måndag 10 juli 2017

Femte söndagen efter Trefaldighet eller Apostladagen - Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat, av lärarnas allvar tvaget, på Jesu ord utkastat och med mer eller mindre förmån nyttjat

Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Så talade Herren till en profet i det Gamla Testamentet. Profeten het Hesekiel. Denne trogne själasörjaren skulle lika med de övriga Guds profeter predika det saliggörande Guds ord för de hårdnackade judar. Men som man kan se av kapitlet för våra ingångsord, fruktade han verkligen för detta avfälliga, gensträviga och förstockade folket; och det var ej underligt, om han fruktade, när Guds egen Son uppenbarade sig för Hesekiel i synen, liknade dem vid skorpioner och sade till honom: du bor ibland skorpioner.

Hesekiel behövde alltså en himmelsk frimodighet, då han skulle tala sanningen för ett sådant folk. Hesekiel behövde alltså uppmuntran av Gud själv, annars skulle denna bördan hava blivit honom alltför tung. Hesekiel behövde en gudomlig styrka, en styrka som kom ovanefter ifrån den starke Guden. Ty predikoämbetet är en tyngd, under vilken mänskliga axlar svikta, så framt här ej kommer hjälp ifrån Herranom, som himmel och jord gjort haver.

Profeten fick ock detta övernaturliga bistånd. Honom visades i en syn en stol, klar såsom en safir, och på den stolen satt en, lik en människa. Hesekiel såg även att det var såsom ett klart ljus, och innantill var det såsom en eld alltomkring. Ifrån hans länder upp och neder såg han liksom en eld blänka allt omkring, liksom regnbågen synes i molnskyn, när det har regnat, så blänkte det allt omkring (Hes. 1:26-28).  Det är lätt till att höra att det var den andre Personen i Gudomen som här uppenbarade sig för profeten; han såg det och hela hans själ övergöts med en sådan häpenhet vid denna synen, så att han för kropps matthet icke orkade stå, utan han föll ned på sitt ansikte till jorden.

Nu hörde han en tala. Det var Jesus på safirstolen, som talade: "Statt upp på dina fötter", sade han, "så vill jag tala med dig." Nu blev han munter, och huru kunde han annat bliva, när hela världens Frälsare så vänligt tilltalade honom. Frälsaren sade då honom mycket; han sade honom, att de barn, till vilka Hesekiel sändes, voro förstockade i hjärtat. Han bad honom icke frukta sig för dem, eller förfära sig för deras trug, och han befallde honom: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Dessa Herrens ord läse vi uti Hesekiels profetias andra kapitels sjunde vers.

Hesekiel är ej den ende, som detta tilltal gäller. När Herren säger till honom: Du skall säga dem min ord, så är detta i samma stund sagt till alla predikanter och lärare i alla världens tider. Det är sagt till var enda, som lagt livlig ed därpå, vid Guds ord och hans heliga evangelium, att han skall förkunna människosjälarna Guds ord, så att det kan vara svarligt för Gudi och mannom, såsom orden lyda i prästeden. Ingen präst bör kunna läsa dessa orden utan hjärtats innerliga rörelse, när han öppnar Hesekiels bok; när han läser detta Jesu tilltal: Du skall säga dem min ord, så bör hela hans själ uppfyllas av vördnad för den högtlovade Herren, som giver honom denna befallning.

Här talar han, som skall döma prästen och åhörarna på sin yttersta domedag. Här talar han, som har kostat sitt dyra blod på både prästens och åhörarnas salighet. Här talar han, som bäst känner alla själars värde, ty det fick han noga veta när han stod ut dödsstraffet för själarna. Han säger till varje lärare; och skulle jag icke innerligen röras? Skulle det icke uppelda mig till att tala? Skulle det icke genomtränga det innersta av min själ, till att tala så för dessa själar i dag, som finge jag aldrig mer tala med dem i detta livet? Han talar även till mig, som har stigit upp på detta rum, för att vinna ett byte för Jesu räkning i dag, om det vore möjligt. Vad säger min Jesus till mig? O öppnen eder, I mina öron, ty nu talar Herren!  Han säger: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. 

Vår högmässotext idag skall räcka mig en ännu rikare anledning att tala i detta ämne. Jag läser i denna söndagens evangelium, att världens Frälsare utvalde en båt till predikstol, och att han i denna båten med en gudomlig väldighet predikade ordet för ett ganska ansenligt antal åhörare. Jag läser, att åhörarna stodo på sjöstranden, och den höge Predikanten satt i båten. Jag läser, att denne store Regenten över havet öppnade havets spiskammare, och gav på ögonblicket några fiskare en så stor mängd av fiskar därutur, att tvenne båtar ville sjunka under bördan av denna välsignelsen. Jag läser, att en av fiskarena blev därvid helt förfärad; men Jesus gör honom till människofiskare, muntrar honom, beder honom att han icke skulle bliva förfärad, och lovar honom att hans själafångst skulle framdeles bliva så lycklig, som detta fiskafänget. Och huru kan jag annat, än därvid påminna mig en ännu viktigare fångst: den stora sysslan, som predikanterna hava, till att taga människosjälar.

Lärjungarna utkastade sina nät på Jesu befallning i en lycklig stund. Gud give nu också lycka, att med det heliga nät, som jag nu utkastar på en förhoppning, flera själar måtte vinnas, många människor tagas. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM  Lukas 5:1-11

Vi betrakta nu i Herrans namn:

1) Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat

2) av lärarnas allvar tvaget

3) på Jesu ord utkastat och

4) med mer eller mindre förmån nyttjat.

Votum.

Sänd oss trogna arbetsmän,
lända ifrån himmelen.,
som i Andans kraft och ljus
fiska själar till ditt hus.
Ack, här finns så ganska få,
som sitt kall rätt förestå.
Herre Jesu, hjälp oss då!

Amen.

O Herre Jesu, hjälp! O Herre Jesu, låt väl gå, till din ära och allas vår lära, vår bättring och vår salighet.

Avhandling.

Nu så kastar jag i Herrans namn ut det heliga, det dyrbara, det saliggörande Guds ords nät. Havet är fullt med fiskar, och det kostar ofta mycket möda att kunna fånga ett litet antal utav dem. Jag ser här i dag för mig ett ansenligt antal av själar, alla köpta med Kristi blod, alla på resan till en oändlig evighet; bland alla dessa själar utkastar jag nu Guds ords nät, men vad det uträttar, huru många det vinner, det få vi se en gång på den stora Herrans dag, då människones Son kommer i skyn med stor makt och herrlighet.

Lärjungarna sade till Frälsaren: "Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet." Nu tänker också jag, genom Guds nåd, arbeta på denna predikotimma, arbeta med en andlig fångst, arbeta på att övertala någon själ till en sann omvändelse. Men förbjude Gud nådeligen, att detta arbete skulle slå så illa in, att lärjungarnas klagan skulle kunna vara min: Herre Jesu, jag har en timmas tid arbetat på att draga människosjälar till bättring, men jag har fått intet, intet. Jag har icke kunnat vinna en enda själ. Ack, nej, nej, kära hjärtans människor! Här är icke fråga om en timlig fiskafångst, en jordisk välsignelse i dag,; nej, den förrättningen jag nu företager mig, den angår himmel och salighet, den angår edra själars frälsning, när själar skola skiljas ifrån kroppar. Ack, jag tycker då, att I borden låta upplysa eder, I blinde syndare, då jag nu utkastar ett andligt nät, som är av Lag och Evangelium sammanvirkat! Jag har lovat att föreställa detta i denna predikans


FÖRSTA DEL: 
Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat.

Ett nät, som skall nyttjas vid ett fiskafänge, bör vara sammanvirkat med den noghet, att det kan göra vederbörlig tjänst vid fångsten. Det är samma förhållande med Guds ords nät; skall man med detta nätet kunna taga människor, så måste det vara sammanvirkat av både Lag och Evangelium. Vilketdera som försummas av båda dessa stycken, så är nätet ofullkomligt, det vinner ingen själ, det tager ingen människa. Är icke Guds ords nät sammanvirkat av Lagen, så kan man med detta nätet icke taga den sovande syndaren, ty han vaknar icke vid något annat dunder, än vid Sinai dunderslag; han krossas icke av någon annan stav, än Moses stav; han förskräckes icke vid någon anna röst, än vid denna förfärliga rösten: Förbannad är den, som icke fullkomnar all Lagens ord (5 Mos. 27:26). Är Guds nät icke därjämte sammanvirkat av Evangelium, så kan man icke taga den vakne, den ångerfulle, den bedrövade och förskräckte syndaren, ty han kan icke tröstas med något annat ord; han kan icke läkas med någon annan salva, än Evangelii plåster, och kan icke vederkvickas med någon annan röst, än Evangelii röst, Jesu röst: kom till mig, jag vill vederkvicka dig (Matt. 11:28).

Den som således har tagit sig på det ämbetet att taga människor, han måste virka sitt nät med både Lag och Evangelium. Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då får den bedrövade syndaren ingen utväg veta, när han i bättringskampen frågar vart han skall taga vägen. Men det får ock icke vara virkat av idel Evangelium, ty då syndar den säkra själen utan avsky, och tänker sig bliva salig likafullt för Frälsarens skull. Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då kan man icke taga den botfärdige syndaren upp ur havet; nej, det kan gå så olyckligt, att han fast mer drunknar i förtvivlans hav, och omkommer evinnerligen. Men det får icke vara virkat av idel Evangelium, ty då blir det ett hyende under den ogudaktiges armar och ett örngott under hans huvud (Hes. 13:18). Det får icke vara virkat av idel Lag, ty då tager den egenrättfärdige sig styrka därutav, för sin falska salighets grund. Han upprättar då en rättfärdighet efter Lagen, och tilltror sig att bestå inför Gud med den. Men det får ock icke vara virkat av idel Evangelium, ty då gör den oomvände syndaren själva Evangelium till en sömndryck, varmed han söver sig, ända tills han står vid helvetets portar.

Nej, Gud hjälpe oss som är lärare till att virka vårt nät, var gång vi skola utkasta det, med både Lag och Evangelium. Här måste predikas Lag, om möjligt vore, att det hårt inslumrade samvetet kunde vakna när man bultar, vid den sövde syndarens bädd, med detta rop ifrån Sinai bergskullar: gör det, så får du leva; men som du icke har gjort vad Lagen befaller, alltså måste du dö! Här måste predikas Lag, om möjligt vore att den oförskräckte löparen på förtappelsens vägar kunde bliva rädd, när han hörer Lagens ord, att Guds vrede brinner över honom intill nedersta helvetet. Här måste predikas Lag; den som icke är bedrövad får icke tröstas; den som icke är ångerfull får icke hugsvalas; den som icke fruktar för varken död, dom eller helvete, till honom får man icke säga: frukta icke! - ty det är till och med orimligt, det är dumt att säga det. Här måste predikas Lag för grova syndare, Lag för uppenbara satans trälar. Men de äro ej de endaste, som böra höra Lagen. Nej, Lagen bör predikas så, att även den oomvände men ärbare syndaren får sitt slag av denne banemannen; därför måste vi i våra lagpredikningar utlysa förbannelser ej allenast över onda gärningar, utan även över onda ord; ej allenast över onda ord, utan även över onda tankar; ja, ej allenast över onda tankar, utan även över arvsynden, syndens första frö; och se, då är själve den ärbare syndaren illa kommen. En sådan Lagpredikan berövar honom all hans moraliska ro, och så bör det vara.

Men det heliga nätet som vi utkasta måste också vara sammanvirkat av Evangelium. Här måste predikas Evangelium, ty det är det enda ljuvliga budskap som kan vederkvicka en andlig fånge, som sitter inlåst i misströstans bojor. När han får höra det, så fattar han mod. Här måste predikas Evangelium, ty huru skulle man annars kunna upprätta en nedslagen själ, som lutar under syndens tyngd? Hon kunde aldrig uppresas, om icke Evangelium lättade hennes börda. Här måste predikas Evangelium, och detta kostliga ordet, det vet du sätta värde på, du som är slagen och förskräckt i ditt vakna samvete, så att du har sällan en god dag; ditt dagliga bröd är sorg och klagan. Hä rmåste predikas Evangelium, icke för den obotfärdige, icke för skrymtaren; nej, den vakne, den ångerfulle syndaren, han är det, han är det, som skall visas till nådastolen som restes på Golgata; till de fristäderna som öppnades Långfredag; till den stora reningsfloden som finnes i Kristi blod. Ja, det bliver därvid. Nätet skall virkas av Lag och Evangelium. Ingen själ vinnes av idel Lag och ingen av idel Evangelium.


ANDRA DELEN.
Guds ords nät måste ock vara av lärares allvar tvaget. 

I dagens Evangelium läsa vi, att Kristi lärjungar, efter ett fruktlöst fiskande, äntligen gingo utur sina båtar till att två de näten, som de hade nyttjat vid fiskandet. De visste ej att den högtlovade Frälsaren, genom ett underverk, hade beslutat att giva dem ett rikt fiskafänge den dagen; det var något som de icke kunde föreställa sig. Därför drogo de båten upp på land, och gjorde dem rena till en annan gång. Detta skall giva oss en rörande påminnelse - oss som bekläda predikoämbetet. Om läraren skall tala med välsignelse, om han i åhörarnas hjärtan skall vänta sig någon frukt av sitt arbete, så måste han två det nät som han utkastat till att taga människor.

Ingen må förstå detta så, som skulle Guds ord vara orent och behöva någon tvagning av läraren; Guds ord är att anse såsom ett tal av Guds mun, och från den rene Gudens rena mun kan aldrig något orent hava kommit. Nej, söker man Guds ord i sin källa, i själva Bibeln, så är det allestädes rent. Denna källa vet icke av något grummel. Men så kan likväl det rena vattnet, som i denna källa finnes, uppblandas med många orena tillsatser, när det icke får flyta genom en sådan lärares mun och hjärta, som tvår sitt andliga nät.

Men när är detta nätet tvaget? Och huru skall läraren två det? Jo, då är nätet tvaget, när läraren föreställer ordet på ett upplysande sätt, så att den okunnige kan bliva undervisad om vägen till himmelen. Då är nätet tvaget, när ordet föreställes så, att den allraenfaldigaste kan förstå vad predikanten säger honom om salighetens grund och ordning. Då är nätet tvaget, när synden bliver avmålad i sin vederstygglighet, vreden avmålad i sin faslighet, domen och evigheten avmålad i deras stora betänklighet. Då är nätet tvaget, när den uppenbare syndaren så tydligt får veta sin fara, att han kan läsa sin dom nästan i vart enda ord, som prästen till honom säger. Då är nätet tvaget, när den blinde skrymtaren så uttryckligen bliver underrättad om sin olycka, att han icke har en enda stödjestav för sitt skrymteri i hela prästens predikan. Då är nätet tvaget, när den försoffade jordträlen så kraftigt bliver övertygad om sin fördömelse, att han icke får den minsta tröst, under sin herrskande kärlek till denna världen. Då är nätet tvaget, när den andligen sorgbundne bliver rätt hugsvalad; den misströstande rätt uppmuntrad; den anfäktade rätt handledd; den klentrogne rätt styrkt med nådens kraftfulla försäkringar.

Men ack, på vad sätt skall en lärare två detta nät? Ack jo, det skall han två med bön och tårar. Han bör göra som Jakob om natten, han bör kämpa med den oskapade Ängeln, sin Frälsare, och han skall vinna om han gråter och beder (Hos. 12:4). Med sina ivriga böner, med sina heliga tårar, bör han tvätta nätet väl, innan han lägger ut på djupet, och kastar sitt nät ut till fångst. Då han tänker predika ordet för de dyrköpta själarna, bör han flitigt virka på sitt nät under beredelsetiden till predikan, men icke det allenast, han bör också rena nätet med sin bön, och väta det med sina tårar. Han bör icke hålla en enda predikan, icke hålla ett enda skriftermål, icke gå till en enda sjuksäng, icke hålla ett enda katekesförhör, med mindre han var gång tvår sitt nät; utgjuter sina heta tårar vid Jesu nådetron.

En gudlig lärare skriver: En trogen förbön är ofta bättre än den skönaste predikan, och en trägen bedjare nödvändigare än en stolt predikant. Prästens böner böra vara bjällrorna på denne Arons kläder, som utan återvändo måste klinga, på det klangen måtte hörd vara i helgedomen. Behöver den bedja, som skall frälsa sin egen själ, så behöver väl den ännu mera bedja, som skall frälsa både sin och andras. Än skall prästen hålla en offentlig predikan; här möter han kanhända flera tusende själar, somliga äro fritänkare, somliga hårda, somliga förhärdade, somliga skrymtare, somliga världsligt sinnade, somliga klentrogna, somliga förtvivlade, somliga avfällingar, och så vidare. Nätet skall vara virkat, så att det någorlunda passar till alla. Månne här icke fordras bön? Jo, det är högst angeläget att läraren tvår sitt nät med sina tårar, innan han kastar ut det ibland en sådan mängd av själar.

Än skall prästen göra ett skriftermål; han råkar värdiga, han råkar ovärdiga nattvardsgäster i skriften. De värdiga bör han ljuvligt inbjuda till Herrens bord. De ovärdiga bör han förskräcka med detta skarpa skriftermål: Vågen eder icke hit, I äten och dricken eder domen och fördömelsen! Månne här icke fordras bön? ack ja! Läraren bör ej träda in på altaret, förrän han tvagit det nätet, som han där tänker utkasta, med böner och tårar.

Än skall prästen besöka en sjukling, han dör kanhända den gången. Bliver han icke omvänd, så taget han en förskräcklig ända; han är kanhända en gammal syndaträl, en gammal munkristen, en gammal skrymtare. Här vill något till, om hans hjärta skall böjas, och hans själ skall räddas; kort tid, hårt hjärta, ogjord bättring, lång evighet. Ack, min Gud, min evige Gud! Månne icke här fordras bön? Jo visserligen, jo visserligen behöver läraren helt väl två det nätet, som skall utkastas för en sådan sjukling.

Det kan ock hända, att prästen skall besöka en missgärningsman, som fått sin dödsdom, och skall utledas till avrättsplatsen. Nu träffar han en själ, som inom några få nätter och dagar, inom några veckors förlopp nödvändigt skall vara i evigheten. Missgärningsmannen är merendels ganska okunnig: på den lilla tiden skall han undervisas. Han är ganska hård: på den lilla tiden skall han böjas. Han bliver, kanhända, under den Helige Andes nådeverkan ganska ängslig, vemodig och tröstlös: på denna lilla tiden skall han tröstas, ja, styrkas så att han kan uthärda en våldsam död. Månne icke här fordras bön? Jo, läraren må icke gå till fängelset en enda gång, med mindre han väl tvår det nätet, som han skall utkasta för den fattige fången i arresten.

På detta samma sätt kunde jag ock genomgå flera andra delar av predikoämbetet; men denna korta anvisning må vara nog. Skola själar bliva vunna, så måste nätet vara av lärarens allvar tvaget.


TREDJE DELEN:
Det måste även bliva på Jesu ord utkastat.

Simon Petrus sade så till Frälsaren, då han fick befallning att återigen utkasta de nät som han hade dragit upp på landet. Jesus hade nu, ett stycke ifrån land, suttit i hans båt och predikat för folket. Men när predikan var slutad, bad han Simon lägga något ut på själva djupet och kasta sina nät ut till fångst. Simon svarade då: Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet, men, lade han till: På ditt ord vill jag kasta ut näten. Han försökte ock kraften av Jesu ord, då han på Frälsarens befallning kunde gå på vattnet, liksom han hade gått på fasta landet. Nu åberopar han sig dessa ordens kraft, och säger: Jag skall kasta ut näten på dina ord; ty, ville han säga, om du, store Mästare, befaller fiskarna komma in i våra nät, så lyda de dig. Dina ord äro vördade i himmelen, på jorden och i havet. Nu börjades alltså fiskafänget ånyo. Näten utkastades på Jesu ord, och när de det gjorde, undfingo de en mäkta stor hop fiskar.

Så skall det ock gå till vid den andliga fångsten, då människor skola tagas, då människor skola vinnas: skall man med det andliga nätet kunna draga själarna upp på land eller föra dem in i Jesu förening, så måste nätet utkastas på Jesu ord. Här skall predikas, här skall skrivas, här skall kateketiseras, här skall varnas, här skall bestraffas, här skall tröstas. Men skall det vinnas något med allt detta, så skall nätet utkastas på Jesu ord. Det går ej an, att vi, som äro lärare, göra något på eget bevåg, i våra egna krafter, efter godtycke, och i egen anda. Nej, på Jesu ord bör hela vårt ämbete ske, så framt vi ej fåfängt och onyttigt skola förtära vår kraft häruppå.

Så tänker, så säger den rättsinnige läraren: På ditt ord, Herre Jesus, vill jag kasta ut nätet. Varnar ock en obetänksam syndare och säger: Förvara dig, förvara dig, att du ock icke kommer i pinorummet. (Luk. 16:22). Så kastar han ut sitt varningsnät på Jesu ord, han tänker: du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall varna. Han bestraffar den hårde syndaren och säger: Vem haver dig föregivit, vem har inbillat dig, att du skall undfly den tillkommande vreden? (Matt. 3). Så kastar han ut sitt bestraffningsnät på Jesu ord. Han tänker: du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall bestraffa. Förkunnar han ett förskräckligt ve för alla fariseer och skrymtare, och säger: ve eder, I blinde skrymtare! I gören eder rättfärdiga för människomen, men Gud vet edert hjärta (Luk. 26:15), så gör han detta på Jesu ord. Han tänker: du har själv lärt mig, Herre Jesus, att jag skall säga skrymtaren hans fara, ty så gjorde du själv. Håller han tröstepredikning för de ängsliga och förskräckta samvetena, och förklarar för dem de evangeliska tröstespråken, så kastar han ut sitt tröstenät på Jesu ord. Han tänker: Du har själv sagt mig, Herre Jesus, att jag skall trösta över synden ängsliga samveten.

O, det är ganska farligt, om en lärare vill göra något i sitt ämbete på eget bevåg, efter sina egna infall, och icke på Jesu ord. Arons söner buro främmande eld framför Herranom, det vill säga: icke den elden som var kommen ifrån himmelen, och tagen av altaret. Men därför blev Gud så förtörnad, att det kom eld ut ifrån Herranom och förtärde dem, så att de blevo döda för Herranom (3 Mos. 10:22). Så kan ock en lärare bära en främmande andaktseld, en främmande varningseld, en främmande trösteeld inför Herranom, och det gör han var gång han icke kastat ut sitt nät på Jesu ord; detta är ganska farligt. Ack, vad det är ansvarsfullt att vara lärare! Därför, Herre Jesus, stärk Levi barn, Herre Jesus, stärk dem, som Herrans tyg bära (Jes. 52:11). Herre Jesus, stärk dem som skola taga människor, att de måtte gå i din kraft, och kasta ut näten på dina ord!

(forts.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar