Till åminnelse av ett högtidligt tillfälle, Davids huses vigning, höjde David sin röst att lovsjunga sin älskade Gud och Herre. Han påminte sig härvid de lekamliga motgångar han lidit, och den räddning därifrån han, genom Herrans nåd, rönt, samt därjämte sin egen svaghet och skröplighet. Han tänkte härvid även på den syndaförlåtelse han av nåd erhållit, och för vilken han utlovat att i evighet tacka sin salighets Gud. Han hade ofta följt sin egen onda vilja, och därigenom förglömt Herrens goda vilja. Detta är anledningen till hans anförda yttrande: Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt...
Den människa är värd förskräckelse, och skall icke undgå den, som icke vill inse och begagna Herrens goda vilja. Denna goda vilja är på otaliga sätt ådagalagd; eller, ville han oss icke väl, då han i oss inblåste en levande ande, pusten av sin egen andedräkt, vilken därigenom skänkte oss en avbild av sig själv? Vill han oss icke väl, då han vårdade vår barndom, då han, vid tillkomna förståndsår, lät oss, genom undervisning uti och igenom sitt heliga ord, förnimma den över all beskrivning goda viljan, att till vår frälsning utgiva sin evige, enfödde Son? Och vill han oss icke väl, då han, genom den älsklige Sonen, giver oss detta stora löfte: Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det vill jag giva eder; tillika med denna herrliga försäkran: Fadern själv haver eder kär!
Syndare! Akten I icke det gudomliga löftet, så bortdöljer Gud sitt ansikte för eder. Bedjen I icke, så bliver förbannelsen eder säkra lott; bedjen I illa, så fån I intet. Bönen skall ske i Jesu namn, och ske träget, ja, oupphörligt, ty eljest bliver aldrig edert berg fast. I byggen då på sanden, och slutligen sättens I på det hala, där I förstörtens i grund. Men lyckliga de, som med sann förtröstan kunna utbrista med David: Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån vilka min hjälp kommer; Herren skall icke låta min fot slinta. Jag vill, Herre, ropa till dig: Herran vill jag bedja. Dessa skola under alla livets omväxlingar, och i dödens stund och på den yttersta domen få höra och förnimma denna Herrens saliga tillsägelse: Bergen skola väl vika, och högarna falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.
Det är en bedrövlig sanning att en mängd av människor finnas, vilka tilltro sina egna uppresta högar av sand eller guldklimpar vara så säkra och pålitliga, att de anse för överflödigt att anlita den Gud, vars namn utgör det enda fasta slott, dit den arma människan kan fly för att bliva beskärmad. Vad vill det väl bliva av dessa, då deras egen rättfärdighets lösa stöd ramla, då Gud omsider alldeles bortdöljer sitt ansikte för dem, då döden, förskräckelsens konung, infinner sig, och Domaren en gång ropar: Gån bort ifrån mig! Ack! om dem må det heta: De ville hava förbannelse, den skall ock komma över dem: de ville icke hava välsignelse, så skall han ock vara långt ifrån dem. Måtte vi då alla, väckta och understödda av Guds Ande, lära att uti och igenom en sann bön fly till, och bibehålla oss hos den Herre, som, endast vi själva vilja det, kan och vill grundlägga, befästa och vårda vår lycksalighets byggnad för tid och evighet. Dagens text giver oss en otvungen anledning att betrakta det stora, viktiga ämnet om bönen, vartill vi utbedja oss nåd och kraft i den bön, som bönens lärare oss föreskrev: Fader vår...
EVANGELIUM Joh. 16:23-30
Betraktelse:
1) Förskräckelse genom bönens missbruk
2) Välsignelse genom bönens rätta bruk
Förra delen
av betraktelsen skall omtala förskräckelsen genom bönens missbruk, och härvid ämnar jag korteligen beskriva
A) Bönens missbruk.
På mångahanda sätt missbrukas bönen. Jag vill nämna följande:
Bönen missbrukas dels 1) därigenom, att man icke uppfyller budet att bedja, dels 2) därigenom att man, efter Skriftens uttryck, beder illa; vilket närmare skall förklaras.
1) Bönen missbrukas då man icke uppfyller budet att bedja, eller kanske rättare sagt: sällan eller aldrig begagnar löftet att få bedja.
Troligen finnes det väl ingen ibland oss, som icke någon gång i sin levnad fällt någon slags bön till Gud. Men härmed har budet att bedja icke huvudsakligen blivit uppfyllt. Ty det heter: bedjen utan återvändeo, upphäven icke en eller annan gång den yttre nödens flyktiga klagoskri till Gud, såsom trälens rop till husbonden; en sådan bön är ingen bön. Endast en ångerfull syndares, en pånyttfödd människas bön är verklig bön.
Huru många äro då väl de, som i själva verket bedja? Och huru många äro icke de, som, även i det yttre, sällan eller aldrig uppsända en bön till Gud, inte ens efter tryckt föreskrift? Det skall vara förnämt att icke anlita himlarnas monark. Det anses päbelaktigt att bedja; och man vill så gärna vara på modet. Den ogudaktige är så stolt, att han i alla sina tankar håller Gud för intet; och i en sådan sinnesförfattning, vilket värde skulle han väl sätta på bönen? Därför lägger han sig och uppstår såsom det oskäliga djuret; därför emottager han och njuter, såsom detta, skaparens milda gåvor; och då han i andliga mål tror sig vara rik, hava nog och behöva intet, då Jesu dyra försoning av honom antingen föraktas eller likgiltig anses; då han som nogast ett ögonblick rädes för helvetet; så bliver ingen bön av, varken för själ eller kropp, och ingen tacksamhetssuck kan uppstiga från ett hjärta av sten, från en människa som är sin egen avgud.
Hemma bedes således icke, och om sådana av djävulen besatta människor någon gång i kyrkan, för skams skull, eftertralla en psalm, så bedes likväl icke, ty tanken och hjärtat äro långt ifrån psalmen och dess föremål. Barnen uppfostras till ett slags kristliga hedningar; tjänstefolk, underhavande och sällskapsmänniskor kallna allt mer och mer för kristendomen, och bliva icke sällan sina förledares likar. Så, långmodige Gud, erhåller du rika anledningar att klaga: Jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba, men mitt folk känner och förstår det icke. Ack, vet det syndiga folket, det folket av misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige och vända tillbaka. (Jes. 1:2-4)
2) Men en mängd av människor bedja, och missbruka ändå bönen, ty de bedja illa. Sådana funnos redan i kristenhetens första tider, och nödgade aposteln Jakob till detta yttrande: I bedjen och I fån intet, ty I bedjen illa (Jak. 4:3). Och sådana finnas beklagligen alltför många även i våra tider.
Huru beder då människan, då hon beder illa?
Då beder människan illa, när hennes bön utgår från ett skrymtaktigt hjärta, från ett hjärta, som är långt ifrån Herren, under det hon nalkas honom med sin mun, och hedrar honom med sina läppar (Jes. 29:13). Vi veta att Gud icke hörer skrymtande syndare (Joh. 9:31), ty hans Ord försäkrar, att ingen skrymtare kommer för honom (Joh. 13:16). De skrymtares hopp varder förtappat; deras tröst bliver om intet, och deras hopp såsom en spindeltråd (Job. 8:13-14).
Då beder människan illa, när hon beder med ett obotfärdigt hjärta. Den helige Guden kan icke hava gemenskap med obotfärdiga syndare. Deras ondska åtskiljer dem och deras Gud ifrån varandra, och deras synder gömma bort hans ansikte ifrån dem, att de icke hörda varda (Jes. 59:2). När en beder och åter bannar, huru skulle Herren bönhöra honom? Den människa, som för sina synder fastar, och syndar alltid igen, ho skulle hans bön höra (Syr. 34:29,31)? En sådan bön är en försmädelse emot Gud, som icke skall bliva ostraffad.
Vidare beder människan illa, då hon beder i sitt eget namn och icke i Jesu namn. Endast i Jesu namn äro vi i himmelen välkomna med vår bön. För oss själva hava vi ingenting att påräkna, mer än förbannelse. Men icke är det nog att endast med munnen yttra och åberopa Jesu namn och förtjänst. Detta Herre-Herre-ropande är ett Guds namns missbruk. Bedja vi icke efter en av Guds Ande verkad, föregående sinnesförändring, med full tillflykt och förtröstan till, samt omfattande av Jesu Kristi förtjänst, och den allena, och det för vår egen personliga del; då bedja vi icke i Jesu namn, och bedja jämmerligen illa; utan tron är det omöjligt att täckas Gud.
Slutligen beder människan illa, då hon icke helt och hållet överlämnar sin vilja åt Guds vilja. Vi hava icke givit Herren något tillförne, det oss skall betalat varda (Rom. 11:35). Och likväl är den opånyttfödde syndaren så pockande, så knorrande. Den som icke lärt att knorra emot sina synder, vill så gärna knorra emot Gud. Det olydiga barnet är alltid tillika det sturskaste; men en vis fader låter det icke få sin vilja fram. I stället tuktar han det allvarligen, och bortdöljer sedan sitt ansikte, så att det förskräckes. Detta leder oss att omtala
B) Förskräckelsen genom bönens missbruk
Vilken vågar väl framstå och säga att icke David har rätt, då han sjunger: Herren, den allrahögste, är förskräcklig? Vilken vågar och kan väl neka den sanningen, att det måste vara gräsligt att falla i den levande Gudens händer? Och likväl vågar man trotsa den sanningen: Faren icke vilse: Gud låter icke gäcka sig. Likväl haver man andra gudar för honom; likväl missbrukas på det skändligaste hans namn, likväl vanhelgas hans sabbat; likväl trotsas hans bud genom den fräckaste olydnad, genom den avskyvärdaste kärlekslöshet, genom de skändligaste syndautbrott. Vakten eder, I de grövsta av majestätsförbrytare! Vår Gud kommer, och tiger icke, förtärande eld går framför honom, och omkring honom en mäktig storm. Haven I låtit djävulen förhärda edra hjärtan, att I icke under nådatiden viljen låta eder intagas av en hälsosam förskräckelse över edra synder, så skolen I dock förskräckas på den förfärliga dag, då, vid ankomsten av Människosonen, I skolen liksom borttorkas för räddhåga skull, men dock icke så borttorkas, att I görens oskickliga att i evighet plågas och aldrig bliva känslolösa för plågan.
Nu särskilt till eder, I bönens föraktare och missbrukare! I som sällan eller aldrig bedjen, och därmed på det högsta gäcken en allsvåldig Gud! Vad menen I skall bliva eder lott, när nöd och död infinna sig? Förskräckelse, ogunst och vrede, bedrövelse och ångest. Under medgångsdagen, den Guds outgrundliga långmodighet beskär eder, är Guds räddhåga icke för edra ögon (Rom. 3:18), men - vad gäller - nöd och lidande ansätta, människor bliva arma hugsvalare, I själva kunnen icke hjälpa eder, samvetet begagnar sin domsrätt, med Gud ären I obekanta, med bönen ären I okända och ovana - o, vilken belägenhet kan vara förskräckligare än denna? Give Gud att den genom hans Andes nåd bleve en tuktomästare till Jesus!
Men sker icke detta, huru förskräckligt skall icke då edert tillstånd bliva på dödssängen, huru förskräckligare på domedagen, och förskräckligast i avgrunden! O, där skullen I gärna vilja bedja; men nu är det slut med lockningarna, slut med bönhörelsen. Ack - ännu ären I i nådatiden! Börjen då med att bedja Gud om kraft att kunna bedja om nåd, och, sedan I erhållit denna kraft, så släppen honom icke förr, än han för Jesu skull förlåtit eder förfärliga synd och otacksamhet, och bedjen och loven sedan eder Gud, så länge I ären till!
Nu till eder, som väl bedjen, och kanske rätt ofta bedjen, men bedjen illa! Även eder lott bliver förskräckelse; lyckliga I, om det bliver denna hälsosamma förskräckelse, som Guds Ande vill begagna till framförandet till nådastolen under en rättskaffens bön.
Men vi tala nu här egentligast om det slags förskräckelse, som åtföljer bönens missbruk. I säkerhetens tillstånd, och innan domaren synes och evigheten inbryter, är syndaren visserligen oftast föga förskräckt, men är dock i ett förskräckligt tillstånd. Denna beklagansvärda belägenhet antyder Herren själv på flera ställen i sitt heliga Ord. I alla syndens uppenbara utövare, som ändock vågen att i bönen tilltala den helige Guden och anropa hans hjälp! - hören: Jag skall förskyla mitt ansikte för allt det ondas skull, som de gjort hava (5 Mos. 33:18). Den sitt öra avvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse (Ords. 28:9). Om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock mina ögon ifrån eder, och om I än mycket bedjen, så hörer jag dock eder icke (Jes. 1:15). Är icke detta en förskräcklig belägenhet?
Och i denna belägenhet ären även I alla stadda, som i en död tro tillägnen eder och åberopen Kristi förtjänst, utan sann omvändelse, och således utan avläggande av uppsåtliga synder. I kunnen icke vänta eder bönhörelsen av den gudomlige Fadern, så länge I gören hans Son till en syndatjänare. Å andra sidan äro även de människor stadda i ett olycksaligt och förskräckligt tillstånd, vilkas yttre vandel väl inför människor kan anses och vara ärbar och oförvitlig, men vilka utan en levande tro vilja nalkas Gud i bönen, eller, med andra ord, de villka icke bedja i Jesu namn. Utan Jesus vi fördärvas. Den som icke tror i Guds ende Sons namn, den är redan dömd. Hans böner mera skada än gagna honom.
Och när alla dessa nu omtalade falska bedjares förskräckliga belägenhet på jorden genom döden blivit slutad, hur stor och förfärlig skall icke deras förskräckelse bliva på världens sista dag, så vida de icke före bortgången ur världen lärt att tro och bedja i Guds ende Sons namn? Huru skola de icke gruveligen förskräckas, och tala med varandra, och ångra sig, och sucka för andans ångests skull, och säga: vi hava gått allesammans orätta och skadliga vägar, och hava vandrat på villa stigar, men Herrens väg hava vi icke vetat (Vish. 5:6-7)? Och huru skola de icke i helvetet och pinan evigt förbanna sin dårskap att i tiden hava missbrukat den kostliga bönen?
Vi vända oss nu till angenämare föremål, för att i betraktelsens
Senare del överväga
Välsignelse genom bönens rätta bruk,
och vi skola härvid lämna vår uppmärksamhet åt
A) Bönens rätta bruk
Vi skulle, med få ord, kunna säga, att människan då rätteligen brukar bönen, när hon beder i Jesu namn. Utvecklom dock denna höga lära något närmare; och frågas då vad det är att bedja i Jesu namn, eller, vilket är detsamma, att rätteligen bedja, så svaras: Det är att hos Gud andraga våra åligganden i full förtröstan på Jesu erlagda tillfyllestgörelse, och i full övertygelse att vi endast för hans skull kunna hava att vänta en nådig bönhörelse, samt tillika att förrätta våra böner efter den anvisning och de föreskrifter denne vår Frälsare oss lämnat.
När syndaren, väckt av lagens förskräckelse och upplyst av Andens nåd, ångerfull och förlägen flyr till nådastolen med denna innerliga suck: Gud, misskunda dig över mig syndare, så beder han redan i Jesu namn, ty en rykande veke vill Gud icke utsläcka, och ändock tron är svag, är den dock tro. Under nådeverkets och nådaståndets vidare fortgång bliver bönen allt mer och mer livlig, glad och förtröstande. Den benådade människan framträder nu i bönen, inför den himmelske Fadern, i Jesu namn rätt glader, fullkomligen övertygad, att denne hulde Fader icke ur sin famn bortskjuter den älsklige Sonens blodsvärda egendom, stridsman, och tillkommande medarvinge.
Visserligen kan icke alltid hans bön vara lika munter och glättig: frestelser, bedrövelser, anfäktelser och lidanden av varjehanda slag vilja ofta nedtrycka sinnet, och förmå honom att sucka: Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måga fröjda sig. Förkasta mig icke från ditt ansikte: trösta mig igen med din hjälp, och den frimodige Anden uppehålle mig!
Och på denna bön giver Herren honom kraft och nåd, att Som fåglar små, / när dundra må / och djuren sig förskräcka, hasta att söka kända och säkra tillflyktsorter; att, likasom dessa, fly under Jesu utsträckta nådevingar, och att med Davids glada erfarenhet kunna utbrista: Fågeln haver funnit ett hus och svalan ett bo, där de sina ungar lägga, nämligen ditt altare, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Och vid en sådan sinnesförfattning, helgad och bibehållen av Guds Ande, är avgjort att bönen, i sitt väsende och i sin framställning, bliver enlig med Guds faderliga fordringar och Jesu broderliga lärdomar: ingen skrymtaktighet kan råda däruti, ty utan kärlek tron aldrig är, och en sann kärlek kan aldrig skrymta. Inga samvetsförebråelser för uppsåtliga synder kan råda däruti, ty jag säger med David, den rättskaffens bedjaren: om jag något orätt förehade i mitt hjärta, så vorde Herren mig ej hörande, men mitt samvete grämer mig icke, därför hörer mig Gud och aktar uppå min bön. Försonlighet mot medmänniskor åtföljer honom till nådastolen, ty han minnes och behjärtar Jesu föreskrift att förlika oss med våra bröder, förrän vi nedlägga vår gåva på altaret, och han vet och känner, att vi icke kunna vänta oss förlåtelse av Gud, om ej i förlåta dem oss skyldiga äro.
Ödmjukt är hans framträdande till den på en gång älskade Fadern och vördade himlakonungen, ty han följer sin Frälsares föredöme, som var ödmjuk av hjärtat, och han finner att ödmjukhet passar bäst för den, som borde hava att frukta det värsta, och nu av nåd får hoppas det bästa! I hjärtats andakt och andaktens åthävor åtlyder han profetens uppmaning: Låtom oss upplyfta vårt hjärta samt med händerna, till Gud i himmelen (Klag. 3:4). Dröjer bönhörelsen och hjlpen, så tröstar han sig med den hugnande övertygelsen, att Gud utser tiden att hugsvala. Emellertid beder han oavbrutet, och det icke allenast för sig, utan ock för sin nästa: för vänner, och fiender, för alla utan undantag. Och Herren nedergjuter över honom sin nåds och böns Ande (Sak. 12:10), och Anden manar gott för honom med outsäglig suckan, och Jesus lever alltid och beder för honom och med honom.
Låtom oss nu tillse:
B) Välsignelsen genom ett sådant bönens rätta bruk
Ehuru en sann bedjare icke alltid erhåller bönhörelse på det sätt och vid den tid han åstundar, så medför dock hans bön en stor välsignelse. Herrens tankar äro icke alltid våra tankar, och våra vägar icke alltid Herrens vägar (Jes. 55:8) Även en trogen själ vet ofta icke vad hon beder. Men i rättfärdiggörelsens och nya födelsens stund har Herren satt sitt namns åminnelse i hennes hjärta, och han har själv lovat: på vad rum jag sätter mitt namns åminnelse, där vill jag komma och välsigna. Och han håller sitt löfte, den huldrike Fadern, som, för Sonens skull, haver oss kär. Den som beder Gud, honom skall Gud bevisa nåd: Han skall låta se sitt ansikte med glädje, och skall vedergälla människan hennes rättfärdighet (Job. 33:26). Ack ja! när de som onda äro giva sina barn goda gåvor, huru mycket mer skall den himmelske Fadern giva den Helige Ande åt dem, som bedja honom (Luk. 11:13).
Och när människan får den Helige Ande, då undfår hon med detsamma all välsignelse. Hon undfår syndernas förlåtelse, ty Herren, som milder är, varder allom dem nådelig, som ställa sitt hjärta till att söka Herren Gud (2 Krön. 30:18-19). Hon behåller en ökad andlig vishet, ty, säger aposteln: Var någrom ibland eder fattas visdom, han bedje av Gudi, och han skall honom given varda (Jak. 1:5). Hon erhåller genom bönen själatröst, så att hon, efter fullbordad bön, med Hiskia tacksamt kan utbrista: Si, om tröst var mig stor ängslan, men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen, att hon icke fördärvas skulle (Jes. 38:17). Och då hon böjer sina knän inför vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, så giver han henne kraft efter sin herrlighets rikedomar, att hon stark varder genom hans Ande till den invärtes människan (Ef. 3:14,16).
Och även i lekamligt hänseende medför bönen en stor välsignelse, ehuru det för många kortsynta ögon icke så synes. Därför råder Syraks son: I allt åkalla den Högste, att han främjar dina gärningar, och låter dig icke fela (Syr. 57:19). Släppom då icke Herren med mindre han välsignar oss (1 Mos. 32:26), då skola vi med lugn avbida den stund, då på oss uppfylles det gudomliga löftet: Det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda salig (Apg. 2:21).
Så gör då Herren vad de gudfruktiga begär, och hör deras rop, och hjälper dem (Psalt. 145:19). Fröjder eder då, I Guds barn, i Herranom alltid, och åter säger jag: fröjder eder! (Fil. 4:4).
Men bäven, I bönens missbrukare! Herren, eder Gud, är en stark hämnare.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar