måndag 13 maj 2024

Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittnesbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehålla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstefulla svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igenom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar