Giv mig, min son, ditt hjärta! Är det icke Guds röst som ropar? Och klokheten låter höra sig. Offentligt vid vägen och på gatan står den; vid stadsporten står den och ropar: Giv mig, min son, ditt hjärta! (Ords. 23:26). Så säger, så beder Salomo, den visaste bland fornvärldens konungar, men icke å egna, utan å Guds vägnar. Gud är den Fader, som talar till oss såsom barn: Giv mig, min son, ditt hjärta!
Ack ja, min Gud! Åt vem skulle vi hellre giva vårt hjärta, än åt dig? Det är ju redan dina händers verk, din egendom, din tillhörighet; du har ju själv skapat det. Och var skulle det väl även bliva bättre bevarat, än i dina händer? Är vårt hjärta i elaka människors händer, i satans våld, o, då står det illa till! Men lämna vi det i Guds hand, och låta det regeras av Guds Ande, då hava vi det väl förvarat.
Gud fordrar icke av oss tjugotvå tusen oxar, och ett hundratjugotusen får, som Salomo offrade vid sitt nybyggda tempels invigning, utan han begär blott vårt hjärta. Hjärtat betecknar alla mänskliga själens krafter, men isynnerhet viljan. Ty alldenstund i hjärtat alla livsandar tillredas, och från detsamma utdelas i hela människokroppen, där de åstadkomma allt vad man vill, önskar, åtrår, förkastar, hatar m.m., har den heliga Skrift betjänat sig av detta enkla ord för att därmed utmärka människans alla böjelser, begär och vilja.
När därför den himmelske Fadern säger: Giv mig, min son, ditt hjärta! så fordrar han vår själ, vår vilja, vår kärlek. Dessa skola vi så giva honom, att vår själ följer hans underbara ingivelser i allting, att vår vilja fullkomligt underkastar sig hans vilja, och att vår kärlek endast och allenast kvarbliver vid honom.
[---]
Av kärlek framställer han sig i dagens heliga Evangelium som den gode herden, vilken låter sitt liv för fåren, som den herden, vilken känner sina får, förer dem, betar och vårdar dem, samt så vaktar dem att vargen icke kan taga eller skingra dem. Billigt bör var människa vara sin egen själasörjare, och detta vara hennes förnämsta omsorg, att icke taga skada till sin själ. Dock är det icke med vår sorg tillfyllest, om icke den sörjer för oss, som har sagt: Mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5). Och se, han vakar för våra själar, och är beredd att hämta dem ur fördärvet. Denna hans omätliga kärlek böra vi även tacksamt erkänna, och det är denna kärlek som jag, genom Guds nåd, ämnar taga till ämne för vår andakt i dag. Fader vår...
Evangelium Joh. 10:11-16
Kristus, den gode Herden och trognaste själasörjaren.
1) Huru han giver oss sitt hjärta; och
2) Huru vi böra giva honom vårt hjärta igen.
Du fridens Gud, som ur dödens boningar till oss återbragt den stora Herden, genom det eviga Testamentets blod, vår Herre Jesus Kristus; skapa i oss ett rent hjärta, och giv oss en ny viss Ande; bibehåll våra hjärtan vid det enda, att vi frukta hans namn, att hans trogna vård om våra själar icke måtte gå förlorad! Amen.
Första delen.
Dem, som Gud kallat till predikoämbetet, att vara rätta Herrens präster, har han ingen ringa börda pålagt, i det han gjort dem till själasörjare. Salig är den tjänare, som Herren i detta kall finner trogen. Sannerligen, säger jag eder, han skall sätta honom över allt det han äger. (Luk. 12:43-44).
Vi hava, såsom Guds tjänare, följaktligen även det stora, det viktiga åtagandet, att göra reda för vårt uppdrag, och måtte detta redovisandet så utfalla, att vi av den store överherden få detta hedrande och tröstande intyg: Du har varit en god herde! Du har väl skött och vårdat de dig ombetrodda fåren.
I detta svåra kall hava vi Kristus till förebild. VI finna honom redan som lärling och yngling förmanande dem, som avhörde hans läror, att de skulle lära av honom, ty han var ödmjuk av hjärtat (Matt. 11:29).
Under övervägande härav torde någon tänka: då Kristus är ödmjuk av hjärtat, huru kan han då så berömma sig själv av att vara en god, mäktig och öm herde? Knuten är lätt löst. Den stoltes beröm ur egen mun luktar illa, emedan han däruti intet annat söker än eget rosande, och emedan han talar högt för att bliva hörd och högt ansedd; men den ödmjukes självberöm låter sig därför väl höras emedan han däruti ingenting söker, än vad andra kunna fördraga, och uppräknar sin förtjänst i den avsikt, att därför tacka Gud och förbättra sin nästa. Av ingen annan orsak talar Kristus här så mycket om sin trohet som herde, än den, att vi arma förskingrade får måtte hysa desto större förtroende till hans ledning och taga till honom vår tillflykt.
Han har i den heliga Skrift många behagliga namn, under vilka han sig för oss uppenbarar; men i intet finnes mera tröst än i detta, att han är en god herde. Han heter vår broder, vår brudgum, vår konung. Alla dessa namn äro icke utan kärlek, men också icke heller utan sorg och fruktan. Ty bröder äro ofta närmare besläktade genom blodet än modet, eller sinnet. Huru ofta låter icke en brudgum sin brud sitta i elände och söker en annan i sin glädjeyrsel? Att umgås med konungar och stora herrar är ofta farligt. Den, som kommer för nära elden, bränner sig, och fryser, om han kommer för långt ifrån den. Blir någon allt för högt uppsatt, så måste han hava ett gott huvud, om han icke skall få svindel, och dimpa ned. Blir någon däremot alltför mycket tillbakasatt, så oroar sig hans hjärta däröver, att han måste se alla kliva framom honom.
Men i namnet en god herde är ingen bokstav, som icke ingiver oss en god förhoppning. Herden vredgas icke över sina får, utan har gott tålamod med dem. Han för de friska på gott bete, han bär de svaga, han helar de sjuka, och sköter dem alla lika ömt. En sådan är vår Frälsare, den gode Herden, den trognaste Själasörjaren.
Låter det sorgligt och klagande, när var och en ibland oss måste säga med David (Psalt. 119:176): "Jag är som ett förlorat, vilsefarande får!", så är det desto tröstligare att överherden Jesus är kommen i världen att uppsöka och saliggöra det, som förtappat var. Vänd åter, vänd åter, du i världens lustar och nöjen förvillade, förtappade får! Här är den gode herden, som ingenting äger, varav han icke gör dig delaktig. Jorden har han redan givit dig, och himmelen har han redan lovat dig. På jorden har han underlagt allt dina fötter; ja, sol och måne, vindar och regn, sommar och vinter tjänar dig! Fordrar du ännu mer av din herde? Han, som utgivit sig själv för dig, skall ingenting dig förneka.
"Jag är", säger han, "den gode herden; en god herde låter sitt liv för fåren." Vem är, utom honom, en så god herde, att han vill dö för sin hjord? Världen är full av legoherdar, som blott avse egen vinning, och icke vakta hjordarna; utan då de se ulven komma, fly de och lämna dem i sticket. O avgudaherdar, som hjorden övergiva, svärdet komme över deras arm, och uppå deras högra öga; deras arm borttvine, och deras högra öga varde mörkt (Sak. 11:17).
Huru troget har icke Kristus däremot sörjt för våra själar, då han för dem uppoffrat sitt liv? Han såg de blödande fåren; hans kärlek helade deras sår. Han såg de sjuka och döende får; av kärlek dör han, på det de måtte få leva och hava nog. Vem har sålt, gripit och överlämnat Frälsaren? Vem, utom kärleken till oss? Vem har krönt honom med törnen och gisslat honom med skorpioner? Hans kärlek. Vem har fäst honom vid korset? Vem iskänkt för honom galla? Vem har nedsänkt honom i graven? Hans kärlek till sina får; ty alla hans fiender hade aldrig kunnat tvinga honom till vad hans kärlek, hans frivilliga kärlek för oss gjorde.
"Jag låter", säger han, "mitt liv för fåren." Ingen tager det ifrån mig, utan jag låter det av mig själv; jag haver makt att låta det, och jag har även makt att taga det igen. Andra människor måste dö; men Kristus har velat dö. Efter han ingen synd hade, så hade ej heller döden någon makt över honom, så vida han ej själv ville giva sig i dess våld, och detta var vad han frivilligt gjorde. Annars är herdens död även fårens död; ty när herden är borta, så kan ulven desto lättare bortrycka och förskingra den. Men Kristi död är liv för hans får; ty han är icke så död, att han förblivit död, utan han dog för att åter uppstå och för att införa till oss ett evinnerligt liv. Därför sörjer han icke blott i allmänhet för sin hjord, utan ock för varje får särskilt, att intet måtte förtappat varda. "Jag känner mina", säger han, "liksom jag känner Fadern." Liksom Fadern igenkände den gode Son, i vilken han hade ett gott behag, så igenkänner ock Jesus de sina, vilka han anför för sina får, sina utvalda, ja, såsom lemmar av hans kropp, älskar dem hjärtligen och har sitt välbehag i dem.
I samma förstånd säger David i Psalt. 1:6: Herren känner de rättfärdigas väg, men de orättfärdigas väg förgås. Herren känner väl även de gudlösas väg, men så, att han finner misshag därtill och vill icke se dem: däremot känner han de gudaktigas väg så, att han befrämjar den, styrker och leder dem, som därpå vandra, och framhjälper dem till målet. En så trogen, så öm själasörjare är Jesus Kristus, vår herde, vår Frälsare.
Men vad säger Jesus vidare i dagens Evangelium: Jag haver och andra får, som icke äro av detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst: och det skall varda ett fårahus och en herde. Härmed syftar Frälsaren på hedningarnas omvändelse, vilka före hans ankomst voro främlingar i Israel, utan delaktighet i dess samfund och Testamentets löften om frälsning och salighet genom Messias. Mosaiska ceremonialiska lagen utgjorde en oöverstiglig skiljemur mellan judar och hedningar. Ja, fiendskapen, hatet och bitterheten voro så stora, och gingo så långt, att även de av judarna, som omvände sig, icke kunde kväva dem. De förebrådde ju Petrus därför, att han hade umgåtts med hövitsmannen Kornelius och ätit hos honom (Apg. 1:2-3). Hedningarnas omvändelse var judarnas minsta bekymmer, och om fariseerna då och då, av ärelystnad eller annan orsak, befattade sig med sådant, så var det blott en ganska otjänlig omvändelse, i det de av ett avgrundsbarn gjort tvenne, dubbelt mer än de voro själva (Matt. 25:15).
Men desto större var vår Herre Jesu Kristi nåd, vilken förde dessa förtappade får till sitt fårahus, det är till sin kyrka och församling, och sålunda genom Evangelii predikan dem omvände, att numera även judar och hedningar utgöra en hjord, vilkas gemensamme herde Kristus är. Den hårda tjänstetid, som Jakob i hela sju år förrättade hos Laban medelst vaktande av dennes får, blev honom av Gud så rikligen vedergälld, att han på sin återfärd kunde säga: Nu är jag till två skaror vorden (1 Mos. 32:10). Likaledes har ock vår Frälsare för sitt svåra bemödande, för sina många sår, blivit så välsignad, att han vunnit tvenne skaror, tvenne flockar, i det han förenat judar och hedningar i en församling och blivit bådas herde. Denna församling förökar han stundligen, och vinner dagligen flera själar genom sitt Evangelium, dem han omvänder och till sig förer. O, vilken god Herde, vilken trogen Själasörjare, som med så stor, så innerlig kärlek vänt sitt hjärta till oss!
Ack, haven honom kär,
vår själavän han är,
så ädel, hög och präktig,
så väldig, stark och mäktig;
han kan vår själ försvara,
och i sin hand bevara.
Senare delen.
Låtom oss nu se till, huru vi måste giva honom vårt hjärta igen: Först måste vi använda vårt förstånd till hans kännedom, ty Kristus säger: Jag känner mina, liksom min Fader känner mig, och jag känner Fadern. Väl är vår kunskap om Kristus icke så fullkomlig, som hans om Fadern; ty vad vi veta är ringa. Likväl, fast vårt förstånd icke hinner utforska Jesu gudomliga väsende och att fullkomligt uppfatta alla detsammas hemligheter, har han i sitt ord för oss uppenbarat vad vi hava av nöden att därom veta. Dagliga erfarenheter lär oss, huru god och mild han är emot oss syndare; hela skapelsen ådagalägger hans välgärningar; och hans styrelse och försyn visa, huru väl han med oss menar.
Vi hava icke fått denna världens anda, utan den anda, som är av Gud, att vi veta kunna vad oss av Gud givet är. Det är en stor Guds välgärning, att vi hava undfått en förnuftig själ, därför är det ock billigt att vi därför använde allt vårt förstånd att förvärva oss en rätt kännedom av Gud och den han sänt haver, att icke han må nödgas över oss klaga med profeten Esaias: En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet (kap. 1:3). I sanning är då en oärd bonde, som i sitt hjärtas enfaldighet ödmjukt vördar och tillbeder sin Skapare; långt förståndigare än den lärde, som icke tror på Gud, utan vill bevisa sin skarpsinnighet därutinnan, att han bemödar sig utplåna ur sitt hjärta den Guds kännedom, som honom medfödd blivit. En vis berömme sig intet av sin vishet; en stark berömme sig inte av sin starkhet; en rik berömme sig inte av sin rikedom; utan dne, som sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden; ty sådant behagar mig, säger Herren (Jer. 9:23-24).
Men det är icke nog, att vi känna Gud med förståndet: vi måste även underkasta honom vårt hjärta och vår vilja, samt av all vår själ honom hörsamma. Ordet höra, som Frälsaren i dagens text brukar, betyder i grundspråket både höra och lyssna till, höra med all uppmärksamhet. Liksom fåren följa sin herde, så måste vi kristna även följa vår trogne Själasörjare. Därför har han offentligen framställt sitt efterdöme i vårt Evangelium; att därigenom lära oss vad vår frid tillhör. Hans levnad är vår vägvisare, och hans gärningar vår själs ledare. Dessa måste vi troget följa. Om ett får vill följa sin herde, måste det trampa i hans fotspår för att undvika alla irrvägar; och skall en kristen följa sin Frälsare, måste han aldrig samtycka till någon uppsåtlig synd. Går fåret ur vägen och förlorar stigen, så blir det lätt ulvens rov: avviker en kristen från sin Frälsare, så står satan strax tillreds att anamma honom.
Gör man sig därför nu denna fråga: Huru skall en människa sin väg ostraffliga gå? Så finns därpå intet annat bättre svar, än detta: När hon ställer Frälsaren till förebild för sin vandel och icke från vägen avviker varken till höger eller vänster. Våra ögon äro ännu förmökrade; men vi hava dock sett nog för att erkänna Jesu makt och nåd i våra hjärtan, blott vi inrymme dem åt hans inneboende; och vi hava även sett nog för att i tro och ödmjukhet tillägna oss hans försonings förtjänst; och vem skulle vi väl hellre vilja giva vårt hjärta, än honom, den trogne Herden, den trognaste Själasörjaren?
Trogen är Herren, och i honom är intet ont. O, att vi blott menade troget även med honom, undveko det onda, alldeles överlämnade oss åt honom, och aldrig uraktläto vad han i Jer. 51:45 oss bjuder: Var och en undsätte sin själ för Herrens grymma vrede. Huru sker detta? Jo, när vi överlämna den i Guds hand, och give vårt hjärta åt honom, som så kärleksfullt givit oss sitt. Honom böra vi därför uppoffra hela vårt liv, och hans namn beständigt prisa och lovsjunga, vad än världen därom må tro och döma; ty den gudaktige lyssnar icke till världens omdöme, utan till Guds vilja och ära. Då få vi av Kristi mun höra de ljuva orden: "Jag känner de mina."
O, kära själ, du som hör denna röst, betänk då Syraks varning: "Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjäna icke Gud med ett falskt hjärta." (1:36). Ty den rättfärdige Guden utforskar och känner dig: han prövar hjärtan och rannsakar njurarna. Vi hycklar du, syndiga människa? Menar du, att du kan förblinda ögonen på den allseende Guden? Han känner de sina, och om du än tvådde dig med lut, och toge där mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger Herren. Ty min ögon se uppå alla deras vägar, att de icke skola kunna gömma sig för mig, och deras missgärning är för min ögon ofördold (Jer. 2:22; 16:17). Vad hjälper det dig väl, om du ställer dig än så rättfärdig och yttre tillpyntad inför världen, då den evige Guden, som känner ditt hjärta, vet att det är elakt och befläckat med synd? Ve eder, I skrymtare, som ären lika de gravar, som utantill äro vitmenade, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro de fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd (Matt. 23:27-28). I ären de, som gören eder själva rättfärdiga för människor, men Gud vet edra hjärtan; ty det som för människor högt är, det stygges Gud vid (Luk. 16:15).
Därför, väl den människa, som kan oförskräckt säga med Hiskia: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat haver uti sanningen med fullkomligt hjärta, och haver gjort vad dig täckt varit (Jes. 38:3). Väl den, som kan med Petrus tröstligen åberopa Kristi allvetenhet, och på hans fråga: älskar du mig? giva detta svar: Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig (Joh. 21:17). Därför, min kristen! Så ofta en ond tanke uppstår hos dig, så kom ihåg att Gud känner de sina och allt, även dina hemligaste tankar. Blygs att tänka inför Gud, vad du blyges över inför människor att uppriktigt tillstå. Gör och tala intet i hemlighet, som du icke vågar offentligen göra och tala inför alla människor; ty Gud ser in i det dolda och utforskar allting, så att ingen tanke uppstiger i din själ, intet ord svävar på din tunga, och ingen föresats tilldanas i hela din levnad, som ha icke vet och känner.
Men har du ett gott samvete, så gläd dig; ty Kristus, din trogne herde, känner dig, och den, som känner dig, älskar dig. Han känner de tankar, du hyser om honom, och ser dem från fjärran, innan de uppstodo i ditt hjärta. Han känner dina tårar, och ser dem långt ifrån, innan de ännu komma fram i dina ögon. Han känner din lycka och olycka, och ser båda från fjärran, innan någondera drabbade dig. Är du ett fattigt, förhungrat får, som världen icke vill vidkännas, o, trösta dig! Herren känner de sina. Är du så föraktad, att dina egna vänner, och de vilka du förut gjort gott, icke vilja känna dig - så trösta dig; Herren känner de sina. Vad bekymrar det oss, om tjänarna icke känna oss, om vi endast stå i gott förstånd med Gud? Det är oss en ringa ting att dömas av människorna och att av dem smädas och misshandlas. Här äro vi de förborgade, ty vårt liv är förborgat i Kristus med Gud, men när edert liv Kristus uppenbarad varder, då varder I ock uppenbarade med honom i herrligheten (Kol. 3:3). Här äro vi såsom främmande, och vad bekymrar det väl en främling, om man på hans färd känner honom, eller icke? I sitt fädernesland bliver han nog känd, om något gott är hos honom. Här äro vi i denna världen såsom främlingar: om få eller många där känna oss, gör oss lika mycket. Om vi där endast uppföra oss så, att vi däruppe, i vårt rätta fädernesland bliva väl emottagna, så kunna vi vara nöjda. Vad kan vara oss gladare, än Jesu ord: Fröjder eder, att edra namn äro skrivna i himmelen (Luk. 10:20)!
O, ve de getter, till vilka Herren Jesus måste säga: Jag känner eder icke! Väl åter de får, om vilka han säger: Jag känner de mina, ty deras namn äro skrivna i himmelen. Jakob kände de får för sina, som voro spräckliga och fläckiga (1 Mos. 30:32), och Kristus skulle icke känna sina, som han besprängt med sitt blod och med sitt korstecken betecknat! Känner han oss nu för de sina, så tron ej att han skulle låta oss något fattas. Var och en sörjer för sitt, och Kristus skulle icke göra det, utan förgäta de sina? Bort det! Så länge denne gode Herde, denne trogne Själasörjare vakar, vaktar, vårdar och leder oss, kunna vi trygga gå vår bana, trots ulvens list och djävulens snaror; ty hans stav skyddar och hans mäktiga arm försvarar den honom så dyrbara hjorden.
Värda åhörare. Vare det nu vårt ivrigaste bemödande, vår heligaste föresats att bereda oss värdiga till denna Jesu Kristi nåd och omsorg för oss arma syndare. Vandren alltid i den gode Herdens fotspår! Bedjen Gud om bistånd att undvika ulvens, det är djävulens, världens och köttets stämplingar emot vårt timliga och eviga väl, och att med en ostrafflig vandel och ädla handlingar alltid nalkas honom, den gode Herden och den trognaste Själasörjaren, i det fasta uppsåt att aldrig vika ur den väg, varpå han för och ledsagar de sina! Ja, måtte vi, älskade vänner, alltid med tillförsikt kunna säga var för sig:
Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter:
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från din kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.
Det Gud alla nådeligen förläne för den gode Herdens, den dyre Frälsarens Jesu Kristi skull! Amen.
söndag 14 april 2013
Första söndagen efter påsk - Jesus Kristus, de faderlösas Fader
Jag skall icke låta eder vara faderlösa; jag skall komma till eder. Dessa tröstande ord yttrade Jesus, vår Frälsare, till sina lärjungar, då han beredde dem på sin förestående bortgång ur denna världen till sin gudomlige Fader i himmelen: och lämnade dem därigenom det ömmaste prov av sin kärlek och omsorg för deras framtida öden. Jag skall, säger han, icke låta - - - till eder. (Joh. 14:18).
Värdaste åhörare! Intet tillstånd är i världen ansett för olyckligare än det, att vara fader- och moderlös. Ett sådant barn kan varken råda eller hjälpa sig självt, och vet ofta ingen, hos vilken det kunde söka tröst och råd. Har det rikedom, så gives mången gång i världen nog samvetslösa människor, för att lättsinnigt lägga sig till alltsamman: är det fattigt, så bliver förakt dess lott, och om det än äger vänner, som för skam skull åtaga sig dess framtid och uppfostran, så är dock icke vännernas hjärta föräldrarnas. Ja, många, som de förut högaktat, känna dem alldeles icke igen, när fadern är död. Här gäller världens ordspråk: när barnet är dött, är fadderskapet slut.
Dock, det bästa är, att Gud ännu lever, som är en fader för varje faderlös, och som sagt till Abraham: Jag vill vara din Gud, och din säd efter dig (1 Mos. 17:7). Han är alla väsendens Fader och den, som själ och kropp skapat haver; därför övergiver han icke sina händers verk, utan bliver i faders ställe för dem, som sin fader förlorat. Föräldrarna äro i alla fall endast verktyg i hans händer och kunna icke utan hans biträde främja sina barns väl. Barn, som ännu hava föräldrar i livet, falla ofta, i förtröstan på dem, i lättja, vanart och vällust; men de barn, som mist sina föräldrar, nödgas gripa sig an att visa flit och arbetsamhet, vandra försiktigt, och lära därav att alltid anropa Gud om bistånd, samt bliva så mycket mera ödmjuka i hjärtat, som de icke kunna trotsa på andras hjälp och understöd. Dagliga erfarenheten bekräftar detta, och Guds nådiga beskydd över dessa olyckliga röjes över allt. Bliver föräldrarnas möda att väl uppfostra sina barn krönt med framgång - strax tilldelas dem hela förtjänsten därav; men lyckas det den fader- och moderlösa att taga sig fram i världen - vems blir då förtjänsten? Jo, då måste något var erkänna: det har Gud gjort, Gud, de faderlösas Fader. Som en fader försörjer och livnärer han dem, som en fader vill han även skydda och bevara dem.
I dagligt tal säger man om en olycklig ordspråksvis: där gärdsgården är lägst, vill man alltid kliva över; men det är ett högt och starkt stängsel, som Gud upprest omkring dem, då han säger i sin lag: I skolen ingen änka och faderlös barn bedröva. Bedrövar du dem, så varda de ropandes till mig, och jag skall höra deras rop. Och min vrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med svärd, och edra hustrur skola varda änkor, och eder barn faderlös. (2 Mos. 22:22,24). Och vidare: Förbannad vare den, som böjer främlingens, den faderlösa och änkans rätt; och allt folket skall säga Amen (5 Mos. 27:19)! Samt hos Malaki (3:5): Jag skall komma till eder, och straffa eder, och skall vara ett snart vittne emot dem, som orätt göra änkan och de faderlösa.
Se, så ivrar Gud, såsom en fader för de faderlösa och änkors domare! Detta bör således tjäna till tröst för en om sina barns väl bekymard fader, att han nämligen vet, att Gud skall efter hans död faderligen försörja de sina, som han säger i Jer. 49:11 Vad där kvarbliver av dina faderlösa, dem vill jag livet unna, och dina änkor skola hoppas uppå mig.
Men även andra bedrövade kunna trösta sig därmed att Gud är de faderlösas Fader; emedan, efter Skriftens talesätt, namnet faderlös icke blott tillägges barn, som mist sina föräldrar, utan ock i allmänhet åt alla övergivna och hjälplösa. Guds kyrka ser ut i dess förföljelsetillstånd, som en arm och tröstlös änka, över vilken alla väder gå (Jes. 54:11). Så äro ock dess barn såsom faderlösa att anse. Gud är dem en fader, han sörjer för dem, och omgjordar de svaga med starkhet.
Kristi lärjungar voro, efter deras Mästares död, ej annorlunda att anses, än som faderlösa och åt sig själva lämnade; de förborgade sig inom tillslutna dörrar, och instämde i klagosånger: Vi äro faderlösa och haver ingen fader (Klag. 5:3). De voro i högsta behov om tröst, och sökte därefter. Frälsaren förnamn detta, och åtog sig hjärtligen deras förlägenhet, att de till sina själar måtte frälsta bliva och icke fördärvas. Så upplyftom nu våra ögon, värdaste vänner, och låtom oss i dagens helga evangelium närmare beskåda denna Jesu Kristi kärlek, och därav taga oss ett lärorikt ämne för vår betraktelse på denna åt gudlig andakt helgade stund.
Jesu, du all godhets källa,
du de faderlösas far,
låt vår suckan för dig gälla,
och vårt säkra bistånd var!
Finner du ett slutet sinne,
och ett hjärta stängt för dig -
öppna det, och bliv därinne
med din nåd - o, hör du mig!
då jag beseglar min bön, med den du själv oss lärt haver: Fader vår...
Evangelium Joh. 20:19-31
Betraktelse: Jesus Kristus, de faderlösas Fader,
ådagalagt genom
1) hans vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och
2) hans milda sätt att trösta och sörja för dem.
Herre Jesus, vi äro alla vilsefarande får och faderlösa barn i denna vida försåtliga världen! Besök våra hjärtan och låt din Andes kraft trösta och hugna oss i alla våra livsdagar! Lär oss förstå ditt ord, som är, i all vår nöd och sorg, vår säkra tröst och fasta borg, ja,
Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå,
men genom denna jämmerdal
må vandra till din fröjdesal! Amen.
Första delen.
Vi läste nyss i dagens evangelium, att Jesus överraskade sina bekymrade lärjungar, som hade stängt sig inne av rädsla för judarna, med ett besök, aftonen på första sabbaten, och hälsade dem med det vanliga: Frid vare eder!
Om aftonen, då dagen avsvalnat, hörde våra första föräldrar, efter syndafallet, Guds röst i Eden, som förkunnade dem dödens dom. Om aftonen, efter Jesu uppståndelse, hörde lärjungarna Kristi röst, som förkunnade dem liv, frid och salighet. Om aftonen återkom den av Noak ur arken utsända duvan med en olivkvist i näbben, såsom ett tecken att vattuflödet avtagit, och att torra platser åter funnos på jorden.
Om aftonen kom Jesus, över vilken den helige Ande vid hans dop svävade i duvoliknelse, från Jordans flod, och förkunnade frid på jorden åt alla dem, som anammade honom. Han hade lovat apostlarna, att de skulle få återse honom i Galileen; men han dröjde icke så länge därmed; utan besöker dem själva första aftonen efter sin uppståndelse. Intet mörker, ingen tillstängd port, ingen makt kunde hålla honom tillbaka. Han gick genom lyckta dörrar och återfann sina lärjungar, dem fruktan hade skingrat, men kärleken nu återförenat.
Många gånger hade Jesus visserligen förmanat sina lärjungar, att de skulle bliva eniga och icke söndra sig eller skiljas åt. Han hade likväl kort före sin död den smärtan att se en träta dem emellan uppstå om vem som av dem skulle hållas för den förste (Luk. 22:24), men numera, då förföljelse och död hotade dem, blevo de åter endräktiga; och det var denna enighet, som Frälsaren ville vidmakthålla, och vartill han ansåg sin personliga närvaro ibland dem för det säkraste befordringsmedlet.
De fruktade för judarna, som med raseri förföljde hjorden, sedan de dödat Herden: de kommo härvid icke ihåg Mästarens ord (Matt. 10:28): Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hava dock icke makt att dräpa själen: utan rädens mer honom, som kan fördärva både kropp och själ i helvete. Även hade all hugkomst av Kristi många underverk och stora gudamakt hos dem försvunnit.
Väl kunde de, i fall Jesus kommit till dem för att bestraffa, anföra till sin ursäkt, att man i sorgens stund icke alltid är sig själv mäktig, icke så lätt kan finna och fatta, vad till hjärtats frid och lugn hörer Det är lätt för den, som är frisk, att giva den sjuke råd, och för den glade att muntra den bedrövade; men när bladet vänder sig för dem, sjunga de ur en annan ton. Men nu uppträdde den milde läraren mitt ibland dem, såsom en tröstens ängel, förkunnade dem å nyo ändamålet med hans sändning av Fadern, och gav dem likaledes anvisningar, varthän de skulle begiva sig för att förkunna hans ord och Guds vilja, som han dem lärt hade, och slutligen blåste han på dem och sade: Tager den Helige Ande; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna.
De trogna lärjungarna funno nu genast, att deras gode Mästare stod mitt ibland dem. En stum förundran tyckes hava intagit med alla, efter intet ord till gensvar finnes upptecknat. Nu kom även Tomas till dem. Naturligtvis berättade de honom genast i tysthet, vem den dyre främlingen var, och då denne icke ville tro det, utan äskade tecken och bevis, framträdde Jesus själv med sina genomborrade händer och fötter och sin uppstungna sida, och bad honom icke vara tvivelaktig, utan trogen. Tomas, rörd och förlägen, kunde då ej framstamma mera än dessa orden: Min Herre och min Gud!
Ack, mina vänner, om varje Tomas i våra dagar - och sådana finnas här, ty värr, rätt många - vore så lätt övertygad, så lätt återförd till rätta och sanna vägen; huru väl vore det icke då! Mången olycklig, mången osalig tvivlare skulle då återvända till sanningens kunskap och bliva räddad till sin själ. Mången inbilsk, höglärd stackare skulle då, nedsänkt i stoftet, avsvärja sin villfarelse och bliva, lik en annan Saulus, en nitisk Paulus, att utbreda Kristi rike på jorden och befrämja evangelii framgång.
Men huru få äro icke de, av tidens anda förvillade, som få ögonen öppnade över sin beklagansvärda belägenhet, lära inse sin stora okunnighet och irring, omväxla tänkesätt och behjärta Jesu tröstfulla ord: Saliga äro de, som icke se och dock tro! Nej, om än människones Son själv nedstege till sådana självkloka och olyckliga människor, visa i världens ögon, men galningar inför Gud; skulle de knappt giva hopp om förbättring, om återgång till det enda och rätta, varmed timlig och evig salighet är förknippad. Sådana äro människorna; men Gudi lov, att de dock finnas, och det till ett icke ringa antal, som icke skämmas vid Jesu Kristi evangelium, och som med hans lärjungar kunna i sitt hjärta glädja sig över hans nådefulla besök, såsom av honom utsedda att förkunna hans makt och nåd, för att delaktiga bliva av den salighet, som Gud dem berett, vilka honom frukta och intill änden ståndaktiga bliva. Dessa äro skrivna, heter det i dagens text, på det I tro skolen, att Jesus Kristus är Guds Son, och att I genom tron skolen hava liv i hans namn. -
Älskade åhörare! Bemödom eder att få räknas bland dessa lyckligas antal, som Jesus genom sitt ord besöker, och beredom oss nu att i denna predikans
Senare del
skärskåda, huru Kristus milt tröstar och sörjer för sina lärjungar.
Han tröstade dem i deras bekymmersamma belägenhet därmed att han personligen uppträdde mitt ibland dem med den vanliga hälsningen: Frid vare eder! Detta var hos Hebréerna ett vanligt hälsningssätt, som ofta kom ur ett falskt hjärta, varpå Joab lämnar ett exempel, då han sade till Amasa: Fred med dig, min broder! och hade likväl mord och krig i sinnet (2 Sam. 20:9). Men hos Frälsaren fanns aldrig falskhet, aldrig svek. Ej heller var denna hälsning blott en vanlig hövlighetsbetygelse, utan ett sant, uppriktigt yttrande av vad hans hjärta tänkte.
Segervinnarna i forntiden delade alltid sitt byte med hären. Vad utdelar Jesus bland sina lärjungar? Friden, den eviga friden. Andra potentater skänka sina tjänare guld och silver, gods och ära, men friden kunna de icke bortgiva; ty Kristus, den rätte Fredsfursten, har den i sitt våld, och om honom har Jesaja sagt (Jes. 45:6-7): Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret, jag, som frid givet och skapar det onda: Jag är Herren, som allt detta gör. Det var också icke blott frid med världen, utan ock frid med Gud, som Jesus gav sina lärjungar. För att förvissa dem därom, lät han dem se sina genomborrade händer och sin öppnade sida, och då vordo lärjungarna glada, att de sågo Herren; då sågo de faderlösa sin saknade Fader igen, som förkunnade dem både frid och glädje!
Vidare gav Jesus sina lärjungar den helige Ande, icke så, som ville han därmed giva dem en annan ande, än den de redan undfått, utan han ville härmed meddela dem nya gåvor, vilka de till Evangelii förkunnande hade av nöden.
Avsikten med denna skänk förklarade Frälsaren strax, då han säger: Såsom Fadern haver sänt mig, så sänder jag ock eder; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna. Frälsaren ville härigenom ej, som många kanske tro, giva sina lärjungar en uteslutande makt, att efter behag begagna sig av sin myndighet och bliva liksom tyranner i hans namn; nej, han hade genom sin mildhet och sin kärlek under hela sin levnad upprest det efterdöme, om vars efterföljd av hans lärjungar han icke tvekade. Bot och bättring, ville han säga, är den säkraste lösnyckel, och obotfärdighet i fortsatt synd den vissa bindenyckeln. Hans milda uppdrag innefattade tillika denna vackra lära: Använden, mina vänner och efterföljare, båda dessa sinnebilder av eder makt och myndighet, efter behovet, och missbruken dem icke, väl ihågkommande min Faders ord, att makten är ett lån av honom och att han allena äger att giva och att återtaga densamma.
Hören detta, I lärare, som blivit kallade att på jorden utbreda Kristi rike och hans rättfärdighet. Sen härav, huru eder Fräsare började sitt uppdrag till sina lärjungar med den milda vänskapsfulla hälsningen: Frid vare med eder! Frid vare ock eder första hälsning, var gång I beträden det heliga rum, varifrån I skolen förkunna Guds ord och bud! Evangelium, det är ett glatt budskap, är intet annat än frid och mildhet, och just dessa predikade Kristus. Bestraffen synderna, visen de ogudaktiga hela vådan av deras olyckliga belägenhet, ja, skärpen det straff, som Gud i sin lag därför stadgat och som aldrig utebliver; men gören det med saktmodigom ande; förfären, men förkrossen icke; väcken den sovande med lagens stav, men icke så hårt, att I döden honom; såren icke hans hjärta, utan att därefter dit ingjuta tröstens helande olja; bringen den obotfärdige till erkännande, till ångrande av sina synder; men störten honom icke i förtvivlan, ur vilken ingen räddning är; och framför allt kommen ihåg, att det heliga rum, varifrån I talen, icke berättigar eder att säga allt vad I viljen, och som ofta ensidighet och ovilja ingivit eder, och vakten eder, att icke därifrån låta utgå ohöviskt tal, som kristnom icke tämmer; utan fastmer var gång I där uppstigen, föresätten eder att troget, hela eder predikan igenom hava i hjärtat till efterföljd den vackra psalmvers, varmed I ofta börjen densamma:
Mitt tal det falle så,
att jag det kan försvara;
onyttig ord ej gå,
ej av min mun utfara:
men när jag tala bör,
hjälp att jag talar rätt -
O Herre, tungan rör,
och lär det bästa sätt!
Då kunnen I alltid med rent samvete säga: Fadern haver sänt mig, och genom hans nåd har det ord, som jag på hans vägnar förkunnat, icke allt fallit på vägen och vordet förtrampat, utan tjänt mången till väckelse och förbättring.
Avslutning
Älskliga vänner i Jesu Kriste! Vi hava nu betraktat Frälsaren, såsom de faderlösas Fader, vilken egenskap han ådagalagt 1) genom sitt vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och 2) genom sitt milda sätt att trösta dem och besörja deras vidare bestämmelse. Ack, att jag höra måtte, det Herren Gud talar, att han sinom folke frid tillsade, på det de icke skola på någon galenskap komma, säger David i Psalt. 85:9. Ack, beder jag, att Jesus, de faderlösas Fader, måtte även framstå mitt ibland oss i dag och till våra själar föra den hugneliga hälsningen: Frid vare eder!
Blott ett är härvid ännu att erinra, nämligen att var och en bör taga sig till vara för den skändliga och fördömliga säkerhetens skadliga frid, på det han icke måtte likna dem, om vilka det heter i Vishetens bok 14:22: "De läto sig icke därmed nöja, att de foro vilse i Guds kunskap, utan ändock de levde i ett sådant vilt och galet väsende, kallade de likväl sådana krig och skadefrid." En sådan olycksalig frid i köttslig säkerhet berövar människan den sanna friden med Gud, och gör den alldeles fåfäng i dess onda väsende. Där varken blygd eller fruktan för Gud finnes, där är intet hopp om härbärge för kristna; men där dessa icke ännu hinnit alldeles inrota sig, är räddning ännu möjlig.
Den elake framhärdar i sin synd; men den vanlige, icke i synden förhärdade syndaren, känner sitt samvete betungat vid varje ny begången synd, sitt hjärta skälva och ingen frid hava, förrän Guds hulda faderliga han åter emot honom utsträckes och hans ljuva "Frid vare dig!" genljuder i hans hjärta. En sådan syndare kan med glädje framträda inför Guds ansikte och säga: Abba, käre Fader! Ty Gud har gjort den, som av ingen synd visste, till ett offer för våra synder, på det vi uti honom skola hava den rättfärdighet, som inför Gud gäller, och tillika skörda rättfärdighetens frukt, nämligen frid och fröjd i den helige Ande.
Saliga äro de fridsamma, som hava frid med Gud, ty de skola kallas Guds barn, och han vara deras Fader, deras värn och beskydd. Kan något förskräckligare för mina motståndare tänkas, än att jag haver den rättfärdige Guden till värn? Men också huru outsägligen sällt, att hava Gud till värn, den Guden, på vars barmhärtighet ingen ände är, och vars godhet är var morgon ny, och varar från släkte till släkte. Ingen undre däröver, att denna frid så ringa anses och aktas av världen barn; ty den är högre än allt förnuft.
O huru glad är den själ, som har frid med Gud och av honom icke har något ont, utan allt gott att förvänta! Huru herrligt prisar hon Gud! Huru ringa skattar hon icke all världens flärd och gunst, huru säll är icke hennes levnad, och med vilken glädje går hon icke sin förvandling till mötes! Hon säger frimodigt med David: Herren är mitt ljus och min hälsa; för vem skulle jag frukta mig? För vem gruva mig? Min Fader och moder övergiva mig, men Herren upptager mig. (Psalt. 27:1,10).
Huru ovärderligt för oss kristna var icke det uppdrag, som Jesus vidare gav sina lärjungar, att sprida hans lära och fullborda det stora verk, som han genom sin himmelske Faders bistånd, och efter hans gudomliga vilja, hade begynt! Härigenom visar vår kärleksfulle Frälsare, att hans ömhet även sträckte sig långt utöver de orter, han då besökte, och till ännu ofödda släkten, vilkas ledare han beslöt bliva, genom de lärare han beslutat utsända bland dem, som ännu irrade i villfarelsens mörker. Huru oändelig, värdaste åhörare, är icke denna Guds godhet! Även vi voro villfarande får, utan herde, och faderlösa barn, utan beskydd.
Låtom oss då alltid vara redo att emottaga hans stora välgärningar i botfärdighet och ödmjukhet. Låtom oss för hans hemsökande nåd icke tillsluta våra hjärtan, utan måtte han alltid finna deras dörra öppna! En gång nalkas aftonen, livets sista afton. Väl oss då, om vi få lyckan av denna höga gästens besök! Måtte han i dessa viktiga ögonblick, som en kristens ängel, framträda intill oss, med den milda hälsningen: Frid vare eder! Kommer i min Faders glädje! Amen.
Värdaste åhörare! Intet tillstånd är i världen ansett för olyckligare än det, att vara fader- och moderlös. Ett sådant barn kan varken råda eller hjälpa sig självt, och vet ofta ingen, hos vilken det kunde söka tröst och råd. Har det rikedom, så gives mången gång i världen nog samvetslösa människor, för att lättsinnigt lägga sig till alltsamman: är det fattigt, så bliver förakt dess lott, och om det än äger vänner, som för skam skull åtaga sig dess framtid och uppfostran, så är dock icke vännernas hjärta föräldrarnas. Ja, många, som de förut högaktat, känna dem alldeles icke igen, när fadern är död. Här gäller världens ordspråk: när barnet är dött, är fadderskapet slut.
Dock, det bästa är, att Gud ännu lever, som är en fader för varje faderlös, och som sagt till Abraham: Jag vill vara din Gud, och din säd efter dig (1 Mos. 17:7). Han är alla väsendens Fader och den, som själ och kropp skapat haver; därför övergiver han icke sina händers verk, utan bliver i faders ställe för dem, som sin fader förlorat. Föräldrarna äro i alla fall endast verktyg i hans händer och kunna icke utan hans biträde främja sina barns väl. Barn, som ännu hava föräldrar i livet, falla ofta, i förtröstan på dem, i lättja, vanart och vällust; men de barn, som mist sina föräldrar, nödgas gripa sig an att visa flit och arbetsamhet, vandra försiktigt, och lära därav att alltid anropa Gud om bistånd, samt bliva så mycket mera ödmjuka i hjärtat, som de icke kunna trotsa på andras hjälp och understöd. Dagliga erfarenheten bekräftar detta, och Guds nådiga beskydd över dessa olyckliga röjes över allt. Bliver föräldrarnas möda att väl uppfostra sina barn krönt med framgång - strax tilldelas dem hela förtjänsten därav; men lyckas det den fader- och moderlösa att taga sig fram i världen - vems blir då förtjänsten? Jo, då måste något var erkänna: det har Gud gjort, Gud, de faderlösas Fader. Som en fader försörjer och livnärer han dem, som en fader vill han även skydda och bevara dem.
I dagligt tal säger man om en olycklig ordspråksvis: där gärdsgården är lägst, vill man alltid kliva över; men det är ett högt och starkt stängsel, som Gud upprest omkring dem, då han säger i sin lag: I skolen ingen änka och faderlös barn bedröva. Bedrövar du dem, så varda de ropandes till mig, och jag skall höra deras rop. Och min vrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med svärd, och edra hustrur skola varda änkor, och eder barn faderlös. (2 Mos. 22:22,24). Och vidare: Förbannad vare den, som böjer främlingens, den faderlösa och änkans rätt; och allt folket skall säga Amen (5 Mos. 27:19)! Samt hos Malaki (3:5): Jag skall komma till eder, och straffa eder, och skall vara ett snart vittne emot dem, som orätt göra änkan och de faderlösa.
Se, så ivrar Gud, såsom en fader för de faderlösa och änkors domare! Detta bör således tjäna till tröst för en om sina barns väl bekymard fader, att han nämligen vet, att Gud skall efter hans död faderligen försörja de sina, som han säger i Jer. 49:11 Vad där kvarbliver av dina faderlösa, dem vill jag livet unna, och dina änkor skola hoppas uppå mig.
Men även andra bedrövade kunna trösta sig därmed att Gud är de faderlösas Fader; emedan, efter Skriftens talesätt, namnet faderlös icke blott tillägges barn, som mist sina föräldrar, utan ock i allmänhet åt alla övergivna och hjälplösa. Guds kyrka ser ut i dess förföljelsetillstånd, som en arm och tröstlös änka, över vilken alla väder gå (Jes. 54:11). Så äro ock dess barn såsom faderlösa att anse. Gud är dem en fader, han sörjer för dem, och omgjordar de svaga med starkhet.
Kristi lärjungar voro, efter deras Mästares död, ej annorlunda att anses, än som faderlösa och åt sig själva lämnade; de förborgade sig inom tillslutna dörrar, och instämde i klagosånger: Vi äro faderlösa och haver ingen fader (Klag. 5:3). De voro i högsta behov om tröst, och sökte därefter. Frälsaren förnamn detta, och åtog sig hjärtligen deras förlägenhet, att de till sina själar måtte frälsta bliva och icke fördärvas. Så upplyftom nu våra ögon, värdaste vänner, och låtom oss i dagens helga evangelium närmare beskåda denna Jesu Kristi kärlek, och därav taga oss ett lärorikt ämne för vår betraktelse på denna åt gudlig andakt helgade stund.
Jesu, du all godhets källa,
du de faderlösas far,
låt vår suckan för dig gälla,
och vårt säkra bistånd var!
Finner du ett slutet sinne,
och ett hjärta stängt för dig -
öppna det, och bliv därinne
med din nåd - o, hör du mig!
då jag beseglar min bön, med den du själv oss lärt haver: Fader vår...
Evangelium Joh. 20:19-31
Betraktelse: Jesus Kristus, de faderlösas Fader,
ådagalagt genom
1) hans vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och
2) hans milda sätt att trösta och sörja för dem.
Herre Jesus, vi äro alla vilsefarande får och faderlösa barn i denna vida försåtliga världen! Besök våra hjärtan och låt din Andes kraft trösta och hugna oss i alla våra livsdagar! Lär oss förstå ditt ord, som är, i all vår nöd och sorg, vår säkra tröst och fasta borg, ja,
Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå,
men genom denna jämmerdal
må vandra till din fröjdesal! Amen.
Första delen.
Vi läste nyss i dagens evangelium, att Jesus överraskade sina bekymrade lärjungar, som hade stängt sig inne av rädsla för judarna, med ett besök, aftonen på första sabbaten, och hälsade dem med det vanliga: Frid vare eder!
Om aftonen, då dagen avsvalnat, hörde våra första föräldrar, efter syndafallet, Guds röst i Eden, som förkunnade dem dödens dom. Om aftonen, efter Jesu uppståndelse, hörde lärjungarna Kristi röst, som förkunnade dem liv, frid och salighet. Om aftonen återkom den av Noak ur arken utsända duvan med en olivkvist i näbben, såsom ett tecken att vattuflödet avtagit, och att torra platser åter funnos på jorden.
Om aftonen kom Jesus, över vilken den helige Ande vid hans dop svävade i duvoliknelse, från Jordans flod, och förkunnade frid på jorden åt alla dem, som anammade honom. Han hade lovat apostlarna, att de skulle få återse honom i Galileen; men han dröjde icke så länge därmed; utan besöker dem själva första aftonen efter sin uppståndelse. Intet mörker, ingen tillstängd port, ingen makt kunde hålla honom tillbaka. Han gick genom lyckta dörrar och återfann sina lärjungar, dem fruktan hade skingrat, men kärleken nu återförenat.
Många gånger hade Jesus visserligen förmanat sina lärjungar, att de skulle bliva eniga och icke söndra sig eller skiljas åt. Han hade likväl kort före sin död den smärtan att se en träta dem emellan uppstå om vem som av dem skulle hållas för den förste (Luk. 22:24), men numera, då förföljelse och död hotade dem, blevo de åter endräktiga; och det var denna enighet, som Frälsaren ville vidmakthålla, och vartill han ansåg sin personliga närvaro ibland dem för det säkraste befordringsmedlet.
De fruktade för judarna, som med raseri förföljde hjorden, sedan de dödat Herden: de kommo härvid icke ihåg Mästarens ord (Matt. 10:28): Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hava dock icke makt att dräpa själen: utan rädens mer honom, som kan fördärva både kropp och själ i helvete. Även hade all hugkomst av Kristi många underverk och stora gudamakt hos dem försvunnit.
Väl kunde de, i fall Jesus kommit till dem för att bestraffa, anföra till sin ursäkt, att man i sorgens stund icke alltid är sig själv mäktig, icke så lätt kan finna och fatta, vad till hjärtats frid och lugn hörer Det är lätt för den, som är frisk, att giva den sjuke råd, och för den glade att muntra den bedrövade; men när bladet vänder sig för dem, sjunga de ur en annan ton. Men nu uppträdde den milde läraren mitt ibland dem, såsom en tröstens ängel, förkunnade dem å nyo ändamålet med hans sändning av Fadern, och gav dem likaledes anvisningar, varthän de skulle begiva sig för att förkunna hans ord och Guds vilja, som han dem lärt hade, och slutligen blåste han på dem och sade: Tager den Helige Ande; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna.
De trogna lärjungarna funno nu genast, att deras gode Mästare stod mitt ibland dem. En stum förundran tyckes hava intagit med alla, efter intet ord till gensvar finnes upptecknat. Nu kom även Tomas till dem. Naturligtvis berättade de honom genast i tysthet, vem den dyre främlingen var, och då denne icke ville tro det, utan äskade tecken och bevis, framträdde Jesus själv med sina genomborrade händer och fötter och sin uppstungna sida, och bad honom icke vara tvivelaktig, utan trogen. Tomas, rörd och förlägen, kunde då ej framstamma mera än dessa orden: Min Herre och min Gud!
Ack, mina vänner, om varje Tomas i våra dagar - och sådana finnas här, ty värr, rätt många - vore så lätt övertygad, så lätt återförd till rätta och sanna vägen; huru väl vore det icke då! Mången olycklig, mången osalig tvivlare skulle då återvända till sanningens kunskap och bliva räddad till sin själ. Mången inbilsk, höglärd stackare skulle då, nedsänkt i stoftet, avsvärja sin villfarelse och bliva, lik en annan Saulus, en nitisk Paulus, att utbreda Kristi rike på jorden och befrämja evangelii framgång.
Men huru få äro icke de, av tidens anda förvillade, som få ögonen öppnade över sin beklagansvärda belägenhet, lära inse sin stora okunnighet och irring, omväxla tänkesätt och behjärta Jesu tröstfulla ord: Saliga äro de, som icke se och dock tro! Nej, om än människones Son själv nedstege till sådana självkloka och olyckliga människor, visa i världens ögon, men galningar inför Gud; skulle de knappt giva hopp om förbättring, om återgång till det enda och rätta, varmed timlig och evig salighet är förknippad. Sådana äro människorna; men Gudi lov, att de dock finnas, och det till ett icke ringa antal, som icke skämmas vid Jesu Kristi evangelium, och som med hans lärjungar kunna i sitt hjärta glädja sig över hans nådefulla besök, såsom av honom utsedda att förkunna hans makt och nåd, för att delaktiga bliva av den salighet, som Gud dem berett, vilka honom frukta och intill änden ståndaktiga bliva. Dessa äro skrivna, heter det i dagens text, på det I tro skolen, att Jesus Kristus är Guds Son, och att I genom tron skolen hava liv i hans namn. -
Älskade åhörare! Bemödom eder att få räknas bland dessa lyckligas antal, som Jesus genom sitt ord besöker, och beredom oss nu att i denna predikans
Senare del
skärskåda, huru Kristus milt tröstar och sörjer för sina lärjungar.
Han tröstade dem i deras bekymmersamma belägenhet därmed att han personligen uppträdde mitt ibland dem med den vanliga hälsningen: Frid vare eder! Detta var hos Hebréerna ett vanligt hälsningssätt, som ofta kom ur ett falskt hjärta, varpå Joab lämnar ett exempel, då han sade till Amasa: Fred med dig, min broder! och hade likväl mord och krig i sinnet (2 Sam. 20:9). Men hos Frälsaren fanns aldrig falskhet, aldrig svek. Ej heller var denna hälsning blott en vanlig hövlighetsbetygelse, utan ett sant, uppriktigt yttrande av vad hans hjärta tänkte.
Segervinnarna i forntiden delade alltid sitt byte med hären. Vad utdelar Jesus bland sina lärjungar? Friden, den eviga friden. Andra potentater skänka sina tjänare guld och silver, gods och ära, men friden kunna de icke bortgiva; ty Kristus, den rätte Fredsfursten, har den i sitt våld, och om honom har Jesaja sagt (Jes. 45:6-7): Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret, jag, som frid givet och skapar det onda: Jag är Herren, som allt detta gör. Det var också icke blott frid med världen, utan ock frid med Gud, som Jesus gav sina lärjungar. För att förvissa dem därom, lät han dem se sina genomborrade händer och sin öppnade sida, och då vordo lärjungarna glada, att de sågo Herren; då sågo de faderlösa sin saknade Fader igen, som förkunnade dem både frid och glädje!
Vidare gav Jesus sina lärjungar den helige Ande, icke så, som ville han därmed giva dem en annan ande, än den de redan undfått, utan han ville härmed meddela dem nya gåvor, vilka de till Evangelii förkunnande hade av nöden.
Avsikten med denna skänk förklarade Frälsaren strax, då han säger: Såsom Fadern haver sänt mig, så sänder jag ock eder; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna. Frälsaren ville härigenom ej, som många kanske tro, giva sina lärjungar en uteslutande makt, att efter behag begagna sig av sin myndighet och bliva liksom tyranner i hans namn; nej, han hade genom sin mildhet och sin kärlek under hela sin levnad upprest det efterdöme, om vars efterföljd av hans lärjungar han icke tvekade. Bot och bättring, ville han säga, är den säkraste lösnyckel, och obotfärdighet i fortsatt synd den vissa bindenyckeln. Hans milda uppdrag innefattade tillika denna vackra lära: Använden, mina vänner och efterföljare, båda dessa sinnebilder av eder makt och myndighet, efter behovet, och missbruken dem icke, väl ihågkommande min Faders ord, att makten är ett lån av honom och att han allena äger att giva och att återtaga densamma.
Hören detta, I lärare, som blivit kallade att på jorden utbreda Kristi rike och hans rättfärdighet. Sen härav, huru eder Fräsare började sitt uppdrag till sina lärjungar med den milda vänskapsfulla hälsningen: Frid vare med eder! Frid vare ock eder första hälsning, var gång I beträden det heliga rum, varifrån I skolen förkunna Guds ord och bud! Evangelium, det är ett glatt budskap, är intet annat än frid och mildhet, och just dessa predikade Kristus. Bestraffen synderna, visen de ogudaktiga hela vådan av deras olyckliga belägenhet, ja, skärpen det straff, som Gud i sin lag därför stadgat och som aldrig utebliver; men gören det med saktmodigom ande; förfären, men förkrossen icke; väcken den sovande med lagens stav, men icke så hårt, att I döden honom; såren icke hans hjärta, utan att därefter dit ingjuta tröstens helande olja; bringen den obotfärdige till erkännande, till ångrande av sina synder; men störten honom icke i förtvivlan, ur vilken ingen räddning är; och framför allt kommen ihåg, att det heliga rum, varifrån I talen, icke berättigar eder att säga allt vad I viljen, och som ofta ensidighet och ovilja ingivit eder, och vakten eder, att icke därifrån låta utgå ohöviskt tal, som kristnom icke tämmer; utan fastmer var gång I där uppstigen, föresätten eder att troget, hela eder predikan igenom hava i hjärtat till efterföljd den vackra psalmvers, varmed I ofta börjen densamma:
Mitt tal det falle så,
att jag det kan försvara;
onyttig ord ej gå,
ej av min mun utfara:
men när jag tala bör,
hjälp att jag talar rätt -
O Herre, tungan rör,
och lär det bästa sätt!
Då kunnen I alltid med rent samvete säga: Fadern haver sänt mig, och genom hans nåd har det ord, som jag på hans vägnar förkunnat, icke allt fallit på vägen och vordet förtrampat, utan tjänt mången till väckelse och förbättring.
Avslutning
Älskliga vänner i Jesu Kriste! Vi hava nu betraktat Frälsaren, såsom de faderlösas Fader, vilken egenskap han ådagalagt 1) genom sitt vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och 2) genom sitt milda sätt att trösta dem och besörja deras vidare bestämmelse. Ack, att jag höra måtte, det Herren Gud talar, att han sinom folke frid tillsade, på det de icke skola på någon galenskap komma, säger David i Psalt. 85:9. Ack, beder jag, att Jesus, de faderlösas Fader, måtte även framstå mitt ibland oss i dag och till våra själar föra den hugneliga hälsningen: Frid vare eder!
Blott ett är härvid ännu att erinra, nämligen att var och en bör taga sig till vara för den skändliga och fördömliga säkerhetens skadliga frid, på det han icke måtte likna dem, om vilka det heter i Vishetens bok 14:22: "De läto sig icke därmed nöja, att de foro vilse i Guds kunskap, utan ändock de levde i ett sådant vilt och galet väsende, kallade de likväl sådana krig och skadefrid." En sådan olycksalig frid i köttslig säkerhet berövar människan den sanna friden med Gud, och gör den alldeles fåfäng i dess onda väsende. Där varken blygd eller fruktan för Gud finnes, där är intet hopp om härbärge för kristna; men där dessa icke ännu hinnit alldeles inrota sig, är räddning ännu möjlig.
Den elake framhärdar i sin synd; men den vanlige, icke i synden förhärdade syndaren, känner sitt samvete betungat vid varje ny begången synd, sitt hjärta skälva och ingen frid hava, förrän Guds hulda faderliga han åter emot honom utsträckes och hans ljuva "Frid vare dig!" genljuder i hans hjärta. En sådan syndare kan med glädje framträda inför Guds ansikte och säga: Abba, käre Fader! Ty Gud har gjort den, som av ingen synd visste, till ett offer för våra synder, på det vi uti honom skola hava den rättfärdighet, som inför Gud gäller, och tillika skörda rättfärdighetens frukt, nämligen frid och fröjd i den helige Ande.
Saliga äro de fridsamma, som hava frid med Gud, ty de skola kallas Guds barn, och han vara deras Fader, deras värn och beskydd. Kan något förskräckligare för mina motståndare tänkas, än att jag haver den rättfärdige Guden till värn? Men också huru outsägligen sällt, att hava Gud till värn, den Guden, på vars barmhärtighet ingen ände är, och vars godhet är var morgon ny, och varar från släkte till släkte. Ingen undre däröver, att denna frid så ringa anses och aktas av världen barn; ty den är högre än allt förnuft.
O huru glad är den själ, som har frid med Gud och av honom icke har något ont, utan allt gott att förvänta! Huru herrligt prisar hon Gud! Huru ringa skattar hon icke all världens flärd och gunst, huru säll är icke hennes levnad, och med vilken glädje går hon icke sin förvandling till mötes! Hon säger frimodigt med David: Herren är mitt ljus och min hälsa; för vem skulle jag frukta mig? För vem gruva mig? Min Fader och moder övergiva mig, men Herren upptager mig. (Psalt. 27:1,10).
Huru ovärderligt för oss kristna var icke det uppdrag, som Jesus vidare gav sina lärjungar, att sprida hans lära och fullborda det stora verk, som han genom sin himmelske Faders bistånd, och efter hans gudomliga vilja, hade begynt! Härigenom visar vår kärleksfulle Frälsare, att hans ömhet även sträckte sig långt utöver de orter, han då besökte, och till ännu ofödda släkten, vilkas ledare han beslöt bliva, genom de lärare han beslutat utsända bland dem, som ännu irrade i villfarelsens mörker. Huru oändelig, värdaste åhörare, är icke denna Guds godhet! Även vi voro villfarande får, utan herde, och faderlösa barn, utan beskydd.
Låtom oss då alltid vara redo att emottaga hans stora välgärningar i botfärdighet och ödmjukhet. Låtom oss för hans hemsökande nåd icke tillsluta våra hjärtan, utan måtte han alltid finna deras dörra öppna! En gång nalkas aftonen, livets sista afton. Väl oss då, om vi få lyckan av denna höga gästens besök! Måtte han i dessa viktiga ögonblick, som en kristens ängel, framträda intill oss, med den milda hälsningen: Frid vare eder! Kommer i min Faders glädje! Amen.
torsdag 11 april 2013
Annandag Påsk - Jesu apostlars lyckliga dagsresa
Uti all sanning led du mig,
förståndet öppna nådelig,
jag lära må din vilja;
ack! gör mig från all synder ren,
att jag må följa dig allen,
allt ont ifrån mig skilja!
Led mig på den eviga vägen! Älskade åhörare! Ju farligare den väg är, varpå vi vandra, desto nödvändigare är det, att vi anropa Gud om hans ledsagande, beskydd och förande. David kände huru angeläget detta var, och beder därför: Herre, se till om jag på en ond väg är, och led mig på den eviga vägen (Psalt. 139:24).
En sannare bild av vår vandring här på jorden kan ej tänkas, än den, att vårt liv är en väg. Ja, det är en väg, men en väg av besvärligheter, mödor och mångfaldiga andra medavvikelser och stötestenar. Därför förmanar ock Syrak, kap. 32:25: Gack icke den vägen, där du på falla må, eller där du dig på stenar stöta må. Ack, huru många hinder lägger ej satan och världen i vägen för vår jordiska vandring! Han lockar oss ofta att taga bivägar, dem han visar oss vara jämnare och behagligare; men en kristen känner hans list och tager sig för den till vara: han vandrar sin väg så varsamt och försiktigt, att han ingenting viktigt företager sig, innan han noga prövat om det överensstämmer med Guds bud och vilja. De säga därför till honom, som Moses till Hobab: Käre, övergiv oss icke, ty du vet var vi skola lägra oss i öknen, och skall vara vårt öga (4 Mos. 10:31).
Led mig genom världens väg! Led mig på den eviga vägen! David hade i många år låtit Gud leda och föra sig; men en gång glömde han Herren och begick en stor synd, som ej allenast vidlådde honom hela hans levnad, utan ock satt en outplånlig fläck på hans rykte hos eftervärlden. David, heter det i 1 Kon. 15:5, hade gjort det Herranom ljuvt var, och var icke viken ifrån allt det han honom bjöd, så länge han levde; förutom i den handeln med Uria, den hetiten. Ett enda olyckligt fall kan skada oss dödligt, ett enda sår kan giva oss döden, en enda uppsåtlig synd kan beröva oss Guds nåd och barmhärtighet och giva satan tillfälle att fråntaga oss hela vår salighetslott i himmelen, samt avvända oss från Gud och hans vägar. Tag därför, evige Förbarmare, icke din hand ifrån mig, varna mig för fiendens bedrägerier, väck mitt samvete när det vill inslumra, håll mig, när min fot vacklar, för mig till rätta, där jag går vilse, och led mig alltid på din väg!
Led mig på den eviga vägen! De gudlösas väg förgår. O, för mig då på den väg som icke förgår, och på vilken jag finner en evig salighet! Denna tid är ett nu, ett ögonblick, som snart försvinner. O, lär mig att jag tänker icke blott på denna korta tiden, utan på den långa evigheten; icke så mycket på den bräckliga kroppen, som fastmer på den odödliga själen; och att jag i alla mina företag haver slutet och evigheten för ögonen! Led mig på den eviga vägen! Den mänskliga själen är alltför ädel, att den skulle låta innesluta sig inom denna korta tidens skrankor; dess hunger låter ej stilla sig med jordiska ägodelar och välluster, som så hastigt försvinna. Allt vad världen erbjuder är alltför ringa för att kunna åstadkomma en varaktig sällhet. Vi äga skuggan av det goda; men själva det goda måste vi i hela dess fullkomlighet söka hos Herren vår Gud, som väl låter oss smaka det till en del här i tiden, men dock förbehållit oss den äkta och rena njutningen därav i evigheten.
O Herre, led mig på den eviga vägen! Här i världen är icke allenast olyckor; utan är ock den lycksalighet som världen giver, en farlig frestelse för själen. Ormen döljer sig under de skönaste blommor, och frestaren sårar oss under det han förlustar oss. Varje stånd har sina klippor, för vilka det på detta världens hav måste taga sig i akt. Fattigdomen giver anledning till otålighet, till bekymmer, till misstroende mot Gud, till avund mot de rika; rikedomen retar till högmod, till vällust, till yppighet. En enslig levnad är underkastad svårmodighet och ledsnadens frestelser; men de som måste umgås med folk av alla stånd och klasser och äro invecklade i trägna göromål, de hava mycket att göra, om de vilja bibehålla sina hjärtan obefläckade och sina själar i Guds frid. Vad skola de nu göra? Skola de lämna det kall, varuti Gud satt dem? Nej, säger Paulus i 1 Kor. 7:23, var och en, käre bröder, där han uti kallad är, där blive han uti när Gudi. Han måste leva bland människorna, han måste akta på sitt kall; han får ej leva ur världen, utan måste bliva där så, att han ock förbliver hos Gud, att han icke följer världens förförelse och retelser, utan Guds heliga ledande, och dagligen beder med David: Utrannsaka mig, Gud, och få veta mitt hjärta: bepröva mig och förnim huru jag menar det. Och se till om jag på enom ondom väg är och led mig på den eviga vägen.
Värdaste åhörare! Dagens heliga Evangelium giver oss den förhoppning, att denna bön icke skall bliva utan nytta, i det det för oss visar, huru Jesus nådigt ledsagar och hälsosamt undervisar sina lärjungar på vägen; medan de talade om honom och hans lidande, ehuru de icke sågo solen eller igenkände honom genast. Vi läre oss att bliva värdiga deras sällskap på en kort stund genom Jesu egen bön: Fader vår...
EVANGELIUM Lukas 24:13-35
Votum
Ack, bliv hos oss, o Jesu Krist,
ty aftonen är kommen visst!
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i ditt hus!
Betraktelse:
Jesu apostlars lyckliga dagsresa
därigenom, att de
1) talade om Kristus under vägen, och
2) blevo av honom ledsagade på den eviga vägen.
Herre! visa oss dina vägar och lär oss dina stigar, led oss i din sanning och undervisa oss, ty du är den Gud, som hjälper, och på vilken vi dagligen förtrösta. Hör oss! Amen.
Älskade vänner! Så snart Kristus, herden, var slagen, skingrades hans får, och änskönt den gode herden strax därefter uppstod med helade sår, gingo likväl hans får på villovägar, ett hit och ett dit. Var lärjunge valde sin väg. Två av dem, berättar oss vårt evangelium i dag, gingo samma dag (påskdagen) till byn Emmaus. Deras vandring var sorglig, men blev lycklig. I början gingo de bedrövade, med tungt hjärta och rysliga tankar om vad de hade kort förut sett och hört; men efter en stunds förlopp infann sig glädjen; ty Jesus kom med till sällskap, fast de ej kunde se honom. Deras uppbyggliga samtal innehåller vårt nyss upplästa evangelium, och vi vilja nu upprepa huvudpunkterna därav.
Sedan Frälsaren låtit sig märka, att han var tredje man i sällskapet, frågade han vad de talade om, och varöver de voro så sorgsna. "Är du", frågade då den ene, "så litet hemmastadd i Jerusalem, att du ej vet vad där har skett i dessa dagar." Och nu berättade de för den förmente främlingen hela historien om Jesu lidande och död, med alla de omständigheter, som därvid hade förefallit, varpå Frälsaren svarade med ömma förebråleser, liksom ville han säga: allt detta bör ej förefalla eder främmande; Moses och profeterna hava ju sagt det långt förut; men I viljen varken tro eller förstå. Skulle icke, frågar han till slut, Kristus sådant lida, och sedan ingå i sin herrlighet? Naturligtvis då de sett Frälsaren dö, dog även hos dem den förhoppning, som de, med alla judar, hyste om Jesu ankomst hit till världen, nämligen återupprättandet av Israels rike, ehuru hans uppståndelse, varom de även fått underrättelse, bort borttaga täckelset från deras ögon och uttyda hela saken för dem samt ställa allt i dess riktiga ljus. De tillade därför, vilket bevisar att de ingen tanke hade eller begrepp om hans himmelska rike, utan blott Messias´ jordiska välde "Det är nu över tredje dagen sedan detta skedde, och han har ännu icke låtit sig se för oss eller sina lärjungar, och ännu har ingenting hörts av."
Man ser likväl av det enkla framställningssättet, att dessa tvenne vandringsmän ännu svävade mellan hopp och fruktan. Hoppet grundades på underrättelsen om Jesu uppståndelse; och att han icke uppenbarat sig, icke såsom konung offentligen uppträtt för folket, det lade grund till en viss fruktan och tvekan hos dem. Den nitiske, blint ivrande svärmaren skulle möjligen kunna fördöma en sådan klentrogenhet hos dessa män: Jesus däremot hade tålamod med deras svaghet, och gjorde dem blott lindriga förebråelser, ty han visste att den mera härrörde av enfaldighet än av elakhet. Han ansåg dem för vilseförda får. Deras sorg gick honom till hjärtat.
Han förklarade för dem Skrifterna, uttydde för dem profetiorna om den tillkommande Messias och hans rike, och visade dem, övertygade dem därom, att de nu, genom de sista dagarnas händelser, voro gångna i fullbordan. Glädjen började nu intaga sorgens ställe, tvister försvunno allt mer och mer, och samtalet antog en livlighet, som ingav önskan om en längre fortsättning.
Emellertid hade de kommit helt nära Emmaus, och då låtsades deras okände vän liksom han ville gå ännu längre, innan han sökte sig härbärge. Då nödgade de honom och sade: Bliv när oss, ty det lider åt aftonen och dagen är förhanden. Värdaste vänner! Så längtar den trogna själen efter Jesu inneboende. Tagom härav ett efterföljansvärt exempel: Vi känne avsikten med Jesu, vår Frälsares, hitkomst, lidande och död; vi veta att han är för oss död och uppstånden, vi veta även att han för oss berett evig salighet i sin himmelske Faders herrliga rike.
Vilken av oss skulle ej då vilja kvarhålla den gudomlige vännen, den lärorike ledsagaren hos oss, och av uppriktigaste hjärta bedja med våra tvenne vandrare till Emmaus: Herre, bliv när oss ? Vår nådige Frälsare, som aldrig lämnat ett gott påbegynt verk ofullbordat, biföll även deras anhållan, och ledde dem därefter på den eviga gäven. Detta skulle vi, med Guds hjälp, närmare utveckla i
Andra delen.
Kristus, den okände medvandraren, blev när han kom och deltog i den tarvliga aftonmåltid, som stället kunde medgiva: "Då de sågo huru han tog brödet, tackade, bröt det, och fick dem, öppnades deras ögon att se att de kände honom." VIlken herrlig följd av deras dagsresa! De hade nu med sina lekamliga ögon sett honom åter levande, vars död de så smärtsamt begråtit. De hade förut ur hans mun hört de allraheligaste och andäktigaste böner, som han framsuckade då han bröt brödet och utdelade det ibland sina lärjungar, och vartill de vid hans nyss föregångna avskedsmåtid varit vittnen; då de nu sågo detsamma här ske, märkte de nu först i vems sällskap de kommit. Töcknet försvann, som svävade för deras ögon och förhöll dem. Jesus återtog nu sin förra röst och gestalt. Nu kände de den, som deras själ fått hade. Men varför tar deras glädje så hastigt slut? Ty så snart de börjar känna honom, försvann han ur dera åsyn.
[---]
(forts.)
förståndet öppna nådelig,
jag lära må din vilja;
ack! gör mig från all synder ren,
att jag må följa dig allen,
allt ont ifrån mig skilja!
Led mig på den eviga vägen! Älskade åhörare! Ju farligare den väg är, varpå vi vandra, desto nödvändigare är det, att vi anropa Gud om hans ledsagande, beskydd och förande. David kände huru angeläget detta var, och beder därför: Herre, se till om jag på en ond väg är, och led mig på den eviga vägen (Psalt. 139:24).
En sannare bild av vår vandring här på jorden kan ej tänkas, än den, att vårt liv är en väg. Ja, det är en väg, men en väg av besvärligheter, mödor och mångfaldiga andra medavvikelser och stötestenar. Därför förmanar ock Syrak, kap. 32:25: Gack icke den vägen, där du på falla må, eller där du dig på stenar stöta må. Ack, huru många hinder lägger ej satan och världen i vägen för vår jordiska vandring! Han lockar oss ofta att taga bivägar, dem han visar oss vara jämnare och behagligare; men en kristen känner hans list och tager sig för den till vara: han vandrar sin väg så varsamt och försiktigt, att han ingenting viktigt företager sig, innan han noga prövat om det överensstämmer med Guds bud och vilja. De säga därför till honom, som Moses till Hobab: Käre, övergiv oss icke, ty du vet var vi skola lägra oss i öknen, och skall vara vårt öga (4 Mos. 10:31).
Led mig genom världens väg! Led mig på den eviga vägen! David hade i många år låtit Gud leda och föra sig; men en gång glömde han Herren och begick en stor synd, som ej allenast vidlådde honom hela hans levnad, utan ock satt en outplånlig fläck på hans rykte hos eftervärlden. David, heter det i 1 Kon. 15:5, hade gjort det Herranom ljuvt var, och var icke viken ifrån allt det han honom bjöd, så länge han levde; förutom i den handeln med Uria, den hetiten. Ett enda olyckligt fall kan skada oss dödligt, ett enda sår kan giva oss döden, en enda uppsåtlig synd kan beröva oss Guds nåd och barmhärtighet och giva satan tillfälle att fråntaga oss hela vår salighetslott i himmelen, samt avvända oss från Gud och hans vägar. Tag därför, evige Förbarmare, icke din hand ifrån mig, varna mig för fiendens bedrägerier, väck mitt samvete när det vill inslumra, håll mig, när min fot vacklar, för mig till rätta, där jag går vilse, och led mig alltid på din väg!
Led mig på den eviga vägen! De gudlösas väg förgår. O, för mig då på den väg som icke förgår, och på vilken jag finner en evig salighet! Denna tid är ett nu, ett ögonblick, som snart försvinner. O, lär mig att jag tänker icke blott på denna korta tiden, utan på den långa evigheten; icke så mycket på den bräckliga kroppen, som fastmer på den odödliga själen; och att jag i alla mina företag haver slutet och evigheten för ögonen! Led mig på den eviga vägen! Den mänskliga själen är alltför ädel, att den skulle låta innesluta sig inom denna korta tidens skrankor; dess hunger låter ej stilla sig med jordiska ägodelar och välluster, som så hastigt försvinna. Allt vad världen erbjuder är alltför ringa för att kunna åstadkomma en varaktig sällhet. Vi äga skuggan av det goda; men själva det goda måste vi i hela dess fullkomlighet söka hos Herren vår Gud, som väl låter oss smaka det till en del här i tiden, men dock förbehållit oss den äkta och rena njutningen därav i evigheten.
O Herre, led mig på den eviga vägen! Här i världen är icke allenast olyckor; utan är ock den lycksalighet som världen giver, en farlig frestelse för själen. Ormen döljer sig under de skönaste blommor, och frestaren sårar oss under det han förlustar oss. Varje stånd har sina klippor, för vilka det på detta världens hav måste taga sig i akt. Fattigdomen giver anledning till otålighet, till bekymmer, till misstroende mot Gud, till avund mot de rika; rikedomen retar till högmod, till vällust, till yppighet. En enslig levnad är underkastad svårmodighet och ledsnadens frestelser; men de som måste umgås med folk av alla stånd och klasser och äro invecklade i trägna göromål, de hava mycket att göra, om de vilja bibehålla sina hjärtan obefläckade och sina själar i Guds frid. Vad skola de nu göra? Skola de lämna det kall, varuti Gud satt dem? Nej, säger Paulus i 1 Kor. 7:23, var och en, käre bröder, där han uti kallad är, där blive han uti när Gudi. Han måste leva bland människorna, han måste akta på sitt kall; han får ej leva ur världen, utan måste bliva där så, att han ock förbliver hos Gud, att han icke följer världens förförelse och retelser, utan Guds heliga ledande, och dagligen beder med David: Utrannsaka mig, Gud, och få veta mitt hjärta: bepröva mig och förnim huru jag menar det. Och se till om jag på enom ondom väg är och led mig på den eviga vägen.
Värdaste åhörare! Dagens heliga Evangelium giver oss den förhoppning, att denna bön icke skall bliva utan nytta, i det det för oss visar, huru Jesus nådigt ledsagar och hälsosamt undervisar sina lärjungar på vägen; medan de talade om honom och hans lidande, ehuru de icke sågo solen eller igenkände honom genast. Vi läre oss att bliva värdiga deras sällskap på en kort stund genom Jesu egen bön: Fader vår...
EVANGELIUM Lukas 24:13-35
Votum
Ack, bliv hos oss, o Jesu Krist,
ty aftonen är kommen visst!
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i ditt hus!
Betraktelse:
Jesu apostlars lyckliga dagsresa
därigenom, att de
1) talade om Kristus under vägen, och
2) blevo av honom ledsagade på den eviga vägen.
Herre! visa oss dina vägar och lär oss dina stigar, led oss i din sanning och undervisa oss, ty du är den Gud, som hjälper, och på vilken vi dagligen förtrösta. Hör oss! Amen.
Älskade vänner! Så snart Kristus, herden, var slagen, skingrades hans får, och änskönt den gode herden strax därefter uppstod med helade sår, gingo likväl hans får på villovägar, ett hit och ett dit. Var lärjunge valde sin väg. Två av dem, berättar oss vårt evangelium i dag, gingo samma dag (påskdagen) till byn Emmaus. Deras vandring var sorglig, men blev lycklig. I början gingo de bedrövade, med tungt hjärta och rysliga tankar om vad de hade kort förut sett och hört; men efter en stunds förlopp infann sig glädjen; ty Jesus kom med till sällskap, fast de ej kunde se honom. Deras uppbyggliga samtal innehåller vårt nyss upplästa evangelium, och vi vilja nu upprepa huvudpunkterna därav.
Sedan Frälsaren låtit sig märka, att han var tredje man i sällskapet, frågade han vad de talade om, och varöver de voro så sorgsna. "Är du", frågade då den ene, "så litet hemmastadd i Jerusalem, att du ej vet vad där har skett i dessa dagar." Och nu berättade de för den förmente främlingen hela historien om Jesu lidande och död, med alla de omständigheter, som därvid hade förefallit, varpå Frälsaren svarade med ömma förebråleser, liksom ville han säga: allt detta bör ej förefalla eder främmande; Moses och profeterna hava ju sagt det långt förut; men I viljen varken tro eller förstå. Skulle icke, frågar han till slut, Kristus sådant lida, och sedan ingå i sin herrlighet? Naturligtvis då de sett Frälsaren dö, dog även hos dem den förhoppning, som de, med alla judar, hyste om Jesu ankomst hit till världen, nämligen återupprättandet av Israels rike, ehuru hans uppståndelse, varom de även fått underrättelse, bort borttaga täckelset från deras ögon och uttyda hela saken för dem samt ställa allt i dess riktiga ljus. De tillade därför, vilket bevisar att de ingen tanke hade eller begrepp om hans himmelska rike, utan blott Messias´ jordiska välde "Det är nu över tredje dagen sedan detta skedde, och han har ännu icke låtit sig se för oss eller sina lärjungar, och ännu har ingenting hörts av."
Man ser likväl av det enkla framställningssättet, att dessa tvenne vandringsmän ännu svävade mellan hopp och fruktan. Hoppet grundades på underrättelsen om Jesu uppståndelse; och att han icke uppenbarat sig, icke såsom konung offentligen uppträtt för folket, det lade grund till en viss fruktan och tvekan hos dem. Den nitiske, blint ivrande svärmaren skulle möjligen kunna fördöma en sådan klentrogenhet hos dessa män: Jesus däremot hade tålamod med deras svaghet, och gjorde dem blott lindriga förebråelser, ty han visste att den mera härrörde av enfaldighet än av elakhet. Han ansåg dem för vilseförda får. Deras sorg gick honom till hjärtat.
Han förklarade för dem Skrifterna, uttydde för dem profetiorna om den tillkommande Messias och hans rike, och visade dem, övertygade dem därom, att de nu, genom de sista dagarnas händelser, voro gångna i fullbordan. Glädjen började nu intaga sorgens ställe, tvister försvunno allt mer och mer, och samtalet antog en livlighet, som ingav önskan om en längre fortsättning.
Emellertid hade de kommit helt nära Emmaus, och då låtsades deras okände vän liksom han ville gå ännu längre, innan han sökte sig härbärge. Då nödgade de honom och sade: Bliv när oss, ty det lider åt aftonen och dagen är förhanden. Värdaste vänner! Så längtar den trogna själen efter Jesu inneboende. Tagom härav ett efterföljansvärt exempel: Vi känne avsikten med Jesu, vår Frälsares, hitkomst, lidande och död; vi veta att han är för oss död och uppstånden, vi veta även att han för oss berett evig salighet i sin himmelske Faders herrliga rike.
Vilken av oss skulle ej då vilja kvarhålla den gudomlige vännen, den lärorike ledsagaren hos oss, och av uppriktigaste hjärta bedja med våra tvenne vandrare till Emmaus: Herre, bliv när oss ? Vår nådige Frälsare, som aldrig lämnat ett gott påbegynt verk ofullbordat, biföll även deras anhållan, och ledde dem därefter på den eviga gäven. Detta skulle vi, med Guds hjälp, närmare utveckla i
Andra delen.
Kristus, den okände medvandraren, blev när han kom och deltog i den tarvliga aftonmåltid, som stället kunde medgiva: "Då de sågo huru han tog brödet, tackade, bröt det, och fick dem, öppnades deras ögon att se att de kände honom." VIlken herrlig följd av deras dagsresa! De hade nu med sina lekamliga ögon sett honom åter levande, vars död de så smärtsamt begråtit. De hade förut ur hans mun hört de allraheligaste och andäktigaste böner, som han framsuckade då han bröt brödet och utdelade det ibland sina lärjungar, och vartill de vid hans nyss föregångna avskedsmåtid varit vittnen; då de nu sågo detsamma här ske, märkte de nu först i vems sällskap de kommit. Töcknet försvann, som svävade för deras ögon och förhöll dem. Jesus återtog nu sin förra röst och gestalt. Nu kände de den, som deras själ fått hade. Men varför tar deras glädje så hastigt slut? Ty så snart de börjar känna honom, försvann han ur dera åsyn.
[---]
(forts.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)