Söndagen före domssöndagen - Huru vådligt det är att uppskjuta sin bättring

Förstår du icke, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Denna tänkvärda fråga gör aposteln Paulus i sitt brev till romarna (kap. 2, v. 4) rörande hedningarnas och judarnas rätt att varda delaktiga av Jesu försoning och eviga salighet. Förstår du icke, frågar han, att Guds mildhet lockar dig till bättring?

Värdaste åhörare, är det icke den högsta obillighet, den största skam, att vi desto mera synda emot den milde och gode Guden, ju mera godhet och huldhet han visar oss? Vi måste ju tillstå att våra missgärningar äro flera, än stjärnorna på himmelen och sanden i havet: icke desto mindre förspörja vi att Herrens välgärningar vida överstiga dem.

Skriften lämnar oss det hopp, att vi genom vänlighet kunna tillvinna oss kärlek av själva våra ovänner, bringa dem till bättre tankar och, såsom Paulus säger, samla glödande kol på detas huvuden (Rom. 12:20). Detta sker även mången gång, men, tyvärr, ganska sällan för Gud. Och huru orättvist, huru obilligt, huru oförsvarligt handla vi icke i detta fall emot den gode Guden, som välsignar de honom förbanna, bespisar de hungriga, giver de törstiga dricka och kläder de nakna! Knappt gives ett djur så vilt och grymt, som icke låter sig regeras av den som gör det gott; men människan är så förstockad, att hon icke vill frukta och lyda honom, som himmel och jord gjort haver, och som dageligen bevisar henne gott. Det är ju att vara värre än turkar och hedningar!

Dens bröd jag äter, dens pris sjunger jag också, säger man i ett gammalt ordspråk, men huru gören I mina vänner, som skola kallas kristna? Vem kan göra oss mera gott än Gud, och vem har någonsin gjort mera för oss? Likafullt blyges den otacksamma människan icke att försaka hans vilja och förakta hans bud. Jämförde hon det goda hon åtnjuter av människohand med det hon får av Guds hand - o huru stor övervikt! Vilken olikhet! Och likväl glömmer hon Gud och tackar sin like!

En konung giver oss ett prov av sina nådiga tänkesätt. Med vilken vördnad emottaga vi det icke, kyssa hans hand, och stå till hans tjänst på minsta vink tillreds, samt frukta för minsta skymt av hans misshag. Gud, den store, den evige, den himmelske Konungen utöser stundligen sina nådegåvor över oss, hjälper oss ur alla våra bekymmer och tager aldrig sin skyddande hand ifrån oss - och huru lyda, huru tänka, huru vörda och vedergälla vi honom? O, jag ryser att nämna det: med olydnad, med liknöjdhet, med förakt.

Förstår du då icke, dåraktiga människa, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Vad är den svage dödliges ärebevisningar, vad betyda hans vänliga ord och tilltal, hans nådiga skådeblick, hans nedlåtande handslag, hans prunkande löften, varav du i din blindhet dock gör så stort väsen, mot den allgode, allsmäktige Gudens ömma varningar, omätliga omsorger och tröstande försäkringar för ditt timliga och eviga väl? Huru illa, huru himmelsskriande illa är det icke, att vi ej erkänna och vörda denna hans omätliga godhet! Vad tänker du på, du usla människovarelse? Du kan icke fördraga den, som betalar med ont dina välgärningar; och likväl skall Gud i din tanke, för sin outsägliga nåd emot dig, åtnöja sig med din stora kallsinnighet, ja, även med din tredskande oblyghet, din trotsande fräckhet, din pockande otacksamhet!

Visserligen är Gud långmodig och barmhärtig, och hans godhet gränslös; men han är tillika rättvis och en stark hämnare på dem, som missbruka hans nåd och fördragsamhet. Han klagar häftigt däröver, att man sänt honom så dåliga arbetare i hans vingård, att den i stället för druvor bär ogräs, tistlar och törnen. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin Herre, och en åsna sin Herres krubba, men Israel känner det inte, och mitt folk förstår det inte. Ack, ve det syndiga folket, det folket av stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige i Israel, och vända tillbaka (Jes. 1:2-4).

Förblindade syndare, tror du dig kunna undgå Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom? Vet du icke att Guds godhet förer dig till bättring; men att du genom din framhärdelse i det onda åsamkar dig hans vrede och eviga förbannelse på den dagen, då allt skall uppenbart varda och vedergällningen utfalla? Det är glädje i himmelen, då en syndare sig bättrar; men märk, en sådan syndare måste framhärda i sin botfärdighet, och icke återfalla i sin synd tillbaka.

O, att människan ville detta betänka! O att de säkra, förhärdade syndarna ville behjärta och förnimma detta! Måtte de en gång, såsom Paulus beder (1 Kor. 15:34) vakna upp rättsliga, och icke synda! Ack, att de måtte nalkas Gud med bot och bättring, så nalkas han ock dem med sin nåd!

Vi tro, så sjöngen I nyss, ock på Jesus Krist, men hurudan är denna tro? När I trampen hans blod under edra fötter och förkasten hans förmaningar, huru viljen I då inbilla honom, den allvetande Faderns Son, att I menen väl med honom? O, nalkens honom med ett förkrossat hjärta!

Nu sen I himmelen för eder öppen, nu utsträcker Fadern emot eder sina räddande händer, och är beredd att upptaga eder till nåde; nu visar Kristus, vår Frälsare, eder sina öppna sår, såsom en säker fristad, dit I kunnen taga eder tillflykt; nu vill den Heliga Ande underhjälpa eder svaghet och frälsa eder ur syndens, lagens och den eviga dödens band. Huru skolen I undfly, om I sådan salighet icke akten? (Hebr. 2:3).

Ack, låt den gode, himmelske Guden icke längre vänta på eder omvändelse! Låten Jesus icke förgäves bedja för eder inför sin barmhärtige Fader! Låten den helige Ande icke fåfängt ropa: I dag, i dag, då I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan! - Nalkens därför Gud, anropen hans nåd, och lären eder förstå, att hans mildhet lockar eder till bättring. Veten, att Herrens tillkommelse är hart nära, och nådens dörr snart tillstängd för evigt. Nalkens därför Gud i dag, så skall han evigt hos eder förbliva.

För att vidare utveckla mitt ämne, och visa eder faran av en uppskjuten bättring, hastar jag att begagna den anledning därtill, som söndagens heliga evangelium erbjuder. Men innan jag skrider till dess uppläsande, så förenen eder, värdaste åhörare, med mig, i att bedja om Guds nådiga bistånd till vårt förehavande på denna honom helgade stund, i ett andäktigt Fader vår...

Ack, Jesu, oss beredda gör!

All syndens makt i oss förstör:

och öppna du vår hjärtans dörr

att vi dig fägna, som sig bör.

Ja, nu och alltid när oss bliv,

men onda andar från oss driv.

Och oss omsider nådigt giv

en salig död, ett evigt liv! Amen.

Evangelium: Matteus 25:1-13

I anledning härav skola vi, genom Guds nåd, i dag betrakta:

HURU VÅDLIGT DET ÄR ATT UPPSKJUTA SIN BÄTTRING.

Detta är ämnet. Välsigna det nu, o Gud, till din ära, och någon själs uppbyggelse! Amen.

Älskelige åhörare! Ganska sant och träffande avskildrar vår dyre Frälsare människornas sätt att tänka och handla i vår evangeliska liknelse om de visa och fåvitska jungfrurna. Efter bruket hos judarna, väntades brudgummen bröllopsaftonen, då han hemförde sin brud, följd av ett visst antal därtill utsedda jungfrur eller mör med lampor och facklor. Under denna bild framställer nu Jesus människans förhållande under sin vandring här i livet. Himmelriket, säger han, är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen. Fem av dem voro visa och hade försett sig med tillräckligt förråd av olja; de andra fem, som kallas fåvitska, hade glömt sådan försiktighet, så att de nödgades emottaga brudgummen med utslocknade lampor, efter fruktlöst försök att få olja till låns av de förra.

Vilken sant träffande bild av oss svaga människor, som försummar vår verkliga lycka genom upprepade uppskov, och sätta det lätt åtkomliga framför det, som skulle kosta oss möda; mera värdera lättsinnigheten än plikten och dygden! Nog trodde de fåvitska jungfrurna sig hava väl förberett sig och tagit olja nog för tillfället; men brudgummen dröjde ovanligt att komma, då blevo de sömniga, försummade att se till sina lampor, som blossade så starkt att all oljan förtärdes, och när det gällde hade de ingen kvar.

Ack, huru många likar hava de icke bland människorna, även nu för tiden? Vid allt vad på jorden sker, säga de flesta: det är tid nog att tänka därpå, tills det bliver så när; men huru illa göra de icke att följa samma stråt i andliga mål? Och härav uppkommer den för sena bättringen, den uppskjutna omsorgen för själens eviga frälsning.

Huru dåraktigt är icke sådant! Den som tillbragt första hälften av sin levnad i synder och laster, den som vid sitt livs afton inser att ha förslösat sin tid och aldrig tänkt på att förbereda sig för evigheten, att bliva en värdig kristen - den gör mycket illa; han liknar till punkt och pricka de fåvitska jungfrurna; han har oförsvarligt använt sina dagar, och framställer första beviset på den bedrövliga sanningen:

1) att en sen bättring sällan är en uppriktig bättring.

Till en uppriktig bättring fordras nödvändigt, att man genom sträng självprövning lärt känna sig själv, att man finner huru motstridigt Guds bud och vilja man levat, och icke hörsammat villkoren för vinnandet av jordiskt väl och himmelsk sällhet. När prästen ropar: bättra dig! när samvetet anklagar och uppmanar därtill - vad bliver då svaret? Det är tidsnog med den saken; ännu är jag rask, mår väl och tänker ej dö så snart. Nu infinner sig äntligen den fruktade dagen, en svår sjukdom lägger en sådan på sjuksängen, hoppet om vederfående bliver allt mera avlägset och svagt vid betraktandet av föregånget levnadssätt, framskridna år och kroppsliga bräckligheter; nu sviker även läkaren - och då först vaknar tanken, att det står ej jämnt mellan själen och Gud - då skall prästen kallas, prästen, vars förmaningar han förut slog i vädret; denne tror han nu förmår att på några minuter uppgöra den långa syndaräkningen, försona den vredgade, hittills föga aktade Guden, och jämna för den ångerfulle döende vägen till himmelen.

Nu först tager han sin tillflykt till bönen, nu vill han av själ och hjärta anamma Jesu heliga nattvard, vilken han anser för ett säkert försoningsmedel, och som han just därför sparat såsom sista tillflykten och sista utvägen att vinna syndernas förlåtelse, Guds nåd och evig salighet. Tron dock icke att den ögonblickliga smärtan och dödsplågan lämna honom så mycken styrka till sans och eftertanke: nej, rätta grunden härtill är fruktan för den nära förestående döden och för helvetet, som han vet sig hava med sina synder förtjänt. Att ingen annan bevekelsegrund ägt rum i sådant fall, ser man ofta och tydligt därav, att sådana sotsängsbotfärdiga vanligen, om de åter tillfriskna, snart falla tillbaka i sin förra syndiga levnad och liksom börja att leva det på nytt.

Medgivas måste dock, att icke blott fruktan för döden alltid förorsakar den sena bättringen; nej, även mången som tillbragt större delen av sin levnad i synd och laster, kommer vid livets afton ofta till verkligt eftersinnande; men sådant inträffar, tyvärr, alltför sällan, och är tusen gånger mot tio blott en frukt av utvärtes sken, skrymteri och tillgjordhet.

2) Ju längre vi uppskjuta vår bättring, desto tveksammare är det om den överallt följer därpå.

Ty då vi ej vilja göra det lätta, huru skulle vi då kunna åtaga oss det, som är svårare och mera påkostande? Då vi ej nu kunna föresätta oss att emotstå synden, utan giva vika för dess lockelser, huru skola vi då tro oss i stånd därtill på en tidpunkt, då ålderdomen betagit oss vår styrka och tusentals hinder uppkommit? Därtill kommer ock, att människan, i frågan om bruket av sina krafter och i bestämmandet av sin levnadslängd, så litet beror av sig själv, att hon icke kan räkna på det nästföljande ögonblicket.

Ännu, min vän, är du vid sunt förnuft, ännu kan du skilja mellan rätt och orätt, och åtminstone inse nödvändigheten och din skyldighet att bättra dig, men vet du huru länge detta kan vara? Är du viss därom, att det i morgon, i nästa vecka, nästa år förbliver så? Vet du vilken timma eller stund du skall läggas på sotsängen, och om du vid dödens annalkande bliver mäktig dina sinnens bruk? - Och huru osäkert är icke människolivets varaktighet? Vem kan försäkra oss om den nästa minuten? Huru många tusentals tillfälligheter kan icke påskynda vår död? Vad kan då tänkas oförnuftigare än att under slikt förevetande uppskjuta en så viktig, så angelägen sak, som vår bättring? Vilken klok uraktlåter väl att i världsligt fall besörja en angelägen och stor maktpåliggande handling, och vem skulle icke ogilla hans förhållande om han så gjorde? Och här, där det är fråga om icke mindre än vår eviga välfärd, vår eviga frälsning, tillåta vi oss uppskov efter uppskov, liksom vi vore själva herrar över liv och död!

Nej: vare det långt ifrån oss, att våga ett så högt spel och äventyra allt vårt väl! Nu leva vi, nu veta vi vad Gud och plikt av oss fordra, nu äro vi ännu i besittning av våra krafter och ingenting kan tvinga oss att överträda vår plikt. Skynda därför, min kristen, innan döden kommer över dig, innan dina krafter förlora sig, innan omständigheterna förändra sig och göra det omöjligt för dig att åtminstone utföra det goda. En ogenomtränglig slöja höljer det tillkommande. Ack, vänta icke av framtiden, vad så mången av den väntat förgäves, en självvald tid för bättring, att icke även du, liksom tusen andra före dig, måste se dig på ett rysligt sätt bedragen. Exempel på syndare som sent kommit till ånger och bättring äro ganska sällsynta, i jämförelse med deras otaliga mängd som tid efter annan uppskjutit sin bättring och - för alltid blivit likadana, utan ånger och bättring.


3) Den som uppskjuter sin bättring till hög ålderdomen, går förlustig om många välsignelser, som genom en kristlig vandel här i världen erhållas. 

Kristendomen är den ädlaste och dyrbaraste gåvan ur den allgode Gudens hand, emedan den ingiver tröst alla lidanden, förpliktar oss att fullgöra våra åligganden, och såmedelst grundlägger vår levnads högsta sällhet. Men den som i livets bästa dagar försummar dessa ovillkorliga plikter, den måste ock i sin ålders kulna vinter umbära den glädjefulla njutning, som deras uppfyllande annars medförer. Han har all orsak att beklaga, att han ej tänkt på Skaparen i sin ungdom, utan börjat därmed först då, när de mulna dagar komma, om vilka han måste säga: de behaga mig icke. I bekymrens stunder är det ju en kristens mest tillfredsställande känsla, att hava motsvarat sin bestämmelse och hållit Guds bud, och att veta, att allting länder dem till det bästa, som gjort Herrens vilja, och hans öga ser till den rättfärdige, att Gud hör hans bön, och är redo att hjälpa och stödja honom. Men kan du, o människa, väl vara delaktig av denna tröst, kan detta herrliga löfte väl på dig uppfyllas, om du icke älskar Gud, och icke är rättfärdig, om ditt samvete fastmer giver dig den försäkran, att du i lyckans dagar, som föregingo lidandets, icke aktade på Herren din Gud, icke bevisade honom kärlek och barnslig lydnad, utan besmittade dig med mången synd, med mången orättfärdighet? Kan du såsom en oren och ohelig varelse framträda inför Gud, den allrarenaste och allraheligaste, samt med barnslig tillförsikt vänta av honom, att han skall vända dina lidanden till det bästa, och förvandla din sorg till glädje? Måste du icke snarare anse det för ett rättvist, välförtjänt straff, som vederfares dig för dina många synder?

Kristendomen föreskriver oss vidare, att vi skola älska vår nästa, leva i frid och endräkt med alla människor, och är det, finnes det något bud, mäktigt att bidraga till vår levnads glädje och sällhet, så är det visst detta; ty älska och bliva älskad är den största lycka uti världen. Men kan du, som uppskjutit fullgörandet av Jesu religion, av din kristendoms heliga plikter ända till din dödsstund, och således låtit hälften eller mer av din levnad gå bort, förlorad för dess rätta ändamål - kan du då på en gång ersätta det försummade och vinna tillgift av den rättvise Domaren? O min vän, vad jordisk glädje har du icke åsidosatt, och huru ångerfullt skall du icke begråta denna din oersättliga förlust på din dödssäng och förgäves önska dig ännu några år få vistas på jorden, för att ersätta vad du så oförsvarligt bekymmerslöst uraktlåtit. Ve dylika obehagliga minnen, och trefalt osäll den, vars sista ögonblick de oroa och förbittra!

4) Den som uppskjuter sin bättring, d.ä. förhalar sitt uppsåt och sitt åliggande att bliva en rätt och god människa, intill aftonen av sin jordiska levnad, den kan i evigheten omöjligen bliva delaktig av så stor fullkomlighet och så stor salighet, som den, vilken redan tidigt blivit och jämt fortfarit att vara en god människa.

Vem kan finna det billigt, att den arbetare, som först om aftonen infinner sig vid sitt arbete, skall fordra lika daglön med den som redligt strävat alltifrån morgonen? Är det väl tänkbart att den lärling, som först vid slutet av sina läroår börjar vinnlägga sig om sitt yrke, kan möjligen hinna till samma fullkomlighet däruti, som den sedan flera år därmed sysselsatte och inövade, flitige och uppmärksamme ynglingen? - Kan väl den lantman som försummat bästa såningstiden, och börjar först sedan andra fullsått, vänta så rik och mogen skörd som de andra? Lika så omöjligt är det att den, som först sent blev en god och sann kristen, kan i evigheten bliva en så fullkomlig och salig varelse, som den, vilken tidigt beredde sig därtill och sedermera jämt förblivit det. Ty vår större eller mindre salighet i evigheten kan ej av annat bero, än av det mer eller mindre goda, som vi här i dödligheten gjort och uträttat (Gal. 6:8).

Låtom oss nu, min vän, antaga, att du därjämte besegrade de större svårigheterna både väl och lyckligt, så att de icke mera ligga i vägen för din bättring; att du undginge faran, som gör bättringens uppskov så olyckligt; skall du då icke, det oaktat, nödgas i all evighet stå tillbaka även i anseende till din lycksalighet, för den, som redan tidigt beträdde rätta vägen? Är efterlåtenheten av vidare straff icke redan en belöning? Är icke det redan en stor och hög salighet, att du blivit räddad undan ett oundvikligt fördärv, och måste blott vika för den, som flitigare och tidigare än du bemödat sig att vandra den rätta vägen? Skall minnet av varje försummad ädel och god gärning förfölja dig eller ock upphöra? Säkert det ena, min vän, och möjligen även det andra. Huru vill du påstå förlåtelse, tillgift och nåd, du som så sent därom anhåller? Du som först i livets sista ögonblick söker din Gud, den Gud, som du i dina hälsodagar ej ville känna, ej heller veta utav? Jag gjorde dock gott, invänder du! Vet då, att vår dygd icke skall eller får utövas för lönens skull, och att en sann bättring icke måste vara en följd av fruktan och räddhåga, utan härröra av ett krossat och ångerfullt hjärtas rörelser, med det allvarliga fasta uppsåt att avsäga sig synden och därefter vandra Herrens vägar i alla dina övriga livsdagar, samt icke låta dig därifrån lockas av djävulens, världens och dess barns ilskefulla tillställningar?

Värdaste åhörare, här sen I vådan av den sena bättringen i alla dess delar! Haven I fattat min enfaldiga framställning, och har den rört edra hjärtan - o så låten icke detta goda intryck försvinna eller utplånas! Jag vänder mig i synnerhet till dig, du blomstrande ungdom! Försumma intet ögonblick längre att bliva en sann kristen. Lär av liknelsen i vår dags text faran av att vara oberedd, att komma för sent till väckelse ur syndasömnen. Ännu har du nog både tid och styrka till att bekämpa ditt hjärtas oordentliga begärelser, och att vinna striden; men vem vet hur det en gång blivet på ålderdomen? Nu kan du inskörda en rik och välsignad gröda; på ålderdomen får du kanske åtnöjas med en knapp och sparsam. -  Men även du, som hitintills icke lånat tanken åt evighetens sena skörd, även du, bedagade gubbe, som bortlevat så många år onyttigt: använd, jag råder dig på det allvarligaste, jag beder dig därom på det ömmaste, använd de få dagar eller stunder du ännu kan hava kvar här i världen, till din själs bästa och salighet. Hasta att bättra dig; ty sparsamt äro kanske ögonblicken därtill uträknade, och dessa fly hastigt undan - hasta att bättra och omvända dig, att icke döden må överraska dig innan det bliver gjort, och då i evigheten din dom, den osaliga dom över dig skall fällas, att den som sått i förgänglighet, den skall även i förgänglighet uppskära!

Ja, Gud, jag dig mitt löfte giver,
att tidigt vandra dygdens stig.
Den säkra stav du är och bliver,
som, när jag stapplar, stöder mig.
Lär mig den rätta vägen gå,
att evigt säll jag bliva må.

Amen.