Välsignade åhörare! Var det i forna dagar en sed i Israel att i Nymånaden och Lövhyddohögtiden förkunna Guds lov med uppstämmandet av majestätisk musik, så hava ock vi en rörande sed i vårt kristna Israel, den seden nämligen, att årligen i flera veckors tid fira åminnelsen av Jesu Kristi, vår Frälsares, bittra och blodiga lidande. Det är i och med denna Söndagen, som denna seden i kristenheten varje år tager sin början.
Seden är gammal. Under själva Påvedömets mörker firade man Fastlagen; och som det är ganska tillbörligt att en så stor del av vår återlösning, som Jesu lidande är, bliver flitigt förkunnad och beprisad: alltså hava vi bibehållit denna kristliga sedvana även sedan kristendomen(sic!) infördes i vårt fädernesland.
I denna högmässopredikan göra predikanterna början med Jesu lidandes offentliga föreställande. Hädanefter skola i alla Passionspredikningar dessa rösterna ljuda i våra tempel: Syndare! Jesus har utstått en svår pina för dig. Hädanefter skola lärarna bjuda till att djupt inprägla Jesu bild i syndares hjärtan, den bild, i vilken Frälsaren hängde blodig på korset. Hädanefter skola vi betrakta Jesus än i Örtagården, stadd i en ganska underlig kamp, då döden och livet stridde; än vid den andliga domstolen, där de andliga voro icke andligare, än att de gjorde honom mycket kval; än vid den världsliga domstolen, där hela den civila staten fördömde Jesus. Vi skola betrakta Jesus, stående nu på judarnas Konsistorium och nu på Rådhuset. Jesus skall nu föreställas än liggande i Getsemane i ett helvetes kval, än stående vid en påle och obarmhärtigt av syndare medfaren, än hängande på ett kors utan all tröst på jorden och utan all glädje från himmelen. Än skola vi liksom stiga ned i pinorummet, och se huru röken av de eviga lågorna slår sig omkring Frälsarens själ, då syndarens fattiga själ skall återlösas; än åter företaga vi oss betraktandet av Jesu myckna lidande till sin heliga kropp.
Vi äro ej nöjda därmed att denna betraktelsen utpressar några tårar, och väcker någon blödighet i våra åhörares utvärtes sinnen. Nej, vi önskade att det skulle gå djupare. Vi önskade att vi kunde träffa åhörarnas hjärtan, och slå deras samveten. Vi ville att vart jämmerrop, som vår älsklige Jesus upphävde i Örtagården, skulle som ett åskslag så länge dåna i den säkre syndarens hjärta, tills han besinnade sig, och vände om från den breda vägen. Vi ville att Jesu pina skulle så kraftigt röra honom till bättring, att han icke kunde tjäna djävulen en enda Fastlag mer. Vi ville att Jesu blod skulle mjuka upp hans hjärta, om det ock vore hårt som själva hälleberget. Vi ville att en förkrossande stråle från Jesu blodiga ansikte och sönderstungna huvud skulle som en pil genomtränga den själen, som icke vill betänka sitt eviga bästa.
O du Fastlags-Söndag! du hade dagats i en välsignad stund, om detta kunde hända med flera själar innan vi hinna se din afton. Och du första Fastlagstid i århundradet! Gud låte dig icke alldeles fruktlöst avlöpa! Gud låte Kristi pinas historia bliva en väckande, en varnande, en förödmjukande historia för många stolta och hårda själar i denna staden.
Ja, du allramildaste Herre Jesus! Det är en sed i vårt kristna Israel att synnerligen predika om ditt lidande vid denna tiden. O, att aldrig denna seden måtte läggas bort i vår fosterbygd intill dagarnas ända, och så länge Sverige är till! Vi bo i det kalla norden. Gud låte intet våra hjärtan vara så kalla, som klimatet är hårt! O du korsfäste Herre Jesus! Du kunde väcka upp tre tusende sovande samveten, uti tre tusende sovande syndare, genom en enda passionspredikan, som Petrus höll på en Pingstdag. Ännu är ditt ord lika kraftigt. Ack, att några sövda syndare kunde vakna i dag genom den första Fastlagspredikan på vår Fastlags-Söndag! O Jesus, jag beder dig: lägg de orden om ditt lidande först uti mitt hjärta, som du vill jag i dag skall förkunna med min mun! De flesta, som äro i detta templet i dag, äro dina fiender, Herre Jesus! Fiender av ditt kors, av ditt lidande. Somliga äro det hemligt, och somliga uppenbart. Men ehuru mycket de hata dig, så har du ändå lidit för dem! Ack, detta lidandet, detta lidandet träffe dem, som en blixt ifrån himmelen, och drage dem tillbaka ifrån de branter, där den eviga fördömelsen möter dem. Amen.
Fader vår, som är i himmelen...
EVANGELIUM, LUKAS 18:31 ff.
I Herrens namn föreställa vi nu
den heliga seden i vårt kristna Israel att predika om Jesu lidande; vi vilja betrakta Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel.
1) Såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett
2) Såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat, och till sist
3) Såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har sig förhållit.
O milde Jesus, vad har Du förbrutit,
att man en blodsdom över Dig beslutit?
Vad är ditt brott? Vad läsas väl för brister
på ditt register?
Vad är väl orsak till Din stora smärta?
Jo, synden min; min synd, mitt hårda hjärta!
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,
som du uppburit.
Amen.
O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus, låt allt gå väl på denna stunden, till din ära, samt vår undervisning och salighet! Amen.
Om ej syndarens hjärta har blivit hårdare än det hårdaste hälleberg; om han ej har blivit så alldeles förstockad, att han med seende ögon icke ser, och med hörande öron icke hör (Mark. 4:12), om det är någon förhoppning att han skall vårda sig om sin arma själ, innan hon är gången ur hans syndiga kropp: så tycker jag att en predikan om Jesu, vår Frälsares lidande bör försätta den bekymmerslösaste själ i stor eftertanke. Jag föreställer nu detta lidande efter löfte, i vår betraktelses
FÖRSTA DEL:
såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.
Aposteln Jakob säger i sin epistels 1 kapitel: Där någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansikte skådar uti en spegel; ty då han sig beskådat haver, går han därifrån, och förgäter strax hurudan han var (v. 23-24). O syndare! o synderska! Här är Fastlags-Söndag i dag. I dag skall jag sätta fram en spegel, i vilken du skall få se hurudan du är. I dag hava lärarna tillfälle att visa dig i dina rätta kläder. Vill du se vad för ett förbannat och vederstyggligt ting synden är i den helige Gudens ögon; vill du se huru fasligen synden har hanterat dig till kropp och själ, invärtes och utvärtes; vill du bliva människokännare, som pratas så mycket om i våra tider: så kom och betrakta det blodiga spektakel, som drevs med Guds enfödde Son, din Frälsare, på det svåra Långfredagsdygnet.
Hör, vad den store passionspredikanten Jesus om sitt eget lidande säger i vår högmässotext: Se, vi gå till Jerusalem, säger han. Där har han redan själv varit, och utstått sitt bittra lidande, men du skall ännu gå dit under en hjärtlig syndaånger, och betrakta den syndaspegel som restes där, när Jesus i forna dagar led sin svåra pina. Där, där i Jerusalem, där blev Guds Son förskräckligt hanterad. Där blev han överantvardad åt hedningarna, och begabbad och försmädad och bespottad, och sedan de hade hudflängt honom, dödade de honom, säger texten. Ack, betrakta detta lidande noga, så får du i denna spegel se hurudan du är. Välv icke all skulden ifrån dig på Judas, på de romerska soldaterna, på judarnas betjänter, på Golgatas bödlar. Nej, alla dessa, de äro att anse som dina synders tjänstehjon, och dina synder, de voro de husbönder, som befallde dem behandla Jesus så illa. När du därför läser denna Söndags Evangelium, så läs så: All ting äro fullbordade, som skrivna äro av profeterna om människones Son; ty han blev överantvardad åt mig, i mina händer. Jag är hedning god nog. Han är begabbad, försmädad och bespottad för mig, och mina synder; och sedan jag med mina synder hade hudflängt honom, så var det jag som dödade honom.
Ack, syndare, kom och gå upp till Jerusalem! Låt den Helige Ande smörja dina ögon med den himmelska ögonsalvan, så skall du få se en syn som skall försätta dig i den största bestörtning. Du ser i en spegel, för att kunna upptäcka fläckarna i ditt ansikte. Ack, kom och se på den lidande Frälsarens gestalt! I denna spegel skall du få se synderna i din själ. Anställ ett samtal med den korsfäste Jesus. När du läser akterna, så håll mångfaldiga gånger i var akt. Understundom får du hålla vid var rad, och fråga: Herre Jesus, varför lider du detta? Och han svarar i Bibeln: Jag lider det för dig. Mig haver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgärningom (Jes. 43:24). Fråga honom: Herre Jesus, varför är din själ full med en sådan helvetes ångest i Örtagården? Och han svarar dig: så arbetade min själ för det, att din själ är så överfull med förbannade synder. Fråga honom: Herre Jesus, varför var du i tre timmar övergiven av Gud? Och han svarar dig: Jo, just för det att du med den fördömda synden har övergivit Gud, därför måste jag plikta så hårt, att Gud övergav mig. Fråga honom: Herre Jesus, varför skall jag se dig i band? Och han svarar dig: Det hade jag sluppit, om icke du hade låtit satan lägga på dig syndens nedriga snaror. Fråga honom: Herre Jesus, varför skall en Judas, en skrymtare, förråda dig? Och han svarar dig: Det lider jag för det olycksaliga skrymteriet. Fråga honom: Herre Jesus, varför skulle din heliga kropp blottas och rivas av gissel? Och han svarar dig: Så svider mitt kött för den syndiga brand, som lågar i den horaktige syndarens kött. Fråga honom: Varför sutto så många sår och strimmor på din heliga lekamen? Och han svarar dig: Därför att du genom synden sätter så många dödliga sår i ditt samvete. Ja, så är det. Jesus är Guds Lamm, som borttager världens synder (Joh. 1:29). Han är sargad för våra missgärningars skull, och slagen för våra synders skull. (Jes. 53:5).
Och nu frågar jag dig, o syndare, i den allsmäktige Gudens namn: är det möjligt att du kan synda uppsåtligt, när du hör vad för en svår pina dina synder hava tillfogat din Frälsare? Kan du le i synden, när Jesus är så hårt ansatt för världens synder, så att han gör bön i Örtagården med starkt rop och tårar? (Hebr. 5:7). Kan du smila åt de syndabanden, för vilka Jesu armar av de starka strecken blivit både bruna och blå? Kan du med glädje vilja dölja den ormen i ditt bröst, som med sina mordstyng rövade glädjen ifrån din Frälsares hjärta? Kan du någonsin driva horeri mer, när du hör att det heliga templet, Jesu Guds Sons kropp, blev så sönderrivet för hordomssynden? Kan du fröjda dig i synden, när Jesus för densamma pinades? Kan du förnöja dig i henne, när han fällde tårar? Kan du gå på jorden och synda, när han låg på jorden och skalv av ett helvetes kval, som han eld för synden? Kan du det, så rys för dig själv, och bäva för den stränga dom som väntar dig. Ack, handla icke så förtvivlat emot din själ! Nej, nyttja Jesu lidande såsom en syndaspegel. Begynn i denna dag till att ångra och hata den förbannade synden; ty den är värd att hatas, då den har plågat Jesus.
Men Jesu lidande kan även nyttjas såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande förvärvat. Detta skola vi nu överväga i vårt predikoämnes
ANDRA DEL:
Här beder jag var och en noga betänka Jesu sista lidandes resa till Jerusalem, som i vår högmässotext omtalas. Ack, se den trofaste Frälsaren huru troget han påpassar tiden, som var utsatt i Guds råd till att undergå det bittra försoningslidandet! Han hade sex gånger tillförne varit i Jerusalem. Nu reser han dit för sjunde och sista gången. Vad han nu hade att vänta sig i staden, i Getsemane och på Golgata, det visste han alltförväl. Att vreden skulle brinna över honom från himmelen, och att ångest skulle överfalla honom från helvetet, det visste han. Likväl drog han sig icke undan. Likväl blev han icke borta. Likväl gick han. Se, han går upp till Jerusalem! Och se, han gör det hastigt och skyndsamt! Matteus berättar i sitt 10 kapitel, att Jesus gick denna gången så fort, att han gick före lärjungarna, och de gingo efter honom (v. 32). Ack mildaste Herre Jesus! Varför skyndade du så? Varför gick du så fort, när du skulle gå till Jerusalem? Jerusalem var ju icke något ställe att längta efter. Vid Jerusalem tillagades nu Guds vredes stora press. I den pressen skulle du, du himmelska druva, kastas, inskruvas och pressas för världens synder. Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i pressen? Vid Jerusalem skulle du nedsjunka i den gudomliga vredens djupa dy, och lagens förbannelses flod höll på att fördränka dig (Psalt. 69:3). Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i denna djupa dy, denna fasliga flod? Vid Jerusalem var den slaktbänk färdig, där du, Guds Lamm, skulle slaktas för världens missgärningar. Gud hade redan vässat sin rättfärdighets pilar emot dig i himmelen; och människor hade redan smitt de spikar, varmed du skulle korsfästas på jorden. Herre Jesus, varför har du så bråttom? Varför hastar du så? Kom du ej snart nog till allt detta svåra lidandet?
O, jag vet varför du hastar. Din villighet, din kärlek, gjorde dina steg så snabba på den sista resan till Jerusalem. O huru stor den kärlek var, / som Jesus därtill drivit har, / att han oss halp av nöden! / Otvungen och godvillig / gick han för oss till döden. (Gamla psalmboken 161:2). Men ack, vad förvärvade Jesus oss genom det lidandet som han utstod under sin sista varelse i Jerusalem? O, det är mig omöjligt att uttrycka allt det goda, som han oss förvärvat! Genom sin ångest förvärvade han oss glädje. Genom sin oro under hela Långfredagsnatten förvärvade han oss frid och samvetsro. Genom sitt behov av änglatröst förvärvade han oss de heliga änglars vård. Genom sina band förvärvade han oss förlossning ut ur syndens och satans fångenskap. Genom sin undergångna dödsdom förvärvade han oss en ljuvlig dom på domedag. Genom sina många sår förvärvade han oss läkedom för våra sjuka själar. Genom sitt sällskap med ogärningsmän förvärvade han oss sällskap med Gud i den eviga glädjen. På hans törnekrönta huvud växte vår härlighets krona, och hans blod är det badet, som verkar vår rening.
Allt detta, och ännu mycket mera igenfinna vi i denna klara tröstespegel, Jesu, vår Frälsares lidande. Men månne väl alla för sina egna själar få njuta denna stora trösten, som i Jesu lidande ligger? Ja, förvärvad är den åt alla. Men likväl få icke alla njuta den. Bordet är för alla dukat. Men många äro hårdnackade gäster, som icke vilja infinna sig; och om dem heter det: Ingen av den män, som budna voro, skall smaka min Nattvard (Lukas 14:24). Eller skulle Gud trösta den själ som icke är bedrövad? Skulle han lägga plåster på det samvetssår som icke värker och svider? Skulle han bota den som icke känner sin själs sjukdom? Ditt blod, Herre Jesus, skall det nyttjas som en bedövningsdryck, som skrymtaren skall taga in mitt i sin säkerhet, för att kunna döva känslan av de tillkommande tingen? Din öppnade sida, Herre Jesus, skall den vara en rövarkula, inuti vilka syndare skola få synda så mycket de vilja, och likväl kunna bliva salig? Ditt kors, Herre Jesus, skall det vara ett ställe, där en själ som har tjänat djävulen i all sin tid skall vinna Guds nåd, bara hon nämner ett gudligt ord i dödens stund? Eller får en människa förlåtelse vid ditt kors, Herre Jesus, fastän ingen synd är bekänd, ingen ångrad och ingen övergiven? Och våra passionspredikningar i denna välsignade Fastlagstiden, skola de vara tröstepredikningar för den ogudaktige mitt i hans hyckleri; och för den obrutne syndaren, som ingen bättring vill göra?
O nej! Bevare oss Gud! Det vore till att öppet bespotta den blodige Frälsarens bittra lidande. Nej! Bättring, bättring vill Gud hava. Ack, du oomvände syndare! Kom och läs din bild i slutet av Söndagens Evangelium! Du är i andlig måtto den blinde mannen, som sitter vid vägen, som är stadd på vägen genom tiden in i den oändliga evigheten. Här går mycket folk fram. Här vimla människor i tusentals på resan till evigheten om varandra, som myror i myrstackarna. Större delen äro stadda på den vägen, som drager till fördömelsen. Du är på samma väg; ty om en lekamligt blind man är en arm man, så är du en långt olyckligare man, som är blind till din arma själ. Du är i stor själafara, och det ser du icke. Du är överfull med synder, och det ser du icke. Det är icke mer än ett steg emellan dig och helvetets pinorum, men det ser du icke. Icke ser du din fara, ty du är icke uppväckt; icke din Frälsare, ty du har ingen tro; korteligen: du ser icke Guds rike, ty du är icke född på nytt. Ve dig i tid och i evighet, om du skall lägga ihop dina ögon i döden med en så blind själ! Nog får du då se din fara; men ack, jämmer! du får se henne på det stället, där den rike mannen lyfte sina ögon upp.
O att du ännu ville besinna dig, medan du sitter vid vägen! O att de dunderslagen, som höras ifrån Sinai, måtte få störa din syndasömn och krossa ditt stenhårda hjärta! Hände det, bleve du rätt vaken i samvetet, bleve du rätt förkrossad i hjärtat, så att din väckelse och din ånger icke bestodo i prat och inbillning, o, då skulle man få höra den blinde mannens förlägna rop ifrån dig! En själ, som knappt är halvväckt, en falsk själ, en skrymtare, han kan ock ropa: Jesus, Davids Son, varkunna dig över mig! Men hans rop är ett tomt munväder: hjärtat är långt därifrån. Nej; ångern, ångern över synden skall vara rättskaffens. Den skall icke vara lös; den skall hava gått djupt. Och nu, nu blir Jesu lidande en tröstespegel, i vilken själen kan lära sig den sanna tron. Så andäktigt, så ivrigt, så hjärtligt har själen aldrig tillförne bett till Gud, som hon nu gör. Skrymtaren kan endast härma henne, men aldrig likna henne. Han kan lära sig hennes ord, men hennes förlägenhet har han icke. O, huru slår icke nu den botfärdige syndaren på himmelens och nådens dörr med detta böneropet: Jesus, Davids Son, och Davids Herre, förbarma dig över mig!
Men som där blev motstånd för den blinde tiggaren, som anropade Jesus vid vägen; ty de som gingo före, näpste honom, att han skulle tiga, så bliver där ock alltid motstånd, så snart en själ vill tränga sig fram till Jesus genom en allvarlig, en hjärtats omvändelse. Här komma många, som näpsa själen, att hon skall tiga. Här ropar en hop: "Å, vad är det för ett stoj! Man kan ju väl bliva salig, fast man icke gör så mycket väsen därav." Här ropar en annan hop, som tror sig råda bättre: "Du skall icke taga denna saken så häftigt. Bed med stillhet; du bliver eljest lagvulen och oevangelisk." Ja, här komma hinder från flera håll. Förnuftet, kött och blod, satan, alla näpsa själen, att hon skall tiga. Nu gäller det att själen kämpar rätt i denna första botkampen. Den blinde ropar dess mer. Och så skall den ångerfulle syndaren göra. Han bör tänka: Det må kosta mig vad det kosta vill; omvänd, omvänd skall jag bliva. Förr kan jag icke giva mig tillfreds. Ja, här skall ropas inför Jesu nådetron, tusende resor skall det ropas: Herre, att jag måtte få min syn! Och den uppriktiga själen skall vinna. O, huru glad måtte icke den blinde hava blivit, när hans ögon blevo öppnade, och han fick se tvenne ljus på en gång: solen på naturens himmel, och Jesus, rättfärdighetens sol, stående vid hans sida! Ack, skrymtaren har aldrig smakat den glädje som den botfärdige syndaren får smaka, när dessa Jesu ord gå i fullbordan: Hav din andliga syn. Din tro haver frälst dig.
TREDJE OCH SISTA DELEN:
Sist har jag ock lovat föreställa Jesu lidande såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har förhållit sig.
O, man kan på tusende sätt draga nytta för sin själ av historien om Jesu lidande. Ibland allt annat är hans lidande en förträfflig spegel, i vilken den trogna själen kan lära sig alla kristliga dygder. Saktmodighet, mildhet, kyskhet, lydnad, tålamod, undergivenhet under Guds vilja, kärlek till våra ovänner, ett uppriktigt hat till alla synder, beständighet i bönen; korteligen: allt gott kunna vi lära vid denna dygdespegelns rätta betraktande. Ack, du trogna själ! Möter dig någon bedrövelse, faller du i en sjukdom, råkar du i fattigdom, måste du emottaga människors förakt, och du därvid känner att ditt klemiga kött och blod vilja reta dig till att bliva otålig, så vänd dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Kom ihåg att allt ditt lidande i denna världen är ingenting emot Kristi törnekrona och spikar. Betrakta Guds Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad; alltid befunnen tålig, ehuru han var föraktad. Betraktar du det rätt, så skall du snart begynna att blygas för din otålighet, och bliva tålig.
Känner du att den fördömda stoltheten och högfärden begynna röra sig inom dig, gack strax till denna dygdespegeln, din Jesu lidande! Se honom i den prydnad, i vilken Pilatus lät leda ut honom på sina trappor. Se huru ödmjuk han går, nedtyngd till jorden under ett tungt kors. Får Guds Ande rätt intrycka den betraktelsen i ditt hjärta, så kan det fördriva den styggaste högfärd.
Vilja okyskhetslustarna begynna på till att brinna i din själ, gack till denna dygdespegeln. Jag vet intet bättre vatten till att släcka ut hordomselden med, än Jesu blodiga lidandes betraktande. När otuktiga begärelser vilja resa sig i ditt hjärta, så infinn dig under trägen bön på rådstugugården i Jerusalem, och se huru soldaternas piskor riva köttet ifrån Jesu heliga kropp. Därutav kan du väl hämta, att man skall med horeri ej skämta.
Uppstiger hat, arghet och hämndgirighet i ditt hjärta emot någon människa; har du svårt för att kunna förlåta en tillfogad oförrätt; vill köttet reta dig till att hata dina ovänner och förföljare: skynda dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Spegla dig i den store Frälsaren. Hör huru han blev bannad vid domstolarna, men bannade han igen? O nej. Hör huru alla fördömde honom, men lovade han att han skulle hämnas? O nej. Se huru de spika honom fast vid korset; men när han var ditkommen, vad sade han? Sade han: Rättfärdige Gud, slå mina bödlar på ögonblicket! Låt helvetet sluka dem nu på stunden? O nej. Han sade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Ack, intryck denna Jesu mildhets bild väl i ditt hjärta, så försvinner hämndgirigheten.
Begynner du bliva vällustig; vill livets vällust, detta farliga törne, förkväva Guds ords säd i din själ: ack, gack strax till denna dygdespegel, Jesu lidande! O, din Frälsare, han fick icke göda sig i vällust, när han måste ligga under bar himmel mitt på natten i Örtagården, svettas blodig svett. Göm denna Jesu blodsvetten under andäktig bön i din själ, och betrakta den uti ditt hjärta, så skall vällusten snart förgå dig.
Med en sådan syn på den lidande Frälsaren begynna vi i dag detta årets Fastlagsandakt. Och Herren give oss nåd, att både begynna och fortsätta den med en förblivande välsignelse för våra hjärtan! Herren höre de suckar, som vi i sådant avseende uppsända till nådens tron:
Jesu! lär mig rätt betänka
din tänkvärda svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu kan sänka
i din helga, djupa sår,
där jag liv och hälsa får!
Värdes mig det hopp förläna,
styrk mig i den fasta tro,
att din möda var min ro:
att du ville för mig tjäna,
på det jag, en syndaträl,
vinna må en friad själ!
Hjälp mig, Jesus, detta lära,
hjälp mig detta stadigt tro,
så får jag till själen ro.
Ty jag kan dig ej rätt ära,
eller leva som sig bör,
om jag icke med dig dör.
Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar