onsdag 11 november 2009

26 söndagen efter Trefaldighet (Domssöndagen)

Helige Herre Gud! Helige starke Gud! Helige barmhärtige Frälsare! Du evige Gud, låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga bönesuck begynna vi nu vår kristliga Söndagsandakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Guds Faders, Sons och den helige Andes namn. Amen.

Jeremia, vad ser du? Sådan var den fråga, som Gud själv föreställde sin redlige tjänare Jeremias, då denne skulle beredas till det dyra och ansvarsfulla profetiska ämbetet. Jeremias bävade, då han tänkte därpå, att detta ämbetets börda skulle kastas på hans svaga axlar. Han ville i början draga sig undan. Han anförde sin ungdom såsom skäl: Ack, Herre, sade han, jag duger icke till att predika, ty jag är för ung. Men denna invändning antogs icke av den rättfärdige Guden. Gud sade honom, att han var utkorad till att vara Profet, förrän han var tillredd i moderlivet, förr än han vart född av sin moder. Gud befallde honom: Du skall gå dit jag sänder dig, och predika vad jag befaller dig. Men nu har Gud i alla tider brukat, att på ett synnerligen uppväckande sätt förbereda sådana människor, som han velat bruka till sin utmärkta nåds verktyg i världen. Han ville ock därför handla på samma sätt med Jeremias. Redan i början av hans ämbete ville han ingjuta i den unga Profetens hjärta en gudomlig övertygelse om sysslans höga vikt, vilken övertygelse sedermera skulle hava en angenäm verkan på alla hans göromål, såsom Profet. Till den ändan visade Gud honom i en syn en vakande stav och en sjudande gryta. Den vakande staven betydde, att Gud skulle vaka över sitt ord. Och den sjudande grytan, som syntes nordanefter, betydde, att ont skulle komma nordanefter över alla dem, som i landen bodde. Ack, märkliga syner, som visserligen sedermera lade en god grund till det nit och allvar, Jeremias visade i sitt ämbete. Vid var och en av dessa syner frågade Gud, som det lider i mitt ingångsspråk: Jeremia, vad ser du? Vi läsa dessa orden i Jeremie profetias 1 kapitel, där de förekomma både i den 11:e och 13:e versen.

Dyrt återlösta åhörare! Om man på någon Söndag i hela året har orsak till att fråga: O syndare, vad ser du? så har man visserligen på denna Söndagen. I dag är den uppväckande Söndagen, då i alla våra Evangelisk-Lutherska församlingar predikas om den yttersta dagen. I dag är den uppväckande Söndagen, då syndare få höra i alla kyrkor hur Jesus, Guds Son, skall komma på domedag, och döma oss allesammans, döma levande och döda. I dag är den uppväckande Söndagen, då människornas hjärtan, om de voro ock hårda som stenen, borde låta draga sig till bättring. Ack! Den som icke bättrar sig, när han hör talas om den yttersta domen, han är så hård, att jag säger rent ut: Gud vet, om den själen någonsin gör bättring. Denna dagen är den sista Söndagen i kyrkoåret, och på samma denna Söndagen predika alla lärare om den stora sista dagen, då alla Nyår, och alla kyrkoår, och alla söckendagar hava en ända. O du arma, du syndiga människa! på den yttersta dagen, då bliver det annat utav, än till att gå här på denna gamla jorden och rasa och synda efter allt sitt behag. Då kommer det igen, om du har gjort gott eller ont; tjänat Gud eller djävulen i denna världen. O vilka stora händelser skola icke tilldraga sig, när vi alla skola mötas på evighetens största mötesplats inför Kristi domstol! En gång skall hela naturen komma i födslovåndor, och det skall se ut, som vore den färdig till att dåna. En gång skola alla tordöner sammanslå, alla vindar susa; jorden gå såsom en vagga, och himlavalvet gunga av ovanliga skakningar. En gång skola stjärnorna endast lysa med en tindring, som liknar ljusets sista glimt, när själva lågan har tagit ända. En gång skall varje himlafackla bliva så mörk, så utsläckt, såsom när ljuset fordom var innelyckt i ett chaos. En gång skall en basun höras så stark, att ett sådant ljud är aldrig hört alltsedan Gud i skapelsen ropade det allsmäktiga: Varde! En gång skall ingen grav på jorden eller i havet töras skyla den minsta lämning av en kropp; alla måste upp, alla för domen. En gång skall en oräknelig mängd av själar komma och söka upp sina på nytt uppbyggda boningar; och dessa skola förenas så förtroligt, som två, de där skola stå och falla för en dom. En gång skall en enda nådens timma bliva räknad för mer gällande än tusende världar. En gång skola människorna hoptals komma löpande, och vilja köpa olja för penningar, och tröst för kronor, men evigt, evigt aldrig erhålla detta. Den som icke vaknar ur syndasömnen vid denna betraktelsen, honom väcker man icke med något språk i Bibeln, med ingen lära i religionen; och jag ville dock så gärna vara en bättringsväckare i dag för våra sovande syndare. Jag skall rätt ofta i dag ropa till syndaren: Vad ser du? Tag fram din text, och läs i dag; men kan du läsa detta Evangelium, och likafullt gå hem igen, och bliva kvar i dina förbannade synder, så sannerligen inför levande Gud har icke djävulen så hårt förstockat dig, att jag är rädd för, att du står aldrig till att rädda. - O Jesus, du predikar själv i dag för oss i vår Evangeliska text, hur det skall gå till vid din yttersta dom! Nu strax skall jag läsa upp dessa dina ord. O, att de måtte gå mig och alla dessa själarna rätt igenom hjärtat! O Jesus! Människorna må tänka vad de vilja, efter de icke vilja tänka, vad de böra. Men vad du sagt, slår aldrig fel. Det bliver sannerligen av en gång. Du kommer, Herre Jesus, och vi skola få se dig. - O Jesus, du har en gång frälst oss, låtit rinna ditt blod för oss; och du skall ock en gång, när all tid tager slut, döma oss. Ack, Herre, Herre, de flesta, som hava kommit in i kyrkan i dag, äro hitkomna med sovande samveten, och hava ännu aldrig med något hjärtans allvar tänkt på den sista dagen! Herre, skola dessa beklagansvärda själarna räddas, så skall det ske, medan nådedagarna vara; ty på domedag kan ingen bättring ske. O, du store, hela världens Domare, kom in till oss i templet på denna kyrkoårets sista Söndag, och slå genom din Ande våra fräcka syndare, att de måtte då ofördröjligen besinna sig ifrån djävulens snaror, innan döden kommer, och innan domsklockan ringer dem fram inför domen! O, om jag kunde nu så tala i dag, så att jag kunde tala någon själ ifrån djävulen, som hittills har slavat i hans tjänst! O, om jag kunde nu med sådant eftertryck måla allas vårt sista sammanträde inför Guds dom, så att Jesus, min Frälsare, kunde vinna och tillrättaföra något villfarande får i dag bland dessa här församlade åhörare! O - här ser förtvivlat ut i dessa till den yttersta dagen lutande tider. Vi predika till större delen förgäves, och när predikningarna äro slutade, så göra dock våra åhörare vad de vilja. Men, o Jesus, det vore dock en glädje att kunna rycka en själ, såsom en brand utur elden, med denna predikan. Att så ske kunde, bedja vi dig alla! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium, Matt. 25:31-46

I Herrens Jesu namn betrakta vi nu:

En märklig fråga: Syndare, vad ser du, när den stora evighetens händelse, som utmärker den yttersta dagen, möter dina ögon?

På denna fråga svarar jag:

1) Jag ser en ankommande Jesus
2) Jag ser ett församlat människosläkte
3) Jag ser ett sjudande helvete
4) Jag ser en glädjefull himmel

En gång dö, och sedan domen
är oss allom förelagt.
När vår kropp till jord är kommen
blir dock själen än vid makt.
Inför Gud hon ställes då,
där hon domen skall undfå.
Räkenskap skall hon där göra,
hur hon här månd´ levnad föra.

O Herre Jesus, hjälp! O Herr Jesus, låt väl gå på denna stunden, till din ära, och allas vår lära, vår bättring och vår salighet! Amen.

Att här en gång skall komma en domedag, på vilken Gud skall kalla allt vad människa heter för sin domstol, och giva var och en dess eviga besked, eller dess dom till himmel eller helvete sådan, att den sedan aldrig står till att ändra, det är en sanning så fast, så orygglig, att den, som kan neka den, med honom har djävulen fått mera makt, än den arma, blinda människan själv vet av. Ty om en tillkommande dom övertygas vi både av Guds ord, av våra egna samveten och av Guds rättfärdighet. Guds ord talar ju tydligt om den oss allom förestående domen. Här står vår Frälsare i denna Söndagens Evangelium, och beskriver domedagsakten med en så gudomlig styrka, att den ogudaktigaste själ, den hårdaste syndare måste känna något hemligt, som bultar och slår på hans hjärta, då han blott läser denna texten. Människans eget samvete överbevisar henne, att Gud måste hålla dom en gång över världen. Ack, syndare, tror du att samvetet kommer av uppfostran, så är det en besynnerlig uppfostran, som är så allmän, komme vart jag vill i världen, att jag kan icke råka någon så illa uppfostrad, att han icke har denna uppfostran. Tror du att samvetet kommer av tjockt blod, så är det likväl harm, du förblindade själ, att aldrig någon har ännu kunnat dricka bort denna tjockblodighet vid någon surbrunn eller supa bort den i något kalas, eller rasa bort den i något sällskap. Nej, samvetet har du, o människa, och ditt samvete, det skall hjälpa mig i dag, när jag predikar om den yttersta domen. Denne domaren i bröstet, han talar kraftigt om den Domaren, som skall komma i skyn. Han predikar kraftigare, än alla domedagspredikanter i kyrkorna. Ack, syndiga människa, vill du icke tro, vill du icke frukta för den yttersta domen, så vädjar jag till ditt samvete. Jag ropar: Samvete! vad gör du? SKall du ej slå den där fräcke syndaren, som lever så säkert, så lättsinnigt, och så självsvåldigt, som vore här ingen domedag till att vänta? Skall du ej slå honom med den påminnelsen, att Gud skall hava fram alla gärningar för domen, ja, ock de som fördolda äro, evad de äro goda eller onda? Samvete, gör din syssla! Är du icke satt till Guds Advokat? Så tala du i Guds sak, så att syndarens ansikte bleknar, hans mod faller, och hans hjärta förskräckes!

Så talar jag till vars och ens samvete i kyrkan. Och jag litar på att jag skall få hjälp. Jag litar på att jag i predikstolen och ditt samvete inom ditt eget bröst skall ropa till skiftes i dag, att Jesus kommer till domen. Visst prövar du på, arme syndare, om det icke skall kunna gå an för dig till att tysta den där skällande bandhunden, ditt samvete. Visst bjuder du till att vagga samvetet i sömn med alla de satans vaggvisor, som du någonsin kan påhitta. Men tänk, det går ändå icke alldeles an för dig! Samvetet skriar ändå: Jo, jo, här kommer en dom, evad det lider. Bered dig till den domen, annars är din olycka så stor, att icke alla heliga änglar i himmelen skulle tillräckligt kunna begråta dig, om de ock alla gräto över din ofärd, ditt helvete.

Att en domedag skall komma, därom övertygar mig ock äntligen Guds rättfärdighet. Skulle dygden alltid förtryckas, skulle odygden alltid blomstra; skulle gudsfruktan alltid sucka, skulle ogudaktigheten alltid svälla; skulle synden alltid bedrivas, och aldrig straffas; skulle helighet alltid försmädas, och aldrig belönas; så vore Gud ingen rättfärdig Gud, det är: då vore hrä ingen Gud. Men nu är han rättfärdig. Och är han rättfärdig, så måste han döma; och bliver han domare, så kommer han på domstol; och kommer han på domstol, så stämmer han människorna fram för sitt domsäte; och stämmer han dem dit, så fäller han utslag i alla de saker, som allt ditintills hava legat oavgjorda; och fäller han utslag, så kan du icke vädja till högre rätt; ty Kristi domstol är den högsta domstolen. Således bliver det därvid: en domens dag måste komma. Och detta är så säkert, att så visst, som vi alla äro här i dag i denna kyrka församlade vid en allmän gudstjänst, så visst skola vi ock alla en gång mötas och församlas inför Jesu Kristi domstol.

Nu, så i Herrans namn, så företaga vi oss då, att betrakta den stora evighetens händelse, som utmärker den yttersta dagen. Jag föreställer mig denna dagen under hela denna predikan, som vore han allaredan kommen. Jag föreställer mig den, liksom vore jag nyligen uppkommen utur min grav. Jag föreställer mig den, liksom stode jag på domsplatsen i denna stund. Ja, ack att denna Jesu sista dag stod med ett så levande intryck för allas våra hjärtan, och manade oss alla med en så genomträngande kraft till bättring, tro och heligt leverne, som denna dagens obeskrivligt höga vikt förtjänar. Vad ser du? frågar mig någon, rörande denna stora händelsen, Kristi sista dom, och jag svara nu i min betraktelses första del:

1) Jag ser en ankommande Jesus.

Men när människones Son kommer i sitt Majestät: så begynner Frälsaren det stora Evangelium, som förklaras i dag. Det ordet kommer står här med ett outsägligt eftertryck. Det ordet står aldrig med sådan vikt i den heliga Skrift, som när det anföres om Herranom Jesu. Här står väl också i Evangelii första vers i dag, att alla heliga änglar äro med, och utgöra den store Överdomarens svit, när han skall företaga sig domen. Men det höga ordet kommer bör icke i versen lämpas på dem; nej, änglarna äro endast med, men Jesus kommer. Himmelens livdrabanter äro med, men himmelens Konung kommer. Meningen av versern är icke den: Men när människones Son kommer, och alla heliga änglar komma. O nej, komma är så högt, så att det får icke sägas om någon annan, än om Frälsaren, om Domaren själv. Det är Uppenbarelse-Bokens starka och gällande ord om Jesus, som är honom ensam förbehållet. Han, ja, han kommer. Man skall kunna peka på honom, och säga: Si, där kommer han! Jag beklagar dig, min käre åhörare, om du är oberedd till att taga emot honom, på den dagen, då han kommer. Jag beklagar dig, om du icke är god vän med honom, och innerligen nära förenad med honom, när han kommer. Jag beklagar dig, om du är fallen i ogunst hos den store Domaren Jesus, ty då känns han icke vid dig, när han kommer. Jag beklagar dig, om du icke har fått din bättrings- och omvändelsesak i god ordning, medan du var här i världen, ty sannerligen, då bliver det dig en faslig ankomst, när det en gång ropar och skriar i luften: Nu kommer Jesus!

Men jag vet väl, att jag får hela den otrogna världen emot mig, då jag nu håller på att inskärpa Jesu, min Frälsares, sista ankomst. Här kommer en, som har hunnit till den grad av fräckhet, att han alldeles nekar Jesu ankomst till doms. Han, den blinda, han, den av djävulen förstockade människan, kommer och säger: Här bliver aldrig någon domedag utav; här kommer aldrig någon Jesus i skyn, ehuru mycket det än talas därom. Solen, månen och stjärnorna sitta nog, där de sitta, de döda ligga, där de ligga, och jorden står, där hon står i all evighet. Det är endast prästerna, som stå och predika så i kyrkorna för att röra pöbel, och hålla enfaldigt folk i tygel. - Bevare dig Gud! Vad talar du, du arma i ett gruvligt mörker invevade själ; säger du, att han bliver borta till evig tid? Hur vågar du, du stackars förmätna askhög, fälla sådana dristiga ord? Kommer han aldrig, varför skulle det då stå i Uppenbarelsebokens första kapitel: Si, han kommer med skyn, och all ögon skola se honom, och de honom stungit hava, och all släkte på jorden skola jämra sig. Ja, Amen! (v. 7). Kommer Jesus aldrig, varför skulle det då stå i Jude epistels 4:e och 5:e vers: Si, Herren kommer med mång tusen helgon till att sitta dom över alla, ohc straffa alla dem, som ogudaktiga äro för alla deras ogudaktiga gärningar, med vilka de hava illa gjort, och för allt det hårda, som de ogudaktiga syndare emot honom talat hava? Kommer Jesus aldrig, varför skulle vi då läsa så här i denna Söndagens Evangelium: Men när människones Son kommer i sitt Majestät? Jo, jo, du ömkansvärde domens föraktare, du skall få förnimma det en gång, att dessa Herrens ord skola stå med heder, och att de icke hava fallit tomma på jorden. Du skall få förnimma det en gång, att prästerna icke hava predikat lögn, när de på denna sista Söndagen i kyrkoåret hava så flitigt ropat, att Jesus kommer till att döma levande och döda. Han, vår Jesus, skall själv med sin personliga ankomst göra våra ord till sanning, och dina ord till en avgrundens lögn. Ack, du usling, som understår dig att neka en domedag, vart vill du hän, när din grav, som du tror skall endast bliva tillsluten, men aldrig öppnad - vart vill du hän, när du likväl får se det, att denna graven bliver öppnad i domens ögonblick? Vart vill du hän, när dessa dina ögon, som i graven skola lämna efter sig allenast tvenne tomma hål, de skola öppnas i de dödas uppståndelse, och du få se den Frälsaren, på vilken du aldrig ville tro, medan du var på jorden? Vart skall du taga vägen, vart vill du göra av dig, när solen svartnar, när månen mörknar, när himmelen öppnas, när domaren kommer, och du, usling, måste se detta, som du aldrig tillförne har velat erkänna? Nu säger du, att prästerna predika så, endast för att tygla pöbeln; men vart vill du göra av dig, frågar jag ännu en gång, när du på domens stora dag med dina ögon får se, att den allsmäktige Jesus kommer, och stämmer fram till sin domstol både pöbel och de stora i denna värld, både uslingar och ädlingar, både bönder och filosofer? Vad vill du taga dig till då? Då står du där, och måste mottaga din eviga fördömelsedom.

Här kommer en annan, icke alldeles så fräck själ, som den nyssnämnda, men dock ganska mörk och blind. Han säger: Ja, visserligen tror jag att Jesus kommer en gång till doms, men han väntar visst ännu en tämligen lång stund. Han har ju dröjt allt hitintills, och han dröjer väl ännu. - O vilken jämmer, att du skall kunna uppehålla dig med en sådan lam och tom tröst! Jesus dröjer med den yttersta domen. Det är du glad åt. Men, du arme dåre, dröjer han ännu en god tid med den allmänna domen, så kan ju din död vara dig ganska nära, och din dödsdag är ju din första domedag. Och dessutom frågar jag: Skall du synda så mycket fräckare för det han dröjer? Skall du tjäna djävulen så mycket ivrigare för det han dröjer? Skall du löpa med så mycket starkare steg på helvetesvägen, blott för det, att Jesus dröjer? Skall du just med flit öva dig i allt ont, och försumma allt gott, och trösta blint därpå, att Jesus dröjer? Skall man aldrig kunna få dig övertalad till någon bättring, utan du skall gå här i din blindhet, och uppskjuta bättringen ifrån dig den enda dagen till den andra, och därvid beständigt trösta dig med det: jag kan vänta, ty Jesus väntar. Han dröjer? Åh, du sovande syndare, han dröjer ju icke för det, att du skall synda, medan du väntar på honom; utan han dröjer för det, att du skall bättra dig, medan du väntar på honom! Han dröjer för det, att här skall bliva tid för dig, tid att komma till en levande tro, tid till att kunna öva dig i alla kristliga dygder. Dröjde han icke, så finge du ej rådrum på dig till allt detta. Han hade väl kunnat komma med sin dom långt före detta; men då hade du legat och brunnit i helvetet långt före detta, i stället för det du nu är i denna kyrka, och får höra denna bättringspredikan. Således dröjer han i en ganska god mening. Han menar väl med din arma själ. Och så har han ändå skam till tack för allt sitt tålamod.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar