I dag har åter en Söndag dagats för oss. I dag skall den himmelska säden åter sås ut på våra hjärtans åkrar. Men skall denna säden falla i god jord, skall den ej falla på vägen, eller på hälleberget, eller ibland törnen; skall denna Söndagen bliva en välsignad Söndag för din arma själ; så ligger det makt på, o syndare, att du faller din Gud om armarna med denna ödmjuka bön; men den bönen skall icke blott läsas med din mun, utan den skall komma ifrån ditt innersta hjärta: O helige Fader! tänk därpå, att djävulen gör mig vånda! Nu, nu håller djävulen sig framme, och bjuder till att beröva mig all den välsignelse, som jag kan hava av Herrens ord i dag. Nu försöker han, om han icke kunde rycka de himmelska sädeskornen ur min själ! Nu vill han taga ditt ord ifrån mig, och komma mig sig tillhanda. Ack! får han taga ordet ifrån mig, så tager han i och med detsamma himmelen och saligheten ifrån mig, ty ordet är det, som kan våra själar saliga göra (Jakob 1:21).
O helige Fader, stå mig bi i dag! Hjälp mig, och låt icke djävulen röva ditt dyrbara ord ifrån mig! O helige Fader, var icke långt borta ifrån mig! Tänk därpå, att satan har ett så outsläckligt agg till mig, att han icke unnar mig att få smaka den minsta kraft av det saliggörande ordet, som jag skall höra i dag! Tänk därpå, att satans makt är stor, och min makt är liten! Tänk därpå, att jag har ingen nytta av den bevekligaste predikan, så framt ej du förtrampar satan under mina fötter! Tänk därpå, att denna min kropp är återlöst med din Sons kroppslidande, och denna min själ är återlöst med din Sons själakval! Och sänd mig nu din Heliga Anda! Denne rene anden, han kan fördriva den orene anden! Han kan välsigna den säden, som i dag utsås i mitt hjärta.
O, vore här många sådana andäktiga bedjare församlade här i templet i dag! Då skulle Guds ära befordras genom denna gudstjänsten, och mången själ frälsas genom denna predikan. Att så ske kunde, bedje vi dig alla: Fader vår...
EVANGELIUM
Lukas 8:4-15
I anledning av detta evangelium betrakte vi nu:
En landsväg förvandlad till god sädesjord; eller huru ett hårt människohjärta, utur vilket djävulen borttager Guds Ord, kan så förändras genom nåden, att Ordets säd kan därstädes bära frukt.
Vid detta ämnets avhandlande föreställa vi:
1) Ett hårt människohjärta
2) Huru djävulen borttager Guds Ord utur detta hjärtat; och
3) Huru det likväl kan så förändras genom nåden, att Ordets säd kan därstädes bära frukt.
Första delen:
Ett hårt mäninskohjärta.
Vi begynna med beskrivningen på ett hårt människohjärta. Av naturen har varenda människa ett hårt hjärta. Med arvsynd äro vi alla avlade och födda, och arvsynden gör hjärtat hårt; ty efter den är människan oförmögen och obenägen till allt gott, samt förmögen och benägen till allt ont. Men detta är den naturliga hårdheten, den vi alla hava med oss in i världen; om den tala vi icke i denna predikan. Nej, nu är avsikten att föreställa en hårdhet i hjärtat, som syndaren förvärvar sig, när han kommer till åren. Ack, du obotfärdige syndare, huru gör du, när du hinner till dina förståndsår, och bryter ditt döpelseförbund? Jo, då invevar du dig uti varjehanda synder. Du vänjer dig efterhand vid utövandet av en eller annan last. Du begynner älska denna världen, och du giver det jordiska den yppersta delen av din kärlek. Guds Ande rörer ditt hjärta; men du står emot hans verkningar den ena gången efter den andra. Se, härigenom är det, som ditt hjärta hårdnar. Härigenom bliver det slutligen så hårt, att din Frälsare i Söndagens Evangelium nödgas likna ditt hjärta vid en väg, en hårdtrampad landsväg.
Människohjärtat bliver alltså hårt 1) genom en långvarig övning i synden, och genom en överdriven kärlek till det jordiska. Då en landsväg anlägges, har han ock lös och lucker jord; men han hårdnar därigenom, att människor i flera års tid gå och färdas däröver. Det myckna resande folket hoptrampar vägen, och gör honom äntligen hård. Och så, så har det gått till med dig, du oomvände syndare, innan ditt hjärta blev så hårt, som det nu är. I början var du någorlunda böjlig för Gud. I din ungdom, och då du nyss hade fallit utur ditt döpelseförbund, då blev du många gånger kraftigt slagen, och hjärtligen blödig, när man efter Guds ord förhöll dig din själs farliga tillstånd. Då var ditt hjärta ännu icke likt den hoptrampade vägen. Men du har hunnit till åren; och som åren hava tilltagit, så har ock du tilltagit i synder. Nu är ditt hjärta förfärligen hårt. Det är så hårt, att du är nu i stånd till att höra den bevekligaste predikan, och det rörer dig icke. Det är så hårt, att du helt kallt och vårdslöst, alldeles utan någon självprövning, kan gå till Herrens bord; du anammar den heliga Nattvarden utan den minsta samvetskänsla. Det är så hårt, att du kan taga emot de ömmaste varningar och påminnelser; helt orörlig, alldeles känslolös kan du höra dem. Ja, du arma själ, nu är du så hård, så att Gud har orsak att tilltala dig ur denna allvarsamma ton: Jag vet, att du är hård; och ditt halsbast är en järnsena, och ditt änne är av koppar (Jes. 48:4). Varigenom har ditt hjärta så hårdnat? Jo, likasom en landsväg hårdnar genom folks fria resa över densamma i långan tid, så har ock ditt hjärta till denna grad hårdnat, emedan du, i många års tid kanhända, har tillåtit onda tankar, syndiga lustar, vilda begärelser hava obehindrad resa genom ditt arma hjärta; ja, du har tillåtit själva de orena andarna att fritt färdas, råda och regera i din fattiga själ. På samma sätt har det ock varit med din överdrivna kärlek till det jordiska. Denna rysvärda avgudadyrkan; denna kärleken till världen och världsliga ting; detta rivande och fikande efter det förgängliga guld, som du likväl lämnar efter dig i döden; detta myckna tänkande på jordisk vinst, varmed du ofta besvärar dig både dagar och nätter; detta ivriga vinnläggandet att samla skatter och ägodelar; allt detta, som du så gärna vill bemantla, ursäkta och till det bästa förklara, det har likväl gjort ditt hjärta obeskrivligt hårt, så hårt, att din Frälsare möter dig i denna Söndagens högmässotext med detta skarpa tilltal: O människa! O du jordiskt sinnade människa, ditt hjärta är så hårt, som en hoptrampad landsväg.
Människohjärtat bliver även hårt 2) genom långvariga och ofta upprepade motstånd mot den helige Andes nådesarbete. Bäven, när jag detta nämner, I nådens föraktare! Bäven I alla, som förtjäna Stefani straffpredikan: I hårdnackade och oomskurna i hjärta och öron, I stån alltid emot den helige Ande (Apg 7:51). Efter dessa många motstånd mot andans rörelser, vad måtte icke edra hjärtan hava blivit över all beskrivning hårda! I början voren I ganska rörliga och känslofulla, när nåden arbetade på edra själar! Då såg man mången gång en flod av bättringstårar störta sig över edra ansikten. Då slog en beveklig predikan edra samveten. Då var det en rörande syn att se eder vid Jesu Nattvardsbord; man såg eder och hade gott hopp om eder räddning. Men ack, I voren ej rätt lydiga emot dessa nådens första kallelser. I följde dem en tid; men när det gällde, när det skulle bliva full omvändelse av, då förkvavden I dessa goda rörelser, då dreven I Guds Anda ifrån eder. Sedan har han mångfaldiga resor besökt edra hjärtan med sina nådiga klappningar; men alla gånger har han fått avslag. Så har det gått, så haven I handlat i många år. Och tänk, tänk, vad hjärtat skall hårdna vid ett så beständigt nådens förakt! För var människa, som går, eller reser på en väg, så hårdnar vägen; och för var gång, som du, o syndare, står den helige Ande emot; för var gång, som du fördriver en god rörelse, som höll på att slå rötter i ditt hjärta: för varenda gång bliver ditt hjärta allt hårdare och hårdare; och till slut kan det bliva alldeles förstockat! Nu har du kanhända stått emot den helige Andes nådeverkan i 30, 40 a 50 års tid; ack, ack, vad skall icke ditt hjärta hava hårdnat under dessa många åren! Om dig och dina likar må var och en Herrens tjänare klaga med Jeremias: Herre, du slår dem, och de känna det intet; du plågar dem, men de bättra sig icke; de hava ett ansikte hårdare än sten, och vilja icke omvända sig (Jer. 5:3).
Andra delen: Vi skynda att med rysning föreställa
Huru djävulen borttager Guds ord utur detta hårda människohjärtat.
Vem är, som icke ryser, då han läser dessa Jesu ord i dagens text: Sedan kommer djävulen, och tager bort ordet utur deras hjärtan, att de icke tro skola, och bliva frälsta?
De gamle hava hållit dessa orden för de förskräckligaste i hela Bibeln.
[forts.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar