Nittonde söndagen efter Trefaldighet: Trenne obeskrivligt viktiga lärdomar i vår kristna religion

Detta säger Herren, Herren: "Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk." Detta är det kraftiga och hjärteväckande tilltal, som profeten Hesekiel i det Gamla Testamentet fick av Herren själv, då denne rättsinnige gudstjänaren skulle på Guds vägnar tala till det förstockade Judafolket. Detta säger Herren, Herren: "Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk." Vi läsa dessa ord i Hesekiels profetias tredje kapitel, varest de förekomma uti den 27:e eller sista versen.

Alldeles dessa samma Herrens ord hava vi orsak att i våra tider tala till dessa av djävulen så allmänt förblindade kristna, för vilka vi äro satta att förkunna det kraftiga Guds ord. O, det är ett tungt arbete att vara lärare uti dessa sista till världens ände lutande tider. Ty när vi, som hava åtagit oss detta dryga, detta ansvarsfulla ämbete, när vi hava budit oss till på alla de sätt, som vi någonsin, genom Herrens nåd, kunna; när vi hava försökt det yttersta, för att rycka själar utur helvetslejonets klor och käftar; när vi hava förmanat, varnat och bestraffat i det dyra Jesu Kristi namn; när vi hava tiggt och bett syndare allt vad vi någonsin förmå, att de ville dock, för sina fattiga själars skull, vara kloka och förståndiga, och icke kasta sig så handlöst uti ett pinorum, varifrån ingen förlossning är att vänta; så är dock detta slutet på alla våra predikningar, på alla våra tal till syndare; vi få sörjande sluta dem med min ingång idag: Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk,

Här äro sålunda tvenne stycken att nu i förberedelsen föreställa. Här ropar jag:

1) Den det hörer, han höret! I dag skall jag återigen klappa på edra hjärtan och samveten med den hammaren, som berg sönderslår. I dag skall nu återigen det skarpa tveeggade svärdet brukas, som går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, märg och ben (Hebr. 4:12). I dag skall jag åter igen (Gud styrke mig så sant därtill!) arbeta på ditt hjärta, du arme syndare, med det ordet, som kan väcka syndaren ur den djupaste andliga sömn och död; och nu må jag väl redan i början bruka Herrens ord till Hesekiel: Den det hörer, han höret! Här menas alldeles icke till att höra med sina tvenne lekamliga öron; ty är det frågan om det hörandet, så hören I allesamman med dessa öronen i denna stund. Nej, här talas icke om de öronen, med vilka Skaparen har skapat eder, utan här talas om de öronen, som Heliggöraren giver en själ i uppväckelsen och omvändelsen. Och då, då har man visst stor orsak till att ropa i dessa högst ömkliga och bedrövliga tider: Den det hörer, han höret! Den det hörer, det vill säga: om här är någon som hörer; om här är någon enda själ, som icke alldeles har föresatt sig, att djävulen skall stoppa igen hennes hjärtas öron i all hennes livstid; om icke satan har fördärvat den andliga hörseln hos varenda en; om här är någon, som hörer och lyder Gud, när han ropar och kallar i hans arma själ; om här är någon, som hörer: han höret!

Ack, mina hjärtans vänner, här är något vid dessa Herrens ord till att synnerligen lägga på hjärtat! Jesus, Guds Son, säger i predikan om fyrahanda sädesåker: Den där öron haver till att höra, han höre (Matt. 13:9). Jesus, Guds Son, befallde Johannes skriva i slutet av breven till de sju församlingsänglarna: Den där öra haver, han höre vad Anden säger Församlingarna (Upp. 2-3). Men tänk, tänk! Dessa orden stå på ett ännu ömkligare sätt längre fram i Uppenbarelseboken till oss arma människor, som leva på denna satans sista rasetid, på sidlyktone av det tredje ve. Läs Upp. 13:9! Den versen angår just vår tid. Ack, vad ömklig den versen ljuder i Guds Andes eget språk. Där heter det: Om någon haver ett öra, så höre då han. Ja, ja, så jämmerligen illa står det nu till i våra dagar. Så förskräckligt är tillståndet i kristenheten i denna gruvliga tiden, att man behöver leta med lyktor och ljus efter en själ, som har bara ett enda öra. Man behöver ropa: Om, om här är någon bland alla dessa många hårda, blinda och förstockade själar, som nu överallt, vart man vänder sig, i kristenheten finnas - om här är någon, som har så mycket som ett öra! O ve, o ve! Är det icke i högsta måtton gräsligt, att man skall behöva säga detta ömkliga Om?

Härtill med vilja dessa Uppenbarelsebokens ord så mycket säga: nu på yttersta hållningen av detta häpnadsväckande tredje ve, nu är Guds klara, sanna och kraftiga ord kommet i sådant förakt; det är rättnu så föraktat av både höga och låga, av lärda och olärda, av präster och åhörare, så att detta livgivande ordet, det får snart bliva viskesaker, som några få själar liksom hantlanga ifrån den ena till den andra, och i all tysthet viska varandra i örat. Ty världen, den arga världen, håller på till att driva Gud ifrån jorden. Många äro allaredan blivna så fräcka och förmätna, så att de knappt lida ljudet av Herrens ord, i synnerhet när det med kraft föreställes. Ofta får man leta i hela församlingar, och man kan med mycken möda råka en själ, som har ett öra. Så står det till i andra pastorat, och så står det till här. Så ser det ut i andra församlingar, och så ser det ut i denna församling.

Men om här är någon i hela Tölö kyrka i dag, som har ett öra; om här är någon enda under detta kyrkotak, som hörer med sådant allvar, att han vill lyda och efterfölja vad han hörer; om här är någon, som vill med makt tränga sig fram till himmelriket, om det ock skulle kosta honom aldrig så mycket besvär: så hör då du, efter de andra icke vilja höra; så hör då du, om ock djävulen har försoffat alla de andra; så hör då du, om du ock skulle vara alldeles ensam, att du icke får någon enda i hela kyrkan med dig; så hör då du och frälsa din själ, efter de andra icke fråga efter att deras själar skola gå förlorade. Jag frågar, och jag liksom ser mig om i hela kyrkan: om här är någon sådan, så höre då han! Den det hörer, han höret!

Men i min ingång ropas ock

2) Den det låter, han låtet, ty det är ett ohörsamt folk. Detta låter underligt för den, som icke förstår Herrens mening. Mången kunde tänka: Är Gud liknöjd, om syndaren lyder hans ord, eller vad han gör, efter han säger: Han låtet. Nej, nej, du arme syndare, det är alldeles icke meningen. Utan när Gud säger: den där låter, han låtet, så har det denna mening: du förstockade själ, som beständigt spjärnar mot udden, vill du icke ångra, hata och övergiva dina synder, så låt det då bliva på din egen fara, men vet, att vad du icke vill ångra här i världen till din bättring, det får du ångra i helvetet till din fördömelse. Vill du icke låta nåden hjälpa dig till en sann och levande tro, som alldeles omskapar hela din syndiga hjärtegrund, så låt då bli det, men vet, att du kommer till att bliva gruvligen harmsen på dig själv, när du en gång i en brinnande svavelsjö skall ligga och tänka tillbaka på denna så snöpligen försummade nådetiden, då du kunde så väl bliva hulpen, om du ville låta hjälpa dig. Vill du icke leva heligt, vill du icke vandra varsamt, vill du icke dagligen dö ifrån den förbannade synden, vill du icke gå på den korsfästelsen, som föreskrives i den Heliga Skrift, vill du icke låta helga dig överallt till kropp, själ och anda: så låt då bli det; men minns och vet, att på ett syndigt leverne följer en osalig död; minns och vet, att den ohelig lever, han förbannad dör; minns och vet, att allt vad som icke är korsfäst och dödat, allt vad som lever det fördömda syndalivet, det skall åt helvetet, om det ock kunde i djupt skrymteri än så konstigt sminkas och förgyllas i denna världen.

Den det låter, han låtet - det är: hjälper det icke allt vad man beder och förmanar dig, att du skall bättra dig i god tid, innan himmel och salighet äro så ömkeligen bortsålda, att de aldrig mera stå till att vinnas, hjälper det icke, så låt då bliva det; men jag säger dig förut, att du förbannar dig själv, innan du har hunnit till att vara död en timmas tid. Hjälper det icke, så låt då bliva det; men jag spår dig, huru det går; du kommer icke inom dörren i det saliga himmelriket, utan du bliver utanför himmelen, och skall vara inne i helvetet, så länge Gud är Gud. Hjälper det icke, så låt då bliva det, men det bliver fasligt, vad du skall skria då du kommer i pinan, och tänker tillbaka, huru galen du var, som icke bättre skötte din odödliga själ, den tid det stod till räddning med själen. Ja, det är så mycket I veten allesammans: sanningen skall icke bliva förtegad, ordet skall bliva öppet förkunnat även på denna Söndagen. Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty nu predika vi för ett ohörsamt folk; ja, aldrig var folk så ohörsamma emot Herrens ord, som de äro i denna tiden.

Dyrt återlöste åhörare! Jag har, genom Guds nåd, föresatt mig att jag på denna Söndagen skall i allas edra hjärtan inskärpa trenne grundläror i vår kristna religion, som äro så oemotsägligen viktiga, att om de icke efterföljas, så är det aldrig värt att syndaren tänker på någon salighet. Jag tänker allraförst föreställa den läran, att syndarens stora synder måste så hjärtligen ångras, att han icke blott gråter och sörjer över dem; ty det kunde du göra under hela ditt liv, och fara till helvetet likafullt, när livet tager slut; utan synderna måste så ångras, att det bliver ett sådant oskrymtat hat i själen till dem, som man aldrig tillförne så ärligt och så oförbehållet känt. Jag tänker därnäst föreställa den läran, att den ångerfulle syndaren skall föras till en sådan tro på Guds Son, som har liv och kraft med sig, liv och kraft till att förändra hjärtat, liv och kraft till att döda den gamle Adam, liv och kraft till att göra människan icke blott salig utan för all del helig, för själs och salighets skull helig. Och jag tänker allrasist föreställa den dagliga helgelsen, utan vilken det är en evig omöjlighet att någonsin med glädje få se Gud, syndaren må tro, tänka och inbilla sig vad han vill och kan.

Nu styrke mig Gud, att detta måtte bliva föreställt, icke efter människans behag och vilja, utan i andens och kraftens bevisning! Styrke mig Gud, att ordet i dag måtte kunna talas med nit och allvar, med ljus och kraft i min egen arma själ! Hjälpe också Gud för Jesu Kristi skull genom den Helige Ande, att icke denna Söndagen måtte vara alldeles förlorad för varenda själ, som under detta kyrkotak är! O Herre, o Herre! Det är alltid min bön, att åtminstone någon själ genom varje predikan måtte bliva ryckt utur djävulens våld! En var gång, Herre Jesu, om det icke bliver mer. Det beder jag alltid, och det är min fattiga bön i dag! Hör mig och dina barn, som därom bedja! Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Matt. 9:1-8

I Herrens namn taga vi nu under övervägande
Trenne obeskrivligt viktiga lärdomar i vår kristna religion, på vilka jag sätter denna överskrift: "Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet!"
Jag sätter denna överskrift på
1) Läran om den sanna ångern över synden, som innefattas i de orden dina synder
2) Läran om den levande tron på Guds Son, som innefattas i de orden förlåtas dig och
3) Läran om det heliga levernet, vilken lära jag uppsöker i de orden statt upp och gå!

O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus! Låt väl gå på denna stunden till din ära, och allas vår lära, vår bättring och vår salighet! Amen.

(forts.)

Kristi Förklarings dag

 [På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan höll Linderot i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799, vid 38 års ålder]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Stor herrlighet och lust är till
när Herren Sebaot.
Väl allom han den giva vill
och mycket mera gott;
allenast tron den tager an,
allenast tron den tager an
i Herren Sebaot.

O Herre Gud, var du så god,
där lät oss komma till.
Ack, muntra du vårt svaga mod,
allt såsom du själv vill.
Gör oss svaga frimodiga,
gör oss svaga frimodiga
i Herren Sebaot.

Ja, låt oss få en evig ro, ja, låt oss få en evig ro, när dig, Herre Sebaot! Amen.

Avhandling.

Nu, så kom du ljuvliga ämne om den eviga glädjen, du som har satt så mången syndare i eftertanke ifrån den första dag, som du föreställes i världen! Så kom då, du ljuvliga ämne, som har styrkt, fröjdat och hugsvalat så månget Guds barn under alla svårigheter i denna jämmerdalen! Ack, kunde jag föreställa dig med ett sådant eftertryck i dag, att ingen av alla dessa åhörare måtte slippa ur kyrkan, som ej kände något slag i sitt samvete, någon dragning på sitt hjärta till att i bättring och tro söka till att bliva en innevånare i den himmelen, som jag, arme syndare, nu skall omtala på jorden.

När Frälsaren i sina köttsdagar skulle förklaras, så tog han Petrus, Jakob och Johannes till sig, och hade dem avsides på ett högt berg. Och när jag på denna dagen skall föreställa den himmelska herrligheten, så ville jag hjärtligen önska, att I alla, dyrt återlösta åhörare, måtte bliva tagna avsides, avsides ifrån alla jordiska tankar, avsides ifrån världsliga bekymmer, avsides ifrån detta förströende hushållsbesväret, som har förstört så mången själ på jorden, avsides ifrån detta syndiga bullret, som de oroliga världens barn föra i världen.

O du arme syndare! Du har, kanhända, gått hit ifrån ditt hus idag, och haft huvudet fullt av idel jordiska, idel världsliga tankar. Sådan är du kommen i kyrkan, och sådan sitter du här nu i denna stund. Nå, så give Gud du måtte få annat att tänka på, på denna Kristi Förklarings-Söndag! Give Gud, att din salighet måtte hädanefter bliva ditt angelägnaste tankeämne!

Herre Jesus, tag dessa själarna avsides! Herre Jesus, låt dem få himmelska tankar idag, som har haft jordiska tankar allt intill denna dagen! Herre Jesus, den som icke kan bevekas med en predikan om den eviga pinan, så bevek honom idag med en predikan om den eviga glädjen!

Vi göra alltså, i Jesu namn, början i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: med den eviga glädjens beskrivning.

Ingen må begära av mig någon fullkomlig beskrivning på den eviga glädjen. Den mest begåvade man, det bästa Guds barn är icke i stånd till att giva en sådan beskrivning i denna världen. Skulle någon kunna beskriva den eviga glädjen för oss, så skulle det vara en salig själ, en människa som är i himmelen. Vore det möjligt att vi kunde komma till tals med en sådan människa, se, den vore den enda, som kunde säga oss vad den eviga glädjen är. Men kanhända att vi ändå icke kunde få en beskrivning på denna glädjen i all dess höjd. Kanhända att den himmelska fröjden låter icke uttala sig på något mänskligt tungomål. Kanhända att här äro inga ord i våra språk, som vi tala i världen, inga ord, varmed man lämpligen kunde uttrycka den fröjden. Kanhända en salig själ kunde icke säga mer, om du finge tala med henne, än så här: "Ack, du kan aldrig tro, vad jag njuter för en glädje i himmelen! Ack, Herre Gud, vad lust det är! Ack, Herre Gud, vad lust det är, när Herranom Sebaot!" Kanske det var allt vad hon kunde säga.

Petrus hade en liten himmel på Tabors berg, och den beskriver han med ett enda ord. Han kallar det gott. Det var allt vad han sade. Här är mycket gott, sade han. Aldrig har jag känt något på jorden, som är så gott, ville han säga. Herre, här är oss gott att vara. Och kanske Petrus kunde icke säga mer nu, om vi råkade honom, ehuru han nu har varit i himmelen snart i adertonhundrade års tid. Därför, när jag, usla stoft, som bor i detta lerhus (Job. 4:19), när jag har lovat till att tala om den eviga glädjen i himmelen, så hade jag sannerligen tagit mig vatten över huvudet, såframt jag lovade till att fullkomligen avmåla vad för en fröjd där är, vad för en fägnad där kännes, vad för en ro där vankar; huru väl den sången ljuder, som där höres, och så vidare; ty detta är varken jag eller någon annan människa i stånd till. Nej, jag lovar endast några matta drag på denna tavla. Jag lovar endast några kastade streck i denna målning.

Jag skulle väl försöka att visa eder det himmelska Kanaan, det himmelska Tabor i dag, men det bliver på håll, det bliver ganska långt ifrån, det bliver på ett obeskrivligen stort avstånd. Allt vad jag kan säga härom, så bliver det en matt kopia. Originalet, originalet är osägligen förträffligare. Käre åhörare, var mån om att komma i himmelen, så får du bättre själv erfara vad himmelen är, än någon präst kan säga dig i världen!

Nu, så låt oss då bestiga det höga berget, det himmelska Tabor! Låt oss se en liten skymt av den eviga glädjen. Där är en glädje, som icke avbrytes av någon ångest. Där är en glädje, varemot all jordisk glädje är att räkna för skarn och träck. Där är glädje för både kropp och själ. Allt, allt är glädjefullt i himmelen. Glädjefull är den första förvåningen. Glädjefullt är umgänget med Gud. Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen. Glädjefull är förklaringen för kroppen; och, det som sätter kronan på allt, all denna glädjen tager aldrig slut, den varar evigt.

Låt oss nu genomgå detta:

1) Glädjefull är den första förvåningen. När ett Guds barn har stått över den sista svåra kampen i dödens stund; när dess renade själ har bjudit den helgade kroppen farväl intill domedag; när bandet är upplöst emellan dessa tvenne vännerna, kropp och själ, kroppen lämnas åt förgängelsen, och själen begiver sig upp åt himmelen; när denna frälsta själen för första gången kommer inom himmelens port; så tycker jag, att jag ser, huru förvånad hon bliver.

Evangelisten Lukas berättar oss, att Petrus och de, som med honom på berget voro, de blevo i början förtyngda av sömn, och då de uppvaknade, fingo de se sin Mästares klarhet, och de två skinande vännerna stå när honom. Tänk, vad de måtte hava blivit förvånade, när de vaknade och fingo se denna glada synen! Säkert måtte de hava sagt: "Vad är detta för något? Vi somnade på Tabor, och jag tror vi hava vaknat i himmelen. Vi hava nu umgåtts med vår Mästare i tre års tid; men aldrig sågo vi honom skina, som han nu skiner. Och vad är det för ett sällskap som han har hos sig? O vad är detta? Vad är detta?"

Just så förvånad bliver en fattig själ när hon nyligen är inkommen i himmelen. Ack, jag tycker mig höra, hur förundrad hon frågar: "Var är jag? Är jag i himmelen? Huru är jag kommen hit? Huru har jag kunnat svinga mig över lufthimmelen, över stjärnhimmelen, och in i de saligas himmel? Jag, som icke var värd till att trampa stoftet på jorden den tiden jag var på jorden, är jag i himmelen? Jag, som icke var värd till att se på den naturliga himmelen; är jag i de frälstas himmel? Jag, som borde hava legat i helvetet, är jag i himmelen? Jag, som borde hava smakat den eviga pinan, får jag fröjdas utan återvändo? Jag, som borde hava varit bland djävlarna, får jag vara ibland änglarna? Jag, som borde hava fått min boning bland de fördömda själarna, är jag bland de utvaldas tal? Jag, som borde hava blivit kastad i det yttersta mörkret, får jag vara i det eviga ljuset? Skall en mask, skall ett stoft, skall en syndare få vara i himmelen? Nyss var jag i världen, och nu i himmelen. Nyss var jag bedrövad, och nu så innerligen glad. Nyss stod jag ut en svår kamp, och nu har jag vunnit. O, du min odödliga själ! Du var ju nyss i kroppen; men var är du nu? Ack, ur kroppen, och i himmelen."

2) Glädjefullt är umgänget med Gud. Ja, ja, det bliver höjden av den eviga glädjen. Vore icke Gud, vore icke Jesus, vore icke den helige Ande i himmelen, så vore där ingen glädje! Vad skulle det väl vara för glädje, när Gud vore borta, när icke Jesus funnes där, när icke Guds Ande sågs till där? Men glädje över all glädje! Beflitar du dig om att komma dit, du mitt älskade uppfostringsfolk, så får du umgås med Gud; och det bliver en fägnad, som min tunga är alltför svag att kunna beskriva.

Det är sant, du kan väl få umgås med Gud på jorden också. Du kan fö umgås med honom i bnen, i tron, vid värdiga nattvardsgångar, vid Guds ords andäktiga betraktelse. Men så nära, så nära kan du aldrig få umgås med honom på jorden, som det sker i himmelen.

Se, huru var det på Tabor den lilla stunden, som glädjen varade där? Ack se, du läser ju i dagens evangelium, att den skinande Frälsaren, och de tre lärjungarna, och de två männen, de voro ju i det allranärmaste umgänge med varandra där ovanpå berget. Och så är det i himmelen. Ack, du trogna, du omvända själ! Du har ju så ofta med tårfulla ögon och brinnande hjärta frågat: När får jag komma hem till min Gud? När får jag i evighet umgås med min Gud? Se, du suckande, du beklämda Guds barn! I himmelen, i himmelen, där får du vara ihop med din Gud så länge evigheten räcker. Du har ju så ofta talat med din Jesus i dina böner, och frågat honom, när han vill förlossa dig, och låta dig vara hos sig i all evighet. Var tålig, och vänta. Din Jesus, och du, I skolen snart komma tillsammans med varandra. Men det bliver en glädje för syndaren, när han och Frälsaren få tillsammans i samma himmel.

Petrus glömde i dag att han var på ett berg, som låg på jorden. Han ville resa tjäll; han ville slå upp hyddor på berget; men det förtjänar eftertanke, att han ville endast göra tre hyddor: en hydda till Frälsaren, en till Moses och en till Elias; men för sig, och sina tvenne kamraters räkning nämnde han ingen hydda. Varför det? Ack jo, han ville bo i samma hydda som sin Mästare. Där Jesus var, där ville Petrus vara.

Nå, detta var ett enfaldigt projekt av Petrus. Det kunde icke bliva utav. Men i himmelen, i himmelen, där är umgänget emellan Jesus och hans barn så nära, att de och han äro i en och samma himmelska hydda.

3) Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. O min Gud vad glädje att få vara ibland de heliga änglar! Ack du Guds och Jesu vän, det var Guds änglar, som fröjdade sig så hjärtligen i himmelen, när du gjorde bättring på jorden. Det är Guds änglar, som osynligen göra dig så många tjänster, och bära dig förbi så många faror i denna usla världen. Det är Guds änglar, som slå sitt läger omkring ditt hus och hålla vakt om dig, att ej djävulen må göra dig skada. Det är Guds änglar, som bliva resenärerna på den segervagnen, på vilken du i den sista stunden skall resa hem till din himmelske brudgum. Tänk nu själv, vad det skall bliva för en glädje till att få hålla sällskap med dessa ljusa, dessa klara, dessa heliga andarna i all evighet!

Och det söta sällskapet med alla saliga människosjälar - men Gud, huru förnöjande skall icke det bliva! Lärjungarna sågo på Tabor Moses och Elias, tvenne saliga män, som de aldrig hade sett tillförne. Dessa voro nedstigna för en stund ifrån den stora himmelen ned i den lilla himmelen på berget. De voro där med både kroppar och själar. Ty här i dagens evangelium står, att de syntes, men hade de icke haft kroppar, utan blott varit där med själarna, så hade ju lärjungarna icke kunnat se dem. Men allraunderligast var, att de kunde känna igen dem, då de aldrig sett dem förr. Huru var det möjligt? Ja, vem vet det? Det måtte hava kommit av den klarheten, som var på Tabor. I det ljuset kände de dem.

O, så hade då lärjungarna sällskap en stund med tvenne saliga Guds barn. Och så är det i himmelen. Där kommer alla Guds barn till att räknas; men du store Gud, vad det bliver för ett glädjefullt möte! Tänken bara själva efter! Till att få råka alla trogna, som hava levat ifrån världens begynnelse intill dess ända; till att råka alla heliga fäder, präster, profeter, konungar, apostlar, martyrer, våra vänner, våra anförvanter och bekanta, våra medstridande och medstriderskor, som hava delat den andeliga kampen med oss, och vandrat med oss på livets väg: säg, kan någon människotunga omtala vad glädje det skall bliva?

Det har ju rört oss så mycket på jorden till att höra talas om den ångerfulle David, huru botfärdigt han grät, och vätte sitt läger hela nätterna med sina bättrnigstårar (Psalt. 6:7). Men du, mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att få se konung David, att få råka honom, och kunna känna igen honom i himmelen, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om aposteln Paulus, huru han bad, huru han grät, huru han arbetade, huru han skrev, huru han reste, vilka faror han utstod, endast för att vinna människor och kunna draga själar till Gud. Men, du mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att en gång bliva så lycklig att få se denne av Gud upplyste aposteln, att med glädje få se honom, att få råka honom i himmelen, få tala med honom, och kunna känna igen honom, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om de heliga martyrerna, som stodo ut så grymma plågor för Jesu namns bekännelses skull. Det har ju rört oss så mycket att bara höra talas om huru mycket de ledo; huru tåliga de voro; huru de gingo till avrättsplatsen så glada, som hade de gått på bröllop; huru de kysste korsen, på vilka de skulle spikas, och myste åt de bödelsyxor, med vilka de skulle halshuggas. Det har varit rörande, säger jag, att bara höra detta beskrivas. Men, men, du mitt älskade uppfostringsfolk, att i himmelen verkligen få råka dessa hjältar, dessa hjältinnor i Jesu tjänst, att få med glädje se dem, och kunna känna igen dem, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Ack, trösten eder härmed, I bedrövade Guds barn, när I genom döden tagen avsked med edra närmaste! Du bedrövade moder, var tröst, var tröst, när döden frånrycker dig ett älskat barn! Var detta barnet Guds barn, så visst som det var ditt barn, så vill jag säga dig, att det har endast några dagar bittidare än du fuländat sin resa, och kommit till sitt rätta hem. Det är endast på några ögonblick ifrån dig taget. Snart, snart skall du råka det sliga barnet.

Du bedrövade barn, var tröst, var tröst, när du genom döden förlorar en älskad fader och moder! Insomna dina föräldrar i Jesu famn, så gå de endast någon liten stund före dig att bese den kronan, som sedan skall sättas på dig, om du redligen kämpar för samma krona.

Du bedrövade åhörare, som måste se dig mista en trogen, en rättsinnig lärare; var tröst! Nu haver väl hans varnande, hans lärande, hans tröstande mun tystnat både i och utom templet, men giv dig tillfreds. Följ hans förmaningar, lyd hans varningar, och gack den vägen, som han visade dig till livet, så skall du med obeskrivlig glädje råka denne vaksamme läraren i himmelen.

Ja, omarmen ännu en gång edra kärlekspanter i edra sista stunder. Trycken dem för sista gången intill edra bröst. Sägen dem farväl, och svingen eder upp i himmelen. Hustru, omarma ännu en gång din man och säg: "Nu går jag till en bättre man!" - Barn, omarma ännu en gång din fader och säg: "Nu går jag till en bättre Far!" - Fader, omarma ännu en gång din son, och säg: "Nu går jag till den Sonen, Jesus, som är mig given." (Jes. 9:6)!

O, du mitt älskade uppfostringsfolk, låt oss leva såsom Guds barn, så skola vi dö såsom Guds barn; och då skola vi även, Gud ske lov, råkas i himmelen! Moses och Elias, Petrus, Jakob och Johannes skola mötas på det himmelska Tabor, liksom de möttes här på det jordiska Tabor. Där, där råkas Guds vänner, men de skiljas aldrig åt. De råkas, men de taga aldrig avsked. De råkas, men de bjuda varandra aldrig farväl. O glädje! o glädje!

4) Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. När lärjungarna vaknade på det heliga berget, så hörde de Moses, Elias och Jesus hålla samtal med varandra. Moses och Elias talade med Jesus, står här i dagens text; och Lukas berättar oss, vad samtalet handlade om. De talade, säger han, om Jesu avgång, som han fullborda skulle i Jerusalem (Luk. 9:31). Det vill säga, de talade om Jesu då nära förestående lidande, om hans kors, om hans död, om hans uppståndelse och himmelsfärd. Detta skulle då snart ske, och det måtte obeskrivligen hava fägnat Moses och Elias att få tala härom.

Just sådana samtal kommer du att hålla, just sådana göromål kommer du att förrätta, om du är så lycklig och kommer in i himmelen. Ack, ack, när alla Guds vänner komma tillsammans i himmelen, vilka ljuvliga samtal bliva icke där! Där bliver ett sjungande, där bliver ett talande om det nyfödda Barnet i Betlehem, om den ängslige Frälsaren i Örtagården, om det tåliga Guds Lamm på slaktbänken, om den korsfäste Medlaren på Golgata. Där bliver ett talande om hans segerrika uppståndelse ur graven, om hans fröjdefulla uppfarelse till himmelen. Där bliver ett talande om hans stora kärlek till människan, om hans ömma brodershjärta emot syndaren. Där bliver ett talande om Guds underliga förande med sina barn i denna världen. Där kommer den ene till att tala om för den andre, huru nådigt Gud ryckte honom som en brand utur elden; huru underligt det gick till, när den helige Ande uppväckte honom utur syndens sömn; huru ljuvligt det smakade, när Gud tröstade honom i hans stora själaångest över synden; huru nådigt Gud lotsade honom och hans trosskepp förbi alla klippor och skär på det stormande världens hav och lyckligt in i denna lugna hamnen, och mera sådant. Vem hinner uppräkna, och vem kan beskriva allt vad Guds barn komma till att talas vid om i himmelen? O, vilken glädje!


5) Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen

Här är gott, sade Petrus. Herre, här är oss gott att vara. Petrus var alldeles hänryckt av glädje. Han var liksom drömmande av idel fröjd. Markus säger, att han visste icke vad han sade (Mark. 9:6). Och det var ju ändå Tabor. Det var ett berg här på jorden. Det var icke det berget, som den himmelska staden ligger på (Upp. 21:19). När han såg sig om, så var han ändå i jämmerdalen. Han satt på en klippa som skall försvinna när världen försvinner.

Men kunde han vara så glad på det jordiska Tabor, vad skall han vara nu då på det himmelska? Kunde han bliva så glad, då han såg en stråle endast av den skinande rättfärdighetssolen Jesus, vad skola de saliga då vara, som skåda denna solen uti hela dess intagande glans, med alla dess genomträngande strålar? Kunde några droppar av himmelens glädjehav smaka så väl för Petrus här i världen, vad skall då hela den eviga glädjens hav med alla dess strömmar kunna läska, fröjda och förnöja honom, och alla Guds barn i himmelen? O, du salige Petrus, var det så gott på berget, så att du ropade: Herre, här är gott att vara! - vad skall det vara nu i himmelen?

O vilken glädje måtte där icke vara där uppe i glädjens land, när de saliga Guds barn tänka tillbaka på allt det onda, som vankades på jorden, när de tänka tillbaka på alla svårigheter, alla vedermödor, alla frestelser av satan, alla retelser av världen, alla anfall av köttet; och vid allt, vid allt kunna de nu tänka: Gud ske lov, nu är det över! Satan bjöd så ofta till att rycka mig ur Jesu famn, medan jag var i världen. Ärat vare Herrens namn! Det blev icke av. Men jag var likväl aldrig säker, så länge jag bodde på jorden. Men nu är jag säker. Gud ske lov! Nu skall det rytande lejonet aldrig uppsluka mig. Ja, nu skall världen aldrig bedraga mig, och nu kan köttet aldrig reta mig. Jag har icke arvsynd en gång; så salig är jag.

Ännu mera: Vad glädje skall det icke bliva i himmelen, när de saliga Guds barn tänka på sin lyckliga befrielse ifrån den eviga fördömelsen!

[- - -]

6) Glädjefull är förklaringen för kroppen

"På sista dag som silver och guld, / som solen, / min kropp skall skina, fast ärofull / för stolen." Gud give du sade sant, när du detta sjunger eller säger! Gud give din kropp kom till att skina så på den sista dagen! Bliver det utav, så är du den lyckligaste av alla lyckliga.

Idag läsa vi i vårt Evangelium, att Jesus blev förklarad på berget. Han såg annars ut såsom en annan människa både till ansikte och kläder, men nu blev han förvandlad, som det heter i Guds Andes eget språk. Det var samma ansikte, men i det ansiktet blev en ovanlig klarhet. Det söta Jesu ansikte, det började att skina såsom solen; och kroppens klarhet genomträngde sedan hans kläder, så att kläderna blevo vita såsom ett ljus, säger Matteus; och Markus lägger till att de blevo så klara, och så vita såsom snön, ja, så att ingen färgare på jorden kan göra någonting så vitt som Jesu klädnad denna gången var (Mark. 9:3). En sådan klarhet få också alla Guds barns kroppar på domedag, och sedan i all evighet.

På Tabor firade Kristus sin Förklaringsdag; och åminnelsen av denna förklaring begå vi på denna Kristi Förklarings Söndag. En gång, en gång, vänta också alla Kristi barn sin stora förklaringsdag; och den dagen dagas, när alla världens dagar taga slut. På den dagen skola också Jesu vänner bliva förklarade liksom Jesus idag; deras ansikten skola skina såsom solen, och deras kläder skola bliva vita såsom ljuset. På den dagen skall Kristi brud börja sitt bröllop, och änglar och djävlar, och fördömda människor, skola se henne, huru klar hon står, och huru herrligt hon blänker i sina bröllopskläder inför tronen. På den dagen skola Guds barns kroppar framkomma utur sina gravar; men hurudana? Huru skola de uppstå? Och med hurudan lekamen skola de komma? (1 Kor. 15:35). Ack, icke skrynkliga av ålderdom, icke vanställda av sjukdom, icke utpinta av värk, icke fulla av liklukt, icke usla, icke skröpliga, som här i jämmerdalen.

Men, min Gud, vad skall där icke bliva för en förundran i ett Guds barns hjärta, när det på domedag kommer till att betrakta sin skinande kropp! Säkert skall det då, fullt av fröjd, utropa: O, vad är detta för en kropp, som jag nu har? Denna raska kroppen, är detta den kroppen, som var så svag, så bofällig, så bortfallen, så matt och skröplig på jorden? Denna ljusa kroppen, är detta den kroppen, som såg så mörk ut av ålderdom, krankhet, hunger och matthet under den tiden jag gick på jorden? Denna oförgängliga kroppen, är detta den kroppen, som gav en sådan stank ifrån sig, så att människor knappt kunde sköta honom under min sjukdom, eller svepa honom i min likkista, eller bära honom till min grav? Detta skinande ansiktet, är detta det ansiktet, som mörknade av gråt? Är detta det ansiktet, som svartnade av plågor? Är detta det ansiktet, som var uppätet av kräftan? Är detta det ansiktet, som var tecknat med dödens färg vid min saliga hädanfärd? Dessa kvicka ögon, äro dessa de ögon, som rodnade av tårar? Äro dessa de ögon, som förlorade ljuset, och som äntligen brusto i min dödstimma? Dessa skarpa öron, äro dessa de öron, som slutligen förlorade sin hörsel, så att jag inemot mitt avlidande icke kunde höra, vad den närmsta människan sade till mig? Dessa snabba händer, som nu skola bära palmerna, dessa kvicka fötter, som nu skola vandra i ljusets land utan att tröttna, är detta de händerna som jag till slutet på min sotsäng för idel matthet icke förmådde lyfta från stället? Är detta de fötterna, som gingo så många tröttsamma fjät i den tröttsamma jämmerdalen? O, min dyra själ, huru glad är icke du! Ack, min kropp, min kropp, huru skiner icke du! Jag känner icke igen min egen kropp, för idel klarhet. Herre Jesus, denna klarheten har jag att tacka dig för! O, vilken outsäglig glädje!

7) Slutligen bör jag ock nämna det som sätter kronan på allt: Denna glädje tar aldrig slut; den varar evigt.

Glädjen på Tabors berg, den varade icke evigt. Ack, käre Petrus! Du var så glad där. Du ville bygga hyddor. Men de hyddorna hade dock icke fått stå till evig tid. De skulle ryckas upp; ty du var ändå på jorden, fast du hade en liten himmel på jorden för en stund. Glädjen på Tabor tog slut; men i himmelen, där tager det aldrig slut. Efter flera tusen års glädje, så är det lika nytt som det var den första dagen de saliga själarna kommo dit. Tusende är i himmelen; ännu varar glädjen; millioner är i himmelen; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som där har varit löv och gräs på jorden; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som det är sand på havets botten och droppar i regnet; ännu varar glädjen.

De saliga, de frälsta Guds vänner behöva aldrig säga: Ack, Gud hjälpe och tröste oss, nu tager denna stora glädjen slut! Rätt som det är, så måste vi ur himmelen. Rätt som det är, så äro vi av med Guds och hans Änglars ljuvliga sällskap! Nej, du arme syndare, var du blott mån om att komma väl in i himmelen, så kan jag lova dig, att du kommer aldrig därifrån. Evigt fröjdas, evigt lovsjunga Lammet, evigt bära palmerna, evigt spela harporna, evigt vara hos Gud och aldrig komma ifrån honom! O mina bröder, mina bröder! O, du mitt älskade uppfostringsfolk, detta skall vara evigt. Är du väl inkommen i himmelen, aldrig bliver du utdriven. O, I glada Guds barn! O, I glada själar, som bon däruppe i den stora fröjdesalen! Världens glädje tager snart slut, men ingen, ingen skall taga eder glädje ifrån eder (Joh. 16:22).

Men håll in, du människosinne! Stanna nu, du min syndiga tunga! Det är barnajoller allt vad du säger om den eviga glädjen. Nog har du talat; men långt ifrån uttalat denna glädjen. "Man kan ej här uttrycka / den stora makt och prål, / ej heller det förlikna, / här felas ord och mål (G. Sv. Psalmb. N:o 412:4). Jag skyndar således till vår betraktelses

ANDRA OCH SISTA DEL, där jag lovat lämna svar på den frågan:
Vem som får åtnjuta denna nu omtalta glädjen.

I själva min betraktelse i dag kallade jag denna frågan den ömmaste fråga av alla frågor på jorden. Det är hon ock verkligen. Eller, sägen mig: kan en människa någonsin fråga något, som är mera ömt än detta? Ack, vem bliver så lycklig människa, att hon får del i den glädjen, som i svaghet är beskriven idag? Huru skall den människan vara beskaffad till sin själ, som skall hållas värdig att få komma in i himmelen, huru många av dessa själar, som hört denna predikan idag, få njuta den eviga fröjden en gång i Guds himmelska rike? Här äro nu så många själar i kyrkan på denna stunden. Hur många utav dessa själarna skola bliva evinnerligen saliga? Här sitta nu så många kroppar i kyrkan på denna Kristi Förklarings Söndag. Huru många utav dessa kropparna komma till att skina på den yttersta dagen för stolen? Ack, stora, ömma och hjärtrörande frågor!

Men, Gud hjälpe oss, det är det minsta, som människorna nuförtiden fråga efter, om de få eller icke få åtnjuta den eviga glädjen i himmelen. De flesta förnöta sina nådedagar med långt andra frågor. En näve mull, någon jordisk egendom, och ett par supar brännvin äro långt mer efterfrågade, än hela Guds himmel och salighet. Vad de skola äta, vad de skola dricka, och vad de skola kläda sig med, det frågar folket efter, det ligger mitt i hjärtat på dem, där ligger hågen natt och ljusan dag. Himmelen skall tänkas på sist, saligheten skall efterfrågas, när man icke mera orkar tjäna världen.

Så står det nu till i kristenheten. Herre, förbarma dig däröver! Men syndare, syndare, vad gör du? Att fråga efter himmelen, efter sin fattiga själs frälsning, efter den eviga saligheten, och huru man skall vinna den, det är likväl den angelägnaste fråga, som kan föreställas i världen.

Nu, så må jag då korteligen besvara den: Vem, vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen? Månne alla de som bo i kristenheten få åtnjuta den glädjen? Ja, vad vore önskligare? Men nej, nej, det är icke så väl! Det är icke allena många judar, turkar och hedningar, som få stå utom himmelens port; utan, det man aldrig skulle kunna förmoda, tänk, att många tusende kristna bliva också utestängda från den himmelska fröjden. O, jämmer över all jämmer!

Månne alla de, som äro döpta, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, står du kvar i ditt döpelseförbund, eller upprättar du förbundet igen, genom en sann omvändelse, sedan det är brutet, så kan du vänta dig denna glädjen. Men de flesta kristna falla, och stå aldrig upp utur sitt fall i all sin livstid, och sålunda få de aldrig åtnjuta den glädjen.

Månne alla de, som gå till Herrens Nattvard, få åtnjuta den himmelska glädjen? Ack, vad vore mer till önskandes? Men, tyvärr, det bliver långt därifrån! De ovärdiga nattvardsgästerna äro, Gudi klagat, det största antalet. Här är mången, som aldrig har gått värdigt till den Heliga Nattvarden en enda gång allt sedan sin första kommunion i världen. Ack, huru skall en sådan kunna komma in i himmelen, när han i detta tillståndet vandrar ut ur världen? Nej, det är ju rent av omöjligt. Ack, här spisa många vid den Heliga Nattvarden på jorden, som icke få vara med vid den stora Nattvarden i himmelen.

Månne alla de, som leva skickligt och stilla inför människors ögon, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, i den inbillningen leva och dö många sinom tusende själar. Men jag försäkrar dig, o människa, i den allraheligaste Gudens namn, att om du ock är aldrig så skicklig, och har levat än så ostraffligt, så vitt som människor kunna se och veta; men om du aldrig har blivit omvänd, förändrad och pånyttfödd av den helige Ande invärtes, så är du dock en vitmenad grav inför Gud; och i denna din själs belägenhet haver du varken lott eller del i den eviga glädjen.

Månne alla de som hoppas på det bästa; månne alla de, som stå fullt och fast i den tanken, att himmelen skall icke slå dem fel; månne alla de få åtnjuta den eviga glädjen? O nej, mina hjärtans vänner! Många tusende tänka, att de skola i himmelen, och de stanna i helvetet. De hoppas saligheten och störtas i fördömelsen. De mena, att himmelens dörr skall en gång stå öppen för dem, och hon bliver tillsluten. De tro, att de skola inkomma i Guds rike, och de kastas i eldsjön. De förmoda, att de skola få en evig glädje, och det bliver pina istället för glädje.

O människa, människa, vill du leva fram i din orenlighet och lösaktighet, så vet, att himmelen bliver tillstängd för orena. Vill du hålla fort med detta förbannade brännvinssupandet, så vet, att himmelen är förlorad, och du super dig ända i helvetet. Vill du icke lägga bort dina eder och svordomar, så vet, att du till slutet svärjer bort hela din odödliga själs salighet. Vill du icke avstå ifrån detta förskräckliga fikandet efter jordiska ting, så vet, att du så länge far efter dessa jordiska skatter, tills du har bortmist alla himmelens ägodelar. Vill du icke ändra dig med detta obetänksamma löpandet till Herrens bord mitt i din djupaste syndasäkerhet, då vet, att du så länge försyndar dig på Jesu lekamen och blod, tills du får umgälla denna synden i en eld, som aldrig slocknar. Vill du icke avstå ifrån det halsstarriga motstånd, som du dagligen gör emot den Helige Andes nådeverkningar i din själ, så vet, att du så länge kan sätta dig emot honom, tills du har gjort dig den eviga glädjen förlustig, till vilken han eljest ville föra dig, såframt du var honom lydig.

O, du mitt älskade uppfostringsfolk! Här vill något till, om vi arma syndare skola tänka på att få åtnjuta den eviga glädjen. Då måste här ske en allvarlig uppväckelse, o syndare, i ditt sovande samvete, så att dina ögon bliva öppna, och du får se att du är andligen naken. Då måste här uppstiga i ditt hjärta en sorg över synden, som är så allvarlig, att du bliver alla synders avsagde fiende. Då måste du komma till en tro på Guds Son, som förändrar hela din själ, så att du bliver himmelskt i stället för jordiskt sinnad. Då måste du föra en noggrann vandel, gå varsamma steg i denna onda världen, bedja utan återvändo, vaka med all idkelighet, kämpa för saligheten med eld och allvar, och löpa till det goda målet, till dess du får den kronan, som förehålles ovanefter. Den själ, som detta noga iakttager, den, men ingen, ingen mer än den och alla hennes likar, de förståndiga själarna, de få åtnjuta den eviga glädjen, som i dag i svaghet har blivit beskriven. Eho, som är mån om att bärga sin själ, han höre detta, och rätte sig därefter.


Avslutning.

Äntligen vill jag bedja, ja, på det allvarligaste vill jag bedja varenda själ, som hört denna predikan om den eviga glädjen: dyrt köpta själ, nu har jag bjudit till i dag att avmåla för dig himmelens obeskrivliga fröjd. Ställ dig nu liksom tätt intill himmelens dörr, och lyssna efter, vad det är för en stor glädje inom dörren. Lyssna efter, huru genljudet av de saligas fröjdesånger skallar i de himmelska valven. Lyssna efter den angenäma klangen av harpor, som spelas av de hundrade fyra och fyrtiotusen. Lyssna efter, hur de med lust det sjunga, de stora med de små.

Jag tycker ditt hjärta borde bliva slaget, mjukt och böjligt för Gud, när du detta betänker. Och om du ej är hårdare, än klippan, så borde samvetet vakna, synderna trycka, själen förskräckas, ögonen öppnas; och du borde bliva så hjärtans begärlig efter Guds nåd på jorden, och hans glädje i himmelen, att denna bönen, varmed jag nu slutar, måtte bliva din allvarligaste bön: Gud, låt mig få en evig ro! Ack, låt mig få en evig ro, när Herran Sebaot! Amen.

Kristi förklaring, så livligt den målar
eviga glädjen därovan hos Gud,
glansen i vilken Guds paradis prålar,
himmelska staden i hela dess skrud!

Här på vårt Tabor sågs Frälsaren skina:
ansikte, kläder, allt strålar av ljus!
Helgon förlösta från tåredals pina
ser samma syn i Guds himmelska hus.

Som Kristi kropp både lyste och blänkte,
så ska du skimra, Guds barn och Guds vän!
Ack, om vår värld på den klarheten tänkte,
visst kom den då till sin Herre igen!

Moses, Elias och tre Jesu vänner
råkas på Tabor i endräkt och fröjd.
Se, utan möda jag här igenkänner
helgonsällskapet i himmelens höjd!

Vem kan väl fullständigt glädjen beskriva,
den, att de frälsta får träffa varann?
Gud, vilken uppmuntran skall det ej bliva,
möta ditt samlade folk i ditt land!

Hänryckt i försmak av eviga livet,
Petrus förgäter han är på vår jord.
Hur blir det då, när oss en gång blir givet
sitta vid himlens fullrågade bord?

Ack, den som saligt har flyttat från jorden
den som i himmelen inkomma fått,
full av förvåning kan nyttja de orden:
Här att få vara, o Herre, är gott!

Känner då ingen det vattnas i munnen
efter den dagen, då världen blir ny?
Själ, låt dig vinnas, och var sedan vunnen,
fly ifrån Babel, jag råder dig: fly!

Sörj för din frälsning med bävan och fruktan,
bär som på händer din dyrbara själ!
Lyd som ett barn Andens dagliga tuktan,
kämpa god kamp för ditt eviga väl!

En gång skall då din förklaringsdag dagas,
då du skall lysa till själ och till kropp.
Aldrig från stråten dig tillåt att dragas,
löp på din bana, fullborda ditt lopp!

Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - En varnande röst till syndaren i nådens tid: vet att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen,

Så gläd dig nu, du yngling i dinom ungdom, och låt ditt hjärta vara glatt i dinom ungdom; och vet att Gud skall hava dig framför domen. Detta är en av konung Salomos påminnelser i den boken, som han, enligt skrifttolkarnas tankar, skrivit i sin höga ålderdom. Vår yra och flyktiga, vår syndiga och köttsliga ungdom torde vilja fägna sig över dessa orden, såsom över ett förträffligt fynd i Bibeln. Den vällustige ynglingen torde tänka, att Salomo lagt honom hyende under armarna och ett örngott under huvudet, när han beder honom glädja sig i sinom ungdom, och låta sitt hjärta vara glatt i sinom ungdom. Han torde tänka: Ack, vad det är förträffligt, att min ungdoms lustighet, mina muntra nöjen, mina oskyldiga lekar icke äro mig förbjudna i den Heliga Skrift.

Men, du förvillade ungdom, du har tagit gruvligen miste om Salomos mening i våra ingångsord, om du uttyder dem på det sättet. Salomo uppmuntrar dig icke till någon syndig glädje; nej, han menar den enkla, den från synden rensade glädje, som åtföljer ungdomen själv i dess fägring. Och dessutom lägger han en stark töm på glädjen med de sista orden i vår ingång: Gläd dig, yngling, säger han i början; men sedan säger han: Vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen. 

Men, Herre, du evige Gud, om vår glättiga ungdom beströdde sina nöjen med detta sista saltet; om den yttersta domen, som skall hållas när dagarna hava en ände, kom för dem under all deras ro i detta livet; om dessa orden vet, att Gud skall hava dig fram för domen, utan återvändo dånade i deras öron, och betraktades i deras hjärtan, så skulle komedien och assemblen bliva ängsliga ställen, och deras lustiga kalaser skulle bliva plågoplatser, där de ej kunde trivas, och dit de aldrig mera kommo ifrån den dag, som Gud hade inristat den yttersta domens åtanke i deras själar.

Ja tänk, tänk, om den Helige Ande finge inprägla i våra hjärtan dessa orden: Gud skall hava dig fram för domen; då skulle mycket ont utebli, som nu händer; mången tanke på Gud fattas, som nu uraktlåtes; ja, tiden skulle då icke vara så bedrövlig, och människorna icke så ogudaktiga, som de nu äro! Ack, syndare, tänkte du på det, när det faller dig i hågen till att synda: Gud skall för detta hava mig för domen, då skulle synden, som annars är så söt, bliva ganska bitter, och detta språket skulle som ett vatten ifrån himmelen släcka syndens heta brand! Tänkte du på det, när du har beslutat att begå den heliga nattvarden: Gud skall för denna nattvardsgång hava mig fram för domen, så skulle du icke löpa till Herrens bord, den ena gången efter den andra, utan bättring och självprövning, som du likväl gör. Tänkte du på det, var gång ett syndigt ord stiger upp i din mun: För vart och ett syndigt ord, ja, för vart och ett fåfängt ord skall Gud hava mig fram för domen, så skulle sådana ord aldrig bliva nämnda med din tunga. Tänkte du på det, var gång du är i kyrkan: För denna predikan skall Gud hava mig fram för domen; ack, då skulle du både bättre höra, gömma och efterleva Guds ord än du nu gör. Ja, då skulle denna predikan bringa dig på bättre tankar, så framt du aldrig har varit inne på sådana tankar allt intill denna söndagen.

Vår Jesus förmanar oss i denna söndagens evangelium till att icke döma och icke fördöma. Låter oss förena denna förmaning med Salomos ord i Predikaren 11:19: så vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen, så få vi den bästa måttstock för våra domar över nästan. Jag och alla dessa själar skola havas fram för domen. Gud låte mig detta betänka, så predikar jag med nit! Gud låte eder detta betänka, så hören I med andakt. Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 6:36-42

I Herrens namn föreställa vi nu:

En varnande röst, till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen.

1) Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen; och

2) Vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen; därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Avhandling.

Om det ej är alldeles omöjligt att få ditt samvete vaket, du djupt insomnade syndare; om du ej har fast beslutat, att ingen predikan på jorden skall kunna störa din sömn, eller krossa ditt hjärta; om du ej har föresatt dig, att intet, intet skall väcka dig förrän pinorummet med sina fasliga lågor öppnar dina tillslutna ögon; så hör i dag, ja, icke blott hör, utan tag denna rösten till hjärtat, som vi allraförst föreställde i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen.

Dömen icke, så varden I icke dömda. Fördömen icke, så varden I icke fördömda, säger vår Frälsare i dagens evangelium. Nästans dömande och fördömande är en synd, som i alla tider blivit bedriven. Men aldrig har den gått så förskräckligt i svang, som i dessa sista farliga tider. Och det är ej underligt, att denna synden begås nu mera än förr, när man besinnar, att satan rasar nu värre än förr. Nu är här ju ett sådant dömande över alla den fattiga nästans göromål, så att, om Gud skulle döma så hårt över syndare, som syndare döma över varandra, så skulle intet kött bliva frälst, ingen människa salig; nej, då hjälpte icke den sannskyldigaste bättring.

Nu är ju ett sådant dömande, att människor döma icke allenast över gärningar, som de se, utan till och med över tal, över uppsåt, och över de hemligaste föresatser i hjärtat, som de icke se. Nu är här ett sådant fördömande, så att höga och låga, rika och fattiga, kunniga och okunniga, de fälla sådana dristiga och förmätna ord om sin nästas salighet och fördömelse, som hade de livsens bok i sina händer, och hade sett i den boken huru många namn där stå skrivna; ja, många gånger tala de sådana överord om sin nästa, som hade de nycklarna till himmel och helvete, så att de kunde öppna och tillsluta himmelens dörr, öppna och tillsluta himmelens portar för vem de behagade. Nu är här ju ett sådant häcklande, klandrande, mästrande, förtalande och bakdantande över nästans alla förtag, alla göromål, alla ord, alla gärningar, så att intet, intet får slippa undan denna obarmhärtiga tullen.

Men låter oss nu nogare bestämma, vad det är för domar över nästan som äro förbjudna. Och då läre vi besinna, att alla oförståndiga, kärlekslösa och onödiga domar över nästan äro förbjudna.

Förbjudna äro

1) alla oförståndiga domar över nästan

Men, Herre, du store Gud! äro alla oförståndiga domar över vår nästa i Guds ord förbjudna, huru skall det då gå i döden, i domen och evigheten, med alla våra oförståndiga syndare, som utan duglig insikt, utan ljus och erfarenhet döma och fördöma andra. Ja, det går som det heter i vår psalmbok: Förmäten mun skall ej bestå, / men av Gud själv en sträng dom få. 

Och aldrig äro domarna oförståndigare, än när den, som själv är ogudaktig, fördömer andra ogudaktiga; den, som själv är oomvänd, fördömer andra oomvända; den, som själv är död i synden, fördömer andra andligen döda, och säger: o, de där människorna! Och den som själv är på vägen till helvetet, fördömer andra sina reskamrater på samma väg, och den som själv har lika stora fel, och kanhända större än hans nästa, fördömer andra, som kanske icke hava så stora fel, som den onådige domaren, utan till och med mindre.

Ack, du oförståndiga själ, som i ditt skrymteri vågar döma och fördöma andra! Vet du vem du liknar? Jo, Jesus säger i dagens evangelium, att du är lik en man, som står och har en tjock stock, en bjälke i ditt eget öga, och likväl kommer han och vill skrubba en annan, som har endast en liten sticka, en flisa, ett grand i sitt öga. Och så är det med dig, du kärlekslöse nästans domare! Du kan ofta leva i grova synder, och hava ganska stora fel som kunna liknas vid stockar i ögat. Din nästa kan hava mycket svåra fel, som dock kunna vara så ringa emot dina, som en liten sticka är ringa emot en stor bjälke; och likväl blygs du icke för att sätta dig på domstolen, och döma himmel och salighet från den, som dock kanske syndar mindre än du, och kan vara mycket bättre anskriven hos Gud än du.

O du oförståndige! Ack, det är ju många gånger, som du ej vet, om icke din nästa kan vara ett Guds barn, eller åtminstone på väg att bliva det, och likväl fördömer du. Ack, det är så många gånger, som du icke vet, om den eller den avlidna människan har dött osaligt; utan det kan hava hänt, att hon gjort bättring, och dödde saligt, och likväl fördömer du. O du oförståndige! Du har ju icke varit i helvetet och sett om den själen som du fördömer finns där - huru vågar du fördöma?

Förbjudna äro

2) alla kärlekslösa domar

Kärleken till nästan borde brinna som en helig eld inom vart enda kristligt bröst! Men ack, det kan ej nog begråtas, att denna heliga elden har slocknat ut i de flesta kristnas hjärtan. O vad här dömes okärligt av människor om människor! Våra förtalare, de hava lärt den konsten utav djävulen, att göra intet till något, sandkorn till berg, och grand till bjälkar, små fel till stora och fördömande saker.

Veta de, att någon haver syndat, så döma de, att han aldrig bättrar sig. Veta de, att någon sover i synden, så döma de, att han aldrig vaknar. Veta de, att någon har fallit, så döma de, att han aldrig står upp igen. Det är ingen kärlek, ingen skonsamhet i deras domar. Man kan väl tänka vad kärlekslösheten har gått långt, när människorna icke unna sin nästa att bliva salig; utan de våga sig med sina hårda domar in i själva evigheten, och hava största hjärtans lust utav att döma himmelen ifrån andra.

Förbjudna äro

3) alla onödiga domar

Och onödiga äro alla dina domar när icke Guds ära, och icke din fattiga egna själs salighet lider det allraringaste därvid att du tiger med dina domar; men du likafullt dömer och fördömer. O du förmätne åhörare, vem har förordnat dig till att varendaste dag hålla rättegång över alla din nästas gärningar? Vem har förordnat dig till att fälla så många myndiga utslag och domar, att den och den står i satans tjänst, att den och den har ingen levande tro, att den och den har icke Guds nåd, att den och den kom icke i himmelen? Gud mister ju icke sin ära och du förlorar ju icke din salighet om du tiger? Du har ju icke åtagit dig predikoämbetet? Du har ju icke svurit prästeden inför Herrens altare? Du är ju icke satt till väktare på Sions murar? Du är ju icke herde; du är får. Du är ju icke lärare; du är åhörare. Prästens varning och bestraffningsdomar äro nödiga; men dina domar äro onödiga. Ack, tacka du Gud, att icke den bördan trycker dina axlar, som är kastad på dina lärare! Sök du, i din stad, till att blott frälsa dig själv. Var allraskarpast emot dig själv; men förskona andra. Kom ihåg den yttersta domens dag. Det är den bästa tygel som du kan lägga på din ostyriga tunga.

Vet, att Gud skall för dina hårda domar över din nästa hava dig fram för domen. Vet, att här kommer en dag, då Gud människornas lönnligheter döma skall (Rom. 2:16). Vet, att du är en svag människa, som, om du kan döma, så kan du icke rätt utöva; men Jesus kan bägge delarna. Vet, att om du kan säga, att din fattiga nästa kommer i helvetet, så kan du dock icke mer än säga det, ty det står icke i din makt till att kasta henne dit. Vet, att när alla dessa små domare hava dömt för sista gången, så kommer den större domaren Jesus, som dömer och verkställer så den yttersta dagens dom. Vet, att för vart enda hårt ord du har talat om din nästa, så kall du nu fram och svara i domen.

Därför, vänta med dina domar till den yttersta domen. Här är ju icke bråttom med din nästas dömande. Kan du icke vänta? Vänta tills Herren kommer. Vänta tills domaren är för dörren. Då, då på den sista dagen, då skall fällas en långt annan dom, än människorna på jorden hade förmodat. Då bliver mången salig, som folk på jorden har fördömt. Då kommer mången på den högra sidan, som du har dömt skulle komma på Jesu vänstra sida. Då komma många i himmelen, som du har dömt skulle komma i helvetet, och många komma i helvetet, som du har dömt skulle komma i himmelen. Då får du ropa om många: Herre Gud, bliver den salig? och om många: Herre Gud, skall den bliva fördömd? 

Fördöm ingen hedning; du vet icke vad Gud gör med hedningar på domedag. Fördöm ingen för det han tyckes vara enfaldig, dum och okunnig; vad vet du, om icke Gud har fått upplysa honom, när du, som kvick är, kan vandra i mörkret? Vänta med dina domar, det säger jag i dag, till den yttersta domen. Då kommer domaren i skyn; och då fälles utslag i alla oavgjorda saker.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Syndare, vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen, därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Någon kunde undra däröver, att jag talar om befallda domar över nästan. Man säger: Jesus förbjuder ju uttryckligen här i dagens evangelium allt dömande, då han ropar: Dömer icke! Fördömer icke! Härtill svarar jag: Läs Matt. 7, och läs där den första och sjätte versen. Samme Jesus, som i första versen säger: Dömer icke, han säger även i den sjätte: I skolen icke giva hundarna det heligt är, och edra pärlor skolen I icke kasta för svinen - och dessa tvenne verser kullkasta icke varandra, ty Jesus kan icke tala emot sig själv.

O, mina kära vänner! Här äro de tvenne klippor, emellan vilka en sann kristen skall segla med sitt kristendomsskepp, så att han ej stöter an på någondera klippan. Han måste på ena sidan vakta sig för en klippa, som heter för mycken eftergivenhet. Han får icke döma dem, som icke skola dömas; ty det bliver för mycken stränghet; men han får ock icke giva hundar helgedom, eller kasta pärlor för svin, ty det är för mycket eftergivenhet. Med hundar menar Jesus alla sådana människor, som för sitt orena och syndigt näsvisa sinne likna osnygga och näsvisa hundar. Med svin menar Jesus sådana, som till och med i sitt leverne vältra sig i allehanda mörkrets gärningar; liksom ett svin ligger och vältrar sig i träcken. Guds nåd, himmelsk tröst, den heliga nattvarden och så vidare, är det heliga som icke skall kastas för hundar; och andliga gåvor, som Gud anförtror i sina barns händer, äro deras pärlor, som icke skola kastas för svinen.

Men skall man kunna neka dessa helgedom och pärlor, så måste man ju nödvändigt fälla den domen, att den och den människan liknar hundarna, och att den och den människan liknar svinen; och denna domen är icke förbjuden, utan befalld. Således är det befallt att världslig överhet med allvarsamma domar skall tukta den tygelfria ondskan, och sätta bommar för ogudaktigheten i landet. Det är befallt att domaren på sin domstol med kristlig stränghet skall näpsa de liderliga inom hans domsaga. Således är det befallt att prästen skall begynna med lagens förbannelse över alla dem, som ej vilja bättra sig och tro evangelium. Det är befallt att prästen skall säga till den ogudaktige: Du måste döden dö; och att, om han det icke gör, så skall den ogudaktiges blod krävas ur prästens hand (Hes. 3:18). Det är befallt att prästen förmanar djävulens barn till att besinna sig ifrån djävulens snara; men om det skulle kunna göras, så måste han ju nödvändigtvis fälla den domen, vem som är djävulens barn. Det är befallt att prästen skall bestraffa oomvända åhörare i predikstolen, ovärdiga kommunikanter i skriftstolen, obotfärdiga patienter på sjuksängen, odygdiga barn i ungdomsförhören, och så vidare; men skall han det kunna göra, så måste han ju kunna fälla denna domen, vem som är en oomvänd åhörare, vem som är en ovärdig kommunikant, vem som har sjuknat ned i sina synder, och mera sådant.

Ja, detta gäller till en god del även om åhörare. Man skulle många gånger icke kunna fly det onda; och många, många väckelser bleve man alldeles av med, om man icke understundom finge fälla tillåtna domar över andra.

Detta kan jag bäst upplysa med exempel. Om någon varnar dig för onda sällskaper, så giver han dig en god varning; men skall du kunna lyda en sådan varning, skall du kunna vakta dig för sådana sällskaper, så måste du ju nödvändigt kunna fälla den domen över vissa sällskaper, att de äro onda; och det är en befalld dom. Fäller du icke den domen, så kan du blindvis giva dig i bekantskap med mörkrets barn, och slutligen stanna med dem i det yttersta mörkret.

Ännu ett exempel. Det kan hända att en människa som hela sin livstid har gått i satans tjänst, hon kan stupa så hastigt, dö så oförvarande, och komma så huvudstupa in i evigheten, så att hon får icke en dags, icke en timmes, icke en kvarts betänktetid, utan hon syndar och dör i en sådan brådska, så att hon vet icke ordet av, förrän hennes själ är i helvetets låga. Sådant händer icke förgäves, du hårde syndare, som levde efter den kamrat i synden, som har dött före dig. Se, huru hastigt din broder i ondskan for till helvetet! Nu bör du vakna och besinna dig, att icke du också måtte komma i detta pinorummet. Men skall du kunna få en sådan väckelse vid detta dödsfallet, skall du kunna göra dig några goda bättringstankar vid en ogudaktigs likkista, så måste du ju kunna fälla denna domen, att han dog utan bättring, och tog en förskräcklig ända; ty har du den meningen, att de dö väl allesammans, antingen de bättra sig eller icke, så kan icke något fasligt dödsfall väcka dig. Således fordrar understundom både Gud ära, vår och andras salighet, att vi måste döma.

Men så ropar jag likväl till dig denna varnande rösten till ett slut: Syndare, vet, att Gud skall för den befallda domen över nästan hava dig fram för domen, därför avgör alla dessa domar före den yttersta domen. Denna rösten bör utan återvändo ljuda i predikantens öron. Han bör aldrig gå på predikstolen, med mindre denna rösten står för honom: Lärare, vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! Han bör aldrig träda för altaret för att trösta, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta skriftermålet skall Gud hava dig fram för domen. Han bör icke träda fram till en sjuksäng, dit han blivit bådad, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta sjukbesök skall Gud hava dig fram för domen. När han varnar sin fattiga nästa för villovägar, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna varning skall Gud hava dig fram för domen. När han bestraffar den fräcke syndaren för hans synder, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna bestraffningen skall Gud hava dig fram för domen.

Ja, att vara Herrens präst både farligt är och herrligt; Gud nåde den, som ej det verket sköter ärligt! Här går det icke an till att döma dem till livet, som icke leva skola; nej, här heter det. lärare, du skall varna och du skall truga. Du skall förmana och du skall bestraffa. Om syndare tåla dina bestraffningar eller ej, det får icke hjälpa. Du måste avgöra dina domar före den yttersta domen.

Och, mina kära åhörare, så har du nu åter hört en predikan i nådens tid. Du torde väl tänka, att Gud har likaså lätt glömt ditt förhållande denna söndagen, som du glömmer det. Men du kan lita på, att ditt hjärtas hårdhet vid denna predikan bliver noga antecknad i Guds allvetenhetsböcker; han kommer, när böckerna varda upplåtna. Ja, jag kallar ännu en gång ditt samvete med Salomos ord: Vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! 

Amen.

Jungfru Marie bebådelsedag - Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden

O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. När vi, värdaste åhörare, förnimma dessa ord (Jesaja 2:7), så falla utan tvivel flera av oss på tanken om det lands lycksalighet, i vilket var och en under sin vinstock och sitt fikonträd lever i frid och lugn, och vet ingenting om krig och dess faror. Frid närer, krig förtärer. O, I otacksamma människor, som icke var dag tacken och prisen Herren Gud för den ständiga frid I åtnjuten! Men som ett lands yttre fred är i sig själv mera skadlig än nyttig, om ej själen därjämte äger den invärtes freden med Gud, så åligger oss att desto högre värdera ängelns nåderika predikan, på vilken även Paulus (Rom. 10:15) häntyder det anförda ingångsspråket ur Jesaja: O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. 

Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred! 

Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.

O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.

Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.

Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Lukas 1:26-38

Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål


I) Första delen

Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."

Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.

Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.

Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid. 

Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. - 

Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.

Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i


II) Senare delen

betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.

Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.

Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.

Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.

Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!

Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.

Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända. 

Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.

Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kall? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?

För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!

Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.

Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!

Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!

Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!

Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.

"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina kötts dagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.

O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.

Tillämpning

Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.

O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.

Tredje söndagen i fastan: Kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande från jorden

  Den store draken, den gamle ormen, den där heter Djävul och Satan, vart utkastad, den där bedrager hela världen; och han vart kastad å jorden, och hans änglar vordo ock bortkastade med honom. Så ser man att det rätta behåller segern, och att satan och hans rike måste bliva Guds makt och rike underdåniga. Draken och hans änglar stredo väl emot Mikael; men de segrade icke, de vunno intet, och deras rum vart icke mer funnet i himmelen.  

Draken var i äldre tider ansedd för den giftigaste av alla ormar och det skadligaste och förfärligaste djur i hela skapelsen. Man kunde därför icke med ett mera avskyväckande namn utmärka mörkrets furste, satan, det allrafintligaste av alla väsen, och som aldrig gjorde annat än de som ont och giftigt var. Var han förut en stor ljusets Ängel, så är han nu en stor drake vorden, stor i välde, men ännu större i elakhet. Detta är den gamle ormen, som redan i världens begynnelse utspydde sitt dödande gift i paradiset, den ormen, som heter djävul och satan. Satan är ett hebreiskt ord och betyder motståndare, och djävul ett grekiskt, som betecknar en äreskändare. Båda dessa namn passa ganska väl åt den onde anden.

Satan eller motståndare är han, emedan han sätter sig emot Gud och allt gott; och ingen farligare motståndare gives än en skändare och en illgärningsman. Liksom i allmänna levernet en sådan berövar sina medmänniskor all heder och ära inför världen, så gör ock djävulen emot de goda och sanna kristna inför Gud, upphetsar den ena människan emot den andra, och kommer blott ont åstad. Därför har han ock det namnet om sig, att han bedrager och förför hela världen. Vart man må komma, finner man alltid mera ont än gott. Hela världen är stadd i det onda. (1 Joh. 5:19). Också är det ej att undra däröver. Djävulen är dess furste, som den lyder, den förare, som den följer, och den ledare som bedrager hela världen. [---] Men hans överman finnes, och ett herrligt bevis därpå lämnar oss dagens heliga evangelium. Johannes hörde en stor röst, som sade i himmelen: nu är vår Guds salighet och kraft, och rike, och makt hans Krists vorden, efter våra bröders åklagare är förkastad, den som åklagade för Gud dag och natt (Upp. 12:10). Denna stämma, älskliga åhörare, höra vi än i dag, och vilja, genom Gudsnåd, i anledning därav välja den till föremål för våra andäktiga betraktelser på denna stunden. Fader vår som är i himmelen...

EVANGELIUM Luk. 11:14-28

Genom Guds nåd vilja vi i dag betrakta
den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande från jorden.

Första delen.
Vi vilja nu för det första något närmare betrakta denna världens furste, den gamle draken, som så länge bedragit världen.

När Esaias vill beskriva babyloniska rikets jämmerliga undergång, så säger han: Drakar skola bo i dess lustiga borgar (Es. 13:22). Människan är denna lustiga borg, ämnad till Guds beboende, men vilken skada är det icke, att den store draken, satan, som förför världen, där blivit en rådande hyresman? Icke utan bekymmer kunna vi tänka oss den människas olycksaliga tillstånd, som besittes av djävulen, liksom den i dagens evangelium, vilken han gjort till dumbe; och vi böra verkligen anse det för en synnerlig Guds nåd, att nu för tiden så få exempel av detta slag finnas. Det är likväl drägligt, när djävulens inneboende endast sträcker sig till kroppen; men olyckliga de, vilkas själar han vunnit till evärdelig besittning. Väl slog satan den fromme Job med onda sår ifrån hans fotablad, upp till hans hjässa; väl gav en av hans änglar Paulus en kindpust; men sådant skadade dem icke, utan tvärtom tjänte att ännu mera rena och luttra deras själar. Plågorna, som de ledo, voro visserligen stora och svåra, men de gagnade dem; häremot länder allt de olyckliga till skada, vilkas själar äro i djävulens våld, ja, förleder dem att, som vi se i evangelium idag, häda och smäda Gud. Han utdriver djävlar - sade judarna fräckt till Jesus - med Beelsebub, djävlarnas överste! Andra åter förledde den listige frestaren att begära av Jesus tecken av himmelen. Härav ser man att han, om möjligt vore, gärna förförde hela världen till hädelse av allt vad ärligt är; och varen försäkrade, värdaste åhörare, att varje ond tanke, som uppstiger i edra hjärtan, är en ingivelse av den onde, ett verk av Kristi avsvurne fiende, djävulen!

Han frestar oupphörligt och förnyar sina anfall på tusende sätt, allt i förlitande på det gamla "trägen vinner". Detta beskriver Frälsaren sålunda: När den orene anden går ut av människorna, vandrar han omkring torra platser, söker efter vila och finner ingen. Då säger han: jag vill komma igen uti mitt hus, där jag ut gick. Satan är en onyttig, men ingen sysslolös ande. Han sitter icke stilla, utan driver jämt sitt verk hos otrons barn. Han rastar icke, utan genomvandrar torra platser. Jag har, säger han själv (Job 1:7), farit genom landet allt omkring. Överallt lurar han listigt på själafångst, och lyckas beklagligen alltför ofta att knipa sitt rov.

Försiktigheten bjuder oss väl att taga oss tillvara för onda, elaka människor; men tusende gånger nödvändigare är det för oss att vakta oss för satan; ty han omgiver oss jämt, ja, intränger i de doldaste rum, och vågar sig till och med in i våra kyrkor för att hos världens barn förstöra den verkan, som ordets kraft möjligen kunde åstadkomma i deras syndiga hjärtan. Han går omkring som ett rytande lejon, säger Petrus, och söker, vem han uppsluka må. Överallt för han sitt helvete med sig; därför finner han ingenstädes ro. Något lugn tror han sig likväl kanhända hava ägt då han oroade Saul, då han uppviglade det ena riket emot det andra; men hos människan trives han alltid bäst, och måste han där lämna sin plats, liksom i dagens evangelium, och finner ingen bättre i stället, så säger han: jag kommer igen uti mitt hus, där jag utgick, och när han kommer, finner hand et rent sopat, och väl tillpyntat; då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadligare äro än han; och de gå därin och bo där; och den människans sista varder värre än dess första.

Meningen härmed är denna: när nu människan en gång omvänt sig, men åter faller i synd, då är djävulen beställsam att fängsla henne hårdare än förut. Då har hon ett städat hus, en trevlig boning. Ty den återfallna syndaren bereder honom det själv, i det hon vill synas from för världen och hyckla dygder, som hon icke äger. ´Sålunda bliver dess sista värre än dess första. Ty, som Petrus säger i 2 Petr. 2:20-22: Sedan de genom Herrens och Frälsarens Jesu Kristi kunskap undflytt hava världens orolighet, och hava åter begivit sig däruti, och äro övervunna, är dem det yttersta värre vordet än det första. Och hade dem bättre varit icke förstått rättfärdighetens väg, än sedan de förstodo, vända sig ifrån det heliga budet, som de anammat hade. Dem är vederfaret det, som för ett sant ordspråk plägar sägas, hunden går åter till sina spyor, och svinet, som tvaget är, sölar sig åter i träcken.

Har den orene anden för någon tid hållit sig fördold, så var säker, min kristen, att han återkommer till syne med sju, ännu värre än han. Har han någon gång antagit lammets stämma, så var säker, att han snart förbyter den i drakens dunderröst. Den, som sitt eget hus bedrövar, säger Salomo (Ordsp. 11:29), han skall få väder till arvedel. Vilken skön arvedel skall då den hämtna därav, som så bedrövar sin egen själ, att han gör det till en boning för avgrundsdraken djävulen?

Ju större och listigare djävulens funder äro, desto sorgfälligare måste vi motarbeta hans anslag. Vår dyre Frälsare har i vårt evangelium idag visat oss rätta sättet att bliva honom kvitt. Saliga, säger han, äro de, som höra Guds ord och gömma det. Och det är denna de kristnas lyckliga lott, som vi nu gå att närmare betrakta och framställa.

Andra delen.

Guds ord visar oss icke allenast rätta vägen till saligheten, utan giver oss även kraft till strid emot djävulens frestelser. Då Kristi lärjungar hade gjort en god början med det gudomliga ordets predikande, sade Jesus till dem: Jag såg satan falla v himmelen, såsom en ljungeld (Luk. 10:18). Så måste han ock falla ur våra hjärtan, när Guds ord däruti bevisar sin kraft, och vi icke allenast gärna höra det, utan ock så gömma det, att vi lämna gehör i våra hjärtan åt dess hälsosamma förmaningar och dess välmenta varningar. Därmed kunna vi utsläcka den ondes glödande pilar, och behöva icke frukta för den stora draken och hans änglar, emedan de alla äro utkastade och kunna icke skada de fromma.

Gud har sönderslagit drakens huvud, säger David (Psalt. 74:13), och med Gud vilja vi göra ett fast förbund emot den gemensamma fienden. Stor är den salighet, dyr den frid, som Gud oss genom Jesus Kristus förvärvat. "Av allt det goda", säger en vördad ordets lärare, "varmed den himmelske Fadern oss fallna syndare benådat, gives intet större, icke något saligare, än Guds heliga ord."

Vart skulle vi vända oss, mina käraste, om icke detta ordet vore? Jag ville icke vara lärare, om jag ej hade denna hälsobrunnen att ösa livets vatten utur. Vad skulle jag väl förkunna syndaren, om jag icke hade det fasta och anammelsevärda ordet att säga honom: att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare? Vad tröst och uppmuntran skulle väl en förlorad och från Gud bortkommen syndare i sitt elände kunna hämta, om vi ej ägde det välsignade ordet, som försäkrar att Gud är oss nådelig, som voro döden värda?

Men lovat vare Jesu namn! Nu kan åhöraren med glädje träda upp i Guds hus, nu kan prästen med förnöjelse stiga på predikstolen, nu kan han med frimodighet öppna sin mun, förkunna frid, predika gott, förkunna saligheten, och säga till Sion: Din Gud är konung (Jes. 52:7).  Den rosenfärgade och blodbestänkte Guden är din konung. Nu kan Kristi församling med glädje instämma:

I dino huse är en dag
fast bättre till att bliva
än allt det nöje och behag
som världen har att giva.
Fullkomlig glädje hos dig är
uti din boning, Herre kär,
där du dig uppenbarar.

Stor är din salighet, ljuv är din frid, du av Kristus dyrt återlösta församling; och huru du skall njuta och försvara den, lär dig Herrens oförgängliga ord. Änglatungor behövdes att rätt och värdigt tolka en sådan lycksalighet, som både här i tiden och i den oändliga evigheten tillfaller ordets vänner och dyrkare. Eller sägen mig uppriktigt, I, som erfaren sorgen efter Guds sinne, har ordet någonsin gäckat edra förhoppningar? Har det någonsin förtrutit eder, att I förlägna ropat: Kyrie eleison! Herre, förbarma dig över oss! Haven i någonsin kunnat annat än med tacksamhet tänka på det medel till salighet, som aldrig sviker, och som I funnit i ordet? Haven I någonsin kunnat förgäta de stunder, då I med en salig bedrövelse nödgades kvida: Synden är mig leder, / som har gjort Gud vreder / på mig, usla mull? Jag frågar, och edra hjärtan svarar: Den stund var salig visst, / då vi på syndanöden tänkte / och oss i stoftet sänkte / för dig, o Jesu Krist. Och för allt detta stora, sälla och ljuva haven I, värdaste kristna, endast ordet att tacka.

Älsken I Jesus, som en vän - o, vad vågar man icke för den vän, som man älskar? - så skolen I och älska det goda, som han eder förvärvat i tid och evighet, och som han i det gudomliga, saliggörande ordet nedlagt, samt genom sin fullkomliga seger över mörkrets ande bekräftat och beseglat. Då någon frestelse, nöd eller bekymmer, av vad anledning som helst, förekommer, hämtar den gudälskande själen, den sanna Jesu vän, något till sin styrka, tröst och uppmuntran av den rika skatten, som ligger gömd i hjärtat, och fortsätter med oavbruten hörsamhet och tro, saligt sitt lopp under denna lovsång: Jag tackar dig, min högste Gud, / för ditt ords tröst och fröjdeljud, / varav mitt hjärta gläder sig / uti anfäktning stadelig.

Då nu den frid och salighet, som Jesus oss genom djävulens fällande och förjagande berett och förvärvat, äro så stora, så oskattbara, så outsägligt herrliga, så måste man billigt undra däröver, att de flesta människor beklagligen tyckas så litet veta rätt värdera dessa höga förmåner, och finnas så beredvilliga att lämna den onde anden åter tillträde till deras hjärtan. En sådan förvillad själ betänker icke Jesu varning och förmaning i Joh. 5:14: Se, du är vorden helbrägda, synda icke härefter, att dig icke vederfares något värre. Att synda en gång är förskräckligt, att ytterligare finna lust i synden är ännu förskräckligare, men att framhärda i synden, det är det farligaste man kan tänka sig. Ingen ibland oss finnes, som icke begår synd, trots alla löften, gjorda i dopet, och ofta förnyade vid Jesu nådebord, samt ofta gjorda påminnelser från predikstolen. Men  många finnas, som uppsåtligt och gärna öppnar sitt hjärta för satan, och åtrån bjuder honom i den boning, som han kort förut lämnat. Deras samvete säger dessa olyckliga, att de därmed förtörna Gud; men den listige Beelsebub förstår att nedtysta sådana tillfälliga rörelser. Härpå följer förstockning och förhärdelse.

Nu tager den gode Guden sin hand alldeles ifrån dem, och lämnar dem åt sitt självberedda fördärv. Lasten bliver nu deras endaste nöje och tidsfördriv.  På motstånd emot djävulens anslag tänka de ej mera; ty de äga frid med honom, men inse icke det fientliga försåtet, som ligger därunder, och som fullbordar deras eviga fördömelse, utan all möjlighet till återgång. För sent öppna de äntligen ögonen; men det onda är ohjälpligt, sedan satan använt allt för att i sin åter intagna boning skaffa sig fast fot för evigt, och där så befäst sig, att han aldrig mer kan utdrivas.

Är ej denna målning så sann, som den är ryslig? Vad sägen I om eder själva, I människobarn? När I efter att hava hört en varnande predikan, efter att hava åtnjutit de dyra nådemedlen vid Jesu bord, begiven eder hädan att leva syndigt, som tillförne, söla eder i alla laster på nytt och glömma fräckt vad I inför Gud haven lovat iakttaga - är icke det att åter inrymma det rent sopade huset åt den elaka gäst, som nyss blivit därifrån bortdriven? Ja, kanhända han ännu fört med sig sju andar, värre än han, och edert sista således varder värre än det första.

Ack, huru bedrövlig, huru ömklig bliver icke därefter eder belägenhet, och vad glädje skall eder uppriktige lärare och ledare på sanningens väg väl skörda för all sin bön, all sin strid, all sin möda att hava velat frälsa edra arma själar? Därför, värdaste vänner, sörjen med ångest och bävan för edert timliga och eviga väl; vakter eder, att icke satan överraskar eder i säkerhetens sömn; ty, som Paulus säger i 2 Kor. 2:11: Oss är icke oveterligt vad han i sinnet haver. Ingen är något ögonblick säker för hans efterställningar. Då denna syndiga kroppshyddan, på vilken satan gör sitt anspråk, ramlar omkull, var hamnar då den arma själen, som var en gäst därinne? O jämmer, ovillkorligt söker hon åter uppsvinga sig till den gudomliga boning, varifrån hon först kommit; men hon mäktar ej, hon får ej hinna dit. Varen därför i tid betänkta på eder frälsning, och möten varje frestarens försök till anfall med Frälsarens kraftiga ord: Gack bort, satan, ty det är skrivet. Herren din Gud skall du tillbedja och honom allena skall du tjäna.

Avslutning.

Således har jag nu, mina älskliga, genom Guds nåd, för eder sökt beskriva den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande ifrån jorden. Jag har 1) sökt framställa denna mörkrets furste i all hans makt, list och arghet, samt hans fall och bortkastning från jorden, och 2) den salighet, som vi kristna därigenom kunnat åtnjuta, jämte det jag uppgivit en och annan förmaning att vakta eder för denna Guds, Jesus och kristenhetens förfärligaste fiende.

Tillåten mig ännu några tillägg. Besinnen, mina vänner, Jesu ord hos Matt. 17:21: Detta slaget går icke ut, utan med bön och fasta. Det vill säga: där djävulen en gång fått insteg, bliver han ej lätt att utdriva igen. Vaken därför flitigt över eder själva. Guds heliga ord visar eder sättet och medlen. Det vare eder ädlaste skatt, och styre alltid edra hjärtan på dygdens, sanningens och ljusets väg! Saliga äro de, som höra Guds ord, och gömma det. Vid dess gudasken flyr mörkret och dess furste fjärran med hela dess anhang, och i dess sötma finner även den största syndare tröst och uppmuntran, då en uppriktig ånger uppfyllt hans hjärta, och ett redlig uppsåt att bättra sitt leverne och handla efter Guds sinne, allt mer och mer bekräftar hans återgång från mörkret till ljuset, från lasten till dygden, från satan och världen till Gud.

Salig är, o allsvåldige, kärleksrike Gud, den själ, i vilken du upprättar ditt rike! Saliga äro de, som höra ditt ord och gömma det. O skänk även oss denna salighet! Väl är satans makt uppsvulgen genom segern, men han fördristar sig likväl framträda och ofta anhålla att få sålla oss, som vetet; o, dyre Frälsare, be då för oss, att icke vår tro upphörer, vårt hjärta sviktar och vårt mod fälles, utan måtte vi manligen kämpa, och intill vårt sista ögonblick bibehålla själ och kropp ostraffliga inför dig,

Förlåt, o Gud och Fader god,
mig alla mina brister.
Förgör, o Jesu, med ditt blod
all satans makt och lister.
O helge Ande, var mig när,
ty detta är
städs mitt begär:
Gud över allt att älska.

Amen.