Tolfte söndagen efter trefaldighet - Den store Gudens allvarliga röst i sitt uppenbarade heliga ord till trenne slags syndares andliga öron

Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen. Denna hälsning har Jesus efter sin upphöjelse på Guds högra hand låtit skriva till alla kristna församlingar. För Jesu tjänare, aposteln Johannes, blevo vid hans profetiska syn på ön Patmos av Kristus själv dikterade 7 brev till 7 särskilda församlingars änglar eller lärare och deras församlingar i Asien. Kristus, såsom allestädes närvarande Gud, som med sitt allseende öga vandrade mitt ibland de kristna församlingarnas ljusstakar, och hade noggrann uppsikt på allt och allas hjärtan, gav tillkänna i de breven vad han hade särskilt att bestraffa, och särskilt att berömma hos var och en av dem. Vad Kristus skriver i dessa brev till var lärare särskilt, är talat ock till deras församlingar, emedan var församlings själaförfattning liknade dess lärares; därför sätter den rösten i vart brev härtill: Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen.

I dessa breven finna ock alla tiders kristna lärare och församlingar nödiga upptäckter av sitt själatillstånd, nödiga påminnelser, väckelser, varningar och råd, att alltid hålla sig färdiga till Jesu uppenbarelse, och således behöves den rösten ock basunas för allas våra hjärtan: Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen (Upp. 2:3). Guds röst genom sin Ande är även utgående till oss. Med Guds ords basuner har den ljudit kring världen, och ljuder bland oss. I dessa hans ord, vilka fasliga ting och förskräckliga saker, som borde kunna krossa syndares hårda hjärtans klippor; vilka även ljuvliga ting i dessa ord, varvid syndares hjärtan borde smälta som vax, röras, dragas och upplyftas från jordens låga och förgängliga till de himmelska höga saligheter och fröjder av Gud beredda! Lika häpnadsväckande hotelseröster höras även i detta ordet, varvid syndares hjärtan borde såsom av en blixt nedfällas i fruktan, ångest och förlägenhet om nåd, hjälp och räddning; vilka utsökta lockelseröster även i detta ordet, i vilka Gud med högst rörande och bevekande ord samt föreställningar för elända och ångerfulla syndare söker förklara sin barmhärtighet och längtan efter deras salighet, att de borde bliva levande av tro, kärlek och glädje, samt fötterna löpande efter himmelen.

Huru höra nu jordens syndare på Guds röst i hans ord? All jordens folk borde ju lystra med vördnadsfulla, uppmärksamma, begärliga och lydiga öron till, när Gud talar. De hava ju sett att Gud med starkaste vittnesbörd förklarat för dem och all världen, att hans ord bland oss är hans egen uppenbarelse. De hava sett, vad välsignad nytta, vad välgärningar, vad glädje även till timliga och  jordiska välståndet hans ord utbrett i våra kristna länder framför hedningarnas. Slå de nu vitt upp sina öron och hjärtan i fruktan, bönerop, tillbedjande, tacksamhet och hörsamhet, och för hans himlakungörelser, för den talande Guden i hans ord?

Ack, annat vittnar erfarenheten av kristligt tillstånd nu. Ack, huru litet Guds röst höres och finner öron vittna alla ogudaktighetens lössläppta tömmar nu; vittnar alla synders tillväxande höjd i alla stånd och åldrar nu, all den säkerheten och obekymmersamheten om saligheten nu, som, oaktat alal de skarpaste och förskräckligaste föreställningar, ändå bliver ostörd, och såsom en tung sömn fängslar själarna så hårt; huru litet Guds ord höres, därom vittnar den stora otron bland kristna, som ej vilja tro Guds ords sanningar förrän de hava deras förskräckliga uppfyllelse för ögonen och tron liksom i händerna. Att de allraymnigaste, nådefulla salighetsföreställningar finnas här i så många Guds ord, att så mycket predikas, ropas, förmanas, bestraffas och kallas i våra kyrkor år från år, söndag från söndag, men de botfärdigas antal ändå snarare tycks minskas än tilltaga; allt detta vittnar om bortvända öron och hjärtan ifrån Guds ord över allt.

Men så varda väl funna, Gud ske lov, några upplåtna och hörsamma själar för ordet och Andens röst i ordet, i kristenhetens mörka hopar, att man med hopp kan bjuda upp till ivrig uppmärksamhet och nitisk lydnad: Den där haver öra, han höre vad Anden säger Församlingen. Däremot än mer lär vara nödigt ropa överljutt: Hören Andens kallelse till bättring, syndare! Lika förskräckande hotelser, lika bedrövliga utsikter för tid och evighet, om ej bättring göres, öppnas icke för eder snart; hören denna rösten, så att I snart finnen det oroligt att löpa flera syndasteg; låten eder nöd tvinga eder att söka Guds nådes anstalter för edra själar! Det är stor nåd i Guds kallande röst till bättring. Det är ju nåd, att han ville kalla eder tillbaka från edert villfarande i dödens skugga, tillbakarycka eder från fasligaste eviga livsfara, räcka eder hjälp och botemedel i den ömkansvärdaste själanöd; I borden utan dröjsmål låta hjälpa eder. Det är ju nåd, då Gud för er upptäcker att bättringen är ett så angeläget verk, att det, framför andra angelägenheter, förtjänar heta det enda nödvändiga, för vilket I borden göra eder framför allt annat brått; ty försummas bättringen, är så mycket förlorat, att om I voren de lyckligaste i världen, haden I dock orsak begråta eder i alla livsdagar, ja, i alla evigheter; men är den gjord, ej sparad, är allt vunnet, så att om I vorden de eländigaste här, haven I dock orsak glädjas i tiden alla stunder; I skolen fröjdas i evigheten!

Efter syndafallet heter det om första människorna, att de hörde Guds röst, gångande i lustgården, när dagen svalkades, eller mot aftonen; så kan det ropas nu: I hören, syndare Guds röst, så märkligen nu i hans kraftiga och viktfulla rop, nu i hans heliga ord i denna världens tid; hören, Guds röst är gångande i denna så förstörda och förfallna kristenhetens jämmerdal! Guds röst är gångande så betänkansvärt, och starkt med hans ord, isynnerhet in mot denna världens afton, fastän så många känslolösa hjärtan ej giva akt därpå. Ack, bliv hos oss, o Jesus Krist, beder var trogen själ, och din heliga Ande fördubble rösterna till oss och alla själar över ett. Den där haver öra, han höre. Amen.

Fader vår...

EVANGELIUM Markus 7:31 och följande

Votum
Den store Gudens allvarliga röst i sitt uppenbarade heliga ord till trenne slags syndares andliga öron

1) Till de säkras tillslutna öron
2) Till de uppväcktas till en del öppnade öron, och
3) Till de benådades hörande öron

Vårt heliga evangelium omtalar ett märkligt underverk, som Jesus, under sin jordiska vandring här gjorde på en lekamligen döv och stum människa därmed, att han genom sin allmakts finger gjorde honom hörande och talande. Detta giver oss anledning att omtala Jesu försök att få göra det största undret med syndares själars döva öron, för att få dem saligen öppnade och hörande, varför först efter löfte skall såsom den första vår betraktelses

Första del

avhöras Guds allvarliga röst till de säkra syndares tillslutna öron.

Hören på, märken till Herrens ords röst! Ty därmed följer en kraft, en rörelse, ett andens blåsande, som kan göra edra hjärtan upplåtna för ordet! Han, vars röst kan röra himmel och jord, skulle icke hans ord, som äro anda och liv, få skaka edra sovande samveten, I säkra syndare, göra rörelse i de andliga dödsgrifterna, edra hjärtan, göra frid i eder syndarolighet? Andligen sovande syndare av alla slag, soven nu ej längre i denna fördömda säkerheten, ropar Herrens vår Guds utgående ord i edra öron!

(forts)