Trettonde söndagen efter Trefaldighet - Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår

Genom hans sår äro vi helade. 

Värdaste åhörare! Det är sött och ljuvt till att höra Esaias, som likväl levde i Gamla Testamentet, i sitt 53 kapitels 5:e vers tala så närgånget om Frälsarens sår och syndares frälsning genom hans sår. Genom hans sår, säger han, äro vi helade.

Men nästan vart ord i detta vårt lilla ingångsspråk förtjänar vår ömmaste eftertanke. Allraförst är det märkvärdigt, att Esaias talar om ett enda, och icke om flera Frälsarens sår; ty just ett sådant ord förekommer i Guds Andas eget språk; man vet ju annars, att vår gudomlige Frälsare blev sårad på flera ställen under sitt bittra Långfredags-arbete, och att hans gudomliga lekamen undfick fem sår, oberäknat den otaliga mängd sår, som gisslandet och törnekröningen efterlämnade. Dessa sår förekomma likväl profeten liksom ett enda tillsammans; den välsignade Frälsaren, som Guds Anda så livligen målade för hans fattiga och förlägna hjärta, förekom honom alldeles överfull med sår; ty han tyckte sig icke kunna göra någon skillnad emellan hans sår, emedan hela Jesu kropp, från fotabjället allt upp till huvudet syntes honom vara hopgrodd i ett enda sår; och sannerligen, mina vänner, om man noga betänker saken, och är någorlunda van att följa sin Herre och Frälsare på spåren igenom all hans blodiga lidandes skådeplatser, så ser man lätt, att de fläckar varit få som funnits sårfria på hans heliga lekamen.

Vidare har ordet äro i vårt inträdesspråk en väckande betydelse. Det är märkligt, mina vänner, att Esaias talar i hela detta kapitel, varav vår ingång är tagen, om Frälsarens medfart, i synnerhet under sitt smärtfulla lidande, såsom hade det då redan skett, och han själv varit åsyna vittne till alltsammans. Han talar om Frälsarens uppburna förakt av egna landsmän, såsom hade han själv sett huru ovärdigt de behandlade honom, just därför, att han älskade dem, bevisade honom hat för hans kärlek och ont för gott. Han talar om Frälsarens hårda själakval och arbete, såsom hade han själv varit med honom Långfredagsnatten i Getsemane, och sett huru han vankade av och an, än till sina lärjungar, än ett stenkast från dem, och visste knappt varthän, under det han kastar sig ned på blotta marken och beder i blodsvett och tårar. Han talar om Frälsarens tystnad under de lögnaktigaste beskyllningar, om han villiga utledande till Golgata, som hade han själv sett huru saktmodigt detta Guds Lamm kunde tåla de största oförrätter man gjorde honom, ja, som hade han själv gjort de gråtande kvinnorna sällskap genom Jerusalems stadsport till Golgataberget, och sett sin salighets Gud, utan minsta förbannelse-önskning över sina plågare, gå och bära ett tungt kors på sina ömma och svidande skuldror. Han talar om Frälsarens skamliga upphängande mellan två ogärningsmän, såsom hade han själv med Johannes och Maria stått under korset, och sett den allraheligaste räknad bland ogärningsmän. Han talar om Frälsarens förbön för sina fräckaste mördare, som hade han själv hört dessa nådefulla orden av hans bleknade mun: "Fader, förlåt dem det: ty de veta icke vad de göra." Han talar om Frälsarens begravning, såsom hade han själv hulpit Josef och Nikodemus att lägga honom i den nya graven; och här i vårt ingångsspråk talar han om hans sår, såsom hade han själv med egna ögon sett honom i den märkliga gestalten, varuti Pilatus ledde honom ut för judarna; och sade: "Se människan!" Därför säger han: genom hans sår äro vi helade.  Just på samma sätt som denna saken var för Esaie fattiga hjärta, just på samma sätt måste den vara dig, min vän, för hjärta och sinne - du må vara vem du vill som mig hörer - så vida det annars skall stå väl till med dig; den sårade Frälsaren måste vara dig så närvarande, som hade du sett honom på själva den dagen, då han stod brudgum i sin sårade dräkt för din och sin trolovade bruds räkning. Han fick väl sina sår för flera hundra år sedan, men skall han icke fått dem förgäves, skall du hava någon salig nytta av dem för din själ, så måste det icke vara dig annorlunda, än som hade han fått dem i dag, icke annorlunda, än som vore han i dag hudflängd, i dag törnekrönt, i dag korsfäst och i dag till döds blödd. Ja, alla dagar måste vara dig i tron idel Långfredagar, all veckor idel dymmelveckor, och din erfarenhet måste vara just densamma.

På berg, i dal, och var du är,

är han, din Frälsare, dig när.

Sedan är ock det ordet vi i vårt ingångsspårk begagnat ganska märkvärdigt. Genom hans sår äro vi helade, säger profeten. Vi helade, vilka vi? Esaias kan härmed förstå hela människosläktet i allmänhet och Guds benådade i synnerhet. Förstår han hela människosläktet i allmänhet, så är hans mening i ingången denna: Genom hans sår kan vem som vill, han må vara aldrig så stygg, hård, syndig och på alla kanter förbannad, komma till hälsa för sin arma själ, om han ej annars med flit vill behålla eländet. Och här hade Esaias ganska rätt; ty här är väl ingen så vederstygglig syndare inför Gud, att han ej också kostat Frälsaren många svidande sår, och kunde således för hans blods och sårs skull bliva räddad, så snart han icke med händer och fötter arbetar emot sin egen räddning. Går nu någon åt förtappelse, så kan Jesus taga himmel och jord till vittne, att han är oskyldig i hans blod; ty läkedomen och hälsan i hans sår nekas honom ej mer än andra, så länge nådetiden varar; men säkert är det att Esaias med ordet vi menar sig och alla Jesu redliga vänner, före och efter sig i alla världens tider. Vi, vill han säga, vi som i vår uppvaknade själanöd icke sågo oss någon annan tillflykt, varken i himmelen eller på jorden, än till Jesu sår, så vida det skulle bliva väl med oss, vi som blivit i dessa såren så grundligen läkta, att vi knappt själva veta, vart sjukdomen har tagit vägen, vi, som ifrån denna välsignade stunden icke funno och icke vilja trivas på något annat ställe, än i dessa såren; vi äro de, för vilka den käre Frälsaren egentligen håller sina helbrägdagörande sår öppna. Genom hans sår äro vi helade. Ack, att här vore mången i kyrkan i dag, som kunde räkna sig ibland dessa saliga. Vi sårade stackare äro här nog av. Jesus give, att de alla kände sitt tillstånd, så skulle läkedom och rening i Jesu sår visst icke tryta dem mera än läkedom för lekamliga åkommor. Efterdöme häruti uppvisar dagens heliga Evangelium.

Mildaste Herre Jesus, du himmelske själaläkare, du känner bäst både dem ibland oss, som svida under sina sår, och dem, som icke veta därav. Skänk mig kraft, att i dag ur ditt ords rika fatabur kunna framtaga både nytt och gammalt för var och en av dessa syndare! Låt denna enfaldiga predikan, du giver mig nåd till att hålla på denna stunden, bevisa sig såsom spjut och naglar i alla andligen sårades hjärtan! Låt dem icke kunna trivas, icke vara nöjda med sig själva, förrän de fått läkedom i dina sår; och bevara dem, som redan fått den, att de må behålla den till dess de i dina sår insomna! Hör mig, min sårade Frälsare, då jag ber dig därom i din egen bön: Fader vår...

Votum.
EVANGELIUM Lukas 10:23-37

Herre, helga och led oss i din sanning; ty ditt ord är sanning! Amen.

Betraktelse: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår
1) De andligen sårade syndare
2) Deras läkedom
3) Deras hälsa

Jag är allt full med syndasår,
ack, låt din hand mig hela!
Jag är helt blind och vilse går,
din nåd låt mig ej fela!
Jag är helt svag, förbarma dig,
förlorat får, men uppsök mig,
och hjälp av idel nåde!

Första delen: De andligen sårade syndare

I vår upplästa text omtalar Jesus en man, som på sin resa från Jerusalem till Jeriko kom i rövarhänder, blev avklädd och sargad, samt lämnad halvdöd på vägen. Man kan väl ej tänka sig en människa i svårare belägenhet än denna, helst sedan de förbifarande ingen hjälp visade honom. O vad han måste ha utstått och lidit, seende döden allt närmare nalkas med var droppe blod, som rann ur de oförbundna såren!

(forts.)

Tolfte söndagen efter trefaldighet - Den store Gudens allvarliga röst i sitt uppenbarade heliga ord till trenne slags syndares andliga öron

Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen. Denna hälsning har Jesus efter sin upphöjelse på Guds högra hand låtit skriva till alla kristna församlingar. För Jesu tjänare, aposteln Johannes, blevo vid hans profetiska syn på ön Patmos av Kristus själv dikterade 7 brev till 7 särskilda församlingars änglar eller lärare och deras församlingar i Asien. Kristus, såsom allestädes närvarande Gud, som med sitt allseende öga vandrade mitt ibland de kristna församlingarnas ljusstakar, och hade noggrann uppsikt på allt och allas hjärtan, gav tillkänna i de breven vad han hade särskilt att bestraffa, och särskilt att berömma hos var och en av dem. Vad Kristus skriver i dessa brev till var lärare särskilt, är talat ock till deras församlingar, emedan var församlings själaförfattning liknade dess lärares; därför sätter den rösten i vart brev härtill: Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen.

I dessa breven finna ock alla tiders kristna lärare och församlingar nödiga upptäckter av sitt själatillstånd, nödiga påminnelser, väckelser, varningar och råd, att alltid hålla sig färdiga till Jesu uppenbarelse, och således behöves den rösten ock basunas för allas våra hjärtan: Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen (Upp. 2:3). Guds röst genom sin Ande är även utgående till oss. Med Guds ords basuner har den ljudit kring världen, och ljuder bland oss. I dessa hans ord, vilka fasliga ting och förskräckliga saker, som borde kunna krossa syndares hårda hjärtans klippor; vilka även ljuvliga ting i dessa ord, varvid syndares hjärtan borde smälta som vax, röras, dragas och upplyftas från jordens låga och förgängliga till de himmelska höga saligheter och fröjder av Gud beredda! Lika häpnadsväckande hotelseröster höras även i detta ordet, varvid syndares hjärtan borde såsom av en blixt nedfällas i fruktan, ångest och förlägenhet om nåd, hjälp och räddning; vilka utsökta lockelseröster även i detta ordet, i vilka Gud med högst rörande och bevekande ord samt föreställningar för elända och ångerfulla syndare söker förklara sin barmhärtighet och längtan efter deras salighet, att de borde bliva levande av tro, kärlek och glädje, samt fötterna löpande efter himmelen.

Huru höra nu jordens syndare på Guds röst i hans ord? All jordens folk borde ju lystra med vördnadsfulla, uppmärksamma, begärliga och lydiga öron till, när Gud talar. De hava ju sett att Gud med starkaste vittnesbörd förklarat för dem och all världen, att hans ord bland oss är hans egen uppenbarelse. De hava sett, vad välsignad nytta, vad välgärningar, vad glädje även till timliga och  jordiska välståndet hans ord utbrett i våra kristna länder framför hedningarnas. Slå de nu vitt upp sina öron och hjärtan i fruktan, bönerop, tillbedjande, tacksamhet och hörsamhet, och för hans himlakungörelser, för den talande Guden i hans ord?

Ack, annat vittnar erfarenheten av kristligt tillstånd nu. Ack, huru litet Guds röst höres och finner öron vittna alla ogudaktighetens lössläppta tömmar nu; vittnar alla synders tillväxande höjd i alla stånd och åldrar nu, all den säkerheten och obekymmersamheten om saligheten nu, som, oaktat alal de skarpaste och förskräckligaste föreställningar, ändå bliver ostörd, och såsom en tung sömn fängslar själarna så hårt; huru litet Guds ord höres, därom vittnar den stora otron bland kristna, som ej vilja tro Guds ords sanningar förrän de hava deras förskräckliga uppfyllelse för ögonen och tron liksom i händerna. Att de allraymnigaste, nådefulla salighetsföreställningar finnas här i så många Guds ord, att så mycket predikas, ropas, förmanas, bestraffas och kallas i våra kyrkor år från år, söndag från söndag, men de botfärdigas antal ändå snarare tycks minskas än tilltaga; allt detta vittnar om bortvända öron och hjärtan ifrån Guds ord över allt.

Men så varda väl funna, Gud ske lov, några upplåtna och hörsamma själar för ordet och Andens röst i ordet, i kristenhetens mörka hopar, att man med hopp kan bjuda upp till ivrig uppmärksamhet och nitisk lydnad: Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen. Däremot än mer lär vara nödigt ropa överljutt: Hören Andens kallelse till bättring, syndare! Lika förskräckande hotelser, lika bedrövliga utsikter för tid och evighet, om ej bättring göres, öppnas icke för eder snart; hören denna rösten, så att I snart finnen det oroligt att löpa flera syndasteg; låten eder nöd tvinga eder att söka Guds nådes anstalter för edra själar! Det är stor nåd i Guds kallande röst till bättring. Det är ju nåd, att han ville kalla eder tillbaka från edert villfarande i dödens skugga, tillbakarycka eder från fasligaste eviga livsfara, räcka eder hjälp och botemedel i den ömkansvärdaste själanöd; I borden utan dröjsmål låta hjälpa eder. Det är ju nåd, då Gud för er upptäcker att bättringen är ett så angeläget verk, att det, framför andra angelägenheter, förtjänar heta det enda nödvändiga, för vilket I borden göra eder framför allt annat brått; ty försummas bättringen, är så mycket förlorat, att om I voren de lyckligaste i världen, haden I dock orsak begråta eder i alla livsdagar, ja, i alla evigheter; men är den gjord, ej sparad, är allt vunnet, så att om I vorden de eländigaste här, haven I dock orsak glädjas i tiden alla stunder; I skolen fröjdas i evigheten!

Efter syndafallet heter det om första människorna, att de hörde Guds röst, gångande i lustgården, när dagen svalkades, eller mot aftonen; så kan det ropas nu: I hören, syndare Guds röst, så märkligen nu i hans kraftiga och viktfulla rop, nu i hans heliga ord i denna världens tid; hören, Guds röst är gångande i denna så förstörda och förfallna kristenhetens jämmerdal! Guds röst är gångande så betänkansvärt, och starkt med hans ord, isynnerhet in mot denna världens afton, fastän så många känslolösa hjärtan ej giva akt därpå. Ack, bliv hos oss, o Jesus Krist, beder var trogen själ, och din heliga Ande fördubble rösterna till oss och alla själar över ett. Den där haver öra, han höre. Amen.

Fader vår...

EVANGELIUM Markus 7:31 och följande

Votum
Den store Gudens allvarliga röst i sitt uppenbarade heliga ord till trenne slags syndares andliga öron

1) Till de säkras tillslutna öron
2) Till de uppväcktas till en del öppnade öron, och
3) Till de benådades hörande öron

Vårt heliga evangelium omtalar ett märkligt underverk, som Jesus, under sin jordiska vandring här gjorde på en lekamligen döv och stum människa därmed, att han genom sin allmakts finger gjorde honom hörande och talande. Detta giver oss anledning att omtala Jesu försök att få göra det största undret med syndares själars döva öron, för att få dem saligen öppnade och hörande, varför först efter löfte skall såsom den första vår betraktelses

Första del

avhöras Guds allvarliga röst till de säkra syndares tillslutna öron.

Hören på, märken till Herrens ords röst! Ty därmed följer en kraft, en rörelse, ett andens blåsande, som kan göra edra hjärtan upplåtna för ordet! Han, vars röst kan röra himmel och jord, skulle icke hans ord, som äro anda och liv, få skaka edra sovande samveten, I säkra syndare, göra rörelse i de andliga dödsgrifterna, edra hjärtan, göra frid i eder syndarolighet? Andligen sovande syndare av alla slag, soven nu ej längre i denna fördömda säkerheten, ropar Herrens vår Guds utgående ord i edra öron!

(forts)

Elfte söndagen efter Trefaldighet - Stolthet och ödmjukhet hos människorna

O du herrlighetens sken,
Ljus av Faderns ljus utgånget,
gör vår håg från mörkret ren
som vårt hjärta håller fånget.
Styr vår tunga, håg och öra
till att rätt vår gudstjänst göra!

Då nådens röst får hjärtat röra
till känslan av din syndamängd,
skall värdet hon tillintetgöra
av din förmenta dygdelängd.
Vad räddning vill väl fås, du arma,
när Herrens lag utropar: Ve!
Ej annan än: Gud, dig förbarma
med nåd emot mig, syndare! 

Amen.

Nionde söndagen efter Trefaldighet - Herrens fruktan såsom vishetens begynnelse

Lär mig din rena lära

rätt fatta och förstå,

den i mitt hjärta bära,

ej vika därifrå!

Herrans fruktan är vishetens begynnelse; det är ett gott förstånd den därefter gör; hans lov förbliver evinnerliga. Det är David, den store konungen och diktaren, som lärer, som predikar för oss, värde åhörare, denna viktiga sats: Herrans fruktan är vishetens begynnelse; det är ett gott förstånd den därefter gör; hans lov förbliver evinnerliga. (Psalt. 111:10).

När den Heliga Skrift talar om Herrans fruktan, så förstås under detta namnet gemenligen hela vår religion och alla våra kristendomsplikter. Ty såsom fruktan av alla själens rörelser starkast angriper våra sinnen, så är ock Herrans fruktan en bekännelse, att vi erkänne Gud såsom ett heligt, rättfärdigt och allsmäktigt väsende, i vilkom vi söka all vår salighet, och vars bud och vilja vi sträva att efterleva, att vi icke måtte hans nåd förlustiga varda.

Denna Herrans fruktan har med sig det berömmet, att hon är vishetens begynnelse, emedan ingen, som ej fruktar Gud, kan komma till den sanna visheten. All fullkomlighet är väsentlig i Gud; kreaturen, det är hans skapade varelser, äro blott en skugga av honom.

Därför, om någon kan än så många vetenskaper och språk, och icke känner och fruktar Gud, så vet han dock ingenting, och har icke kommit till vishetens rätta begynnelse. Det är ett gott förstånd, att man har lärt sig känna lagar och bruk i det land man bor, och vet att rätta sig därefter; men ett ännu större förstånd, en ännu finare klokhet är det, att lära sig känna Guds lagar och ordning, och att ställa hela sin levnad efter deras föreskrifter i Herrans fruktan.

Förvettet driver oss svaga människor att söka utforska mycket som intet värt är, och varmed det försummas som är av högsta vikt. Huru skamligt är icke detta? Ingen av oss är så okunnig, att han icke vet Guds bud, och känner anmaningen att söka Guds rike och dess rättfärdighet; att Gudsfruktan är den ädlaste av alla skatter, vår säkra tillflykt under alla livets vedermödor, vår tröst i döden, vår salighet i evigheten! Huru kan den då icke sökas, utan bekymmerslöst åsidosättas av så många, många, som tyckas icke vilja förstå, "att frukta Gud och hava Kristus kär, den största av all vishet är."

Vi må väl säga med Moses i 5 Mos. 32:20 om sådana förblindade: o, att de visa voro! Väl honom, som vishet undfår att rätt känna Gud och hans höga egenskaper! Om honom slipper Jesus att säga: Bättra dig, innan jag vänder mitt hjärta ifrån dig. Och dessutom, huru otacksamt handlar icke en sådan i sin fåvitsko, då han försakar Gudsfruktan, och tillika vet, huru nådig den himmelske människovännen är, som försäkrar: Så sant som jag lever, jag haver ingen lust till den ogudaktiges död, utan vill att han omvänder sig och lever (Hes. 33:11).

Sådana kan man gärna likna vid den gamle världsvise, som så bekikade stjärnorna på himlavalvet, att han ej såg för sig på jorden, utan föll i ett dike. De tro sig visa, och äro dock galningar med all sin inbillade klokhet. O, att de vise verkligen vise voro, och visste vad deras frid tillhörer!

(forts,)