lördag 23 september 2017

Femtonde söndagen efter Trefaldighet - Bästa vägen att komma till grundlig övertygelse om den kristliga lärans gudomliga sanning

Nu tro vi, icke för ditt tals skull; ty vi hava själva hört, och veta, att han är visst Kristus, världens Frälsare. Det var fordom ett folk på en mörk ort, som gjorde så saligt bruk av ett enda nådens besök, att besökande nåden satte folket i frälsningsbekymmer, bekymret verkade förlägenhet, förlägenheten förde till Jesus, Jesus skänkte dem ett verkligt trosliv, och nya livet visade sig i gudomlig överbevisning av detta äkta, förträffliga slag: Nu tro vi, icke för ditt tals skull; ty vi hava själva hört, och veta, att han är visst Kristus, världens Frälsare. (Joh. 4:42)

Lärgiriga och tänkande åhörare, av nådhungriga hopen särdeles, taga mig säkert icke till misstycke, att jag före all överlagd tillämpning av dagens text, i behöriga sammanhanget anför den Bibelns historia, där valda inträdet förekommer, i synnerhet som historien verkligen är förunderligt dråplig och i varjehanda starka betraktelser makalöst inlockande. I veten själva, värdaste åhörare, all min påminnelse förutan, att jorden har en gång stått under så behaglig tid, och jordrikets inbyggare en gång överlevat så angenäm salighetsdag, (Jes. 49:8, 2 Kor. 6:2), då himmelens och jordens allrådande Skapare (Kol. 1:16), gudomens andre person, med människonatur omklädd, i en tid av något över 30 år gått på jorden.

Allt är skönt, allt förträffligt och välsignat, vad evangelisterna berätta oss om denne person för all den tid jorden hugnades av hans synliga övervaro. Jag må se på mandomsanammelsen i Jungfru Marias liv, på födelsen i stall, på uppfostringen i Nasarets stad, på dopet i Jordan och de uthärdade frestelserna i öknen; allestädes möta min uppmärksamhet, till och med i hans djupaste förnedring, likså många skönheter såsom ropande röster: Människa, se, där är din Gud! (Jes. 40:9).

Kommen allenast till början här i inträdet och gören levande Guds Son sällskap ur bistra frestelseöknen in i judarnas land, kommen och förlusten eder av hans oförlikneliga läror, hans gudomliga under, hans människokära hjärta, hans helga allvarsamhet, hans lockande mildhet, egenskaper, som tillsammanstagna alla utmärka Frälsarens aktningsvärda person och framlägga hans stora, hans intagande karaktär på de tre sista så kallade läroämbetsåren.

Lågande av kärlek till människor, människor, vilkas natur han antagit, vilkas synder han bar (Jes. 53:12), och för vilkas salighet han på jorden kommit, var det hans kära göromål på dessa trenne åren, att som god herde (Joh. 10:11) uppsöka borttappade, igenhämta förvildade, förbinda sargade, stärka svaga och sköta särskilda får i särskilda själatillstånd efter särskilda behov (Hes. 34:16). Hans lust att i så måtto frälsa själar kände alldeles inga gränser. Det var honom icke nog, att hålla sig med sin välgörande frälsningslust inom egna landsmäns, inom Judeens landamären; icke nog att kunna rädda judar, borttappade fåren av Israels hus (Matt. 10:6; 15:24); utan den gudomliga kärleken i hans människoömma bröst drager honom utom Judalandets gränser till ett folk av uselt sammanblandad judisk och hednisk religion, blinda samariter. Förunderligt!

Då hans lärjungar utskickades, att för själar predika Guds salighets evangelium, gav han dem till noggrann efterlevnad denna allvarsamma förmaning: Gå icke i de samariters städer (Matt. 10:5), och gör nu likväl själv i egen person i Samarien ett nådebesök; men vad gjorde icke den brinnande kärleksglöden, den Herrens lågan (Höga Visan 8:6) som alltid så ljuvligen värmde och till kärlek mot syndare eggade hans heliga hjärta? Vägen drog en gång genom Samarien, där det arma folket satt nästan i hedendomens midnatt och otrons dystra skugga. Välsignade Frälsaren kommer till en av ortens städer, som kallades Sichar. Vid sjätte timman, eller efter vår räkning klockan tolv på dagen ungefär, hinner han fram till staden; och som han var bröderna i alla oskyldiga och på det hela icke syndiga svagheter lik (Hebr. 2:17, 4:15, 5:2), kunde således både törsta och avmattas, sätter han sig, av törst betagen och solhetta mattad, ned vid en tätt in mot Sichar stad belägen källa, som kändes på hela orten under namn av Jakobs brunn, från den tid patriarken Jakob denna källa uppgrävit och under vistandet på stället nyttjat.

Han var icke så fort till källan framkommen, som lärjungarna åt staden inskickades i ärende att köpa mat; men under deras frånvaro, vad händer? En kvinna av stadsborna, alltså en samaritisk kvinna, kommer ut, efter stadsfolkets vana, att hämta vatten.

- - -


Bästa vägen att komma till grundlig övertygelse om den kristliga lärans gudomliga sanning: Vilken som vill lyda Guds vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gud.

Första delen
Vilken som vill lyda Guds vilja, rörande syndaeländets grundliga upptäckande, han varder förnimmande om vår lära om ett natursfördärv är av Gud.
- - -

Andra delen
Vilken som vill lyda Guds vilja rörande Guds Son, och den föreskrivna levande tron på honom, han varder förnimmande om vår lära om en Guds Son och sådan tro är av Gud.
- - -

Tredje delen
Vilken som vill lyda Guds vilja rörande helgelsen eller så kallade dagliga förnyelsen i Guds Sons tro, han varder förnimmande om vår lära om denna helgelse är av Gud.

Här, liksom i de tvenne förra predikodelarna, underställas trenne anmärkningar vår forskande eftertanke.

- - -