Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom vår egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter. Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de väl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de råka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.

Annandag Pingst - Den bästa gåvan av himmelen

Människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen. Johannes Döparens lärjungar, som med avundsjuka ögon betraktade det anseende och den ryktbarhet, som den store mästaren Jesus Kristus allt mer börjat vinna, och vilka det långt hellre velat se tillfalla deras egen lärare Johannes, gåvo anledning till ovannämnda yttrande. Johannes, som insåg av vilken anda de drevos, den nämligen att bliva utmärkta genom honom, som i deras tanke var den lovade och länge väntade Messias, avvisade dem strax med detta tillkännagivande: människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen (Joh. 3:27).

Dessa ord, uttalade av en man, som erkände sin ringhet vid alla tillfällen och med sann ödmjukhet förrättade sitt kall, såsom Jesu förelöpare, böra lära oss, svaga och egenkära människor, huru litet vi förmå utan Gud. Mycket kan människan önska och begära; men intet kan hon taga utan det varder henne givet av himmelen.

Många, som vilja bliva rika, och därför ävlas och fjäska omkring, få dock slutligen till sin skada erfara att de väl sökte mycket, men fingo intet, emedan himmelen ej ville giva dem något. Hitintills har ingen människa funnits, som icke av himmelen, d.ä. av Gud, har undfått allt vad hon äger. VI göra oss så stora, så höga inbillningar, och anse oss så oändligen uppsatta över andra, och måtte likväl både höra och se, att ingen kan taga, ingen tillägna sig det minsta grand, utan att det varder honom givet av himmelen.

Min vän, att andra icke äro så lyckliga som du här i världen, icke så utrustade med en behaglig yta, icke så rika, icke så ansedda som du, allt detta giver dig ingen orsak, ingen rättighet att förhäva dig över dem. Vad inbillar du, usla maskesäck, dig väl vara, och vad är du annat än stoft och aska? Har du icke över tusende gånger vid dina likars grifter hört förkunnas din och allt levandes dom: Av jord är du kommen; jord skall du åter varda?

Vet, att ingen människa kan taga något av egen kraft, utan att det är Gud som giver det. Den som åtrår ära och anseende, måste veta, att både port och dörr tillslutas för honom, om Gud icke vill öppna den, och att alla medel, alla ut- och bivägar att komma fort upp äro för honom avskurna, om ej Gud vill. Gud är den som giver och tager igen; Gud är den som upphöjer och förnedrar.

Vi höra dagligen missnöjda, som klaga att det går underligt till här på jorden, och gärna skulle vilja flytta till en annan planet, där mera ordning rådde och större rättvisa skedde; här, skrika de, bliva hastigt de yttersta de främsta och tvärt om; här kommer duglösheten fort, där förtjänsten får stå på sin lilla punkt, på lägsta trappsteget, ja, väl i skamvrån; här, tillägger en annan, bär man på sina skor de smycken och pärlor, som borde pryda hals och bröst; här tager man glittret för guldet, och törnet för rosen.

O, I kortsynta! Menen I, att Gud i himmelen icke ser, icke vet allt detta, och att det icke går honom till hjärtat, att det så illa sker! Men vörden i allt hans visa avsikter! Tillstädjer han stundom att vederbörande, när de hava ett ämbete att bortgiva, icke tänka på huru de skola kunna få en duglig karl därtill, utan snarare befordra den oduglige till den indräktiga posten; tillåter Gud även att makten på jorden för detta språk i slikt fall: "Visserligen är den förste sökanden till den och den sysslan den mest förtjänte; men han äger skicklighet, förstånd och kunskaper, och därmed tager han sig nog fram i världen: den andre däremot är en enfaldig, okunnig, men beskedlig stackare, den måste man bjuda till att hjälpa, och tänka på den förre en annan gång, och kanske med något bättre, mera passande och lönande." - Tillstädjer, säger jag, Gud allt detta, så lita på, att han ock därmed har sina avsikter, dem vi, som svaga människor, icke kunna inse, ej heller, såsom kristna, böra klandra.

Bort det, att vi skulle med sneda blickar anse denna världens barn, dumma eller kvicka, höga eller låga, därför att försynen behagar giva dem, vad vi tro oss hava förtjänt! När tiden kommer, bliva vi ej heller förgätna. Josef låg i bojor i sitt fängelse, och blev snart en stor man. Moses, tvungen att flykta långt bort i ett främmande land, där han för sin utkomst måste vakta får, blev slutligen den, som förde Israels barn ur Egypten. David, den yngste av sina bröder, gick även vall med boskapen, och var blott en ringa herde, när han fällde Goliat, och vart därefter en stor och mäktig konung.

Ja, mina vänner, så går det ännu till. Har Herren utsått en god säd på din åker, så ser han nog till att du i sinom tid får en god skörd. Har han i dig upptänt ett klart ljus, så låter han visst icke det alltid stå under skäppan, utan sätter det, när tid bliver, i den tillredda staken. Har han förlänt dig goda gåvor, så förstår han ock att bestämma, när du bör börja att använda dem. Erkänn, tillstå emellertid med Johannes, att människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen.

Detta förhållande i timligt avseende äger även rum i andligt fall, där allt måste givas och förlänas av Gud. Av hans nåd äro vi vad vi äro. Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning, efter sitt goda behag (Fil. 2:13). Det beror icke av någon vilja eller av något bemödande, utan av Guds barmhärtighet. Av nåd ären I saliga genom tron, och icke av eder själva, Guds gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8-9). Icke oss, Herre, utan ditt namn ske ärona, du, som så högt älskade världen, att du utgav din ende Son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås, utan få evinnerligt liv. Vilken herrlig, vilken ovärderlig skänk!

Värdaste åhörare, härvid kunna vi icke, utan att fördärva och förstöra vårt väl i all evighet, säga med den ädelmodige profeten Daniel till den gudlöse Belsassar, Babels siste konung: Behåll dina gåvor själv, och giv din skänk en annan. Nej, vi vilja tvärtom bedja var för sig: Gode Gud, giv ock mig din älskade Son, giv mig honom i mitt hjärta, giv mig honom till vishet, till rättfärdighet, till helgelse och till återlösning, på det jag icke måtte förgås, utan få ett evinnerligt liv.

Ja, mina vänner, därom haver Gud själva försäkrat oss i det för dagen utsedda tröstrika Evangelium. Ju tröstfullare därför denna försäkran är, desto begärligare måste vi vara att tillägna oss den och lära känna dess stora värde. Detta skall, med Guds bistånd, jag försöka att närmare utreda; och den, som icke vill förgås, utan få ett evinnerligt liv, han instämme nu med mig i ett andäktigt Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:16-21

Votum

Betraktelse

Den bästa gåvan av himmelen
1) Av Guds kärlek oss given och
2) Av oss med tro och tacksamhet emottagen.

Lov, pris, heder och ära
ske Gud i evighet
för sin gudomliga lära,
som han haver oss betett!
Han give, att vi kunde
hans heliga ord begrunda
och sätta vår tro därtill.

Amen.

Första delen.

Ingenting övergår Guds kärlek. Därpå hava vi ett övertygande bevis i det nyss upplästa Evangelium: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son för oss, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv. Besinnom, älskade åhörare, vikten och beskaffenheten, storheten och värdet av denna gåva. Guds ende Son! Han, som i glans och majestät, i makt och ära var Gudi lik, ljusets och livsens Herre; han, som Gud så högt älskade, och i vilken han funnit ett gott behag; denna ädla skatt är oss given! Och den hava vi nu undfått dels genom Jesu mandomsanammelse, då han i tidens fullbordan antog människonatur, och dels i hans lidande och död för våra synder. Lycksaliga synd, utbrast fordom en av den kristna kyrkans nitiska fäder - lycksaliga synd, som förvärvat oss en sådan Återlösare! - Ja, i sanning lycksalig; men ännu lycksaligare, att Gud så högt älskade oss, att han gav sin Son till vår frälsning.

Guds kärlek har icke omfattat blott ett visst antal, utan alla människor: hela världen älskade han. Hans enfödde Son har icke kommit blott för att frälsa några, utan alla syndare. Guds kärlek är icke partisk, icke ensidig, utan allmän; han, själva godheten, har icke lust till någon människas död eller fördärv. Den heliga Skrift beskriver oss Gud, icke som en tyrann, icke som en människofiende, utan såsom en god, kärleksfull fader, som vill att alla människor skola frälsta varda, och till sanningens kunskap komma (1 Tim. 2:4).

Säger någon: när nu Gud vill att alla människor skola bliva saliga, varför bliva de det då icke? Kan han då ej allt vad han vill? Och om han kan, vad hindrar honom då? Däruti har du rätt, kära själ! Gud kan allt vad han vill och ingen står emot hans makt; men han har sina orsaker till allt vad han gör, och dem känner du icke. Nog av, hans kärlek är oinskränkt, och han älskar alla dem, som honom frukta, och söker att vinna dem, som ej vilja bliva delaktiga av hans kärlek och Jesu Kristi förtjänst.

Då Noa efter syndafloden offrade Gudi, fann den Allsmäktige däruti så stort behag, att han lovade att icke mera förbanna jorden för människornas skull (1 Mos. 8:20). Ännu behagligare var honom hans enfödde Sons försoningsoffer; för detsamma ville han icke allenast icke mera förbanna jorden, utan välsigna den med allt gott, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv.

En läkare åderlåter den sjuke för att återställa honom till hälsan. Så måste ock Kristus lida för oss, för att i sina sår bereda oss en fristad, och med sitt blod försona vad vi hade syndat. Johannes såg (Upp. 10) en stark ängel nedkomma från himmelen, med en regnbåge kring sitt huvud. Ingen sannare bild kan givas av Guds Sons människoblivande. Hans dyra blod är den sköna färg, varmed regnbågen prålar, och som avtvådde våra synder.

Vidare är ock regnbågen ett tecken av Guds löfte att icke mera förstöra människosläktet. Så är ock Jesus en pant av Guds kärlek, av den gränslösa kärlek varmed Gud omfattade världen. Ja, Gud är kärleken, säger evangelisten Johannes i sin första epistel (4:16). Var är den vise? Har icke Gud gjort denna världens vishet till galenskap? Jag tackar dig, sade Jesus, o Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta dolt för de visa och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Ja, Fadr, så haver varit behagligt för dig.

Gud är kärleken. Fordren I bevis för denna apostoliska försäkran? Menen I, att Johannes ej visste vad han sade, och huru långt kan kunde gå? Vartenda blad i Bibeln bestyrker den. Varje välsignelse vi emottaga, förklarar att det är sanning. Guds tålamod och långmodighet visa den vara verklig. Och ingenting så mycket, som att Gud utgav sin ende Son att dö i syndares ställe. Vilken oförliknelig och över all fattning hög kärlek!

Det är en stor egenskap i den Eviges väsende, att han är densamme i dag och för alltid. VIlken källa av tröst för ett Guds barn! Ja, han är för sitt folk oföränderligt densamme, en kärlekens Gud; denne Guden är vår Gud för evigt. Hans kärlek kan icke lida någon förändring av tidens längd, ej heller kan någon omväxling i deras omständigheter, som äro föremål för densamma, i den göra någon förändring; ty han förbliver i sin kärlek till sina heliga. Ja, om de än skulle bliva störtade i det djupaste elände, och bedrövelses våg skulle översvämma dem, är hans kärlek likväl städse densamma. Och även dessa äro bevis på hans faderliga kärlek; ty den Herren älskar, den agar han, och tuktar varje barn, som han upptager. Vadan ock Pauli segrande utrop: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting, som nu äro, eller de ting, som komma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något kreatur, skall kunna skilja mig från Guds kärlek, som är i Kristo Jesu vårom Herra.

Ja, min kristen! Gud är kärleken. Huru är du nu sinnad emot honom? Har du känt och trott denna kärlek? Om du det har gjort, så skall den tvinga dig att leva icke för dig själv, utan för honom, som dog för dig och åter uppstod. Bevisa uppriktigheten av din kärlek därigenom, att du gör sådant, som är behagligt för hans ögon. Om betraktandet av Guds kärlek icke lärer dig att försaka ogudaktigheten, att lyda Kristi ord och vilja, och att för hans skull älska dess efterföljare - så känner du icke kärlekens Gud. Kortligen: gör du icke det, så är du en Guds fiende. Du tillåter dig detta grova brott, till trots av så mycken godhet och långmodighet; men ack, kära själ, om du framhärdar, så skall du i domen känna Herrens grymma vrede, i det rum varest aldrig skola höras dessa för själen så livande, så vederkvickande ord: Gud är kärleken.

Jag tror mig nu hava visat och förklarat för eder, värdaste åhörare, den bästa gåvan av himmelen. Guds Sons ankomst och människoblivande, till föjd av Guds stora, oskattbara kärlek för oss arma syndare; huru vi nu med tro och tacksamhet emottaga denna Guds kärlek, det skall jag bjuda till att framställa för eder i den

Senare delen.

Gud gav oss sin Son, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv. För att vinna detta, måste tron bo i våra hjärtan och röjas i alla våra gärningar. Denna tro måste föregås av en grundlig kännedom av den gudomliga gåvans höga värde, som Gud skänkt oss i sin ende Son. En av sådan tro uppfylld själ kan med all tillförsikt säga med Paulus (2 Tim. 1:12): Jag vet på vem jag tror, och är viss, att han förmår bevara mitt betrodda gods till den dagen. Med fast tillförsikt omfattar han sin Frälsare, och lik en annan Israel släpper han honom icke, utan att få hans välsignelse.

Hans tro är således grundad på Guds heliga ord, och icke på människofunder och deras vittnesbörd, som bekänna sig vara kristna, därför, att de från barndomen blivit tillärda och tillhållna att så göra av sina föräldrar och läromästare. Han vet och känner att den rätta saliggörande tron är en den Helige Andes nådeverkan, som i oss vittnar, att anden, d.ä. Guds ord, är sanning. Det är Guds verk, att I tron på honom och den han sänt haver (Joh. 6:20). Därför säger ock Frälsaren (v. 44): Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som mig sänt haver, drager honom. 

Ja, sådana rättroende veta även att det skall bliva dem svårt att emotstå böjelserna och ingivelserna, om fråga uppstode att avsäga sig sin tro och nedtysta sitt samvetes röst, varigenom de, i fall de därpå ej ingå, förskaffa sig ogunst, ovänskap och förföljelser av världens barn, om de icke ägde ståndaktighet nog och styrka av Gud att manligen strida mot alla köttets, världens och fåfängans frestelser. Eller gives det icke ännu i våra dagar sådana fega och försagda i hjärtat, som sälja sin eviga salighet för en skenbar timlig fördel?

Världens omdöme är så krossande. Det är en helig man - heter det ofta; - han läser Guds ord var stund på dagen, han går i kyrkan, till sktift, och gör bön både afton och morgon; han har kunskaper och skicklighet; men denna vidsträckta gudaktighet och hans ömtåliga samvete göra honom otillgänglig och obrukbar till världsliga värv. Detta tal kommer för den fromme mannens öron. I början avskyr han det; men nu bestormas han av vänners goda råd, dårars löjligheter, smädarens åtlöje; nu börjar han vackla, och snart är övergången gjord. Ett steg på fördärvets och otrons bana tager snart flera med sig. Det är, som man säger, blott det första steget som kostar på. Och snart ser man den gudfruktige mannen överallt, där flärd och förströelser vankas, så snärjd i syndanätet, att han ej kan slita sig lös därur.

Arma, fega själ! Det fick du därför att du lyssnade till världens omdöme, och försakade de grundsatser som Gud genom tron nedlagt i ditt hjärta. Beklagligen har han många, många fina likar i vår kristenhet, och give Gud att ingen sådan måtte varken nu eller framdeles finnas i denna kristliga församling!

Vändom oss nu, värda åhörare, till den i tron ståndaktige mannen, och skådom honom såsom ett motstycke till den förra. Han farer efter de yppersta gåvorna, som Paulus säger i 1 Kor. 12:3, och anser dem överväga alla världsliga skatter, nöjen och hedersställen. Han vet att Guds rike och nåd skänker både timlig och evig lycksalighet, och att dessa håvor blott tillfalla dem, som dyrka Herren och i tron framhärda intill änden. Har han gud, silver, åkrar, ängar, med ett ord, allt vad världen kan giva, så vet han ock, att allt detta är fåfängligt, att det lätt kan förloras och förstöras, och är en dårskap att sätta kött sig till arm. Har han höga anförvanter och släktingar, så vet han ock, huru slipprig all människogunst är. Hans guld kan lätt bortrövas, en gnista är tillräcklig att upptända den eld, som lägger hans vackra hus, hans präktiga husgeråd i aska; döden kan bortrycka hans gynnare, avunden och hatet störta hans vänner. Då finner han att han av alltsammans icke hade något, som han kunde kalla sitt eget.

Samma tanke skall och påtränga sig var och en högt uppsatt man, om han vore än så stor matador. Liksom den rike fåfängt förlitar sig på sina skatter, den mäktige godsägaren på sina fullproppade lador och den äregirige på sina lysande släktingar och gynnade vänner, så kan ock något var i denna världen, av allt det goda, snarare frukta det värsta, än det bästa; och om han kan säga: det är frid, så kan han dock icke säga: det har ingen fara. Om den bandhunden icke biter oss, så bevisar det blott att han ej kan det, därför att han är bunden; men icke motsäger det hans vilja och förmåga att göra det, om han kommer till. Ingen är fri ifrån människors anslag, och beklagligen äro dessa merendels arga och elaka. Grannen kan länge dölja sin ovilja; men lita icke på att han skulle låta gå förlorat första tillfälle att skada. Sådant förutser, känner och vet den försiktige och sanne Guds vännen. Han har lärt att känna världen och människorna. Han har frid med sig själv, och ännu mera: han har frid med Gud, den frid, som Kristus oss förvärvat, och som alltid är den yppersta, den bästa gåvan av himmelen, vilken ingen kan oss fråntaga. Han kan alltid med full visshet säga:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Jesus sade till den samaritiska kvinnan vid brunnen: Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: giv mig dricka, då både du av honom, och han gåve dig levande vatten. (Joh. 4:10). Känner du, o själ, icke Guds gåva och hans nådebevisningars rikedom i Jesu Kristo? Bed honom, och han skall giva dig levande vatten. Han försäkrar dig därom (v. 11): Vilken som dricker av det vatten, jag giver honom, han skall icke törsta till evig tid. Du efter nåden törstande själ: salig är du, om du nedsätter dig vid denna källan. Där kan du förjaga alla dina bekymmer och sorger, om du rätt betänker Paulu dyra ord i Rom. 8:32: Då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, huru skulle han icke ock giva oss allting med honom? Frukta dig icke, utan hav blott din tro och fästa din tillit till kärlekens Gud, Livets furste, så skall du icke förgås, utan få evinnerligt liv. Han du här jämmer och elände, där får du salighet och fröjd. Här är livet kort, där dör du aldrig.

O att våra ögon förmådde intränga i den Eviges boning, se strålarna av hans Majestät, skåda Jesu Kristi herrlighet, de sällas lycksalighet och hans utvaldas glädje! O att vi blott ett ögonblick finge se det! huru skulle vi då icke ledas vid allt jordiskt och längta hjärtinnerligen efter det himmelska och oförgängliga, ja, huru villigt och gärna skulle vi då icke bekänna och tillstå, att denna tidens vedermöda är icke att likna emot den herrlighet, som på oss uppenbaras skall? (Rom. 8:18). Där givas inga år, inga dagar, inga timmar; ty evigheten räknar inga skiften. Det föråldras icke, där kännes ingen sjukdom, där härjar ingen död; ty döden är uppslukad i segern och tiden i evigheten. O, du efterlängtade, du himmelskt anade evighet! Huru ljuv är icke tanken på dig för den själ som tror!

Mottag, du min tillbedde Skapare, mitt hjärtas ringa, men oskrymtade offer för din godhet att lära mig, genom min hitkomst hit till världen, förbereda mig till den förestående evigheten; försmå, dyre Frälsare, icke min tacksamhet, som jag av rördaste hjärta nedlägger för din ömma vård om min själ och den salighet du mig förvärvat; led mig, du tröstande Guds Heliga Ande, här på jorden i sanningens kunskap på vishetens väg; upplys mitt förstånd och hjälp mig rätt känna och dyrka Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, min och allas evige Frälsare; då går jag nöjd ur tiden till den, som skall anamma mig i sin evinnerliga boning och giva mig den arvedel, som åt alla hans vänner beredda blivit!

Värdaste åhörare! Jag har nu genom Guds nåd genomgått mitt valda betraktelseämne: Den bästa gåvan av himmelen, och visat eder 1) att den är av Guds kärlek given, och 2) vår plikt att i tron och med tacksamhet emottaga den. Pröve nu envar sig själv, huru han hittills under sin jordiska vandring ansett denna gåva, huru han bemött den ädle Givaren, och huru han emottagit och tackat för den.

Ack, mina vänner, människan är så svag, så vacklande, så obeslutsam. Hon ser icke ens med fullt öppna ögon det goda Gud giver henne; hon misskänner ofta hans faderliga kärlek, hans milda avsikter, och huru skulle hon då kunna emottaga och tacka för dem? Beden därför Gud, allt gotts givare, att han värdigas upplysa eder, att hans fruktan grundar all eder jordiska och himmelska sällhet, och att evigheten väntar oss alla. Säll då den, som därtill värdigt berett sig, och då, i full förtröstan, kan gå ur tiden med dessa ord på sina dödsbleka läppar: Herre, kom, jag är redo och avbidar din saliga åskådning!

Ja, milderike Gud, befästa i oss alla en sådan tröst! Värdigas göra oss värdiga vår bestämmelse, uppfyll våra hjärtan med förtröstan till din nåd genom Jesu Kristi oss förvärvade försoning! O, vilken stor, outrannsaklig kärlek har du icke bevisat oss däruti, att du utgivit din ende Son för oss! Giv, att vi måtte med sann tacksamhet och genkärlek emottaga din oskattbara nådeskänk, och alltid här så vandra i ditt ljus, att vi måga finnas värdiga ditt eviga åskådande i himmelen. Bevara oss nu och alltid för allt ont, och övergiv oss icke i nöden! Vi veta, vi erkänna alla, att du så älskade världen, att du utgav för den din ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta förläne du oss alla nådeligen för Jesu Kristi skull!

Amen.

Femte söndagen i fastan - Kristi oskyldighet

Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig. Så beder, älskliga åhörare, den store och gudfruktige konung David under sin oförtjänta förföljelses tid. Han hade alltid vant sig vid att två sina händer i oskyldighet, och hans hjärta var ostraffligt; icke destomindre blev han likväl dagligen plågad, förtalad, smädad och förföljd. Då grep han till bönens vapen, och ropade till Gud: Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig (Psalt. 26:1).

Här kanske någon invänder: Huru understår sig David att så starkt pocka på sin oskuld, då var man vet, att han ofta och grovt syndade, samt att han på ett annat ställe (Psalt. 143:2) bönfaller: Herre! gack icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig? Det är sant: för Gud är ingen levande rättfärdig; ingen människa är så oskyldig, att hon, genom egen förtjänst, kan bestå inför Guds stränga domstol. När det kommer därhän, så måste vi alla rent ut bekänna med Job (9:2-3): Jag vet det fast väl, att så är, att en människa icke kan bestå rättfärdig inför Gud; täckes henne träta med honom, så kan hon icke svara honom ett emot tusende. 

Men när David säger: Herre, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig, så begär han icke att pråla inför Gud med sin helighets rykte, utan han talar om sin saks rättfärdighet mot sina obilliga förföljare. Dessa önskar han väl intet ont; dock beder han, att Gud ville skaffa honom rätt; det är: skydda honom emot dem, och ställa hans rättfärdiga sak i dess rätta ljus. Herre, beder han därför, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig. 

Väl kan oskulden ofta förtryckas, men dock icke fullkomligt förstöras; Gud är dess rätts försvarare och bevarare. Vattuströmmarna upphäva sina vågor, de äro stora och brusa förfärligt högt; men ännu större och högre är den Gud, som skaffar dem rätt, vilka orätt lida. Av sådan anledning sade David till Saul (1 Sam. 20): Herren varder väl varjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro. Utgången har ock strax därefter visat det; ty Gud skaffade David rätt och hämnade hans oskuld; då däremot Saul fick plikta för sin ondska och elakhet.

I dagens heliga evangelium visas oss huru oskyldigt Jesus, Davids Son, måste lida; dock har hans himmelske Fader skaffat honom rättvisa och räddat hans kränkta ära, så att han kunde säga: Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som därefter söker och dömer - det är min Fader, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud, och dock icke kännen. 

Så talar den frimodige Frälsaren, som "ingen synd hade", då däremot den saktmodige David, som visste sig vara, som andra, en svag, syndig människa, ej djärvdes på den bannande Simei taga straff, utan sade blott till sina tjänare, som ville slå honom: Låt honom banna, ty Herren haver budit honom banna David (2 Sam. 16:5,10).

Davids tanke var denna: Gud har, efter sitt visa och heliga råd, försatt mig i detta elände, och låtit Simei däruti finna ett tillfälle, som han visst länge önskat, att utan fruktan och anseende utösa sitt hjärtas ondska över mig; följaktligen må han göra det onäpst, liksom det skedde på Guds befallning. Ho kan nu säga: vi gör du så?

Vi veta för övrigt, att världens sätt att belöna det goda är sådant, och att ingen undgår dess smädelystnad. Vem var heligare, vem var oskydligare än Jesus, den Eviges Son? Likväl se vi av dagens Evangelium, att han blev gruvligen hånad och smädad, ja, ännu värre nedskälld och förbannad än David; men sanningen var hans skärm och sköld emot alla lögnens mordpilar. Hans fiender gingo bort, betäckta med blygd, och hans oskuld segrade.

Värda åhörare: Detta skall idag bliva ämnet för vår andakt. Gud give oss sin anda och nåd att känna sig och den han sänt haver, Jesus Kristus! Måtte vi så betänka vår dyre Frälsares oskuld, att vår tro vinner större styrka, och vårt hjärta större förmåga att vandra efter det mönster, som han i dag för oss framställer! Härtill utbedja vi oss hans nåderika bistånd i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 8:46-59

Ämnet för vår andakt skall bliva:
Kristi oskyldighet
1) smädad och hånad
2) försvarad och rättfärdigad

Votum

O Jesus, du oskyldiga och obefläckade Guds Lamm! Förbarma dig över oss, och giv oss din anda och nåd till ditt ord, att vi må lära att efterfölja din oskyldighets fotspår, fördraga med tålamod allt ont, och lida med gott samvete all orätt! Amen.

Förra delen:
Kristi oskuld smädad och hånad.

Davids 7:e psalm har till ingress: "Davids oskyldighet", emedan den oskyldige Konungen däruti försvaras emot hans fienders skymliga tillmälen. Vårt Evangelium i dag kan också ingen mera passande överskrift få än "Kristi oskuld", ty oskulden talar här ur Frälsarens mun, då han spörjer sina fiender: Vilken av eder straffar mig för synd?

Icke desto mindre blev han gruvligt smädad av judarna. "Säga vi icke rätt - frågade de - att du är en samarit och haver djävulen?" Samariterna, bör man veta, hade skilt sig från judiska kyrkan, och voro icke allenast i åtskilliga viktiga religionsstycken söndrade från judarna, utan levde även med dem i största osämja, isynnerhet sedan några samariter hade orenat templet i Jerusalem medelst dit inkastande av ben efter lik. Då nu de smädlystna judarna icke kunde förebrå den oskyldige Jesus någon last eller odygd, så föllo de på det rådet, att beskylla honom för irrlärlighet, och kallade honom på spe en samarit, det vill säga en kättare, en svärmare, ur vilken djävulen, och ingen god ande, talar.

Jeremias klagade på sin tid (Jer. 15:10): Ack, min moder, att du mig fött haver, över vilken var man jadut ropar i hela landena; haver jag dock uppå ocker varken lånt eller tagit; likväl bannar mig var man. Ännu mera är det att undra över, att man med vår oskyldige Frälsare så tvistat och mot honom utfarit. Icke ockrade han, icke handlade han, eller på något sätt gjorde judarna förfång - varför nedskällde och smädade de honom då?

Jo, han hade högligen förtörnat dem i sin skarpa straffpredikan, där han säger: Den där av Gudi är, han hörer Guds ord; därför hören I icke, att I icke ären av Gudi. I deras egen tanke hade de hittills alltid varit Guds käraste och frommaste barn. Då nu Jesus ville betaga dem deras falska inbillning, och straffade deras otro, olydnad och förhärdelse, vände de saken åt annat håll, och utskreko honom, av hämndgirighet, för en samarit, en kättare, ett djävulens foster.  Häri liknade de sina förfäder, om vilka Amos säger (Am. 5:10): De äro honom gramse, som dem uppenbart straffar, och hava en styggelse vid dem, som hälsosamt lärer. 

Så länge Natan blott liknelsevis talar om en rik man, som fråntagit den fattige hans enda får, då ivrar David emot sådan obillighet och yttrar i sin vrede, att så framt Herren lever, skall den mannen, som så gjorde, döden dö; men när Natan rent ut säger: "Du är denna mannen!", då kan ej var och en så överlämna sig själv, att han säger med David: "Jag haver syndat mot Herren." Säger Jesus till judarna: I hören icke, ty I ären icke av Gudi, så, i stället för att rannsaka sina hjärtan och göra bot och bättring, ropa de med fullt uppsåt att hämnas med en smädelse: "Du är en samarit och haver djävulen."

Den vällustälskande filosofiska sekt, som man kallat epikureer, säga allt för öppenhjärtigt (Vish. 2:12,14): "Låt oss vakta efter den rättfärdige, ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot våra gärningar, och straffar oss, att vi synda emot lagen, och utropa vårt väsende för synd, samt straffar vad vi i hjärtat hava." De skenheliga fariseerna äro icke så uppriktiga, att de skulle bekänna, var det onda sitter hos dem: tvärtom måste religionen tjäna till täckmantel för deras skalkaktighet, i det de föregiva sig icke hata Jesus därför, att han näpser dem och säger dem sanningen, utan därför, att han är en samarit, en kättare, en villoande, en fiende till judiska folket, och haver djävulen. Som det står att läsa i Pred. 10:3: Och ändå, att den galne själv galen är i sina anslag, håller han likväl alla för galna - så gick det även här: de, som själva voro djävulens slavar, ville besudla den oskydlige Jesus med deras syndagalla.

Då nu Frälsaren hade låtit förstå att den som ville gömma hans tal, icke skulle se döden till evig tid, då först mente de sig rätt hava skäl att smäda och förbanna honom. "Nu," säga de, "hava vi förnummit att du haver djävulen; Abraham är död och profeterna, och du säger: vilken som gömmer mina ord, han skall icke smaka döden evinnerligen. Är du mer än vår fader Abraham, som död är? Profeterna äro ock döda, vem gör du dig självan?"

I detta inkast röjas på en gång deras okunnighet och deras ilska; deras okunnighet, i det de icke rätt förstodo Frälsarens ord, ej heller erkände att han i alla avseenden var större än Abraham och profeterna; och då de så väl av hans underverk, som ock de om honom uppfyllda profetiorna ganska lätt hade kunnat komma till en bättre kännedom om hans person och ämbete, så var deras halsstarriga föregivande, att de ej kände saken, en verkan av deras elakhet och ilska, och bevisade att de blott sökte skäl att skenbarligen smäda och skymfa.

Än föraktade de honom för hans födelseorts skull och frågade: "Skall Kristus komma från Galileen? Därifrån har ännu inge profet kommit." Än bespottade de honom, att hans anhängare endast vore av sämre folkklassen, och inga förnäma, ansedda personer; då hette det: "Icke haver någon av översteprästerna eller fariseerna trott på honom, utan detta folket, som icke vet lagen, är förbannat." (Joh. 7:41f). Botade han en blind på sabbaten, så hette det strax: "Denna mannen är icke av Gudi, efter han icke håller sabbaten."

Även av hans ord, att den, som gömmer hans ord, skall icke dö, togo de ingen anledning att begära ytterligare förklaring, huru de skulle rätt förstås och tydas, utan blott gladde sig däråt, att de hade en förevändning till deras beskyllning att han föraktade Abraham och profeterna och måste därför hava djävulen.

Så grova och hårda dessa smädelser än voro, så grundligt hava de ock blivit vederlagda, och vilket jag skall bjuda till att bevisa i denna predikans

Senare del:
Kristi oskuld försvarad och rättfärdigad.

Med hela en oskyldigs frimodighet framträder Jesus sina smädare under ögonen och frågar: Vilken av eder straffar mig för synd? Han hade ju ingen synd begått, och aldrig hade ett osannfärdigt ord kommit över hans läppar. Ehuru hans ovänner hade utskrikit honom för att vara än en drinkare, än en folkförförare, än en stackare, som umgicks med publikaner och syndare, än en Beelsebubs stallbroder, kunde de likväl icke bevisa vad de sade, eller få något syndigt påbördat honom, ty hela hans levnad var helig och obefläckad, och hans ord var icke annat än Guds ord, så att han kunde rätt säga: Min lärdom är icke min, utan hans, som mig sänt haver. Vilken som vill lyda hans vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gudi, eller om jag talar av mig själv (Joh. 7:16-17). Den av Gudi är, han hörer Guds ord.

Fromma hjärtan, som älskade sanningen, och voro av Gud upplysta och regerade, gåvo ock villigt rum åt sanningen av Kristi lära, och erkände densammas helighet: de hörde Guds ord av honom, trodde och lydde. Men att flera av judarna ej ville höra, ej lyda det, härrörde därav, att de ej voro av Gudi och ej läto Guds anda verka hos sig, utan fastmer smädade den oskyldige Jesus, och påstodo honom hava djävulen. Men Jesus svarade: Jag haver icke djävulen, utan jag prisar min Fader, och I haven försmädat mig. Allt vad han lärde syftade på förherrligandet av den store Gudens ära, och att förstöra djävulens rike.

Därför uthärdade han ock all smälek av världen med exempellöst tålamod, och blev fast vid sitt beslut: Jag söker icke min pris. Han sökte icke egna fördelar, utan levde frivilligt i sådant armod, att han platt intet ägde, varpå han kunde luta sitt huvud. Så sökte han ej heller sin egen pris, utan hastade undan där man tillbjöd honom kunglig makt och värdighet. Hade han renat spetälska, återgivit döva hörseln och dumbar talet, så förbjöd han icke blott de onda andarna, utan ock sina egna lärjungar att säga det för någon.

Därför kunde han ock med fog säga: Jag söker icke min pris, utan min Faders, och den är väl till, som därefter söker och dömer. Ju mera han förnedrade sig själv, desto högre blev han ärad och upphöjd genom sin himmelske Faders vittnesbörd, och flera gånger genom röster från himmelen: Denne är min käre Son, i vilken jag haver ett gott behag; honom hörer. (Matt. 3:17). Jag haver förklarat honom och vill återigen förklara honom (Joh. 12:28). Då han uppenbarad vart i köttet, vart han även rättfärdiggjord i andanom, genom den Helige Andes utgjutelse, genom hans underverk, och genom hans ords livgivande kraft, varpå det eftertryckliga bedyrandet kommer i vårt dagsevangelium: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

Då människorna trodde på djävulens ord, är synden, och genom synden döden kommen i världen, och har således döden makt över alla människor, efter de alla syndat hava. Men den, som i sann tro anammar Kristi ord och gömmer det, han skall icke se döden till evig tid. "Ty ehuru även de troende dö, är dock deras död egentligen ingen död, utan fastmer en bortgång till ett bättre liv. De hava genom döden framträngt till livet. För de oförståndiga synas de, såsom de dödde, och deras avlidande varder räknat för en pina, och deras avfärd för ett fördärv, men de äro i frid." (Vish. 31:2-3).

De rättfärdigas själar leva och vila i Guds hand; väl är kroppen underkastad förruttnelse, men den bliver icke död för beständigt, utan skall på den yttersta dagen uppväckas och bliva lik Jesu förklarade och odödliga lekamen, i kraft av Frälsarens löfte: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

På judarnas spefulla inkast huru orimligt det var av Jesus att lova andra odödlighet, då han själv efter deras begrepp var en dödlig människa, som måste dö såväl som Abraham och profeterna, svarade han:  Är det så, att jag prisar mig själv, så är min pris intet; min Fader är den, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud. Och I kännen honom dock intet.

I detta Kristi tillkännagivande ligger intet högmod, utan blott en vink av hans av sin himmelske Fader erhållna höga makt; därför tillägger han ock strax: Om jag sade att jag icke kände honom, vore jag en ljugare liksom I, men jag känner honom och håller hans tal. Och ännu ytterligare: Abraham, eder fader, fröjdades att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad. Nu förgick dem allt tålamod: "Vad!" - ropade de - "femtio år haver du icke ännu, och Abraham haver du sett?"

Detta allt bevisar, att de ej förstodo Frälsaren, utan trodde att han ville driva gäck med dem, helst Abraham var död nära tvåtusende år förut, och Jesus besvarade deras infall med försäkran: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag." I vreden upptogo de stenar för att kasta på honom, men Jesus gömde sig undan och gick ut av templet.

Vi hava nu, värdaste åhörare, förklarat huru Kristi oskyldighet blivit smädad av nedriga fiender, och försvarad och rättvisad av hans himmelske Faders och tusentals andras vittnesbörd. Låtom oss nu fråga oss själva till vilkendera klassen vi höra.

Ännu finna judarna, Gudi klagat, bland oss kristna många med dem likasinnade stallbröder, som förneka, smäda och förringa Jesu gudomliga sanning, samt anse honom på det högsta för en vis och upplyst man på sin tid. Månne sådana i sitt hjärta icke finna vederläggningen av sin galna otro, och månne de i sin fräckhet ej överträffa de forna judarna, som ej begrepo hans ankomst, ej hade därav sett och rönt de hälsosamma följderna?

Låtom oss, mina vänner, hjärtligt bedja för dessa vilseförda, och icke söka oss till deras mängd, som skämmas vid Kristus och hans Evangelium! En sann, en uppriktig kristen erkänner med ödmjuk undergivenhet det stora verket, som Jesus med sitt människoblivande fullbordat till alla deras eviga frälsning och salighet, som tro på honom. Han sjunger av uppriktigt hjärta, av rent uppsåt och med fullt allvar:

Jesus är min vän den bäste,
vilkens like aldrig är.
Skall då jag så med de fleste
övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den mig har så kär;
en skall vara bägges vilja
alltid här, och evigt där.

Han har döden för mig lidit,
ingen skall fördöma mig;
hos sin Fader för mig bedit,
det mig gagnar eviglig.
Ho är den, som vill förklaga
den han själv utkorat har?
Ho vill ifrån honom draga
den han har i sitt försvar?

Jag är viss och därpå liter:
varken liv, ej heller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Låtom oss därför, älskliga åhörare, förenade anropa om nåd och förmåga att vandra i den store Mästarens heliga fotspår, och tåligt fördraga, om världens barn för hans bekännande skall överhopa oss med förakt och förföljelse.

Vi hava i dag följt denne vår dyre själavän genom dess förnedringstillstånd till dess herrliga upphöjelse. Måtte det alltid bliva vår tröst, att vad vi lida, är och bliver ett intet mot vad han för vår eviga frälsning nödgats genomgå, och att vi även en dag efter jordlivets slut, få, till lön för vår beständighet i tron, den Gud oss nådigt förläne, deltaga i hans herrlighet, och se honom såsom han är.

Honom vare ära, lov och pris ifrån evighet till evighet! Amen.

Jungfru Marie Bebådelsedag - Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden

O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. När vi, värdaste åhörare, förnimma dessa ord (Jesaja 2:7), så falla utan tvivel flera av oss på tanken om det lands lycksalighet, i vilket var och en under sin vinstock och sitt fikonträd lever i frid och lugn, och vet ingenting om krig och dess faror. Frid närer, krig förtärer. O, I otacksamma människor, som icke var dag tacken och prisen Herren Gud för den ständiga frid I åtnjuten! Men som ett lands yttre fred är i sig själv mera skadlig än nyttig, om ej själen därjämte äger den invärtes freden med Gud, så åligger oss att desto högre värdera ängelns nåderika predikan, på vilken även Paulus (Rom. 10:15) häntyder det anförda ingångsspråket ur Jesaja: O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. 

Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred! 

Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.

O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.

Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.

Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Lukas 1:26-38

Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål


I) Första delen

Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."

Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.

Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.

Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid. 

Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. - 

Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.

Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i


II) Senare delen

betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.

Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.

Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.

Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.

Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!

Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.

Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända. 

Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.

Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kall? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?

För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!

Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.

Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!

Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!

Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!

Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.

"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina kötts dagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.

O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.

Tillämpning

Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.

O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.

Fastlagssöndagen - Jesu lidande som en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel

Detta är en sed i Israel. Så lyder konung Davids anmärkning om den israelitiska sedvanan att med bruket av varjehanda musikaliska instrumenter förhöja högtidligheten av judarnas nymånad och lövhyddohelg. Han säger i de föregående orden, att man vid dessa högtider brukade trummor, harpor och basuner. Ty, säger han, detta är en sed i Israel. (Ps. 81:5)

Välsignade åhörare! Var det i forna dagar en sed i Israel att i nymånaden och lövhyddohögtiden förkunna Guds lov med uppstämmandet av majestätisk musik, så hava ock vi en rörande sed i vårt kristna Israel, den seden nämligen, att årligen i flera veckors tid fira åminnelsen av Jesu Kristi, vår Frälsares, bittra och blodiga lidande. Det är i och med denna söndagen, som denna seden i kristenheten varje år tager sin början.

Seden är gammal. Under själva påvedömets mörker firade man Fastlagen; och som det är ganska tillbörligt att en så stor del av vår återlösning, som Jesu lidande är, bliver flitigt förkunnad och beprisad, alltså hava vi bibehållit denna kristliga sedvanan ända sedan kristendomen infördes i vårt fädernesland.

I denna högmässopredikan göra predikanterna början med Jesu lidandes offentliga föreställande. Hädanefter skola i alla passionspredikningar dess rösterna ljuda i våra tempel: Syndare! Jesus har utstått en svår pina för dig. Hädanefter skola lärarna bjuda till att djupt inprägla Jesu bild i syndares hjärtan, den bilden, uti vilken Frälsaren hängde blodig på korset. Hädanefter skola vi betrakta Jesus än i örtagården, stadd i en ganska underlig kamp, då döden och livet stridde; än vid den andliga domstolen, där de andliga voro icke andligare, än att de gjorde honom mycket kval; än vid den världsliga domstolen, där hela den civila staten fördömde Jesus.

Vi skola betrakta Jesus, stående nu på judarnas konsistorium och nu på rådhuset. Jesus skall nu föreställas än liggande i Getsemane i ett helvetes kval; än stående vid en påle, och obarmhärtigt av syndare medfaren; än hängande på ett kors utan all tröst på jorden, och utan all glädje från himmelen. Än skola vi liksom stiga ned i pinorummet, och se huru röken av de eviga lågorna slår sig omkring Frälsarens själ, då syndarens fattiga själ skall återlösas; än åter företaga vi oss betraktandet av Jesu myckna lidande till sin heliga kropp.

Vi äro ej nöjda därmed, att denna betraktelse utpressar några tårar och väcker någon blödighet i våra åhörares utvärtes sinnen. Nej; vi önskade att det skulle gå djupare. Vi önskade att vi kunde träffa åhörarnas hjärtan, och slå deras samveten. Vi ville att vart jämmerrop, som vår älsklige Jesus upphävde i örtagården, skulle som ett åskslag så länge dåna i den säkre syndarens hjärta, tills han besinnade sig, och vände om från den breda vägen. Vi ville att Jesu pina skulle så kraftigt röra honom till bättring, att han icke kunde tjäna djävulen en enda Fastlag mer. Vi ville att Jesu blod skulle mjuka upp hans hjärta, om det ock vore hårt som själva hälleberget. Vi ville att en förkrossande stråle från Jesu blodiga ansikte och sönderstungna huvud skulle som en pil genomtränga den själen, som icke vill betänka sitt eviga bästa.

O du Fastlags-söndag! Du hade dagats i en välsignad stund, om detta kunde hända med flera själar innan vi hinna se din afton. Och du första Fastlagstid i århundradet! Gud låte dig icke alldeles fruktlöst avlöpa! Gud låte Kristi pinas historia bliva en väckande, en varnande, en förödmjukande historia för många stolta och hårda själar i denna staden.

Ja, du allramildaste Herre Jesus! Det är en sed i vårt kristna Israel att synnerligen predika om ditt lidande vid denna tiden. O, att aldrig denna seden måtte läggas bort i vår fosterbygd intill dagarnas ända, och så länge Sverige är till! Vi bo i det kalla norden. Gud låte inte våra hjärtan vara så kalla, som klimatet är hårt! O du korsfäste Herre Jesus! Du kunde väcka upp tretusen sovande samveten, uti tretusen sovande syndare, genom en enda passionspredikan, som Petrus höll på en pingstdag. Ännu är ditt ord lika kraftigt. Ack, att några sövda syndare kunde vakna i dag genom den första Fastlagspredikan på vår Fastlags-Söndag! O Jesus, jag beder dig: lägg de orden om ditt lidande först i mitt hjärta, som du vill jag i dag skall förkunna med min mun! De flesta, som äro i detta templet i dag, äro dina fiender, Herre Jesus, fiender av ditt kors, av ditt lidande. Somliga äro det hemligt, och somliga uppenbart. Men huru mycket de än hata dig, så har du ändå lidit för dem! Ack! detta lidandet, detta lidandet träffe dem, som en blixt från himmelen, och drage dem tillbaka från de branter, där den eviga fördömelsen möter dem! Amen. Fader vår...

Evangelium, Luk. 18:31 och följande.

I Herrens namn föreställa vi nu:

Den heliga seden i vårt kristna Israel att predika om Jesu lidande; eller vi vilja betrakta Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel, och en dygdespegel.

1) Såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

2) Såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat, och sist

3) Såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har sig förhållit.

Votum.
O milde Jesus, vad har Du förbrutit,
att man en blodsdom över Dig beslutit?
Vad är ditt brott? Vad läsas väl för brister
på Ditt register?

Vad är väl orsak till Din stora smärta?
Jo, synden min; min synd, mitt hårda hjärta!
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,
som Du uppburit.

O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus, låt allt väl gå på denna stunden, till din ära, samt vår undervisning och salighet! Amen.

Avhandling.

Om ej syndarens hjärta har blivit hårdare än det hårdaste hälleberg; om han ej har blivit så alldeles förstockad, att han med seende ögon icke ser, och med hörande öron icke hör (Mark. 4:12); om där är någon förhoppning att han skall vårda sig om sin arma själ, innan hon är gången utur hans syndiga kropp: så tycker jag att en predikan om Jesu, vår Frälsares, lidande bör försätta den bekymmerslösaste själ i stor eftertanke. Jag föreställer nu detta lidandet efter löfte, i vår betraktelses

Första del:
såsom en syndaspegel, i vlken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

Aposteln Jakob säger uti sin epistels första kapitel: Där någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansikte skådar uti en spegel; ty då han sig beskådat haver, går han därifrån,  och förgäter strax hurudan han var (Jak. 1:23-24).

O syndare! o synderska! Här är Fastlags-söndag i dag. I dag skall jag sätta fram en spegel, uti vilken du skall få se hurudan du är. I dag hava lärarna tillfälle att visa dig i dina rätta kläder. Vill du se vad för ett förbannat och vederstyggligt ting som synden är, vill du se huru misshaglig synden är i den helige Gudens ögon, vill du se huru fasligen synden har hanterat dig till kropp och själ, invärtes och utvärtes, vill du bliva människokännare, som det pratas så mycket om i våra tider, så kom och betrakta det blodiga spektakel, som drevs med Guds enfödde Son, din Frälsare, på det svåra Långfredagsdygnet.

Hör, vad den store passionspredikanten Jesus om sitt eget lidande säger i vår högmässotext: Se, vi gåm till Jerusalem, säger han. Där har han redan själv varit, och genomgått sitt bittra lidande; men du skall ännu gå dit under en hjärtlig syndaånger, och betrakta den syndaspegeln, som restes där, när Jesus i fordna dagar led sin svåra pina. Där, där i Jerusalem, där blev Guds Son förskräckligt hanterad. Där blev han överantvardad hedningomen, och begabbad och försmädad och bespottad, och sedan de hade hudflängt honom, dödade de honom, säger texten.

Ack, betrakta detta lidande noga, så får du i denna spegeln se hurudan du är. Välv icke all skulden ifrån dig och på Judas, på de romerska soldaterna, på judarnas betjänter, på Golgatas bödlar. Nej, alla dessa, de äro att anse som dina synders tjänstehjon, och dina synder, de voro de husbönder, som befallde dem att behandla Jesus så illa.

När du därför läser denna söndags evangelium, så läs så: All ting äro fullbordade, som skrivna äro av profeterna om Människones Son, ty han blev överantvardad åt mig, i mina händer. Jag är hedning god nog. Han är begabbad, försmädad och bespottad för mig, och mina synder; och sedan jag med mina synder hade hudflängt honom, så var det jag som dödade honom.

Ack, syndare, kom och gack upp till Jerusalem! Låt den helige Ande smörja dina ögon med den himmelska ögonsalvan, så skall du få se en syn, som skall försätta dig i den största bestörtning. Du ser i en spegel, för att kunna upptäcka fläckarna i ditt ansikte. Ack, kom och se på den lidande Frälsarens gestalt! I denna spegeln skall du få se synderna i din själ.

Anställ ett samtal med den korsfäste Jesus. När du läser Akterna, så håll mångfaldiga gånger i var Akt. Understundom får du hålla vid var rad, och fråga: Herre Jesus! varför lider du detta? Och han svarar i Bibeln: Jag lider det för dig. Mig haver du arbete gjort uti dina syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgärningom (Jes. 43:24).

Fråga honom: Herre Jesus! varför är din själ full med en sådan helvetes ångest i örtagården? Och han svarar dig: så arbetade min själ för det, att din själ är så överfull med förbannade synder. Fråga honom: Herre Jesus! varför var du i tre timmar på korset övergiven av Gud? Och han svarar dig: Jo, just för det att du med den fördömda synden har övergivit Gud, därför måste jag plikta så hårt, att Gud övergav mig. Fråga honom: Herre Jesus! varför skall jag se dig i band? Och han svarar dig: det hade jag sluppit, om icke du hade låtit satan lägga på dig syndens nedriga snaror. Fråga honom: Herre Jesus! varför skall en Judas, en skrymtare, förråda dig? Och han svarar dig: det lider jag för det olycksaliga skrymteriet. Fråga honom: Herre Jesus! varför skulle din heliga kropp blottas och rivas av gissel? Och han svarar dig: så svider mitt kött för den syndiga brand, som lågar i den horaktige syndarens kött. Fråga honom: varför sutto så många sår och strimmor på din heliga lekamen? Och han svarar dig: därför att du genom synden sätter så många dödliga sår i ditt arma samvetet. Ja, så är det. Jesus är Guds Lamm, som borttager världens synder. (Joh. 1:29) Han är sargad för våra missgärningar skull, och slagen för våra synders skull. (Jes. 53:5)

Och nu frågar jag dig, o syndare, i den allsmäktige Gudens namn: är det möjligt att du kan synda uppsåtligt, när du hör vad för en svår pina dina synder hava tillfogat din Frälsare? Kan du le i synden, när Jesus är så hårt ansatt för världens synder, så att han gör bön i örtagården med starkt rop och tårar (Hebr. 5:7)? Kan du smila åt de syndabanden, för vilka Jesu armar av de starka strecken blivit både bruna och blå? Kan du med glädje vilja dölja den ormen i ditt bröst, som med sina mordstyng rövade glädjen ifrån din Frälsares hjärta? Kan du någonsin driva horeri mer, när du hör att det heliga templet, Jesu Guds Sons kropp, blev så sönderrivet för hordomssynden? Kan du fröjda dig i synden, när Jesus för densamma pinades? Kan du förnöja dig i henne, när han fällde tårar? Kan du gå på jorden och synda, när han låg på jorden och skalv av ett helvetes kval, som han led för synden?

Kan du det, så rys för dig själv, och bäva för den stränga dom som väntar dig. Ack, handla icke så förtvivlat emot din själ! Nej, nyttja Jesu lidande som en syndaspegel. Begynn i denna dag till att ångra och hata den förbannade synden, ty den är värd att hatas, då den har plågat Jesus.

Men Jesu lidande kan även nyttjas såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat. Detta skola vi nu överväga i vårt predikoämnes

Andra del. 

Här beder jag var och en noga betänka Jesu sista lidandes resa till Jerusalem, som i vår högmässotext omtalas. Ack, se den trofaste Frälsaren, huru troget han påpassar tiden, som var utsatt i Guds råd till att undergå det bittra försoningslidandet! Han hade sex gånger tillförne varit i Jerusalem. Nu reser han dit för sjunde och sista gången. Vad han nu hade att vänta sig i staden, i Getsemane och på Golgata, det visste han alltförväl. Att vreden skulle brinna över honom ifrån himmelen, och att ångest skulle överfalla honom ifrån helvetet, det visste han. Likväl drog han sig icke undan. Likväl blev han icke borta. Likväl gick han. Se, han går upp till Jerusalem!

Och se, han går hastigt och skyndsamt! Markus berättar i sitt tionde kapitel, att Jesus gick denna gången så fort, så att han gick före lärjungarna, och de gingo efter honom (v. 32). Ack, mildaste Herre Jesus! Varför skyndade du så? Varför gick du så fort, när du skulle gå till Jerusalem? Jerusalem var ju icke något ställe att längta efter. Vid Jerusalem tillagades nu Guds vredes stora press. I den pressen skulle du, du himmelska druva, kastas, inskruvas och där pressas för världens synder.

Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i pressen? Vid Jerusalem skulle du nedsjunka i den gudomliga vredens djupa dy, och lagens förbannelses flod höll på att fördränka dig (Psalt. 69:3). Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i denna djupa dyn, denna fasliga floden? Vid Jerusalem var den slaktbänk färdig, där du, Guds Lamm, skulle slaktas för världens missgärningar. Gud hade redan vässat sin rättfärdighets pilar emot dig i himmelen, och människor hade redan smitt de spikar, varmed du skulle korsfästas på jorden. Herre Jesus! Varför har du så bråttom? Varför hastar du så? Kom du ej snart nog till detta lidandet?

O, jag vet varför du hastar. Din villighet, din kärlek, gjorde dina steg så snabba på den sista resan till Jerusalem. O, huru stor den kärlek var, Som Jesus därtill drivit har, Att han oss halp av nöden! Otvungen och godvillig Gick han för oss till döden (G:la psalmboken 161:2).

Men ack, vad förvärvade Jesus oss genom det lidandet, som han utstod under sin sista varelse i Jerusalem? O, det är mig omöjligt att uttrycka allt det goda, som han oss förvärvade. Genom sin ångest förvärvade han oss glädje. Genom sin oro under hela Långfredagsnatten förvärvade han oss frid och samvetsro. Genom sitt behov av änglatröst förvärvade han oss de heliga änglars vård. Genom sina band förvärvade han oss förlossning utur syndens och satans fångenskap. Genom sin undergångna dödsdom förvärvade han oss en ljuvlig dom på domedag. Genom sina många sår förvärvade han oss läkedom för våra sjuka själar. Genom sitt sällskap med ogärningsmän förvärvade han oss sällskap med Gud i den eviga glädjen. På hans törnekrönta huvud växte vår herrlighets krona, och hans blod är det badet, som verkar vår rening. Allt detta, och ännu mycket mera igenfinna vi i denna klara tröstespegeln, Jesu, vår Frälsares lidande.

Men månne väl alla för sina egna själar få njuta denna stora trösten, som i Jesu lidande ligger? Ja, förvärvad är den åt alla; men likväl få icke alla njuta den. Bordet är för alla dukat; men många äro hårdnackade gäster, som icke vilja infinna sig; och om dem heter det: Ingen av de män, som budna voro, skall smaka min Nattvard (Luk. 14:24).

Eller skulle Gud trösta den själ, som icke är bedrövad? Skulle han lägga plåster på det samvetssår, som icke värker och svider? Skulle han bota den, som icke känner sin själs sjukdom? Ditt blod, Herre Jesus, skall det nyttjas som en dövdryck, som skrymtaren skall taga in mitt i sin säkerhet, för att kunna döva känslan av de tillkommande tingen? Din öppnade sida, Herre Jesus, skall den vara en rövarkula, inuti vilken syndare skola få synda så mycket de vilja, och likväl kunna bliva saliga? Ditt kors, Herre Jesus, skall det vara ett ställe, där en själ som har tjänat djävulen i all sin tid skall vinna Guds nåd, bara hon nämner ett gudligt ord i dödens stund? Eller får en människa förlåtelse vid ditt kors, Herre Jesus, fastän ingen synd är bekänd, ingen ångrad, och ingen övergiven? Och våra passionspredikningar i denna välsignade Fastlagstiden, skola de vara tröstpredikningar för den ogudaktige mitt i hans hyckleri, och för den obrutne syndaren, som ingen bättring vill göra?

O nej! Bevare oss Gud! Det vore till att öppet bespotta den blodige Frälsarens bittra lidande. Nej! Bättring, bättring vill Gud hava.

Ack, du oomvände syndare! Kom och läs din bild i slutet av söndagens evangelium! Du är i andlig måtto den blinde mannen, som sitter vid vägen, som är stadd på vägen genom tiden in i den oändliga evigheten. Här går mycket folk fram. Här vimla människor till tusentals på resan till evigheten om varandra, som myror i myrstackarna. Större delen äro stadda på den vägen, som drager till fördömelsen. Du är på samma väg; ty om en lekamlig blind man är en arm man, så är du en långt olyckligare man, som är blind till din arma själ. Du är i stor själafara, och det ser du icke. Du är överfull med synder, och det ser du icke. Det är icke mer än ett steg mellan dig och helvetets pinorum, men det ser du icke. Icke ser du din fara, ty du är icke uppväckt, icke din Frälsare, ty du har ingen tro, koreligen: du ser icke Guds rike, ty du är icke född på nytt. Ve dig i tid och i evighet, om du skall lägga ihop dina ögon i döden med en så blind själ! Nog får du se din fara, men ack, jämmer! du får se henne på det stället, där den rike mannen lyfte sina ögon upp.

O, att du ännu ville besinna dig, medan du sitter vid vägen! O, att de dunderslagen, som höras från Sinai, måtte få störa din syndasömn och krossa ditt stenhårda hjärta! Hände det, bleve du rätt vaken i samvetet, bleve du rätt förkrossad i hjärtat, så att din väckelse och din ånger icke bestodo i prat och inbillning; o, då skulle man få höra den blinde mannens förlägna rop ifrån dig!

En själ, som knappt är halvväckt, en falsk själ, en skrymtare, han kan ock ropa: Jesus, Davids Son, varkunna dig över mig! Men hans rop är ett tomt munväder: hjärtat är långt därifrån. Nej, ångern, ångern över synden skall vara rättskaffens. Den skall icke vara lös; den skall hava gått djupt. Och nu, nu blir Jesu lidande en tröstespegel, i vilken själen kan lära sig den sanna tron. Så andäktigt, så ivrigt, så hjärtligt har själen aldrig tillförne bett till Gud, som hon nu gör. Skrymtaren kan endast härma henne, men aldrig likna henne. Han kan lära sig hennes ord, men hennes förlägenhet har han icke.

O, huru slår icke nu den botfärdige syndaren på himmelens och nådens dörr med detta böneropet: Jesus, Davids Son, och Davids Herre, varkunna dig över mig!

Men som där blev motstånd för den blinde tiggaren, som anropade Jesus vid vägen; ty de, som före gingo, näpste honom, att han skulle tiga; så bliver där dock alltid motstånd, så snart en själ vill tränga sig fram till Jesus genom en allvarlig, en hjärtats omvändelse. Här komma många, som näpsa själen, att hon skall tiga. Här ropar en hop: å, vad är det för ett stoj! Man kan ju väl bliva salig, fast man icke gör så mycket väsen därutav. Här ropar en annan hop, som tror sig råda bättre: du skall icke taga denna saken så häftigt. Bed med stillhet; du bliver eljest lagvulen och oevangelisk.

Ja, här komma hinder ifrån flera håll. Förnuftet, kött och blod, satan, alla näpsa själen, att hon skall tiga. Nu gäller det att själen kämpar rätt i denna botkampen. Den blinde ropar dess mer. Och så skall den ångerfulle syndaren göra. Han bör tänka: det må kosta mig vad det kosta vill: omvänd, omvänd måste jag bliva. Förr kan jag icke giva mig tillfreds. Ja, här skall ropas inför Jesu nådestron, tusende resor skall det ropas: Herre, att jag måtte få min syn! 

Och den uppriktiga själen skall vinna. O, huru glad måtte icke den blinde hava blivit, när hans ögon blevo öppnade, och han fick se tvenne ljus på en gång: solen på naturens himmel, och Jesus, rättfärdighetens sol, stående vid sin sida! Ack, skrymtaren har aldrig smakat den glädje, som den botfärdige syndaren får smaka, när dessa Jesu ord gå i fullbordan: hav din andliga syn. Din tro haver frälst dig.

Tredje och sista delen.

Sist har jag ock lovat föreställa Jesu lidande: såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har förhållit sig.

O, man kan på tusende sätt draga nytta för sin själ av historien om Jesu lidande. Ibland allt annat är hans lidande en förträfflig spegel, i vilken den trogna själen kan lära sig alla kristliga dygder. Saktmodighet, mildhet, kyskhet, lydnad, tålamod, undergivenhet under Guds vilja, kärlek till våra ovänner, ett uppriktigt hat till alla synder, beständighet i bönen; korteligen: allt gott kunna vi lära vid denna dygdespegelns rätta betraktande.

Ack, du trogna själ! Möter dig någon bedrövelse, faller du i en sjukdom, råkar du i fattigdom, måste du emottaga människors förakt, och du därvid känner att ditt klemiga kött och blod vilja reta dig till att bliva otålig; så vänd dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Kom ihåg att allt ditt lidande i denna världen är ingenting emot Kristi törnekrona och spikar. Betrakta Guds Lamm, oskyldig På korset för oss slaktad, Alltid befunnen tålig, Ehuru han var föraktad. Betraktar du det rätt, så skall du snart begynna till att blygas för din otålighet, och bliva tålig.

Känner du att den fördömda stoltheten och högfärden begynna röra sig inom dig, gack strax till denna dygdespegel, din Jesu lidande! Se honom i den prydnad, i vilken Pilatus lät leda ut honom på sina trappor. Se huru ödmjuk han går, nedtyngd till jorden under ett tungt kors. Får Guds Ande rätt intrycka den betraktelsen i ditt hjärta, så kan det fördriva den styggaste högfärd.

Vilja okyskhetslustarna begynna på till att brinna i din själ, gack till denna dygdespegeln. Jag vet intet bättre vatten till att släcka ut hordomselden med, än Jesu blodiga lidandes betraktande. När otuktiga begärelser vilja resa sig i ditt hjärta, så infinn dig, under trägen bön, på rådstugugården i Jerusalem, och se huru soldaternas piskor riva köttet ifrån Jesu heliga kropp. Därutav kan du väl hämta, att man skall med horeri ej skämta.

Uppstiger hat, arghet och hämndgirighet i ditt hjärta emot någon människa, har du svårt för att kunna förlåta en tillfogad oförrätt, vill köttet reta dig till att hata dina ovänner och förföljare: skynda dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Spegla dig i den store Frälsaren. Hör, huru han blev bannad vid domstolarna; men bannade han igen? O nej. Hör, huru alla fördömde honom; men lovade han att han skulle hämnas? O nej. Se, huru de spika honom fast vid korset; men när han var ditkommen, vad sade han? Sade han: Rättfärdige Gud, slå mina bödlar på ögonblicket! Låt helvetet sluka dem nu på stunden! O nej. Han sade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Ack, intryck denna Jesu mildhets bild väl i ditt hjärta, så försvinner hämndgirigheten.

Begynner du bliva vällustig; vill livets vällust, detta farliga törnet, förkväva Guds ords säd i din själ: ack, gack strax till denna dygdespegeln, Jesu lidande! O, din Frälsare, han fick icke göda sig i vällust, när han måste ligga under bar himmel mitt på natten i örtagården och svettas blodig svett! Göm denna Jesu blodsvett under andäktig bön i din själ, och betrakta den uti ditt hjärta, så skall vällusten snart förgå dig.

Med en sådan syn på den lidande Frälsaren begynna vi i dag detta årets Fastlagsandakt. Och Herren give oss nåd, att både begynna och fortsätta den med en blivande välsignelse för våra hjärtan! Herren höre de suckar, som vi i sådant avseende uppsände till nådens tron:

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död,
och din bittra pinas nöd;
hjälp att jag mig nu kan sänka
ned i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får!

Värdes mig det hopp förläna,
styrk mig i den fasta tro,
att din möda var min ro,
att du ville för mig tjäna,
på det jag, en syndaträl,
vinna må en friad själ.

Hjälp mig, Jesus, detta lära,
hjälp mig detta stadigt tro,
så får jag till själen ro;
ty jag kan dig ej rätt ära,
eller leva som sig bör,
om jag icke med dig dör.  
                                                        (G:la psb 158:1,18,20).

Amen!