Jungfru Marie Bebådelsedag - Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden

O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. När vi, värdaste åhörare, förnimma dessa ord (Jesaja 2:7), så falla utan tvivel flera av oss på tanken om det lands lycksalighet, i vilket var och en under sin vinstock och sitt fikonträd lever i frid och lugn, och vet ingenting om krig och dess faror. Frid närer, krig förtärer. O, I otacksamma människor, som icke var dag tacken och prisen Herren Gud för den ständiga frid I åtnjuten! Men som ett lands yttre fred är i sig själv mera skadlig än nyttig, om ej själen därjämte äger den invärtes freden med Gud, så åligger oss att desto högre värdera ängelns nåderika predikan, på vilken även Paulus (Rom. 10:15) häntyder det anförda ingångsspråket ur Jesaja: O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. 

Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred! 

Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.

O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.

Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.

Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Lukas 1:26-38

Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål


I) Första delen

Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."

Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.

Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.

Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid. 

Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. - 

Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.

Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i


II) Senare delen

betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.

Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.

Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.

Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.

Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!

Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.

Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända. 

Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.

Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kall? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?

För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!

Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.

Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!

Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!

Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!

Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.

"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina kötts dagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.

O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.

Tillämpning

Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.

O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.

Den hårda himlen rämna fick,

i Jungfruns liv Gud själv nedgick,

den andre Adam, en av oss,

vem på vår jord vill nu förgås?

I Jungfruns liv det bröllop stod,

då Skaparen fick kött och blod.

Tänk vad vi äro adlade

långt över alla änglarna!

Ty ingenstädes skrivet står,

att änglarnas natur Gud får,

men läs Guds ord, så står däri:

Guds Son blev människa som vi!

Vi veta därför: han är mån

om släkten sin, Marias Son.

Han evig kärlek till oss bär,

hör på, så hoppfullt detta är!

Vår höge frände, hjälp din släkt!

Låt den som sover få bli väckt,

och av mandomsanammelsen

giv tröst åt väckte syndaren!

Bevara den som nåd har fått,

för släktskaps skull gör honom gott.

När någon så går härifrån,

tänk på ditt kött, du Mänskoson!

Allhelgonadagen - Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

 En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Första delen
OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Andra delen: OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!

Allhelgonadagen - Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Första delen
OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Andra delen: OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!

Allhelgonadagen 1796: Den starka och väldiga Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Första delen
OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Andra delen: OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!