måndag 22 maj 2017

Kristi Himmelsfärds dag - Ett samvetsförhör

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Väl den människa, som med en sann erfarenhet kan säga dessa ord i livet och i dödens stund! Ve den människa, som har ett så slaget, ett så anklagande samvete, att hon icke kan säga dem! Ack, själ, vem kan beskriva din salighet, om du i din sista timme med en gudomlig övertygelse kan säga: Nu tager jag avsked med hela världen, och jag har Guds Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att min fattiga själ far till himmelen.

Ack, själ, vem kan beskriva din olycka, om du i din sista timme är oberedd till döden och domen; ty då måste du med förskräckelse säga: Du snöda värld, farväl! Till helvetet far min själ. O, att du blev så häpen och bestört över ditt själstillstånd, då du detta hör, så att du skyndade dig och gjorde bättring på denna nådens dag!

Egentligen handla dock våra ingångsord om den sinnesförfattning, varuti en människa kommer, när hon har genomgått den första bättringen, och varuti hon sedan beständigt står under sin dagliga bättring. Den som skall kunna taga ett glatt avsked med världen i döden, han skall hava tagit avsked med henne i bättringen. Den, vars själ skall fara till himmelen i döden, hans själ måste förut dagligen hava farit till himmelen i ett himmelskt sinne; och vet du icke, vad denna dagliga himmelsfärden vill säga, så far du till helvetet och icke till himmelen, när klockan slår sista slaget, och du träder in i evigheten.

O, jag beder dig, giv dig ingen ro, förrän din uppväckelse bliver så grundlig, din syndasorg så hjärtlig, din tro så levande, och din helgelse så uppriktig, att du varenda dag med ett från jorden draget och till himmelen upplyftat hjärta kan säga: Du snöda värld, farväl! Till himlen far min själ! (G:la sv psb 273).

Det är på denna dagen, som Jesus, vår Frälsare, efter väl förrättat återlösningsverk for från jorden, och till himmelen. Hans högtidliga himmelsfärd skall giva oss anledning till att anställa en prövning idag, huruvida vi dagligen fara till himmelen med honom. O människa! Här måste du pröva noga; ty är du bedragen i detta målet, så är du bedragen för hela din evighet. Bed, men bed utan återvändo! bed din till himlen uppfarne Frälsare, att han upplyser dig med de levandes ljus! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Markus 16:14-20

Högst märkligen säger Paulus i Ef. 2:5-6: Den tid vi ännu döda voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande, och haver samt med honom uppväckt oss, och samt med honom satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Och i Kol. 3:18 säger han: Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det ovantill är, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det som ovantill är; icke efter det som på jorden är. Sammanläggen dessa språken med denna dagens högmässotext, så bliver betraktelsen denna:

Ett samvetsförhör:

1) Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

2) Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

3) Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra sida - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Så kommen då, dyrt återlösta åhörare, och låtom oss anställa ett förhör med våra samveten. Försöker eder själva, om I ären i trone; bepröver eder själva, säger Paulus i 2 Kor. 13:15. Ja, o människa, eho du äst: i dag for din Frälsare till himmelen, sedan han hade varit här på jorden och frälst dig och hela människosläktet. Evad det lider, skall du fara den dyra sista färden; men då far du antingen med glädje och frid till himmelen, eller med ångest och förskräckelse till helvetet, allt eftersom du är beredd eller oberedd, omvänd eller oomvänd, när dödsbudet kommer. O, så rannsaka då noga, huru det står till med din odödliga själ i dag. Förhör ditt samvete; och står det illa till, så var ej en enda dag nöjd med ett elakt och farligt själstillstånd, utan var flitig och bättra dig (Upp. 3:19).

Första delen:
Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

Vi hörde förliden Långfredag, att Kristus, den högtlovade Frälsaren, dödde för våra och hela världens synder på ett kors. Men vi veta även att döden kunde icke behålla honom. Vu veta att han blev igenförd ifrån de döda (Hebr. 13:20). Vi veta att han tog sitt liv igen i graven, så att han, den store Jesus, kan nu säga: Jag är den levande, och jag var död, och si, jag är levande (Upp. 1:17-18). Korsets död var det sista steget i Jesu förnedringstillstånd. Levandegörelsen var det första steget i hans upphöjelsetillstånd. Upphöjelsen tog sin början, då Jesus återtog sitt liv.

Men du fattiga, du syndiga människa, här är något, som du med allt allvar måste eftersinna. Skall du hava någon nytta för din arma själ därutav att Jesus blev levandegjord i graven, så måste du med honom bliva levande. Kristus dödde för synden; du är död i synden. Du är så död i synden,, att de skarpaste lagpredikningar, och de ljuvligaste evangeliska predikningar kunna ofta icke väcka dig utur din andliga död. Du är så död, att det ofta icke hjälper till att förskräcka dig, och intet hjälper till att locka dig. Så stel och död, som en människa är, när hon ligger lik, så stolt och dött är ditt hjärta. Ack, jag kan icke nämna något uslare, än när jag nämner de orden: Du är död i överträdelser och synder. Du ligger i syndens och ondskans grav. Där stinker du inför Gud och alla heliga änglar; ja, står du icke upp ur denna graven, innan du vandrar all världens väg, så var försäkrad, att Gud icke tager dig in i himmelen, så andligen död som du är; nej, du måste vara utanför himmelen och inne i helvetet i allan evighet.

Men vill du undvika denna häpnadsvärda olycka, så måste du bliva levande i din syndgrav. Jesus blev levande i graven. Det var det första steget i hans upphöjelse. Du skall bliva andligen levande; det är det första steget till din omvändelse. Med levandegörelse på detta stället förstås icke den som sker i tron, utan den som sker i uppväckelsen. Huru är det med den andligen döde syndaren, så länge han ej är levande gjord? Jo, så länge inbillar han sig att det har alldeles ingen fara. Han inbillar sig att hans tillstånd är icke så vådligt, som Bibeln och predikanterna beskriva det. Han inbillar sig att han skall väl icke bliva så olycklig, att han en gång skulle bliva fördömd. Har han fördjupat sig i skrymteri, så inbillar han sig att han är nära himmelen, och han är dock nära helvetet. Han inbillar sig att han är benådad, och han står dock i vredens stånd. Han inbillar sig att han är ett Frälsarens barn, och han är ett barn av den fadern djävulen (Joh. 9:44). Han inbillar sig att han är försatt i en nära förening med sin Frälsare, och Gud och hans änglar veta likväl att detta är en lögn; den milde Frälsaren och den blinde skrymtaren äro så långt skilda ifrån varandra som himmel och helvete.

Skall nu syndaren bliva tillrättaförd ifrån dessa förskräckliga inbillningar, så måste han vakna; han måste komma till ett uppväckelseliv i sin syndagrav. Och vaknar han, ack, då får han se det han tillförne aldrig hade kunnat  föreställa sig. Förr trodde han att han var himmelen ganska nära; nu ser han att han står alldeles på brädden av helvetet. Förr trodde han att det kunde ingen fara hava med sig, att han bedrev den och den synden; nu ser han att just denna synden kunde störta honom i pinorummets djup. Förr trodde han att han skulle visst icke bliva fördömd, emedan Gud är så nådig och Jesus har lidit för alla; nu ser han att dessa tankarna voro bräckliga rörstavar, som hade blivit sönderbrutna och gått honom igenom händerna i dödens stund. Förr trodde han att han var väl bekant med sin Frälsare och stod i nåd hos honom, men han trodde det i skrymteri; nu ser han att han har gräsligen misstagit sig, och att han hade endast namnet att han levde, men var död (Upp. 3:1). Men han ser ej allenast sin fara; utan när uppväckelsen är rätt grundlig, så uppstiger i själen en brinnande förlägenhet till att komma utur denna själavåndan. Och si, nu begynner syndaren röra på sig i sin syndagrav. Nu har han, genom nådens verkan, fått liv igen i graven. Detta är det första, som Paulus nämner i språket: Den tid vi ännu döde voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande. 

Förhör nu ditt samvete, om detta har föregått med dig. Fråga dig själv, fråga med allt allvar, ty Domaren är för dörren (Jak. 5:9). Sover jag ännu, eller har jag vaknat? Är jag ännu andligen blind, eller ser jag att jag ligger i ondskans, i den döda trons, i skrymteriets djupa grav? Ser jag att min själ är stadd i döden, och omsvept med förbannelsen som med en svepning? Är jag ej allenast något litet rörd, utan är det en gudomlig drift hos mig till att med flit söka räddning i Jesu namn? Vill jag försaka allt i hela världen, allenast min själ kan bliva salig?

Håll detta samvetsförhöret, men var därvid uppriktig, ty det gäller ju din enda, din odödliga själ.


Andra delen.
Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

Det var ej nog att Kristus, vår Frälsare, återtog sitt liv i graven; han blev ej levande, och låg sedan kvar där; nej, han stod verkligen upp ifrån de döda. Han lämnade svettduken,, lakanet och bindlarna i graven. Ängeln kunde säga: Han är uppstånden, han är icke här: se, rummet där de hade lagt honom (Matt. 16:6). På tredje dag i morgonstund / Kristus stod upp av döda, / med kropp och själ båd´ karsk och sund, / frälste oss av all vår möda (G:la svenska psalmboken 147:21).

Så är det dock icke nog att du, arme syndare, bliver levandegjord i din syndagrav. Det är icke nog att du kommer till uppväckelse ur syndens sömn och dvala. Det har mången själ vänt tillbaka till världen och satan igen, just när hon stod vid uppväckelsen. Uppståndelse, uppståndelse ur syndens grav måste här ske; i annan händelse är du lika olycklig. Denna uppståndelse sker genom omvändelse, och omvändelse består i ånger och tro.

Kristus stod upp ifrån de döda. Långfredagsafton nedlades han i graven ibland de döda; han var av lik och döda på alla sidor, över hela jorden, omgiven; men Påskdagsmorgon stod han upp ifrån dem. Så ligger ock du, du andligen döda själ, i din obotfärdighets och ditt skrymteris grav. Där ligger du ibland de döda, ibland tusentals människor, som äro likaså döda, kalla och oomvända som du. Men ligger du där, tills du skall vandra ur tiden, så är du högeligen att beklaga. Ack, du måste stå upp ifrån dem, stå upp ifrån de döda, stå upp ifrån den oräkneliga skaran på jorden, som är död i synden; stå upp ifrån de ogudaktiga, de världsligt sinnade, den skrymtaktiga världens barn. Du måste kasta otrons bindlar och syndernas svettduk och lakan ifrån dig i graven. Jag vill stå upp, och gå till min Fader (Luk. 15:18), sade den förlorade sonen. Står upp av synd med allo flit / står upp av synden lede, / som er bortdragit alltför vitt, / från Gud i evig vrede. (G:la psalmboken 207:1).

Syndare, hör i Jesu namn: Du måste allraförst stå upp genom en sann ånger över dina synder, ty detta är omvändelsens första stycke. Här vilja tårar icke göra saken, det likväl många själar inbilla sig. Jag vet att Petrus grät i palatset, att synderskan grät i fariseens hus, och att David vätte sitt läger med sina tårar. Men hos dessa botfärdiga själar var hjärta först förkrossat, och si, därför utgöto de de rätta bättringstårarna. Däremot gråter månget öga, och hjärtat är hårt som sten; hjärtat vill behålla den själamördande synden; hjärtat vill icke försaka all ogudaktighet och världslig lusta (Tit. 2:12), och vad är då ögonens tårar? Ack, idel skrymtaretårar. Ett uppriktigt hat och avsky för synden, det är syndaångerns rätta stämpel. Så hjärtligt som den otuktige älskade horeri, så hjärtligt skall han nu hata det. Drinkaren skall hata fylleriet. Den argsinnige skall fatta avsky för all arghet. Den som med orättfärdighet samlat ägodelar skall återgiva detta förbannelsens gods till sina ägare, och råkar han ej dem så måste de fattiga hava det; ty vid liv och evig salighet får han ej själv behålla sådan egendom. Här hjälper det ej att syndaren säger: Jag ångrar min orättfärdighet - och så behåller godset i huset. Nej, huru ångrar han, när han icke vill giva det tillbaka? Herrens ord äro tydliga: Om den ogudaktige pant igen giver, och betalar vad han rövat haver, så skall han leva och icke dö (Hes. 33:15). Ack Jesus, ack Jesus! Skall den blott leva, som betalar vad han rövat haver, så ligger mången skinnare i denna stund i helvetets låga. Ja, ännu en gång säger jag: Hatet till synden är beviset på ångerns uppriktighet. Synden är mig leder, sjunger du i kyrkan. Är det sant vad du sjunger? Är synden dig leder? Pröva dig noga.

Men du måste även stå upp genom en levande tro på Kristus. Ja, det är vid trons upptändande, som den andliga uppståndelsen rätt fullbordas. Men tron skall vara levande. En död tro, en muntro, frälsar icke själen. Tänk icke att din själ bliver frälst därmed att du med munnen säger: Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre. Tänk icke heller att din själv bliver frälst därmed att du i inbillningen föreställer dig din Frälsares födelse, omskärelse och sista bittra lidande. Nej, om du ock så starkt spände din föreställningskraft vid Kristi levernes och pinas betänkande, att du därmed utgöt de stridaste tårar, så kan dock ditt hjärta under allt detta vara lika oförändrat, lika jordiskt sinnat, lika bundet i satans snaror. Tron har sitt förnämsta säte i viljan. Är icke viljan omskapad, så är din tro död. Store Gud! Slå våra skrymtare med denna gudomliga sanningen!

Nu förhöre då var och en sitt samvete, ja, detta förhör bör anställas redligt inför den allseende Gudens ögon. Säg, syndare, säg på ditt samvete om du på detta sättet har uppstått med Kristus! Ligger du ännu i dina synder, ligger du i otukt, ligger du i högmod, i olydnad, i arghet; ligger du i en eller flera köttets lustar, som du hyser och tillbeder i din själ; ligger du i egenvilja och hårdhet emot Guds Ande; ack, när du så ligger bland de döda i syndagraven, huru har du då stått upp? O, hör vad jag säger dig å Herrens vägnar: kommer du icke till en andlig uppståndelse här i livet, så uppstår du till domens uppståndelse på den sista uppståndelsedagen. Dessa ord borde vara för dina öron såsom en röst av ett stort tordön; och du borde nu bliva så slagen, att du fattade detta fasta beslut: Uppståndne Herre Jesu Krist, / jag skall stå upp, att satans list / ej söver mig i synden in, / och jag faller i vreden din (G:la Sv. Psb. 230:16).

Tredje och sista delen.
Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra hand. - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Det förtjänar mycken eftertanke, att vår Frälsare ej allenast verkligen for till himmelen på denna torsdagen, denna märkliga torsdagen: utan med sin håg, med sina heliga tankar for han dit allt ifrån sin uppståndelse. Så talar han själv om Himmelsfärden. På själva sin uppståndelses morgon sade han till Maria Magdalena: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud (Joh. 20:17). Märk! Han sade icke: Jag skall fara upp, utan: Jag far upp, och han for likväl icke upp förr än 40 dagar därefter. Så hade han himmelen i sina tankar. Så låg denna Himmelsfärdsdagen honom i hågen långt förr än himmelsfärden skedde.

Och så måste det ock vara med oss, om vår dödsdag skall bliva vår himmelsfärdsdag. Det går aldrig an till att hava hjärtat i jorden och världen ända tills man dör, och ändå hoppas att man skall fara till himmelen i döden. Nej, himmelskt sinne, himmelskt sinne, eller ock helvete och aldrig himmel! Gud skall så omskapa dig, nåden måste så förändra dig, att det jordiska, det köttsliga, det världsliga sinnet bliver korsfäst och dödat i din själ. Denna korsfästelse kostar på för kött och blod; men det måste dock ske, så framt du skall bliva upptagen till himmelen, när du en gång övergiver jorden. Du måste redan i denna jämmerdalen bliva så sinnad, att du med din Frälsare kan säga: Jag far upp, varenda dag far jag upp till himmelen. Jag far dit, innan jag kommer dit. Jag far dit med mina sinnen, med mina tankar, med trons, bönens och hoppets vingar. Jag skall taga avsked av världen i min sista stund; men jag bjuder henne ock farväl varenda dag. Jag far fast därefter, att jag måtte kunna vända ryggen till den onda världen var dag av min levnad.

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Paulus säger att det skall vara så. I det anförda språket, på vilket i stödja detta tredje preidkostycket, säger han: Söken det ovantill är. Faren efter det om ovantill är. Säger du: ja, vem kan vara sådan, så länge man är i denna usla världen? Så giver jag dig till svar: Visst kunde du vara sådan, om du icke stod emot den Helige Andes omvändande nåd, och bliver du icke sådan innan du dör, så säger jag dig, du ogudaktige: Du måste döden dö (Hes. 3:18). Den där icke tror, skall varda fördömd, säger Jesus i vår högmässotext; och jag säger i samma mening: Den som icke bliver himmelskt sinnad medan han lever, han kommer icke till himmelen när han dör; utan han skall varda fördömd.

Men given även akt på dessa Pauli ord i det anförda språket hos efesierna: Gud, säger han, har satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Märk, han säger icke: Gud har satt oss på sin högra hand. Nej, den äran tillkommer ingen mer än Jesus allena. Om honom, och ingen annan, heter det i dagens text, att han på denna dag vart upptagen i himmelen, och sitter på Guds högra hand. Men det säger Paulus, att Gud har satt de trogna i det himmelska väsendet. Det vill säga: När du har blivit rätt omvänd till Gud, och dagligen står i omvändelsens nåd, så har du en andlig rättighet att för Kristi skull komma i himmelen; ja, vad mer är, Paulus vill även härmed säga, att var och en trogen redan här på jorden har sin vissa utmärkta plats i himmelen.

Förhör nu ditt samvete, min arme åhörare, om du är på detta sättet med Kristus satt i det himmelska väsendet. Ack, så länge du står kvar i ditt obotfärdiga tillstånd, så har du din vissa utmärkta plats i helvetet. Men besinna dig. Ännu är det rum för dig vid Guds nådebord; och ännu vore det ett ställe för dig i den himmelske Faderns boningar i himmelen, o du allenast ville göra allvar med bättring och omvändelse.

Förhör ditt samvete, om du kan säga: Till himlen far min själ. Ack, har jorden fängslat ditt hjärta, så kan du icke säga detta utan att ljuga. Då nu Herren Jesus med dem talat hade, vart han upptagen i himmelen, står det i dagens evangelium. Vandringsman till evigheten! En gång talar du dina sista ord i denna världen. Du dör. Du går ur tiden. Men vart tager du då vägen? Gud give man då kunde med sanning säga om dig: Då den människan uttalat hade, sedan hennes tunga hade tystnat i dödens ångest, sedan hennes hjärta brustit i dödens stund, vart hon upptagen i himmelen. Ett utav två händer dig, när din livstid slutas: antingen bliver du upptagen i himmelen eller nedkastad i helvetet. Antingen håller du på din dödsdag en himmelsfärd eller en helvetesfärd. Härefter har du dig att rätta. Gör bättring, och bli kvar på bättringens väg intill änden, så bliver din sista dag en kristens Himmelsfärdsdag.

Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar