Femte söndagen i påsktiden - En sann kristens känslor vid Jesu bortgång till sin himmelske Fader

Milde Jesu, då du går
att din Faders vilja lyda,
giv oss nåd, i dina spår,
Ordets rätta mening tyda!
Låt din kraft, den helga Anda
med sin tröst gå oss tillhanda
nu och alltid! Amen.

Nu går jag till honom, som mig sänt haver; och ingen av eder spör mig vart jag går. Värdaste åhörare! Detta var det avskedstal, som Jesus höll för sina lärjungar, sedan allt genom hans lidande och död var fullbordat, och han var redo att återgå till sin himmelske Fader. Han ville därmed säga: Älskade vänner! Jag har nu i hela tre år varit hos eder, undervisat eder, lärt eder min Faders vilja, och bekräftat min lära med en smädlig död; nu är stunden kommen, att jag måste skiljas ifrån eder, och återgå till honom, från vilken jag är kommen, och vars vilja jag uppfyllt. Nu går jag till honom, som mig sänt haver; och ingen av eder spör mig vart jag går. (Joh. 16:5).

Vi tage härav en helig lärdom i det vi se huru ock vi böra härutinnan följa Kristus, övergiva detta jordiska och förvärva den eviga saligheten med honom hos Gud. O att detta måtte djupt intränga till våra hjärtan, och vi i dag besinna, att även i äro hitsända av Gud, att vi även en gång måste lämna denna syndiga världen, och utbyta den, ofta plötsligen innan vi det vänta, mot den saliga eller osaliga evigheten. Man står upp, man går, man sitter och vet av ingenting, förrän man bortryckes utur tiden in i evigheten.

Låtom oss därför städse vara på vår vakt. Ändamålet med vår hitkomst var icke att här tillbringa idel lättjefulla dagar i en skamlig overksamhet, icke att blott äta och dricka och göra oss glada dagar utan att i allt, så vitt vi förmå, tjäna Gud, som oss sänt haver, och göra vår Faders vilja, som är i himmelen. Ve den, säger profeten, som i Herrens verk lat befunnen varder! Låtom oss därför av hjärtats grund gripa an vårt verk, att arbteta för Guds rike på jorden genom ett sant uppsåt att förädla oss själva och våra medmänniskor. Besinnen, att den dag kommer, då vi inför Gud skola redovisa, huru vi förvaltat det oss anförtrodda pund.

O min kristen, med vilka skälvande steg framträder du då icke inför Gud med dina orediga räkenskaper, och vilket bokslut kan du väl vänta dig? Här i världen ägde du millioner: däruppe har du kanske icke en skillings värde i behåll, efter skedd kollationering med den stora huvudboken, den osvikliga livsens bok, i vilken även din minsta, din ringaste handling, ja, ock den där fördold blivit, finnes införd och antecknad.

Ack, då vill väl den sämste tjänare, som här i tiden så kröp och avundades dig, visst icke byta med dig; ty till honom heter det då: Över en ringa ting haver du varit mig trogen; gack in i din Herres glädje. Men vad besked du får, kan du väl gissa. O, det är så rysligt, att jag icke vill, icke nännes nämna det; dock, jag måste nämna det: det händer dig, som den skalkaktige tjänaren i Matt. 18:23-35, du överantvardas bödlarna i händer, och går miste om din salighet, samt får där, uti helvetet, avtjäna din skuld.

Jag säger därför: vaktom oss, mina vänner, för sådant olycksöde.

(forts)