torsdag 26 juli 2018

Nionde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - Herrens fruktan såsom vishetens begynnelse

Lär mig din rena lära
rätt fatta och förstå,
den i mitt hjärta bära,
ej vika därifrå!

Herrans fruktan är vishetens begynnelse; det är ett gott förstånd den därefter gör; hans lov förbliver evinnerliga. Det är David, den store konungen och diktaren, som lärer, som predikar för oss, värde åhörare, denna viktiga sats: Herrans fruktan är vishetens begynnelse; det är ett gott förstånd den därefter gör; hans lov förbliver evinnerliga. (Psalt. 111:10).

När den Heliga Skrift talar om Herrans fruktan, så förstås under detta namnet gemenligen hela vår religion och alla våra kristendomsplikter. Ty såsom fruktan av alla själens rörelser starkast angriper våra sinnen, så är ock Herrans fruktan en bekännelse, att vi erkänne Gud såsom ett heligt, rättfärdigt och allsmäktigt väsende, i vilkom vi söka all vår salighet, och vars bud och vilja vi sträva att efterleva, att vi icke måtte hans nåd förlustiga varda.

Denna Herrans fruktan har med sig det berömmet, att hon är vishetens begynnelse, emedan ingen, som ej fruktar Gud, kan komma till den sanna visheten. All fullkomlighet är väsentlig i Gud; kreaturen, det är hans skapade varelser, äro blott en skugga av honom.

Därför, om någon kan än så många vetenskaper och språk, och icke känner och fruktar Gud, så vet han dock ingenting, och har icke kommit till vishetens rätta begynnelse. Det är ett gott förstånd, att man har lärt sig känna lagar och bruk i det land man bor, och vet att rätta sig därefter; men ett ännu större förstånd, en ännu finare klokhet är det, att lära sig känna Guds lagar och ordning, och att ställa hela sin levnad efter deras föreskrifter i Herrans fruktan.

Förvettet driver oss svaga människor att söka utforska mycket som intet värt är, och varmed det försummas som är av högsta vikt. Huru skamligt är icke detta? Ingen av oss är så okunnig, att han icke vet Guds bud, och känner anmaningen att söka Guds rike och dess rättfärdighet; att Gudsfruktan är den ädlaste av alla skatter, vår säkra tillflykt under alla livets vedermödor, vår tröst i döden, vår salighet i evigheten! Huru kan den då icke sökas, utan bekymmerslöst åsidosättas av så många, många, som tyckas icke vilja förstå, "att frukta Gud och hava Kristus kär, den största av all vishet är."

Vi må väl säga med Moses i 5 Mos. 32:20 om sådana förblindade: o, att de visa voro! Väl honom, som vishet undfår att rätt känna Gud och hans höga egenskaper! Om honom slipper Jesus att säga: Bättra dig, innan jag vänder mitt hjärta ifrån dig. Och dessutom, huru otacksamt handlar icke en sådan i sin fåvitsko, då han försakar Gudsfruktan, och tillika vet, huru nådig den himmelske människovännen är, som försäkrar: Så sant som jag lever, jag haver ingen lust till den ogudaktiges död, utan vill att han omvänder sig och lever (Hes. 33:11).

Sådana kan man gärna likna vid den gamle världsvise, som så bekikade stjärnorna på himlavalvet, att han ej såg för sig på jorden, utan föll i ett dike. De tro sig visa, och äro dock galningar med all sin inbillade klokhet. O, att de vise verkligen vise voro, och visste vad deras frid tillhörer!

(forts,)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar