fredag 10 april 2015

Annandag Påsk - Jesu apostlars lyckliga dagsresa

Uti all sanning led du mig,
förståndet öppna nådelig,
jag lära må din vilja;
ack! gör mig från all synder ren,
att jag må följa dig allen,
allt ont ifrån mig skilja!

Led mig på den eviga vägen! Älskade åhörare! Ju farligare den väg är, varpå vi vandra, desto nödvändigare är det, att vi anropa Gud om hans ledsagande, beskydd och förande. David kände huru angeläget detta var, och beder därför: Herre, se till om jag på en ond väg är, och led mig på den eviga vägen (Psalt. 139:24).

En sannare bild av vår vandring här på jorden kan ej tänkas, än den, att vårt liv är en väg. Ja, det är en väg, men en väg av besvärligheter, mödor och mångfaldiga andra medavvikelser och stötestenar. Därför förmanar ock Syrak, kap. 32:25: Gack icke den vägen, där du på falla må, eller där du dig på stenar stöta må. Ack, huru många hinder lägger ej satan och världen i vägen för vår jordiska vandring! Han lockar oss ofta att taga bivägar, dem han visar oss vara jämnare och behagligare; men en kristen känner hans list och tager sig för den till vara: han vandrar sin väg så varsamt och försiktigt, att han ingenting viktigt företager sig, innan han noga prövat om det överensstämmer med Guds bud och vilja. De säga därför till honom, som Moses till Hobab: Käre, övergiv oss icke, ty du vet var vi skola lägra oss i öknen, och skall vara vårt öga (4 Mos. 10:31).

Led mig genom världens väg! Led mig på den eviga vägen! David hade i många år låtit Gud leda och föra sig; men en gång glömde han Herren och begick en stor synd, som ej allenast vidlådde honom hela hans levnad, utan ock satt en outplånlig fläck på hans rykte hos eftervärlden. David, heter det i 1 Kon. 15:5, hade gjort det Herranom ljuvt var, och var icke viken ifrån allt det han honom bjöd, så länge han levde; förutom i den handeln med Uria, den hetiten. Ett enda olyckligt fall kan skada oss dödligt, ett enda sår kan giva oss döden, en enda uppsåtlig synd kan beröva oss Guds nåd och barmhärtighet och giva satan tillfälle att fråntaga oss hela vår salighetslott i himmelen, samt avvända oss från Gud och hans vägar. Tag därför, evige Förbarmare, icke din hand ifrån mig, varna mig för fiendens bedrägerier, väck mitt samvete när det vill inslumra, håll mig, när min fot vacklar, för mig till rätta, där jag går vilse, och led mig alltid på din väg!

Led mig på den eviga vägen! De gudlösas väg förgår. O, för mig då på den väg som icke förgår, och på vilken jag finner en evig salighet! Denna tid är ett nu, ett ögonblick, som snart försvinner. O, lär mig att jag tänker icke blott på denna korta tiden, utan på den långa evigheten; icke så mycket på den bräckliga kroppen, som fastmer på den odödliga själen; och att jag i alla mina företag haver slutet och evigheten för ögonen! Led mig på den eviga vägen! Den mänskliga själen är alltför ädel, att den skulle låta innesluta sig inom denna korta tidens skrankor; dess hunger låter ej stilla sig med jordiska ägodelar och välluster, som så hastigt försvinna. Allt vad världen erbjuder är alltför ringa för att kunna åstadkomma en varaktig sällhet. Vi äga skuggan av det goda; men själva det goda måste vi i hela dess fullkomlighet söka hos Herren vår Gud, som väl låter oss smaka det till en del här i tiden, men dock förbehållit oss den äkta och rena njutningen därav i evigheten.

O Herre, led mig på den eviga vägen! Här i världen är icke allenast olyckor; utan är ock den lycksalighet som världen giver, en farlig frestelse för själen. Ormen döljer sig under de skönaste blommor, och frestaren sårar oss under det han förlustar oss. Varje stånd har sina klippor, för vilka det på detta världens hav måste taga sig i akt. Fattigdomen giver anledning till otålighet, till bekymmer, till misstroende mot Gud, till avund mot de rika; rikedomen retar till högmod, till vällust, till yppighet. En enslig levnad är underkastad svårmodighet och ledsnadens frestelser; men de som måste umgås med folk av alla stånd och klasser och äro invecklade i trägna göromål, de hava mycket att göra, om de vilja bibehålla sina hjärtan obefläckade och sina själar i Guds frid. Vad skola de nu göra? Skola de lämna det kall, varuti Gud satt dem? Nej, säger Paulus i 1 Kor. 7:23, var och en, käre bröder, där han uti kallad är, där blive han uti när Gudi. Han måste leva bland människorna, han måste akta på sitt kall; han får ej leva ur världen, utan måste bliva där så, att han ock förbliver hos Gud, att han icke följer världens förförelse och retelser, utan Guds heliga ledande, och dagligen beder med David: Utrannsaka mig, Gud, och få veta mitt hjärta: bepröva mig och förnim huru jag menar det. Och se till om jag på enom ondom väg är och led mig på den eviga vägen.

Värdaste åhörare! Dagens heliga Evangelium giver oss den förhoppning, att denna bön icke skall bliva utan nytta, i det det för oss visar, huru Jesus nådigt ledsagar och hälsosamt undervisar sina lärjungar på vägen; medan de talade om honom och hans lidande, ehuru de icke sågo solen eller igenkände honom genast. Vi läre oss att bliva värdiga deras sällskap på en kort stund genom Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 24:13-35

Votum

Ack, bliv hos oss, o Jesu Krist,
ty aftonen är kommen visst!
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i ditt hus!

Betraktelse: 
Jesu apostlars lyckliga dagsresa

därigenom, att de

1) talade om Kristus under vägen, och
2) blevo av honom ledsagade på den eviga vägen.

Herre! visa oss dina vägar och lär oss dina stigar, led oss i din sanning och undervisa oss, ty du är den Gud, som hjälper, och på vilken vi dagligen förtrösta. Hör oss! Amen.

Älskade vänner! Så snart Kristus, herden, var slagen, skingrades hans får, och änskönt den gode herden strax därefter uppstod med helade sår, gingo likväl hans får på villovägar, ett hit och ett dit. Var lärjunge valde sin väg. Två av dem, berättar oss vårt evangelium i dag, gingo samma dag (påskdagen) till byn Emmaus. Deras vandring var sorglig, men blev lycklig. I början gingo de bedrövade, med tungt hjärta och rysliga tankar om vad de hade kort förut sett och hört; men efter en stunds förlopp infann sig glädjen; ty Jesus kom med till sällskap, fast de ej kunde se honom. Deras uppbyggliga samtal innehåller vårt nyss upplästa evangelium, och vi vilja nu upprepa huvudpunkterna därav.

Sedan Frälsaren låtit sig märka, att han var tredje man i sällskapet, frågade han vad de talade om, och varöver de voro så sorgsna. "Är du", frågade då den ene, "så litet hemmastadd i Jerusalem, att du ej vet vad där har skett i dessa dagar." Och nu berättade de för den förmente främlingen hela historien om Jesu lidande och död, med alla de omständigheter, som därvid hade förefallit, varpå Frälsaren svarade med ömma förebråleser, liksom ville han säga: allt detta bör ej förefalla eder främmande; Moses och profeterna hava ju sagt det långt förut; men I viljen varken tro eller förstå. Skulle icke, frågar han till slut, Kristus sådant lida, och sedan ingå i sin herrlighet? Naturligtvis då de sett Frälsaren dö, dog även hos dem den förhoppning, som de, med alla judar, hyste om Jesu ankomst hit till världen, nämligen återupprättandet av Israels rike, ehuru hans uppståndelse, varom de även fått underrättelse, bort borttaga täckelset från deras ögon och uttyda hela saken för dem samt ställa allt i dess riktiga ljus. De tillade därför, vilket bevisar att de ingen tanke hade eller begrepp om hans himmelska rike, utan blott Messias´ jordiska välde "Det är nu över tredje dagen sedan detta skedde, och han har ännu icke låtit sig se för oss eller sina lärjungar, och ännu har ingenting hörts av."

Man ser likväl av det enkla framställningssättet, att dessa tvenne vandringsmän ännu svävade mellan hopp och fruktan. Hoppet grundades på underrättelsen om Jesu uppståndelse; och att han icke uppenbarat sig, icke såsom konung offentligen uppträtt för folket, det lade grund till en viss fruktan och tvekan hos dem. Den nitiske, blint ivrande svärmaren skulle möjligen kunna fördöma en sådan klentrogenhet hos dessa män: Jesus däremot hade tålamod med deras svaghet, och gjorde dem blott lindriga förebråelser, ty han visste att den mera härrörde av enfaldighet än av elakhet. Han ansåg dem för vilseförda får. Deras sorg gick honom till hjärtat.

Han förklarade för dem Skrifterna, uttydde för dem profetiorna om den tillkommande Messias och hans rike, och visade dem, övertygade dem därom, att de nu, genom de sista dagarnas händelser, voro gångna i fullbordan. Glädjen började nu intaga sorgens ställe, tvister försvunno allt mer och mer, och samtalet antog en livlighet, som ingav önskan om en längre fortsättning.

Emellertid hade de kommit helt nära Emmaus, och då låtsades deras okände vän liksom han ville gå ännu längre, innan han sökte sig härbärge. Då nödgade de honom och sade: Bliv när oss, ty det lider åt aftonen och dagen är förhanden. Värdaste vänner! Så längtar den trogna själen efter Jesu inneboende. Tagom härav ett efterföljansvärt exempel: Vi känne avsikten med Jesu, vår Frälsares, hitkomst, lidande och död; vi veta att han är för oss död och uppstånden, vi veta även att han för oss berett evig salighet i sin himmelske Faders herrliga rike.

Vilken av oss skulle ej då vilja kvarhålla den gudomlige vännen, den lärorike ledsagaren hos oss, och av uppriktigaste hjärta bedja med våra tvenne vandrare till Emmaus: Herre, bliv när oss ? Vår nådige Frälsare, som aldrig lämnat ett gott påbegynt verk ofullbordat, biföll även deras anhållan, och ledde dem därefter på den eviga vägen. Detta skulle vi, med Guds hjälp, närmare utveckla i


Andra delen.

Kristus, den okände medvandraren, blev när han kom och deltog i den tarvliga aftonmåltid, som stället kunde medgiva: "Då de sågo huru han tog brödet, tackade, bröt det, och fick dem, öppnades deras ögon att se att de kände honom." VIlken herrlig följd av deras dagsresa! De hade nu med sina lekamliga ögon sett honom åter levande, vars död de så smärtsamt begråtit. De hade förut ur hans mun hört de allraheligaste och andäktigaste böner, som han framsuckade då han bröt brödet och utdelade det ibland sina lärjungar, och vartill de vid hans nyss föregångna avskedsmåtid varit vittnen; då de nu sågo detsamma här ske, märkte de nu först i vems sällskap de kommit. Töcknet försvann, som svävade för deras ögon och förhöll dem. Jesus återtog nu sin förra röst och gestalt. Nu kände de den, som deras själ fått hade.

Men varför tar deras glädje så hastigt slut? Ty så snart de börjar känna honom, försvann han ur deras åsyn. Väl undandrogs härigenom hans synliga närvaro deras lekamliga ögon; men hans nåd och glädje förblevo hos dem. De skulle i sinom tid lära, vad Paulus i 2 Kor. 5:16 har skrivit: Så känne vi nu ingen från denna tid efter köttet; och om vi ännu haver känt Kristum efter köttet, så känne vi honom dock nu intet mer. Nu började de att icke så mycket tänka på hans lekamens synliga närvaro som på hans andra osynliga nådeverkningar, vilka de under deras lyckliga dagsresa hade så rikligt förnummit, att de sade till varandra: Var icke vårt hjärta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna? Vad kärlek brinner av andakt, brinner av glädje i Gud! Redan förut hade han i sitt förnedringstillstånd om sig det ryktet, att folket förskräcktes över hans lärdom; ty han predikade väldeliga, och icke som de Skriftlärde (Matt. 7:28-29). Huru måste då icke de varit till mods, som hava sett och hört honom i hans upphöjelsetillstånd? Hru måste icke hans klarhet och ljus hava upplyst deras hjärtan, intagit deras sinnen och hänryckt deras blickar? Människoord fägna och förlusta ögonen; men Kristi ord upplyser och rörer hjärtat. Det är tröst, det är liv, det är oförställd andakt, där brinner själen med kärlekens lågor, som genom Jesu Kristi kärlek blivit upptända.

Likaså litet, som en eld kan ligga fördold, likaså litet kunde lärjungarnas glädje bliva det. Det var natt, och likväl stodo de i samma stunden upp, och gingo till Jerusalem, och funno församlade de elva, och de som med dem voro; de det sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter av Simone. Och de förtälde vad skett var i vägen, och huru han vart känd av dem, i det han bröt brödet. Här må det väl heta, som det står i Davids 19 psalm, 3 v: En dag säger det de andra, och en natt kungör det de andra. Hitintills befunno de sig liksom i en natt av mörker, och deras sinnen och förstånd hade varit fördunklade; nu åter blevo de ljusets barn; natten var dem så klar som dagen; ty ljuset vart dem upprunnet av den nådige, barmhärtige och rättfärdige. Nu hastade de begärligt att meddela varandra sin glädje.

De elva apostlarna berättade att Simon Petrus hade sett den uppståndne Frälsaren,  och de andra tvenne meddelade, att de hade sett honom på vägen, talt och ätit med honom. Så antänder det ena ljuset det andra; så säger den ena dagen det den andra. Då Saul och Jonatan voro omkomna, hette det (2 Sam. 1:20): Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon. Men då Jesus vart uppstånden från de döda, hette det tvärtom: "Förkunnen det kring hela jorden, på alla gator, sägen dem det, som värjde för honom, som ledo i sina hjärtan för honom att hans lärjungar måge fröjda sig och alla de, som väntade salighet genom Jesu uppståndelse och återlösning. Kungören det överallt och för alla, att Jesus Kristus, Försonaren och Medlaren, är uppstånden; ja:

Kristus är uppstånden av döda,
och löste all världen av möda;
dess måge vi alle vara glad,
och lova när Herran i allan stad.
Halleluja!

Värdaste åhörare! En så glad utgång hade Jesu Apostlars dagsreda 1) därigenom, att de talade om Frälsaren under vägen, och 2) blevo av honom ledsagade på den eviga vägen.

VIljen även I, mina vänner, så lyckligt fullända eder resa genom detta livet, så tagen med på vägen aposteln Petri lärdom i 1 Petr. 2:11: Käre bröder! Jag förmanar eder såsom främmande och elände, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, vilka strida emot själen, och förer en god vandel. Vi få ej säga till någon: Äst du allena en främling? Ty här på jorden äre vi alla gäster, främlingar och pilgrimer, liksom alla våra fäder hava det varit. Vandre vi icke, liksom lärjungarne, eviga vägen från Jerusalem till Emmaus, vägen från livet till döden? Vandren därför eder bana med fruktan; vandren med Kristus, och låter eder ledas av Honom på den eviga vägen. Avhållen eder från köttsliga lustar, som strida emot Kristi sinne. Ty den, som säger, att han bliver uti honom, han skall ock så vandra, som Han vandrat haver (1 Joh. 2:6).

Ve det får, som icke löper efter herden, utan efter ulven! Ve den människa, som icke för sin vandel tager Frälsarens vandel till mönster, utan rättar sig efter världen och dess lustar! När Kristus skrider uppåt och är himmelskt sinnad, så gån I nedåt, och ären jordiskt sinnade. I vandren således icke på den rätta vägen, och I kunnen icke hoppas, att sammanträffa på lika ställe med honom, Frälsaren. Viljen I känna Kristi lärjungar, så sen därpå, om I hos dem detta finnen. Jesus nalkades dem och gick med dem. Träffen I på trätgiriga lärjungar, så gick ej Jesus i deras sällskap, ty han var fridsälskande; träffen I på otuktiga lärjungar, så gick Jesus icke med dem, ty han var kysk och sedig i hjärtat; träffen I på eder väg stötta och hämndgiriga lärjungar, så finnen I icke Kristus med dem, ty han var ödmjuk och saktmodig. O, vilka dårar och huru förvillade äro icke sådana människor, som tänka att de vandra uppåt till himmelen, och brådskynda likväl på fördärvets breda väg till avgrunden.   

Men I, mina älskliga! Fören även, under eder vandring, ett anständigt och båtande samtal; betänken att Jesus obemärkt nalkas eder, och frågar, vad är det för tal, som I haven eder emellan? På mun tunga är intet ord, som du ej vet, o Herre! säger David. Så bör ock på våra tungor intet ord finnas, som är Gudi obehagligt. Ty liksom fågeln kännes av sin sång, så kännes människan av sitt tal. Talet är gemenligen en spegel av vårt hjärta, som sant framställer vad därutinnan är förvarat.  De därföre, som helst tala om syndiga och anstötliga ting, ådagalägga, att de även umgås med sådana i sitt hjärta. Men den, som tänker ädelt och gott i sitt hjärta, den talar även kristligt och sedigt. Jag talar om dina vittnesbörd inför konungar, och blyges icke, säger David (Psalt. 119:46). De båda lärjungarna voro icke i templet, utan på en resa, och likväl talade de om andliga ting, om Kristi korsfästelse m.m. Varest vi tala, hava vi Gud till åhörare, vi må vara på resor eller hos oss själva, så hör han vårt tal och berömmer dess innehåll. Det är icke allom givet att tala förnuftigt om högre ting; det hava vi idag sett hos lärjungarna, vilkas tro var svag och begreppen sådana, att de föga kunde upplysa varandra; en så kom Jesus till dem, och snart började de inse det helas sammanhang. Där två äro församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem. Liksom satan ingiver, lyssnar till och finner behag uti onda, ogudaktiga tankar, så ingiver ock Kristus och finner behag uti de kristliga och uppbyggliga samt förlänar därtill sin kraft och anda, att allt väl avlöper. Bedjen därför, värde åhörare, oavlåtligen, att Kristus måtte alltid bo i edra hjärtan och hans namn sväva på edra läppar, att I mågen kunna lyckligt fortsätta eder viktiga resa,  och en gång saligt sluta den.

Vi hava här på jorden ingen varaktig stad; dock hava vi nog, om vi blott äga Jesus till ressällskap, tålamod till respenning och hopp om evigt liv till vandringsstav. Nu sucka vi ofta med David i Psalt. 120:5: Ve mig, att jag en främling är ibland Mesek! Främlingar böra icke undra däröver, att man varken unnar dem vatten eller bröd, att man ej gärna upptager dem i samfundet eller, om de bliva därtill värdiga, på allt sätt försvårar dem vägen till bärgning och utkomst, samt ej gärna ser dem komma upp till heder och välstånd; ty just därför att de äro främlingar måste de ej hava någon blivande stad, någon beständig lycka. Så besvärlig som vår resa än är, så är den dock lycklig nog om vi finna Kristus på densamma, och uppnå det goda ändamålet, att nämligen ingå med honom i hans herrlighet. Vi vilja gärna i början emottaga en törnekrona, blott vi till slut få bära ärans ovanskliga krona. Vi vilja här gärna i begynnelsen emottaga galla och ättika, om vi blott till slut däruppe bliva mättade av det himmelska manna som där överflödar. Vi vilja gärna här på jorden lida smälek och avvisas med speord, blott vi däruppe få höra det vänliga: Kommer hit, I min Faders välsignade!

Ja, outrannsaklige Gud! Den väg på vilken du förer dina barn är trång och smal, dock leder den till evig salighet och glädje. Dina vägar är idel godhet och sanning för dem som bliva stadiga i ditt förbund och vittnesbörd. Ack Herre Gud, hur rikligt tröstar du dem icke, när de blott höra din röst, lyda och följa den! Brinner icke vårt hjärta uti oss, när din heliga Ande öppnar för oss Skrifterna och tillika rikedomen av din kärlek och din salighets skatter? Så vilja vi nu gärna låta oss ledas av din godhet genom denna jordiska pilgrimsfarten, och vandra på dina eviga vägar. Bliv endast alltid när oss, ty varifrån du bortviker, där måste aftonen tillstunda, och sällhetens dag nalkas sitt slut. Vi hava skatter nog, blott vi icke låta dig lämna oss; glädje nog, när du är vårt hjärtas tröst och vår del. Ack, så låt då din nåd alltid bliva när oss, och fräls oss, så länge vi här äro till! Käre, övergiv oss icke; ty du vet var vi i öknen skola lägra oss, och skall vara vårt öga! Vik ej heller ifrån oss med ditt nådeljus, när en gång vårt levnadsljus vill utslockna! När våra ögon ej mera mäkta se, utan omgivas av en ständig skymning, så att vi ej mera kunna se eller igenkänna våra omgivelser, öppna du dem då åter, att vi må känna dig och se din herrlighet! Låt oss få skåda ditt ansikte i rättfärdighet, låt oss mätta varda av din salighet, när vi till din eviga åskådning i himlen uppvaknar! Amen.

Jesus är mitt allt i alla,
Jesus bor uti min själ,
uti Jesus är mig väl.
Jesus, låt mig aldrig falla,
Jesus jag i hjärtat bär.
Jesus allt mitt goda är. 
Amen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar