Första söndagen i advent - Hosianna hjälp Herre Jesus detta kyrkoåret

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Söndagen före Domssöndagen - Huru vådligt det är att uppskjuta sin bättring

Förstår du icke, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Denna tänkvärda fråga gör aposteln Paulus i sitt brev till romarna (kap. 2, v. 4) rörande hedningarnas och judarnas rätt att varda delaktiga av Jesu försoning och eviga salighet. Förstår du icke, frågar han, att Guds mildhet lockar dig till bättring?

Värdaste åhörare, är det icke den högsta obillighet, den största skam, att vi desto mera synda emot den milde och gode Guden, ju mera godhet och huldhet han visar oss? Vi måste ju tillstå att våra missgärningar äro flera, än stjärnorna på himmelen och sanden i havet: icke desto mindre förspörja vi att Herrens välgärningar vida överstiga dem.

Skriften lämnar oss det hopp, att vi genom vänlighet kunna tillvinna oss kärlek av själva våra ovänner, bringa dem till bättre tankar och, såsom Paulus säger, samla glödande kol på detas huvuden (Rom. 12:20). Detta sker även mången gång, men, tyvärr, ganska sällan för Gud. Och huru orättvist, huru obilligt, huru oförsvarligt handla vi icke i detta fall emot den gode Guden, som välsignar de honom förbanna, bespisar de hungriga, giver de törstiga dricka och kläder de nakna! Knappt gives ett djur så vilt och grymt, som icke låter sig regeras av den som gör det gott; men människan är så förstockad, att hon icke vill frukta och lyda honom, som himmel och jord gjort haver, och som dageligen bevisar henne gott. Det är ju att vara värre än turkar och hedningar!

Dens bröd jag äter, dens pris sjunger jag också, säger man i ett gammalt ordspråk, men huru gören I mina vänner, som skola kallas kristna? Vem kan göra oss mera gott än Gud, och vem har någonsin gjort mera för oss? Likafullt blyges den otacksamma människan icke att försaka hans vilja och förakta hans bud. Jämförde hon det goda hon åtnjuter av människohand med det hon får av Guds hand - o huru stor övervikt! Vilken olikhet! Och likväl glömmer hon Gud och tackar sin like!

En konung giver oss ett prov av sina nådiga tänkesätt. Med vilken vördnad emottaga vi det icke, kyssa hans hand, och stå till hans tjänst på minsta vink tillreds, samt frukta för minsta skymt av hans misshag. Gud, den store, den evige, den himmelske Konungen utöser stundligen sina nådegåvor över oss, hjälper oss ur alla våra bekymmer och tager aldrig sin skyddande hand ifrån oss - och huru lyda, huru tänka, huru vörda och vedergälla vi honom? O, jag ryser att nämna det: med olydnad, med liknöjdhet, med förakt.

Förstår du då icke, dåraktiga människa, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Vad är den svage dödliges ärebevisningar, vad betyda hans vänliga ord och tilltal, hans nådiga skådeblick, hans nedlåtande handslag, hans prunkande löften, varav du i din blindhet dock gör så stort väsen, mot den allgode, allsmäktige Gudens ömma varningar, omätliga omsorger och tröstande försäkringar för ditt timliga och eviga väl? Huru illa, huru himmelsskriande illa är det icke, att vi ej erkänna och vörda denna hans omätliga godhet! Vad tänker du på, du usla människovarelse? Du kan icke fördraga den, som betalar med ont dina välgärningar; och likväl skall Gud i din tanke, för sin outsägliga nåd emot dig, åtnöja sig med din stora kallsinnighet, ja, även med din tredskande oblyghet, din trotsande fräckhet, din pockande otacksamhet!

Visserligen är Gud långmodig och barmhärtig, och hans godhet gränslös; men han är tillika rättvis och en stark hämnare på dem, som missbruka hans nåd och fördragsamhet. Han klagar häftigt däröver, att man sänt honom så dåliga arbetare i hans vingård, att den i stället för druvor bär ogräs, tistlar och törnen. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin Herre, och en åsna sin Herres krubba, men Israel känner det inte, och mitt folk förstår det inte. Ack, ve det syndiga folket, det folket av stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige i Israel, och vända tillbaka (Jes. 1:2-4).

Förblindade syndare, tror du dig kunna undgå Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom? Vet du icke att Guds godhet förer dig till bättring; men att du genom din framhärdelse i det onda åsamkar dig hans vrede och eviga förbannelse på den dagen, då allt skall uppenbart varda och vedergällningen utfalla? Det är glädje i himmelen, då en syndare sig bättrar; men märk, en sådan syndare måste framhärda i sin botfärdighet, och icke återfalla i sin synd tillbaka.

O, att människan ville detta betänka! O att de säkra, förhärdade syndarna ville behjärta och förnimma detta! Måtte de en gång, såsom Paulus beder (1 Kor. 15:34) vakna upp rättsliga, och icke synda! Ack, att de måtte nalkas Gud med bot och bättring, så nalkas han ock dem med sin nåd!

Vi tro, så sjöngen I nyss, ock på Jesus Krist, men hurudan är denna tro? När I trampen hans blod under edra fötter och förkasten hans förmaningar, huru viljen I då inbilla honom, den allvetande Faderns Son, att I menen väl med honom? O, nalkens honom med ett förkrossat hjärta!

Nu sen I himmelen för eder öppen, nu utsträcker Fadern emot eder sina räddande händer, och är beredd att upptaga eder till nåde; nu visar Kristus, vår Frälsare, eder sina öppna sår, såsom en säker fristad, dit I kunnen taga eder tillflykt; nu vill den Heliga Ande underhjälpa eder svaghet och frälsa eder ur syndens, lagens och den eviga dödens band. Huru skolen I undfly, om I sådan salighet icke akten? (Hebr. 2:3).

Ack, låt den gode, himmelske Guden icke längre vänta på eder omvändelse! Låten Jesus icke förgäves bedja för eder inför sin barmhärtige Fader! Låten den helige Ande icke fåfängt ropa: I dag, i dag, då I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan! - Nalkens därför Gud, anropen hans nåd, och lären eder förstå, att hans mildhet lockar eder till bättring. Veten, att Herrens tillkommelse är hart nära, och nådens dörr snart tillstängd för evigt. Nalkens därför Gud i dag, så skall han evigt hos eder förbliva.

För att vidare utveckla mitt ämne, och visa eder faran av en uppskjuten bättring, hastar jag att begagna den anledning därtill, som söndagens heliga evangelium erbjuder. Men innan jag skrider till dess uppläsande, så förenen eder, värdaste åhörare, med mig, i att bedja om Guds nådiga bistånd till vårt förehavande på denna honom helgade stund, i ett andäktigt Fader vår...

Ack, Jesu, oss beredda gör!

All syndens makt i oss förstör:

och öppna du vår hjärtans dörr

att vi dig fägna, som sig bör.

Ja, nu och alltid när oss bliv,

men onda andar från oss driv.

Och oss omsider nådigt giv

en salig död, ett evigt liv! Amen.

Evangelium: Matteus 25:1-13

I anledning härav skola vi, genom Guds nåd, i dag betrakta:

HURU VÅDLIGT DET ÄR ATT UPPSKJUTA SIN BÄTTRING.

Detta är ämnet. Välsigna det nu, o Gud, till din ära, och någon själs uppbyggelse! Amen.

Älskelige åhörare! Ganska sant och träffande avskildrar vår dyre Frälsare människornas sätt att tänka och handla i vår evangeliska liknelse om de visa och fåvitska jungfrurna. Efter bruket hos judarna, väntades brudgummen bröllopsaftonen, då han hemförde sin brud, följd av ett visst antal därtill utsedda jungfrur eller mör med lampor och facklor. Under denna bild framställer nu Jesus människans förhållande under sin vandring här i livet. Himmelriket, säger han, är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen. Fem av dem voro visa och hade försett sig med tillräckligt förråd av olja; de andra fem, som kallas fåvitska, hade glömt sådan försiktighet, så att de nödgades emottaga brudgummen med utslocknade lampor, efter fruktlöst försök att få olja till låns av de förra.

Vilken sant träffande bild av oss svaga människor, som försummar vår verkliga lycka genom upprepade uppskov, och sätta det lätt åtkomliga framför det, som skulle kosta oss möda; mera värdera lättsinnigheten än plikten och dygden! Nog trodde de fåvitska jungfrurna sig hava väl förberett sig och tagit olja nog för tillfället; men brudgummen dröjde ovanligt att komma, då blevo de sömniga, försummade att se till sina lampor, som blossade så starkt att all oljan förtärdes, och när det gällde hade de ingen kvar.

Ack, huru många likar hava de icke bland människorna, även nu för tiden? Vid allt vad på jorden sker, säga de flesta: det är tid nog att tänka därpå, tills det bliver så när; men huru illa göra de icke att följa samma stråt i andliga mål? Och härav uppkommer den för sena bättringen, den uppskjutna omsorgen för själens eviga frälsning.

Huru dåraktigt är icke sådant! Den som tillbragt första hälften av sin levnad i synder och laster, den som vid sitt livs afton inser att ha förslösat sin tid och aldrig tänkt på att förbereda sig för evigheten, att bliva en värdig kristen - den gör mycket illa; han liknar till punkt och pricka de fåvitska jungfrurna; han har oförsvarligt använt sina dagar, och framställer första beviset på den bedrövliga sanningen:

1) att en sen bättring sällan är en uppriktig bättring.

Till en uppriktig bättring fordras nödvändigt, att man genom sträng självprövning lärt känna sig själv, att man finner huru motstridigt Guds bud och vilja man levat, och icke hörsammat villkoren för vinnandet av jordiskt väl och himmelsk sällhet. När prästen ropar: bättra dig! när samvetet anklagar och uppmanar därtill - vad bliver då svaret? Det är tidsnog med den saken; ännu är jag rask, mår väl och tänker ej dö så snart. Nu infinner sig äntligen den fruktade dagen, en svår sjukdom lägger en sådan på sjuksängen, hoppet om vederfående bliver allt mera avlägset och svagt vid betraktandet av föregånget levnadssätt, framskridna år och kroppsliga bräckligheter; nu sviker även läkaren - och då först vaknar tanken, att det står ej jämnt mellan själen och Gud - då skall prästen kallas, prästen, vars förmaningar han förut slog i vädret; denne tror han nu förmår att på några minuter uppgöra den långa syndaräkningen, försona den vredgade, hittills föga aktade Guden, och jämna för den ångerfulle döende vägen till himmelen.

Nu först tager han sin tillflykt till bönen, nu vill han av själ och hjärta anamma Jesu heliga nattvard, vilken han anser för ett säkert försoningsmedel, och som han just därför sparat såsom sista tillflykten och sista utvägen att vinna syndernas förlåtelse, Guds nåd och evig salighet. Tron dock icke att den ögonblickliga smärtan och dödsplågan lämna honom så mycken styrka till sans och eftertanke: nej, rätta grunden härtill är fruktan för den nära förestående döden och för helvetet, som han vet sig hava med sina synder förtjänt. Att ingen annan bevekelsegrund ägt rum i sådant fall, ser man ofta och tydligt därav, att sådana sotsängsbotfärdiga vanligen, om de åter tillfriskna, snart falla tillbaka i sin förra syndiga levnad och liksom börja att leva det på nytt.

Medgivas måste dock, att icke blott fruktan för döden alltid förorsakar den sena bättringen; nej, även mången som tillbragt större delen av sin levnad i synd och laster, kommer vid livets afton ofta till verkligt eftersinnande; men sådant inträffar, tyvärr, alltför sällan, och är tusen gånger mot tio blott en frukt av utvärtes sken, skrymteri och tillgjordhet.

2) Ju längre vi uppskjuta vår bättring, desto tveksammare är det om den överallt följer därpå.

Ty då vi ej vilja göra det lätta, huru skulle vi då kunna åtaga oss det, som är svårare och mera påkostande? Då vi ej nu kunna föresätta oss att emotstå synden, utan giva vika för dess lockelser, huru skola vi då tro oss i stånd därtill på en tidpunkt, då ålderdomen betagit oss vår styrka och tusentals hinder uppkommit? Därtill kommer ock, att människan, i frågan om bruket av sina krafter och i bestämmandet av sin levnadslängd, så litet beror av sig själv, att hon icke kan räkna på det nästföljande ögonblicket.

Ännu, min vän, är du vid sunt förnuft, ännu kan du skilja mellan rätt och orätt, och åtminstone inse nödvändigheten och din skyldighet att bättra dig, men vet du huru länge detta kan vara? Är du viss därom, att det i morgon, i nästa vecka, nästa år förbliver så? Vet du vilken timma eller stund du skall läggas på sotsängen, och om du vid dödens annalkande bliver mäktig dina sinnens bruk? - Och huru osäkert är icke människolivets varaktighet? Vem kan försäkra oss om den nästa minuten? Huru många tusentals tillfälligheter kan icke påskynda vår död? Vad kan då tänkas oförnuftigare än att under slikt förevetande uppskjuta en så viktig, så angelägen sak, som vår bättring? Vilken klok uraktlåter väl att i världsligt fall besörja en angelägen och stor maktpåliggande handling, och vem skulle icke ogilla hans förhållande om han så gjorde? Och här, där det är fråga om icke mindre än vår eviga välfärd, vår eviga frälsning, tillåta vi oss uppskov efter uppskov, liksom vi vore själva herrar över liv och död!

Nej: vare det långt ifrån oss, att våga ett så högt spel och äventyra allt vårt väl! Nu leva vi, nu veta vi vad Gud och plikt av oss fordra, nu äro vi ännu i besittning av våra krafter och ingenting kan tvinga oss att överträda vår plikt. Skynda därför, min kristen, innan döden kommer över dig, innan dina krafter förlora sig, innan omständigheterna förändra sig och göra det omöjligt för dig att åtminstone utföra det goda. En ogenomtränglig slöja höljer det tillkommande. Ack, vänta icke av framtiden, vad så mången av den väntat förgäves, en självvald tid för bättring, att icke även du, liksom tusen andra före dig, måste se dig på ett rysligt sätt bedragen. Exempel på syndare som sent kommit till ånger och bättring äro ganska sällsynta, i jämförelse med deras otaliga mängd som tid efter annan uppskjutit sin bättring och - för alltid blivit likadana, utan ånger och bättring.


3) Den som uppskjuter sin bättring till hög ålderdomen, går förlustig om många välsignelser, som genom en kristlig vandel här i världen erhållas. 

Kristendomen är den ädlaste och dyrbaraste gåvan ur den allgode Gudens hand, emedan den ingiver tröst alla lidanden, förpliktar oss att fullgöra våra åligganden, och såmedelst grundlägger vår levnads högsta sällhet. Men den som i livets bästa dagar försummar dessa ovillkorliga plikter, den måste ock i sin ålders kulna vinter umbära den glädjefulla njutning, som deras uppfyllande annars medförer. Han har all orsak att beklaga, att han ej tänkt på Skaparen i sin ungdom, utan börjat därmed först då, när de mulna dagar komma, om vilka han måste säga: de behaga mig icke. I bekymrens stunder är det ju en kristens mest tillfredsställande känsla, att hava motsvarat sin bestämmelse och hållit Guds bud, och att veta, att allting länder dem till det bästa, som gjort Herrens vilja, och hans öga ser till den rättfärdige, att Gud hör hans bön, och är redo att hjälpa och stödja honom. Men kan du, o människa, väl vara delaktig av denna tröst, kan detta herrliga löfte väl på dig uppfyllas, om du icke älskar Gud, och icke är rättfärdig, om ditt samvete fastmer giver dig den försäkran, att du i lyckans dagar, som föregingo lidandets, icke aktade på Herren din Gud, icke bevisade honom kärlek och barnslig lydnad, utan besmittade dig med mången synd, med mången orättfärdighet? Kan du såsom en oren och ohelig varelse framträda inför Gud, den allrarenaste och allraheligaste, samt med barnslig tillförsikt vänta av honom, att han skall vända dina lidanden till det bästa, och förvandla din sorg till glädje? Måste du icke snarare anse det för ett rättvist, välförtjänt straff, som vederfares dig för dina många synder?

Kristendomen föreskriver oss vidare, att vi skola älska vår nästa, leva i frid och endräkt med alla människor, och är det, finnes det något bud, mäktigt att bidraga till vår levnads glädje och sällhet, så är det visst detta; ty älska och bliva älskad är den största lycka uti världen. Men kan du, som uppskjutit fullgörandet av Jesu religion, av din kristendoms heliga plikter ända till din dödsstund, och således låtit hälften eller mer av din levnad gå bort, förlorad för dess rätta ändamål - kan du då på en gång ersätta det försummade och vinna tillgift av den rättvise Domaren? O min vän, vad jordisk glädje har du icke åsidosatt, och huru ångerfullt skall du icke begråta denna din oersättliga förlust på din dödssäng och förgäves önska dig ännu några år få vistas på jorden, för att ersätta vad du så oförsvarligt bekymmerslöst uraktlåtit. Ve dylika obehagliga minnen, och trefalt osäll den, vars sista ögonblick de oroa och förbittra!

4) Den som uppskjuter sin bättring, d.ä. förhalar sitt uppsåt och sitt åliggande att bliva en rätt och god människa, intill aftonen av sin jordiska levnad, den kan i evigheten omöjligen bliva delaktig av så stor fullkomlighet och så stor salighet, som den, vilken redan tidigt blivit och jämt fortfarit att vara en god människa.

Vem kan finna det billigt, att den arbetare, som först om aftonen infinner sig vid sitt arbete, skall fordra lika daglön med den som redligt strävat alltifrån morgonen? Är det väl tänkbart att den lärling, som först vid slutet av sina läroår börjar vinnlägga sig om sitt yrke, kan möjligen hinna till samma fullkomlighet däruti, som den sedan flera år därmed sysselsatte och inövade, flitige och uppmärksamme ynglingen? - Kan väl den lantman som försummat bästa såningstiden, och börjar först sedan andra fullsått, vänta så rik och mogen skörd som de andra? Lika så omöjligt är det att den, som först sent blev en god och sann kristen, kan i evigheten bliva en så fullkomlig och salig varelse, som den, vilken tidigt beredde sig därtill och sedermera jämt förblivit det. Ty vår större eller mindre salighet i evigheten kan ej av annat bero, än av det mer eller mindre goda, som vi här i dödligheten gjort och uträttat (Gal. 6:8).

Låtom oss nu, min vän, antaga, att du därjämte besegrade de större svårigheterna både väl och lyckligt, så att de icke mera ligga i vägen för din bättring; att du undginge faran, som gör bättringens uppskov så olyckligt; skall du då icke, det oaktat, nödgas i all evighet stå tillbaka även i anseende till din lycksalighet, för den, som redan tidigt beträdde rätta vägen? Är efterlåtenheten av vidare straff icke redan en belöning? Är icke det redan en stor och hög salighet, att du blivit räddad undan ett oundvikligt fördärv, och måste blott vika för den, som flitigare och tidigare än du bemödat sig att vandra den rätta vägen? Skall minnet av varje försummad ädel och god gärning förfölja dig eller ock upphöra? Säkert det ena, min vän, och möjligen även det andra. Huru vill du påstå förlåtelse, tillgift och nåd, du som så sent därom anhåller? Du som först i livets sista ögonblick söker din Gud, den Gud, som du i dina hälsodagar ej ville känna, ej heller veta utav? Jag gjorde dock gott, invänder du! Vet då, att vår dygd icke skall eller får utövas för lönens skull, och att en sann bättring icke måste vara en följd av fruktan och räddhåga, utan härröra av ett krossat och ångerfullt hjärtas rörelser, med det allvarliga fasta uppsåt att avsäga sig synden och därefter vandra Herrens vägar i alla dina övriga livsdagar, samt icke låta dig därifrån lockas av djävulens, världens och dess barns ilskefulla tillställningar?

Värdaste åhörare, här sen I vådan av den sena bättringen i alla dess delar! Haven I fattat min enfaldiga framställning, och har den rört edra hjärtan - o så låten icke detta goda intryck försvinna eller utplånas! Jag vänder mig i synnerhet till dig, du blomstrande ungdom! Försumma intet ögonblick längre att bliva en sann kristen. Lär av liknelsen i vår dags text faran av att vara oberedd, att komma för sent till väckelse ur syndasömnen. Ännu har du nog både tid och styrka till att bekämpa ditt hjärtas oordentliga begärelser, och att vinna striden; men vem vet hur det en gång blivet på ålderdomen? Nu kan du inskörda en rik och välsignad gröda; på ålderdomen får du kanske åtnöjas med en knapp och sparsam. -  Men även du, som hitintills icke lånat tanken åt evighetens sena skörd, även du, bedagade gubbe, som bortlevat så många år onyttigt: använd, jag råder dig på det allvarligaste, jag beder dig därom på det ömmaste, använd de få dagar eller stunder du ännu kan hava kvar här i världen, till din själs bästa och salighet. Hasta att bättra dig; ty sparsamt äro kanske ögonblicken därtill uträknade, och dessa fly hastigt undan - hasta att bättra och omvända dig, att icke döden må överraska dig innan det bliver gjort, och då i evigheten din dom, den osaliga dom över dig skall fällas, att den som sått i förgänglighet, den skall även i förgänglighet uppskära!

Ja, Gud, jag dig mitt löfte giver,
att tidigt vandra dygdens stig.
Den säkra stav du är och bliver,
som, när jag stapplar, stöder mig.
Lär mig den rätta vägen gå,
att evigt säll jag bliva må.

Amen. 

Alla helgons dag - Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heliga själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större, än alla profeterna före honom; emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet. Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. 

Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina herrliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlamm, det där skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva evangelii kärna, eller den stora försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi pinas historia, och andra Artikeln uti vår lilla Katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu herrligare yppas efter Kristis död; nu tager Frälsaren hela detta himmelriks-tidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12)

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig, ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår svenska Bibel att heta lida våld, kan efter dess bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådant, som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst han kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran, att himmelriket var när, och Messis kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan, som mer och mer tilltogo, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarna predikade Kristus den korsfäste, med det våldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo styng i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nåds predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare; så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden och de väldiga, eller efter grundtexten de där våld göra, riva det till sig. 

Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajfas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta Fariseéerna och Sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan; dessa och flera deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens evangelium: Saliga äro de fattiga i andanom, ty himmelriket hörer dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse.

Fader vår, som äst i himlom ...

EVANGELIUM, Matteus 5:1-12

Avhandling:
Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne.

Votum: N:o 210:7 i Sions Sånger.

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi bergspredikan, som utgör Mattei 5:e, 6:e och 7:e kapitel. Denna bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, uti vad slags belägenhet för Gud läsaren ock må vara. Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre han så väl och läse denna bergspredikan med djup eftertanke, så måste han finna, det Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan uti den djupa och dolda hjärtegrunden, uti vilken ingen annan än hjärterannsakaren kan skåda.  Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft, än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång, ty Jesus säger i själva denna bergspredikan: Utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilja ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den, som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus uti oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur, som bergspredikningen avskildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändå icke saktmodigt, icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Anda och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet, som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gudi lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit av synnerlig betydelse, ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och de med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta.

Men annat var det på de tider, som Jesus i bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer tillstundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare, än deras plågare, som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böra vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: Ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika, så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla dessa fyra utlovade prediknigar.

Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

I. OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den, som lider brist på nödvändigt gott. Andligen fattig följaktligen den, som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Upp. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och haver nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig, och blind, och nakot. Denne läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hop skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke - tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka - icke vad som föregår i deras hjärtan, om de äro nya kreatur i Kristus, eller icke, och inför människor förakta, såsom fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre, men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lärtfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v., dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i deras självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i deras vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i deras hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv.

Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och nakot.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i Jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom? Vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att hon river himmelriket till sig+ Jag kan kortligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger intet den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av. De förr nämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro också visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande Andas väckelser.

Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom: jag nämnde i slutet av inträdet Publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig intet annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel: Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien i Uppenbarelseboken någon rätt fattig i andanom, att sätta emot den högmodiga Laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren! eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag känner dina gärningar, och din bedrövelse och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om: Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och din fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andas fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige lärare, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jer. 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle kunna vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna.

Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande exempel på Andens fattigdom, som har själv icke annat än elände, men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen; det vilja vi vardera särskilt betrakta.

Alltså 1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: de äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brådrika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå; och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de, att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrens namn ville gå dem närmare på hjärtat, än de äro vana; eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar; så heter det, att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt både med Gud och människor. Skola vi pröva all ting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn, som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat, och av Kristi kärlek uppeldat! 

När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta Apostoliska kunskapen. Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högt upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds anda upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O du är aller födder i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till de filipper, och hade redan varit 29 år en så dråplig Guds apostel, se huru fattig han nu var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag alla redan haver allt fattat, eller alla redan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus. (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangelium, och kännedomen av Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Ja, ehuru det är sant, att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus; likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger, sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter emot Gud och nästan; så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andens ödmjukhet och fattigdom för Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunskapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat, att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost. Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, och deras grundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttet och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de allt. Ja, som saliga i tron, och för Kristi skull allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinneliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Biblen inkommen såsom en sedelärande fabel, den där beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig, ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd. Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes´ ord: den som är född på nytt av Gud, han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess färska retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst för världen.

Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning, när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda; ty dessa fattiga äro rika ibland dem, som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom! Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus åro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus.


II. OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i avskildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen: bedrövelsen efter Guds sinne: "Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse." Jag kan här ock vara så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelse för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse.

Alltid är en benådad själ fattig i anden, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom, den är merendels glad och munter; och det vore dess egen skull om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade måste äga erfarenhet av.

Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen isynnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen, att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- eller rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse?

Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver dödad, falskheten utrotad, och att själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn Andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om ett annat slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder; uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesus vänner, som smaka vad David skriver i Psalt. 119:53: Jag brinner innan i hjärtat för de ogudaktigas skull som din lag övergiva. Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen! 

Sextonde söndagen efter Trefaldighets dag - Människolivet betraktat under bilden av ett blomster

En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16). 

Värdaste åhörare! När vi höra dessa Davids ord, så måste vi betänka, hur liten tid vårt liv varar, och att Gud om detsammas korthet och vansklighet erinrat oss genom framställningar av bräckliga bilder i naturen, såsom här, t.ex. gräs och blomster. En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16). 

Dessa bilder gäller om alla och för alla människor; ty vi komma alla på lika sätt till världen, och vi gå alla på ett sätt ur densamma. Vi äro alla som gräs, som blomster på marken. Så länge vi medgiva att jorden är vår gemensamma moder, så måste vi ock medgiva att vad den bär är förgängligt. Uttrycket: av jord är du; till jord skall du åter varda passar lika till människan, som till gräset och blomstret. På samma heliga blad står skrivet: Gud sade: Bäre jorden gräs och örter och fruktsamma träd, och att Gud skapade människan av en jordklimp. 

På ett beundransvärt sätt kommer en blomma ur jorden i ljuset; ej mindre underbart än människans första inträde i denna världen. Späd och svag delar den i allt blomstrets skiften. En fläkt är ofta nog att förstöra henne. Den ena dagen prålar blomman i solen och glänser som en drottning på marken: den andra dignar hon för en kulen vind. I dag är människan munter och frodig: i morgon sorgsen och avtynad. Huru sant finnes hon icke då avmålad i ovanstående liknelser!

"Mina dagar," säger Job, "äro såsom en vävspole, knappt började, förrän de lyktas; de fly som vinden, de förtorka som gräset, och snart ser man ej rummet, där människan levde och verkade här på jorden, liksom man ej heller ser det, där gräset frodades, sedan man inbärgat det i ladorna."

Med blomman och gräset delar ock människan det oundvikliga ödet att försvinna och bortdö i sin tid. Knappt har blomman hunnit utbreda all sin fägring, innan hon måste försvinna igen. Knappt har människan börjat leva, förrän döden bortrycker henne och gör slut på hennes liv. När vädret det övergår, heter det i vårt ingångsspråk, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer. 

Lika lätt sker skörden i båda fallen. Sickeln behöves icke för att avhugga blomstjälken, han vissnar av sig själv, faller av och bliver icke mer: våldsam död behöves ej heller för att bortrycka människan; en kall fläkt, en skarp il, en osund luft, en förpestad ånga, en oförmodad händelse, en ren tillfällighet, en obetydlig opasslighet behövas blott för att förkorta, ofta utsläcka hennes levnadsljus: ja, när åren tilltaga och livsvintern nalkas, uttorkas livssaften av sig själv, människan tager av i krafter, slocknar ut som ett ljus, vars näringskraft är förtärd, när dödens fläkt far förbi det; det försvinner, och dess rum ses icke mer. Det är liksom det aldrig hade varit där.

Ty man tänker icke på de vise evinnerligen, säger Predikaren (2:16), såsom icke heller på den galne, och de tillkommande dagar förgäta allt. De sysslor vi förvaltade, de hus vi bebodde, de fält vi odlade, det gods vi förvärvade, allt kommer i främmande händer, och vårt rum känner det icke mer. Skådespelet på den stora världsbanan fortfar, men spelas av andra personer; vi äro avgångna och våra rum förgätna det ögonblick de intogos av andra. I det verk, där vi arbetade, där vi strävade och verkade är, kanske inom 20 år efter oss, en alldeles ny omsättning för sig gången, och kanhända erinrar blott en och annan tillfällighet våra efterträdare om vårt namn och att vi suttit på samma plats som de.

Så ock med mig, som i dag står här och predikar; snart nog torde jag även bliva ryckt från detta jordelivet, och min plats är intagen av en annan. Huru lätt bliver jag då icke glömd och huru många av eder, som överleva mig ett halvt tjog år, komma då ihåg mig annorlunda än slumpvis, vid ett och annat tillfälle, då min erinran kan återväckas och mitt namn komma att nämnas.

Alltså är skuggspelet i detta livet; den ene uttränger den andre, för att åter utträngas och glömmas som han. Så vill naturen, så vill det mänskliga livets ordning. Den vissnade blomman förvandlas snart till ett oigenkännligt stoft; så förvandlas ock människan genom döden och förvandlas med mullen, och ännu har intet människoöga funnits nog skarpsynt för att kunna på begravningsplatsen utröna, vilken dödskalle av de flera där kringspridda, som tillhört konungen eller undersåten, den rike eller tiggaren. Herre eller dräng äga där lika rätt, lika värde; deras rum kännes icke mer; döden och graven samla och jämna allt.

Vårt liv är en skugga på jorden, säger Job, och vårt minne såsom en rök; i dag stort och aktat; i morgon ringa och förgätet. Det är såsom ett blomster på marken; dock till vår stora tröst, med den väsentliga skillnad, att, då blomstret förtorkat och åter blivit stoft, uppblomstrar det aldrig mera: så icke med den åter till stoft förvandlade människan; hon skall åter förklarad och förherrligad uppstiga ur graven och leva ett evigt liv, där ingen förvandling, ingen död mer äger rum. Och det är denna övergång, älskade vänner, som jag, med anledning av dagens heliga Evangelium, ämnar för eder vidare utveckla!

Låtom oss till vårt gagn och vår nytta använda våra blomstrande livsdagar, medan vi ännu äro på vägen, och alltid ihågkomma, att

medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.

Fader vår, som äst i himlom...

Evangelium, Lukas 7:11-17

Helga oss, Herre, i din sanning; ditt ord är sanning!

Betraktelse:
Människolivet, betraktat under bilden av ett blomster, som
1) förvissnar med dödens vind och
2) åter uppblomstrar i Jesu hand.

Herre, lär oss betänka, att vårt levande är såsom gräs och såsom ett blomster på marken, vilket hastigt förgås. Ja, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måtte förståndiga varda! Amen.

Förra delen

Människolivet, under bild av ett blomster, som förvissnar, då en fläkt av döden vidrör det, är vad vi, genom Guds nåd, ämna först visa. En yngling i sina blomstrande dagar bäres till graven. Såsom sin moders ende son, och i livstiden hennes enda tröst, sedan döden förut bortryckt hans fader, var det naturligt, att han blev högst sörjd och bittert saknad av den ömma, honom nu till graven följande modern. Vår dyre Frälsare såg henne, och strax ömmade hans hjärta för hennes svåra belägenhet: han varkunnade sig över henne och sade då till henne: Gråt icke. Genom sin undergörande makt befallde han den döde åter uppleva, och gav således den djupt sörjande modern hennes son tillbaka. Sådan är berättelsen i texten för dagen, som vi föresatt oss att närmare avhandla.

Om någons liv kan liknas vid en blomma, så är det väl den unga, uppväxande människans. Barndomen är dess knopp; då leker allt för vår inbillning, då styrer sorglöshet och glättighet hela vår själ, och sorgen är oss ännu en främling. I ungdomen sker utvecklingen, liksom blomsterknoppen allt mer öppnar sig och framställer sina förborgade sköna blad, så utvecklar sig ock hos människan dag från dag dess förmögenheter och anlag.

Gossen är nu yngling. Lik fågeln, som glatt hoppar ifrån gren till gren och muntert framkvittrar sin sällhet, flyger ynglingen från nöje till nöje och anar ej den sorgfulla framtiden. Han lever liksom han icke visste huru han lever.

Mannaåldern är snart inne. I sin fulla mognad sprider nu blomman all sin vällukt, fägnar och gagnar. Så ock mannen: allvarsammare plikter mana honom till nyttig verksamhet; han börjar allt mera känna och förnimma att han lever, att han är till; omsorger, bekymmer omgiva och bestorma honom. Liksom rosen blad för blad bortfaller och visar de dolda taggarna, så finner han ock, att ungdomsstyrkan och livligheten försvinner, att sorgerna förtränga de forna nöjena och visa fram gestalter, vilka han aldrig anat, och som sjuklighet, krämpor och kroppslidanden ännu försvåra.

Äntligen framskrider han till ålderns tidpunkt, och nu finner han rätt att det varit alltsammans såsom en rök, som en skugga, och suckar med fromhet: Liten och ond var min eländes tid, och mitt levande som ett gräs på marken. Snart ser, snart vet man ej rummet där det stått.

Den avlidne ynglingen var sin moders ende son, och modern tillika änka - tvenne omständigheter, som försvårade förlusten och väckte i högre grad det allmänna deltagandet; därför är ock antecknat att en stor hop folk åtföljde liket. Detta bör lära eder, ömma föräldrar, att känna och värdera Guds godhet. Ofta bortrycker döden den älskade sonen, den dyrkade dottern från mången bedrövad fader och moder; min ingen Jesus är tillreds att återgiva dem livet. Lären härav, att icke fästa eder allt för mycket vid edra barn; I kunnen älska dem högt, men Gud älskar dem ännu högre och tager dem därför tidigt till sig. I dag glädjen I eder över edra älsklingar; i morgon kanhända ligga de döda på bår. Haven I då ej tillvant eder att vara Herrens skickelse undergivna, så förblöda edra hjärtan av otillbörlig sorg.

Liten icke för mycket på ungdomen, utan kom ihåg ordspråket: "ungt folk kan dö; gamla måste dö." Veten, att ungdomsblomman är den mest blottställda, den ömtåligaste för stormarna; om morgonen blomstrar rosen, om aftonen står den bladlös och förtorkad. Sörjen därför icke omåttligt och bekymren eder icke oförnuftigt över de döda; ty de äro i Guds hand och intet kval kommer när dem.

O, om det vore eder tillåtet, ömt sörjande föräldrar, att upplyfta den slöja, som döljer edra bortgångna älsklingars framtida öden! - I skullen då tilläventyrs få se den förhoppningsfulle sonen förestå de mest smärtande olyckor, se honom bliva en odugling i samhället, en liderlig sälle, en fräck lagbrytare och, med ett ord, en usel varelse, som skulle störta både sig och eder i gränslöst elände, ja, måhända i en vanära, som skulle in i senaste eftertid släcka edert och edra avkomlingars förut vördade namn. Och den oskuldsfulla, sköna dottern, som bortrycktes i sin ålders-blomma ifrån eder, ur den ömmaste älskares armar: - vem vet, vem kunde veta och förutse vilka öden, som väntade henne på den skimrande världs-skådebanan, där hon skulle en gång uppträda. Kanske nöd, sorg, elände och vanära! Måhända bleve hon en osäll moder till olydiga, ovärdiga barn, och ett offer för den förtvivlan, som alltid åtföljer smärtan av frislagna förhoppningar!

Huru väl är det icke då, att dessa älskade vänner blivit undanryckta farorna, innan de lärt att känna dem, innan världen hunnit besmitta deras själ? Huru värdigt en kristen, att, vad hända må, alltid hava lämnat sin sak i Guds hand, och att med hela sitt hjärtas undergivenhet kunna säga i glädjens och sorgens stund, med den tålige Job: Herren gav och Herren tog - välsignat vare hans namn!

Men, invänder här kanske någon: "Kristus varkunnade sig över änkan i vårt evangelium och uppväckte hennes son - varför skedde det? Är det sant vad vi nyss hört, att saliga äro de, som tidigt undanryckas världens ondska, och var den sörjande moderns hjärta uppfyllt av denna tanke, och hon övertygad om dess riktighet, så var hon också icke att beklaga, och intet föremål för annat än vanlig flyktigt medlidande. Hade hennes son fruktat Gud i livstiden, så var han ju hans i döden, och vilade nu från sitt arbete, i den himmelske Faderns armar, dit ingen sorg hinner, där allt är evig lust och glädje!"

Ack, min vän! Guds råd äro outgrundliga, och vem kan inse hans avsikter? Den avlidne var sin moders ende son, detta är något som, kanhända även hos vår Frälsare, ömt talade till den sörjandes fördel och väckte hans medlidande. Därnäst skola vi ock besinna, och kanske detta var huvudgrunden till underverket, att Kristus nämligen ännu vandrade här på jorden, för att predika sin lära, och att denna behövde, för att vinna insteg hos de förhärdade, självkloka judarna, bekräftas med underverk. Skönare tillfälle därtill, än det närvarande, kunde väl knappast förekomma, och att hans vishet därav begagnade sig, bör så mycket mera berömmas, som han tillika därvid ådagalade ett det mest övertygande prov och bevis av sitt ömma människoälskande hjärta.

Överväg detta, min vän, och du skall finna upplyst vad du önskat, och din fråga besvarad, samt, nöjd med Guds ledning och i rätt besinning av ditt förstånds begränsade förmåga, när det gäller forskning i djupet av den eviges outgrundliga råd, som sann kristen redligt och allvarligt fråga:

Vad min Gud vill, alltid det sker;
hans vilja är den bästa.

Vi hava nu, värdaste åhörare, sett dödens makt över människolivet; vi hava sett ett offer, fällt av hans hand, en blomma, vissnad för hans fläkt, läggas på bår och utföras till den timliga förgängelsens rum; vi hava sett den blomstrande ynglingen i Nain, såsom död, utbäras till graven, vi hava delat den sörjande moderns veklagan och det sörjande folkets medlidande. Låtom oss nu tillse i vår predikans

senare del:
Huru denna förvissnade livsblomman åter uppblomstrar i Jesu hand.

Här kan man med skäl säga, att när nöden är störst, är också hjälpen som närmast. Händelsen förde Jesu väg till Nain, dit han ingick, icke för att av invånarna begära gott, utan för att göra gott. Strax inom stadsporten möter han likfärden, bliver genast varse den ömma moderns stora sorg, underrättar sig om dess orsak och avhjälper den därmed, att han återkallar till livs hennes döde, ende son. Detta var något, som endast Gud, och ingen människa kunde uträtta. Människorna kunna blott beklaga den lidande: Gud blott förmår göra underverk med honom och för honom.

Och till allt detta stora verk behövde Jesus blott ett enda ord - märk, blott ett enda ord: Unge man, stå upp!

Men vad lära vi av detta? Jo:

1) Att Jesus har ett hjärtligt medlidande med de bekymrade. Detta visade han icke blott vid ovannämnda tillfälle, utan ock, då han uppväckte Lasarus och Jairi dotter, då han grät över Jerusalem, och vid många andra tillfällen. Detta medlidande utövar han ännu där han sitter på sin himmelske Faders högra hand, omgiven av saliga andar. Ifrån sitt lysande majestäts tron skådar han milt ned till oss, usla syndare, ser vårt elände, ömmar för vår nöd och beder kärleksfullt för oss hos Gud, och stöder den sviktande blomman med sin vårdande hand, så att den icke förvissnar; ty, som Matteus säger (12:20): Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta, och veken, som ryker, skall han icke utsläcka.

Vidare är Jesus
2) De bekymrades kärleksfulle tröstare. Det utvisar även den evangeliska dagsberättelsen. Huru lugnande och tröstande måste icke detta Jesu tilltal hava varit för den ångestfulla änkan och sörjande modern: "Gråt icke!" Detta var ingen förebråelse för hennes tårar, nej, blott barbarer och omänniskor kunna med kallt blod och torra ögon se döden bortrycka dem, med vilka de levat i en långvarig förening och förtroligt umgänge. Jesus kände hela tyngden av hennes gjorda förlust: han ville ej förebrå henne att hon grät, utan blott erinra henne, att hon icke skulle ända till övermått lämna sig åt sin sorg, liksom hedningarna, som intet hopp hava; att hon skulle fatta sig, och betänka, huruledes hennes grämelse ingenting kunde minskas genom hennes omättliga sorg; att hon skulle överlämna sig Gudi, som tillsänt henne denna sorg, för att pröva hennes ståndaktighet, och som förklarat sig vara alla änkors, fader- och moderlösas försvarare. Se, min vän, så tröstar Jesus. Var nu hans ords icke blott hörare utan ock görare, hans lydige lärjunge och sanne bekännare, så skall du även erfara huru han

3) är de bekymrades trogne hjälpare. Detta ser man ock ur dagens text. Knappt hade han till den bedrövade änkan yttrat de tröstfulla orden: "Gråt icke!" förrän han framträdde till likbåren, befallde bärarna stanna, och ropade till liket med sin allsmäktiga röst: Unge man, stå upp! Och den döde reste sig upp, och begynte tala. Därefter återgav han honom åt modern. Så förvandlade den trogne hjälparen hennes sorg i glädje, och som sådan betedde Jesus sig under hela sin jordiska vandring: de blinda lät han återfå synen, de haltar bruket av sina ben och de stumma av sitt mål. Han har, vart han kom, alltid lämnat gudomliga prov av sitt välgörande och sin redobogenhet att hjälpa där det behövdes. Samt denna redobogenhet och denna beredvillighet att hjälpa, finnes ännu hos vår gode Frälsare i högre måtto, emedan hans förmåga nu är större, såsom Guds medregent och sittande på Faderns högra hand och på sin herrlighets tron. Han har lovat att han vill använda denna högre makt till förmån för sina återlösta vänner, och vad han lovat, det håller han även evinnerligen.

På denna livsblommans återuppblomstrande i Jesu hand antyder Hosea, då han säger (14:6): Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. I dessa ord ligger en ny försäkran om Guds allvarliga omsorg för människorna, vilkas hjälpare hans ende Son alltid är och bliver. Den som håller sig till honom, går icke ohulpen bort; ty han har själv sagt: Den till mig kommer, den stöter jag icke ut; och på ett annat ställe beder han alla dem, som äro bekymrade, att komma till honom, där de skola finna ro för sina själar.

Därför, du bekymrade kristen, som gör dig den fråga, varför du i ditt bekymmersfulla tillstånd bliver förutan denna hjälp, då den likväl är lovad dig, och du av själ och hjärta därom anropat honom, samt nödgas dag från dag suckande fråga: "Ack, Herre, huru länge?" Lär dig här betänka nyttan av dina bekymmer. Så snart de gjort dig skicklig och bekväm för evigheten, underlåter visst icke Jesus att borttaga dem från dig. Troligen, om du finge råda dig själv, skulle du göra dig kvitt från dem, innan de medfört den verkan och nytta, som med dem åsyftades, och din själ således befinnas omogen för den saliga njutningen av den himmelska glädjen hos Gud.

Men just då du tror dig lida utan hjälp, just då står Kristus vid din sida osynlig hos dig, och hjälper dig bära bördan, att du icke måtte digna under densamma. Du kan väl icke vara otacksam nog att förneka den stora, den oväntade lindring i dina bekymmer, som du ofta erfarit? Och varifrån tror du den kommit? Helt visst icke av en slump! Nej, den kom från den store, alltid färdige, alltid beredvillige hjälparen, som regerar världen och därmed även ditt öde, han, som sitter på Faderns högra hand, din och allas vår medlare och förebedjare.

Förtro dig blott åt honom och bliv fast i din tillförsikt; och under alla dina motgångar, sorger och lidanden skall han broderligen föra och leda dig, ej heller något uraktlåta, som din frid, din sällhet fordrar. Omisskännlig skall du i synnerhet finna denna Jesu herrliga, trogna hjälp, när du står vid målet av din jordiska vädjobana, då den ömme Frälsaren upptager din anda och införer den till Guds åskådande i det eviga livets boningar; "Saliga, ja, saliga äro de döda, som i Herranom dö." De vila sig ifrån sitt arbete.

Då, då kan du säga, att all smärta, all sorg, allt lidande är lyckligt förbi, och för alltid från dig avlägsnat. Då skall du regera med din Frälsare, vara honom lik, och se honom sådan han är. Då skall du i all evighet vara med honom hos Fadern, och tillbedjande tänka, att du måtte här nere först vandra på obanade klippfulla vägar, emedan du blott på dem kunde komma fram till den herrlighet, som dig och alla trogna i himmelen förberedd är.

Således, älskade åhörare, hava vi nu sett huru livets blommor, vissnade genom dödens giftiga vindfläktar, åter uppblomstra i Jesu hand och genom hans oförtrutna, milda och ömma omsorger. Vi återvände nu var och en hem till sitt. Vår väg ligger över en herrlig nejd, och mången blomma tilldrager sig där våra blickar. Tänkom därpå, då vi skåda den, att den är en avbild av vår levnad, att vi upprinna, blomstra och förvissna såsom den. Vårdom den så, att den, en gång fälld för den allting skördande dödslien, må i Jesu hand åter uppblomstra. Tänkom i tid på vår förvandling, att den ej förekommer oss oväntad, och uppskjutom ej därmed till dess de onda dagar komma, om vilka predikaren säger: "De behaga mig icke." Måtte vi alltid finna tröst i Profetens ovan anförda ord: Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. 

Ja, mildaste Gud, du som är Herre över liv och död, bibehåll oss i din sanning, vårda vår späda och svaga levnadsblomma i alla dess skiften, avvänd dödens förstörande vind, och låt oss i din himmelska örtagård åter uppblomstra, att aldrig mer förvissna. Styrk och stöd oss i vår sista stund; vem vet, när den kommer, vem vet huru nära vi något var äro densamma? Hör vår bön! Giv oss, genom din ende Son, vår dyre Frälsares förbön, detta hugneliga tilltal: Gråt icke! Jag är med eder, och I skolen bliva med mig i allan evighet.

Ty bedje vi så innerlig
att du den nåd oss unnar,
att vi där bliva städs med dig,
där man ditt ord förkunnar;
och låt oss där din ära se,
din herrlighet oss ock bete
med fröjd förutan ända.

Ja, Jesu, oss med hoppet gläd,
att bland din skörd, din goda säd,
du oss ett rum ock giver! Amen.

Trettonde söndagen efter Trefaldighet - Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår

Genom hans sår äro vi helade. 

Värdaste åhörare! Det är sött och ljuvt till att höra Esaias, som likväl levde i Gamla Testamentet, i sitt 53 kapitels 5:e vers tala så närgånget om Frälsarens sår och syndares frälsning genom hans sår. Genom hans sår, säger han, äro vi helade.

Men nästan vart ord i detta vårt lilla ingångsspråk förtjänar vår ömmaste eftertanke. Allraförst är det märkvärdigt, att Esaias talar om ett enda, och icke om flera Frälsarens sår; ty just ett sådant ord förekommer i Guds Andas eget språk; man vet ju annars, att vår gudomlige Frälsare blev sårad på flera ställen under sitt bittra Långfredags-arbete, och att hans gudomliga lekamen undfick fem sår, oberäknat den otaliga mängd sår, som gisslandet och törnekröningen efterlämnade. Dessa sår förekomma likväl profeten liksom ett enda tillsammans; den välsignade Frälsaren, som Guds Anda så livligen målade för hans fattiga och förlägna hjärta, förekom honom alldeles överfull med sår; ty han tyckte sig icke kunna göra någon skillnad emellan hans sår, emedan hela Jesu kropp, från fotabjället allt upp till huvudet syntes honom vara hopgrodd i ett enda sår; och sannerligen, mina vänner, om man noga betänker saken, och är någorlunda van att följa sin Herre och Frälsare på spåren igenom all hans blodiga lidandes skådeplatser, så ser man lätt, att de fläckar varit få som funnits sårfria på hans heliga lekamen.

Vidare har ordet äro i vårt inträdesspråk en väckande betydelse. Det är märkligt, mina vänner, att Esaias talar i hela detta kapitel, varav vår ingång är tagen, om Frälsarens medfart, i synnerhet under sitt smärtfulla lidande, såsom hade det då redan skett, och han själv varit åsyna vittne till alltsammans. Han talar om Frälsarens uppburna förakt av egna landsmän, såsom hade han själv sett huru ovärdigt de behandlade honom, just därför, att han älskade dem, bevisade honom hat för hans kärlek och ont för gott. Han talar om Frälsarens hårda själakval och arbete, såsom hade han själv varit med honom Långfredagsnatten i Getsemane, och sett huru han vankade av och an, än till sina lärjungar, än ett stenkast från dem, och visste knappt varthän, under det han kastar sig ned på blotta marken och beder i blodsvett och tårar. Han talar om Frälsarens tystnad under de lögnaktigaste beskyllningar, om han villiga utledande till Golgata, som hade han själv sett huru saktmodigt detta Guds Lamm kunde tåla de största oförrätter man gjorde honom, ja, som hade han själv gjort de gråtande kvinnorna sällskap genom Jerusalems stadsport till Golgataberget, och sett sin salighets Gud, utan minsta förbannelse-önskning över sina plågare, gå och bära ett tungt kors på sina ömma och svidande skuldror. Han talar om Frälsarens skamliga upphängande mellan två ogärningsmän, såsom hade han själv med Johannes och Maria stått under korset, och sett den allraheligaste räknad bland ogärningsmän. Han talar om Frälsarens förbön för sina fräckaste mördare, som hade han själv hört dessa nådefulla orden av hans bleknade mun: "Fader, förlåt dem det: ty de veta icke vad de göra." Han talar om Frälsarens begravning, såsom hade han själv hulpit Josef och Nikodemus att lägga honom i den nya graven; och här i vårt ingångsspråk talar han om hans sår, såsom hade han själv med egna ögon sett honom i den märkliga gestalten, varuti Pilatus ledde honom ut för judarna; och sade: "Se människan!" Därför säger han: genom hans sår äro vi helade.  Just på samma sätt som denna saken var för Esaie fattiga hjärta, just på samma sätt måste den vara dig, min vän, för hjärta och sinne - du må vara vem du vill som mig hörer - så vida det annars skall stå väl till med dig; den sårade Frälsaren måste vara dig så närvarande, som hade du sett honom på själva den dagen, då han stod brudgum i sin sårade dräkt för din och sin trolovade bruds räkning. Han fick väl sina sår för flera hundra år sedan, men skall han icke fått dem förgäves, skall du hava någon salig nytta av dem för din själ, så måste det icke vara dig annorlunda, än som hade han fått dem i dag, icke annorlunda, än som vore han i dag hudflängd, i dag törnekrönt, i dag korsfäst och i dag till döds blödd. Ja, alla dagar måste vara dig i tron idel Långfredagar, all veckor idel dymmelveckor, och din erfarenhet måste vara just densamma.

På berg, i dal, och var du är,

är han, din Frälsare, dig när.

Sedan är ock det ordet vi i vårt ingångsspårk begagnat ganska märkvärdigt. Genom hans sår äro vi helade, säger profeten. Vi helade, vilka vi? Esaias kan härmed förstå hela människosläktet i allmänhet och Guds benådade i synnerhet. Förstår han hela människosläktet i allmänhet, så är hans mening i ingången denna: Genom hans sår kan vem som vill, han må vara aldrig så stygg, hård, syndig och på alla kanter förbannad, komma till hälsa för sin arma själ, om han ej annars med flit vill behålla eländet. Och här hade Esaias ganska rätt; ty här är väl ingen så vederstygglig syndare inför Gud, att han ej också kostat Frälsaren många svidande sår, och kunde således för hans blods och sårs skull bliva räddad, så snart han icke med händer och fötter arbetar emot sin egen räddning. Går nu någon åt förtappelse, så kan Jesus taga himmel och jord till vittne, att han är oskyldig i hans blod; ty läkedomen och hälsan i hans sår nekas honom ej mer än andra, så länge nådetiden varar; men säkert är det att Esaias med ordet vi menar sig och alla Jesu redliga vänner, före och efter sig i alla världens tider. Vi, vill han säga, vi som i vår uppvaknade själanöd icke sågo oss någon annan tillflykt, varken i himmelen eller på jorden, än till Jesu sår, så vida det skulle bliva väl med oss, vi som blivit i dessa såren så grundligen läkta, att vi knappt själva veta, vart sjukdomen har tagit vägen, vi, som ifrån denna välsignade stunden icke funno och icke vilja trivas på något annat ställe, än i dessa såren; vi äro de, för vilka den käre Frälsaren egentligen håller sina helbrägdagörande sår öppna. Genom hans sår äro vi helade. Ack, att här vore mången i kyrkan i dag, som kunde räkna sig ibland dessa saliga. Vi sårade stackare äro här nog av. Jesus give, att de alla kände sitt tillstånd, så skulle läkedom och rening i Jesu sår visst icke tryta dem mera än läkedom för lekamliga åkommor. Efterdöme häruti uppvisar dagens heliga Evangelium.

Mildaste Herre Jesus, du himmelske själaläkare, du känner bäst både dem ibland oss, som svida under sina sår, och dem, som icke veta därav. Skänk mig kraft, att i dag ur ditt ords rika fatabur kunna framtaga både nytt och gammalt för var och en av dessa syndare! Låt denna enfaldiga predikan, du giver mig nåd till att hålla på denna stunden, bevisa sig såsom spjut och naglar i alla andligen sårades hjärtan! Låt dem icke kunna trivas, icke vara nöjda med sig själva, förrän de fått läkedom i dina sår; och bevara dem, som redan fått den, att de må behålla den till dess de i dina sår insomna! Hör mig, min sårade Frälsare, då jag ber dig därom i din egen bön: Fader vår...

Votum.
EVANGELIUM Lukas 10:23-37

Herre, helga och led oss i din sanning; ty ditt ord är sanning! Amen.

Betraktelse: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår
1) De andligen sårade syndare
2) Deras läkedom
3) Deras hälsa

Jag är allt full med syndasår,
ack, låt din hand mig hela!
Jag är helt blind och vilse går,
din nåd låt mig ej fela!
Jag är helt svag, förbarma dig,
förlorat får, men uppsök mig,
och hjälp av idel nåde!

Första delen: De andligen sårade syndare

I vår upplästa text omtalar Jesus en man, som på sin resa från Jerusalem till Jeriko kom i rövarhänder, blev avklädd och sargad, samt lämnad halvdöd på vägen. Man kan väl ej tänka sig en människa i svårare belägenhet än denna, helst sedan de förbifarande ingen hjälp visade honom. O vad han måste ha utstått och lidit, seende döden allt närmare nalkas med var droppe blod, som rann ur de oförbundna såren!

(forts.)