tisdag 9 juli 2019

Andra söndagen efter Heliga Trefalighets dag - Det enda nödvändiga

Herre, vår starkhets Gud, uppfyll oss med din Ande på denna åt din dyrkan helgade stund, och välsigna vårt förehavande, därom bedja vi i ditt eget, din Sons och den helige Andes högtlovade, välsignade namn. Hör oss! Amen.

Ett är nödvändigt. Världens barn hava otaliga begärelser, förehavanden och arbeten, varmed de förströ sig. En söker detta, en ett annat, och något var har ett visst, som han skattar för sitt högsta goda. Men vi, mina vänner, bliva vid Kristi ord: Ett är nödvändigt (Luk. 16:42).

Anledning till detta väl korta, men dock ganska eftertänkliga bibelspråk, gåvo de båda systrarna, Maria och Marta, som hade undfått Jesus i sitt hus, vid vilket höga tillfälle Maria satte sig vid Jesu fötter och hörde hans ord; men Marta bekymrade sig med idelig tjänst, d.ä. hon uppehöll sig mest i köket och visthuset för att tillreda det, varmed den kärkomne höge gästen borde undfägnas. Av en förtrytsamhet, som icke är ovanlig systrar emellan, när det gäller beständighet i husliga syssloärenden, gick Marta då fram till Jesus och frågade: "Herre, sköter du icke därom, att min syster låter mig tjäna allena? Säg henne nu, att hon hjälper mig." Då svarade Jesus: "Marta, Marta! Du haver omsorg och bekymmer om mångahanda; men ett är nödvändigt."

Vid detta förevetande, som grundlagt ett nog allmänt talesätt, att nämligen säga om den, som fjäskar i mycket, att han har Martas bekymmer, bör nämnas, att Jesus med det enda nödvändiga ingalunda menar lekamlig föda; nej, ett högre gott åsyftas härmed, och vilket det följande i samma vers tydligen framställer: Maria, säger Frälsaren, haver utkorat den goda delen, vilken henne icke skall ifråntagas. Och varuti bestod då denna goda del? Jo, däruti att Maria hade satt sig vid Jesu fötter och hörde hans ord.

Således är ock detta det enda nödvändiga, att vi uppbygga oss av Guds ord, håller oss till Kristus och eftersträva att bliva saliga. Väl behöva vi, svaga, dödliga människor, både mat och dryck för att uppehålla vår tillvaro här i tiden; men den odödliga själens företräde framför den förgängliga kroppen är så stor; att liksom den ensamma solen på himlafästet fördunklar alla stjärnors glans, så är ock allt, som till kroppens ans och näring hörer, ett intet emot själens vård och väl. Detta är det nödvändiga.

Men varföre har Marta fått uppbära en förebråelse av Kristus? Hon har ju även visat, huru bekymrad hon var om sin själ, i den sköna trosbekännelse, som hon avlagt i Joh. 11:27: Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som komma skulle i världen. Dessutom följde hon ju blott ett övligt och lovligt bruk, att undfägna en främling och besökande vän. Varuti har hon då försett sig? Däruti, att hon under detta sitt bemödande om lekamliga ting, försummade de andliga, eller själens behov, nämligen tillfället att få höra Frälsarens läror. Att Kristus ogillade det, helst sedan hon just för detsamma hade gjort sin syster förebråelser, röjes tydligt i hans svar: Ett är nödvändigt, och Maria haver valt den goda delen.

Ett är nödvändigt, nämligen det ena, varom David beder i Psalt. 27:4: Ett beder jag av Herranom, det hade jag gärna: att jag i Herrens hus bliva må i alla mina livsdagar, till att skåda den sköna Herrens Gudstjänst och besöka hans tempel.

Ett är nödvändigt, nämligen det, för vars skull allt annat skall lämnas och övergivas, det ena, varom Jesus talar i Matt. 13:45-46: Himmelriket är likt en köpman, som sökte efter goda pärlor; och när han hade funnit en kostlig pärla, gick han bort och sålde allt det han ägde och köpte henne.

Ett är nödvändigt, nämligen det som Paulus (Fil. 3:8) beskriver i dessa ord: Jag räknar det allt för skada emot den översvinnliga Jesu Kristi kunskap, för vilkens skull jag haver allt för skada räknat, och håller det för träck, på det jag må vinna Kristus och varda funnen i honom.

Då i hela Egyptens land en förmörkelse inföll, som varade i trenne dagar, och överhöljde allt med ett tjockt mörker, var det likväl ljust och klart i Israels barns boningar. Så måste även mitt under denna världens mörker allt omkring oss varda ljus, om vi hava det enda nödvändiga, nämligen, att Kristus finns uti oss och vi uti honom. Då Isak bodde vid den brunnen, som kallades de levandes och seendes, välsignade honom Gud (1 Mos. 25:11). Skulle då icke vi bliva delaktiga av all andlig välsignelse i det himmelska goda när vi bo nära honom, som är livsens brunn och salighetens källa?

Andra ting i denna världen, såsom rikedom, ära, högt anseende, äro icke i all ting nödiga utan i många fall skadliga, i det de, genom de dem åtföljande begär och laster, ofta störta människor i fördärv och fördömelse. Men ett är alltid och i alla tillfällen nödvändigt och nyttigt, nämligen Guds nåd i Kristus. Detta är det enda nödvändiga, att vi dessförutan icke kunna hoppas att oss skall väl gå, varken i tid eller evighet.

Ett är nödvändigt; men kunna vi ock därav bliva delaktiga? Gud unnar oss det hjärtligen gärna, och vill giva det åt oss alla; men de flesta människor, dess värre, hava ingen längtan, känna intet behov av att vinna detsamma. Huru många anledningar hade icke vår dyre Frälsare att i detta avseende klaga över de obekymrade människorna! Överallt fann han folk med Martas bekymmer, men sällan någon med Marias.

Hans egna lärjungar, till och med de, som hörde hans lärdomar beständigt, de, som njöto hans dagliga umgänge och undervisning, även de gjorde sig ofta förtjänta av hans förebråelser och missnöje. Ja, ofta lika förvillade, lika otacksamma som det folk, bland vilket han antog sig mänsklig natur, bland vilket han uppföddes, lärde och vistades - jag menar de förhärdade judarna! - gjorde de honom ofta sorg, och kunde ej fatta de himmelska läror, som han både förtäckt och oförtäckt, i liknelser och i tydliga, rent på saken träffande bilder, för dem framställde, och varpå vi hava mångfaldiga bevis.

Värdaste kristna, Jesu dyrt återlösta barn! Månne icke många bland eder sitta här i kyrkan i dag lika sluga, lika obekymrade som Marta, och tro att allt är väl i hjärtat, blott ytan är grann! Sannolikt har något var av eder använt mycken tid i dag på den yttre hyfsningen, för att snygg och ordentlig komma till Guds hus. Troligen sitter ock mången i sin bänk missnöjd däröver, att grannen i nästa bänk är finare utstofferad än han; men, mina vänner i Kristus Jesus! huru ser det ut inomhus, jag menar i edra fattiga hjärtan? Äro de ock tillpyntade? Jag fruktar, och vågar säga ett beklagligt nej, för de flesta. Ack, huru illa, huru olyckligt, om jag skulle nödgas tillägga, att mången kanske glömt sitt hemma, och icke vet om han har det med sig eller icke! Fasligt, fasligt!

Man har så mycket världsligt att tänka på. Det har ock vår Frälsare förutsett och skildrat med livliga färger i dagens heliga evangelium. Mitt åliggande har i dag blivit, att för en främmande församling predika, och ämnet är mig så kärt, så maktpåliggande, så allmänt viktigt och stort, att jag ville kunna förklara och uttala det inför hela den kristna världen. Förenom eder då med mig. Jag vill framställa det enda nödvändiga. Anropen med mig Guds nådiga bistånd till vårt kristliga förehavande i dag i den bön, som Jesus själv oss anbefallt och lärt haver: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Votum.

Jag haver ett stort verk till att uträtta, och kan icke komma neder; det måtte försummat bliva, om jag tager handena av, och far neder till eder. Med detta kloka svar avfärdade Nehemias sina listiga fiender, som, under sken av vänskap, ville fånga honom i sitt nät och tillfoga honom ont, i avsikt att förekomma återuppbyggandet av Jerusalems förstörda tempel. Att ljuga är nesligt; men i detta fallet var en nödfallslögn nödvändig, och följaktligen även ursäktlig, helst ett större ont förekoms och den goda saken därigenom befrämjades. Hade Nehemias hörsammat den listiga inbjudningen, så hade ock tempelbyggnaden, genom hans bortskaffande, blivit ofullbordad, kanske till intet.

I dagens evangelium träffa vi ock ljugare, men icke så ursäktliga som Nehemias; ty de avslogo den stora kallelsen endaste med tomma, världsliga småsaker, åsyftande undskyllningar, och som gärna hade kunnat uppskjutas. De insågo icke att här förestod något för deras eviga väl högst viktigt, och ursäktade sig med likgiltiga förfall. Så göra ock många ännu. Jesus kallar, men de hava förhinder och kunna icke komma. O, mina älskade! Vi hava ett stort verk att utföra: vi skola tjäna Herren vår Gud; det är till hans nådebord vi inbjudas genom liknelsen i dagens nyss upplästa text; vi äro de gäster, som där menas; till oss ljuder kallelsen: Kommer, ty alla ting äro nu redo. Låtom oss därför, värdaste kristna, villigt hörsamma den och därtill bereda oss genom övervägande av dess stora värde, och överenskomma att antaga till ämne för vår betraktelse på denna åt andakten helgade stund:

Det enda nödvändiga

och därvid visa

1) Huru välment Gud erbjuder det åt alla

och

2) Huru det av många uppsåtligt försakas

Ett är nödvändigt; ack, min Gud! Lär oss det förstå, och att välja den bästa delen, som aldrig kan oss fråntagas. Behåll våra hjärtan vid och uti det ena, att vi frukta ditt namn! Amen.

Det enda nödvändiga beskriver Kristus under bilden av en stor nattvard, till vilken många hade blivit bjudna av tillhållaren. Då timmen var inne, utsände han sina tjänare, att de skulle säga dem som bjudna voro: kommer, ty alla ting äro nu redo. Gud är ingen människa; men han älskar människorna, och liknar sig därför i dagens text vid en man, som hade tillrett en stor nattvard. Med nattvard här förstås icke en vanlig aftonmåltid, utan den spis, som Gud vid sitt nådebord oss berett, och vilken hans tjänare ännu oss meddelar vid Herrens heliga altare, jämte tillsägelse om syndernas förlåtelse emot vårt löfte om ett förbättrat leverne. Efter denna själaspis skulle vi alla vara högst begärliga och längtansfulla, att rätt och värdigt njuta den till våra själars frälsning; men huru fräckt, huru sorglöst förhålla icke de flesta sig i detta fall?

Gud behöver icke människan; hon kan varken gagna eller skada honom; likväl vårdar han sig nådeligen om henne, beder och säger: Kom, ty allting är nu redo. Gud, den högsta godheten, vill dela sitt goda med oss, arma syndiga människor, sin frid, sin glädje, sin herrlighet. Kommer, allting är nu redo! Jesus Kristus är eder gjord av Gudi till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning (1 Kor. 1:30). I honom skolen I finna ett fullkomligt liv, i honom äro all ting eder beredda. - Att denna inbjudning skedde av ett gott och välmenande hjärta bevisas därav, att husbonden vart vred, då de bjudna icke infunno sig, och huru billig var icke denna vrede! I världslig måtto väcker det alltid missnöje hos en värd, som gjort sig kostnad för att se sina vänner hos sig, då dessa icke komma ehuru de lovat det: så, enligt dagens evangelium, finnes ock förhållandet skildrat i andlig måtto. Likväl ville den godhjärtade husbonden icke undandraga dem sin godhet, som han trodde kanske bättre behöva den, och vara mera därav betjänta. Han befaller därför sin tjänare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga och krymplingar, halta och blinda hav här in, på det mitt hus måtte varda fullt! Vilken skön, vilken rörande målning av den allgode Gudens ömma vård om människornas väl! Husbonden, vars avbild Gud här är, ville därmed säga: Jag har tillrett denna högtidlighet egentligen för dem, som jag ansåg för mina vänner, som jag trodde bäst känna mitt hjärtelag och mina avsikter, och som veta att jag gärna vill se dem hos mig, för att glädjas och fröjdas inbördes. Dessa hade jag ock låtit inbjuda, och de hade lovat mig att komma; men nu, då allting är redo, låta de vänta på sig, och när jag äntligen med mitt bud låter tillsäga dem att komma, så förebära de var för sig lama ursäkter, usla förevändningar. De ovärdiga! Jag skall icke mera låta kalla dem till mitt bord, emellertid finnes det nog andra, som gärna hörsamma inbjudningen, dem jag väl icke så noga känner, helst de icke sökt mig, men som dock torde förtjäna min godhet och icke gäcka min välmening. Dessa skola nu bliva delaktiga av min nattvard, och dem skall jag låta inbjuda till så stort antal, som huset kan rymma.

Är icke detta en träffande målning av förhållandet mellan Gud och större delen av människosläktet? Han bjuder, han kallar, men just de som mest åtnjutit hans nådevälgärningar, hans godhet och välvilja, just de äro de första som börja ursäkta sig och icke kunna hörsamma.

(forts)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar