets djupa grav? Ser jag att min själ är stadd i döden, och omsvept med förbannelsen som med en svepning? Är jag ej allenast något litet rörd, utan är det en gudomlig drift hos mig till att med flit söka räddning i Jesu namn? Vill jag försaka allt i hela världen, allenast min själ kan bliva salig?

Håll detta samvetsförhöret, men var därvid uppriktig, ty det gäller ju din enda, din odödliga själ.


Andra delen.
Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

Det var ej nog att Kristus, vår Frälsare, återtog sitt liv i graven; han blev ej levande, och låg sedan kvar där; nej, han stod verkligen upp ifrån de döda. Han lämnade svettduken,, lakanet och bindlarna i graven. Ängeln kunde säga: Han är uppstånden, han är icke här: se, rummet där de hade lagt honom (Matt. 16:6). På tredje dag i morgonstund / Kristus stod upp av döda, / med kropp och själ båd´ karsk och sund, / frälste oss av all vår möda (G:la svenska psalmboken 147:21).

Så är det dock icke nog att du, arme syndare, bliver levandegjord i din syndagrav. Det är icke nog att du kommer till uppväckelse ur syndens sömn och dvala. Det har mången själ vänt tillbaka till världen och satan igen, just när hon stod vid uppväckelsen. Uppståndelse, uppståndelse ur syndens grav måste här ske; i annan händelse är du lika olycklig. Denna uppståndelse sker genom omvändelse, och omvändelse består i ånger och tro.

Kristus stod upp ifrån de döda. Långfredagsafton nedlades han i graven ibland de döda; han var av lik och döda på alla sidor, över hela jorden, omgiven; men Påskdagsmorgon stod han upp ifrån dem. Så ligger ock du, du andligen döda själ, i din obotfärdighets och ditt skrymteris grav. Där ligger du ibland de döda, ibland tusentals människor, som äro likaså döda, kalla och oomvända som du. Men ligger du där, tills du skall vandra ur tiden, så är du högeligen att beklaga. Ack, du måste stå upp ifrån dem, stå upp ifrån de döda, stå upp ifrån den oräkneliga skaran på jorden, som är död i synden; stå upp ifrån de ogudaktiga, de världsligt sinnade, den skrymtaktiga världens barn. Du måste kasta otrons bindlar och syndernas svettduk och lakan ifrån dig i graven. Jag vill stå upp, och gå till min Fader (Luk. 15:18), sade den förlorade sonen. Står upp av synd med allo flit / står upp av synden lede, / som er bortdragit alltför vitt, / från Gud i evig vrede. (G:la psalmboken 207:1).

Syndare, hör i Jesu namn: Du måste allraförst stå upp genom en sann ånger över dina synder, ty detta är omvändelsens första stycke. Här vilja tårar icke göra saken, det likväl många själar inbilla sig. Jag vet att Petrus grät i palatset, att synderskan grät i fariseens hus, och att David vätte sitt läger med sina tårar. Men hos dessa botfärdiga själar var hjärta först förkrossat, och si, därför utgöto de de rätta bättringstårarna. Däremot gråter månget öga, och hjärtat är hårt som sten; hjärtat vill behålla den själamördande synden; hjärtat vill icke försaka all ogudaktighet och världslig lusta (Tit. 2:12), och vad är då ögonens tårar? Ack, idel skrymtaretårar. Ett uppriktigt hat och avsky för synden, det är syndaångerns rätta stämpel. Så hjärtligt som den otuktige älskade horeri, så hjärtligt skall han nu hata det. Drinkaren skall hata fylleriet. Den argsinnige skall fatta avsky för all arghet. Den som med orättfärdighet samlat ägodelar skall återgiva detta förbannelsens gods till sina ägare, och råkar han ej dem så måste de fattiga hava det; ty vid liv och evig salighet får han ej själv behålla sådan egendom. Här hjälper det ej att syndaren säger: Jag ångrar min orättfärdighet - och så behåller godset i huset. Nej, huru ångrar han, när han icke vill giva det tillbaka? Herrens ord äro tydliga: Om den ogudaktige pant igen giver, och betalar vad han rövat haver, så skall han leva och icke dö (Hes. 33:15). Ack Jesus, ack Jesus! Skall den blott leva, som betalar vad han rövat haver, så ligger mången skinnare i denna stund i helvetets låga. Ja, ännu en gång säger jag: Hatet till synden är beviset på ångerns uppriktighet. Synden är mig leder, sjunger du i kyrkan. Är det sant vad du sjunger? Är synden dig leder? Pröva dig noga.

Men du måste även stå upp genom en levande tro på Kristus. Ja, det är vid trons upptändande, som den andliga uppståndelsen rätt fullbordas. Men tron skall vara levande. En död tro, en muntro, frälsar icke själen. Tänk icke att din själ bliver frälst därmed att du med munnen säger: Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre. Tänk icke heller att din själv bliver frälst därmed att du i inbillningen föreställer dig din Frälsares födelse, omskärelse och sista bittra lidande. Nej, om du ock så starkt spände din föreställningskraft vid Kristi levernes och pinas betänkande, att du därmed utgöt de stridaste tårar, så kan dock ditt hjärta under allt detta vara lika oförändrat, lika jordiskt sinnat, lika bundet i satans snaror. Tron har sitt förnämsta säte i viljan. Är icke viljan omskapad, så är din tro död. Store Gud! Slå våra skrymtare med denna gudomliga sanningen!

Nu förhöre då var och en sitt samvete, ja, detta förhör bör anställas redligt inför den allseende Gudens ögon. Säg, syndare, säg på ditt samvete om du på detta sättet har uppstått med Kristus! Ligger du ännu i dina synder, ligger du i otukt, ligger du i högmod, i olydnad, i arghet; ligger du i en eller flera köttets lustar, som du hyser och tillbeder i din själ; ligger du i egenvilja och hårdhet emot Guds Ande; ack, när du så ligger bland de döda i syndagraven, huru har du då stått upp? O, hör vad jag säger dig å Herrens vägnar: kommer du icke till en andlig uppståndelse här i livet, så uppstår du till domens uppståndelse på den sista uppståndelsedagen. Dessa ord borde vara för dina öron såsom en röst av ett stort tordön; och du borde nu bliva så slagen, att du fattade detta fasta beslut: Uppståndne Herre Jesu Krist, / jag skall stå upp, att satans list / ej söver mig i synden in, / och jag faller i vreden din (G:la Sv. Psb. 230:16).

Tredje och sista delen.
Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra hand. - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Det förtjänar mycken eftertanke, att vår Frälsare ej allenast verkligen for till himmelen på denna torsdagen, denna märkliga torsdagen: utan med sin håg, med sina heliga tankar for han dit allt ifrån sin uppståndelse. Så talar han själv om Himmelsfärden. På själva sin uppståndelses morgon sade han till Maria Magdalena: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud (Joh. 20:17). Märk! Han sade icke: Jag skall fara upp, utan: Jag far upp, och han for likväl icke upp förr än 40 dagar därefter. Så hade han himmelen i sina tankar. Så låg denna Himmelsfärdsdagen honom i hågen långt förr än himmelsfärden skedde.

Och så måste det ock vara med oss, om vår dödsdag skall bliva vår himmelsfärdsdag. Det går aldrig an till att hava hjärtat i jorden och världen ända tills man dör, och ändå hoppas att man skall fara till himmelen i döden. Nej, himmelskt sinne, himmelskt sinne, eller ock helvete och aldrig himmel! Gud skall så omskapa dig, nåden måste så förändra dig, att det jordiska, det köttsliga, det världsliga sinnet bliver korsfäst och dödat i din själ. Denna korsfästelse kostar på för kött och blod; men det måste dock ske, så framt du skall bliva upptagen till himmelen, när du en gång övergiver jorden. Du måste redan i denna jämmerdalen bliva så sinnad, att du med din Frälsare kan säga: Jag far upp, varenda dag far jag upp till himmelen. Jag far dit, innan jag kommer dit. Jag far dit med mina sinnen, med mina tankar, med trons, bönens och hoppets vingar. Jag skall taga avsked av världen i min sista stund; men jag bjuder henne ock farväl varenda dag. Jag far fast därefter, att jag måtte kunna vända ryggen till den onda världen var dag av min levnad.

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Paulus säger att det skall vara så. I det anförda språket, på vilket i stödja detta tredje preidkostycket, säger han: Söken det ovantill är. Faren efter det om ovantill är. Säger du: ja, vem kan vara sådan, så länge man är i denna usla världen? Så giver jag dig till svar: Visst kunde du vara sådan, om du icke stod emot den Helige Andes omvändande nåd, och bliver du icke sådan innan du dör, så säger jag dig, du ogudaktige: Du måste döden dö (Hes. 3:18). Den där icke tror, skall varda fördömd, säger Jesus i vår högmässotext; och jag säger i samma mening: Den som icke bliver himmelskt sinnad medan han lever, han kommer icke till himmelen när han dör; utan han skall varda fördömd.

Men given även akt på dessa Pauli ord i det anförda språket hos efesierna: Gud, säger han, har satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Märk, han säger icke: Gud har satt oss på sin högra hand. Nej, den äran tillkommer ingen mer än Jesus allena. Om honom, och ingen annan, heter det i dagens text, att han på denna dag vart upptagen i himmelen, och sitter på Guds högra hand. Men det säger Paulus, att Gud har satt de trogna i det himmelska väsendet. Det vill säga: När du har blivit rätt omvänd till Gud, och dagligen står i omvändelsens nåd, så har du en andlig rättighet att för Kristi skull komma i himmelen; ja, vad mer är, Paulus vill även härmed säga, att var och en trogen redan här på jorden har sin vissa utmärkta plats i himmelen.

Förhör nu ditt samvete, min arme åhörare, om du är på detta sättet med Kristus satt i det himmelska väsendet. Ack, så länge du står kvar i ditt obotfärdiga tillstånd, så har du din vissa utmärkta plats i helvetet. Men besinna dig. Ännu är det rum för dig vid Guds nådebord; och ännu vore det ett ställe för dig i den himmelske Faderns boningar i himmelen, o du allenast ville göra allvar med bättring och omvändelse.

Förhör ditt samvete, om du kan säga: Till himlen far min själ. Ack, har jorden fängslat ditt hjärta, så kan du icke säga detta utan att ljuga. Då nu Herren Jesus med dem talat hade, vart han upptagen i himmelen, står det i dagens evangelium. Vandringsman till evigheten! En gång talar du dina sista ord i denna världen. Du dör. Du går ur tiden. Men vart tager du då vägen? Gud give man då kunde med sanning säga om dig: Då den människan uttalat hade, sedan hennes tunga hade tystnat i dödens ångest, sedan hennes hjärta brustit i dödens stund, vart hon upptagen i himmelen. Ett utav två händer dig, när din livstid slutas: antingen bliver du upptagen i himmelen eller nedkastad i helvetet. Antingen håller du på din dödsdag en himmelsfärd eller en helvetesfärd. Härefter har du dig att rätta. Gör bättring, och bli kvar på bättringens väg intill änden, så bliver din sista dag en kristens Himmelsfärdsdag.

Amen.

[Lars Linderot avled på Kristi Himmelsfärds dag 1811, 49 år gammal].