lördag 22 april 2017

Första söndagen efter Påsk - Jesus Kristus, de faderlösas fader

Jag skall icke låta eder vara faderlösa; jag skall komma till eder. Dessa tröstande ord yttrade Jesus, vår Frälsare, till sina lärjungar, då han beredde dem på sin förestående bortgång ur denna världen till sin gudomlige Fader i himmelen: och lämnade dem därigenom det ömmaste prov av sin kärlek och omsorg för deras framtida öden. Jag skall, säger han, icke låta - - - till eder. (Joh. 14:18).

Värdaste åhörare! Intet tillstånd är i världen ansett för olyckligare än det, att vara fader- och moderlös. Ett sådant barn kan varken råda eller hjälpa sig självt, och vet ofta ingen, hos vilken det kunde söka tröst och råd. Har det rikedom, så gives mången gång i världen nog samvetslösa människor, för att lättsinnigt lägga sig till alltsamman: är det fattigt, så bliver förakt dess lott, och om det än äger vänner, som för skam skull åtaga sig dess framtid och uppfostran, så är dock icke vännernas hjärta föräldrarnas. Ja, många, som de förut högaktat, känna dem alldeles icke igen, när fadern är död. Här gäller världens ordspråk: när barnet är dött, är fadderskapet slut.

Dock, det bästa är, att Gud ännu lever, som är en fader för varje faderlös, och som sagt till Abraham: Jag vill vara din Gud, och din säd efter dig (1 Mos. 17:7). Han är alla väsendens Fader och den, som själ och kropp skapat haver; därför övergiver han icke sina händers verk, utan bliver i faders ställe för dem, som sin fader förlorat. Föräldrarna äro i alla fall endast verktyg i hans händer och kunna icke utan hans biträde främja sina barns väl. Barn, som ännu hava föräldrar i livet, falla ofta, i förtröstan på dem, i lättja, vanart och vällust; men de barn, som mist sina föräldrar, nödgas gripa sig an att visa flit och arbetsamhet, vandra försiktigt, och lära därav att alltid anropa Gud om bistånd, samt bliva så mycket mera ödmjuka i hjärtat, som de icke kunna trotsa på andras hjälp och understöd. Dagliga erfarenheten bekräftar detta, och Guds nådiga beskydd över dessa olyckliga röjes över allt. Bliver föräldrarnas möda att väl uppfostra sina barn krönt med framgång - strax tilldelas dem hela förtjänsten därav; men lyckas det den fader- och moderlösa att taga sig fram i världen - vems blir då förtjänsten? Jo, då måste något var erkänna: det har Gud gjort, Gud, de faderlösas Fader. Som en fader försörjer och livnärer han dem, som en fader vill han även skydda och bevara dem.

I dagligt tal säger man om en olycklig ordspråksvis: där gärdsgården är lägst, vill man alltid kliva över; men det är ett högt och starkt stängsel, som Gud upprest omkring dem, då han säger i sin lag: I skolen ingen änka och faderlös barn bedröva. Bedrövar du dem, så varda de ropandes till mig, och jag skall höra deras rop. Och min vrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med svärd, och edra hustrur skola varda änkor, och eder barn faderlös. (2 Mos. 22:22,24). Och vidare: Förbannad vare den, som böjer främlingens, den faderlösa och änkans rätt; och allt folket skall säga Amen (5 Mos. 27:19)! Samt hos Malaki (3:5): Jag skall komma till eder, och straffa eder, och skall vara ett snart vittne emot dem, som orätt göra änkan och de faderlösa.

Se, så ivrar Gud, såsom en fader för de faderlösa och änkors domare! Detta bör således tjäna till tröst för en om sina barns väl bekymard fader, att han nämligen vet, att Gud skall efter hans död faderligen försörja de sina, som han säger i Jer. 49:11 Vad där kvarbliver av dina faderlösa, dem vill jag livet unna, och dina änkor skola hoppas uppå mig.

Men även andra bedrövade kunna trösta sig därmed att Gud är de faderlösas Fader; emedan, efter Skriftens talesätt, namnet faderlös icke blott tillägges barn, som mist sina föräldrar, utan ock i allmänhet åt alla övergivna och hjälplösa. Guds kyrka ser ut i dess förföljelsetillstånd, som en arm och tröstlös änka, över vilken alla väder gå (Jes. 54:11). Så äro ock dess barn såsom faderlösa att anse. Gud är dem en fader, han sörjer för dem, och omgjordar de svaga med starkhet.

Kristi lärjungar voro, efter deras Mästares död, ej annorlunda att anses, än som faderlösa och åt sig själva lämnade; de förborgade sig inom tillslutna dörrar, och instämde i klagosånger: Vi äro faderlösa och haver ingen fader (Klag. 5:3). De voro i högsta behov om tröst, och sökte därefter. Frälsaren förnamn detta, och åtog sig hjärtligen deras förlägenhet, att de till sina själar måtte frälsta bliva och icke fördärvas. Så upplyftom nu våra ögon, värdaste vänner, och låtom oss i dagens helga evangelium närmare beskåda denna Jesu Kristi kärlek, och därav taga oss ett lärorikt ämne för vår betraktelse på denna åt gudlig andakt helgade stund.

Jesu, du all godhets källa,
du de faderlösas far,
låt vår suckan för dig gälla,
och vårt säkra bistånd var!
Finner du ett slutet sinne,
och ett hjärta stängt för dig -
öppna det, och bliv därinne
med din nåd - o, hör du mig!

då jag beseglar min bön, med den du själv oss lärt haver: Fader vår...

Evangelium Joh. 20:19-31

Betraktelse: Jesus Kristus, de faderlösas Fader,

ådagalagt genom

1) hans vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och
2) hans milda sätt att trösta och sörja för dem.

Herre Jesus, vi äro alla vilsefarande får och faderlösa barn i denna vida försåtliga världen! Besök våra hjärtan och låt din Andes kraft trösta och hugna oss i alla våra livsdagar! Lär oss förstå ditt ord, som är, i all vår nöd och sorg, vår säkra tröst och fasta borg, ja,

Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå,
men genom denna jämmerdal
må vandra till din fröjdesal! Amen.

Första delen.

Vi läste nyss i dagens evangelium, att Jesus överraskade sina bekymrade lärjungar, som hade stängt sig inne av rädsla för judarna, med ett besök, aftonen på första sabbaten, och hälsade dem med det vanliga: Frid vare eder!

Om aftonen, då dagen avsvalnat, hörde våra första föräldrar, efter syndafallet, Guds röst i Eden, som förkunnade dem dödens dom. Om aftonen, efter Jesu uppståndelse, hörde lärjungarna Kristi röst, som förkunnade dem liv, frid och salighet. Om aftonen återkom den av Noak ur arken utsända duvan med en olivkvist i näbben, såsom ett tecken att vattuflödet avtagit, och att torra platser åter funnos på jorden.

Om aftonen kom Jesus, över vilken den helige Ande vid hans dop svävade i duvoliknelse, från Jordans flod, och förkunnade frid på jorden åt alla dem, som anammade honom. Han hade lovat apostlarna, att de skulle få återse honom i Galileen; men han dröjde icke så länge därmed; utan besöker dem själva första aftonen efter sin uppståndelse. Intet mörker, ingen tillstängd port, ingen makt kunde hålla honom tillbaka. Han gick genom lyckta dörrar och återfann sina lärjungar, dem fruktan hade skingrat, men kärleken nu återförenat.

Många gånger hade Jesus visserligen förmanat sina lärjungar, att de skulle bliva eniga och icke söndra sig eller skiljas åt. Han hade likväl kort före sin död den smärtan att se en träta dem emellan uppstå om vem som av dem skulle hållas för den förste (Luk. 22:24), men numera, då förföljelse och död hotade dem, blevo de åter endräktiga; och det var denna enighet, som Frälsaren ville vidmakthålla, och vartill han ansåg sin personliga närvaro ibland dem för det säkraste befordringsmedlet.

De fruktade för judarna, som med raseri förföljde hjorden, sedan de dödat Herden: de kommo härvid icke ihåg Mästarens ord (Matt. 10:28): Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hava dock icke makt att dräpa själen: utan rädens mer honom, som kan fördärva både kropp och själ i helvete. Även hade all hugkomst av Kristi många underverk och stora gudamakt hos dem försvunnit.

Väl kunde de, i fall Jesus kommit till dem för att bestraffa, anföra till sin ursäkt, att man i sorgens stund icke alltid är sig själv mäktig, icke så lätt kan finna och fatta, vad till hjärtats frid och lugn hörer Det är lätt för den, som är frisk, att giva den sjuke råd, och för den glade att muntra den bedrövade; men när bladet vänder sig för dem, sjunga de ur en annan ton. Men nu uppträdde den milde läraren mitt ibland dem, såsom en tröstens ängel, förkunnade dem å nyo ändamålet med hans sändning av Fadern, och gav dem likaledes anvisningar, varthän de skulle begiva sig för att förkunna hans ord och Guds vilja, som han dem lärt hade, och slutligen blåste han på dem och sade: Tager den Helige Ande; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna.

De trogna lärjungarna funno nu genast, att deras gode Mästare stod mitt ibland dem. En stum förundran tyckes hava intagit med alla, efter intet ord till gensvar finnes upptecknat. Nu kom även Tomas till dem. Naturligtvis berättade de honom genast i tysthet, vem den dyre främlingen var, och då denne icke ville tro det, utan äskade tecken och bevis, framträdde Jesus själv med sina genomborrade händer och fötter och sin uppstungna sida, och bad honom icke vara tvivelaktig, utan trogen. Tomas, rörd och förlägen, kunde då ej framstamma mera än dessa orden: Min Herre och min Gud!

Ack, mina vänner, om varje Tomas i våra dagar - och sådana finnas här, ty värr, rätt många - vore så lätt övertygad, så lätt återförd till rätta och sanna vägen; huru väl vore det icke då! Mången olycklig, mången osalig tvivlare skulle då återvända till sanningens kunskap och bliva räddad till sin själ. Mången inbilsk, höglärd stackare skulle då, nedsänkt i stoftet, avsvärja sin villfarelse och bliva, lik en annan Saulus, en nitisk Paulus, att utbreda Kristi rike på jorden och befrämja evangelii framgång.

Men huru få äro icke de, av tidens anda förvillade, som få ögonen öppnade över sin beklagansvärda belägenhet, lära inse sin stora okunnighet och irring, omväxla tänkesätt och behjärta Jesu tröstfulla ord: Saliga äro de, som icke se och dock tro! Nej, om än människones Son själv nedstege till sådana självkloka och olyckliga människor, visa i världens ögon, men galningar inför Gud; skulle de knappt giva hopp om förbättring, om återgång till det enda och rätta, varmed timlig och evig salighet är förknippad. Sådana äro människorna; men Gudi lov, att de dock finnas, och det till ett icke ringa antal, som icke skämmas vid Jesu Kristi evangelium, och som med hans lärjungar kunna i sitt hjärta glädja sig över hans nådefulla besök, såsom av honom utsedda att förkunna hans makt och nåd, för att delaktiga bliva av den salighet, som Gud dem berett, vilka honom frukta och intill änden ståndaktiga bliva. Dessa äro skrivna, heter det i dagens text, på det I tro skolen, att Jesus Kristus är Guds Son, och att I genom tron skolen hava liv i hans namn. -

Älskade åhörare! Bemödom eder att få räknas bland dessa lyckligas antal, som Jesus genom sitt ord besöker, och beredom oss nu att i denna predikans

Senare del

skärskåda, huru Kristus milt tröstar och sörjer för sina lärjungar.

Han tröstade dem i deras bekymmersamma belägenhet därmed att han personligen uppträdde mitt ibland dem med den vanliga hälsningen: Frid vare eder! Detta var hos Hebréerna ett vanligt hälsningssätt, som ofta kom ur ett falskt hjärta, varpå Joab lämnar ett exempel, då han sade till Amasa: Fred med dig, min broder! och hade likväl mord och krig i sinnet (2 Sam. 20:9). Men hos Frälsaren fanns aldrig falskhet, aldrig svek. Ej heller var denna hälsning blott en vanlig hövlighetsbetygelse, utan ett sant, uppriktigt yttrande av vad hans hjärta tänkte.

Segervinnarna i forntiden delade alltid sitt byte med hären. Vad utdelar Jesus bland sina lärjungar? Friden, den eviga friden. Andra potentater skänka sina tjänare guld och silver, gods och ära, men friden kunna de icke bortgiva; ty Kristus, den rätte Fredsfursten, har den i sitt våld, och om honom har Jesaja sagt (Jes. 45:6-7): Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret, jag, som frid givet och skapar det onda: Jag är Herren, som allt detta gör. Det var också icke blott frid med världen, utan ock frid med Gud, som Jesus gav sina lärjungar. För att förvissa dem därom, lät han dem se sina genomborrade händer och sin öppnade sida, och då vordo lärjungarna glada, att de sågo Herren; då sågo de faderlösa sin saknade Fader igen, som förkunnade dem både frid och glädje!

Vidare gav Jesus sina lärjungar den helige Ande, icke så, som ville han därmed giva dem en annan ande, än den de redan undfått, utan han ville härmed meddela dem nya gåvor, vilka de till Evangelii förkunnande hade av nöden.

Avsikten med denna skänk förklarade Frälsaren strax, då han säger: Såsom Fadern haver sänt mig, så sänder jag ock eder; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna. Frälsaren ville härigenom ej, som många kanske tro, giva sina lärjungar en uteslutande makt, att efter behag begagna sig av sin myndighet och bliva liksom tyranner i hans namn; nej, han hade genom sin mildhet och sin kärlek under hela sin levnad upprest det efterdöme, om vars efterföljd av hans lärjungar han icke tvekade. Bot och bättring, ville han säga, är den säkraste lösnyckel, och obotfärdighet i fortsatt synd den vissa bindenyckeln. Hans milda uppdrag innefattade tillika denna vackra lära: Använden, mina vänner och efterföljare, båda dessa sinnebilder av eder makt och myndighet, efter behovet, och missbruken dem icke, väl ihågkommande min Faders ord, att makten är ett lån av honom och att han allena äger att giva och att återtaga densamma.

Hören detta, I lärare, som blivit kallade att på jorden utbreda Kristi rike och hans rättfärdighet. Sen härav, huru eder Fräsare började sitt uppdrag till sina lärjungar med den milda vänskapsfulla hälsningen: Frid vare med eder! Frid vare ock eder första hälsning, var gång I beträden det heliga rum, varifrån I skolen förkunna Guds ord och bud! Evangelium, det är ett glatt budskap, är intet annat än frid och mildhet, och just dessa predikade Kristus. Bestraffen synderna, visen de ogudaktiga hela vådan av deras olyckliga belägenhet, ja, skärpen det straff, som Gud i sin lag därför stadgat och som aldrig utebliver; men gören det med saktmodigom ande; förfären, men förkrossen icke; väcken den sovande med lagens stav, men icke så hårt, att I döden honom; såren icke hans hjärta, utan att därefter dit ingjuta tröstens helande olja; bringen den obotfärdige till erkännande, till ångrande av sina synder; men störten honom icke i förtvivlan, ur vilken ingen räddning är; och framför allt kommen ihåg, att det heliga rum, varifrån I talen, icke berättigar eder att säga allt vad I viljen, och som ofta ensidighet och ovilja ingivit eder, och vakten eder, att icke därifrån låta utgå ohöviskt tal, som kristnom icke tämmer; utan fastmer var gång I där uppstigen, föresätten eder att troget, hela eder predikan igenom hava i hjärtat till efterföljd den vackra psalmvers, varmed I ofta börjen densamma:

Mitt tal det falle så,
att jag det kan försvara;
onyttig ord ej gå,
ej av min mun utfara:
men när jag tala bör,
hjälp att jag talar rätt -
O Herre, tungan rör,
och lär det bästa sätt!

Då kunnen I alltid med rent samvete säga: Fadern haver sänt mig, och genom hans nåd har det ord, som jag på hans vägnar förkunnat, icke allt fallit på vägen och vordet förtrampat, utan tjänt mången till väckelse och förbättring.


Avslutning

Älskliga vänner i Jesu Kriste! Vi hava nu betraktat Frälsaren, såsom de faderlösas Fader, vilken egenskap han ådagalagt 1) genom sitt vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och 2) genom sitt milda sätt att trösta dem och besörja deras vidare bestämmelse. Ack, att jag höra måtte, det Herren Gud talar, att han sinom folke frid tillsade, på det de icke skola på någon galenskap komma, säger David i Psalt. 85:9. Ack, beder jag, att Jesus, de faderlösas Fader, måtte även framstå mitt ibland oss i dag och till våra själar föra den hugneliga hälsningen: Frid vare eder!

Blott ett är härvid ännu att erinra, nämligen att var och en bör taga sig till vara för den skändliga och fördömliga säkerhetens skadliga frid, på det han icke måtte likna dem, om vilka det heter i Vishetens bok 14:22: "De läto sig icke därmed nöja, att de foro vilse i Guds kunskap, utan ändock de levde i ett sådant vilt och galet väsende, kallade de likväl sådana krig och skadefrid." En sådan olycksalig frid i köttslig säkerhet berövar människan den sanna friden med Gud, och gör den alldeles fåfäng i dess onda väsende. Där varken blygd eller fruktan för Gud finnes, där är intet hopp om härbärge för kristna; men där dessa icke ännu hinnit alldeles inrota sig, är räddning ännu möjlig.

Den elake framhärdar i sin synd; men den vanlige, icke i synden förhärdade syndaren, känner sitt samvete betungat vid varje ny begången synd, sitt hjärta skälva och ingen frid hava, förrän Guds hulda faderliga han åter emot honom utsträckes och hans ljuva "Frid vare dig!" genljuder i hans hjärta. En sådan syndare kan med glädje framträda inför Guds ansikte och säga: Abba, käre Fader! Ty Gud har gjort den, som av ingen synd visste, till ett offer för våra synder, på det vi uti honom skola hava den rättfärdighet, som inför Gud gäller, och tillika skörda rättfärdighetens frukt, nämligen frid och fröjd i den helige Ande.

Saliga äro de fridsamma, som hava frid med Gud, ty de skola kallas Guds barn, och han vara deras Fader, deras värn och beskydd. Kan något förskräckligare för mina motståndare tänkas, än att jag haver den rättfärdige Guden till värn? Men också huru outsägligen sällt, att hava Gud till värn, den Guden, på vars barmhärtighet ingen ände är, och vars godhet är var morgon ny, och varar från släkte till släkte. Ingen undre däröver, att denna frid så ringa anses och aktas av världen barn; ty den är högre än allt förnuft.

O huru glad är den själ, som har frid med Gud och av honom icke har något ont, utan allt gott att förvänta! Huru herrligt prisar hon Gud! Huru ringa skattar hon icke all världens flärd och gunst, huru säll är icke hennes levnad, och med vilken glädje går hon icke sin förvandling till mötes! Hon säger frimodigt med David: Herren är mitt ljus och min hälsa; för vem skulle jag frukta mig? För vem gruva mig? Min Fader och moder övergiva mig, men Herren upptager mig. (Psalt. 27:1,10).

Huru ovärderligt för oss kristna var icke det uppdrag, som Jesus vidare gav sina lärjungar, att sprida hans lära och fullborda det stora verk, som han genom sin himmelske Faders bistånd, och efter hans gudomliga vilja, hade begynt! Härigenom visar vår kärleksfulle Frälsare, att hans ömhet även sträckte sig långt utöver de orter, han då besökte, och till ännu ofödda släkten, vilkas ledare han beslöt bliva, genom de lärare han beslutat utsända bland dem, som ännu irrade i villfarelsens mörker. Huru oändelig, värdaste åhörare, är icke denna Guds godhet! Även vi voro villfarande får, utan herde, och faderlösa barn, utan beskydd.

Låtom oss då alltid vara redo att emottaga hans stora välgärningar i botfärdighet och ödmjukhet. Låtom oss för hans hemsökande nåd icke tillsluta våra hjärtan, utan måtte han alltid finna deras dörra öppna! En gång nalkas aftonen, livets sista afton. Väl oss då, om vi få lyckan av denna höga gästens besök! Måtte han i dessa viktiga ögonblick, som en kristens ängel, framträda intill oss, med den milda hälsningen: Frid vare eder! Kommer i min Faders glädje! Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar