Första söndagen i advent - De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesus, i detta kyrkoåret!

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Apostladagen eller Femte söndagen efter Trefaldighet - Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat, av lärarnas allvar tvaget, på Jesu ord utkastat och med mer eller mindre förmån nyttjat,

Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Så talade Herren till en profet i det Gamla Testamentet. Profeten het Hesekiel. Denne trogne själasörjaren skulle lika med de övriga Guds profeter predika det saliggörande Guds ord för de hårdnackade judar. Men som man kan se av kapitlet för våra ingångsord, fruktade han verkligen för detta avfälliga, gensträviga och förstockade folket; och det var ej underligt, om han fruktade, när Guds egen Son uppenbarade sig för Hesekiel i synen, liknade dem vid skorpioner och sade till honom: du bor ibland skorpioner.

Hesekiel behövde alltså en himmelsk frimodighet, då han skulle tala sanningen för ett sådant folk. Hesekiel behövde alltså uppmuntran av Gud själv, annars skulle denna bördan hava blivit honom alltför tung. Hesekiel behövde en gudomlig styrka, en styrka som kom ovanefter ifrån den starke Guden. Ty predikoämbetet är en tyngd, under vilken mänskliga axlar svikta, så framt här ej kommer hjälp ifrån Herranom, som himmel och jord gjort haver.

Profeten fick ock detta övernaturliga bistånd. Honom visades i en syn en stol, klar såsom en safir, och på den stolen satt en, lik en människa. Hesekiel såg även att det var såsom ett klart ljus, och innantill var det såsom en eld alltomkring. Ifrån hans länder upp och neder såg han liksom en eld blänka allt omkring, liksom regnbågen synes i molnskyn, när det har regnat, så blänkte det allt omkring (Hes. 1:26-28).  Det är lätt till att höra att det var den andre Personen i Gudomen som här uppenbarade sig för profeten; han såg det och hela hans själ övergöts med en sådan häpenhet vid denna synen, så att han för kropps matthet icke orkade stå, utan han föll ned på sitt ansikte till jorden.

Nu hörde han en tala. Det var Jesus på safirstolen, som talade: "Statt upp på dina fötter", sade han, "så vill jag tala med dig." Nu blev han munter, och huru kunde han annat bliva, när hela världens Frälsare så vänligt tilltalade honom. Frälsaren sade då honom mycket; han sade honom, att de barn, till vilka Hesekiel sändes, voro förstockade i hjärtat. Han bad honom icke frukta sig för dem, eller förfära sig för deras trug, och han befallde honom: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Dessa Herrens ord läse vi uti Hesekiels profetias andra kapitels sjunde vers.

Hesekiel är ej den ende, som detta tilltal gäller. När Herren säger till honom: Du skall säga dem min ord, så är detta i samma stund sagt till alla predikanter och lärare i alla världens tider. Det är sagt till var enda, som lagt livlig ed därpå, vid Guds ord och hans heliga evangelium, att han skall förkunna människosjälarna Guds ord, så att det kan vara svarligt för Gudi och mannom, såsom orden lyda i prästeden. Ingen präst bör kunna läsa dessa orden utan hjärtats innerliga rörelse, när han öppnar Hesekiels bok; när han läser detta Jesu tilltal: Du skall säga dem min ord, så bör hela hans själ uppfyllas av vördnad för den högtlovade Herren, som giver honom denna befallning.

Här talar han, som skall döma prästen och åhörarna på sin yttersta domedag. Här talar han, som har kostat sitt dyra blod på både prästens och åhörarnas salighet. Här talar han, som bäst känner alla själars värde, ty det fick han noga veta när han stod ut dödsstraffet för själarna. Han säger till varje lärare; och skulle jag icke innerligen röras? Skulle det icke uppelda mig till att tala? Skulle det icke genomtränga det innersta av min själ, till att tala så för dessa själar i dag, som finge jag aldrig mer tala med dem i detta livet? Han talar även till mig, som har stigit upp på detta rum, för att vinna ett byte för Jesu räkning i dag, om det vore möjligt. Vad säger min Jesus till mig? O öppnen eder, I mina öron, ty nu talar Herren!  Han säger: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. 

Vår högmässotext idag skall räcka mig en ännu rikare anledning att tala i detta ämne. Jag läser i denna söndagens evangelium, att världens Frälsare utvalde en båt till predikstol, och att han i denna båten med en gudomlig väldighet predikade ordet för ett ganska ansenligt antal åhörare. Jag läser, att åhörarna stodo på sjöstranden, och den höge Predikanten satt i båten. Jag läser, att denne store Regenten över havet öppnade havets spiskammare, och gav på ögonblicket några fiskare en så stor mängd av fiskar därutur, att tvenne båtar ville sjunka under bördan av denna välsignelsen. Jag läser, att en av fiskarena blev därvid helt förfärad; men Jesus gör honom till människofiskare, muntrar honom, beder honom att han icke skulle bliva förfärad, och lovar honom att hans själafångst skulle framdeles bliva så lycklig, som detta fiskafänget. Och huru kan jag annat, än därvid påminna mig en ännu viktigare fångst: den stora sysslan, som predikanterna hava, till att taga människosjälar.

Lärjungarna utkastade sina nät på Jesu befallning i en lycklig stund. Gud give nu också lycka, att med det heliga nät, som jag nu utkastar på en förhoppning, flera själar måtte vinnas, många människor tagas. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM  Lukas 5:1-11

Vi betrakta nu i Herrans namn:

1) Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat

2) av lärarnas allvar tvaget

3) på Jesu ord utkastat och

4) med mer eller mindre förmån nyttjat.

Votum.

Sänd oss trogna arbetsmän,
lända ifrån himmelen.,
som i Andans kraft och ljus
fiska själar till ditt hus.
Ack, här finns så ganska få,
som sitt kall rätt förestå.
Herre Jesu, hjälp oss då!

Amen.

O Herre Jesu, hjälp! O Herre Jesu, låt väl gå, till din ära och allas vår lära, vår bättring och vår salighet.

Avhandling.

Nu så kastar jag i Herrans namn ut det heliga, det dyrbara, det saliggörande Guds ords nät. Havet är fullt med fiskar, och det kostar ofta mycket möda att kunna fånga ett litet antal utav dem. Jag ser här i dag för mig ett ansenligt antal av själar, alla köpta med Kristi blod, alla på resan till en oändlig evighet; bland alla dessa själar utkastar jag nu Guds ords nät, men vad det uträttar, huru många det vinner, det få vi se en gång på den stora Herrans dag, då människones Son kommer i skyn med stor makt och herrlighet.

Lärjungarna sade till Frälsaren: "Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet." Nu tänker också jag, genom Guds nåd, arbeta på denna predikotimma, arbeta med en andlig fångst, arbeta på att övertala någon själ till en sann omvändelse. Men förbjude Gud nådeligen, att detta arbete skulle slå så illa in, att lärjungarnas klagan skulle kunna vara min: Herre Jesu, jag har en timmas tid arbetat på att draga människosjälar till bättring, men jag har fått intet, intet. Jag har icke kunnat vinna en enda själ. Ack, nej, nej, kära hjärtans människor! Här är icke fråga om en timlig fiskafångst, en jordisk välsignelse i dag,; nej, den förrättningen jag nu företager mig, den angår himmel och salighet, den angår edra själars frälsning, när själar skola skiljas ifrån kroppar. Ack, jag tycker då, att I borden låta upplysa eder, I blinde syndare, då jag nu utkastar ett andligt nät, som är av Lag och Evangelium sammanvirkat! Jag har lovat att föreställa detta i denna predikans


FÖRSTA DEL: 
Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat.

Ett nät, som skall nyttjas vid ett fiskafänge, bör vara sammanvirkat med den noghet, att det kan göra vederbörlig tjänst vid fångsten. Det är samma förhållande med Guds ords nät; skall man med detta nätet kunna taga människor, så måste det vara sammanvirkat av både Lag och Evangelium. Vilketdera som försummas av båda dessa stycken, så är nätet ofullkomligt, det vinner ingen själ, det tager ingen människa. Är icke Guds ords nät sammanvirkat av Lagen, så kan man med detta nätet icke taga den sovande syndaren, ty han vaknar icke vid något annat dunder, än vid Sinai dunderslag; han krossas icke av någon annan stav, än Moses stav; han förskräckes icke vid någon anna röst, än vid denna förfärliga rösten: Förbannad är den, som icke fullkomnar all Lagens ord (5 Mos. 27:26). Är Guds nät icke därjämte sammanvirkat av Evangelium, så kan man icke taga den vakne, den ångerfulle, den bedrövade och förskräckte syndaren, ty han kan icke tröstas med något annat ord; han kan icke läkas med någon annan salva, än Evangelii plåster, och kan icke vederkvickas med någon annan röst, än Evangelii röst, Jesu röst: kom till mig, jag vill vederkvicka dig (Matt. 11:28).

Den som således har tagit sig på det ämbetet att taga människor, han måste virka sitt nät med både Lag och Evangelium. Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då får den bedrövade syndaren ingen utväg veta, när han i bättringskampen frågar vart han skall taga vägen. Men det får ock icke vara virkat av idel Evangelium, ty då syndar den säkra själen utan avsky, och tänker sig bliva salig likafullt för Frälsarens skull. Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då kan man icke taga den botfärdige syndaren upp ur havet; nej, det kan gå så olyckligt, att han fast mer drunknar i förtvivlans hav, och omkommer evinnerligen. Men det får icke vara virkat av idel Evangelium, ty då blir det ett hyende under den ogudaktiges armar och ett örngott under hans huvud (Hes. 13:18). Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då tager den egenrättfärdige sig styrka därutav, för sin falska salighets grund. Han upprättar då en rättfärdighet efter Lagen, och tilltror sig att bestå inför Gud med den. Men det får ock icke vara virkat av idel Evangelium, ty då gör den oomvände syndaren själva Evangelium till en sömndryck, varmed han söver sig, ända tills han står vid helvetets portar.

Nej, Gud hjälpe oss som är lärare till att virka vårt nät, var gång vi skola utkasta det, med både Lag och Evangelium. Här måste predikas Lag, om möjligt vore, att det hårt inslumrade samvetet kunde vakna när man bultar, vid den sövde syndarens bädd, med detta rop ifrån Sinai bergskullar: gör det, så får du leva; men som du icke har gjort vad Lagen befaller, alltså måste du dö! Här måste predikas Lag, om möjligt vore att den oförskräckte löparen på förtappelsens vägar kunde bliva rädd, när han hörer Lagens ord, att Guds vrede brinner över honom intill nedersta helvetet. Här måste predikas Lag; den som icke är bedrövad får icke tröstas; den som icke är ångerfull får icke hugsvalas; den som icke fruktar för varken död, dom eller helvete, till honom får man icke säga: frukta icke! - ty det är till och med orimligt, det är dumt att säga det. Här måste predikas Lag för grova syndare, Lag för uppenbara satans trälar. Men de äro ej de endaste, som böra höra Lagen. Nej, Lagen bör predikas så, att även den oomvände men ärbare syndaren får sitt slag av denne banemannen; därför måste vi i våra lagpredikningar utlysa förbannelser ej allenast över onda gärningar, utan även över onda ord; ej allenast över onda ord, utan även över onda tankar; ja, ej allenast över onda tankar, utan även över arvsynden, syndens första frö; och se, då är själve den ärbare syndaren illa kommen. En sådan Lagpredikan berövar honom all hans moraliska ro, och så bör det vara.

Men det heliga nätet som vi utkasta måste också vara sammanvirkat av Evangelium. Här måste predikas Evangelium, ty det är det enda ljuvliga budskap som kan vederkvicka en andlig fånge, som sitter inlåst i misströstans bojor. När han får höra det, så fattar han mod. Här måste predikas Evangelium, ty huru skulle man annars kunna upprätta en nedslagen själ, som lutar under syndens tyngd? Hon kunde aldrig uppresas, om icke Evangelium lättade hennes börda. Här måste predikas Evangelium, och detta kostliga ordet, det vet du sätta värde på, du som är slagen och förskräckt i ditt vakna samvete, så att du har sällan en god dag; ditt dagliga bröd är sorg och klagan. Hä rmåste predikas Evangelium, icke för den obotfärdige, icke för skrymtaren; nej, den vakne, den ångerfulle syndaren, han är det, han är det, som skall visas till nådastolen som restes på Golgata; till de fristäderna som öppnades Långfredag; till den stora reningsfloden som finnes i Kristi blod. Ja, det bliver därvid. Nätet skall virkas av Lag och Evangelium. Ingen själ vinnes av idel Lag och ingen av idel Evangelium.


ANDRA DELEN.
Guds ords nät måste ock vara av lärares allvar tvaget. 

I dagens Evangelium läsa vi, att Kristi lärjungar, efter ett fruktlöst fiskande, äntligen gingo utur sina båtar till att två de näten, som de hade nyttjat vid fiskandet. De visste ej att den högtlovade Frälsaren, genom ett underverk, hade beslutat att giva dem ett rikt fiskafänge den dagen; det var något som de icke kunde föreställa sig. Därför drogo de båten upp på land, och gjorde dem rena till en annan gång. Detta skall giva oss en rörande påminnelse - oss som bekläda predikoämbetet. Om läraren skall tala med välsignelse, om han i åhörarnas hjärtan skall vänta sig någon frukt av sitt arbete, så måste han två det nät som han utkastat till att taga människor.

Ingen må förstå detta så, som skulle Guds ord vara orent och behöva någon tvagning av läraren; Guds ord är att anse såsom ett tal av Guds mun, och från den rene Gudens rena mun kan aldrig något orent hava kommit. Nej, söker man Guds ord i sin källa, i själva Bibeln, så är det allestädes rent. Denna källa vet icke av något grummel. Men så kan likväl det rena vattnet, som i denna källa finnes, uppblandas med många orena tillsatser, när det icke får flyta genom en sådan lärares mun och hjärta, som tvår sitt andliga nät.

Men när är detta nätet tvaget? Och huru skall läraren två det? Jo, då är nätet tvaget, när läraren föreställer ordet på ett upplysande sätt, så att den okunnige kan bliva undervisad om vägen till himmelen. Då är nätet tvaget, när ordet föreställes så, att den allraenfaldigaste kan förstå vad predikanten säger honom om salighetens grund och ordning. Då är nätet tvaget, när synden bliver avmålad i sin vederstygglighet, vreden avmålad i sin faslighet, domen och evigheten avmålad i deras stora betänklighet. Då är nätet tvaget, när den uppenbare syndaren så tydligt får veta sin fara, att han kan läsa sin dom nästan i vart enda ord, som prästen till honom säger. Då är nätet tvaget, när den blinde skrymtaren så uttryckligen bliver underrättad om sin olycka, att han icke har en enda stödjestav för sitt skrymteri i hela prästens predikan. Då är nätet tvaget, när den försoffade jordträlen så kraftigt bliver övertygad om sin fördömelse, att han icke får den minsta tröst, under sin herrskande kärlek till denna världen. Då är nätet tvaget, när den andligen sorgbundne bliver rätt hugsvalad; den misströstande rätt uppmuntrad; den anfäktade rätt handledd; den klentrogne rätt styrkt med nådens kraftfulla försäkringar.

Men ack, på vad sätt skall en lärare två detta nät? Ack jo, det skall han två med bön och tårar. Han bör göra som Jakob om natten, han bör kämpa med den oskapade Ängeln, sin Frälsare, och han skall vinna om han gråter och beder (Hos. 12:4). Med sina ivriga böner, med sina heliga tårar, bör han tvätta nätet väl, innan han lägger ut på djupet, och kastar sitt nät ut till fångst. Då han tänker predika ordet för de dyrköpta själarna, bör han flitigt virka på sitt nät under beredelsetiden till predikan, men icke det allenast, han bör också rena nätet med sin bön, och väta det med sina tårar. Han bör icke hålla en enda predikan, icke hålla ett enda skriftermål, icke gå till en enda sjuksäng, icke hålla ett enda katekesförhör, med mindre han var gång tvår sitt nät; utgjuter sina heta tårar vid Jesu nådetron.

En gudlig lärare skriver: En trogen förbön är ofta bättre än den skönaste predikan, och en trägen bedjare nödvändigare än en stolt predikant. Prästens böner böra vara bjällrorna på denne Arons kläder, som utan återvändo måste klinga, på det klangen måtte hörd vara i helgedomen. Behöver den bedja, som skall frälsa sin egen själ, så behöver väl den ännu mera bedja, som skall frälsa både sin och andras. Än skall prästen hålla en offentlig predikan; här möter han kanhända flera tusende själar, somliga äro fritänkare, somliga hårda, somliga förhärdade, somliga skrymtare, somliga världsligt sinnade, somliga klentrogna, somliga förtvivlade, somliga avfällingar, och så vidare. Nätet skall vara virkat, så att det någorlunda passar till alla. Månne här icke fordras bön? Jo, det är högst angeläget att läraren tvår sitt nät med sina tårar, innan han kastar ut det ibland en sådan mängd av själar.

Än skall prästen göra ett skriftermål; han råkar värdiga, han råkar ovärdiga nattvardsgäster i skriften. De värdiga bör han ljuvligt inbjuda till Herrens bord. De ovärdiga bör han förskräcka med detta skarpa skriftermål: Vågen eder icke hit, I äten och dricken eder domen och fördömelsen! Månne här icke fordras bön? ack ja! Läraren bör ej träda in på altaret, förrän han tvagit det nätet, som han där tänker utkasta, med böner och tårar.

Än skall prästen besöka en sjukling, han dör kanhända den gången. Bliver han icke omvänd, så taget han en förskräcklig ända; han är kanhända en gammal syndaträl, en gammal munkristen, en gammal skrymtare. Här vill något till, om hans hjärta skall böjas, och hans själ skall räddas; kort tid, hårt hjärta, ogjord bättring, lång evighet. Ack, min Gud, min evige Gud! Månne icke här fordras bön? Jo visserligen, jo visserligen behöver läraren helt väl två det nätet, som skall utkastas för en sådan sjukling.

Det kan ock hända, att prästen skall besöka en missgärningsman, som fått sin dödsdom, och skall utledas till avrättsplatsen. Nu träffar han en själ, som inom några få nätter och dagar, inom några veckors förlopp nödvändigt skall vara i evigheten. Missgärningsmannen är merendels ganska okunnig: på den lilla tiden skall han undervisas. Han är ganska hård: på den lilla tiden skall han böjas. Han bliver, kanhända, under den Helige Andes nådeverkan ganska ängslig, vemodig och tröstlös: på denna lilla tiden skall han tröstas, ja, styrkas så att han kan uthärda en våldsam död. Månne icke här fordras bön? Jo, läraren må icke gå till fängelset en enda gång, med mindre han väl tvår det nätet, som han skall utkasta för den fattige fången i arresten.

På detta samma sätt kunde jag ock genomgå flera andra delar av predikoämbetet; men denna korta anvisning må vara nog. Skola själar bliva vunna, så måste nätet vara av lärarens allvar tvaget.


TREDJE DELEN:
Det måste även bliva på Jesu ord utkastat.

Simon Petrus sade så till Frälsaren, då han fick befallning att återigen utkasta de nät som han hade dragit upp på landet. Jesus hade nu, ett stycke ifrån land, suttit i hans båt och predikat för folket. Men när predikan var slutad, bad han Simon lägga något ut på själva djupet och kasta sina nät ut till fångst. Simon svarade då: Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet, men, lade han till: På ditt ord vill jag kasta ut näten. Han försökte ock kraften av Jesu ord, då han på Frälsarens befallning kunde gå på vattnet, liksom han hade gått på fasta landet. Nu åberopar han sig dessa ordens kraft, och säger: Jag skall kasta ut näten på dina ord; ty, ville han säga, om du, store Mästare, befaller fiskarna komma in i våra nät, så lyda de dig. Dina ord äro vördade i himmelen, på jorden och i havet. Nu börjades alltså fiskafänget ånyo. Näten utkastades på Jesu ord, och när de det gjorde, undfingo de en mäkta stor hop fiskar.

Så skall det ock gå till vid den andliga fångsten, då människor skola tagas, då människor skola vinnas: skall man med det andliga nätet kunna draga själarna upp på land eller föra dem in i Jesu förening, så måste nätet utkastas på Jesu ord. Här skall predikas, här skall skrivas, här skall kateketiseras, här skall varnas, här skall bestraffas, här skall tröstas. Men skall det vinnas något med allt detta, så skall nätet utkastas på Jesu ord. Det går ej an, att vi, som äro lärare, göra något på eget bevåg, i våra egna krafter, efter godtycke, och i egen anda. Nej, på Jesu ord bör hela vårt ämbete ske, så framt vi ej fåfängt och onyttigt skola förtära vår kraft häruppå.

Så tänker, så säger den rättsinnige läraren: På ditt ord, Herre Jesus, vill jag kasta ut nätet. Varnar ock en obetänksam syndare och säger: Förvara dig, förvara dig, att du ock icke kommer i pinorummet. (Luk. 16:22). Så kastar han ut sitt varningsnät på Jesu ord, han tänker: du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall varna. Han bestraffar den hårde syndaren och säger: Vem haver dig föregivit, vem har inbillat dig, att du skall undfly den tillkommande vreden? (Matt. 3). Så kastar han ut sitt bestraffningsnät på Jesu ord. Han tänker: du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall bestraffa. Förkunnar han ett förskräckligt ve för alla fariseer och skrymtare, och säger: ve eder, I blinde skrymtare! I gören eder rättfärdiga för människomen, men Gud vet edert hjärta (Luk. 26:15), så gör han detta på Jesu ord. Han tänker: du har själv lärt mig, Herre Jesus, att jag skall säga skrymtaren hans fara, ty så gjorde du själv. Håller han tröstepredikning för de ängsliga och förskräckta samvetena, och förklarar för dem de evangeliska tröstespråken, så kastar han ut sitt tröstenät på Jesu ord. Han tänker: Du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall trösta över synden ängsliga samveten.

O, det är ganska farligt, om en lärare vill göra något i sitt ämbete på eget bevåg, efter sina egna infall, och icke på Jesu ord. Arons söner buro främmande eld framför Herranom, det vill säga: icke den elden som var kommen ifrån himmelen, och tagen av altaret. Men därför blev Gud så förtörnad, att det kom eld ut ifrån Herranom och förtärde dem, så att de blevo döda för Herranom (3 Mos. 10:22). Så kan ock en lärare bära en främmande andaktseld, en främmande varningseld, en främmande trösteeld inför Herranom, och det gör han var gång han icke kastat ut sitt nät på Jesu ord; detta är ganska farligt. Ack, vad det är ansvarsfullt att vara lärare! Därför, Herre Jesus, stärk Levi barn, Herre Jesus, stärk dem, som Herrans tyg bära (Jes. 52:11). Herre Jesus, stärk dem som skola taga människor, att de måtte gå i din kraft, och kasta ut näten på dina ord!

(forts.)

Johannes Döparens dag - Den nya sången

Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden (Upp. 14:3).

Detta är en av de många himmelska målningar, som evangelisten Johannes uti sin Uppenbarelse bekom om den stridande Jesu kyrka på jorden, i Nya Testamentet. Här är uti denna boken över allt något synnerligt levande och glatt, som man icke träffar så hjärtväckande i andra profetior.

Mycket är det, som vi väl ännu icke förstå; ty Bokens insegel skulle efter handen brytas; eller församlingen efter hand finna igen, att dess underliga skiften varit i Guds och hans slaktade Lamms eviga råd längesedan avvägda, beslutade eller tillåtna, och under det visa förutseendet styrda. Mycket av sådant beseglande är nu mera brutet.

Mycket åter bör vara klart och förståndigt för Guds rätta barn, som borde känna sig igen i dessa herrliga uppträden. Men deras ännu varande fattigdom i denna stridande församlingen gör dem skygga och blygsamma. De tycka att språken äro för höga och herrliga, att ännu lämpa inpå sig själva, som de dock i trones delaktighet väl äro berättigade till. Och hit hörer vårt inträdesspråk: Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden.

Ack, huru äro icke tiderna saligt förändrade, och det går dock ännu så trögt för människohjärtat att likaså saligt förändras! David beskriver sig liksom utom sig av längtan och glädje, då han på sin tid beskådade den sköna gudstjänsten i då varande Herrens Tabernakel. Och vad såg den gode konungen där, annat än skuggor? Visserligen heliga skuggor, visserligen också för honom, såsom en tänkande och av Guds Ande upplyst man, vida mera evangeliska och klara, än för den stora hopen, vilken, där som här, kunde, mitt under ivrigaste, ytterliga beställsamheten i dess gudsdyrkan, vara jämmerligen tanke- och känslolös. Jag medgiver visst att David icke så var; men man får dock medgiva att han med all sin upplysning icke såg Nya Testamentets saliga klarhet. Ändock fröjdade han sig så hjärtligen över det han såg!

Vi, kära åhörare, äro släppta inom den förlåten, där David icke inkom. Jesus, vår stora Överstepräst, har rivit förlåten neder, att vi nu, icke som Moses, med betäckt ansikte se åt dessa heliga ting; utan kunna klart se vår salighet; ja, det är ingen annans än vår egen skuld, om vi icke förklarade varda ifrån den ena klarheten till den andra, även i detta livet, som vi i vissa delar rätteligen, men i andra och betydligare åter med orätta kalla ett mörkt liv.

Johannes såg de benådade av oss i sin uppenbarelse, i herrligare tillstånd, även här på jorden, än de töras själva tro. Han såg den stridande kyrkan i skönaste förbindelse med den triumferande; båda kyrkorna äro en enda till sin regent, som är slaktade Guds Lamm, genom vilkens enda förtjänst Guds utvalda här i tron och där i åskådandet äro saliga, en kyrka till sin grundval, Sions berg, på vilket Lammet stod, det är den evangeliska bekännelsen och vissheten om salighet i Jesu död. Båda kyrkorna äro ock en i anseende till sina ledamöters kännemärke; på de hundrade fyra och fyrtio tusen äro deras Frälsares Faders namn beskrivet på deras anleten. De äro av Gud i Kristus Jesus utkorade, med hans Sons blod bestänkta och renade, ehuru de ock här i tiden ännu icke själva så klart se denna saliga namnteckningen i sina ansikten.

Men se, allt detta, som ödmjuka Guds barn så gärna vilja tro, detta allt är obegripligheter, ja, narri hos den säkra hopen. Och för dessa senare är det väl icke heller synnerligen smakligt, det jag nu på denna stunden i Jesu namn valt till predikoämne; nämligen om den nya sången, som ingen kunde lära, utom de hundra fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden. Fader vår...

Evangelium: Lukas 1:57-80

Betraktelse:
Den nya sången, vilken ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden.
1) Vad detta är för en sång
2) Varför han är för en del så svår att lära

Nå:
Hedren eder Blodsbrudgumme,
Salems Döttrar, på allt vis;
ty om I förbliven stumme
skola bergen ropa pris!
Låten ej den nya sång
bli er gammal och för lång!
Amen.

Förra delen: Vad detta är för en sång

Nu, vad är det för en sång, den ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden? Mången ville väl vara beredd med svaret, att den av Johannes omskrivna sången icke hörs i dödligheten. Den är av de osägliga orden, som Paulus vid inskådandet i tredje himmelen hörde där, och som han icke kunde för oss beskriva; följaktligen också icke kan komma under något predikoämne.

Jag svarar: visserligen är i himmelska glädjen oräkneliga många lovsångsämnen, som ingen här på jorden, icke ens de upplystaste Guds barn, veta att tänka och döma om, så att deras lovsång i evigheten således bliver en ny sång, som icke finns på jorden. Men ehuru Johannes i sin Uppenbarelses bok nog får en och annan stråle av det himmelska osägliga ljuset, till sina målningars förherrligande, likväl ser jag hela boken igenom alla hans herrliga syner blandade med förskräckliga; och dem som han ser saliga och lovsjungande, ser han ock omgivna, frestade och förföljda av allehanda vilddjur och fiender, vilket ej passar med den triumferande, utan allena den stridande kyrkan.

Då jag undantager de tvenne sista kapitlerna, det 21:a och 22:a, som föreställa de saliga i det tillkommande nya Jerusalem, efter den yttersta domen, så röjes helt lätt, att allt det övriga av boken är en målning på Guds stridande Nya Testaments-kyrka, i dess, då när Johannes skrev, ännu tillkommande tidevarv, av vilka en god del för oss äro redan förbigångna och några återstå. De hundrade fyra och fyrtio tusen ser jag i flera av dessa de bullersammaste och bedrövligaste tidevarv, uppträdande med sina harpor och rökverk, det är med sina heliga suckar och böner. Jag ser ock på tvenne ställen eller i tvenne tidevarv dem sjunga en ny sång (5:14). Tidevarven ligga dock flera hundra år dem emellan skiljda, att det alltså på senare stället icke voro desamma hundrade fyra och fyrtio tusen, som på det förra; utan bliver det därvid, att den enda Jesu Anda, till den ende Medlaren, som återlöst allt människosläktet genom sitt blod, församlar på varje tidevarv nya Förstlingar åt Gud och Lammet, nya Guds barn på samma sätt tecknade med sin Frälsares Faders namn som de förra, och sjungande en lika så ny sång som de förra; emedan den enda Jesu Anda är i alla tider lika verkande.

Ingen kan fråga så enfaldigt, efter den förklaringen, "var togo de första vägen, som Johannes såg, efter I sägen att nya Förstlingar allt jämt uppträda?" De visa sig i detta flyktiga livet allena en gång, de gå sedan inom förlåten och skåda Jesus, som han är; och Paulus har icke givit oss hopp om att här i dödligheten få veta, eller ens kunna begripa deras saliga nya eller gamla sånger. Och, mina vänner, Gud give vi väl gjorde ifrån oss den nya sång, som oss här i striden är förelagd, så kunna vi vara obekymrade om den eviga.

Alltså få vi då icke fara upp i himmelen och hämta därifrån begreppen om den nya sången. Lovad vare Jesu nådes anstalt! Han höres hos oss dagligen; nämligen denna, som Johannes ock själv säger, var och är, så länge Kristi kyrka hos oss står, den nya sången: Du, Herre Jesus, är dödad och haver igenlöst oss Gudi med ditt blod, av allahanda släkten, tungomål, folk och hedningar. Eller att tala med andra och tydligare ord: den nya sången är icke annat än Jesu Evangelium i nya Testamentet, där den av Jesu fullbordade återlösning fått ett sådant nytt ljus och styrka, att de arma människor, som icke skämmas vid detta Evangelium, få en ny kraft, bliva nya kreatur, försättas i sådant nytt och saligt tillstånd emot det förra naturtillståndet, som då de övergått från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud. Och ehuru detta Evangelium var till också i Gamla Testamentet, så var det dock icke ställt på den fasta grunden, Kristus, såsom redan död, redan uppstånden, redan fullbordad Överstepräst, varför ock de gamla tidernas Guds helgon hade svårare vid att med glädje och visshet tacka sin Förlossare än vi.

De bjödo likväl saligt till. Vi se att David flerstädes, och Esaias på ett ställe, uppmuntra sin tids bröder att sjunga Herranom en ny visa. Men de fingo avbryta denna lilla början av sin nya sång med de ängsliga suckarna efter Messias ankomst: Ack, att hjälpen från Sion över Israel komme och Herren sitt fångna folk förlossade; ack, att himmelen rämnade och du fore hit neder o.s.v.  De fingo nöja sig med Moses, Guds tjänares sång, det är: att tro att den kära Guden, som dem förlossat från Egyptiska träldomen och givit dem lag och gudstjänst från Sinai, skulle också med misskund och barmhärtighet omfatta dem, som sågo med enfaldigt hjärta på sanningen i det fördolda, eller togo emot syndernas förlåtelse för det tillkommande offer, som de ceremonialiska offren förebildade. På dessa tröstegrunder fingo de vila; men ock med vida mindre besegling än benådade hos oss, som sjunga den nya sången: Lammet, som dödat är, haver igenlöst oss Gudi med sitt blod.

På denna sången finna vi herrliga prov av Sakarie lovsång i upplästa Evangelium. Visserligen var detta då en på allt sätt ny sång. Församlingen var då förfallen. Templets gudstjänst hölls nog vid lika, med de yttre ceremonier, men icke en av tusende visste någorlunda vad de betydde, och de allra bästa hade felande begrepp om den tillkommande Kristi förlossning. Jag vill icke säga, att de nu hörde ens den förr beskrivna Moses´, Guds tjänares sång; den som fägnade David och Esaias, och förekom deras anda såsom ny och levande, sedan de ingen bättre hade. Nej, nu voro dessa sångare redan blivna gamla och förglömda.

För folkets andliga vårdslöshet voro de lämnade i flera hundrade år åt usla Herdar, Fariséer och Sadducéer, som sjöngo för dem, dels den egna rättfärdighetens dödssånger, dels säkerhetens sömnvisor. Se, värdaste åhörare, levande exempel på Guds straff, då förakt för hans uppenbarade ord tager överhanden! Men detta är nu en gammal predikan, och förakt för den varningen lika så gammal. Den nådige Guden har dock aldrig övergivit oss usla, utan låtit i alla tider besökelse- och väckelsetider och stunder följa på förhärdelses- och glömsketider.

Uti profeten Malakie, den siste av Gamla Testamentets Profeter, tid var någon väckelse; ehuru jag ock ser denna profeten mera sucka och klaga, än glädjas i sitt ämbete. Men efter hans död vart det en tystnad i israeliternas nådehimmel här på jorden. Litet eller intet hördes mer av själva de stycken av Moses, Guds tjänares, rena sång, som hade dock fröjdat Davids och Esaias hjärtan. Det var alltså högst nytt och främmande, då Sakarias, som vårt Evangelium berättar, talade så dråpligt av Guds Andes ingivelse. Här ser man Guds fördolda råd, varför Sakarias skulle några månader dömas mållös. Gud ville att just av en sådan tunga, av vilken den tidens människor intet förmodade, skulle den livligaste nya Lammets sång förkunnas. Man föraktade mannen så i början, att man icke ens vårdade sig att fråga honom huru hans egna barn skulle heta, innan hans hustru Elisabet hade förmått dem fråga genom tecken. Och se denne, som behövde en tavla, att genom skrift uttrycka det enda ordet Johannes, fick öppen och ledig mun att tala Guds Nya Testamentes Evangelium i sin första morgongryning. 

Lovad vare Israels Gud, säger han; det är Jesus själv, som kallas Israels Gud, emedan han och ingen annan hade i deras försonings offer och anstalter varit åskådad, hans och ingen annans barmhärtighet varit i nöden åberopad; nu haver han, säger Sakarias, besökt och förlossat sitt folk. Frälsaren hade ock då redan blivit avlad i Marias liv och skulle sex månader efter Johannes födas, och således den stora dagen nalkas, då Gud skulle besöka sitt folk i människohamn. Men med denna Jesu födelse var  väl icke förlossningen fullbordad; den skedde först i Jesu död 33 år härefter, som Sakarias icke hann att uppleva. Hans hjärtliga glädje och förvissning, att han ock för sin själ hade full del i Jesu förlossning, tog likväl nu förlossningen för så visst, fast och levande i hjärtat inpräglad, liksom den då redan hade varit fullbordad. Denna Jesu förlossning beskriver han vidare, som jag nu icke får genomgå, och icke heller behöver bruka Sakarie sång, då vi hava en nyare och fullkomligare uti Apostlarnas skrifter, efter Jesu död.

Men nog kunna vi giva akt på slutet av Sakarie lovsång! Han hade då redan samma begrepp om Jesu återlösnings ändamål, som vi ännu i vår andra trosartikel (se Luthers förklaring, skr. anm.). Jesus har besökt oss, säger Sakarias, att vi må tjäna honom utan fruktan. Han trodde - såsom benådade Guds barn ännu i dag, tvärt emot den sedelärande världen, av egen erfarenhet påstå - att det är fåfängt att tala för världen om kärlek för Gud och vördnad för dygd, innan hjärtat, som vaknar och känner syndens fördömande kraft och välde, bliver visst om syndernas förlåtelse. Då först, då vi äro i Jesu döds- och försonings-betraktelse blivna förlossade från syndens förbannelse och mist vår fruktan; då tjäna vi Jesus med muntert barnahjärta. 

Huru då? Består detta blott i prat och yta? Nej, säger Sakarias: i helighet inför Gud, i rättfärdighet inför nästan; och det i alla våra livsdagar; så att den, som blivit så levande rörd och kär i sin förlossning, kan icke, som en stor hop av världen nu gör, inbilla sig kristendomen, såsom ett ständigt vacklande verk emellan andlighet och köttslighet; utan hellre som ett blivande i Jesu rike, och i evig eller för evigheten beseglad rättfärdighet.

Av allt detta finna mina kära åhörare, att jag med den nya sången, som i Uppenbarelseboken föreställes så himmelsk och salig, icke vill förstå annat än Jesu nya Testamentes Evangelium, om hans födelse, död, uppståndelse och seger. Varför kallas det sång? Ty det har i alla tider varit brukligt att ett glatt hjärta tolkar sig genom sånger. Här är i Jesu Evangelium, då det rätt anammas, det yppersta ämnet till glädje, därför heter det helt och hållet en sång. Men ny sång i anseende till det nya ljus det tid efter annan bekommit. Jag har talt nog om dess mörker i Gamla Testamentet.

Det var herrligt och nytt på allt sätt, då Jesus och hans Apostlar i första seklerna efter Kristi födelse det predikade. Det föraktades ännu några sekler. Det framhavdes för 250 år sedan i Reformationen: och är sannerligen ovisst om det icke ännu bliver dolt; icke av något mörkt Guds beslut, utan av världens egna självsvåld: Ja, mitt i en Evangelisk församling kunna de kyrko-församlingar finnas, där Lammets nya sång litet höres; men mycket av den gamla hedniska sången om tomma dygder och seder och ytans förbättring. Då Gud sedan i nåder besöker sådana församlingar genom en ren Evangelii predikan, så rönes att det är en ny sång: det gör nya verkningar hos dem, som äro beskärda till evinnerligt liv; men gör ock nya, oroliga omdömen hos den arga otrogna världen, som frågar var detta underliga predikandet kommer ifrån.


Senare delen
2) Varför han är för en del så svår att lära

Jag har nu beskrivit den nya sången. Nu vilja vi i senare betraktelsestycket rannsaka varför han är för en del så svår att lära. Johannes säger tydligen i Uppenbarelseboken att ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av människorna, det är: ingen annan än de, som Jesus får uttaga av världen med fullt allvar att bliva saliga, och göra deras utkorelse fast.

Jag får skilja här mellan 1) denna sångens bokstav och 2) dess anda. Bokstaven kan alla lära. Nog kunna också de ogudaktigaste själar skaffa sig någon evangelisk kunskap. Det behöves, tycker man, icke mer än ett sunt förstånd, gott minne, tid och beläsenhet, att fatta, vad så rent och tydligt nu omsider står i Bibeln och läroböcker, samt predikas i kyrkorna. Men stannar man vid denna goda kunskapen, så har man ej mera lärt, än så mycket som är nog tillräckligt för Guds Ande, att med sin klappande röst, sin förekommande och kallande nåd väcka och locka själar till att taga Guds harpa i handen och sjunga Lammets sång. Det är det saliga som följer av naturens bemödande att lära Jesu Evangelium. Och då man strävar emot dessa Andens nådebesök, så har man åtminstone lärt nog, för att en gång i helvetet få desto hårdare fördömelse för otron och föraktet mot Jesu Evangelium. Men dessa hava dock icke lärt den nya sången.

Den nya sången är icke lärd rätteligen, utan att han ock utövas. Det är: då man är ock levande intagen av Kristi kärlek, och umgås med honom uti innerlig och ständig bön, åkallan, lov och tacksägelse, så att det är en levande uti hjärtat både till väckelse och tröst, att Lammet, som dödat är, är värdigt att hava ära och lov; varför ock all ens umgängelse med andra människor röjer ett hjärta, som ock för dem prisar det slaktade Guds Lamm. Att detta icke följer med kunskapen allena, se vi tydligen nog av allt för allmän erfarenhet. Ty den naturliga människan kan nog fatta Jesu Evangelium någorlunda, såsom man fattar en annan vetenskap, den man är nödsakad att lära, antingen man har lust därför eller icke; men, säger aposteln Paulus, samma denna naturliga människan smakar icke Jesu Evangelium; vill icke låta det komma till kraft hos sig, att på nytt föda och förändra själen. Och se, den har då icke lärt den nya sången, om den ock vore den lärdaste teolog. En arm tjänstepiga, som känner Frälsaren allena efter sin lilla katekes, och de Guds ord hon har i sin psalmbok; men älskar honom av allt hjärta, och lovar honom för hans död och försoning; hon känner honom vida bättre, och förstår mer av den nya sången.

Av allt detta ser då var och en, att denna sången är svår, ja, rent av omöjlig att lära av egen kraft. Men det bör icke skrämma någon: Guds gode Ande tillbjuder nog kraft, allena syndare vilja den emottaga. Alltså må jag säga, att hela svårigheten består i syndares motsträviga vilja. Då den bliver bruten, så är ock den enfaldigaste snart lärd.

Men huru förskansar sig icke en syndares vilja emot Guds Ande? Jag vill nämna allena ett par utvägar, varmed man förskansar sig emot Guds Andes väckelser och förebråelser för ens onda vilja.

1) En tom förundran, då man stannar därvid och icke går vidare. Jag ser, att Sakarie vänner, och hela kända bygden, förundrade sig över hans nya sång; men här nämnes icke, om många eller någon enda fingo allvarlig lust att med honom instämma. Här går ju så ännu i dag, så världen är som beskedligast, och avhåller sig från försmädelser. Hon stannar vid tom förundran. Det är besynnerligt, heter det, att den eller den själen kan hava kommit till så levande glädje, så grundlig förändring i sitt väsende. Men vad skulle nu följa? Gack nu och gör sammaledes, viskar Guds Ande då i hjärtat. Men se, det tänker man icke på, åtminstone vill man vänta därmed till lägligare tid, som kanske aldrig torde komma.

2) Man förskansar ock sin vilja med vanor och exempel. Jag vet väl icke, om jag har rättighet att skylla något sådant på Sakarie och Elisabets vänner, av den grunden, att de icke ville, att barnet skulle heta Johannes. Hade Elisabet sagt dem, att Gud genom sin uppenbarelse till dennes man så befallt, och de det lika väl emotstritt, se, då ville jag föra hit deras prat: uti din släkt är ingen som haver det namnet. Men vare härmed hur det vill, så är det dock visst, att ett dylikt svar möter alltför ofta väckta och om sin salighet bekymrade Guds barn. Den köttsliga munkristna hopen, som tycker det är nog att man är bunden till den nya Lammets sång i kyrkan, men vill hemma och i all sin levnad vara fria köttsliga människor, är snart beredd att kvälja ett Guds barn i början, då den ser att det med fullt allvar går ut ifrån Babel, och vill höra Herren Jesus till. O käre, heter det, du driver saken för långt. Icke behöver man hava så bundet samvete. Din släkt, din hederliga far och mor, de gamla hederliga förfäderna, törs du säga, att de icke blevo saliga? Eller menar du vi vilja bliva fördömda? Men icke hava de och vi haft det namnet. Icke hava vi tagit allt så noga. Gud förbarme sig så visst, att många menlösa själar bliva på sådant sätt förda ifrån sin goda väckelse, och tappa så sin Frälsares Faders namn på sina pannor.


Avslutning.

Jag har nu av Uppenbarelseboken och dagens heliga Evangelium beskrivit den nya sången. Ingen kan skylla mig för att jag nu predikat för länge; men kanske många redan ledsnat att höra beskrivningen på denna sång, och dem dömer deras egna samvete nog en gång med allvar, att de skulle skatta sig lyckliga om de kunde honom. Har här åter varit sådana åhörare, som förr en tid verkligen varit bland Guds trogna harpolekare, som sjungit Lammets nya sång, men sedan ledsnat och avvänt sitt hjärta från honom; så kommer det an på tid och omständigheter i deras fall, huruvida de med strängare eller lindrigare förebråelser böra anses.

Men, betänk varav du fallen är, ropar Jesus, och gör de förra gärningar, eljest vill jag komma och bortstöta ljusastaken för dig! Jesus have ännu tålamod med oss, innan den domen går över allt för många!

Amen.

Tredje söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - Uppmuntringar till bättring

Så lärer nu människor alla,

att göra bättring i tid,

att när Gud eder kallar,

han må då finnas blid,

en mild och nådig Gud,

och till sitt rike föra

såsom sin kära brud.

Detta är den hjärtrörande förmaning till bättring, som en gammal författare giver oss i den 12:e eller sista versen av psalmen n:o 381 i vår gamla svenska psalmbok. Jag önskar av allt mitt hjärta, och med denna önskan begynner jag min predikan på denna söndagen: O, att denna bättringsförmaningen måtte, som ett dunderslag ifrån himmelen, träffa de sovande samveten och de hårda hjärtan! O, att denna måtte tränga sig in till det innersta av den säkre syndarens själ! O, att den måtte väcka honom ur hans djupa dvala, störa honom i hans söta sömn, och försätta honom i det största bekymmer att rädda sin dyrköpta själ!

I denna versen förmanas till bättring: Så lärer, människor alla, att göra bättring! Ja, vad är nödigare, vad angelägnare, än att göra bättring? Ingen till åren kommen syndare kan få nåd i tiden, eller bliva salig i evigheten, såframt han ej gör bättring. Utan bättring är det omöjligt, o syndare, att du kan få förlåtelse för dina stora synder. Utan bättring kan du ej vänta dig en salig död; nej, din ände bliver förtappelse, och din sista timme den förskräckligaste timme av alla dem, du har överlevat i världen. Utan bättring är du alldeles oberedd till att möta Kristus inför hans domstol på den yttersta dagen: Utan bättring har du ingen hjälp av hela Jesu bittra lidande. Själva hans blodiga död kan ej frälsa din själ, såvida du ej gör bättring.

I ingångsversen bliva alla till bättring förmanade. Så lärer, människor alla, heter det. Skulle alla bliva saliga, så skulle alla göra bättring. Här ropas till var enda en över hela världen. Här ropas till de unga, de medelåldriga och de gamla, de ålderstigna syndare. Här ropas till eder, som uppoffren eder livliga ungdom åt djävulens tjänst, och som vid en skröplig ålderdom, darrande på gravens brädd, ännu icke ären bekanta med eder Gud. Här ropas till konungen och tiggaren, till prästen och åhöraren, till mannen och kvinnan, till fadern och barnet. Alla, som ej vilja förgås i evigheten; alla, som vilja undgå den eviga pinan, och vinna den eviga glädjen, alla sådana måste göra bättring. Är åhöraren oomvänd, bättring måste han göra, om han är mån om sin dyra själ. Är prästen ett satans och världens barn, bättring måste han göra, eller ock bliver han rätt så väl fördömd, som den obotfärdige åhöraren. Ingen är undantagen från den skyldigheten till att göra bättring. Det ropas till alla, som komma hit i detta templet idag: Så lärer, människor alla, att göra bättring.

(forts.)

Andra söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - Det enda nödvändiga

Herre, vår starkhets Gud, uppfyll oss med din Ande på denna åt din dyrkan helgade stund, och välsigna vårt förehavande, därom bedja vi i ditt eget, din Sons och den helige Andes högtlovade, välsignade namn. Hör oss! Amen.

Ett är nödvändigt. Världens barn hava otaliga begärelser, förehavanden och arbeten, varmed de förströ sig. En söker detta, en ett annat, och något var har ett visst, som han skattar för sitt högsta goda. Men vi, mina vänner, bliva vid Kristi ord: Ett är nödvändigt (Luk. 16:42).

Anledning till detta väl korta, men dock ganska eftertänkliga bibelspråk, gåvo de båda systrarna, Maria och Marta, som hade undfått Jesus i sitt hus, vid vilket höga tillfälle Maria satte sig vid Jesu fötter och hörde hans ord; men Marta bekymrade sig med idelig tjänst, d.ä. hon uppehöll sig mest i köket och visthuset för att tillreda det, varmed den kärkomne höge gästen borde undfägnas. Av en förtrytsamhet, som icke är ovanlig systrar emellan, när det gäller beständighet i husliga syssloärenden, gick Marta då fram till Jesus och frågade: "Herre, sköter du icke därom, att min syster låter mig tjäna allena? Säg henne nu, att hon hjälper mig." Då svarade Jesus: "Marta, Marta! Du haver omsorg och bekymmer om mångahanda; men ett är nödvändigt."

Vid detta förevetande, som grundlagt ett nog allmänt talesätt, att nämligen säga om den, som fjäskar i mycket, att han har Martas bekymmer, bör nämnas, att Jesus med det enda nödvändiga ingalunda menar lekamlig föda; nej, ett högre gott åsyftas härmed, och vilket det följande i samma vers tydligen framställer: Maria, säger Frälsaren, haver utkorat den goda delen, vilken henne icke skall ifråntagas. Och varuti bestod då denna goda del? Jo, däruti att Maria hade satt sig vid Jesu fötter och hörde hans ord.

Således är ock detta det enda nödvändiga, att vi uppbygga oss av Guds ord, håller oss till Kristus och eftersträva att bliva saliga. Väl behöva vi, svaga, dödliga människor, både mat och dryck för att uppehålla vår tillvaro här i tiden; men den odödliga själens företräde framför den förgängliga kroppen är så stor; att liksom den ensamma solen på himlafästet fördunklar alla stjärnors glans, så är ock allt, som till kroppens ans och näring hörer, ett intet emot själens vård och väl. Detta är det nödvändiga.

Men varföre har Marta fått uppbära en förebråelse av Kristus? Hon har ju även visat, huru bekymrad hon var om sin själ, i den sköna trosbekännelse, som hon avlagt i Joh. 11:27: Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som komma skulle i världen. Dessutom följde hon ju blott ett övligt och lovligt bruk, att undfägna en främling och besökande vän. Varuti har hon då försett sig? Däruti, att hon under detta sitt bemödande om lekamliga ting, försummade de andliga, eller själens behov, nämligen tillfället att få höra Frälsarens läror. Att Kristus ogillade det, helst sedan hon just för detsamma hade gjort sin syster förebråelser, röjes tydligt i hans svar: Ett är nödvändigt, och Maria haver valt den goda delen.

Ett är nödvändigt, nämligen det ena, varom David beder i Psalt. 27:4: Ett beder jag av Herranom, det hade jag gärna: att jag i Herrens hus bliva må i alla mina livsdagar, till att skåda den sköna Herrens Gudstjänst och besöka hans tempel.

Ett är nödvändigt, nämligen det, för vars skull allt annat skall lämnas och övergivas, det ena, varom Jesus talar i Matt. 13:45-46: Himmelriket är likt en köpman, som sökte efter goda pärlor; och när han hade funnit en kostlig pärla, gick han bort och sålde allt det han ägde och köpte henne.

Ett är nödvändigt, nämligen det som Paulus (Fil. 3:8) beskriver i dessa ord: Jag räknar det allt för skada emot den översvinnliga Jesu Kristi kunskap, för vilkens skull jag haver allt för skada räknat, och håller det för träck, på det jag må vinna Kristus och varda funnen i honom.

Då i hela Egyptens land en förmörkelse inföll, som varade i trenne dagar, och överhöljde allt med ett tjockt mörker, var det likväl ljust och klart i Israels barns boningar. Så måste även mitt under denna världens mörker allt omkring oss varda ljus, om vi hava det enda nödvändiga, nämligen, att Kristus finns uti oss och vi uti honom. Då Isak bodde vid den brunnen, som kallades de levandes och seendes, välsignade honom Gud (1 Mos. 25:11). Skulle då icke vi bliva delaktiga av all andlig välsignelse i det himmelska goda när vi bo nära honom, som är livsens brunn och salighetens källa?

Andra ting i denna världen, såsom rikedom, ära, högt anseende, äro icke i all ting nödiga utan i många fall skadliga, i det de, genom de dem åtföljande begär och laster, ofta störta människor i fördärv och fördömelse. Men ett är alltid och i alla tillfällen nödvändigt och nyttigt, nämligen Guds nåd i Kristus. Detta är det enda nödvändiga, att vi dessförutan icke kunna hoppas att oss skall väl gå, varken i tid eller evighet.

Ett är nödvändigt; men kunna vi ock därav bliva delaktiga? Gud unnar oss det hjärtligen gärna, och vill giva det åt oss alla; men de flesta människor, dess värre, hava ingen längtan, känna intet behov av att vinna detsamma. Huru många anledningar hade icke vår dyre Frälsare att i detta avseende klaga över de obekymrade människorna! Överallt fann han folk med Martas bekymmer, men sällan någon med Marias.

Hans egna lärjungar, till och med de, som hörde hans lärdomar beständigt, de, som njöto hans dagliga umgänge och undervisning, även de gjorde sig ofta förtjänta av hans förebråelser och missnöje. Ja, ofta lika förvillade, lika otacksamma som det folk, bland vilket han antog sig mänsklig natur, bland vilket han uppföddes, lärde och vistades - jag menar de förhärdade judarna! - gjorde de honom ofta sorg, och kunde ej fatta de himmelska läror, som han både förtäckt och oförtäckt, i liknelser och i tydliga, rent på saken träffande bilder, för dem framställde, och varpå vi hava mångfaldiga bevis.

Värdaste kristna, Jesu dyrt återlösta barn! Månne icke många bland eder sitta här i kyrkan i dag lika sluga, lika obekymrade som Marta, och tro att allt är väl i hjärtat, blott ytan är grann! Sannolikt har något var av eder använt mycken tid i dag på den yttre hyfsningen, för att snygg och ordentlig komma till Guds hus. Troligen sitter ock mången i sin bänk missnöjd däröver, att grannen i nästa bänk är finare utstofferad än han; men, mina vänner i Kristus Jesus! huru ser det ut inomhus, jag menar i edra fattiga hjärtan? Äro de ock tillpyntade? Jag fruktar, och vågar säga ett beklagligt nej, för de flesta. Ack, huru illa, huru olyckligt, om jag skulle nödgas tillägga, att mången kanske glömt sitt hemma, och icke vet om han har det med sig eller icke! Fasligt, fasligt!

Man har så mycket världsligt att tänka på. Det har ock vår Frälsare förutsett och skildrat med livliga färger i dagens heliga evangelium. Mitt åliggande har i dag blivit, att för en främmande församling predika, och ämnet är mig så kärt, så maktpåliggande, så allmänt viktigt och stort, att jag ville kunna förklara och uttala det inför hela den kristna världen. Förenom eder då med mig. Jag vill framställa det enda nödvändiga. Anropen med mig Guds nådiga bistånd till vårt kristliga förehavande i dag i den bön, som Jesus själv oss anbefallt och lärt haver: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Votum.

Jag haver ett stort verk till att uträtta, och kan icke komma neder; det måtte försummat bliva, om jag tager handena av, och far neder till eder. Med detta kloka svar avfärdade Nehemias sina listiga fiender, som, under sken av vänskap, ville fånga honom i sitt nät och tillfoga honom ont, i avsikt att förekomma återuppbyggandet av Jerusalems förstörda tempel. Att ljuga är nesligt; men i detta fallet var en nödfallslögn nödvändig, och följaktligen även ursäktlig, helst ett större ont förekoms och den goda saken därigenom befrämjades. Hade Nehemias hörsammat den listiga inbjudningen, så hade ock tempelbyggnaden, genom hans bortskaffande, blivit ofullbordad, kanske till intet.

I dagens evangelium träffa vi ock ljugare, men icke så ursäktliga som Nehemias; ty de avslogo den stora kallelsen endaste med tomma, världsliga småsaker, åsyftande undskyllningar, och som gärna hade kunnat uppskjutas. De insågo icke att här förestod något för deras eviga väl högst viktigt, och ursäktade sig med likgiltiga förfall. Så göra ock många ännu. Jesus kallar, men de hava förhinder och kunna icke komma. O, mina älskade! Vi hava ett stort verk att utföra: vi skola tjäna Herren vår Gud; det är till hans nådebord vi inbjudas genom liknelsen i dagens nyss upplästa text; vi äro de gäster, som där menas; till oss ljuder kallelsen: Kommer, ty alla ting äro nu redo. Låtom oss därför, värdaste kristna, villigt hörsamma den och därtill bereda oss genom övervägande av dess stora värde, och överenskomma att antaga till ämne för vår betraktelse på denna åt andakten helgade stund:

Det enda nödvändiga

och därvid visa

1) Huru välment Gud erbjuder det åt alla

och

2) Huru det av många uppsåtligt försakas

Ett är nödvändigt; ack, min Gud! Lär oss det förstå, och att välja den bästa delen, som aldrig kan oss fråntagas. Behåll våra hjärtan vid och uti det ena, att vi frukta ditt namn! Amen.

Det enda nödvändiga beskriver Kristus under bilden av en stor nattvard, till vilken många hade blivit bjudna av tillhållaren. Då timmen var inne, utsände han sina tjänare, att de skulle säga dem som bjudna voro: kommer, ty alla ting äro nu redo. Gud är ingen människa; men han älskar människorna, och liknar sig därför i dagens text vid en man, som hade tillrett en stor nattvard. Med nattvard här förstås icke en vanlig aftonmåltid, utan den spis, som Gud vid sitt nådebord oss berett, och vilken hans tjänare ännu oss meddelar vid Herrens heliga altare, jämte tillsägelse om syndernas förlåtelse emot vårt löfte om ett förbättrat leverne. Efter denna själaspis skulle vi alla vara högst begärliga och längtansfulla, att rätt och värdigt njuta den till våra själars frälsning; men huru fräckt, huru sorglöst förhålla icke de flesta sig i detta fall?

Gud behöver icke människan; hon kan varken gagna eller skada honom; likväl vårdar han sig nådeligen om henne, beder och säger: Kom, ty allting är nu redo. Gud, den högsta godheten, vill dela sitt goda med oss, arma syndiga människor, sin frid, sin glädje, sin herrlighet. Kommer, allting är nu redo! Jesus Kristus är eder gjord av Gudi till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning (1 Kor. 1:30). I honom skolen I finna ett fullkomligt liv, i honom äro all ting eder beredda. - Att denna inbjudning skedde av ett gott och välmenande hjärta bevisas därav, att husbonden vart vred, då de bjudna icke infunno sig, och huru billig var icke denna vrede! I världslig måtto väcker det alltid missnöje hos en värd, som gjort sig kostnad för att se sina vänner hos sig, då dessa icke komma ehuru de lovat det: så, enligt dagens evangelium, finnes ock förhållandet skildrat i andlig måtto. Likväl ville den godhjärtade husbonden icke undandraga dem sin godhet, som han trodde kanske bättre behöva den, och vara mera därav betjänta. Han befaller därför sin tjänare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga och krymplingar, halta och blinda hav här in, på det mitt hus måtte varda fullt! Vilken skön, vilken rörande målning av den allgode Gudens ömma vård om människornas väl! Husbonden, vars avbild Gud här är, ville därmed säga: Jag har tillrett denna högtidlighet egentligen för dem, som jag ansåg för mina vänner, som jag trodde bäst känna mitt hjärtelag och mina avsikter, och som veta att jag gärna vill se dem hos mig, för att glädjas och fröjdas inbördes. Dessa hade jag ock låtit inbjuda, och de hade lovat mig att komma; men nu, då allting är redo, låta de vänta på sig, och när jag äntligen med mitt bud låter tillsäga dem att komma, så förebära de var för sig lama ursäkter, usla förevändningar. De ovärdiga! Jag skall icke mera låta kalla dem till mitt bord, emellertid finnes det nog andra, som gärna hörsamma inbjudningen, dem jag väl icke så noga känner, helst de icke sökt mig, men som dock torde förtjäna min godhet och icke gäcka min välmening. Dessa skola nu bliva delaktiga av min nattvard, och dem skall jag låta inbjuda till så stort antal, som huset kan rymma.

Är icke detta en träffande målning av förhållandet mellan Gud och större delen av människosläktet? Han bjuder, han kallar, men just de som mest åtnjutit hans nådevälgärningar, hans godhet och välvilja, just de äro de första som börja ursäkta sig och icke kunna hörsamma.

(forts)

Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom vår egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter. Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de väl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de råka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.