tisdag 20 juni 2017

Johannes Döparens dag - Den nya sången

Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden (Upp. 14:3).

Detta är en av de många himmelska målningar, som evangelisten Johannes uti sin Uppenbarelse bekom om den stridande Jesu kyrka på jorden, i Nya Testamentet. Här är uti denna boken över allt något synnerligt levande och glatt, som man icke träffar så hjärtväckande i andra profetior.

Mycket är det, som vi väl ännu icke förstå; ty Bokens insegel skulle efter handen brytas; eller församlingen efter hand finna igen, att dess underliga skiften varit i Guds och hans slaktade Lamms eviga råd längesedan avvägda, beslutade eller tillåtna, och under det visa förutseendet styrda. Mycket av sådant beseglande är nu mera brutet.

Mycket åter bör vara klart och förståndigt för Guds rätta barn, som borde känna sig igen i dessa herrliga uppträden. Men deras ännu varande fattigdom i denna stridande församlingen gör dem skygga och blygsamma. De tycka att språken äro för höga och herrliga, att ännu lämpa inpå sig själva, som de dock i trones delaktighet väl äro berättigade till. Och hit hörer vårt inträdesspråk: Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden.

Ack, huru äro icke tiderna saligt förändrade, och det går dock ännu så trögt för människohjärtat att likaså saligt förändras! David beskriver sig liksom utom sig av längtan och glädje, då han på sin tid beskådade den sköna gudstjänsten i då varande Herrens Tabernakel. Och vad såg den gode konungen där, annat än skuggor? Visserligen heliga skuggor, visserligen också för honom, såsom en tänkande och av Guds Ande upplyst man, vida mera evangeliska och klara, än för den stora hopen, vilken, där som här, kunde, mitt under ivrigaste, ytterliga beställsamheten i dess gudsdyrkan, vara jämmerligen tanke- och känslolös. Jag medgiver visst att David icke så var; men man får dock medgiva att han med all sin upplysning icke såg Nya Testamentets saliga klarhet. Ändock fröjdade han sig så hjärtligen över det han såg!

Vi, kära åhörare, äro släppta inom den förlåten, där David icke inkom. Jesus, vår stora Överstepräst, har rivit förlåten neder, att vi nu, icke som Moses, med betäckt ansikte se åt dessa heliga ting; utan kunna klart se vår salighet; ja, det är ingen annans än vår egen skuld, om vi icke förklarade varda ifrån den ena klarheten till den andra, även i detta livet, som vi i vissa delar rätteligen, men i andra och betydligare åter med orätta kalla ett mörkt liv.

Johannes såg de benådade av oss i sin uppenbarelse, i herrligare tillstånd, även här på jorden, än de töras själva tro. Han såg den stridande kyrkan i skönaste förbindelse med den triumferande; båda kyrkorna äro en enda till sin regent, som är slaktade Guds Lamm, genom vilkens enda förtjänst Guds utvalda här i tron och där i åskådandet äro saliga, en kyrka till sin grundval, Sions berg, på vilket Lammet stod, det är den evangeliska bekännelsen och vissheten om salighet i Jesu död. Båda kyrkorna äro ock en i anseende till sina ledamöters kännemärke; på de hundrade fyra och fyrtio tusen äro deras Frälsares Faders namn beskrivet på deras anleten. De äro av Gud i Kristus Jesus utkorade, med hans Sons blod bestänkta och renade, ehuru de ock här i tiden ännu icke själva så klart se denna saliga namnteckningen i sina ansikten.

Men se, allt detta, som ödmjuka Guds barn så gärna vilja tro, detta allt är obegripligheter, ja, narri hos den säkra hopen. Och för dessa senare är det väl icke heller synnerligen smakligt, det jag nu på denna stunden i Jesu namn valt till predikoämne; nämligen om den nya sången, som ingen kunde lära, utom de hundra fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden. Fader vår...

Evangelium: Lukas 1:57-80

Betraktelse:
Den nya sången, vilken ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden.
1) Vad detta är för en sång
2) Varför han är för en del så svår att lära

Nå:
Hedren eder Blodsbrudgumme,
Salems Döttrar, på allt vis;
ty om I förbliven stumme
skola bergen ropa pris!
Låten ej den nya sång
bli er gammal och för lång!
Amen.

Förra delen: Vad detta är för en sång

Nu, vad är det för en sång, den ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden? Mången ville väl vara beredd med svaret, att den av Johannes omskrivna sången icke hörs i dödligheten. Den är av de osägliga orden, som Paulus vid inskådandet i tredje himmelen hörde där, och som han icke kunde för oss beskriva; följaktligen också icke kan komma under något predikoämne.

Jag svarar: visserligen är i himmelska glädjen oräkneliga många lovsångsämnen, som ingen här på jorden, icke ens de upplystaste Guds barn, veta att tänka och döma om, så att deras lovsång i evigheten således bliver en ny sång, som icke finns på jorden. Men ehuru Johannes i sin Uppenbarelses bok nog får en och annan stråle av det himmelska osägliga ljuset, till sina målningars förherrligande, likväl ser jag hela boken igenom alla hans herrliga syner blandade med förskräckliga; och dem som han ser saliga och lovsjungande, ser han ock omgivna, frestade och förföljda av allehanda vilddjur och fiender, vilket ej passar med den triumferande, utan allena den stridande kyrkan.

Då jag undantager de tvenne sista kapitlerna, det 21:a och 22:a, som föreställa de saliga i det tillkommande nya Jerusalem, efter den yttersta domen, så röjes helt lätt, att allt det övriga av boken är en målning på Guds stridande Nya Testaments-kyrka, i dess, då när Johannes skrev, ännu tillkommande tidevarv, av vilka en god del för oss äro redan förbigångna och några återstå. De hundrade fyra och fyrtio tusen ser jag i flera av dessa de bullersammaste och bedrövligaste tidevarv, uppträdande med sina harpor och rökverk, det är med sina heliga suckar och böner. Jag ser ock på tvenne ställen eller i tvenne tidevarv dem sjunga en ny sång (5:14). Tidevarven ligga dock flera hundra år dem emellan skiljda, att det alltså på senare stället icke voro desamma hundrade fyra och fyrtio tusen, som på det förra; utan bliver det därvid, att den enda Jesu Anda, till den ende Medlaren, som återlöst allt människosläktet genom sitt blod, församlar på varje tidevarv nya Förstlingar åt Gud och Lammet, nya Guds barn på samma sätt tecknade med sin Frälsares Faders namn som de förra, och sjungande en lika så ny sång som de förra; emedan den enda Jesu Anda är i alla tider lika verkande.

Ingen kan fråga så enfaldigt, efter den förklaringen, "var togo de första vägen, som Johannes såg, efter I sägen att nya Förstlingar allt jämt uppträda?" De visa sig i detta flyktiga livet allena en gång, de gå sedan inom förlåten och skåda Jesus, som han är; och Paulus har icke givit oss hopp om att här i dödligheten få veta, eller ens kunna begripa deras saliga nya eller gamla sånger. Och, mina vänner, Gud give vi väl gjorde ifrån oss den nya sång, som oss här i striden är förelagd, så kunna vi vara obekymrade om den eviga.

Alltså få vi då icke fara upp i himmelen och hämta därifrån begreppen om den nya sången. Lovad vare Jesu nådes anstalt! Han höres hos oss dagligen; nämligen denna, som Johannes ock själv säger, var och är, så länge Kristi kyrka hos oss står, den nya sången: Du, Herre Jesus, är dödad och haver igenlöst oss Gudi med ditt blod, av allahanda släkten, tungomål, folk och hedningar. Eller att tala med andra och tydligare ord: den nya sången är icke annat än Jesu Evangelium i nya Testamentet, där den av Jesu fullbordade återlösning fått ett sådant nytt ljus och styrka, att de arma människor, som icke skämmas vid detta Evangelium, få en ny kraft, bliva nya kreatur, försättas i sådant nytt och saligt tillstånd emot det förra naturtillståndet, som då de övergått från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud. Och ehuru detta Evangelium var till också i Gamla Testamentet, så var det dock icke ställt på den fasta grunden, Kristus, såsom redan död, redan uppstånden, redan fullbordad Överstepräst, varför ock de gamla tidernas Guds helgon hade svårare vid att med glädje och visshet tacka sin Förlossare än vi.

De bjödo likväl saligt till. Vi se att David flerstädes, och Esaias på ett ställe, uppmuntra sin tids bröder att sjunga Herranom en ny visa. Men de fingo avbryta denna lilla början av sin nya sång med de ängsliga suckarna efter Messias ankomst: Ack, att hjälpen från Sion över Israel komme och Herren sitt fångna folk förlossade; ack, att himmelen rämnade och du fore hit neder o.s.v.  De fingo nöja sig med Moses, Guds tjänares sång, det är: att tro att den kära Guden, som dem förlossat från Egyptiska träldomen och givit dem lag och gudstjänst från Sinai, skulle också med misskund och barmhärtighet omfatta dem, som sågo med enfaldigt hjärta på sanningen i det fördolda, eller togo emot syndernas förlåtelse för det tillkommande offer, som de ceremonialiska offren förebildade. På dessa tröstegrunder fingo de vila; men ock med vida mindre besegling än benådade hos oss, som sjunga den nya sången: Lammet, som dödat är, haver igenlöst oss Gudi med sitt blod.

På denna sången finna vi herrliga prov av Sakarie lovsång i upplästa Evangelium. Visserligen var detta då en på allt sätt ny sång. Församlingen var då förfallen. Templets gudstjänst hölls nog vid lika, med de yttre ceremonier, men icke en av tusende visste någorlunda vad de betydde, och de allra bästa hade felande begrepp om den tillkommande Kristi förlossning. Jag vill icke säga, att de nu hörde ens den förr beskrivna Moses´, Guds tjänares sång; den som fägnade David och Esaias, och förekom deras anda såsom ny och levande, sedan de ingen bättre hade. Nej, nu voro dessa sångare redan blivna gamla och förglömda.

För folkets andliga vårdslöshet voro de lämnade i flera hundrade år åt usla Herdar, Fariséer och Sadducéer, som sjöngo för dem, dels den egna rättfärdighetens dödssånger, dels säkerhetens sömnvisor. Se, värdaste åhörare, levande exempel på Guds straff, då förakt för hans uppenbarade ord tager överhanden! Men detta är nu en gammal predikan, och förakt för den varningen lika så gammal. Den nådige Guden har dock aldrig övergivit oss usla, utan låtit i alla tider besökelse- och väckelsetider och stunder följa på förhärdelses- och glömsketider.

Uti profeten Malakie, den siste av Gamla Testamentets Profeter, tid var någon väckelse; ehuru jag ock ser denna profeten mera sucka och klaga, än glädjas i sitt ämbete. Men efter hans död vart det en tystnad i israeliternas nådehimmel här på jorden. Litet eller intet hördes mer av själva de stycken av Moses, Guds tjänares, rena sång, som hade dock fröjdat Davids och Esaias hjärtan. Det var alltså högst nytt och främmande, då Sakarias, som vårt Evangelium berättar, talade så dråpligt av Guds Andes ingivelse. Här ser man Guds fördolda råd, varför Sakarias skulle några månader dömas mållös. Gud ville att just av en sådan tunga, av vilken den tidens människor intet förmodade, skulle den livligaste nya Lammets sång förkunnas. Man föraktade mannen så i början, att man icke ens vårdade sig att fråga honom huru hans egna barn skulle heta, innan hans hustru Elisabet hade förmått dem fråga genom tecken. Och se denne, som behövde en tavla, att genom skrift uttrycka det enda ordet Johannes, fick öppen och ledig mun att tala Guds Nya Testamentes Evangelium i sin första morgongryning. 

Lovad vare Israels Gud, säger han; det är Jesus själv, som kallas Israels Gud, emedan han och ingen annan hade i deras försonings offer och anstalter varit åskådad, hans och ingen annans barmhärtighet varit i nöden åberopad; nu haver han, säger Sakarias, besökt och förlossat sitt folk. Frälsaren hade ock då redan blivit avlad i Marias liv och skulle sex månader efter Johannes födas, och således den stora dagen nalkas, då Gud skulle besöka sitt folk i människohamn. Men med denna Jesu födelse var  väl icke förlossningen fullbordad; den skedde först i Jesu död 33 år härefter, som Sakarias icke hann att uppleva. Hans hjärtliga glädje och förvissning, att han ock för sin själ hade full del i Jesu förlossning, tog likväl nu förlossningen för så visst, fast och levande i hjärtat inpräglad, liksom den då redan hade varit fullbordad. Denna Jesu förlossning beskriver han vidare, som jag nu icke får genomgå, och icke heller behöver bruka Sakarie sång, då vi hava en nyare och fullkomligare uti Apostlarnas skrifter, efter Jesu död.

Men nog kunna vi giva akt på slutet av Sakarie lovsång! Han hade då redan samma begrepp om Jesu återlösnings ändamål, som vi ännu i vår andra trosartikel (se Luthers förklaring, skr. anm.)Jesus har besökt oss, säger Sakarias, att vi må tjäna honom utan fruktan. Han trodde - såsom benådade Guds barn ännu i dag, tvärt emot den sedelärande världen, av egen erfarenhet påstå - att det är fåfängt att tala för världen om kärlek för Gud och vördnad för dygd, innan hjärtat, som vaknar och känner syndens fördömande kraft och välde, bliver visst om syndernas förlåtelse. Då först, då vi äro i Jesu döds- och försonings-betraktelse blivna förlossade från syndens förbannelse och mist vår fruktan; då tjäna vi Jesus med muntert barnahjärta. 

Huru då? Består detta blott i prat och yta? Nej, säger Sakarias: i helighet inför Gud, i rättfärdighet inför nästan; och det i alla våra livsdagar; så att den, som blivit så levande rörd och kär i sin förlossning, kan icke, som en stor hop av världen nu gör, inbilla sig kristendomen, såsom ett ständigt vacklande verk emellan andlighet och köttslighet; utan hellre som ett blivande i Jesu rike, och i evig eller för evigheten beseglad rättfärdighet.

Av allt detta finna mina kära åhörare, att jag med den nya sången, som i Uppenbarelseboken föreställes så himmelsk och salig, icke vill förstå annat än Jesu nya Testamentes Evangelium, om hans födelse, död, uppståndelse och seger. Varför kallas det sång? Ty det har i alla tider varit brukligt att ett glatt hjärta tolkar sig genom sånger. Här är i Jesu Evangelium, då det rätt anammas, det yppersta ämnet till glädje, därför heter det helt och hållet en sång. Men ny sång i anseende till det nya ljus det tid efter annan bekommit. Jag har talt nog om dess mörker i Gamla Testamentet.

Det var herrligt och nytt på allt sätt, då Jesus och hans Apostlar i första seklerna efter Kristi födelse det predikade. Det föraktades ännu några sekler. Det framhavdes för 250 år sedan i Reformationen: och är sannerligen ovisst om det icke ännu bliver dolt; icke av något mörkt Guds beslut, utan av världens egna självsvåld: Ja, mitt i en Evangelisk församling kunna de kyrko-församlingar finnas, där Lammets nya sång litet höres; men mycket av den gamla hedniska sången om tomma dygder och seder och ytans förbättring. Då Gud sedan i nåder besöker sådana församlingar genom en ren Evangelii predikan, så rönes att det är en ny sång: det gör nya verkningar hos dem, som äro beskärda till evinnerligt liv; men gör ock nya, oroliga omdömen hos den arga otrogna världen, som frågar var detta underliga predikandet kommer ifrån.


Senare delen
2) Varför han är för en del så svår att lära

Jag har nu beskrivit den nya sången. Nu vilja vi i senare betraktelsestycket rannsaka varför han är för en del så svår att lära. Johannes säger tydligen i Uppenbarelseboken att ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av människorna, det är: ingen annan än de, som Jesus får uttaga av världen med fullt allvar att bliva saliga, och göra deras utkorelse fast.

Jag får skilja här mellan 1) denna sångens bokstav och 2) dess anda. Bokstaven kan alla lära. Nog kunna också de ogudaktigaste själar skaffa sig någon evangelisk kunskap. Det behöves, tycker man, icke mer än ett sunt förstånd, gott minne, tid och beläsenhet, att fatta, vad så rent och tydligt nu omsider står i Bibeln och läroböcker, samt predikas i kyrkorna. Men stannar man vid denna goda kunskapen, så har man ej mera lärt, än så mycket som är nog tillräckligt för Guds Ande, att med sin klappande röst, sin förekommande och kallande nåd väcka och locka själar till att taga Guds harpa i handen och sjunga Lammets sång. Det är det saliga som följer av naturens bemödande att lära Jesu Evangelium. Och då man strävar emot dessa Andens nådebesök, så har man åtminstone lärt nog, för att en gång i helvetet få desto hårdare fördömelse för otron och föraktet mot Jesu Evangelium. Men dessa hava dock icke lärt den nya sången.

Den nya sången är icke lärd rätteligen, utan att han ock utövas. Det är: då man är ock levande intagen av Kristi kärlek, och umgås med honom uti innerlig och ständig bön, åkallan, lov och tacksägelse, så att det är en levande uti hjärtat både till väckelse och tröst, att Lammet, som dödat är, är värdigt att hava ära och lov; varför ock all ens umgängelse med andra människor röjer ett hjärta, som ock för dem prisar det slaktade Guds Lamm. Att detta icke följer med kunskapen allena, se vi tydligen nog av allt för allmän erfarenhet. Ty den naturliga människan kan nog fatta Jesu Evangelium någorlunda, såsom man fattar en annan vetenskap, den man är nödsakad att lära, antingen man har lust därför eller icke; men, säger aposteln Paulus, samma denna naturliga människan smakar icke Jesu Evangelium; vill icke låta det komma till kraft hos sig, att på nytt föda och förändra själen. Och se, den har då icke lärt den nya sången, om den ock vore den lärdaste teolog. En arm tjänstepiga, som känner Frälsaren allena efter sin lilla katekes, och de Guds ord hon har i sin psalmbok; men älskar honom av allt hjärta, och lovar honom för hans död och försoning; hon känner honom vida bättre, och förstår mer av den nya sången.

Av allt detta ser då var och en, att denna sången är svår, ja, rent av omöjlig att lära av egen kraft. Men det bör icke skrämma någon: Guds gode Ande tillbjuder nog kraft, allena syndare vilja den emottaga. Alltså må jag säga, att hela svårigheten består i syndares motsträviga vilja. Då den bliver bruten, så är ock den enfaldigaste snart lärd.

Men huru förskansar sig icke en syndares vilja emot Guds Ande? Jag vill nämna allena ett par utvägar, varmed man förskansar sig emot Guds Andes väckelser och förebråelser för ens onda vilja.

1) En tom förundran, då man stannar därvid och icke går vidare. Jag ser, att Sakarie vänner, och hela kända bygden, förundrade sig över hans nya sång; men här nämnes icke, om många eller någon enda fingo allvarlig lust att med honom instämma. Här går ju så ännu i dag, så världen är som beskedligast, och avhåller sig från försmädelser. Hon stannar vid tom förundran. Det är besynnerligt, heter det, att den eller den själen kan hava kommit till så levande glädje, så grundlig förändring i sitt väsende. Men vad skulle nu följa? Gack nu och gör sammaledes, viskar Guds Ande då i hjärtat. Men se, det tänker man icke på, åtminstone vill man vänta därmed till lägligare tid, som kanske aldrig torde komma.

2) Man förskansar ock sin vilja med vanor och exempel. Jag vet väl icke, om jag har rättighet att skylla något sådant på Sakarie och Elisabets vänner, av den grunden, att de icke ville, att barnet skulle heta Johannes. Hade Elisabet sagt dem, att Gud genom sin uppenbarelse till dennes man så befallt, och de det lika väl emotstritt, se, då ville jag föra hit deras prat: uti din släkt är ingen som haver det namnet. Men vare härmed hur det vill, så är det dock visst, att ett dylikt svar möter alltför ofta väckta och om sin salighet bekymrade Guds barn. Den köttsliga munkristna hopen, som tycker det är nog att man är bunden till den nya Lammets sång i kyrkan, men vill hemma och i all sin levnad vara fria köttsliga människor, är snart beredd att kvälja ett Guds barn i början, då den ser att det med fullt allvar går ut ifrån Babel, och vill höra Herren Jesus till. O käre, heter det, du driver saken för långt. Icke behöver man hava så bundet samvete. Din släkt, din hederliga far och mor, de gamla hederliga förfäderna, törs du säga, att de icke blevo saliga? Eller menar du vi vilja bliva fördömda? Men icke hava de och vi haft det namnet. Icke hava vi tagit allt så noga. Gud förbarme sig så visst, att många menlösa själar bliva på sådant sätt förda ifrån sin goda väckelse, och tappa så sin Frälsares Faders namn på sina pannor.


Avslutning.

Jag har nu av Uppenbarelseboken och dagens heliga Evangelium beskrivit den nya sången. Ingen kan skylla mig för att jag nu predikat för länge; men kanske många redan ledsnat att höra beskrivningen på denna sång, och dem dömer deras egna samvete nog en gång med allvar, att de skulle skatta sig lyckliga om de kunde honom. Har här åter varit sådana åhörare, som förr en tid verkligen varit bland Guds trogna harpolekare, som sjungit Lammets nya sång, men sedan ledsnat och avvänt sitt hjärta från honom; så kommer det an på tid och omständigheter i deras fall, huruvida de med strängare eller lindrigare förebråelser böra anses.

Men, betänk varav du fallen är, ropar Jesus, och gör de förra gärningar, eljest vill jag komma och bortstöta ljusastaken för dig! Jesus have ännu tålamod med oss, innan den domen går över allt för många!

Amen.