Första söndagen i advent: Hosianna, hjälp, Herre Jesus, i detta kyrkoåret!

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

FÖRSTA DELEN

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

ANDRA DELEN

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det.

Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna.

Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

TREDJE DELEN

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10).

Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25).

O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Allhelgonadagen 1796: Den starka och väldiga Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här os oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!

Söndagen före domssöndagen - Vaksamhet och väntan

Förstår du icke, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Denna tänkvärda fråga gör aposteln Paulus i sitt brev till romarna (kap. 2, v. 4) rörande hedningarnas och judarnas rätt att varda delaktiga av Jesu försoning och eviga salighet. Förstår du icke, frågar han, att Guds mildhet lockar dig till bättring?

Värdaste åhörare, är det icke den högsta obillighet, den största skam, att vi desto mera synda emot den milde och gode Guden, ju mera godhet och huldhet han visar oss? Vi måste ju tillstå att våra missgärningar äro flera, än stjärnorna på himmelen och sanden i havet: icke desto mindre förspörja vi att Herrens välgärningar vida överstiga dem.

Skriften lämnar oss det hopp, att vi genom vänlighet kunna tillvinna oss kärlek av själva våra ovänner, bringa dem till bättre tankar och, såsom Paulus säger, samla glödande kol på detas huvuden (Rom. 12:20). Detta sker även mången gång, men, tyvärr, ganska sällan för Gud. Och huru orättvist, huru obilligt, huru oförsvarligt handla vi icke i detta fall emot den gode Guden, som välsignar de honom förbanna, bespisar de hungriga, giver de törstiga dricka och kläder de nakna! Knappt gives ett djur så vilt och grymt, som icke låter sig regeras av den som gör det gott; men människan är så förstockad, att hon icke vill frukta och lyda honom, som himmel och jord gjort haver, och som dageligen bevisar henne gott. Det är ju att vara värre än turkar och hedningar!

Dens bröd jag äter, dens pris sjunger jag också, säger man i ett gammalt ordspråk, men huru gören I mina vänner, som skola kallas kristna? Vem kan göra oss mera gott än Gud, och vem har någonsin gjort mera för oss? Likafullt blyges den otacksamma människan icke att försaka hans vilja och förakta hans bud. Jämförde hon det goda hon åtnjuter av människohand med det hon får av Guds hand - o huru stor övervikt! Vilken olikhet! Och likväl glömmer hon Gud och tackar sin like!

En konung giver oss ett prov av sina nådiga tänkesätt. Med vilken vördnad emottaga vi det icke, kyssa hans hand, och stå till hans tjänst på minsta vink tillreds, samt frukta för minsta skymt av hans misshag. Gud, den store, den evige, den himmelske Konungen utöser stundligen sina nådegåvor över oss, hjälper oss ur alla våra bekymmer och tager aldrig sin skyddande hand ifrån oss - och huru lyda, huru tänka, huru vörda och vedergälla vi honom? O, jag ryser att nämna det: med olydnad, med liknöjdhet, med förakt.

Förstår du då icke, dåraktiga människa, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Vad är den svage dödliges ärebevisningar, vad betyda hans vänliga ord och tilltal, hans nådiga skådeblick, hans nedlåtande handslag, hans prunkande löften, varav du i din blindhet dock gör så stort väsen, mot den allgode, allsmäktige Gudens ömma varningar, omätliga omsorger och tröstande försäkringar för ditt timliga och eviga väl? Huru illa, huru himmelsskriande illa är det icke, att vi ej erkänna och vörda denna hans omätliga godhet! Vad tänker du på, du usla människovarelse? Du kan icke fördraga den, som betalar med ont dina välgärningar; och likväl skall Gud i din tanke, för sin outsägliga nåd emot dig, åtnöja sig med din stora kallsinnighet, ja, även med din tredskande oblyghet, din trotsande fräckhet, din pockande otacksamhet!

Visserligen är Gud långmodig och barmhärtig, och hans godhet gränslös; men han är tillika rättvis och en stark hämnare på dem, som missbruka hans nåd och fördragsamhet. Han klagar häftigt däröver, att man sänt honom så dåliga arbetare i hans vingård, att den i stället för druvor bär ogräs, tistlar och törnen. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin Herre, och en åsna sin Herres krubba, men Israel känner det inte, och mitt folk förstår det inte. Ack, ve det syndiga folket, det folket av stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige i Israel, och vända tillbaka (Jes. 1:2-4).

Förblindade syndare, tror du dig kunna undgå Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom? Vet du icke att Guds godhet förer dig till bättring; men att du genom din framhärdelse i det onda åsamkar dig hans vrede och eviga förbannelse på den dagen, då allt skall uppenbart varda och vedergällningen utfalla? Det är glädje i himmelen, då en syndare sig bättrar; men märk, en sådan syndare måste framhärda i sin botfärdighet, och icke återfalla i sin synd tillbaka.

O, att människan ville detta betänka! O att de säkra, förhärdade syndarna ville behjärta och förnimma detta! Måtte de en gång, såsom Paulus beder (1 Kor. 15:34) vakna upp rättsliga, och icke synda! Ack, att de måtte nalkas Gud med bot och bättring, så nalkas han ock dem med sin nåd!

Vi tro, så sjöngen I nyss, ock på Jesus Krist, men hurudan är denna tro? När I trampen hans blod under edra fötter och förkasten hans förmaningar, huru viljen I då inbilla honom, den allvetande Faderns Son, att I menen väl med honom? O, nalkens honom med ett förkrossat hjärta!

Nu sen I himmelen för eder öppen, nu utsträcker Fadern emot eder sina räddande händer, och är beredd att upptaga eder till nåde; nu visar Kristus, vår Frälsare, eder sina öppna sår, såsom en säker fristad, dit I kunnen taga eder tillflykt; nu vill den Heliga Ande underhjälpa eder svaghet och frälsa eder ur syndens, lagens och den eviga dödens band. Huru skolen I undfly, om I sådan salighet icke akten? (Hebr. 2:3).

Ack, låt den gode, himmelske Guden icke längre vänta på eder omvändelse! Låten Jesus icke förgäves bedja för eder inför sin barmhärtige Fader! Låten den helige Ande icke fåfängt ropa: I dag, i dag, då I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan! - Nalkens därför Gud, anropen hans nåd, och lären eder förstå, att hans mildhet lockar eder till bättring. Veten, att Herrens tillkommelse är hart nära, och nådens dörr snart tillstängd för evigt. Nalkens därför Gud i dag, så skall han evigt hos eder förbliva.

För att vidare utveckla mitt ämne, och visa eder faran av en uppskjuten bättring, hastar jag att begagna den anledning därtill, som söndagens heliga evangelium erbjuder. Men innan jag skrider till dess uppläsande, så förenen eder, värdaste åhörare, med mig, i att bedja om Guds nådiga bistånd till vårt förehavande på denna honom helgade stund, i ett andäktigt Fader vår...

Ack, Jesu, oss beredda gör!

All syndens makt i oss förstör:

och öppna du vår hjärtans dörr

att vi dig fägna, som sig bör.

Ja, nu och alltid när oss bliv,

men onda andar från oss driv.

Och oss omsider nådigt giv

en salig död, ett evigt liv! Amen.

Evangelium: Matteus 25:1-13

I anledning härav skola vi, genom Guds nåd, i dag betrakta:

HURU VÅDLIGT DET ÄR ATT UPPSKJUTA SIN BÄTTRING.

Detta är ämnet. Välsigna det nu, o Gud, till din ära, och någon själs uppbyggelse! Amen.

Älskelige åhörare! Ganska sant och träffande avskildrar vår dyre Frälsare människornas sätt att tänka och handla i vår evangeliska liknelse om de visa och fåvitska jungfrurna. Efter bruket hos judarna, väntades brudgummen bröllopsaftonen, då han hemförde sin brud, följd av ett visst antal därtill utsedda jungfrur eller mör med lampor och facklor. Under denna bild framställer nu Jesus människans förhållande under sin vandring här i livet. Himmelriket, säger han, är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen. Fem av dem voro visa och hade försett sig med tillräckligt förråd av olja; de andra fem, som kallas fåvitska, hade glömt sådan försiktighet, så att de nödgades emottaga brudgummen med utslocknade lampor, efter fruktlöst försök att få olja till låns av de förra.

Vilken sant träffande bild av oss svaga människor, som försummar vår verkliga lycka genom upprepade uppskov, och sätta det lätt åtkomliga framför det, som skulle kosta oss möda; mera värdera lättsinnigheten än plikten och dygden! Nog trodde de fåvitska jungfrurna sig hava väl förberett sig och tagit olja nog för tillfället; men brudgummen dröjde ovanligt att komma, då blevo de sömniga, försummade att se till sina lampor, som blossade så starkt att all oljan förtärdes, och när det gällde hade de ingen kvar.

Ack, huru många likar hava de icke bland människorna, även nu för tiden? Vid allt vad på jorden sker, säga de flesta: det är tid nog att tänka därpå, tills det bliver så när; men huru illa göra de icke att följa samma stråt i andliga mål? Och härav uppkommer den för sena bättringen, den uppskjutna omsorgen för själens eviga frälsning.

Huru dåraktigt är icke sådant! Den som tillbragt första hälften av sin levnad i synder och laster, den som vid sitt livs afton inser att ha förslösat sin tid och aldrig tänkt på att förbereda sig för evigheten, att bliva en värdig kristen - den gör mycket illa; han liknar till punkt och pricka de fåvitska jungfrurna; han har oförsvarligt använt sina dagar, och framställer första beviset på den bedrövliga sanningen: att en sen bättring sällan är en uppriktig bättring.

Till en uppriktig bättring fordras nödvändigt, att man genom sträng självprövning lärt känna sig själv, att man finner huru motstridigt Guds bud och vilja man levat, och icke hörsammat villkoren för vinnandet av jordiskt väl och himmelsk sällhet. När prästen ropar: bättra dig! när samvetet anklagar och uppmanar därtill - vad bliver då svaret? Det är tidsnog med den saken; ännu är jag rask, mår väl och tänker ej dö så snart. Nu infinner sig äntligen den fruktade dagen, en svår sjukdom lägger en sådan på sjuksängen, hoppet om vederfående bliver allt mera avlägset och svagt vid betraktandet av föregånget levnadssätt, framskridna år och kroppsliga bräckligheter; nu sviker även läkaren - och då först vaknar tanken, att det står ej jämnt mellan själen och Gud - då skall prästen kallas, prästen, vars förmaningar han förut slog i vädret; denne tror han nu förmår att på några minuter uppgöra den långa syndaräkningen, försona den vredgade, hittills föga aktade Guden, och jämna för den ångerfulle döende vägen till himmelen.

Nu först tager han sin tillflykt till bönen, nu vill han av själ och hjärta anamma Jesu heliga nattvard, vilken han anser för ett säkert försoningsmedel, och som han just därför sparat såsom sista tillflykten och sista utvägen att vinna syndernas förlåtelse, Guds nåd och evig salighet. Tron dock icke att den ögonblickliga smärtan och dödsplågan lämna honom så mycken styrka till sans och eftertanke: nej, rätta grunden härtill är fruktan för den nära förestående döden och för helvetet, som han vet sig hava med sina synder förtjänt. Att ingen annan bevekelsegrund ägt rum i sådant fall, ser man ofta och tydligt därav, att sådana sotsängsbotfärdiga vanligen, om de åter tillfriskna, snart falla tillbaka i sin förra syndiga levnad och liksom börja att leva det på nytt.

Medgivas måste dock, att icke blott fruktan för döden alltid förorsakar den sena bättringen; nej, även mången som tillbragt större delen av sin levnad i synd och laster, kommer vid livets afton ofta till verkligt eftersinnande; men sådant inträffar, tyvärr, alltför sällan, och är tusen gånger mot tio blott en frukt av utvärtes sken, skrymteri och tillgjordhet.

Ju längre vi uppskjuta vår bättring, desto tveksammare är det om den överallt följer därpå.

Ty då vi ej vilja göra det lätta, huru skulle vi då kunna åtaga oss det, som är svårare och mera påkostande? Då vi ej nu kunna föresätta oss att emotstå synden, utan giva vika för dess lockelser, huru skola vi då tro oss i stånd därtill på en tidpunkt, då ålderdomen betagit oss vår styrka och tusentals hinder uppkommit? Därtill kommer ock, att människan, i frågan om bruket av sina krafter och i bestämmandet av sin levnadslängd, så litet beror av sig själv, att hon icke kan räkna på det nästföljande ögonblicket.

Ännu, min vän, är du vid sunt förnuft, ännu kan du skilja mellan rätt och orätt, och åtminstone inse nödvändigheten och din skyldighet att bättra dig, men vet du huru länge detta kan vara? Är du viss därom, att det i morgon, i nästa vecka, nästa år förbliver så? Vet du vilken timma eller stund du skall läggas på sotsängen, och om du vid dödens annalkande bliver mäktig dina sinnens bruk? - Och huru osäkert är icke människolivets varaktighet? Vem kan försäkra oss om den nästa minuten? Huru många tusentals tillfälligheter kan icke påskynda vår död? Vad kan då tänkas oförnuftigare än att under slikt förevetande uppskjuta en så viktig, så angelägen sak, som vår bättring? Vilken klok uraktlåter väl att i världsligt fall besörja en angelägen och stor maktpåliggande handling, och vem skulle icke ogilla hans förhållande om han så gjorde? Och här, där det är fråga om icke mindre än vår eviga välfärd, vår eviga frälsning, tillåta vi oss uppskov efter uppskov, liksom vi vore själva herrar över liv och död!

Nej: vare det långt ifrån oss, att våga ett så högt spel och äventyra allt vårt väl! Nu leva vi, nu veta vi vad Gud och plikt av oss fordra, nu äro vi ännu i besittning av våra krafter och ingenting kan tvinga oss att överträda vår plikt. Skynda därför, min kristen, innan döden kommer över dig, innan dina krafter förlora sig, innan omständigheterna förändra sig och göra det omöjligt för dig att åtminstone utföra det goda. En ogenomtränglig slöja höljer det tillkommande. Ack, vänta icke av framtiden, vad så mången av den väntat förgäves, en självvald tid för bättring, att icke även du, liksom tusen andra före dig, måste se dig på ett rysligt sätt bedragen. Exempel på syndare som sent kommit till ånger och bättring äro ganska sällsynta, i jämförelse med deras otaliga mängd som tid efter annan uppskjutit sin bättring och - för alltid blivit likadana, utan ånger och bättring.

[---]

Kristi förklarings dag

[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan hölls i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjortm in väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Första söndagen i fastan: Djävulen fördriven med det som är skrivet

Tager på eder Andans svärd, som är Guds ord. En redlig andelig stridsman, aposteln Paulus, giver sina medstridare denna förmaning i sitt brev till efesierna, kap. 6, v. 17. Han talar i detta kapitel om flera andra andliga vapen som måste nyttjas i striden emot djävulen, såframt den kämpande själen skall kunna övervinna denna grymma fiende. Här i våra ingångsord nämner han i synnerhet Andens svärd, Guds ord, och på det ömmaste beder han de trogna själarna, att de ville taga detta vapnet på sig. Svärd brukas i krig för att med dem hugga, sticka och genomborra fienden. Med Andens svärd måste själen utrustas, om hon skall kunna stå emot djävulens listiga anlopp. O, hade jag nu en sådan röst som den ängeln, vilken omtalas i Uppenbarelsebokens 10:e kapitel. Det heter om honom, att han ropade med höga röst, som ett rytande lejon. (v. 3). O, så ville ock jag ropa de orden: Strid emot djävulen med Guds ord! Dessa ord ville jag ropa in i varenda åhörares hjärta som hör denna predikan.

Märk: Guds ord, det är Andens svärd. Människors ord är icke något Andens svärd. Förblindade skrymtares söta och smekande ord, lättsinniga pladdrares ord, falska lärares ord, hotande tyranners ord, förvillade svärmares ord, uppblåsta filosofers ord, allt detta är icke något Andens svärd. Alla dessas ord förgås stundom i tiden, och säkert på den yttersta dagen. Ack, på den dagen få människors ord en evig ände! Världen går upp i rök och eld, och människoord få ett likaså snöpligt slut. O, var skall man då finna något, som är rätt fast och visst? Var skall man finna något, som kan rätt förnöja själen och rätt glädja samvetet i liv och död? Var skall man finna något som man törs sätta tro till, utan att behöva frukta att man skall komma på skam därmed i döden och vid världens ände? Ja, ni arma odödliga själar! Här är ingenting som är värt att lita på, mer än Guds ord. Andens svärd, som är Guds ord. Guds ord står, när människoord falla. Guds ord står, när falsk lära stupar, om hon ock hade det bästa, det mest lysande sken. Guds ord står i nödens stund, det står i anfäktningens timma. Guds ord står, när vår skröpliga kropp faller, när vi ligga och draga de sista andetagen. Guds ord står, när hela himlavalvet, när hela den ståtliga byggnaden, den jorden som vi bo på, faller omkull på den yttersta domens dag. Guds ord är det rättesnöret, efter vilket Gud skall döma oss alla på den sista dagen. Rättvisans herre vill komma / uppå den sista dag, / och alla människor döma / allt efter sin ord och lag sjunga vi i psalmen 285, v. 16. Guds ord överlever jord och himmel, sol, måne och stjärnor. Minns vad Frälsaren sade: Himmel och jord skola förgås; men mina ord skola icke förgås (Matt. 24:35). Skall djävulen fällas, skall man kunna segra över hans frestelser, så måste detta dyrbara svärdet brukas, Guds ord måste brukas. Det brukade Frälsaren emot satan i öknen. O Jesus, o Jesus: Ditt ord är skarpare än något tveeggat svärd (Hebr. 4:12). Låt de hårda hjärtan få känna kraftiga styng av detta svärdet i dag! Amen! Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Matteus 4:1-11

Betraktelsen i anledning av detta evangelium bliver denna:

Djävulen fördriven med det som är skrivet, eller huru den kämpande själen övervinner djävulen med Andens svärd, som är Guds ord.

Vi anmärka härvid:

1) Huru man bör beväpna sig med detta svärdet till sitt förstånd, och

2) Huru man bör beväpna sig med detta svärdet till sitt hjärta.

FÖRSTA DELEN: Den som skall beväpna sitt förstånd med Andens svärd, som är Guds ord, han måste läsa Guds ord a) helt, b) flitigt och c) uppmärksamt.

a) Guds ord skall läsas helt. Här går icke an, du arma syndiga människa, att du endast tager för dig någon del av Guds ord, och lämnar resten. Det går icke an, att du efter godtycke väljer i Bibeln, och tänker: jag tycker bäst om Nya testamentet. Det skall jag läsa. Det Gamla testamentet sköter jag intet om. Eller, skall jag läsa i det Gamla testamentets skrifter, så skall jag läsa Konung Davids psalmer, och vissa ställen här och där hos profeterna. Jag skall leta upp de ljuvligaste nådelöften, och de kraftigaste tröstespråken. Dem skall jag läsa. Det har jag gott av för mitt hjärta. Det andra i Bibeln lämnar jag. - Sådana vågade tankar hyser mången själ om den heliga Skrift, och sådana dristiga utlåtelser får man mången gång höra. Men du förmätna stoft, vad säger du? Understår du dig att stympa det ringaste utav den heliga Skrift, så skall den domen drabba dig, som står på Bibelns sista blad om dem som stympar Uppenbarelseboken: Vågar du taga bort något utav Guds ord, så skall Gud taga bort din del utur livets bok, och utur den heliga staden, och utur det som skrivet är i denna bok. (Upp. 22:10). Läser du allenast på vissa ställen i Bibeln, men förbigår andra ställen, läser du det som faller ditt kött i smaken, men förbigår det som icke smakar för kött och blod, så gör du alldeles som satan gjorde i öknen. Han anförde ock ett Skriftens språk, det språket, som står i den 11 versen av Davids 91:a psalm, men han uteslöt med flit några ord, eftersom de icke passade till hans osaliga ändamål. Så gör också du, som vill betrakta något i Skriften, men icke allt. Kära hjärtans själ! Alltsammans är skrivet av Gud. Du skall värdera hela denna Skriften. Det är en skrift ifrån himmelen. Bed Gud bevara dig ifrån att stympa något därutav. Nyttjar du icke hela Andens svärd, så gör det icke tjänst; då övervinner du icke djävulen. Ack, själar, själar! I som stån i uppväckelsen, och det första bättringsarbetet! Ack, själar, själar! I som stån i den dagliga bättringen, läsen hela Bibeln, bruken hela svärdet! Vill någon övertala eder till annat, så lyden ej en sådan rådgivare; ty den vill föra eder på villovägar.

b) Guds ord skall läsas flitigt. Vi läsa här i söndagens Evangelium, att när vår Frälsare brukade Andans svärd emot den dristige djävulen, så brukade han det flitigt. Tre gånger satte han Skriften emot satan. Det är skrivet, sade han, och med detta svärdet fördrev han äntligen den illistige fienden. Skall man med ett svärd kunna övervinna en fiende, så får ej svärdet lämnas hemma; det får ock ej beständigt sitta i skidan; det måste dragas ut och nyttjas. Tänker ock du, o själ, segra över djävulen med Andans svärd, Guds ord, så får du ej låta Bibeln beständigt ligga på en hylla, tills den överhöljes med mögel, damm och stoft. Nej, i Jesu namn, tag ned detta goda tveeggade svärdet, och nyttja det. Tag fram Bibeln, och läs däruti med flit och allvar.

Men, du evige Gud, bör Bibeln läsas flitigt, huru skall det då gå en gång i dödens stund, och på domedag, med sådana kristna, som hava förfallit till ett så fasligt förakt för Guds ord, så att de aldrig läsa i Bibeln; utan läsa romaner, men icke Bibeln; teaterpjäser, men icke Bibeln; vitterhetsarbeten, supvisor och mera dylikt, men icke Bibeln? Huru skall det gå med dem, som blottställa profeter, evangelister och apostlar för sina åtlöjen på kalaser och i sällskaper? Huru skall det gå med dem, som våga göra Skriftens språk till löjliga ordspråk? Ack, om ingen omvändelse kommer emellan och räddar dem, så skall den majestätiske Guden i himmelen en gång visa dem, att hans ord är icke till att skämta med. Sådana beklagansvärda dårar äro förblindade i livet, olyckliga i döden, och förbannade i domen.

Bör Bibeln läsas flitigt, huru skall det då gå en gång inför Kristi domstol med alla dem, som försvara sig med den usla ursäkten: Jag vet, säger mången, att jag borde läsa Guds ord; men jag har så liten tid. Mitt hushåll, mina barn, min näring och hantering, min avelsgård och köpenskap, mina knappa omständigheter och dessa dyra tiderna, de giva mig så mycket till att göra, så att jag har ej tillfälle till att bruka Andens svärd, som är Guds ord, så ofta som jag borde. Ack, huru skall det gå med de arma själar, som bruka dessa lama ursäkter? O, jag törs ej tänka på deras död, ty den blir faslig; och icke på deras dom, ty den blir gruvlig; och icke på deras helvete, ty det bliver hett; hiskligt bliver det. Gack fram en gång inför den store Överdomarens domstol, samt skyll på ditt hushåll och din näring; du får se om domaren Jesus tager emot den ursäkten. Nej, den tager han visst icke emot. Där bleve alltid något tillfälle till att läsa Guds ord, om du hade någon lust därtill. Hade du hjärta, nog finge du tid.

O, jag beder dig för din dyrköpta själs skull: läs Guds ord flitigt! Beväpna ditt förstånd med detta dyrbara svärd!

c) Guds ord skall läsas uppmärksamt. Att läsa utan tanke, utan uppmärksamhet, det är en verklig Guds försmädelse. O du arma själ, läser du Guds ord för att få veta vägen till saligheten, så följ detta goda råd: håll ofta stilla just under det du läser. Stanna ofta och tänk vid dig själv: vad var det jag nu läste? Huru skall denna versen förstås? Fall in i en bön, tala med Gud och säg: Herre, min Gud, upplys mitt mörka hjärta med detta ljusa ord!

Ack, om de kristna läste Bibeln på detta sättet, då skulle månget samvete vakna, som nu sover; då skulle månget hjärta bliva förkrossat, som nu är stenhårt; då skulle mången bedrövad bliva tröstad, som nu är tröstlös; då skulle mången själ bliva salig, som nu bliver fördömd; då skulle djävulen mista mången själ, som han nu behåller; då skulle Jesus vinna mången själ, som han nu mister.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Framför allt måste hjärtat beväpnas med Andens svärd, som är Guds ord.

Om man aldrig så mycket beväpnar förståndet med Guds ord, och hjärtat är obeväpnat, så måste man dock giva tappt i striden emot satan, man måste duka under för denne fienden. Här vill jag därför i Jesu namn bedja både de uppvaknade och ångerfulla samveten och de omvända och pånyttfödda själar, att de, så kärt det är dem att bliva saliga, taga på sig Andens svärd, som är Guds ord, och beväpna sina hjärtan med det, som är skrivet. Jag ropar då allraförst till de uppvaknade och ångerfulla samveten: beväpnen edra hjärtan med det, som är skrivet! Given akt, till vem jag nu talar. Jag talar ej till dem, som endast kunna bliva något blödiga var gång de höra en uppväckande predikan, kunna då sucka en eller annan suck: Herre Jesus, hjälp min fattiga själ! - men lämna därmed alltsammans, och göra icke allvar med någon bättring. Dessa hava icke uppvaknade och ångerfulla samveten; ty innan det hinner bliva uppväckelse och ånger, så driva de de goda rörelserna ifrån sig; och det är icke värt till att bedja dem, att de skola beväpna sig med Andens svärd, Guds ord; ty de känna ingen själanöd; de se icke sin själafara; de hava ingen själaoro; de frukta icke för den eviga döden; de rädas icke för den tillkommande vreden; de gruva sig icke för sina synders myckenhet, och alltså sköta de icke om att värja sig emot djävulen med detta svärdet.

Men - låt det samvetet rätt vakna, som nu sover! Låt det hjärtat bliva rätt ångerfullt, som nu ingen synd ångrar! Låt modet förfalla hos den modige syndaren, låt ögonen öppnas på den blinde syndaren, låt själen bliva förskräckt hos den glade syndaren! Låtom oss se på honom, när han liksom står under Sinai berg, och då Guds vredes ljungeldar slå ned i hans uppvaknade samvete! Låtom oss se på honom, när hans ängsliga själ bävar för den stränge Gudens dom! Låtom oss se på honom, när det ropar i hans hjärta: Stora synder, och ingen nåd! Stora synder, och ingen nåd! Stora synder på jorden, och ingen nåd i himmelen! Låtom oss se på honom, när han ligger i misströstans dy, och känner efter fast botten; huru bleve det då, om här icke funnes ett svärd, som heter Guds ord? Huru bleve det då, om här icke vore något skrivet att hålla sig till; om icke det skrivna vore, som läses i den härliga boken, som vi kalla Bibel? Jo, då bleve det ute med syndaren; samvetet finge aldrig ro, och själen bleve aldrig salig.

Själ! Vad skall du taga dig till, när det under den första bättringskampen ser så ut, som skulle du sjunka i idel själanöd? Jo, här är icke annat råd, än värja sig emot satan med svärdet, med det som är skrivet. Hörer du icke i dag i vår högmässotext, att din Jesus brukade detta svärdet när han var i envigskamp med satan i öknen? Hör du icke att Jesus svarade intet på frestarens slutsatser; utan han höll endast Skriften emot honom vid alla hans slutföljder? Det är skrivet, det var det enda svar som satan fick. Det är skrivet, det var det svärdet, varmed den starke hjälten mötte sin fiende. Med Skriften stridde Jesus, och med Skriften segrade han.

O, du ångerfulla själ! Så tag då på dig samma detta skarpa Andens svärd, varmed din Frälsare var utrustad i öknen. Satan säger: Du är icke utkorad. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är ock skrivet: Gud haver utkorat oss i Kristus förr än världens grund lagder var (Ef. 1:4). Satan säger: Om någon självviljande syndar, då står honom intet offer igen för synderna (Hebr. 10:26). Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är ock skrivet: Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Satan säger: Du är ett vredens kar, tillrett till fördömelse (Rom. 9:22). Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Giv akt, satan, på denna skriften, som du anförer emot mig. Det står väl, att vredens kar äro tillredda till fördömelse; men det står, Gud ske lov, icke att Gud har tillrett dem därtill; nej, du orene ande, då skall jag säga dig en annan skrift: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son (Joh. 3:16). Satan säger: hade du icke syndat så länge, i så lång tid, så kunde här varit nåd att få; men nu må du ej vänta dig någon barmhärtighet av Gud. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: Gud har långmodighets rikedom (Rom. 2:4). Har jag syndat länge, så har han en långmodighet, som varar länge; ja, han har just lagt in rikedomar, heter det. Han har liksom lagt in stora kapitaler, stora långmodighetssummor i himmelen. Satan säger: hade du syndat i mindre grad, hade du ej syndat så förskräckligt mycket, så funnes nåd för dig; men du har ju samlat på dig en skuld så stor, att hon räcker allt upp till himmelen. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: När Herranom är nåd, och mycken förlossning när honom (Psalt. 130:7). Är min synd mycken, så har också Gud mycken förlossning. Satan säger: Bed icke om nåd, du bliver icke bönhörd; ty det är skrivet: Gud hörer icke syndare (Joh. 9:31). Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är ock skrivet: De fattigas trängtan hörer du, Herre: deras hjärta är visst, att ditt öra aktar däruppå (Psalt. 10:17). Satan säger: Skall Jesus taga emot dig, så måste du hava en starkare tro. Din tro är så svag. Du må icke inbilla dig, att du med så svag tro bliver salig. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: Ett förbråkat rö skall Jesus ej sönderbryta, och en rykande veke skall han icke utsläcka (Jes. 42:3). Satan säger: Än om du dör, innan du har erhållit nåden? Då är du ju utan tvekan förtappad evinnerligen. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: En dag är för Herranom såsom tusende år, och tusende år såsom en dag (2 Petr. 3:8). Det är ingen svårighet för den evige Guden att skänka bort några timmar i tiden till mig, fattige syndare, som nu vill göra bättring. Liksom tusende riksdaler äro såsom ett runstycke för en bottenrik man, alltså äro tusende år blott en dag för Gud, den evige. Sålunda faller det honom icke besvärligt att giva syndare rådrum till omvändelse. Har han låtit mig leva, medan jag syndade; har han låtit mig leva, medan jag ångrar synden; så låter han mig väl leva, tills jag kan tro. Satan säger: Du har begått synd emot den helige Ande, och det är skrivet att den varder icke förlåten (Matt. 12:31-32). Tag på dig Andens svärd och svara honom, du ängsliga själ: Jag fördjupar mig icke i detta förskräckande språket, medan min bättringsångest pågår; utan jag giver dig svar, du mörkrets ande, med ett annat Skriftens språk: Det är ock skrivet: Gud skall ännu förbarma sig över oss, slå våra missgärningar neder, och kasta alla (märk, du orene ande, det ordet: alla) och kasta alla våra synder uti havsens djup (Mik. 7:19). På samma sätt kunna ock de omvända själar i frestelsens stund beväpna sina hjärtan emot djävulen med det, som är skrivet, med Andens svärd, Guds ord; och satan skall vika; ja, liksom det heter i dagens evangelium: Då övergav djävulen den med Andens svärd kämpande Frälsaren, så skall det ock heta: då övergav djävulen den med samma svärd kämpande människosjälen.

Nu sluta vi denna predikan med Davids ord till Ahimelek: Jag haver icke tagit mitt svärd eller vapen med mig: förty Konungens ärende var hastigt (1 Sam. 21:8). Vad David här säger i lekamligt avseende, det har mången själ redan sagt i andligt avseende, och mången kommer ännu till att säga det i sina sista stunder. Tänk, tänk, du säkre syndare, som aldrig kan låta beveka dig till bättring, om man ock höll den kraftigaste botpredikan för dig: tänk, om Konungen Jesu ärende vore så hastigt, att det kom bud till dig i denna dag, eller nästa natt: Du dåre, nu skall man kalla din själ ifrån dig (Luk. 12:20), vart skulle det taga vägen med dig, så obeväpnad som du är? Ack, rys vid blotta tanken på din osaliga ände! Där låge du då på din olyckliga sotsäng, eller på det stället i världen där du gav upp din anda; och vad skulle du väl kunna säga annat än detta: Jag arma människa, jag är till att beklaga. Jag haver icke tagit svärd eller vapen med mig, förty den himmelske Konungens ärende är hastigt. O, ve mig i tid och i evighet! Nu måste jag fara till helvetets portar. Jag har icke utrustat mig med något enda andligt vapen. Nu har jag varken sanningens gördel, eller rättfärdighetens pansar, eller fötterna skodda, eller trons sköld, eller salighetens hjälm, eller Andens svärd, som är Guds ord (Ef. 6). Nu infinner sig dödens kamp, och jag kan icke kämpa; ty jag har inga andliga vapen. Jag kan icke segra över djävulen, följaktligen segrar han över mig. - Ack, här äro många själar nu i kyrkan, som säkert skulle dö med denna förskräckliga bekännelsen, om de dogo i denna stund. Jag säger dig, du säkre syndare: besinna detta i god tid, innan bättringen kommer för sent. Satan är arg, döden är viss, och evigheten är för dörren. Vill du ej taga dig till vara, / står du sist din egen fara. Amen.

Fastlagssöndagen: Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel

Detta är en sed i Israel. Så lyder konung Davids anmärkning om den israelitiska sedvanan att med bruket av varjehanda glada musikaliska instrumenter förhöja högtidligheten av judarnas Nymånad och Lövhyddohelg. Han säger i de föregående orden, att man vid dessa högtider brukade trummor, harpor och basuner. Ty, säger han, detta är en sed i Israel. Orden läsas i den 5:e versen av Konung Davids 81:a psalm.

Välsignade åhörare! Var det i forna dagar en sed i Israel att i Nymånaden och Lövhyddohögtiden förkunna Guds lov med uppstämmandet av majestätisk musik, så hava ock vi en rörande sed i vårt kristna Israel, den seden nämligen, att årligen i flera veckors tid fira åminnelsen av Jesu Kristi, vår Frälsares, bittra och blodiga lidande. Det är i och med denna Söndagen, som denna seden i kristenheten varje år tager sin början.

Seden är gammal. Under själva Påvedömets mörker firade man Fastlagen; och som det är ganska tillbörligt att en så stor del av vår återlösning, som Jesu lidande är, bliver flitigt förkunnad och beprisad: alltså hava vi bibehållit denna kristliga sedvana även sedan kristendomen(sic!) infördes i vårt fädernesland.

I denna högmässopredikan göra predikanterna början med Jesu lidandes offentliga föreställande. Hädanefter skola i alla Passionspredikningar dessa rösterna ljuda i våra tempel: Syndare! Jesus har utstått en svår pina för dig. Hädanefter skola lärarna bjuda till att djupt inprägla Jesu bild i syndares hjärtan, den bild, i vilken Frälsaren hängde blodig på korset. Hädanefter skola vi betrakta Jesus än i Örtagården, stadd i en ganska underlig kamp, då döden och livet stridde; än vid den andliga domstolen, där de andliga voro icke andligare, än att de gjorde honom mycket kval; än vid den världsliga domstolen, där hela den civila staten fördömde Jesus. Vi skola betrakta Jesus, stående nu på judarnas Konsistorium och nu på Rådhuset. Jesus skall nu föreställas än liggande i Getsemane i ett helvetes kval, än stående vid en påle och obarmhärtigt av syndare medfaren, än hängande på ett kors utan all tröst på jorden och utan all glädje från himmelen. Än skola vi liksom stiga ned i pinorummet, och se huru röken av de eviga lågorna slår sig omkring Frälsarens själ, då syndarens fattiga själ skall återlösas; än åter företaga vi oss betraktandet av Jesu myckna lidande till sin heliga kropp.

Vi äro ej nöjda därmed att denna betraktelsen utpressar några tårar, och väcker någon blödighet i våra åhörares utvärtes sinnen. Nej, vi önskade att det skulle gå djupare. Vi önskade att vi kunde träffa åhörarnas hjärtan, och slå deras samveten. Vi ville att vart jämmerrop, som vår älsklige Jesus upphävde i Örtagården, skulle som ett åskslag så länge dåna i den säkre syndarens hjärta, tills han besinnade sig, och vände om från den breda vägen. Vi ville att Jesu pina skulle så kraftigt röra honom till bättring, att han icke kunde tjäna djävulen en enda Fastlag mer. Vi ville att Jesu blod skulle mjuka upp hans hjärta, om det ock vore hårt som själva hälleberget. Vi ville att en förkrossande stråle från Jesu blodiga ansikte och sönderstungna huvud skulle som en pil genomtränga den själen, som icke vill betänka sitt eviga bästa.

O du Fastlags-Söndag! du hade dagats i en välsignad stund, om detta kunde hända med flera själar innan vi hinna se din afton. Och du första Fastlagstid i århundradet! Gud låte dig icke alldeles fruktlöst avlöpa! Gud låte Kristi pinas historia bliva en väckande, en varnande, en förödmjukande historia för många stolta och hårda själar i denna staden.

Ja, du allramildaste Herre Jesus! Det är en sed i vårt kristna Israel att synnerligen predika om ditt lidande vid denna tiden. O, att aldrig denna seden måtte läggas bort i vår fosterbygd intill dagarnas ända, och så länge Sverige är till! Vi bo i det kalla norden. Gud låte intet våra hjärtan vara så kalla, som klimatet är hårt! O du korsfäste Herre Jesus! Du kunde väcka upp tre tusende sovande samveten, uti tre tusende sovande syndare, genom en enda passionspredikan, som Petrus höll på en Pingstdag. Ännu är ditt ord lika kraftigt. Ack, att några sövda syndare kunde vakna i dag genom den första Fastlagspredikan på vår Fastlags-Söndag! O Jesus, jag beder dig: lägg de orden om ditt lidande först uti mitt hjärta, som du vill jag i dag skall förkunna med min mun! De flesta, som äro i detta templet i dag, äro dina fiender, Herre Jesus! Fiender av ditt kors, av ditt lidande. Somliga äro det hemligt, och somliga uppenbart. Men ehuru mycket de hata dig, så har du ändå lidit för dem! Ack, detta lidandet, detta lidandet träffe dem, som en blixt ifrån himmelen, och drage dem tillbaka ifrån de branter, där den eviga fördömelsen möter dem. Amen.

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, LUKAS 18:31 ff.

I Herrens namn föreställa vi nu

den heliga seden i vårt kristna Israel att predika om Jesu lidande; vi vilja betrakta Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel.

1) Såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett

2) Såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat, och till sist

3) Såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har sig förhållit.

O milde Jesus, vad har Du förbrutit,

att man en blodsdom över Dig beslutit?

Vad är ditt brott? Vad läsas väl för brister

på ditt register?

Vad är väl orsak till Din stora smärta?

Jo, synden min; min synd, mitt hårda hjärta!
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,

som du uppburit.

Amen.

O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus, låt allt gå väl på denna stunden, till din ära, samt vår undervisning och salighet! Amen.

Om ej syndarens hjärta har blivit hårdare än det hårdaste hälleberg; om han ej har blivit så alldeles förstockad, att han med seende ögon icke ser, och med hörande öron icke hör (Mark. 4:12), om det är någon förhoppning att han skall vårda sig om sin arma själ, innan hon är gången ur hans syndiga kropp: så tycker jag att en predikan om Jesu, vår Frälsares lidande bör försätta den bekymmerslösaste själ i stor eftertanke. Jag föreställer nu detta lidande efter löfte, i vår betraktelses

FÖRSTA DEL:

såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

Aposteln Jakob säger i sin epistels 1 kapitel: Där någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansikte skådar uti en spegel; ty då han sig beskådat haver, går han därifrån, och förgäter strax hurudan han var (v. 23-24). O syndare! o synderska! Här är Fastlags-Söndag i dag. I dag skall jag sätta fram en spegel, i vilken du skall få se hurudan du är. I dag hava lärarna tillfälle att visa dig i dina rätta kläder. Vill du se vad för ett förbannat och vederstyggligt ting synden är i den helige Gudens ögon; vill du se huru fasligen synden har hanterat dig till kropp och själ, invärtes och utvärtes; vill du bliva människokännare, som pratas så mycket om i våra tider: så kom och betrakta det blodiga spektakel, som drevs med Guds enfödde Son, din Frälsare, på det svåra Långfredagsdygnet.

Hör, vad den store passionspredikanten Jesus om sitt eget lidande säger i vår högmässotext: Se, vi gå till Jerusalem, säger han. Där har han redan själv varit, och utstått sitt bittra lidande, men du skall ännu gå dit under en hjärtlig syndaånger, och betrakta den syndaspegel som restes där, när Jesus i forna dagar led sin svåra pina. Där, där i Jerusalem, där blev Guds Son förskräckligt hanterad. Där blev han överantvardad åt hedningarna, och begabbad och försmädad och bespottad, och sedan de hade hudflängt honom, dödade de honom, säger texten. Ack, betrakta detta lidande noga, så får du i denna spegel se hurudan du är. Välv icke all skulden ifrån dig på Judas, på de romerska soldaterna, på judarnas betjänter, på Golgatas bödlar. Nej, alla dessa, de äro att anse som dina synders tjänstehjon, och dina synder, de voro de husbönder, som befallde dem behandla Jesus så illa. När du därför läser denna Söndags Evangelium, så läs så: All ting äro fullbordade, som skrivna äro av profeterna om människones Son; ty han blev överantvardad åt mig, i mina händer. Jag är hedning god nog. Han är begabbad, försmädad och bespottad för mig, och mina synder; och sedan jag med mina synder hade hudflängt honom, så var det jag som dödade honom.

Ack, syndare, kom och gå upp till Jerusalem! Låt den Helige Ande smörja dina ögon med den himmelska ögonsalvan, så skall du få se en syn som skall försätta dig i den största bestörtning. Du ser i en spegel, för att kunna upptäcka fläckarna i ditt ansikte. Ack, kom och se på den lidande Frälsarens gestalt! I denna spegel skall du få se synderna i din själ. Anställ ett samtal med den korsfäste Jesus. När du läser akterna, så håll mångfaldiga gånger i var akt. Understundom får du hålla vid var rad, och fråga: Herre Jesus, varför lider du detta? Och han svarar i Bibeln: Jag lider det för dig. Mig haver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgärningom (Jes. 43:24). Fråga honom: Herre Jesus, varför är din själ full med en sådan helvetes ångest i Örtagården? Och han svarar dig: så arbetade min själ för det, att din själ är så överfull med förbannade synder. Fråga honom: Herre Jesus, varför var du i tre timmar övergiven av Gud? Och han svarar dig: Jo, just för det att du med den fördömda synden har övergivit Gud, därför måste jag plikta så hårt, att Gud övergav mig. Fråga honom: Herre Jesus, varför skall jag se dig i band? Och han svarar dig: Det hade jag sluppit, om icke du hade låtit satan lägga på dig syndens nedriga snaror. Fråga honom: Herre Jesus, varför skall en Judas, en skrymtare, förråda dig? Och han svarar dig: Det lider jag för det olycksaliga skrymteriet. Fråga honom: Herre Jesus, varför skulle din heliga kropp blottas och rivas av gissel? Och han svarar dig: Så svider mitt kött för den syndiga brand, som lågar i den horaktige syndarens kött. Fråga honom: Varför sutto så många sår och strimmor på din heliga lekamen? Och han svarar dig: Därför att du genom synden sätter så många dödliga sår i ditt samvete. Ja, så är det. Jesus är Guds Lamm, som borttager världens synder (Joh. 1:29). Han är sargad för våra missgärningars skull, och slagen för våra synders skull. (Jes. 53:5).

Och nu frågar jag dig, o syndare, i den allsmäktige Gudens namn: är det möjligt att du kan synda uppsåtligt, när du hör vad för en svår pina dina synder hava tillfogat din Frälsare? Kan du le i synden, när Jesus är så hårt ansatt för världens synder, så att han gör bön i Örtagården med starkt rop och tårar? (Hebr. 5:7). Kan du smila åt de syndabanden, för vilka Jesu armar av de starka strecken blivit både bruna och blå? Kan du med glädje vilja dölja den ormen i ditt bröst, som med sina mordstyng rövade glädjen ifrån din Frälsares hjärta? Kan du någonsin driva horeri mer, när du hör att det heliga templet, Jesu Guds Sons kropp, blev så sönderrivet för hordomssynden? Kan du fröjda dig i synden, när Jesus för densamma pinades? Kan du förnöja dig i henne, när han fällde tårar? Kan du gå på jorden och synda, när han låg på jorden och skalv av ett helvetes kval, som han eld för synden? Kan du det, så rys för dig själv, och bäva för den stränga dom som väntar dig. Ack, handla icke så förtvivlat emot din själ! Nej, nyttja Jesu lidande såsom en syndaspegel. Begynn i denna dag till att ångra och hata den förbannade synden; ty den är värd att hatas, då den har plågat Jesus.

Men Jesu lidande kan även nyttjas såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande förvärvat. Detta skola vi nu överväga i vårt predikoämnes

ANDRA DEL:

Här beder jag var och en noga betänka Jesu sista lidandes resa till Jerusalem, som i vår högmässotext omtalas. Ack, se den trofaste Frälsaren huru troget han påpassar tiden, som var utsatt i Guds råd till att undergå det bittra försoningslidandet! Han hade sex gånger tillförne varit i Jerusalem. Nu reser han dit för sjunde och sista gången. Vad han nu hade att vänta sig i staden, i Getsemane och på Golgata, det visste han alltförväl. Att vreden skulle brinna över honom från himmelen, och att ångest skulle överfalla honom från helvetet, det visste han. Likväl drog han sig icke undan. Likväl blev han icke borta. Likväl gick han. Se, han går upp till Jerusalem! Och se, han gör det hastigt och skyndsamt! Matteus berättar i sitt 10 kapitel, att Jesus gick denna gången så fort, att han gick före lärjungarna, och de gingo efter honom (v. 32). Ack mildaste Herre Jesus! Varför skyndade du så? Varför gick du så fort, när du skulle gå till Jerusalem? Jerusalem var ju icke något ställe att längta efter. Vid Jerusalem tillagades nu Guds vredes stora press. I den pressen skulle du, du himmelska druva, kastas, inskruvas och pressas för världens synder. Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i pressen? Vid Jerusalem skulle du nedsjunka i den gudomliga vredens djupa dy, och lagens förbannelses flod höll på att fördränka dig (Psalt. 69:3). Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i denna djupa dy, denna fasliga flod? Vid Jerusalem var den slaktbänk färdig, där du, Guds Lamm, skulle slaktas för världens missgärningar. Gud hade redan vässat sin rättfärdighets pilar emot dig i himmelen; och människor hade redan smitt de spikar, varmed du skulle korsfästas på jorden. Herre Jesus, varför har du så bråttom? Varför hastar du så? Kom du ej snart nog till allt detta svåra lidandet?

O, jag vet varför du hastar. Din villighet, din kärlek, gjorde dina steg så snabba på den sista resan till Jerusalem. O huru stor den kärlek var, / som Jesus därtill drivit har, / att han oss halp av nöden! / Otvungen och godvillig / gick han för oss till döden. (Gamla psalmboken 161:2). Men ack, vad förvärvade Jesus oss genom det lidandet som han utstod under sin sista varelse i Jerusalem? O, det är mig omöjligt att uttrycka allt det goda, som han oss förvärvat! Genom sin ångest förvärvade han oss glädje. Genom sin oro under hela Långfredagsnatten förvärvade han oss frid och samvetsro. Genom sitt behov av änglatröst förvärvade han oss de heliga änglars vård. Genom sina band förvärvade han oss förlossning ut ur syndens och satans fångenskap. Genom sin undergångna dödsdom förvärvade han oss en ljuvlig dom på domedag. Genom sina många sår förvärvade han oss läkedom för våra sjuka själar. Genom sitt sällskap med ogärningsmän förvärvade han oss sällskap med Gud i den eviga glädjen. På hans törnekrönta huvud växte vår härlighets krona, och hans blod är det badet, som verkar vår rening.

Allt detta, och ännu mycket mera igenfinna vi i denna klara tröstespegel, Jesu, vår Frälsares lidande. Men månne väl alla för sina egna själar få njuta denna stora trösten, som i Jesu lidande ligger? Ja, förvärvad är den åt alla. Men likväl få icke alla njuta den. Bordet är för alla dukat. Men många äro hårdnackade gäster, som icke vilja infinna sig; och om dem heter det: Ingen av den män, som budna voro, skall smaka min Nattvard (Lukas 14:24). Eller skulle Gud trösta den själ som icke är bedrövad? Skulle han lägga plåster på det samvetssår som icke värker och svider? Skulle han bota den som icke känner sin själs sjukdom? Ditt blod, Herre Jesus, skall det nyttjas som en bedövningsdryck, som skrymtaren skall taga in mitt i sin säkerhet, för att kunna döva känslan av de tillkommande tingen? Din öppnade sida, Herre Jesus, skall den vara en rövarkula, inuti vilka syndare skola få synda så mycket de vilja, och likväl kunna bliva salig? Ditt kors, Herre Jesus, skall det vara ett ställe, där en själ som har tjänat djävulen i all sin tid skall vinna Guds nåd, bara hon nämner ett gudligt ord i dödens stund? Eller får en människa förlåtelse vid ditt kors, Herre Jesus, fastän ingen synd är bekänd, ingen ångrad och ingen övergiven? Och våra passionspredikningar i denna välsignade Fastlagstiden, skola de vara tröstepredikningar för den ogudaktige mitt i hans hyckleri; och för den obrutne syndaren, som ingen bättring vill göra?

O nej! Bevare oss Gud! Det vore till att öppet bespotta den blodige Frälsarens bittra lidande. Nej! Bättring, bättring vill Gud hava. Ack, du oomvände syndare! Kom och läs din bild i slutet av Söndagens Evangelium! Du är i andlig måtto den blinde mannen, som sitter vid vägen, som är stadd på vägen genom tiden in i den oändliga evigheten. Här går mycket folk fram. Här vimla människor i tusentals på resan till evigheten om varandra, som myror i myrstackarna. Större delen äro stadda på den vägen, som drager till fördömelsen. Du är på samma väg; ty om en lekamligt blind man är en arm man, så är du en långt olyckligare man, som är blind till din arma själ. Du är i stor själafara, och det ser du icke. Du är överfull med synder, och det ser du icke. Det är icke mer än ett steg emellan dig och helvetets pinorum, men det ser du icke. Icke ser du din fara, ty du är icke uppväckt; icke din Frälsare, ty du har ingen tro; korteligen: du ser icke Guds rike, ty du är icke född på nytt. Ve dig i tid och i evighet, om du skall lägga ihop dina ögon i döden med en så blind själ! Nog får du då se din fara; men ack, jämmer! du får se henne på det stället, där den rike mannen lyfte sina ögon upp.

O att du ännu ville besinna dig, medan du sitter vid vägen! O att de dunderslagen, som höras ifrån Sinai, måtte få störa din syndasömn och krossa ditt stenhårda hjärta! Hände det, bleve du rätt vaken i samvetet, bleve du rätt förkrossad i hjärtat, så att din väckelse och din ånger icke bestodo i prat och inbillning, o, då skulle man få höra den blinde mannens förlägna rop ifrån dig! En själ, som knappt är halvväckt, en falsk själ, en skrymtare, han kan ock ropa: Jesus, Davids Son, varkunna dig över mig! Men hans rop är ett tomt munväder: hjärtat är långt därifrån. Nej; ångern, ångern över synden skall vara rättskaffens. Den skall icke vara lös; den skall hava gått djupt. Och nu, nu blir Jesu lidande en tröstespegel, i vilken själen kan lära sig den sanna tron. Så andäktigt, så ivrigt, så hjärtligt har själen aldrig tillförne bett till Gud, som hon nu gör. Skrymtaren kan endast härma henne, men aldrig likna henne. Han kan lära sig hennes ord, men hennes förlägenhet har han icke. O, huru slår icke nu den botfärdige syndaren på himmelens och nådens dörr med detta böneropet: Jesus, Davids Son, och Davids Herre, förbarma dig över mig!

Men som där blev motstånd för den blinde tiggaren, som anropade Jesus vid vägen; ty de som gingo före, näpste honom, att han skulle tiga, så bliver där ock alltid motstånd, så snart en själ vill tränga sig fram till Jesus genom en allvarlig, en hjärtats omvändelse. Här komma många, som näpsa själen, att hon skall tiga. Här ropar en hop: "Å, vad är det för ett stoj! Man kan ju väl bliva salig, fast man icke gör så mycket väsen därav." Här ropar en annan hop, som tror sig råda bättre: "Du skall icke taga denna saken så häftigt. Bed med stillhet; du bliver eljest lagvulen och oevangelisk." Ja, här komma hinder från flera håll. Förnuftet, kött och blod, satan, alla näpsa själen, att hon skall tiga. Nu gäller det att själen kämpar rätt i denna första botkampen. Den blinde ropar dess mer. Och så skall den ångerfulle syndaren göra. Han bör tänka: Det må kosta mig vad det kosta vill; omvänd, omvänd skall jag bliva. Förr kan jag icke giva mig tillfreds. Ja, här skall ropas inför Jesu nådetron, tusende resor skall det ropas: Herre, att jag måtte få min syn! Och den uppriktiga själen skall vinna. O, huru glad måtte icke den blinde hava blivit, när hans ögon blevo öppnade, och han fick se tvenne ljus på en gång: solen på naturens himmel, och Jesus, rättfärdighetens sol, stående vid hans sida! Ack, skrymtaren har aldrig smakat den glädje som den botfärdige syndaren får smaka, när dessa Jesu ord gå i fullbordan: Hav din andliga syn. Din tro haver frälst dig.

TREDJE OCH SISTA DELEN:

Sist har jag ock lovat föreställa Jesu lidande såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har förhållit sig.

O, man kan på tusende sätt draga nytta för sin själ av historien om Jesu lidande. Ibland allt annat är hans lidande en förträfflig spegel, i vilken den trogna själen kan lära sig alla kristliga dygder. Saktmodighet, mildhet, kyskhet, lydnad, tålamod, undergivenhet under Guds vilja, kärlek till våra ovänner, ett uppriktigt hat till alla synder, beständighet i bönen; korteligen: allt gott kunna vi lära vid denna dygdespegelns rätta betraktande. Ack, du trogna själ! Möter dig någon bedrövelse, faller du i en sjukdom, råkar du i fattigdom, måste du emottaga människors förakt, och du därvid känner att ditt klemiga kött och blod vilja reta dig till att bliva otålig, så vänd dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Kom ihåg att allt ditt lidande i denna världen är ingenting emot Kristi törnekrona och spikar. Betrakta Guds Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad; alltid befunnen tålig, ehuru han var föraktad. Betraktar du det rätt, så skall du snart begynna att blygas för din otålighet, och bliva tålig.

Känner du att den fördömda stoltheten och högfärden begynna röra sig inom dig, gack strax till denna dygdespegeln, din Jesu lidande! Se honom i den prydnad, i vilken Pilatus lät leda ut honom på sina trappor. Se huru ödmjuk han går, nedtyngd till jorden under ett tungt kors. Får Guds Ande rätt intrycka den betraktelsen i ditt hjärta, så kan det fördriva den styggaste högfärd.

Vilja okyskhetslustarna begynna på till att brinna i din själ, gack till denna dygdespegeln. Jag vet intet bättre vatten till att släcka ut hordomselden med, än Jesu blodiga lidandes betraktande. När otuktiga begärelser vilja resa sig i ditt hjärta, så infinn dig under trägen bön på rådstugugården i Jerusalem, och se huru soldaternas piskor riva köttet ifrån Jesu heliga kropp. Därutav kan du väl hämta, att man skall med horeri ej skämta.

Uppstiger hat, arghet och hämndgirighet i ditt hjärta emot någon människa; har du svårt för att kunna förlåta en tillfogad oförrätt; vill köttet reta dig till att hata dina ovänner och förföljare: skynda dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Spegla dig i den store Frälsaren. Hör huru han blev bannad vid domstolarna, men bannade han igen? O nej. Hör huru alla fördömde honom, men lovade han att han skulle hämnas? O nej. Se huru de spika honom fast vid korset; men när han var ditkommen, vad sade han? Sade han: Rättfärdige Gud, slå mina bödlar på ögonblicket! Låt helvetet sluka dem nu på stunden? O nej. Han sade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Ack, intryck denna Jesu mildhets bild väl i ditt hjärta, så försvinner hämndgirigheten.

Begynner du bliva vällustig; vill livets vällust, detta farliga törne, förkväva Guds ords säd i din själ: ack, gack strax till denna dygdespegel, Jesu lidande! O, din Frälsare, han fick icke göda sig i vällust, när han måste ligga under bar himmel mitt på natten i Örtagården, svettas blodig svett. Göm denna Jesu blodsvetten under andäktig bön i din själ, och betrakta den uti ditt hjärta, så skall vällusten snart förgå dig.

Med en sådan syn på den lidande Frälsaren begynna vi i dag detta årets Fastlagsandakt. Och Herren give oss nåd, att både begynna och fortsätta den med en förblivande välsignelse för våra hjärtan! Herren höre de suckar, som vi i sådant avseende uppsända till nådens tron:

Jesu! lär mig rätt betänka

din tänkvärda svåra död

och din bittra pinas nöd.

Hjälp att jag mig nu kan sänka

i din helga, djupa sår,

där jag liv och hälsa får!

Värdes mig det hopp förläna,

styrk mig i den fasta tro,

att din möda var min ro:

att du ville för mig tjäna,

på det jag, en syndaträl,

vinna må en friad själ!

Hjälp mig, Jesus, detta lära,

hjälp mig detta stadigt tro,

så får jag till själen ro.

Ty jag kan dig ej rätt ära,

eller leva som sig bör,

om jag icke med dig dör.

Amen!