söndag 20 maj 2018

Annandag Pingst - Den bästa gåvan av himmelen

Människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen. Johannes Döparens lärjungar, som med avundsjuka ögon betraktade det anseende och den ryktbarhet, som den store mästaren Jesus Kristus allt mer börjat vinna, och vilka det långt hellre velat se tillfalla deras egen lärare Johannes, gåvo anledning till ovannämnda yttrande. Johannes, som insåg av vilken anda de drevos, den nämligen att bliva utmärkta genom honom, som i deras tanke var den lovade och länge väntade Messias, avvisade dem strax med detta tillkännagivande: människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen (Joh. 3:27).

Dessa ord, uttalade av en man, som erkände sin ringhet vid alla tillfällen och med sann ödmjukhet förrättade sitt kall, såsom Jesu förelöpare, böra lära oss, svaga och egenkära människor, huru litet vi förmå utan Gud. Mycket kan människan önska och begära; men intet kan hon taga utan det varder henne givet av himmelen.

Många, som vilja bliva rika, och därför ävlas och fjäska omkring, få dock slutligen till sin skada erfara att de väl sökte mycket, men fingo intet, emedan himmelen ej ville giva dem något. Hitintills har ingen människa funnits, som icke av himmelen, d.ä. av Gud, har undfått allt vad hon äger. VI göra oss så stora, så höga inbillningar, och anse oss så oändligen uppsatta över andra, och måtte likväl både höra och se, att ingen kan taga, ingen tillägna sig det minsta grand, utan att det varder honom givet av himmelen.

Min vän, att andra icke äro så lyckliga som du här i världen, icke så utrustade med en behaglig yta, icke så rika, icke så ansedda som du, allt detta giver dig ingen orsak, ingen rättighet att förhäva dig över dem. Vad inbillar du, usla maskesäck, dig väl vara, och vad är du annat än stoft och aska? Har du icke över tusende gånger vid dina likars grifter hört förkunnas din och allt levandes dom: Av jord är du kommen; jord skall du åter varda?

Vet, att ingen människa kan taga något av egen kraft, utan att det är Gud som giver det. Den som åtrår ära och anseende, måste veta, att både port och dörr tillslutas för honom, om Gud icke vill öppna den, och att alla medel, alla ut- och bivägar att komma fort upp äro för honom avskurna, om ej Gud vill. Gud är den som giver och tager igen; Gud är den som upphöjer och förnedrar.

Vi höra dagligen missnöjda, som klaga att det går underligt till här på jorden, och gärna skulle vilja flytta till en annan planet, där mera ordning rådde och större rättvisa skedde; här, skrika de, bliva hastigt de yttersta de främsta och tvärt om; här kommer duglösheten fort, där förtjänsten får stå på sin lilla punkt, på lägsta trappsteget, ja, väl i skamvrån; här, tillägger en annan, bär man på sina skor de smycken och pärlor, som borde pryda hals och bröst; här tager man glittret för guldet, och törnet för rosen.

O, I kortsynta! Menen I, att Gud i himmelen icke ser, icke vet allt detta, och att det icke går honom till hjärtat, att det så illa sker! Men vörden i allt hans visa avsikter! Tillstädjer han stundom att vederbörande, när de hava ett ämbete att bortgiva, icke tänka på huru de skola kunna få en duglig karl därtill, utan snarare befordra den oduglige till den indräktiga posten; tillåter Gud även att makten på jorden för detta språk i slikt fall: "Visserligen är den förste sökanden till den och den sysslan den mest förtjänte; men han äger skicklighet, förstånd och kunskaper, och därmed tager han sig nog fram i världen: den andre däremot är en enfaldig, okunnig, men beskedlig stackare, den måste man bjuda till att hjälpa, och tänka på den förre en annan gång, och kanske med något bättre, mera passande och lönande." - Tillstädjer, säger jag, Gud allt detta, så lita på, att han ock därmed har sina avsikter, dem vi, som svaga människor, icke kunna inse, ej heller, såsom kristna, böra klandra.

Bort det, att vi skulle med sneda blickar anse denna världens barn, dumma eller kvicka, höga eller låga, därför att försynen behagar giva dem, vad vi tro oss hava förtjänt! När tiden kommer, bliva vi ej heller förgätna. Josef låg i bojor i sitt fängelse, och blev snart en stor man. Moses, tvungen att flykta långt bort i ett främmande land, där han för sin utkomst måste vakta får, blev slutligen den, som förde Israels barn ur Egypten. David, den yngste av sina bröder, gick även vall med boskapen, och var blott en ringa herde, när han fällde Goliat, och vart därefter en stor och mäktig konung.

Ja, mina vänner, så går det ännu till. Har Herren utsått en god säd på din åker, så ser han nog till att du i sinom tid får en god skörd. Har han i dig upptänt ett klart ljus, så låter han visst icke det alltid stå under skäppan, utan sätter det, när tid bliver, i den tillredda staken. Har han förlänt dig goda gåvor, så förstår han ock att bestämma, när du bör börja att använda dem. Erkänn, tillstå emellertid med Johannes, att människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen.

Detta förhållande i timligt avseende äger även rum i andligt fall, där allt måste givas och förlänas av Gud. Av hans nåd äro vi vad vi äro. Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning, efter sitt goda behag (Fil. 2:13). Det beror icke av någon vilja eller av något bemödande, utan av Guds barmhärtighet. Av nåd ären I saliga genom tron, och icke av eder själva, Guds gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8-9). Icke oss, Herre, utan ditt namn ske ärona, du, som så högt älskade världen, att du utgav din ende Son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås, utan få evinnerligt liv. Vilken herrlig, vilken ovärderlig skänk!

Värdaste åhörare, härvid kunna vi icke, utan att fördärva och förstöra vårt väl i all evighet, säga med den ädelmodige profeten Daniel till den gudlöse Belsassar, Babels siste konung: Behåll dina gåvor själv, och giv din skänk en annan. Nej, vi vilja tvärtom bedja var för sig: Gode Gud, giv ock mig din älskade Son, giv mig honom i mitt hjärta, giv mig honom till vishet, till rättfärdighet, till helgelse och till återlösning, på det jag icke måtte förgås, utan få ett evinnerligt liv.

Ja, mina vänner, därom haver Gud själva försäkrat oss i det för dagen utsedda tröstrika Evangelium. Ju tröstfullare därför denna försäkran är, desto begärligare måste vi vara att tillägna oss den och lära känna dess stora värde. Detta skall, med Guds bistånd, jag försöka att närmare utreda; och den, som icke vill förgås, utan få ett evinnerligt liv, han instämme nu med mig i ett andäktigt Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:16-21

Votum

Betraktelse

Den bästa gåvan av himmelen
1) Av Guds kärlek oss given och
2) Av oss med tro och tacksamhet emottagen.

Lov, pris, heder och ära
ske Gud i evighet
för sin gudomliga lära,
som han haver oss betett!
Han give, att vi kunde
hans heliga ord begrunda
och sätta vår tro därtill.

Amen.

Första delen.

Ingenting övergår Guds kärlek. Därpå hava vi ett övertygande bevis i det nyss upplästa Evangelium: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son för oss, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv. Besinnom, älskade åhörare, vikten och beskaffenheten, storheten och värdet av denna gåva. Guds ende Son! Han, som i glans och majestät, i makt och ära var Gudi lik, ljusets och livsens Herre; han, som Gud så högt älskade, och i vilken han funnit ett gott behag; denna ädla skatt är oss given! Och den hava vi nu undfått dels genom Jesu mandomsanammelse, då han i tidens fullbordan antog människonatur, och dels i hans lidande och död för våra synder. Lycksaliga synd, utbrast fordom en av den kristna kyrkans nitiska fäder - lycksaliga synd, som förvärvat oss en sådan Återlösare! - Ja, i sanning lycksalig; men ännu lycksaligare, att Gud så högt älskade oss, att han gav sin Son till vår frälsning.

Guds kärlek har icke omfattat blott ett visst antal, utan alla människor: hela världen älskade han. Hans enfödde Son har icke kommit blott för att frälsa några, utan alla syndare. Guds kärlek är icke partisk, icke ensidig, utan allmän; han, själva godheten, har icke lust till någon människas död eller fördärv. Den heliga Skrift beskriver oss Gud, icke som en tyrann, icke som en människofiende, utan såsom en god, kärleksfull fader, som vill att alla människor skola frälsta varda, och till sanningens kunskap komma (1 Tim. 2:4).

Säger någon: när nu Gud vill att alla människor skola bliva saliga, varför bliva de det då icke? Kan han då ej allt vad han vill? Och om han kan, vad hindrar honom då? Däruti har du rätt, kära själ! Gud kan allt vad han vill och ingen står emot hans makt; men han har sina orsaker till allt vad han gör, och dem känner du icke. Nog av, hans kärlek är oinskränkt, och han älskar alla dem, som honom frukta, och söker att vinna dem, som ej vilja bliva delaktiga av hans kärlek och Jesu Kristi förtjänst.

Då Noa efter syndafloden offrade Gudi, fann den Allsmäktige däruti så stort behag, att han lovade att icke mera förbanna jorden för människornas skull (1 Mos. 8:20). Ännu behagligare var honom hans enfödde Sons försoningsoffer; för detsamma ville han icke allenast icke mera förbanna jorden, utan välsigna den med allt gott, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv.

En läkare åderlåter den sjuke för att återställa honom till hälsan. Så måste ock Kristus lida för oss, för att i sina sår bereda oss en fristad, och med sitt blod försona vad vi hade syndat. Johannes såg (Upp. 10) en stark ängel nedkomma från himmelen, med en regnbåge kring sitt huvud. Ingen sannare bild kan givas av Guds Sons människoblivande. Hans dyra blod är den sköna färg, varmed regnbågen prålar, och som avtvådde våra synder.

Vidare är ock regnbågen ett tecken av Guds löfte att icke mera förstöra människosläktet. Så är ock Jesus en pant av Guds kärlek, av den gränslösa kärlek varmed Gud omfattade världen. Ja, Gud är kärleken, säger evangelisten Johannes i sin första epistel (4:16). Var är den vise? Har icke Gud gjort denna världens vishet till galenskap? Jag tackar dig, sade Jesus, o Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta dolt för de visa och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Ja, Fadr, så haver varit behagligt för dig.

Gud är kärleken. Fordren I bevis för denna apostoliska försäkran? Menen I, att Johannes ej visste vad han sade, och huru långt kan kunde gå? Vartenda blad i Bibeln bestyrker den. Varje välsignelse vi emottaga, förklarar att det är sanning. Guds tålamod och långmodighet visa den vara verklig. Och ingenting så mycket, som att Gud utgav sin ende Son att dö i syndares ställe. Vilken oförliknelig och över all fattning hög kärlek!

Det är en stor egenskap i den Eviges väsende, att han är densamme i dag och för alltid. VIlken källa av tröst för ett Guds barn! Ja, han är för sitt folk oföränderligt densamme, en kärlekens Gud; denne Guden är vår Gud för evigt. Hans kärlek kan icke lida någon förändring av tidens längd, ej heller kan någon omväxling i deras omständigheter, som äro föremål för densamma, i den göra någon förändring; ty han förbliver i sin kärlek till sina heliga. Ja, om de än skulle bliva störtade i det djupaste elände, och bedrövelses våg skulle översvämma dem, är hans kärlek likväl städse densamma. Och även dessa äro bevis på hans faderliga kärlek; ty den Herren älskar, den agar han, och tuktar varje barn, som han upptager. Vadan ock Pauli segrande utrop: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting, som nu äro, eller de ting, som komma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något kreatur, skall kunna skilja mig från Guds kärlek, som är i Kristo Jesu vårom Herra.

Ja, min kristen! Gud är kärleken. Huru är du nu sinnad emot honom? Har du känt och trott denna kärlek? Om du det har gjort, så skall den tvinga dig att leva icke för dig själv, utan för honom, som dog för dig och åter uppstod. Bevisa uppriktigheten av din kärlek därigenom, att du gör sådant, som är behagligt för hans ögon. Om betraktandet av Guds kärlek icke lärer dig att försaka ogudaktigheten, att lyda Kristi ord och vilja, och att för hans skull älska dess efterföljare - så känner du icke kärlekens Gud. Kortligen: gör du icke det, så är du en Guds fiende. Du tillåter dig detta grova brott, till trots av så mycken godhet och långmodighet; men ack, kära själ, om du framhärdar, så skall du i domen känna Herrens grymma vrede, i det rum varest aldrig skola höras dessa för själen så livande, så vederkvickande ord: Gud är kärleken.

Jag tror mig nu hava visat och förklarat för eder, värdaste åhörare, den bästa gåvan av himmelen. Guds Sons ankomst och människoblivande, till föjd av Guds stora, oskattbara kärlek för oss arma syndare; huru vi nu med tro och tacksamhet emottaga denna Guds kärlek, det skall jag bjuda till att framställa för eder i den

Senare delen.

Gud gav oss sin Son, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv. För att vinna detta, måste tron bo i våra hjärtan och röjas i alla våra gärningar. Denna tro måste föregås av en grundlig kännedom av den gudomliga gåvans höga värde, som Gud skänkt oss i sin ende Son. En av sådan tro uppfylld själ kan med all tillförsikt säga med Paulus (2 Tim. 1:12): Jag vet på vem jag tror, och är viss, att han förmår bevara mitt betrodda gods till den dagen. Med fast tillförsikt omfattar han sin Frälsare, och lik en annan Israel släpper han honom icke, utan att få hans välsignelse.

Hans tro är således grundad på Guds heliga ord, och icke på människofunder och deras vittnesbörd, som bekänna sig vara kristna, därför, att de från barndomen blivit tillärda och tillhållna att så göra av sina föräldrar och läromästare. Han vet och känner att den rätta saliggörande tron är en den Helige Andes nådeverkan, som i oss vittnar, att anden, d.ä. Guds ord, är sanning. Det är Guds verk, att I tron på honom och den han sänt haver (Joh. 6:20). Därför säger ock Frälsaren (v. 44): Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som mig sänt haver, drager honom. 

Ja, sådana rättroende veta även att det skall bliva dem svårt att emotstå böjelserna och ingivelserna, om fråga uppstode att avsäga sig sin tro och nedtysta sitt samvetes röst, varigenom de, i fall de därpå ej ingå, förskaffa sig ogunst, ovänskap och förföljelser av världens barn, om de icke ägde ståndaktighet nog och styrka av Gud att manligen strida mot alla köttets, världens och fåfängans frestelser. Eller gives det icke ännu i våra dagar sådana fega och försagda i hjärtat, som sälja sin eviga salighet för en skenbar timlig fördel?

Världens omdöme är så krossande. Det är en helig man - heter det ofta; - han läser Guds ord var stund på dagen, han går i kyrkan, till sktift, och gör bön både afton och morgon; han har kunskaper och skicklighet; men denna vidsträckta gudaktighet och hans ömtåliga samvete göra honom otillgänglig och obrukbar till världsliga värv. Detta tal kommer för den fromme mannens öron. I början avskyr han det; men nu bestormas han av vänners goda råd, dårars löjligheter, smädarens åtlöje; nu börjar han vackla, och snart är övergången gjord. Ett steg på fördärvets och otrons bana tager snart flera med sig. Det är, som man säger, blott det första steget som kostar på. Och snart ser man den gudfruktige mannen överallt, där flärd och förströelser vankas, så snärjd i syndanätet, att han ej kan slita sig lös därur.

Arma, fega själ! Det fick du därför att du lyssnade till världens omdöme, och försakade de grundsatser som Gud genom tron nedlagt i ditt hjärta. Beklagligen har han många, många fina likar i vår kristenhet, och give Gud att ingen sådan måtte varken nu eller framdeles finnas i denna kristliga församling!

Vändom oss nu, värda åhörare, till den i tron ståndaktige mannen, och skådom honom såsom ett motstycke till den förra. Han farer efter de yppersta gåvorna, som Paulus säger i 1 Kor. 12:3, och anser dem överväga alla världsliga skatter, nöjen och hedersställen. Han vet att Guds rike och nåd skänker både timlig och evig lycksalighet, och att dessa håvor blott tillfalla dem, som dyrka Herren och i tron framhärda intill änden. Har han gud, silver, åkrar, ängar, med ett ord, allt vad världen kan giva, så vet han ock, att allt detta är fåfängligt, att det lätt kan förloras och förstöras, och är en dårskap att sätta kött sig till arm. Har han höga anförvanter och släktingar, så vet han ock, huru slipprig all människogunst är. Hans guld kan lätt bortrövas, en gnista är tillräcklig att upptända den eld, som lägger hans vackra hus, hans präktiga husgeråd i aska; döden kan bortrycka hans gynnare, avunden och hatet störta hans vänner. Då finner han att han av alltsammans icke hade något, som han kunde kalla sitt eget.

Samma tanke skall och påtränga sig var och en högt uppsatt man, om han vore än så stor matador. Liksom den rike fåfängt förlitar sig på sina skatter, den mäktige godsägaren på sina fullproppade lador och den äregirige på sina lysande släktingar och gynnade vänner, så kan ock något var i denna världen, av allt det goda, snarare frukta det värsta, än det bästa; och om han kan säga: det är frid, så kan han dock icke säga: det har ingen fara. Om den bandhunden icke biter oss, så bevisar det blott att han ej kan det, därför att han är bunden; men icke motsäger det hans vilja och förmåga att göra det, om han kommer till. Ingen är fri ifrån människors anslag, och beklagligen äro dessa merendels arga och elaka. Grannen kan länge dölja sin ovilja; men lita icke på att han skulle låta gå förlorat första tillfälle att skada. Sådant förutser, känner och vet den försiktige och sanne Guds vännen. Han har lärt att känna världen och människorna. Han har frid med sig själv, och ännu mera: han har frid med Gud, den frid, som Kristus oss förvärvat, och som alltid är den yppersta, den bästa gåvan av himmelen, vilken ingen kan oss fråntaga. Han kan alltid med full visshet säga:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Jesus sade till den samaritiska kvinnan vid brunnen: Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: giv mig dricka, då både du av honom, och han gåve dig levande vatten. (Joh. 4:10). Känner du, o själ, icke Guds gåva och hans nådebevisningars rikedom i Jesu Kristo? Bed honom, och han skall giva dig levande vatten. Han försäkrar dig därom (v. 11): Vilken som dricker av det vatten, jag giver honom, han skall icke törsta till evig tid. Du efter nåden törstande själ: salig är du, om du nedsätter dig vid denna källan. Där kan du förjaga alla dina bekymmer och sorger, om du rätt betänker Paulu dyra ord i Rom. 8:32: Då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, huru skulle han icke ock giva oss allting med honom? Frukta dig icke, utan hav blott din tro och fästa din tillit till kärlekens Gud, Livets furste, så skall du icke förgås, utan få evinnerligt liv. Han du här jämmer och elände, där får du salighet och fröjd. Här är livet kort, där dör du aldrig.

O att våra ögon förmådde intränga i den Eviges boning, se strålarna av hans Majestät, skåda Jesu Kristi herrlighet, de sällas lycksalighet och hans utvaldas glädje! O att vi blott ett ögonblick finge se det! huru skulle vi då icke ledas vid allt jordiskt och längta hjärtinnerligen efter det himmelska och oförgängliga, ja, huru villigt och gärna skulle vi då icke bekänna och tillstå, att denna tidens vedermöda är icke att likna emot den herrlighet, som på oss uppenbaras skall? (Rom. 8:18). Där givas inga år, inga dagar, inga timmar; ty evigheten räknar inga skiften. Det föråldras icke, där kännes ingen sjukdom, där härjar ingen död; ty döden är uppslukad i segern och tiden i evigheten. O, du efterlängtade, du himmelskt anade evighet! Huru ljuv är icke tanken på dig för den själ som tror!

Mottag, du min tillbedde Skapare, mitt hjärtas ringa, men oskrymtade offer för din godhet att lära mig, genom min hitkomst hit till världen, förbereda mig till den förestående evigheten; försmå, dyre Frälsare, icke min tacksamhet, som jag av rördaste hjärta nedlägger för din ömma vård om min själ och den salighet du mig förvärvat; led mig, du tröstande Guds Heliga Ande, här på jorden i sanningens kunskap på vishetens väg; upplys mitt förstånd och hjälp mig rätt känna och dyrka Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, min och allas evige Frälsare; då går jag nöjd ur tiden till den, som skall anamma mig i sin evinnerliga boning och giva mig den arvedel, som åt alla hans vänner beredda blivit!

Värdaste åhörare! Jag har nu genom Guds nåd genomgått mitt valda betraktelseämne: Den bästa gåvan av himmelen, och visat eder 1) att den är av Guds kärlek given, och 2) vår plikt att i tron och med tacksamhet emottaga den. Pröve nu envar sig själv, huru han hittills under sin jordiska vandring ansett denna gåva, huru han bemött den ädle Givaren, och huru han emottagit och tackat för den.

Ack, mina vänner, människan är så svag, så vacklande, så obeslutsam. Hon ser icke ens med fullt öppna ögon det goda Gud giver henne; hon misskänner ofta hans faderliga kärlek, hans milda avsikter, och huru skulle hon då kunna emottaga och tacka för dem? Beden därför Gud, allt gotts givare, att han värdigas upplysa eder, att hans fruktan grundar all eder jordiska och himmelska sällhet, och att evigheten väntar oss alla. Säll då den, som därtill värdigt berett sig, och då, i full förtröstan, kan gå ur tiden med dessa ord på sina dödsbleka läppar: Herre, kom, jag är redo och avbidar din saliga åskådning!

Ja, milderike Gud, befästa i oss alla en sådan tröst! Värdigas göra oss värdiga vår bestämmelse, uppfyll våra hjärtan med förtröstan till din nåd genom Jesu Kristi oss förvärvade försoning! O, vilken stor, outrannsaklig kärlek har du icke bevisat oss däruti, att du utgivit din ende Son för oss! Giv, att vi måtte med sann tacksamhet och genkärlek emottaga din oskattbara nådeskänk, och alltid här så vandra i ditt ljus, att vi måga finnas värdiga ditt eviga åskådande i himmelen. Bevara oss nu och alltid för allt ont, och övergiv oss icke i nöden! Vi veta, vi erkänna alla, att du så älskade världen, att du utgav för den din ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta förläne du oss alla nådeligen för Jesu Kristi skull!



Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar