Detta säger Herren, Herren: "Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk." Detta är det kraftiga och hjärteväckande tilltal, som profeten Hesekiel i det Gamla Testamentet fick av Herren själv, då denne rättsinnige gudstjänaren skulle på Guds vägnar tala till det förstockade Judafolket. Detta säger Herren, Herren: "Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk." Vi läsa dessa ord i Hesekiels profetias tredje kapitel, varest de förekomma uti den 27:e eller sista versen.
Alldeles dessa samma Herrens ord hava vi orsak att i våra tider tala till dessa av djävulen så allmänt förblindade kristna, för vilka vi äro satta att förkunna det kraftiga Guds ord. O, det är ett tungt arbete att vara lärare uti dessa sista till världens ände lutande tider. Ty när vi, som hava åtagit oss detta dryga, detta ansvarsfulla ämbete, när vi hava budit oss till på alla de sätt, som vi någonsin, genom Herrens nåd, kunna; när vi hava försökt det yttersta, för att rycka själar utur helvetslejonets klor och käftar; när vi hava förmanat, varnat och bestraffat i det dyra Jesu Kristi namn; när vi hava tiggt och bett syndare allt vad vi någonsin förmå, att de ville dock, för sina fattiga själars skull, vara kloka och förståndiga, och icke kasta sig så handlöst uti ett pinorum, varifrån ingen förlossning är att vänta; så är dock detta slutet på alla våra predikningar, på alla våra tal till syndare; vi få sörjande sluta dem med min ingång idag: Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk,Här äro sålunda tvenne stycken att nu i förberedelsen föreställa. Här ropar jag:
1) Den det hörer, han höret! I dag skall jag återigen klappa på edra hjärtan och samveten med den hammaren, som berg sönderslår. I dag skall nu återigen det skarpa tveeggade svärdet brukas, som går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, märg och ben (Hebr. 4:12). I dag skall jag åter igen (Gud styrke mig så sant därtill!) arbeta på ditt hjärta, du arme syndare, med det ordet, som kan väcka syndaren ur den djupaste andliga sömn och död; och nu må jag väl redan i början bruka Herrens ord till Hesekiel: Den det hörer, han höret! Här menas alldeles icke till att höra med sina tvenne lekamliga öron; ty är det frågan om det hörandet, så hören I allesamman med dessa öronen i denna stund. Nej, här talas icke om de öronen, med vilka Skaparen har skapat eder, utan här talas om de öronen, som Heliggöraren giver en själ i uppväckelsen och omvändelsen. Och då, då har man visst stor orsak till att ropa i dessa högst ömkliga och bedrövliga tider: Den det hörer, han höret! Den det hörer, det vill säga: om här är någon som hörer; om här är någon enda själ, som icke alldeles har föresatt sig, att djävulen skall stoppa igen hennes hjärtas öron i all hennes livstid; om icke satan har fördärvat den andliga hörseln hos varenda en; om här är någon, som hörer och lyder Gud, när han ropar och kallar i hans arma själ; om här är någon, som hörer: han höret!
Ack, mina hjärtans vänner, här är något vid dessa Herrens ord till att synnerligen lägga på hjärtat! Jesus, Guds Son, säger i predikan om fyrahanda sädesåker: Den där öron haver till att höra, han höre (Matt. 13:9). Jesus, Guds Son, befallde Johannes skriva i slutet av breven till de sju församlingsänglarna: Den där öra haver, han höre vad Anden säger Församlingarna (Upp. 2-3). Men tänk, tänk! Dessa orden stå på ett ännu ömkligare sätt längre fram i Uppenbarelseboken till oss arma människor, som leva på denna satans sista rasetid, på sidlyktone av det tredje ve. Läs Upp. 13:9! Den versen angår just vår tid. Ack, vad ömklig den versen ljuder i Guds Andes eget språk. Där heter det: Om någon haver ett öra, så höre då han. Ja, ja, så jämmerligen illa står det nu till i våra dagar. Så förskräckligt är tillståndet i kristenheten i denna gruvliga tiden, att man behöver leta med lyktor och ljus efter en själ, som har bara ett enda öra. Man behöver ropa: Om, om här är någon bland alla dessa många hårda, blinda och förstockade själar, som nu överallt, vart man vänder sig, i kristenheten finnas - om här är någon, som har så mycket som ett öra! O ve, o ve! Är det icke i högsta måtton gräsligt, att man skall behöva säga detta ömkliga Om?
Härtill med vilja dessa Uppenbarelsebokens ord så mycket säga: nu på yttersta hållningen av detta häpnadsväckande tredje ve, nu är Guds klara, sanna och kraftiga ord kommet i sådant förakt; det är rättnu så föraktat av både höga och låga, av lärda och olärda, av präster och åhörare, så att detta livgivande ordet, det får snart bliva viskesaker, som några få själar liksom hantlanga ifrån den ena till den andra, och i all tysthet viska varandra i örat. Ty världen, den arga världen, håller på till att driva Gud ifrån jorden. Många äro allaredan blivna så fräcka och förmätna, så att de knappt lida ljudet av Herrens ord, i synnerhet när det med kraft föreställes. Ofta får man leta i hela församlingar, och man kan med mycken möda råka en själ, som har ett öra. Så står det till i andra pastorat, och så står det till här. Så ser det ut i andra församlingar, och så ser det ut i denna församling.
Men om här är någon i hela Tölö kyrka i dag, som har ett öra; om här är någon enda under detta kyrkotak, som hörer med sådant allvar, att han vill lyda och efterfölja vad han hörer; om här är någon, som vill med makt tränga sig fram till himmelriket, om det ock skulle kosta honom aldrig så mycket besvär: så hör då du, efter de andra icke vilja höra; så hör då du, om ock djävulen har försoffat alla de andra; så hör då du, om du ock skulle vara alldeles ensam, att du icke får någon enda i hela kyrkan med dig; så hör då du och frälsa din själ, efter de andra icke fråga efter att deras själar skola gå förlorade. Jag frågar, och jag liksom ser mig om i hela kyrkan: om här är någon sådan, så höre då han! Den det hörer, han höret!
Men i min ingång ropas ock
2) Den det låter, han låtet, ty det är ett ohörsamt folk. Detta låter underligt för den, som icke förstår Herrens mening. Mången kunde tänka: Är Gud liknöjd, om syndaren lyder hans ord, eller vad han gör, efter han säger: Han låtet. Nej, nej, du arme syndare, det är alldeles icke meningen. Utan när Gud säger: den där låter, han låtet, så har det denna mening: du förstockade själ, som beständigt spjärnar mot udden, vill du icke ångra, hata och övergiva dina synder, så låt det då bliva på din egen fara, men vet, att vad du icke vill ångra här i världen till din bättring, det får du ångra i helvetet till din fördömelse. Vill du icke låta nåden hjälpa dig till en sann och levande tro, som alldeles omskapar hela din syndiga hjärtegrund, så låt då bli det, men vet, att du kommer till att bliva gruvligen harmsen på dig själv, när du en gång i en brinnande svavelsjö skall ligga och tänka tillbaka på denna så snöpligen försummade nådetiden, då du kunde så väl bliva hulpen, om du ville låta hjälpa dig. Vill du icke leva heligt, vill du icke vandra varsamt, vill du icke dagligen dö ifrån den förbannade synden, vill du icke gå på den korsfästelsen, som föreskrives i den Heliga Skrift, vill du icke låta helga dig överallt till kropp, själ och anda: så låt då bli det; men minns och vet, att på ett syndigt leverne följer en osalig död; minns och vet, att den ohelig lever, han förbannad dör; minns och vet, att allt vad som icke är korsfäst och dödat, allt vad som lever det fördömda syndalivet, det skall åt helvetet, om det ock kunde i djupt skrymteri än så konstigt sminkas och förgyllas i denna världen.
Den det låter, han låtet - det är: hjälper det icke allt vad man beder och förmanar dig, att du skall bättra dig i god tid, innan himmel och salighet äro så ömkeligen bortsålda, att de aldrig mera stå till att vinnas, hjälper det icke, så låt då bliva det; men jag säger dig förut, att du förbannar dig själv, innan du har hunnit till att vara död en timmas tid. Hjälper det icke, så låt då bliva det; men jag spår dig, huru det går; du kommer icke inom dörren i det saliga himmelriket, utan du bliver utanför himmelen, och skall vara inne i helvetet, så länge Gud är Gud. Hjälper det icke, så låt då bliva det, men det bliver fasligt, vad du skall skria då du kommer i pinan, och tänker tillbaka, huru galen du var, som icke bättre skötte din odödliga själ, den tid det stod till räddning med själen. Ja, det är så mycket I veten allesammans: sanningen skall icke bliva förtegad, ordet skall bliva öppet förkunnat även på denna Söndagen. Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty nu predika vi för ett ohörsamt folk; ja, aldrig var folk så ohörsamma emot Herrens ord, som de äro i denna tiden.
Dyrt återlöste åhörare! Jag har, genom Guds nåd, föresatt mig att jag på denna Söndagen skall i allas edra hjärtan inskärpa trenne grundläror i vår kristna religion, som äro så oemotsägligen viktiga, att om de icke efterföljas, så är det aldrig värt att syndaren tänker på någon salighet. Jag tänker allraförst föreställa den läran, att syndarens stora synder måste så hjärtligen ångras, att han icke blott gråter och sörjer över dem; ty det kunde du göra under hela ditt liv, och fara till helvetet likafullt, när livet tager slut; utan synderna måste så ångras, att det bliver ett sådant oskrymtat hat i själen till dem, som man aldrig tillförne så ärligt och så oförbehållet känt. Jag tänker därnäst föreställa den läran, att den ångerfulle syndaren skall föras till en sådan tro på Guds Son, som har liv och kraft med sig, liv och kraft till att förändra hjärtat, liv och kraft till att döda den gamle Adam, liv och kraft till att göra människan icke blott salig utan för all del helig, för själs och salighets skull helig. Och jag tänker allrasist föreställa den dagliga helgelsen, utan vilken det är en evig omöjlighet att någonsin med glädje få se Gud, syndaren må tro, tänka och inbilla sig vad han vill och kan.
Nu styrke mig Gud, att detta måtte bliva föreställt, icke efter människans behag och vilja, utan i andens och kraftens bevisning! Styrke mig Gud, att ordet i dag måtte kunna talas med nit och allvar, med ljus och kraft i min egen arma själ! Hjälpe också Gud för Jesu Kristi skull genom den Helige Ande, att icke denna Söndagen måtte vara alldeles förlorad för varenda själ, som under detta kyrkotak är! O Herre, o Herre! Det är alltid min bön, att åtminstone någon själ genom varje predikan måtte bliva ryckt utur djävulens våld! En var gång, Herre Jesu, om det icke bliver mer. Det beder jag alltid, och det är min fattiga bön i dag! Hör mig och dina barn, som därom bedja! Amen. Fader vår...
EVANGELIUM Matt. 9:1-8
I Herrens namn taga vi nu under övervägande
Trenne obeskrivligt viktiga lärdomar i vår kristna religion, på vilka jag sätter denna överskrift: "Den det hörer, han höret; den det låter, han låtet!"
Jag sätter denna överskrift på
1) Läran om den sanna ångern över synden, som innefattas i de orden dina synder
2) Läran om den levande tron på Guds Son, som innefattas i de orden förlåtas dig och
3) Läran om det heliga levernet, vilken lära jag uppsöker i de orden statt upp och gå!
O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus! Låt väl gå på denna stunden till din ära, och allas vår lära, vår bättring och vår salighet! Amen.
(forts.)
