Söndagen efter jul - Det gamla året, väl eller illa slutat

Låt oss bida, min dotter, till dess du får se vart ut det vill; ty mannen vänder icke igen, med mindre han gör det i dag en ända med. Så sade Noomi till Rut, då denna berättade för henne, att hon på hennes tillstyrkan hade legat vid Boas fötter. Vi läse dessa orden uti Ruts boks 3 kap, 18 v.

Den bibliska historien kan var och en läsa på sitt ställe uti hela dess sammanhang. Jag vill i dag göra därav en beveklig tillämpning.

Äntligen har ett viktigt stycke av nådatiden runnit oss ur händerna. O, huru många nådedagar hava vi icke överlevat; allt sedan vi sista gången slutade ett gammalt och begynte ett nytt år. Och för var dag, för var timma, för var månad och vecka skall du göra en dryg räkenskap, när den yttersta domedagen kommer. Sannerligen, den räkenskapen bliver dig odräglig, så framt du icke lagar att alla dina gamla synder, som i år bedrivna äro, bliva dig förlåtna.

Jag vill ännu giva dem hundrade och tjugo års dag, sade den långmodige Guden om det syndafulla folket, som levde före syndafloden. (1 Mos. 6:3). Han var så nådig emot dem, att han gav dem hundrade och tjugo års rådrum och betänketid. Så sade ock Gud om alla dessa själarna, som äro här i dag församlade, för ett år sedan sade Gud om dem alla: Jag vill ännu giva dem ett års dag till att besinna och bättra sig på. Jag vill låta det ofruktsamma trädet stå ännu i detta året, så länge jag gräver omkring det med lagens vassa spade, och göder det med evangelii starka sötma; om det så kunde bära frukt. (Luk. 13:8-9). Jag vill ännu ett år bära min nåd och barmhärtighet efter de obetänksamma syndare, där de löpa på helvetesvägen. Jag vill ännu ett år låta den och den sovande syndaren och synderskan leva; torde hända att de falla på bättringstankar och låta föra sig till rätta i år. Jag vill ännu ett år låta de blinda själarna leva i den och den församlingen, i det och det huset. Kanhända mitt ord får visa bättre verkan i år, än i fjol, på deras syndiga hjärtan. Kanhända de komma till att gå bättre till min nattvard i år, än de förra åren. Kanhända den och den ålderstigne satansträlen kunde ännu låta krossa och omvända det gamla stenhjärtat.

Så nådigt talade Gud för ett års tid sedan. Och det har skett efter hans ord. Syndare haver fått ett nådesår, som de aldrig borde ha fått, om det skulle hava gått efter rätten. Av detta gamla nådesåret hava vi intet mer än några dagar igen. Ack, på denne siste söndagen i hela året må vi väl bruka mina ingångsord: Låt oss bida, o syndare, till dess du får se vart det vill; ty Herren Gud i himmelen vänder icke igen, med mindre han gör det i dag en ända med. 

Ja, i dessa dagar gör Gud en ända med hela det gamla året. Ack, var ären I nu, I många dagar, timmar och minuter, som vi hava överlevat på ett helt års tid? Var ären I nu, I många nådefulla söckendagar, och I många välsignade sön- och helgedagar, då så många Herrens ord i alla kyrkor blivit utösta? I haven alla varit bättrings- och omvändelsedagar, på vilka mången själ hade kunnat räddas från den eviga döden. Var ären I nu, I många nåderika stunder, då Jesus i år har stått och klappat på våra hjärtan? O, huru hastigt ären I icke gångna ifrån oss!

Ack, vi må väl alla tala till Gud på denna dagen och säga: Si, mina dagar äro en tvärhand för dig, och mitt liv är såsom intet för dig. (Psalt. 39:6). Herren Gud vänder icke igen, med mindre han gör där i dessa dagar en ände med. Ack, ack, i dessa dagar gör Gud en ände med mången nådedag, som I haven haft i detta gamla året, och den nådedagen kommer aldrig mer tillbaka. Den är förlorad, som han aldrig hade varit till. I dessa dagar gör Gud en ände med månget genomträngande slag och styng, som Gud hade givit edra samveten i detta gamla året; och om han vill ännu vidare väcka på edra samveten i ett nytt år, det vet jag icke; men det vet jag, att aldrig ett enda samvetsslag utav dem I haven fått i år kommer någonsin mer tillbaka. I dessa dagar gör Gud en ände med mången uppväckande helgdag, då klockorna i tornen hava liksom ropat till kyrkfolket med gällande röster: Så vänder nu om, I avfälliga barn, så vill Gud hela eder av eder olydnad (Jer. 3:28).  Och om I villen nu gråta blod idag, så kunden I likväl icke med alla edra tårar kalla tillbaka en enda söndag, som i år har blivit försummad och ohelgad. De i år försummade sabbatsdagarna hava flutit bort, som en rinnande ström; de komma aldrig mera igen. I dessa dagar gör Gud en ände med många goda tillfällen till bättring, som du har haft under det gamla året. Ack, du har många gånger i år haft sådana sköna och herrliga tillfällen till att kunna övergiva synden och komma i förening med Gud, men du har icke passat på dem. Gud vet, om du nu någonsin får sådana tillfällen mera. Ack, man har kunnat säga om dig, o arma själ, i år, som det står i Matt. 3:2, att himmelriket är kommet hart när. Ack, himmelriket har många gånger stått ganska nära in på dig i hela detta förflutna året. Vad i Herrans namn har du tänkt på, som har skjutit himmelriket ifrån dig, och hastat till helvetet det fortaste du har orkat?

Men så visst som det är, att Gud vänder icke igen, med mindre han dessa dagar gör en ände med det gamla året, så innerligen och så hjärtligen önskar och beder jag till Gud, att icke syndare måtte vända igen, med mindre de i dessa dagar måtte vända igen med allt sitt forna ogudaktiga leverne. Ack, arma, eländiga, syndiga människa! Nu slutar du snart detta året. Nu är det som detta året aldrig hade varit till i tiden. Nu är det icke långt igen, innan det nya året tager sin början. Kan nu någon endaste förmaning i Kristus Jesus hjälpa, så beder och förmanar jag dig: Vänd icke igen med brinnande och andäktig bön, vänd icke igen med dina starka och högljudande bönerop till himmelen, vänd icke igen med mindre du i denna dag gör en ände med det obotfärdiga sinne, som du har haft i hela detta året. Så förlika dig nu med Gud, och hav frid; därutav skall du hava mycket gott (Job 22:21). Statt upp utur stoftet, statt upp du fångna Jerusalem, gör dig lös av ditt halsband, du fångna dotter Sion (Jes. 52:2). Betänk varav du fallen är, och bättra dig, och gör de förra gärningarna. (Upp. 2:3).

Ja, när du slutar året, så sluta dina synder. Gör nu, i Herrens Jesu namn, en ända med hela det ogudaktiga levernet, som du har fört i detta gamla året. Haver du i år bett djävulen anamma dig, ja, kanske bett honom det många tusen gånger, så gör nu i dag en ända med allt detta gruvliga svärjandet. Haver du i år förhärdat ditt hjärta emot alla de Guds ord, som du har hört på sabbaterna, så gör nu i dag en ända med allt sådant ohelgande av Herrens sabbatsdag; och får du fira någon sabbat mer på det nya året, så, för din salighets skull, fira den inte så illa som du har gjort i år. Haver du i år fört ett orenligt och otuktigt leverne, så gör nu i dag en ända med all sådan orenlighet, och låt Gud efter denna dag rena ditt hjärta och din vandel. Haver du i år levat som en arg och bitter djävul i eller utom hus, så gör nu i dag en ända med all sådan helvetes arghet och bitterhet, och för icke ditt arga hjärta med dig in i det nya året; ty då blir det dig ett förbannelsens år. Haver du i år gått ovärdigt till Herrens heliga nattvard, så gör nu i dag en ända med sådan ovärdig nattvardsgång; och upplever du någon nattvardsgång på det nya året, så låt nu omvända din själ, så att du kan gå fram till Herrens bord, som ett välberett Guds barn.

Ja, Herre, du store Gud! Nu rinner det gamla året in i evighetens stora ström! Se till, o Herre, att du kunde ödmjuka de hjärtan emot slutet av detta året, som icke hava låtit ödmjuka sig förr i år! Ack, Gud, vi ropa till dig av vårt innersta hjärtans grund, ja, Gud give att syndares samveten måtte bliva så vakna, att de med ett brinnande allvar måtte bedja denna bönen till Gud: Giv oss, o Gud, ett gott nytt år, / att var och en nytt sinne får / och i sin gamla synd ej står. Amen. Fader vår...

Evangelium Lukas 2:33-40

Genom Guds nåde betrakte vi nu på denna stunden

DET GAMLA ÅRET, VÄL ELLER ILLA SLUTAT

1) Av vem slutas året illa? och
2) Av vem slutas det väl?

O Herre Jesus, hjälp oss nådeligen för ditt blod och din döds skull! Amen.

Den första frågan, som jag i dag, i Herrens namn, föreställer i den
Förra delen
är denna: Av vem slutas det gamla året illa?

På denna frågan svarar jag nu:

Det gamla året slutas illa

1) av dem som stöta sig och falla på hörnestenen Kristus.

I vårt evangelium idag talas om, att när den gamle gudfruktige gubben Simeon kom upp i Jerusalems tempel på Jungfru Marie kyrkogångsdag, och denne gamle hedersmannen fick Herren Jesus i sin famn, och hade lagt honom på sin arm, så pekade han (ty det lär han säkert hava gjort) på det dyra välsignade barnet, som han hade på armen, och han sade: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse. Han ville säga: Si, denne Jesus, som jag nu håller i min famn, han är en hörnsten, på vilken många tusende själar falla och få en dödlig stöt till helvetet och evig fördömelse! Si, denne Jesus, han är ock en sådan hörnsten, som många själar resa sig upp på genom en sann bättring och själaförändrande tro, och varda genom denna hörnstenen i evighet saliga.

I den heliga Skrift liknas Guds rättrogna församling vid ett stort stenhus. I detta huset äro de tolv apostlarna och alla profeterna ganska betydliga stenar, ja, vart och ett Guds barn är en sten däruti, som Petrus skriver till de trogna själarna: I ock, såsom levande stenar, uppbygger eder till ett andligt hus, och till ett heligt prästerskap. (1 Petr. 2:5). Men jesus Kristus är uti detta huset översta hörnstenen (Ef. 2:20). Nu på denna hörnsten borde alla syndare uppstå i en uppriktig omvändelse. Men är det icke klagansvärt? Är det icke jämmerligt och förskräckligt? Må icke alla Guds barn gråta och söra däröver, att här skola vara oräkneliga syndare, som göra ett ömkligt fall på denna välsignade hörnsten, och taga därvid en så stor skada till sina fattiga sälar, att man kan säga om dem, som det heter i Matt. 7:27, om den fåvitske mannen, vilken byggde sitt hus på stranden: Huset föll omkull och dess fall var stort. Ja, visserligen var det stort; ty den, som faller i helvetet, han gör utan tvivel ett stort fall! O, ve och förbannad den själen, som tager denna dödliga stöten i evighet! Jesus talade en gång några högst märkliga ord härom. Han sade: Vilken som faller på denne, han varder krossad, men uppå vilken han faller, den slår han sönder i stycken. (Matt. 21:44). O Gud nåde den människa, på vilken hörnstenen Jesus faller! Faller han på dig, när din själ skall fara utur din kropp; faller han på dig, när Över-ängelns blåser ut den yttersta domen, så blir det dig en tung sten att bära. Sannerligen, om du ock hade varit än så stor och bred i denna världen, han slår dig ändå sönder i stycken.

Men nu kunde någon syndare komma och ursäkta sig och säga: Här står i evangelium idag, att Kristus är satt till ett fall för många själar. Är han satt till ett fall, så att människor kunna stöta sig på honom till fördömelse, så rår jag ju icke för att jag bliver fördömd. Då rår ju Gud därför, som har satt sin Son Kristus mig till ett fall. Härtill svaras: O människa, vem är du, som vill träta med Gud? Haver icke en pottomakare makt att göra av en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder (Rom. 9:20-21). Gud rår visserligen icke för om du, säkre syndare, en gång med ack och ve bliver kastad uti helvetets djupa avgrund. Jag vill upplysa detta med en enfaldig liknelse. Om en blind man, eller en annars vild, ostyrig och obetänksam människa kommer löpande och springer tvärs på en hörnsten, och stöter sig på stenen så illa, att det blir deras död; icke är hörnstenen skuld till detta dödliga fallet? Nej, den ene var ju blind; hans blindhet var orsaken till att han föll. Den andre sprang ostyrigt och utan tanke; han må skylla sin ostyrighet för det att han föll, men alldeles icke stenen. Och just så förhåller det sig här. Hörnstenen Jesus är satt till syndares salighet, men icke till deras fördömelse; till deras bästa, men icke till deras värsta; till deras himmel, men icke till deras helvete. Och att han nu likafullt bliver många själar till fall, det är icke hans skull. Vad rår hörnstenen Kristus för det, att en andligen blind själ i sitt själamörker faller till döds på denna stenen och bliver i evighet förtappad? Vad rår hörnstenen Kristus för det, att en vild och rasande syndaträl, som kommer löpande i sina synder som en vild häst i striden, vad rår han för det, att denne syndaren löper emot på stenen Kristus och mister paradiset och saligheten därvid?

Nej, syndare, du har dig själv att skylla för sådant! Jesus är alldeles oskyldig i ditt blod. Menar du, att jag lust haver över den ogudaktiges död? säger Herren, Herren, och icke mycket mer att han omvänder sig ifrån sitt onda väsende och lever? heter det i Hesekiel 18:23.

Det gamla året slutas illa

2) av dem som emotsäga Kristus

Då Simeon höll Herren Kristus i famnen, sade han även om honom: Si, denne är satt till ett tecken, vilket emotsagt varder. Under dessa förtäckta ord syftar han på Kristi lidande, emedan Kristus under sitt lidandes tid blev ganska mycket emotsagd. Men jag tager mig därav tillfälle till att visa, huru Herren Kristus ännu i denna dag är ett tecken, som av syndare emotsäges. Här tages liknelse av en skjuttavla, som soldater ställa upp och skjuta till måls på. En sådan skjuttavla är Herren Jesus Kristus. O, huru vågsamt, huru dristigt och fräckt hava icke syndare i alla tider skjutit till måls på denna himmelens tavla! Men aldrig, aldrig har han varit så emotsagd förr, som han är nu i dessa yttersta världens tider. Nu emotsäga de förmätne syndare Kristus, och alla hans dyra och heliga ord.

När Kristus säger: Du skall vara dinom trätobroder benägen till vänskap snart (Matt. 5:25), så vågar du, o syndare, motsäga din Frälsare! Du talar emot honom och säger: Jag kan väl icke vara så benägen till vänskap heller, när min nästa har gjort mig alltför mycket emot.

När Kristus säger: Är det så, att någon slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till. Och om någon vill gå till rätta med dig, och taga din kjortel ifrån dig, låt honom ock hava kåpan med. (Matt. 5:39-40). När Kristus detta säger, så sätta syndare sig emot honom. De säga: Frälsaren begär sådant, som strider emot all billighet. De säga: bliver jag icke salig, förrän jag lämnar bort både min överrock och underrock till orättfärdiga rövare, så bliver jag aldrig salig; och så eftergivande kan aldrig någon människa bliva. Vem kan stå stilla, och låta slå sig på det högra och vänstra kindbenet? - O, usla människa! Huru dristar du dig emotsäga Kristus? Ett så eftergivande sinnelag fick du, om du lät Gud förändra ditt hjärta.

När Kristus säger: Älsker edra ovänner, görer dem gott, som hata eder, välsigner dem, som eder banna, och beder för dem, som eder orätt göra (Luk. 6:27-28), så drista sig de högmodiga syndare att emotsäga Kristus. De säga: O, vem kan vara mild och god emot sina fiender och hatare? Vem kan önska Guds välsignelse över den som står och förbannar mig? Vem kan bedja gott hos Gud för den som gör mig all orätt och skada? Kristus befaller sådant, som är omöjligt för oss syndiga människor. - Vad talar du, usla mullklimp? Skall du emotsäga Herren Kristus, din Frälsare? Det vore icke omöjligt för dig, om du bara ville låta omvända dig ifrån mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud. Ack, huru skola väl sådana sluta det gamla året, som emotsäga Kristus och alla hans ord? O, de kunna ju aldrig sluta året väl; utan de måste sluta det i en olycksalig och förbannad stund.

Det gamla året slutas illa

3) av dem som tjäna djävulen och synden natt och dag.

Den gamla, gudliga änkan Hanna, hon tjänade Gud med fasta och böner natt och dag, står det i dagens evangelium. Men vem tjäna de flesta våra kristna nuförtiden? Tjäna de Gud? O, Gud nåde dem så visst som de alldeles icke tjäna Herren, sin Gud, utan djävulen, den gamle ormen, den store draken - honom tjäna de. Ja, den lede satan i helvetet, han har långt flera tjänare och tjänarinnor i våra tider, än Gud i himmelen! Vem tjäna väl våra svärjeandar och edebukar? O, de tjäna ingen annan än den herren, som de så troget åkalla och anropa. Vem tjäna väl våra många drinkare?  Vem tjäna de på sina krogar och supställen? O, de tjäna själva den orena anden med allt detta fördömda fylleriet! Vem tjäna väl dessa förstockade girigbukarna, som med sådan iver arbeta med jorden och det jorden tillhör, som här ingen himmel vore till? O, vem skulle de väl annat tjäna, än satan själv? Det är han, som hänger ett sådant täckelse över ögonen på dem, så att de fara endast efter världsliga ting, och förgäta det förnämsta, omsorgen om själen. Du tycker väl att du tjänar Gud, när du gör din gudstjänst om söndagen i kyrkan. Men ve dig, du förblindade själ! Du kan ingen gudstjänst hålla, så länge du ingen bättring har gjort. Nej, du håller en djävlatjänst mitt i själva kyrkan, ty all den andakt som du visar när du sitter där är idel skrymteri. Du hycklar och gycklar inför Gud, och med detta skrymteri tjänar du djävulen.

Ack, ack, de äro icke många i kristenheten, som kunna med ett gott samvete säga till Gud: Si, jag tjänar dig i mång år, och haver aldrig gångit av ditt bud. (Luk. 15:29). Ack nej! Fast mera äro här oräkneliga syndare, som i dag kunna säga till djävulen: Si, du arge djävul, jag har tjänat dig i hela detta gamla året, och i många år, och haver aldrig gångit av ditt bud. Men huru skall året slutas, när det slutas i syndens och djävulens tjänst? O, det kan ju icke annat, än slutas illa!

Av vem slutas då det gamla året väl? Härpå skall svaras uti den

Andra och sista delen.

Det gamla året slutas väl först och främst av sanna och verkliga Guds barn. Ack, den som nu i dessa dagar är innerligen väl känd och bekant med sin Gud, den som har bragt sitt syndiga kött upp på korset, och korsfäster det dagligen mer och mer, den som har låtit Gud förstöra djävulens sinne i sitt hjärta, och har nu Jesu sin Frälsares sinne; o med vilken glädje kan icke en sådan själ sluta året! Hennes samvete gnager henne icke för hela detta gamla året.

Men kan du icke sluta året som ett Guds barn - ja, Herre Gud, de äro tunt sådda som kunna sluta det så väl! - kan du ej det, så vore det ändå väl, om Ordets svärd finge gå genom din själ innan året slutas, till en sann omvändelses saliga begynnelse! Den gamle Simeon vände sig till Jungfru Maria, då hon på sin kyrkogångsdag hade fram Kristus i templet, och han sade till henne: Ett svärd skall gå igenom din själ. Så heter det i dagens evangelium. Säkert mente Simeon därmed någon ganska skarp frestelse och anfäktning, som Maria skulle råka uti. Ja, visserligen haver denna heliga Jungfru icke varit utan stora frestelser; ty de största Guds barn hava det största korset. Ja, ja, syndare, ett anfäktnings svärd måste också gå genom din själ, om du skall kunna sluta detta gamla året väl. Efter du vast Gudi kär, så måste det så vara; utan anfäktning måste du icke bliva, på det du skulle beprövad varda, sade ängeln till Tobias (Tob. 12:13).

Sannerligen, det går icke så lätt att få en frälst själ och bliva salig, som folket inbillar sig. Det avlöper icke med lek och lust, när nåd och vänskap skola vinnas hos Gud. De lata själarna, som ingen möda vilja hava för himmelen, de komma ock aldrig därin. Saligheten vinnes icke därmed att du sitter som en död bild i en kyrka, söndag på söndag. Begynn nu din bättring med allvar innan det nya året börjas! Du skall få se och känna, att ett anfäktningssvärd skall gå genom din själ. Men härda då ut med Gud, så skall du åtminstone kunna sluta året väl, fastän du har begynt det illa.

Tillämpning

Nu är då, i den heliga Trefaldighets namn, denna predikan slutad; och sålunda hava vi sett årets sista Söndag på ryggen. Tag nu fram skuldregistret innan året slutas, och se efter huru du står till boks hos Gud i himmelen för hela detta gamla året. Vad haver du gjort? Din broders blods röst ropar till mig utav jorden, sade Gud till den blodiga brodemördaren Kain (1 Mos. 4:10). Dessa den store Gudens ord tager jag nu i min mun, och jag ställer dem, i Herrens nit och anda, till var och en själ, som denna predikan i dag hörer. Syndare, vad haver du gjort i hela detta gamla året, som nu snart slutas? Huru haver du levat i år? Hurudana hava dina tankar, hurudana hava dina ord och hurudana hava dina gärningar varit? Huru har du i år förhållit dig emot din Gud, huru emot din nästa och huru emot dig själv?

Här frågar jag allraförst de unga själarna, som äro här i kyrkan: O, I unga, vad haven i gjort? Huru haven i levat i år? Ack, tagen denna söndags evangelium, och läsen vad här står om det dyra barnet Jesus, som i denna högtid blev fött. Barnet växte upp, heter det, och förstärktes i andanom, och uppfylldes med vishet, och Guds nåd var över honom. Hören I detta, I barn, I ynglingar, I jungfrur? Sådana barn borden I hava varit i år, som barnet Jesus var. Så borden I hava levat, som detta barnet levde. Jesus växte upp, och förstärktes i andanom. Men nu i dessa gudlösa tider, nu växa de flesta barn upp, icke som Jesus, utan som djävlar. De förstärkas icke i andanom, utan förstärkas i köttet, de förstärkas i synden och det onda, de förstärkas i alla helvetets odygder, ja, I arme barn, många ibland eder hava i år blivit starkare till att tjäna satan, än de voro det förra året. Barnet Jesus uppfylldes med vishet, men våra barn och unga människor nu för tiden, de uppfyllas med dårskap i stället för vishet. Guds nåd var över barnet Jesus; men Guds vrede vilar över de flesta barn i våra dagar. Ack, kära hjärtans barn, det går er aldrig väl till slute, om I hållen uti med detta syndiga levernet. Ångren eder av hjärtat nu mot slutet av detta gamla året. Bättren eder, kära barn, medan I ännu orken synda! Gud låte oss få se, att det blir andra barn utav eder, när det nya året kommer! Gud låte eder då bliva lika barnet Jesus!

Därnäst I gamle, i ålderstigne människor! Vad haven i gjort under loppet av det gamla året: haven I levat som den gamla hederskvinnan Hanna, som omtalas i evangelium idag. Hon var vid fyra och åttio år, och ändå kom hon aldrig bort utur templet, tjänandes Gud, med fasta och böner, natt och dag. Ack, Gud förbarme sig! Här äro icke många gamla människor, som likna denna ålderstigna änkan. De flesta äro gamla till åren, och gamla i satans tjänst. Men jag klappar ännu en gång på edra gamla, stenhårda hjärtan innan året tager slut. Än är ljuset med eder till en kort tid. Vandrer medan I havern ljuset, att mörkret begriper eder icke. (Joh. 12:25).

Och härmed tager jag nu farväl av det gamla året. Farväl, du gamla år! Dig har jag en gång sett, och får nu snart aldrig se dig mera. Farväl, du gamla år! Gud stryke ut mina syndaräkningar med Kristi blod innan du alldeles slutas! Farväl, du gamla år! I år jag mycket har, ja, gräsligt mycket brutit! Gud hjälpe mig nu till att kasta bort alla mina synder, som en gammal söndersliten klädning! Gud låte mig få ett sådant sinne som Jesus i det nya året! - Ack, ack, på domedag skall det svaras för allt. Så skall det också svaras för detta året.

Farväl, farväl du gamla år!
Jag nu på brädden av dig står.
Jag böjer mina hjärtans knä
inför min Gud, min Frälsare.
Ack! att ej i det nya år
oångrad synd med själen går.
Amen!

Första söndagen i advent - De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Femtonde söndagen efter Trefaldighet - Bästa vägen att komma till grundlig övertygelse om den kristliga lärans gudomliga sanning

Nu tro vi, icke för ditt tals skull; ty vi hava själva hört, och veta, att han är visst Kristus, världens Frälsare. Det var fordom ett folk på en mörk ort, som gjorde så saligt bruk av ett enda nådens besök, att besökande nåden satte folket i frälsningsbekymmer, bekymret verkade förlägenhet, förlägenheten förde till Jesus, Jesus skänkte dem ett verkligt trosliv, och nya livet visade sig i gudomlig överbevisning av detta äkta, förträffliga slag: Nu tro vi, icke för ditt tals skull; ty vi hava själva hört, och veta, att han är visst Kristus, världens Frälsare. (Joh. 4:42)

Lärgiriga och tänkande åhörare, av nådhungriga hopen särdeles, taga mig säkert icke till misstycke, att jag före all överlagd tillämpning av dagens text, i behöriga sammanhanget anför den Bibelns historia, där valda inträdet förekommer, i synnerhet som historien verkligen är förunderligt dråplig och i varjehanda starka betraktelser makalöst inlockande. I veten själva, värdaste åhörare, all min påminnelse förutan, att jorden har en gång stått under så behaglig tid, och jordrikets inbyggare en gång överlevat så angenäm salighetsdag, (Jes. 49:8, 2 Kor. 6:2), då himmelens och jordens allrådande Skapare (Kol. 1:16), gudomens andre person, med människonatur omklädd, i en tid av något över 30 år gått på jorden.

Allt är skönt, allt förträffligt och välsignat, vad evangelisterna berätta oss om denne person för all den tid jorden hugnades av hans synliga övervaro. Jag må se på mandomsanammelsen i Jungfru Marias liv, på födelsen i stall, på uppfostringen i Nasarets stad, på dopet i Jordan och de uthärdade frestelserna i öknen; allestädes möta min uppmärksamhet, till och med i hans djupaste förnedring, likså många skönheter såsom ropande röster: Människa, se, där är din Gud! (Jes. 40:9).

Kommen allenast till början här i inträdet och gören levande Guds Son sällskap ur bistra frestelseöknen in i judarnas land, kommen och förlusten eder av hans oförlikneliga läror, hans gudomliga under, hans människokära hjärta, hans helga allvarsamhet, hans lockande mildhet, egenskaper, som tillsammanstagna alla utmärka Frälsarens aktningsvärda person och framlägga hans stora, hans intagande karaktär på de tre sista så kallade läroämbetsåren.

Lågande av kärlek till människor, människor, vilkas natur han antagit, vilkas synder han bar (Jes. 53:12), och för vilkas salighet han på jorden kommit, var det hans kära göromål på dessa trenne åren, att som god herde (Joh. 10:11) uppsöka borttappade, igenhämta förvildade, förbinda sargade, stärka svaga och sköta särskilda får i särskilda själatillstånd efter särskilda behov (Hes. 34:16). Hans lust att i så måtto frälsa själar kände alldeles inga gränser. Det var honom icke nog, att hålla sig med sin välgörande frälsningslust inom egna landsmäns, inom Judeens landamären; icke nog att kunna rädda judar, borttappade fåren av Israels hus (Matt. 10:6; 15:24); utan den gudomliga kärleken i hans människoömma bröst drager honom utom Judalandets gränser till ett folk av uselt sammanblandad judisk och hednisk religion, blinda samariter. Förunderligt!

Då hans lärjungar utskickades, att för själar predika Guds salighets evangelium, gav han dem till noggrann efterlevnad denna allvarsamma förmaning: Gå icke i de samariters städer (Matt. 10:5), och gör nu likväl själv i egen person i Samarien ett nådebesök; men vad gjorde icke den brinnande kärleksglöden, den Herrens lågan (Höga Visan 8:6) som alltid så ljuvligen värmde och till kärlek mot syndare eggade hans heliga hjärta? Vägen drog en gång genom Samarien, där det arma folket satt nästan i hedendomens midnatt och otrons dystra skugga. Välsignade Frälsaren kommer till en av ortens städer, som kallades Sichar. Vid sjätte timman, eller efter vår räkning klockan tolv på dagen ungefär, hinner han fram till staden; och som han var bröderna i alla oskyldiga och på det hela icke syndiga svagheter lik (Hebr. 2:17, 4:15, 5:2), kunde således både törsta och avmattas, sätter han sig, av törst betagen och solhetta mattad, ned vid en tätt in mot Sichar stad belägen källa, som kändes på hela orten under namn av Jakobs brunn, från den tid patriarken Jakob denna källa uppgrävit och under vistandet på stället nyttjat.

Han var icke så fort till källan framkommen, som lärjungarna åt staden inskickades i ärende att köpa mat; men under deras frånvaro, vad händer? En kvinna av stadsborna, alltså en samaritisk kvinna, kommer ut, efter stadsfolkets vana, att hämta vatten.

- - -


Bästa vägen att komma till grundlig övertygelse om den kristliga lärans gudomliga sanning: Vilken som vill lyda Guds vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gud.

Första delen
Vilken som vill lyda Guds vilja, rörande syndaeländets grundliga upptäckande, han varder förnimmande om vår lära om ett natursfördärv är av Gud.
- - -

Andra delen
Vilken som vill lyda Guds vilja rörande Guds Son, och den föreskrivna levande tron på honom, han varder förnimmande om vår lära om en Guds Son och sådan tro är av Gud.
- - -

Tredje delen
Vilken som vill lyda Guds vilja rörande helgelsen eller så kallade dagliga förnyelsen i Guds Sons tro, han varder förnimmande om vår lära om denna helgelse är av Gud.

Här, liksom i de tvenne förra predikodelarna, underställas trenne anmärkningar vår forskande eftertanke.

- - -

Trettonde söndagen efter Trefaldighet - Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår

Genom hans sår äro vi helade. 

Värdaste åhörare! Det är sött och ljuvt till att höra Esaias, som likväl levde i Gamla Testamentet, i sitt 53 kapitels 5:e vers tala så närgånget om Frälsarens sår och syndares frälsning genom hans sår. Genom hans sår, säger han, äro vi helade.

Men nästan vart ord i detta vårt lilla ingångsspråk förtjänar vår ömmaste eftertanke. Allraförst är det märkvärdigt, att Esaias talar om ett enda, och icke om flera Frälsarens sår; ty just ett sådant ord förekommer i Guds Andas eget språk; man vet ju annars, att vår gudomlige Frälsare blev sårad på flera ställen under sitt bittra Långfredags-arbete, och att hans gudomliga lekamen undfick fem sår, oberäknat den otaliga mängd sår, som gisslandet och törnekröningen efterlämnade. Dessa sår förekomma likväl profeten liksom ett enda tillsammans; den välsignade Frälsaren, som Guds Anda så livligen målade för hans fattiga och förlägna hjärta, förekom honom alldeles överfull med sår; ty han tyckte sig icke kunna göra någon skillnad emellan hans sår, emedan hela Jesu kropp, från fotabjället allt upp till huvudet syntes honom vara hopgrodd i ett enda sår; och sannerligen, mina vänner, om man noga betänker saken, och är någorlunda van att följa sin Herre och Frälsare på spåren igenom all hans blodiga lidandes skådeplatser, så ser man lätt, att de fläckar varit få som funnits sårfria på hans heliga lekamen.

Vidare har ordet äro i vårt inträdesspråk en väckande betydelse. Det är märkligt, mina vänner, att Esaias talar i hela detta kapitel, varav vår ingång är tagen, om Frälsarens medfart, i synnerhet under sitt smärtfulla lidande, såsom hade det då redan skett, och han själv varit åsyna vittne till alltsammans. Han talar om Frälsarens uppburna förakt av egna landsmän, såsom hade han själv sett huru ovärdigt de behandlade honom, just därför, att han älskade dem, bevisade honom hat för hans kärlek och ont för gott. Han talar om Frälsarens hårda själakval och arbete, såsom hade han själv varit med honom Långfredagsnatten i Getsemane, och sett huru han vankade av och an, än till sina lärjungar, än ett stenkast från dem, och visste knappt varthän, under det han kastar sig ned på blotta marken och beder i blodsvett och tårar. Han talar om Frälsarens tystnad under de lögnaktigaste beskyllningar, om han villiga utledande till Golgata, som hade han själv sett huru saktmodigt detta Guds Lamm kunde tåla de största oförrätter man gjorde honom, ja, som hade han själv gjort de gråtande kvinnorna sällskap genom Jerusalems stadsport till Golgataberget, och sett sin salighets Gud, utan minsta förbannelse-önskning över sina plågare, gå och bära ett tungt kors på sina ömma och svidande skuldror. Han talar om Frälsarens skamliga upphängande mellan två ogärningsmän, såsom hade han själv med Johannes och Maria stått under korset, och sett den allraheligaste räknad bland ogärningsmän. Han talar om Frälsarens förbön för sina fräckaste mördare, som hade han själv hört dessa nådefulla orden av hans bleknade mun: "Fader, förlåt dem det: ty de veta icke vad de göra." Han talar om Frälsarens begravning, såsom hade han själv hulpit Josef och Nikodemus att lägga honom i den nya graven; och här i vårt ingångsspråk talar han om hans sår, såsom hade han själv med egna ögon sett honom i den märkliga gestalten, varuti Pilatus ledde honom ut för judarna; och sade: "Se människan!" Därför säger han: genom hans sår äro vi helade.  Just på samma sätt som denna saken var för Esaie fattiga hjärta, just på samma sätt måste den vara dig, min vän, för hjärta och sinne - du må vara vem du vill som mig hörer - så vida det annars skall stå väl till med dig; den sårade Frälsaren måste vara dig så närvarande, som hade du sett honom på själva den dagen, då han stod brudgum i sin sårade dräkt för din och sin trolovade bruds räkning. Han fick väl sina sår för flera hundra år sedan, men skall han icke fått dem förgäves, skall du hava någon salig nytta av dem för din själ, så måste det icke vara dig annorlunda, än som hade han fått dem i dag, icke annorlunda, än som vore han i dag hudflängd, i dag törnekrönt, i dag korsfäst och i dag till döds blödd. Ja, alla dagar måste vara dig i tron idel Långfredagar, all veckor idel dymmelveckor, och din erfarenhet måste vara just densamma.

På berg, i dal, och var du är,

är han, din Frälsare, dig när.

Sedan är ock det ordet vi i vårt ingångsspårk begagnat ganska märkvärdigt. Genom hans sår äro vi helade, säger profeten. Vi helade, vilka vi? Esaias kan härmed förstå hela människosläktet i allmänhet och Guds benådade i synnerhet. Förstår han hela människosläktet i allmänhet, så är hans mening i ingången denna: Genom hans sår kan vem som vill, han må vara aldrig så stygg, hård, syndig och på alla kanter förbannad, komma till hälsa för sin arma själ, om han ej annars med flit vill behålla eländet. Och här hade Esaias ganska rätt; ty här är väl ingen så vederstygglig syndare inför Gud, att han ej också kostat Frälsaren många svidande sår, och kunde således för hans blods och sårs skull bliva räddad, så snart han icke med händer och fötter arbetar emot sin egen räddning. Går nu någon åt förtappelse, så kan Jesus taga himmel och jord till vittne, att han är oskyldig i hans blod; ty läkedomen och hälsan i hans sår nekas honom ej mer än andra, så länge nådetiden varar; men säkert är det att Esaias med ordet vi menar sig och alla Jesu redliga vänner, före och efter sig i alla världens tider. Vi, vill han säga, vi som i vår uppvaknade själanöd icke sågo oss någon annan tillflykt, varken i himmelen eller på jorden, än till Jesu sår, så vida det skulle bliva väl med oss, vi som blivit i dessa såren så grundligen läkta, att vi knappt själva veta, vart sjukdomen har tagit vägen, vi, som ifrån denna välsignade stunden icke funno och icke vilja trivas på något annat ställe, än i dessa såren; vi äro de, för vilka den käre Frälsaren egentligen håller sina helbrägdagörande sår öppna. Genom hans sår äro vi helade. Ack, att här vore mången i kyrkan i dag, som kunde räkna sig ibland dessa saliga. Vi sårade stackare äro här nog av. Jesus give, att de alla kände sitt tillstånd, så skulle läkedom och rening i Jesu sår visst icke tryta dem mera än läkedom för lekamliga åkommor. Efterdöme häruti uppvisar dagens heliga Evangelium.

Mildaste Herre Jesus, du himmelske själaläkare, du känner bäst både dem ibland oss, som svida under sina sår, och dem, som icke veta därav. Skänk mig kraft, att i dag ur ditt ords rika fatabur kunna framtaga både nytt och gammalt för var och en av dessa syndare! Låt denna enfaldiga predikan, du giver mig nåd till att hålla på denna stunden, bevisa sig såsom spjut och naglar i alla andligen sårades hjärtan! Låt dem icke kunna trivas, icke vara nöjda med sig själva, förrän de fått läkedom i dina sår; och bevara dem, som redan fått den, att de må behålla den till dess de i dina sår insomna! Hör mig, min sårade Frälsare, då jag ber dig därom i din egen bön: Fader vår...

Votum.
EVANGELIUM Lukas 10:23-37

Herre, helga och led oss i din sanning; ty ditt ord är sanning! Amen.

Betraktelse: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår
1) De andligen sårade syndare
2) Deras läkedom
3) Deras hälsa

Jag är allt full med syndasår,
ack, låt din hand mig hela!
Jag är helt blind och vilse går,
din nåd låt mig ej fela!
Jag är helt svag, förbarma dig,
förlorat får, men uppsök mig,
och hjälp av idel nåde!



FÖRSTA DELEN: De andligen sårade syndare

I vår upplästa text omtalar Jesus en man, som på sin resa från Jerusalem till Jeriko kom i rövarhänder, blev avklädd och sargad, samt lämnad halvdöd på vägen. Man kan väl ej tänka sig en människa i svårare belägenhet än denna, helst sedan de förbifarande ingen hjälp visade honom. O vad han måste ha utstått och lidit, seende döden allt närmare nalkas med var droppe blod, som rann ur de oförbundna såren! I huru mycket värre tillstånd måste icke då i andlig måtto den syndare vara, som känner syndens djupa sår svida i sitt hjärta, utan hopp och den oljas ungjutelse, som kan stilla svedan och läka dem. Jag har föresatt mig i dag visa eder en andligen sårad syndare, och låt oss nu se till vad det är för en stackare.

Var och en som vandrar sin tid fram med ett otacksamt hjärta för all sin Herres och Frälsares möda, ha må då antingen visa denna sin otacksamhet i hemliga eller uppenbara synder, eller dölja den under ett här i världen vackert och ärbart leverne - han är en andligen sårad, men hård syndare. Hela Jesu liv var ej annat än en kedja av idel möda, och av alla hans dagar, såsom mödosamma dagar, var Långfredagen den mödosammaste. För all denna sin möda vill han intet annat hava till sin belöning än syndares arma hjärta. Neka vi honom nu den ringa lönen, och lämna det antingen rent av åt satan eller världen, som intet ont slitit för det, eller ock åtnöja oss med att litet hyfsa upp det med granna moraler och stränga sederegler, men bibehålla därunder vår gamla kallsinnighet emot den kära Frälsaren, så har han ju mödat sig intill blods förgäves, så betala vi ju hans kärlek med otacksammaste köld och hans trohet med svartaste otrohet.

Kanske de borgerligt ärbara stickna vid en sådan påminnelse i kyrkan, och svara mig tilläventyrs i sina tysta hjärtan: det är en oförtjänt beskyllning att vi äro otacksamma mot Frälsaren; vi tänka ju så ädelt, vi leva ju så dygdigt vi någonsin kunna: vad vill man mer begära av oss? Mina kära vänner, eder fattas mycket, fast I ännu icke låtit smörja edra ögon med ögonsalva, så att I sen att eder fattas ett andligen fattigt hjärta, som ej vill veta av annat än Jesus Kristus och honom korsfäst. Eder fattas den välsignade övertygelsen, att I med allt edert yttre nit, det vare än så lysande och vackert, liggen under förbannelsen och kunnen ej hjälpas på annat sätt, än att I med all eder dålighet krypen fram till syndares vän. Kortligen: eder fattas tro på Frälsaren, och med tron fattas eder allt: syndernas förlåtelse, samvetsfrid och evig salighet. O, tillåten en välmenande vän, som, så usel han här står, ömmar för edert eviga bästa, i förtroende säga er: kära hjärtan, om I så tvådden eder med lut, och togen där mycken såpa till, det är, om I viljen sira eder gamla Adam med aldrig så många dygdiga föresatser, om I viljen leva aldrig så vackert i utvärtes måtto, så doppar dock Guds Ande eder i träck, det är, han visar eder tusende syndastyggelser, som I aldrig kommen väl ifrån med allt edert eget bemödande, och edra kläder varda eder illa ståndande, det är, I kunnen med all eder skenfagra dygd omöjligen för Gud bestå, när I för domen skolen framgå.  Med allt edert tvättande i egna rättfärdighetens lut och spåa, synes eder syndadräkt lika klar i Herrens ögon, ty I skolen veta att han har ögon såsom eldslågor. För honom är allt orent, så länge det ej kommit i Jesu händer.

Men detta vare i allmänhet talat, låt mig också tala något isynnerhet om den andligen sårade syndaren. Han föddes med synd och i synd till världen, ty allt ifrån den stunden, som satan insprutade arvsyndens arga gift i våra hjärtan, allt ifrån den stunden har ännu ingen människa blivit född till världen, som icke med David måste bekänna: Se, jag är av syndig säd född och min moder haver mig i synd avlat. (Psalt. 51). Men det må vara med den medfödda synden, arvsynden, huru det vill: Guds Ande skulle ändå kunna hjälpa, så framt syndaren, när han kommit till förståndsåren, icke ökte denna synd med grymma verksynder, lyssnade för mycket till den stojande och lockande världen, vecklade sig för långt in i satans snaror, och, som är det farligaste, trängde ifrån sig måna kraftiga väckelser och rörelser i hjärtat; men just härigenom är det som själen slutligen kan bliva så fasligt syndbesmittad, att där svårligen kan bliva någon rening utav.

Med sådana syndbesmittade själar borde förfaras som med de spetälska i forna tider, och varom kan läsas utförligt i 3 Mos. 6. De instängdes alldeles för sig själva, ingen fick nalkas dem, och detta var icke underligt, ty det onda smittade och utbredde sig lätt. Således måste den arme uslingen ligga där allena, utan hjälp, utan skötsel, utan vänner, utan läkare, och ängsligt räkna var stund intill dess den välgörande döden kom och gjorde ett önskat slut på hans odrägliga lidande. Ve dig, du andligen besmittade syndare! Tänk, om du i ett sådant tillstånd kallas från denna världen, så kan deu aldrig komma in i det himmelska Jerusalem, ty dit kommer intet, som besmittligt är (Upp. 21:27). Nej, du måste låta bekväma dig att tillbringa hela evigheten utan Guds åskådande, utan allt åtnjutande av det eviga, herrliga livet bland de utvalda i Guds glädjeboningar.

Vidare är en sådan syndare lik en spetälsk däri, att han är en styggelse för människorna och en ohygglig syn för alla. Så är ock i andlig mening den med syndasår överhöljde syndaren en ohygglighet inför Herren: 1) i sina böner, ty de äro falska kyssar, varmed han förråder sin Frälsare och liksom ber honom om lov att få synda i fred, 2) i sin kyrkogång, ty han är densamma syndabocken den ena söndagen som den andra; han är 3) en ohygglighet inför Herren med sin nattvardsgång, ty han vågar sig fram till Jesu bord med ett hjärta, som aldrig med allvar känt sin synd och allraminst längtat efter någon rening därifrån; 4) är han en ohygglighet inför Herren med sina bästa gärningar inför världen, ty de härflyta icke ur ett hjärta som har Jesus rättsligen kär, och då kan de aldrig behaga Herren. Ännu en sak: liksom en spetälsk lätt kan nersmitta hela hus, städer och byar, likaså den med syndasår bekajade själen. Likaså visste som det är, att ett enda benådat Guds barn i ett hus kan vara ett medel i Herrens hand att rädda många med sig; så visst är det ock, att en enda obenådad människa i ett hus, i en stad, i en by, kan vara ett verktyg i fiendens hand till att smitta många flera med sig, och draga dem bakom ljuset. Så visar erfarenheten att det även går till i andlig måtto. Ja, värdaste åhörare, det är otroligt vad en förhärdad syndare kan bidraga till många andras ofärd och besmittelse! Och dessa bliva så mycket farligare, om han är satt i den belägenhet, att han med världens makt, jordiskt anseende, kan tillika verka och förleda. - Sådan är teckningen av den med andliga syndasår betäckte syndaren; låt oss nu i vår kristliga predikans

ANDRA DEL

kortligen tillse vad läkedom som till hans botande erbjudes.

Här bliver nu frågan den, om en sådan syndare, som jag nyss för er beskrivit, kan någonsin bliva renad? Jo, svarar jag; visst icke för att styrka någon i sin syndasäkerhet, utan blott för att förherrliga min Frälsares kärlek. Visst är det möjligt, så visst, att jag vågar på hans blodiga försonings vägnar försäkra, att så länge den kostbara salighetens dag varar, så är ingen syndare för stor inför Herren. Den samme Frälsaren, som renat så många från spetälskan, detsamma Lamm, som burit världens synder, har än i dag både vilja och makt att bota och rena botfärdiga syndares sår, om de ock, som Job, voro därmed överallt betäckta, och intet helt på deras kropp, utan, som Esaias säger (1:6) fulla av sår, svullnad och etterböld, de där intet plåstrade eller förbundna, eller med olja mökta äro.

Nu, på det att ingen, som har allvar med att vilja bliva läkt till sin själ, måtte tro att Frälsaren nekar honom denna läkedomen, så hör, min vän, långt förr än du någonsin längtade efter läkedom tillbjuder Jesus dig den! Låtom oss blott tänka efter: varför skulle Jesus annars så ofta besökt vissa orter, under sin jordiska vandring, om han ej visste att där funnos själar som behövde hans hjälp? Det visar sig överallt i evangelisternas berättelser, att sådant varit hans avsikt med besöken i Nain, i Kapernaum, i Samarien och Galileen, då han likväl på andra och genare vägar kunnat komma till Jerusalem. Jesus var kärleken, och vad gör icke kärleken!

Just på samma sätt, fast i osynlig måtto, gör han än i dag. Aldrig sökte vi först Frälsaren, om han ej först sökte oss. Aldrig gingo vi Frälsaren först till mötes med böner och tårar: Jesus, varkunna dig över oss, om ej Frälsaren ginge oss först till mötes med sin vänliga begäran: "Arme syndare, låt mig få det nöjet till att varkunna mig över dig. Neka mig icke den vällusten till att locka dig; jag vill det så hjärtans gärna." Ack, att själar ville eftersinna detta, så skulle de visst aldrig så vårdslöst slumra bort de välsignade stunder, då Herren Jesus går dem till mötes, som de vanligen göra. Han uppförer sig icke som prästen och leviten i dagens evangelium, går fram och ser på uslingen och lämnar honom i sin usla belägenhet ohulpen; nej, han har tecknat sin egen bild i den barmhärtige samariten, som varkunnade sig över stackaren, där han låg sårad och sargad, göt olja och vin i hans sår, lade honom på sitt ök, förde honom till härbärget och lovade betala för hans skötsel, vilket han ock gjorde dagen därefter på sin återresa, och utfäste sig betala ännu för hans vidare skötsel.

(forts.)

Kristi Förklarings dag - Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden

[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan höll Linderot i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799, vid 38 års ålder]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Stor herrlighet och lust är till
när Herren Sebaot.
Väl allom han den giva vill
och mycket mera gott;
allenast tron den tager an,
allenast tron den tager an
i Herren Sebaot.

O Herre Gud, var du så god,
där lät oss komma till.
Ack, muntra du vårt svaga mod,
allt såsom du själv vill.
Gör oss svaga frimodiga,
gör oss svaga frimodiga
i Herren Sebaot.

Ja, låt oss få en evig ro, ja, låt oss få en evig ro, när dig, Herre Sebaot! Amen.

Avhandling.

Nu, så kom du ljuvliga ämne om den eviga glädjen, du som har satt så mången syndare i eftertanke ifrån den första dag, som du föreställes i världen! Så kom då, du ljuvliga ämne, som har styrkt, fröjdat och hugsvalat så månget Guds barn under alla svårigheter i denna jämmerdalen! Ack, kunde jag föreställa dig med ett sådant eftertryck i dag, att ingen av alla dessa åhörare måtte slippa ur kyrkan, som ej kände något slag i sitt samvete, någon dragning på sitt hjärta till att i bättring och tro söka till att bliva en innevånare i den himmelen, som jag, arme syndare, nu skall omtala på jorden.

När Frälsaren i sina köttsdagar skulle förklaras, så tog han Petrus, Jakob och Johannes till sig, och hade dem avsides på ett högt berg. Och när jag på denna dagen skall föreställa den himmelska herrligheten, så ville jag hjärtligen önska, att I alla, dyrt återlösta åhörare, måtte bliva tagna avsides, avsides ifrån alla jordiska tankar, avsides ifrån världsliga bekymmer, avsides ifrån detta förströende hushållsbesväret, som har förstört så mången själ på jorden, avsides ifrån detta syndiga bullret, som de oroliga världens barn föra i världen.

O du arme syndare! Du har, kanhända, gått hit ifrån ditt hus idag, och haft huvudet fullt av idel jordiska, idel världsliga tankar. Sådan är du kommen i kyrkan, och sådan sitter du här nu i denna stund. Nå, så give Gud du måtte få annat att tänka på, på denna Kristi Förklarings-Söndag! Give Gud, att din salighet måtte hädanefter bliva ditt angelägnaste tankeämne!

Herre Jesus, tag dessa själarna avsides! Herre Jesus, låt dem få himmelska tankar idag, som har haft jordiska tankar allt intill denna dagen! Herre Jesus, den som icke kan bevekas med en predikan om den eviga pinan, så bevek honom idag med en predikan om den eviga glädjen!

Vi göra alltså, i Jesu namn, början i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: med den eviga glädjens beskrivning.

Ingen må begära av mig någon fullkomlig beskrivning på den eviga glädjen. Den mest begåvade man, det bästa Guds barn är icke i stånd till att giva en sådan beskrivning i denna världen. Skulle någon kunna beskriva den eviga glädjen för oss, så skulle det vara en salig själ, en människa som är i himmelen. Vore det möjligt att vi kunde komma till tals med en sådan människa, se, den vore den enda, som kunde säga oss vad den eviga glädjen är. Men kanhända att vi ändå icke kunde få en beskrivning på denna glädjen i all dess höjd. Kanhända att den himmelska fröjden låter icke uttala sig på något mänskligt tungomål. Kanhända att här äro inga ord i våra språk, som vi tala i världen, inga ord, varmed man lämpligen kunde uttrycka den fröjden. Kanhända en salig själ kunde icke säga mer, om du finge tala med henne, än så här: "Ack, du kan aldrig tro, vad jag njuter för en glädje i himmelen! Ack, Herre Gud, vad lust det är! Ack, Herre Gud, vad lust det är, när Herranom Sebaot!" Kanske det var allt vad hon kunde säga.

Petrus hade en liten himmel på Tabors berg, och den beskriver han med ett enda ord. Han kallar det gott. Det var allt vad han sade. Här är mycket gott, sade han. Aldrig har jag känt något på jorden, som är så gott, ville han säga. Herre, här är oss gott att vara. Och kanske Petrus kunde icke säga mer nu, om vi råkade honom, ehuru han nu har varit i himmelen snart i adertonhundrade års tid. Därför, när jag, usla stoft, som bor i detta lerhus (Job. 4:19), när jag har lovat till att tala om den eviga glädjen i himmelen, så hade jag sannerligen tagit mig vatten över huvudet, såframt jag lovade till att fullkomligen avmåla vad för en fröjd där är, vad för en fägnad där kännes, vad för en ro där vankar; huru väl den sången ljuder, som där höres, och så vidare; ty detta är varken jag eller någon annan människa i stånd till. Nej, jag lovar endast några matta drag på denna tavla. Jag lovar endast några kastade streck i denna målning.

Jag skulle väl försöka att visa eder det himmelska Kanaan, det himmelska Tabor i dag, men det bliver på håll, det bliver ganska långt ifrån, det bliver på ett obeskrivligen stort avstånd. Allt vad jag kan säga härom, så bliver det en matt kopia. Originalet, originalet är osägligen förträffligare. Käre åhörare, var mån om att komma i himmelen, så får du bättre själv erfara vad himmelen är, än någon präst kan säga dig i världen!

Nu, så låt oss då bestiga det höga berget, det himmelska Tabor! Låt oss se en liten skymt av den eviga glädjen. Där är en glädje, som icke avbrytes av någon ångest. Där är en glädje, varemot all jordisk glädje är att räkna för skarn och träck. Där är glädje för både kropp och själ. Allt, allt är glädjefullt i himmelen. Glädjefull är den första förvåningen. Glädjefullt är umgänget med Gud. Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen. Glädjefull är förklaringen för kroppen; och, det som sätter kronan på allt, all denna glädjen tager aldrig slut, den varar evigt.

Låt oss nu genomgå detta:

1) Glädjefull är den första förvåningen. När ett Guds barn har stått över den sista svåra kampen i dödens stund; när dess renade själ har bjudit den helgade kroppen farväl intill domedag; när bandet är upplöst emellan dessa tvenne vännerna, kropp och själ, kroppen lämnas åt förgängelsen, och själen begiver sig upp åt himmelen; när denna frälsta själen för första gången kommer inom himmelens port; så tycker jag, att jag ser, huru förvånad hon bliver.

Evangelisten Lukas berättar oss, att Petrus och de, som med honom på berget voro, de blevo i början förtyngda av sömn, och då de uppvaknade, fingo de se sin Mästares klarhet, och de två skinande vännerna stå när honom. Tänk, vad de måtte hava blivit förvånade, när de vaknade och fingo se denna glada synen! Säkert måtte de hava sagt: "Vad är detta för något? Vi somnade på Tabor, och jag tror vi hava vaknat i himmelen. Vi hava nu umgåtts med vår Mästare i tre års tid; men aldrig sågo vi honom skina, som han nu skiner. Och vad är det för ett sällskap som han har hos sig? O vad är detta? Vad är detta?"

Just så förvånad bliver en fattig själ när hon nyligen är inkommen i himmelen. Ack, jag tycker mig höra, hur förundrad hon frågar: "Var är jag? Är jag i himmelen? Huru är jag kommen hit? Huru har jag kunnat svinga mig över lufthimmelen, över stjärnhimmelen, och in i de saligas himmel? Jag, som icke var värd till att trampa stoftet på jorden den tiden jag var på jorden, är jag i himmelen? Jag, som icke var värd till att se på den naturliga himmelen; är jag i de frälstas himmel? Jag, som borde hava legat i helvetet, är jag i himmelen? Jag, som borde hava smakat den eviga pinan, får jag fröjdas utan återvändo? Jag, som borde hava varit bland djävlarna, får jag vara ibland änglarna? Jag, som borde hava fått min boning bland de fördömda själarna, är jag bland de utvaldas tal? Jag, som borde hava blivit kastad i det yttersta mörkret, får jag vara i det eviga ljuset? Skall en mask, skall ett stoft, skall en syndare få vara i himmelen? Nyss var jag i världen, och nu i himmelen. Nyss var jag bedrövad, och nu så innerligen glad. Nyss stod jag ut en svår kamp, och nu har jag vunnit. O, du min odödliga själ! Du var ju nyss i kroppen; men var är du nu? Ack, ur kroppen, och i himmelen."

2) Glädjefullt är umgänget med Gud. Ja, ja, det bliver höjden av den eviga glädjen. Vore icke Gud, vore icke Jesus, vore icke den helige Ande i himmelen, så vore där ingen glädje! Vad skulle det väl vara för glädje, när Gud vore borta, när icke Jesus funnes där, när icke Guds Ande sågs till där? Men glädje över all glädje! Beflitar du dig om att komma dit, du mitt älskade uppfostringsfolk, så får du umgås med Gud; och det bliver en fägnad, som min tunga är alltför svag att kunna beskriva.

Det är sant, du kan väl få umgås med Gud på jorden också. Du kan fö umgås med honom i bnen, i tron, vid värdiga nattvardsgångar, vid Guds ords andäktiga betraktelse. Men så nära, så nära kan du aldrig få umgås med honom på jorden, som det sker i himmelen.

Se, huru var det på Tabor den lilla stunden, som glädjen varade där? Ack se, du läser ju i dagens evangelium, att den skinande Frälsaren, och de tre lärjungarna, och de två männen, de voro ju i det allranärmaste umgänge med varandra där ovanpå berget. Och så är det i himmelen. Ack, du trogna, du omvända själ! Du har ju så ofta med tårfulla ögon och brinnande hjärta frågat: När får jag komma hem till min Gud? När får jag i evighet umgås med min Gud? Se, du suckande, du beklämda Guds barn! I himmelen, i himmelen, där får du vara ihop med din Gud så länge evigheten räcker. Du har ju så ofta talat med din Jesus i dina böner, och frågat honom, när han vill förlossa dig, och låta dig vara hos sig i all evighet. Var tålig, och vänta. Din Jesus, och du, I skolen snart komma tillsammans med varandra. Men det bliver en glädje för syndaren, när han och Frälsaren få tillsammans i samma himmel.

Petrus glömde i dag att han var på ett berg, som låg på jorden. Han ville resa tjäll; han ville slå upp hyddor på berget; men det förtjänar eftertanke, att han ville endast göra tre hyddor: en hydda till Frälsaren, en till Moses och en till Elias; men för sig, och sina tvenne kamraters räkning nämnde han ingen hydda. Varför det? Ack jo, han ville bo i samma hydda som sin Mästare. Där Jesus var, där ville Petrus vara.

Nå, detta var ett enfaldigt projekt av Petrus. Det kunde icke bliva utav. Men i himmelen, i himmelen, där är umgänget emellan Jesus och hans barn så nära, att de och han äro i en och samma himmelska hydda.

3) Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. O min Gud vad glädje att få vara ibland de heliga änglar! Ack du Guds och Jesu vän, det var Guds änglar, som fröjdade sig så hjärtligen i himmelen, när du gjorde bättring på jorden. Det är Guds änglar, som osynligen göra dig så många tjänster, och bära dig förbi så många faror i denna usla världen. Det är Guds änglar, som slå sitt läger omkring ditt hus och hålla vakt om dig, att ej djävulen må göra dig skada. Det är Guds änglar, som bliva resenärerna på den segervagnen, på vilken du i den sista stunden skall resa hem till din himmelske brudgum. Tänk u själv, vad det skall bliva för en glädje till att få hålla sällskap med dessa ljusa, dessa klara, dessa heliga andarna i all evighet!

Och det söta sällskapet med alla saliga människosjälar - men Gud, huru förnöjande skall icke det bliva! Lärjungarna sågo på Tabor Moses och Elias, tvenne saliga män, som de aldrig hade sett tillförne. Dessa voro nedstigna för en stund ifrån den stora himmelen ned i den lilla himmelen på berget. De voro där med både kroppar och själar. Ty här i dagens evangelium står, att de syntes, men hade de icke haft kroppar, utan blott varit där med själarna, så hade ju lärjungarna icke kunnat se dem. Men allraunderligast var, att de kunde känna igen dem, då de aldrig sett dem förr. Huru var det möjligt? Ja, vem vet det? Det måtte hava kommit av den klarheten, som var på Tabor. I det ljuset kände de dem.

O, så hade då lärjungarna sällskap en stund med tvenne saliga Guds barn. Och så är det i himmelen. Där kommer alla Guds barn till att räknas; men du store Gud, vad det bliver för ett glädjefullt möte! Tänken bara själva efter! Till att få råka alla trogna, som hava levat ifrån världens begynnelse intill dess ända; till att råka alla heliga fäder, präster, profeter, konungar, apostlar, martyrer, våra vänner, våra anförvanter och bekanta, våra medstridande och medstriderskor, som hava delat den andeliga kampen med oss, och vandrat med oss på livets väg: säg, kan någon människotunga omtala vad glädje det skall bliva?

Det har ju rört oss så mycket på jorden till att höra talas om den ångerfulle David, huru botfärdigt han grät, och vätte sitt läger hela nätterna med sina bättrnigstårar (Psalt. 6:7). Men du, mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att få se konung David, att få råka honom, och kunna känna igen honom i himmelen, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om aposteln Paulus, huru han bad, huru han grät, huru han arbetade, huru han skrev, huru han reste, vilka faror han utstod, endast för att vinna människor och kunna draga själar till Gud. Men, du mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att en gång bliva så lycklig att få se denne av Gud upplyste aposteln, att med glädje få se honom, att få råka honom i himmelen, få tala med honom, och kunna känna igen honom, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om de heliga martyrerna, som stodo ut så grymma plågor för Jesu namns bekännelses skull. Det har ju rört oss så mycket att bara höra talas om huru mycket de ledo; huru tåliga de voro; huru de gingo till avrättsplatsen så glada, som hade de gått på bröllop; huru de kysste korsen, på vilka de skulle spikas, och myste åt de bödelsyxor, med vilka de skulle halshuggas. Det har varit rörande, säger jag, att bara höra detta beskrivas. Men, men, du mitt älskade uppfostringsfolk, att i himmelen verkligen få råka dessa hjältar, dessa hjältinnor i Jesu tjänst, att få med glädje se dem, och kunna känna igen dem, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Ack, trösten eder härmed, I bedrövade Guds barn, när I genom döden tagen avsked med edra närmaste! Du bedrövade moder, var tröst, var tröst, när döden frånrycker dig ett älskat barn! Var detta barnet Guds barn, så visst som det var ditt barn, så vill jag säga dig, att det har endast några dagar bittidare än du fuländat sin resa, och kommit till sitt rätta hem. Det är endast på några ögonblick ifrån dig taget. Snart, snart skall du råka det sliga barnet.

Du bedrövade barn, var tröst, var tröst, när du genom döden förlorar en älskad fader och moder! Insomna dina föräldrar i Jesu famn, så gå de endast någon liten stund före dig att bese den kronan, som sedan skall sättas på dig, om du redligen kämpar för samma krona.

Du bedrövade åhörare, som måste se dig mista en trogen, en rättsinnig lärare; var tröst! Nu haver väl hans varnande, hans lärande, hans tröstande mun tystnat både i och utom templet, men giv dig tillfreds. Följ hans förmaningar, lyd hans varningar, och gack den vägen, som han visade dig till livet, så skall du med obeskrivlig glädje råka denne vaksamme läraren i himmelen.

Ja, omarmen ännu en gång edra kärlekspanter i edra sista stunder. Trycken dem för sista gången intill edra bröst. Sägen dem farväl, och svingen eder upp i himmelen. Hustru, omarma ännu en gång din man och säg: "Nu går jag till en bättre man!" - Barn, omarma ännu en gång din fader och säg: "Nu går jag till en bättre Far!" - Fader, omarma ännu en gång din son, och säg: "Nu går jag till den Sonen, Jesus, som är mig given." (Jes. 9:6)!

O, du mitt älskade uppfostringsfolk, låt oss leva såsom Guds barn, så skola vi dö såsom Guds barn; och då skola vi även, Gud ske lov, råkas i himmelen! Moses och Elias, Petrus, Jakob och Johannes skola mötas på det himmelska Tabor, liksom de möttes här på det jordiska Tabor. Där, där råkas Guds vänner, men de skiljas aldrig åt. De råkas, men de taga aldrig avsked. De råkas, men de bjuda varandra aldrig farväl. O glädje! o glädje!

4) Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. När lärjungarna vaknade på det heliga berget, så hörde de Moses, Elias och Jesus hålla samtal med varandra. Moses och Elias talade med Jesus, står här i dagens text; och Lukas berättar oss, vad samtalet handlade om. De talade, säger han, om Jesu avgång, som han fullborda skulle i Jerusalem (Luk. 9:31). Det vill säga, de talade om Jesu då nära förestående lidande, om hans kors, om hans död, om hans uppståndelse och himmelsfärd. Detta skulle då snart ske, och det måtte obeskrivligen hava fägnat Moses och Elias att få tala härom.

Just sådana samtal kommer du att hålla, just sådana göromål kommer du att förrätta, om du är så lycklig och kommer in i himmelen. Ack, ack, när alla Guds vänner komma tillsammans i himmelen, vilka ljuvliga samtal bliva icke där! Där bliver ett sjungande, där bliver ett talande om det nyfödda Barnet i Betlehem, om den ängslige Frälsaren i Örtagården, om det tåliga Guds Lamm på slaktbänken, om den korsfäste Medlaren på Golgata. Där bliver ett talande om hans segerrika uppståndelse ur graven, om hans fröjdefulla uppfarelse till himmelen. Där bliver ett talande om hans stora kärlek till människan, om hans ömma brodershjärta emot syndaren. Där bliver ett talande om Guds underliga förande med sina barn i denna världen. Där kommer den ene till att tala om för den andre, huru nådigt Gud ryckte honom som en brand utur elden; huru underligt det gick till, när den helige Ande uppväckte honom utur syndens sömn; huru ljuvligt det smakade, när Gud tröstade honom i hans stora själaångest över synden; huru nådigt Gud lotsade honom och hans trosskepp förbi alla klippor och skär på det stormande världens hav och lyckligt in i denna lugna hamnen, och mera sådant. Vem hinner uppräkna, och vem kan beskriva allt vad Guds barn komma till att talas vid om i himmelen? O, vilken glädje!


5) Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen

Här är gott, sade Petrus. Herre, här är oss gott att vara. Petrus var alldeles hänryckt av glädje. Han var liksom drömmande av idel fröjd. Markus säger, att han visste icke vad han sade (Mark. 9:6). Och det var ju ändå Tabor. Det var ett berg här på jorden. Det var icke det berget, som den himmelska staden ligger på (Upp. 21:19). När han såg sig om, så var han ändå i jämmerdalen. Han satt på en klippa som skall försvinna när världen försvinner.

Men kunde han vara så glad på det jordiska Tabor, vad skall han vara nu då på det himmelska? Kunde han bliva så glad, då han såg en stråle endast av den skinande rättfärdighetssolen Jesus, vad skola de saliga då vara, som skåda denna solen uti hela dess intagande glans, med alla dess genomträngande strålar? Kunde några droppar av himmelens glädjehav smaka så väl för Petrus här i världen, vad skall då hela den eviga glädjens hav med alla dess strömmar kunna läska, fröjda och förnöja honom, och alla Guds barn i himmelen? O, du salige Petrus, var det så gott på berget, så att du ropade: Herre, här är gott att vara! - vad skall det vara nu i himmelen?

O vilken glädje måtte där icke vara där uppe i glädjens land, när de saliga Guds barn tänka tillbaka på allt det onda, som vankades på jorden, när de tänka tillbaka på alla svårigheter, alla vedermödor, alla frestelser av satan, alla retelser av världen, alla anfall av köttet; och vid allt, vid allt kunna de nu tänka: Gud ske lov, nu är det över! Satan bjöd så ofta till att rycka mig ur Jesu famn, medan jag var i världen. Ärat vare Herrens namn! Det blev icke av. Men jag var likväl aldrig säker, så länge jag bodde på jorden. Men nu är jag säker. Gud ske lov! Nu skall det rytande lejonet aldrig uppsluka mig. Ja, nu skall världen aldrig bedraga mig, och nu kan köttet aldrig reta mig. Jag har icke arvsynd en gång; så salig är jag.

Ännu mera: Vad glädje skall det icke bliva i himmelen, när de saliga Guds barn tänka på sin lyckliga befrielse ifrån den eviga fördömelsen!

[- - -]

6) Glädjefull är förklaringen för kroppen

"På sista dag som silver och guld, / som solen, / min kropp skall skina, fast ärofull / för stolen." Gud give du sade sant, när du detta sjunger eller säger! Gud give din kropp kom till att skina så på den sista dagen! Bliver det utav, så är du den lyckligaste av alla lyckliga.

Idag läsa vi i vårt Evangelium, att Jesus blev förklarad på berget. Han såg annars ut såsom en annan människa både till ansikte och kläder, men nu blev han förvandlad, som det heter i Guds Andes eget språk. Det var samma ansikte, men i det ansiktet blev en ovanlig klarhet. Det söta Jesu ansikte, det började att skina såsom solen; och kroppens klarhet genomträngde sedan hans kläder, så att kläderna blevo vita såsom ett ljus, säger Matteus; och Markus lägger till att de blevo så klara, och så vita såsom snön, ja, så att ingen färgare på jorden kan göra någonting så vitt som Jesu klädnad denna gången var (Mark. 9:3). En sådan klarhet få också alla Guds barns kroppar på domedag, och sedan i all evighet.

På Tabor firade Kristus sin Förklaringsdag; och åminnelsen av denna förklaring begå vi på denna Kristi Förklarings Söndag. En gång, en gång, vänta också alla Kristi barn sin stora förklaringsdag; och den dagen dagas, när alla världens dagar taga slut. På den dagen skola också Jesu vänner bliva förklarade liksom Jesus idag; deras ansikten skola skina såsom solen, och deras kläder skola bliva vita såsom ljuset. På den dagen skall Kristi brud börja sitt bröllop, och änglar och djävlar, och fördömda människor, skola se henne, huru klar hon står, och huru herrligt hon blänker i sina bröllopskläder inför tronen. På den dagen skola Guds barns kroppar framkomma utur sina gravar; men hurudana? Huru skola de uppstå? Och med hurudan lekamen skola de komma? (1 Kor. 15:35). Ack, icke skrynkliga av ålderdom, icke vanställda av sjukdom, icke utpinta av värk, icke fulla av liklukt, icke usla, icke skröpliga, som här i jämmerdalen.

Men, min Gud, vad skall där icke bliva för en förundran i ett Guds barns hjärta, när det på domedag kommer till att betrakta sin skinande kropp! Säkert skall det då, fullt av fröjd, utropa: O, vad är detta för en kropp, som jag nu har? Denna raska kroppen, är detta den kroppen, som var så svag, så bofällig, så bortfallen, så matt och skröplig på jorden? Denna ljusa kroppen, är detta den kroppen, som såg så mörk ut av ålderdom, krankhet, hunger och matthet under den tiden jag gick på jorden? Denna oförgängliga kroppen, är detta den kroppen, som gav en sådan stank ifrån sig, så att människor knappt kunde sköta honom under min sjukdom, eller svepa honom i min likkista, eller bära honom till min grav? Detta skinande ansiktet, är detta det ansiktet, som mörknade av gråt? Är detta det ansiktet, som svartnade av plågor? Är detta det ansiktet, som var uppätet av kräftan? Är detta det ansiktet, som var tecknat med dödens färg vid min saliga hädanfärd? Dessa kvicka ögon, äro dessa de ögon, som rodnade av tårar? Äro dessa de ögon, som förlorade ljuset, och som äntligen brusto i min dödstimma? Dessa skarpa öron, äro dessa de öron, som slutligen förlorade sin hörsel, så att jag inemot mitt avlidande icke kunde höra, vad den närmsta människan sade till mig? Dessa snabba händer, som nu skola bära palmerna, dessa kvicka fötter, som nu skola vandra i ljusets land utan att tröttna, är detta de händerna som jag till slutet på min sotsäng för idel matthet icke förmådde lyfta från stället? Är detta de fötterna, som gingo så många tröttsamma fjät i den tröttsamma jämmerdalen? O, min dyra själ, huru glad är icke du! Ack, min kropp, min kropp, huru skiner icke du! Jag känner icke igen min egen kropp, för idel klarhet. Herre Jesus, denna klarheten har jag att tacka dig för! O, vilken outsäglig glädje!

7) Slutligen bör jag ock nämna det som sätter kronan på allt: Denna glädje tar aldrig slut; den varar evigt.

Glädjen på Tabors berg, den varade icke evigt. Ack, käre Petrus! Du var så glad där. Du ville bygga hyddor. Men de hyddorna hade dock icke fått stå till evig tid. De skulle ryckas upp; ty du var ändå på jorden, fast du hade en liten himmel på jorden för en stund. Glädjen på Tabor tog slut; men i himmelen, där tager det aldrig slut. Efter flera tusen års glädje, så är det lika nytt som det var den första dagen de saliga själarna kommo dit. Tusende är i himmelen; ännu varar glädjen; millioner är i himmelen; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som där har varit löv och gräs på jorden; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som det är sand på havets botten och droppar i regnet; ännu varar glädjen.

De saliga, de frälsta Guds vänner behöva aldrig säga: Ack, Gud hjälpe och tröste oss, nu tager denna stora glädjen slut! Rätt som det är, så måste vi ur himmelen. Rätt som det är, så äro vi av med Guds och hans Änglars ljuvliga sällskap! Nej, du arme syndare, var du blott mån om att komma väl in i himmelen, så kan jag lova dig, att du kommer aldrig därifrån. Evigt fröjdas, evigt lovsjunga Lammet, evigt bära palmerna, evigt spela harporna, evigt vara hos Gud och aldrig komma ifrån honom! O mina bröder, mina bröder! O, du mitt älskade uppfostringsfolk, detta skall vara evigt. Är du väl inkommen i himmelen, aldrig bliver du utdriven. O, I glada Guds barn! O, I glada själar, som bon däruppe i den stora fröjdesalen! Världens glädje tager snart slut, men ingen, ingen skall taga eder glädje ifrån eder (Joh. 16:22).

Men håll in, du människosinne! Stanna nu, du min syndiga tunga! Det är barnajoller allt vad du säger om den eviga glädjen. Nog har du talat; men långt ifrån uttalat denna glädjen. "Man kan ej här uttrycka / den stora makt och prål, / ej heller det förlikna, / här felas ord och mål (G. Sv. Psalmb. N:o 412:4). Jag skyndar således till vår betraktelses

ANDRA OCH SISTA DEL, där jag lovat lämna svar på den frågan:
Vem som får åtnjuta denna nu omtalta glädjen.

I själva min betraktelse i dag kallade jag denna frågan den ömmaste fråga av alla frågor på jorden. Det är hon ock verkligen. Eller, sägen mig: kan en människa någonsin fråga något, som är mera ömt än detta? Ack, vem bliver så lycklig människa, att hon får del i den glädjen, som i svaghet är beskriven idag? Huru skall den människan vara beskaffad till sin själ, som skall hållas värdig att få komma in i himmelen, huru många av dessa själar, som hört denna predikan idag, få njuta den eviga fröjden en gång i Guds himmelska rike? Här äro nu så många själar i kyrkan på denna stunden. Hur många utav dessa själarna skola bliva evinnerligen saliga? Här sitta nu så många kroppar i kyrkan på denna Kristi Förklarings Söndag. Huru många utav dessa kropparna komma till att skina på den yttersta dagen för stolen? Ack, stora, ömma och hjärtrörande frågor!

Men, Gud hjälpe oss, det är det minsta, som människorna nuförtiden fråga efter, om de få eller icke få åtnjuta den eviga glädjen i himmelen. De flesta förnöta sina nådedagar med långt andra frågor. En näve mull, någon jordisk egendom, och ett par supar brännvin äro långt mer efterfrågade, än hela Guds himmel och salighet. Vad de skola äta, vad de skola dricka, och vad de skola kläda sig med, det frågar folket efter, det ligger mitt i hjärtat på dem, där ligger hågen natt och ljusan dag. Himmelen skall tänkas på sist, saligheten skall efterfrågas, när man icke mera orkar tjäna världen.

Så står det nu till i kristenheten. Herre, förbarma dig däröver! Men syndare, syndare, vad gör du? Att fråga efter himmelen, efter sin fattiga själs frälsning, efter den eviga saligheten, och huru man skall vinna den, det är likväl den angelägnaste fråga, som kan föreställas i världen.

Nu, så må jag då korteligen besvara den: Vem, vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen? Månne alla de som bo i kristenheten få åtnjuta den glädjen? Ja, vad vore önskligare? Men nej, nej, det är icke så väl! Det är icke allena många judar, turkar och hedningar, som få stå utom himmelens port; utan, det man aldrig skulle kunna förmoda, tänk, att många tusende kristna bliva också utestängda från den himmelska fröjden. O, jämmer över all jämmer!

Månne alla de, som äro döpta, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, står du kvar i ditt döpelseförbund, eller upprättar du förbundet igen, genom en sann omvändelse, sedan det är brutet, så kan du vänta dig denna glädjen. Men de flesta kristna falla, och stå aldrig upp utur sitt fall i all sin livstid, och sålunda få de aldrig åtnjuta den glädjen.

Månne alla de, som gå till Herrens Nattvard, få åtnjuta den himmelska glädjen? Ack, vad vore mer till önskandes? Men, tyvärr, det bliver långt därifrån! De ovärdiga nattvardsgästerna äro, Gudi klagat, det största antalet. Här är mången, som aldrig har gått värdigt till den Heliga Nattvarden en enda gång allt sedan sin första kommunion i världen. Ack, huru skall en sådan kunna komma in i himmelen, när han i detta tillståndet vandrar ut ur världen? Nej, det är ju rent av omöjligt. Ack, här spisa många vid den Heliga Nattvarden på jorden, som icke få vara med vid den stora Nattvarden i himmelen.

Månne alla de, som leva skickligt och stilla inför människors ögon, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, i den inbillningen leva och dö många sinom tusende själar. Men jag försäkrar dig, o människa, i den allraheligaste Gudens namn, att om du ock är aldrig så skicklig, och har levat än så ostraffligt, så vitt som människor kunna se och veta; men om du aldrig har blivit omvänd, förändrad och pånyttfödd av den helige Ande invärtes, så är du dock en vitmenad grav inför Gud; och i denna din själs belägenhet haver du varken lott eller del i den eviga glädjen.

Månne alla de som hoppas på det bästa; månne alla de, som stå fullt och fast i den tanken, att himmelen skall icke slå dem fel; månne alla de få åtnjuta den eviga glädjen? O nej, mina hjärtans vänner! Många tusende tänka, att de skola i himmelen, och de stanna i helvetet. De hoppas saligheten och störtas i fördömelsen. De mena, att himmelens dörr skall en gång stå öppen för dem, och hon bliver tillsluten. De tro, att de skola inkomma i Guds rike, och de kastas i eldsjön. De förmoda, att de skola få en evig glädje, och det bliver pina istället för glädje.

O människa, människa, vill du leva fram i din orenlighet och lösaktighet, så vet, att himmelen bliver tillstängd för orena. Vill du hålla fort med detta förbannade brännvinssupandet, så vet, att himmelen är förlorad, och du super dig ända i helvetet. Vill du icke lägga bort dina eder och svordomar, så vet, att du till slutet svärjer bort hela din odödliga själs salighet. Vill du icke avstå ifrån detta förskräckliga fikandet efter jordiska ting, så vet, att du så länge far efter dessa jordiska skatter, tills du har bortmist alla himmelens ägodelar. Vill du icke ändra dig med detta obetänksamma löpandet till Herrens bord mitt i din djupaste syndasäkerhet, då vet, att du så länge försyndar dig på Jesu lekamen och blod, tills du får umgälla denna synden i en eld, som aldrig slocknar. Vill du icke avstå ifrån det halsstarriga motstånd, som du dagligen gör emot den Helige Andes nådeverkningar i din själ, så vet, att du så länge kan sätta dig emot honom, tills du har gjort dig den eviga glädjen förlustig, till vilken han eljest ville föra dig, såframt du var honom lydig.

O, du mitt älskade uppfostringsfolk! Här vill något till, om vi arma syndare skola tänka på att få åtnjuta den eviga glädjen. Då måste här ske en allvarlig uppväckelse, o syndare, i ditt sovande samvete, så att dina ögon bliva öppna, och du får se att du är andligen naken. Då måste här uppstiga i ditt hjärta en sorg över synden, som är så allvarlig, att du bliver alla synders avsagde fiende. Då måste du komma till en tro på Guds Son, som förändrar hela din själ, så att du bliver himmelskt i stället för jordiskt sinnad. Då måste du föra en noggrann vandel, gå varsamma steg i denna onda världen, bedja utan återvändo, vaka med all idkelighet, kämpa för saligheten med eld och allvar, och löpa till det goda målet, till dess du får den kronan, som förehålles ovanefter. Den själ, som detta noga iakttager, den, men ingen, ingen mer än den och alla hennes likar, de förståndiga själarna, de få åtnjuta den eviga glädjen, som i dag i svaghet har blivit beskriven. Eho, som är mån om att bärga sin själ, han höre detta, och rätte sig därefter.


Avslutning.

Äntligen vill jag bedja, ja, på det allvarligaste vill jag bedja varenda själ, som hört denna predikan om den eviga glädjen: dyrt köpta själ, nu har jag bjudit till i dag att avmåla för dig himmelens obeskrivliga fröjd. Ställ dig nu liksom tätt intill himmelens dörr, och lyssna efter, vad det är för en stor glädje inom dörren. Lyssna efter, huru genljudet av de saligas fröjdesånger skallar i de himmelska valven. Lyssna efter den angenäma klangen av harpor, som spelas av de hundrade fyra och fyrtiotusen. Lyssna efter, hur de med lust det sjunga, de stora med de små.

Jag tycker ditt hjärta borde bliva slaget, mjukt och böjligt för Gud, när du detta betänker. Och om du ej är hårdare, än klippan, så borde samvetet vakna, synderna trycka, själen förskräckas, ögonen öppnas; och du borde bliva så hjärtans begärlig efter Guds nåd på jorden, och hans glädje i himmelen, att denna bönen, varmed jag nu slutar, måtte bliva din allvarligaste bön: Gud, låt mig få en evig ro! Ack, låt mig få en evig ro, när Herran Sebaot! Amen.

Kristi förklaring, så livligt den målar
eviga glädjen därovan hos Gud,
glansen i vilken Guds paradis prålar,
himmelska staden i hela dess skrud!

Här på vårt Tabor sågs Frälsaren skina:
ansikte, kläder, allt strålar av ljus!
Helgon förlösta från tåredals pina
ser samma syn i Guds himmelska hus.

Som Kristi kropp både lyste och blänkte,
så ska du skimra, Guds barn och Guds vän!
Ack, om vår värld på den klarheten tänkte,
visst kom den då till sin Herre igen!

Moses, Elias och tre Jesu vänner
råkas på Tabor i endräkt och fröjd.
Se, utan möda jag här igenkänner
helgonsällskapet i himmelens höjd!

Vem kan väl fullständigt glädjen beskriva,
den, att de frälsta får träffa varann?
Gud, vilken uppmuntran skall det ej bliva,
möta ditt samlade folk i ditt land!

Hänryckt i försmak av eviga livet,
Petrus förgäter han är på vår jord.
Hur blir det då, när oss en gång blir givet
sitta vid himlens fullrågade bord?

Ack, den som saligt har flyttat från jorden
den som i himmelen inkomma fått,
full av förvåning kan nyttja de orden:
Här att få vara, o Herre, är gott!

Känner då ingen det vattnas i munnen
efter den dagen, då världen blir ny?
Själ, låt dig vinnas, och var sedan vunnen,
fly ifrån Babel, jag råder dig: fly!

Sörj för din frälsning med bävan och fruktan,
bär som på händer din dyrbara själ!
Lyd som ett barn Andens dagliga tuktan,
kämpa god kamp för ditt eviga väl!

En gång skall då din förklaringsdag dagas,
då du skall lysa till själ och till kropp.
Aldrig från stråten dig tillåt att dragas,
löp på din bana, fullborda ditt lopp!