Andra söndagen i fastan - När den bliver med plats salig som för sin eviga salighet vågar allt, huru skall det då gå med den som vågar för litet och huru med den som vågar intet?

Jag ropar till dig, o Herre Krist!

Jag beder du hör min klagan.
Giv mig den rätta tron förvisst,
att jag dig ej försakar!
Jag sätter all min lit till dig,
och till din stora nåde.
I allan våde
styrk mig i din sannhet
och alltid väl bevare.
Amen.

I namn Gud Faders, och Sons, och den helige Andes, amen.

Om jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga av dem. Så talar ett ömt hjärta, som åstundar innesluta ett förkastat folk i Guds nådes och barmhärtighets famn. Så talar en man, vars hjärta brann av idel längtan efter medmänniskors eviga frälsning. Paulus är denne ömsinte man. Det frätte honom i hans själ, det ömmade honom i hans innersta hjärta, att se Guds egendomsfolk, judarna, vara av Gud med sin egen skuld förkastat, och hedningarna antagna i deras ställe. Hans kärlek var av Guds kärlek så antänd, ja, han var så full av Kristus, så att han till och med önskade sig vara bortkastad ifrån Kristus, om detta hade kunnat rädda judarna. I en sådan hänryckning var han en gång försatt, så utom sig var han en gång av idel sorg över den judiska nationens fara, av idel blygsel över deras synd, av idel nit för deras salighet, för en så stor människomängds salighet, att han för en stund glömmer sig själv; kärleken hänrycker honom så, att han önskar en omöjlighet, han önskar något som aldrig kunde hända; han önskar att Kristus skulle bortkasta honom, och det kunde Kristus aldrig göra. Kantänka, det gjorde den ömsinte aposteln så ont, att det folket, som hade njutit så stora förmåner; det folket, som hade haft barnaskapet och härligheten, och förbundet, och lagen, och gudstjänsten, och löftena; det folket, av vilket Kristus var fött, på köttets vägnar (Rom. 9:4,5) - att detta folket genom sitt eget förvållande skulle nu så plötsligen ha förlorat alla dessa makalösa förmåner. Och det som obeskrivligt ökade apostelns sorg, var det, att judarna voro Pauli landsmän. De voro hans kött, som han säger i våra ingångsord. Han var ock en jude, så väl som de. Han var ock en av Israels folk, av Benjamins släkte, en hebré bland hebréer. Han var ock omskuren på åttonde dagen, likasom de (Fil. 3:5). O vad det smärtade hans helgade hjärta, att han skulle se sitt kött vara förkastat, se sina egna landsmän strödda i en så ryslig själsolycka! Under den brinnande kärlek han hade till deras själar, tänkte han på utväg, om det ej vore möjligt att ännu frälsa några utav dem. Han tänkte: jag skall icke lämna något oförsökt. Jag skall bjuda till allt vad jag kan för att frälsa mitt kött, mina älskade landsmän. Jag skall föreställa dem hedningarnas exempel. Jag skall berätta dem huru mångfaldiga hedningar, som hava vaknat ur syndens sömn, och gjort en sann syndabättring, sedan jag av Guds nåd blev hedningarnas apostel. Kanhända detta hjälper. Kanhända judarna torde besinna sig, när de detta få höra. Kanhända jag kan uppväcka dem till ett sådant nit, så att några av dem vilja likna de omvända hedningar. Ack, om det hände! Gud give det hände! Huru skulle det icke glädja mig, om detta hände! Om jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga av dem. (Rom. 11:14).

Eftertänksamma åhörare lära redan förstå, varthän jag syftar med valet av dessa inträdesord. Voro judarna Pauli landsmän, så ären I, I dyrköpta åhörare, mitt älskade uppfostringsfolk. Ansåg han juden för sitt kött, så kan jag i visst avseende också anse eder för detsamma. Jag kan aldrig utan rörelse se denna staden eller träda inom detta templet. I denna staden (Kungälv) har jag ifrån mitt fjärde till mitt tjugonde år tillbragt en oförståndig barndom, och en del av en flyktig ungdom. I denna staden har jag både haft och saknat, både glatt mig över och sörjt en älskad fader och en synnerligen kär moder. I denna kyrka har jag så gott som i själva min barndom börjat öva mig i det ämbete, som jag nu bekläder, och pröva den bördan, som i tolv års tid har legat på dessa svaga axlar. I denna kyrka har du, mitt kära uppfostringsfolk, ofta med välbehag hört det saliggörande Guds ord förkunnas från mina barnsliga läppar; och det rörde mig mer än en gång att se din blödighet, dina tårar i detta tempel, när jag, ännu barn, från detta rum talade till dig i det stora Herrens namn. I denna kyrka hade jag den nåden av min Gud, att första gången stå på denna vakt och stiga på detta ställe (Hab. 2:1) just på Långfredag, på själva vår Frälsares korsfästelses- och dödsdag, då jag ännu ej hade fyllt det sextonde året av mitt liv, och I, mina bröder, I höllen tillgodo, att från ett barns mun bliva tillropade med Johannes´ ord: "Si, Guds Lamm, som borttager världens synd" (Joh. 1:29). I denna kyrkan har jag många gånger sedermera haft den fägnaden att utså några korn av den himmelska säden, vars verkan i edra hjärtans åkrar allrabäst skall synas en gång på den stora skördedagen. Ja, huru kan det annat än röra mig i mitt innersta, att i denna stund stå på ett ställe, inom vars väggar min salige faders ben vila några få steg ifrån denna predikostol, nästan mitt för mina ögon, och utom vars väggar, ej just så långt härifrån, min saliga moder vilar sig ifrån allt sitt arbete, till dess dagarna hava en ända? Att predika på ett sådant ställe i världen skall nödvändigt vara ett rörande göromål för mig.

Här predikas i dag i kristenheten över ett evangelium, som är så hjärtligen bevekande, att den skall hava ett hjärta hårdare än diamanten, som ej röres av dess innehåll; över ett evangelium, som har bevekt månget insövt samvete, och tröstat mången ängslig själ, allt sedan den första gången man firade Andra söndagen i fastan; över ett evangelium, av vilket min saliga moder alltid betygade sig vara så innerligen fattad, vadan hon ock så gärna gick till kyrkan på denna söndagen; ack, det söta, det ömma, det väckande, det själaförnöjande evangeliet om den kananeiska kvinnan! O, nu vet jag vad mitt hjärta önskar! jag önskar vad aposteln Paulus önskade över sina landsmän, judarna. Ack, om jag vore så lycklig i dag, att jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga av dem!

O, I dyrköpta själar på denna min uppfostringsbygd! I dag framställes för eder ett trosexempel i en kvinna; ett exempel, som bör göra det djupaste intryck i edra samveten, ty I fån höra, huru hon brottas med hela världens Frälsare, tills hon kämpar sig till en välsignelse av honom. Ack, måtte hon få många efterföljare i denna staden! Ack, kunde jag uppväcka eder, som mitt kött äro, till samma flit i bönen, till samma kamp i tron, till samma efterhängsenhet efter Jesus, som denna Guds barns medstriderska, denna kvinna hade! Jag säger som Paulus: Om jag kunde. Det står varken i min eller någon annan predikants makt att kunna omvända någon själ; nej, vi äro endast verktyg vid detta stora verket. Men om jag kunde - sannerligen jag toge eder alla och kastade eder i Jesu Kristi famn i denna stund. Jag säger, som Paulus: Om jag kunde någorledes. Om jag visste något medel, varigenom edra hjärtan kunde bevekas på denna hjärterörande söndagen, o, huru gärna ville jag icke nyttja detta medel! Kunde ömsinta böner hjälpa, så ville jag bedja eder så att jag måtte bedja mitt hjärta utur mig. Kunde suckar och tårar övertala eder till att gå in i den kananeiska kvinnans troskamp, så ville jag sucka och blanda mina suckar med de hetaste tårar. Ja, visste jag, visste jag någon utväg att i dag kunna hämta edra själar igen utur fördärvet, och upplysa eder med de levandes ljus (Job 33:30), så skulle jag varken spara röst, krafter eller gåva för att taga denna utväg. Gud give så sant, att jag kunde någorledes!

Herre Jesus, jag beder icke om stora ting. I vår bedrövliga tid är det icke till väntandes, att många själar skola omvända sig på en söndag. Nej, Herre, jag beder dig endast om några. Så säger din tjänare Paulus i min ingång: och göra några saliga av dem. Alla dessa själar vunna i dag, det är för mycket att bedja om, och många är också för mycket. Bägge vore önskligt, men det önskar man förgäves i våra dagar. Nej, denna vår söndag vore en glädjefull dag, om några kunde vinnas på denna nådens dag. O I högtlovade Gudomspersoner! Läggen eder välsignelse till denna predikan, som nu skall hållas för dem, som mitt kött äro, att jag måtte göra några saliga av dem! Ack, några av mitt sovande uppfostringsfolk uppväckta ur syndens sömn i dag! Ack, några av mitt om själ och salighet obekymrade uppfostringsfolk helt rädda fördömelsen, och helt förlägna efter saligheten i dag! Ack, några av mitt älskade uppfostringsfolk, som kostat Guds Son så många plågor att återlösa, ryckta som bränder ur elden i dag! O, du nådige Gud i himmelen! All ting äro dig möjlige; är det möjligt, så hör mig i den bön, med vilken jag, lik den kananeiska kvinnan, förföljer dig: rädda några av dem i dag, som i sitt oomvända tillstånd kväljas jämmerligt av djävulen. Amen. Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium Matt. 15:21-28

Bliver den rättfärdige med plats salig, vad bliver då den ogudaktige och syndaren? Detta är ett språk, som kan försätta ett Guds barn i likaså bekymmersam eftertanke, som det bör ingjuta i en obotfärdig själ den allrastörsta häpenhet. Om den oomvände syndaren ryser, om blodet ville kallna i hans ådror, om håret ville resa sig på hans huvud, om hela jorden började bliva honom för trång, närhan hör dessa orden, så vore det ej underligt; ty sannerligen kunna de icke som ett skarpt tveeggat svärd genomborra det hårdaste samvete. Ja, dessa Petri ord, de hava med sitt genomträngande förstånd givit månget förskräckt samvete, mången redlig Guds vän till att göra. Ack, mången, som varit något litet vaken ur syndasömnen, har börjat vakna mer; ack, mången, som hållit på att söka nåden, har börjat söka bättre; ack, mången, som förut varit en trög bedjare, har börjat bedja andäktigare; ack, mången, som tillförne ej vandrat nog varsamma steg på livets väg, har börjat vandra varsammare, när Gud har påmint honom dessa genom märg och ben gående orden: Bliver den rättfärdige med plats salig, vad bliver då den ogudaktige och syndaren? (1 Petr. 4:18).

Vi vilja genast skynda oss att göra ett väckande bruk av denna utlåtelse, och till den ändan, med anledning av dagens text och ingången, på denna stund i Herrans namn föreställa:

När den bliver med plats salig, som för sin eviga salighet vågar allt: huru skall det då gå med den, som vågar för litet, och huru med den, som vågar intet?

Vid denna betraktelse vilja vi

1) bevisa, att den bliver med plats salig, som för sin eviga salighet vågar allt

2) fråga, huru det då skall gå med den, som vågar för litet, samt

3) huru det skall gå med den, som vågar intet?

Mildaste Herre Jesu:

Allenast är du min krona,
jag haver här ej mer.
För dig vill jag ej skona,
vad gott du mig beter:
gods, liv och all välfärd,
fast mera är du värd.
Det vill jag för dig våga,
allt dig till lov och pris. Amen.

Jag behöver endast nämna detta ordet salighet, och så snart det är nämnt, så har jag nämnt det förnämsta, som nämnas kan i denna världen. Om en människa hade förlorat stora rikedomar, och bortmistat de största jordiska skatter, så har hon dock mistat ingenting, allena hon ej mister sin salighet. Men om hela världen vanns, och man kunde skrapa till sig alla de ägodelar, som på jordklotet finnas, vad är det mer? Vad betyder det alltsammans, om den största vinsten är borta, saligheten, saligheten? Ack, vad har du väl, o människa, för allt vad du har ätit i världen, om du icke får äta av det fördolda mannat (Upp. 2:17)? Vad har du för allt vad du druckit i världen, om du icke får vara med bland deras antal en gång, som Lammet leder till de levande vattukällorna (Upp. 7:17)? Vad har du för alla gånger du varit i kyrkan i världen, om dörren bliver stängd för dig en gång till den stora kyrkan, där den fröjdefulla gudstjänsten varar i alla evigheters evighet? Vad har du för det du i dag hörer min enfaldiga predikan, om du icke en gång får höra denna ljuvliga domedagspredikan från Domarens Jesu mun: Gack in i din Herres glädje (Matt. 25:21)? O, vad den människan gör en stor lycka, som är, och som bliver salig!

Eller, vad synes dig, du mitt uppfostringsfolk? Är ej en salighet som varar evigt värd att våga allt för? En krona, vars alla ädla stenar bestå av den renaste glädje, bör man icke våga allt för den? En förklarad kropp, full med den skönaste hälsa, bör man icke våga allt för den? En högst helig själ, i vilken arvsynden är uppryckt med rot och kvist, bör man icke våga allt för den? En den allraljuvligaste syn, se Gud, se Frälsaren under ansiktet, så länge Gud är Gud, bör man icke våga allt för den? Ett sött umgänge under ett och samma himlatak emd heliga änglar och saliga själar, bör man icke våga allt för det? Förlåtelsen för de otaliga synderna, friden i det ängsliga samvetet, frimodigheten emot den förestående döden, bönhörelsen hos den nådige Guden, hugsvalelsen i de svåraste motgångar, segern i den hårdaste kamp, allt detta, allt detta, jag frågar vem som har öron till att höra: är det icke väl värt till att våga allt för detta? Ack, visserligen! Och därjämte betygas eder i Herrens Jesu namn, att ingen annan bliver salig, än den, som för sin eviga salighet vågar allt, ehuru det är ojämförligen väckande, att denna redliga själen bliver med plats salig. Det är denna rörande sanning, som jag lovat bevisa i denna predikans

FÖRSTA DEL:

Denna del delas i tvenne andra stycken. Allraförst bör jag visa vad det är som en människa skall våga, när hon för sin eviga salighet skall våga allt; och sedan att hon detta oaktat bliver med plats salig. Så hör nu först, vad det är som du skall våga, du arma människa, för din eviga salighet. Vad skall du då våga? Ack, detsamma som kananeiska kvinnan vågade.

1) Du skall våga uppsöka din Frälsare, ehuru han fördöljer sig.

2) Du skall våga dig med flitig bön till honom, ehuru han i början tyckes svara icke ett ord.

3) Du skall våga trycka dig till honom, ehuru du ansättes av svåra tankar om utkorelsen, och

4) Du skall vara enträgen att ropa om nåd hos honom, ehuru din ovärdighet förekastas dig.

I alla dessa proven höll den kämpande kvinnan i evangeliet ut. Hon vågade allt detta, och blev hulpen. Våga du detsamma, så bliver du salig.

Jag sade: 1) Du skall våga söka upp din Frälsare, ehuru han fördöljer sig. Då vår barmhärtige Frälsare vandrade omkring som en stor välgörare på vår jord, behagade han en gång begiva sig helt nära intill de gränser, där hedningarnas land och Judalandet mötte varandra. Tyrus och Sidon voro tvenne städer, över vilka hedendomens mörker vilade; dit gick han, icke så, att han alldeles gick därin, men så, att han stod ganska nära det landskapet där dessa städer lågo. Han hade en kvinna i väntan, som skulle komma ut ifrån detta landet, och begära hans hjälp. För hennes räkning hade han företagit sig hela denna resan. Henne går han nu till möte med sin hjälp. O, den misskundsamme Medlaren! Han handlar ju efter sina egna ord emot henne. En gång sade han, att om en människa har hundrade får, och ett av dem far vill, så övergiver hon de nio och nittio på bergen och går bort, och söker efter det, som far vill (Matt. 18:12). Just så, Herre Jesu, så gjorde du nu. Här var ett får, en hednisk kvinna, som for vill. För hennes skull lämnar du de andra fåren, judarna, på bergen, och går bort till en hednisk provins, och söker efter henne, som far vill.

Men högst besynnerligt är det, att ehuruväl Jesus denna gången gick bort till detta landskap, just enkom för denna hustruns skull, så fogar han likväl saken så, att det skulle hava det anseendet, som vore han av en händelse ditkommen. En kvinna, en hedning till religionen, hade en dotter, förmodligen enda barnet, en liten flicka, som det heter i grundspråket, och detta lilla barn var jämmerligen plågat av djävulen, ja, så jämmerligen, att barnet kunde icke ligga still, utan har säkert av satan blivit ömkligen kastat än hit och än dit, vilket man kan sluta av evangelistens Marci utsago; ty han berättar, att när kvinnan kom hem igen ifrån Frälsaren, så fann hon dottern liggande på sängen (Mark. 7:30), varav man lätt kan se, att djävulen tillförne måtte hava hanterat henne så illa, att hon icke fick ligga. Ack, det är rysligt att läsa, att satan i Kristi dagar kunde till och med få plåga små barn med kroppslig besittning, och denna gången ett hedniskt barn. Det var tydligt, att det skulle röra ett modershjärta obeskrivligt att se denna hiskliga nöd på sin dotter. Såsom av en slump hade hon fått höra talas om att i Judalandet gick en man, som var mycket ömsint emot alla människor, och hade en ovanligt undergörande gåva; ty Jesus var allestädes mycket i rop. Hon beslutar gå hemifrån, in i detta land, för att söka honom. Hon träder över landamäret, och det ser verkligen så ut, som hon måtte hava spanat upp, att Herren Jesus uppehöll sig någonstädes där i trakten. Och tänk att Markus berättar, att Frälsaren hade gått in i ett hus, och ville att ingen skulle veta det; men, säger evangelisten, han kunde dock icke bliva fördold (Mark. 7:24). Nej, du välsignade Förlossare! Du kunde visst icke hava blivit fördold. Du måtte hava gömt dig, var du hade velat, så hade dock den kananeiska kvinnan letat upp dig. Om du ock hade gömt dig inom flera lås och bommar, så hade dock hennes tro, hennes förlägenhet, hennes ihärdiga iver att söka, någon gång träffat dig. Kvinnan letar. Utan tvivel har hon frågat flera människor, om ingen hade sett Judalandets ryktbare undergörare. Här i nejden måste han vara; jag har fått nys därom, låter hon hava sagt. Trägen vinner. Efter mycket letande finner hon den hennes själ kär hade. Hon råkar huset, hon kommer in. Se, här träffade en nödställd synderska och den store Nödhjälparen varandra. Ack, se vad hon vågade för att finna Jesus! Hon vågade allt.

O du återlösta själ, som detta hörer! Träd i den kananeiska kvinnans fotspår, och sök upp din Frälsare, ehuru han fördöljer sig. Ännu händer detsamma i andlig måtto, som hände denna kvinna. Flickan var säkert kvinnans enda barn, och detta barn hanterade djävulen ömkligt. Du har inte mer än en enda själ, och den är andligen besatt av den orene anden, så länge du lever i ditt oomvända tillstånd. Men får Gud väcka ditt samvete, så att du får se din enda själs fara, då hon är i djävulens våld; o min Gud, huru stor bliver icke då din ångest! Ack, huru kväljer då synden dig! Huru giver hjärtat sig! Du kan väl förut hava sökt Jesus någon gång, när nåden har rört dig; men aldrig så ivrigt, aldrig så förläget, som nu. Nu vågar du allt, för att finna Frälsaren. Nu står du upp, och går omkring i staden, på gator och gränder. Nu frågar du väktarna, om ingen har sett din Jesus (Höga Visan 3:2,3). Nu är det din föresats, att du skall hava rätt på Jesus, kosta vad det kosta vill. Det synes i början, som han fördolde sig, som han undangömde sig för ditt sökande allvar; men när en själ känner en rätt, stark och påträngande själanöd, så må Frälsaren dölja sig var han vill; nöd och förlägenhet råka honom nog. För kvinnan i dagens evangelium undanstack han sig i ett hus, och ville att ingen skulle veta det. Så är det än i dag, du beängslade själ, du som antingen under den första bättringen, eller under anfäktningsstunden i den dagliga helgelsen, söker Jesus med all flit, och har till honom all din lit! Du ropar då i själaångest och frågar var Jesus är, och jag svarar dig: jo, du sökande själ, han har fördolt sig i ett hus; vad är det för ett hus? Ack, det är ditt förskräckta, bedrövade och anfäktade hjärta. Där går han in, och bor där inne; ty han bor när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava; på det han skall vederkvicka de ödmjukades anda, och hela de förkrossades hjärtan (Jes. 57:15). Du tänker i anfäktningens timma, att han är långt ifrån dig, men nej, det är icke så. Han är dig närmare, än du kan se för de tjocka bedrövelsesmolnen, som gömma honom. Det huset han har dolt sig uti, det är just ditt hjärta. Där är han fördold, och ingen vet det. Förnuftet vet det ej, tankarna märka det icke, sinnena begripa det icke, ditt hjärta tror ej, och likväl är han i själens innersta grund. Sök honom, sök honom! Ehuru han fördöljer sig, sök ändå; ty du bör våga allt för din eviga salighet.

Jag sade: 2) Du skall våga dig med flitig bön till din Frälsare, ehuru han i början tyckes svara icke ett ord.

VI hava redan hört, att den kananeiska kvinnan fann rätt på världens Frälsare, där han hade dolt sig i ett hus. Det står väl icke uttryckligen hos någon av evangelisterna; men man kan dock utan möda se, att kvinnan icke har fått nämna det ringaste ord till Jesus, när hon var inkommen till honom i huset; han har utan tvivel gått genast på dörren, så fort hon kom in. Nu hade det ej varit underligt, om hon hade givit hoppet förlorat och tänkt: ack, jag märker att han har icke hjärta för mig arma hedning! Hade han velat hjälpa mig, så hade han väl blivit inne, och låtit mig få tala med sig. Men se, han gick ju på dörren strax han fick mig i sikte; och gå efter honom, det är icke värt. Nej, jag får väl gå hem igen och se den förra jämmern på min av satan plågade dotter. - Så kunde hon hava tänkt. Men nej. Här var nöd, och här var allvar i detta hjärta. Den som vill våga allt, han tränger sig igenom alla hinder. Han slipper mig icke med det, tänkte hon, han gick väl ut, men jag går efter. Och nu gick hon. Hon har säkert sprungit efter honom. Hon kommer ut på öppna landsvägen; ty detta var på landsbygden. Frälsaren går, kanske fort. Kvinnan är icke sen att följa efter. En stund efter gick hon ända fram mitt för Jesu ögon, som man kan se av dessa orden i texten: hon kom och tillbad honom; hon kom, nämligen, framför honom. Men nu i början håller hon sig bakom hans rygg. Där kommer hon springande, och giver upp ett stort anskri: O Herre, Davids Son, ropar hon - hon lärer hava fått veta om det, antingen förut eller nyligen, att Jesus härstammade ifrån Konung David - förbarma dig över mig! Varför säger hon icke: förbarma dig över min dotter? Nej, hon säger mig med flit, ty hon gjorde sin dotters elände till sitt eget. Hon tog så nära del däri. "Jag har en liten flicka hemma", säger hon, "som djävulen jämmerligen plågar." - Se bara huru denna hedniska hustrun vågar allt!

Men vad möter henne nu? Ack, det andra slaget på ett och samma ställe. I huset råkar hon Jesus, då går han ut. Nu löper hon efter på en öppen väg, och ropar, och nu svarar han icke ett ord. Ack, här må jag fråga: huru är det nu, Herre Jesu? Svarar du intet? Du eviga Guds Faders ord, vill du icke tala? Du eviga Guds vishet, kan du icke svara? Du rådige och store Läkare, vet du nu intet råd? Du eviga barmhärtighet, jämrar du dig nu icke mera över en människas elände? Du nådens brunn och levande vattukälla, rinner du nu icke mer? Är du nu förtorkad? Är det så alldeles ute med din godhet, och har tillsägelsen en ädna? Haver då Gud förgätit att vara nådelig, och tillyckt sin barmhärtighet för vredes skull (Psalt. 77:9,10). Allrabarmhärtigaste Herre Jesu! När var du van att svara nödställda själar icke ett ord? Sjuka och bedrövade förföljde dig i Judalandet ifrån morgonen och in till aftonen med rop om hjälp, och alltid var du nådelig, alltid svarade du. Men nu, vad läser jag nu? Nu kommer en hednisk kvinna till dig, och du svarar henne icke ett ord. Ack, skall hon vara den enda i världen, som du icke förbarmar dig över? Ack, skulle hon vara den förste, som du förskjuta vill, då hon fast efter dig törstar och sätter sin tro därtill? (Gamla psalmboken n:o 285:3). Ännu fäller icke den kananeiska kvinnan modet, ännu vågar hon allt.

Provet stiger. Jesu stora hjärtliga barmhärtighet håller sig hårdeliga emot kvinnan (Jes. 63:15). Det ser så ut, som han själv vore orörlig för hennes bön; ja, det ser ut, som om lärjungarna voro ömmare än han. Då hon märkte att hon icke fick svar av Frälsaren själv, icke ett ord en gång, varken ja eller nej, så lär hon säkert hava gått bort till lärjungarna, och bett dem tala för sig. "I haven den nåden att vara upptagna i denne store Mästarens skola", lärer hon hava sagt. "I stån i hans synnerliga nåd och ynnest. Efter det icke hjälper att jag ropar, så talen I till det bästa för mig, att han hjälper mitt plågade barn. Ack, käre herrar, jag beder eder så hjärtligt, gören mig fattiga kvinna denna tjäsnten." - Med denna anhållan måtte hon hava varit helt envis, så att lärjungarna kunde för ingen del slippa henne. Detta rörer dem. De träda därför fram till Jesus med sitt förord. De säga: skilj henne ifrån dig, ty hon ropar efter oss. Ingen må tänka, att de talade så av kallsinnighet, som voro de liknöjda om hon bleve hulpen, eller ej. O, nej. Då de sade: skilj henne ifrån dig, så var det alldeles icke meningen: snäs denna oblyga kvinnan. Visa henne ifrån dig ohulpen. Vi kunna för ingen del fördraga detta oförskämda rop. Utan deras mening var den: Skilj henne ifrån dig, som du brukar skilja nödställda själar ifrån dig. Det är alltid din vana att hjälpa dem. Hjälp henne, käre Mästare, ty hon ropar efter oss! Vi kunna rättnu icke komma av fläcken här på vägen för denna kvinnan. Hon hänger efter oss här. Hon ropar och manar på oss att vi skola bedja för henne. Ack, käre Herre, varför skola vi så gott som släpa henne här efter oss? Ack, Herre, se med vad ödmjukhet och stort allvar hon beder dig. Hjälp henne, ty hon upphörer annars icke att ropa och skrika! Huru blir det nu? Blir det nu svar? O, nej. Nu synes den eviga mildheten vara förvänd i en gruvlig bisterhet. Intet svar får kvinnan, och intet svar får lärjungarna. Och, min Gud, vad ser jag? Lika trägen är hon. Lika ivrigt beder hon. Hon vågar, och hon vågar allt.

Bedrövade, beklämda, nedslagna, nådehungriga, anfäktade själ! Gack, och gör du sammaledes. Om din Jesus synes gå undan dig, så gack som en enträgen tiggare efter. Tag för dig den kananeiska kvinnans bönerop, och bed, som hon: O Herre, Davids Son, förbarma dig över mig. Jag kan icke hjälpas med någon ting i hela världen. Det är endast ditt förbarmande, som skall hjälpa mig. "Förbarmare, Förbarmare, jag på ditt hjärta rör, och beder och förbarmande inför din nådes dörr." Min arma, dyrköpta, odödliga själ är jämmerligen kvald av svåra tankar, av gruvliga inskjutelser, av förskräckande inkast, av en dödande tvivlan. Det kommer mig före, att jag bliver aldrig salig, Herre Jesu, att jag bliver fördömd, att här är ingen nåd för mig, att barmhärtighetens dörr är långt för detta stängd! O min salighets Gud, tig icke, svara mig! Hör en syndare, som ropar på dig! Förbarma dig över mig! - Ack! ropa och bed, ack, bed och ropa på detta förlägna sätt. Det kan väl hända dig, som det hände kvinnan i evangeliet. Det kan så synas, som svarade Jesus icke ett ord. Då svarar Jesus, när han talar till själen genom sin helige Ande, och genom heta, söta och hjärtvederkvickande tankar, som han ingjuter i själen. När du detta förnimmer, då hör du Guds röst invärtes i ditt samvete; detta är hans svar. Men om du ock icke genast skulle få detta svar, skall du därför giva dig alldeles över? Skall du därför tröttna, och låta fara all tro, hopp och bön? Nej, nej.

Du frågar kanhända: ja, varför skall då min Frälsare så länge tiga stilla? Varför svarar han mig icke ett ord? Jag kan ju icke annat, än falla på de tankar, att han måtte icke akta mig, han måtte hava förgätit mig. Nej, själ, du tager miste i din själaångest. Han har visst icke förgätit dig. Håll dig vid löftet så länge. Låt ingenting i världen rycka dig ifrån löftet. Om Gud ej strax tröstar dig, så är och blir dock hans löfte fast och evigt. En fröjdefull tröstkänsla är en synnerlig gåva, som Gud ej allom giver, och undandrager somliga. Saknar du den, så insvep dig emellertid i nådens löften. De äro ock ett Frälsarens svar. Men evad du gör. så håll på till att bedja, ty med detta medel skall du övervinna den stillatigande Förlossaren. Se på andra bedjande själars exempel i Bibeln. Kom ihåg David, Job och Jonas. De ropade ock i nödens stund, lika som du, och Herren svarade dem icke ett ord. Men månne de därför släppte alltsammans, lade ned bönens vapen, och förtvivlade om segern? Ack, visst icke. Dessutom vill Herren med sin tystlåtenhet vid din bön försöka din tro. Vad visste vi om Abrahams tro, om icke Gud hade försökt honom med Isaks offrande? Vad visste vi om Jobs tålamod, så framt det icke varit på prov? Vem hade någonsin fått den sköna böneboken, konung Davids psalmer, så framt ej denne konungen så ofta hade uthärdat den svåra anfäktningen, att Gud icke svarade honom ett ord? Och tänk, vad skada det hade varit, om sådana skatter skulle hava varit förborgade!

Minns ock, du bedrövade själ, att du svarade icke din Frälsare ett ord, när han under din syndasäkerhets tid så flitigt gick efter dig, där du vandrade på den breda vägen, och bad dig betänka vad din frid tillhörde. Nu kommer denna din hjärtans hårdhet igen. Du bör hava någon minnesbeta därför. Du svarade Frälsaren icke ett ord, när han bad dig: bättra dig, och tro evangelium! Han bad dig komma, och ropade starkt, men du höll det för spott och last. Nu bör han svara dig icke ett ord, utan låta dig vänta på hans hjälp, som han fick vänta på din bättring. Detta gör gott. Det ödmjukar dig. Kom också sist ihåg, att din Jesus ofta därför tiger, emedan han vill göra dig trött vid hela världen och begärlig efter det eviga livet. Därför giv dig icke över, fast Herren stundom tyckes vara svarslös till allt vad du beder. Gör som den kämpande hjältinnan, kvinnan i texten. Får du icke, så snart du ville, svar ifrån himmelen, så adressera dig till något Guds barn, som du kan känna. Kvinnan bad lärjungarna lägga in ett förbönsord för sig, och de gjorde så. Är du bekant med någon själ, som smakar den himmelska trösten, så sök upp den själen, och anmoda henne, att hon lägger din nöd på Jesu hjärta. Säg till henne: du är ju hugsvalad med den andliga hugsvalelesen. Du har ju fått ett nådigt svar, att dina synder äro dig förlåtna. Jag ropar, och Jesus svarar mig icke. Jag beder, och han hör mig icke. Ack, bed du med mig, och hjälp mig hålla mina tunga händer, de vilja rättnu falla. Gör förbön för mig hos den store Återlösaren, att han snart förbarmar sig över mig. O, det hjälper ganska mycket, när flera andäktiga bedjare komma överens om att bedja för en. De kunna då i brinnande bönesuckar säga till Jesus: skilj denna själen ifrån dig med en nådig hjälp; ty hon ropar efter oss. Hon ligger över oss och beder oss, att vi skola anlita dig om förbarmande för henne. O Jesu, hör nådeligen din församlings bön! Sannerligen, denna Guds barns rekommendation har kommit mången anfäktad själ till godo. Men du, som i nöd är, jag beder dig ännu en gång: övergiv icke bönen, ehuru det dröjer med svaret. Våga allt; ty det bör du våga för din eviga salighet.

Jag sade: 3) Du skall våga trygga dig till Jesus, ehuru du ansättes av svåra tankar om utkorelsen. Äntligen öppnar Herren Jesus sin mun. Äntligen giver han kvinnan ett svar. Men ack, svaret ljuder hårt, det ljuder skrämmande: Jag är icke utsänd, säger han, annat än till de borttappade får av Israels hus. Det är alldeles såsom om han hade sagt: du är en hedning. Jag har med dig icke till att göra. Vore du en jude, så ville jag väl finna råd. O du söta, du täckliga mun! Vad säger du? Har du ingen befattning med hedningarna? Är du endast utsänd till judarna? Huru talar du, mildaste Jesu? Är du icke hedningarnas ljus? Skall du icke vara Guds salighet intill världens ända (Jes. 30:6)? Är du icke den översta hörnstenen, på vilken både judar och hedningar äro byggda (Ef. 2:20-22)? Är du icke Isai rot, efter vilken hedningarna skola fråga (Jes. 11:10)? Är du icke alla hedningars tröst (Haggai 2:8)? Är icke du den rätta himmelsdaggen, som först föll på Gideons skinn allena, jag menar på judarna, och sedan på hela marken, jag menar, på hedningarna (Domarboken 6:39-40)? Är icke du en lilja i dalen (Höga Visan 2:1), ett himlablomster, som växer på fria fältet, som icke är kringgärdat med någon utestängande gärdsgård; utan var människa, både jude och hedning, har fritt tillträde till denna liljan? Varför svarar du då en nödställd hednisk kvinna på detta sätt? Lättligen kunde hon nu hava vänt nedslagen om, och fattat den tanken, att här var ingen hjälp till att finna. Lätteligen kunde dessa förskräckande betraktelser hava förefallit inom henne: ack, hör! Nu har jag äntligen bragt honom till att tala; men han giver mig ju stränga och dödande snubbor. Han låter mig ju förstå, att jag har ingen del i honom, och han hörer ej mig till. Han ber mig ju så gott som gå ifrån sig bort till de hedniska gudar, och låta dem hjälpa mig; ty han vill icke; han är herde för Israels hus, och icke för mig arme hedning. Nu är det ej värt att nämna ett ord mer. Han har icke hjärta till mig. Dessa bedrövade tankar kunde lättligen hava uppstigit i hennes beklämda själ.

Men se på detta trosmönster! Se på denne Jakobs like, huru hon kämpar med Gud, till dess nådens morgonrodnad uppgår (1 Mos. 32:24)! Jesu ord voro ock i sig själva icke något avslag; nej, de lämnade ännu ett hopp kvar åt en beständig tro. Ty då han säger att han icke är utsänd utom till de borttappade får av Israels hus, eller till judar, så menar han, Gud ske lov, icke den stora sändningen i världen till att frälsa det fallna människosläktet. Hade han menat detta, o huru olyckliga vore vi icke då, vi som för två, tre hundra år sedan levde i det tjockaste hedniska mörker? Jesus ville således icke säga: Jag är icke sänd i världen för dig, du hedniska hustru. Jag är icke sänd för dig. Jag tänker icke återlösa dig. Jag skall icke korsfästas och dö för dig. Mitt blod skall icke rinna för dig. Nej, detta kunde icke vara hans mening, ty återlösningen har ju skett för alla. Utan han ville säga: med min predikan, och med mina underverk är jag icke utsänd till andra, än judarna. Det är beslutat i det eviga rådet, att jag under dessa sista åren av min vandring skall endast predika och göra under i Judaland. Mot detta beslut kan jag icke handla. Vore ditt barn ett judiskt barn, så skulle jag befria det från djävulen. Salig doktor Luther säger, att på intet ställe i hela den evangeliska historien, beskrives Kristus så sträng och omild, som han syntes vara denna gången. Men månne den kämpande kvinnan giver vika? Månne hon släpper, förrän hon bliver välsignad? Nej; vi hörde nyss att hon gick bakom Frälsaren, långt ifrån, och ropade till honom på han srygg. Men nu blir hon så hjärtans glad, vid det hon hörer honom öppna munnen och tala, så att hon springer fram, bakifrån, mitt för ögonen på Herren Jesus; hon hindrar honom och avskär honom vägen, att han ej kunde komma av stället; hon kastar sig ned på öppna landsvägen, håller om hans fötter, och nämner en ganska kort bön med halvbrutna ord: Herre, hjälp mig, sade hon. Det var allt, vad hon nu bad; mer orkade hon icke säga. O du med bön och tårar, dessa utvalda vapen, stridande kvinna! Det kan sönderbråka ett stenhjärta att höra din allvarliga förlägenhet. Du vågade allt.

Men vad om denna kvinnan skrivet är, det är skrivet oss till lärdom (Rom. 15:4). Jag talar här åter med dig, du under nådesökandet, eller i nådeståndet anfäktade själ. Bland alla frestelser, som plåga ett bedrövat hjärta, är det en ganska svår frestelse, när läran om det eviga nådavalet plågar den bekymrade. Ack, vilken sviktar icke, när dessa tankar, som en flod, översvämma själen och vilja dränka allt hopp om nåd, dessa ängslande tankar: Jesus är icke utsänd till att frälsa dig. Han är icke utsänd, utom till sådana världens syndare, som icke hava gjort det så grovt, som du. Här är skillnad på Guds sinnelag emot människor. Emot somliga är han mild, emot andra sträng.  Somliga har han i evighet beslutat göra saliga, och andra har han föresatt sig att fördöma. Vore du så helig, som den helige Petrus, eller Paulus, så kunde du vänta dig, att Gud skulle höra eller hjälpa dig. Men du är ju icke utkorad. Du var icke med vid det eviga nådavalet. Du hörer icke med till de utvaldas antal. - Av alla pilar, som träffar hjärtat, är nästan ingen så glödande som denne: kval över utkorelsen. Men skulle här vara någon själ, som är ett mål för detta glödande skott, så tröttas dock icke, du förskräckta själ, i ditt sinne, kasta icke bort förhoppningen om din salighet, utan våga allt, och du skall vinna. Här går för ingen del an att du länge disputerar med Gud, eller kämpar med ditt blinda förnuft. Här går ej an att du stiger upp i Guds rådkammare, och utforskar det eviga rådet; detta är dig ock icke befallt; utan bliv du här nere. Kananeiska kvinnans råd är det bästa råd. Huru gjorde hon?`Jo, med bönen, med bönen trängde hon sig igenom allt. När Jesus sade: Jag är icke utsänd till dig, så kom hon krypande till honom på vägen; han fick ej gå, ty hon höll honom, och sade: Herre hjälp mig!

Du om din utkorelse tvivlande själ, gör likaså! När det i frestelsens stund viskar så här i ditt hjärta: Jesus är icke sänd till dig; han angår icke dig - så kom i djupaste ödmjukhet framkrypande till Jesu blodiga kors och säg: Herre, hjälp mig! Jag håller på att drunkna i nådavalets hav, Herre, hjälp mig! Hjälpa är ditt ämbete, det är ditt stora kall, därför är du kommen i världen, Herre, hjälp mig! Huru det hänger tillsammans med utkorelsen, det vet jag icke, men att du är hela världens hjälpare, det vet jag; ty det är ditt namn; Herre, hjälp mig! Jag vågar icke vidare fördjupa mig i det svåra ämnet, om jag är utkorad, eller ej. Tillbaka till nådevalet, som skedde i evigheten, törs jag ej gå; nej, jag beder i tiden, jag ropar blott om hjälp i Jesu namn: Herre, hjälp mig! Se, detta är det bästa sätt att bliva lös från denna frestelsen, i bönen påminna Frälsaren hans ämbete. Då griper du honom ej blott i hans klädafåll, som den blodflödiga kvinnan: nej, du griper honom ända in i hans hjärta, som den kananeiska kvinnan. Våga härpå löst. Du bör för din eviga salighet våga allt.

Jag sade för det fjärde och sista: 4) Du skall vara enträgen att ropa om nåd hos Jesus, ehuru din ovärdighet förekastas dig. Till slut sättes kvinnan i evangelium på ett prov så svårt, att man kan falla i förundran över hennes uthärdande tro. Det var ej nog att Jesus i början undangömde sig för henne i ett hus; ej nog att han på hennes bön svarade icke ett ord; ej nog att han sade sig icke vara utsänd till henne. Allt detta hade varit tillräckligt till att hjärtskrämma denna högt bedrövade själen. Men nu växer anfäktningen nog högt. Just som hon hade ropat: Herre, hjälp mig, svarar Jesus: Det är icke hövligt att taga brödet ifrån barnen, och kasta det för hundarna. Luther säger i en predikan på denna dagen: "Hade Jesus sagt sådana ord till mig, så hade jag strax lupit ifrån honom, och tänkt: allt mitt omak är förgäves; här är ingen hjälp att få." Ja, han lägger till: "om Petrus eller Paulus hade talat ett sådant ord till mig, så hade jag fått en dödsskrämsel; vad skulle det nu vara, när Kristus sade det själv till denna kvinna? Ty låtom oss märka, detta är ju alldeles, som om Frälsaren uttryckligen hade sagt: skäms du icke till att begära någonting utav mig, du som är en hedning? Du är emot judarna till att räkna som en hynda. Så illa, som det skulle se ut, att en far toge brödet ur munnen på sina hungriga barn, och kastade det för hundarna, så illa skulle det se ut, om jag hjälpte dig." - Åtminstone förebrådde Jesus henne med dessa orden, att hon kom med sin anhållan för bittida. Markus införer Kristi ord sålunda: "Låt barnen först mätta varda!" (7:27). Det är så mycket sagt: hedniska kvinna! du kommer för bittida; tiden är ännu icke kommen, att nådens bröd skall utdelas till hedningarna. Barnen, judarna, skall nåden först tillbjudas. Vänta du, tills min himmelsfärd är förbi. Vänta tills jag utsänder mina apostlar till att predika evangelium allom kreaturom; då kommer lotten även till dig; då skall ordet predikas även för hedningar. Men nu skola barnen mättas först. Besvära mig icke i otid.

Emellertid voro likväl Jesu ord övermåttan frestande [=prövande, skr. anm.]. Men ack, vad ser jag? Gör det kvinnan modstulen? Nej. Hennes tro är så förunderlig, så att det, som skulle skrämt livet ur en annan, det vederkvicker henne; det som skulle ha rövat allt mod ifrån en annan, det giver henne mod; och det varefter en annan genast skulle gått sin väg, det uppmuntrar henne till att bliva kvar, och hålla uti med bön. Över Jesu svar, som lät så hårt, blir hon helt glad. Hon tager honom på hans egna ord, hon gör ett tröstespråk av en hård utlåtelse, och hon uttyder Frälsarens utsago sig till bästa. "Ja, Herre", svarar hon, "dock äta hundarna av de smulor, som falla utav deras herrars bord." I dessa orden framlyser en underlig Guds nåd; ty vart enda ord i dem vittnar om ödmjukhet och tro. Låtom oss genomgå dem. Det är tänkvärt att hon säger: Ja, Herre. Tänkvärt är att hon säger: dock likväl äta. Tänkvärt att hon säger: hundarna. Tänkvärt att hon säger: av de smulor. Tänkvärt att hon säger: av eller ifrån; och allrasist är det tänkvärt att hon säger: deras herrars bord.

1) Först förtjänar det vår ömma eftertanke, att hon säger: Ja, Herre. Hon till och med fröjdar sig över Jesu stränga utsago om hundarna och barnen. Hon giver honom rätt. Hon håller med honom. Ja, Herre, du har alldeles rätt, säger hon, jag är en hynda. Håll mig därför. Det skrämmer mig icke.

2) Vidare säger hon: hundarna äta. En hynda är jag, det nekar jag icke; men hundarna förtära det de få. De äta upp sitt, och slösa icke bort det ringaste; ty det hava de icke råd till. Däremot ser man ofta att barnen slösar med brödet. Hunden värderar brödbetan. Barnet slösar stundom med hela kakan. Judarna hava överflöd av din nåd, Herre, och kanske de värdera den minst, just för det att de hava överflöd; lika självsvåldiga barn, som sitta och välja i brödet. Men jag stackars hedning, jag äter upp varenda nådesmula, som gives mig; jag har icke råd att spilla någon enda.

3) Än vidare förtjänar det anmärkas, att den kananeiska kvinnan säger: hundarna. Eller som det närmare översättes efter Guds Andes språk: de små hundarna. Detta giver tillkänna, huru djupt hon kände sin egen ovärdighet. Hon liknar sig vid små hundar. Jag räknar mig icke för annat, vill hon säga, än för en liten, föraktlig hund.

4) Det är ganska märkvärdigt att hon säger: av de smulor. Se, huru hjärtans ödmjuk hon är! Hon säger icke: av det bröd. Nej, det höll hon sig alltför ovärdig till att få hela brödet. Hon säger icke en gång: av de bitar. Nej; i sin andliga fattigdom håller hon sig ovärdig till hela bitar; utan hon säger: av de smulor. Denna ödmjuka själen är med smulor ganska belåten. Mer vill hon ej begära.

5) Det förtjänar betänkas, att hon säger: som falla. Hon begärer icke att själv få taga en brödsmula från bordet. Hon begärer icke heller att man skall kasta till henne en brödsmula ifrån bordet; utan hon ber endast om alla de smulorna, som falla, utan att hon tager dem, eller någon giver dem. De fallande smulorna göra annars ingen nytta, vill hon säga. Ingen samlar dem. Men jag är hedning. Jag är hjärtligen nöjd med dem. Herre, unna mig dem!

6) Än vidare bör vi giva akt på det lilla ordet: av eller ifrån, som står i kvinnans svar: "De smulor, som falla av (eller från) deras herrars bord." Hon vill härmed hava sagt: jag sitter väl icke vid ditt bord, Herre, där sitta judarna; men så är jag likväl icke långt därifrån. Jag arma hynda är granne med dina barn. Mitt land gränsar nära intill dina barns land, det judiska landet. Ack, hjälp dina barns närmaste granne!

7) Sist är det tänkvärdast att hon säger: deras herrars bord. Det vill säga: om jag får vara din hund, Herre, så bliver jag ändå icke utstött utur ditt hus; ty man behåller ju hundar också i huset. Både hundar och barn hava båda slagen sin herre. Då blir du ju ändå min Herre. Får jag ej vara min Herres barn, så får jag ändå vara din, min Herres hund. Ack, min Herre, barnen äta icke så noga upp allting, att de ej kunna låta falla en liten brödsmula under bordet, som hunden kan få. Efter sådana brödsmulor har jag länge hungrat; därför har jag nu lupit efter dig, min Herre, hela långa stunden här på landsvägen, som en liten hungrig hund. En husfader plägar understundom, sedan barnen hava ätit, kasta ett stycke bröd bort till hunden. Därpå väntar jag nu. Det vore en fattig husbonde, som icke skulle kunna föda en hund. Ack, vilken husfader låter gärna i sitt hus en hund dö av hunger?

Vart vill nu den milde Frälsaren hän? Nu har han fångat sig själv. Nu hann kvinnan honom med hans egna ord. Ack, ja, den som endast rätt kunde denna trons konst, så låter han så gärna fånga sig! Nu tog hon den himmelske brudgummens hjärta bort med detta sin tros öga och med alla de länkarna av sina suckar, som sutto så tätt bredvid varandra i hennes böns halskedja (Höga Visan 4:9). Här måtte Jesus giva sig vunnen i kampen. Han kan ej hålla sig längre; han måste svara och hjälpa. O kvinna, din tro är stor, sade han, den nådige och barmhärtige Herren. Ske dig, som du vill! O du misskundsamme Jesus, huru obegripligen djupt nedlåter du dig icke till en syndare. Varför säger du icke: Ske dig, som jag vill? Ack, varför skall du säga: Ske dig, som du vill? Ack, jo, det är din vana, milde Jesus! När själen giver sig helt och hållet i din vilja, så giver du dig tillbaka hel och hållen i hennes vilja. Då säger du: Själ, du äger mig hel och hållen. Jag skall göra allt vad du vill. Din vilja skall vara min vilja. Ske dig, som du vill. Ja, Markus lägger till, att just som kvinnan hade sagt det ordet: "Ja, Herre, dock likväl äta hundarna av de smulor, som falla av deras herrars bord", så sade Frälsaren: För detta talets skull, gack, djävulen är utgången ur din dotter (7:29). "För detta talets, eller detta ordets, skull", säger han, "med detta ödmjuka ordet har du gripit mig i mitt innersta hjärta, genom detta ordet har du, liksom med väldig hand, intagit nåden. Med detta ordet har du rivit himmelriket till dig." Kvinnan gick hem. Hennes dotter hade tillförne ingen ro haft för den orene anden; men nu fann hon henne liggande helt stilla på sängen. Den oövervinnelige Guden var övervunnen, ty hon, som med honom stridde, vågade allt.

Nu, själ! Här är något, som duger att höra på. Har du mening med din eviga salighet; är det ditt allvar att du vill bliva ryckt undan fördärvet, som ett byte; räds du för ingenting så starkt, som för att bliva fördömd, och åstundar du ingenting så gärna, som att bliva salig; vill du därjämte våga något för saligheten, så våga vad denna kananeiska kvinna vågade, våga allt. Om din ovärdighet bliver dig förekastad, så låt det icke beröva dig modet, utan håll tillgodo med denna förebråelse. Kvinnan i dagens text vann barnarätt just då hon bad om hundarätt. Det skall gå dig på samma sätt, om du fattar i Jesu hjärta med hjärtans ödmjukhet. Ack, lär dig, lär dig i Guds Andes skola denna kvinnas himmelska konst att disputera med Gud. Säg, liksom hon: Ja, Herre! till alla förebråelser för din ovärdighet. När det, i anfäktningens stund, ropar i ditt hjärta: du är en stor syndare, så säg: Ja, Herre, men du är ock en stor Frälsare, som har erlagt en stor försoning, och är full med en stor nåde. När det ropar: efter lagen är du förbannad, så säg: Ja Herre, men jag söker min välsignelse i evangelium. När det ropar: du är en fördömd människa, så säg: Ja, Herre, men du är Saliggöraren. Alla fördömde dig Långfredagsnatten, och sade, att du är saker till döden, på det jag skall slippa till att bliva fördömd. När det ropar: Gud är rättfärdig, han måste straffa dig, så säg: Ja, Herre, men han straffar icke två gånger, han begär icke betalning två gånger. Han är betald en gång, då du, o Jesus, straffades för mig på korset. När det ropar: dina synder äro alltför stora, så säg: Ja, Herre, men jag vet något som är än större, och det är din barmhärtighet. När det ropar: dina synder äro alltför många, så säg: Ja, Herre, visst äro de många, ja, flera än sanden i havet; men de förlåtelserna, som ligga hos dig förvarade, äro dock långt flera. När det ropar: dina synder äro alltför långvariga, du har syndat för länge, så säg: Ja, Herre, men din barmhärtighet har varat och varar mycket längre, ty den varar från evighet till evighet.

Ja, du kämpande själ, vill du vara rätt säker om att övervinna Jesus, så stig ned från alla förmenta höjder i en djup andans fattigdom. Lägg dig, som den ödmjukaste hund, tätt intill nådens bord. Begär icke hela nådebrödet; begär icke bitar en gång; utan var nöjd med nådesmulor. Du är ju ovärdig det bröd du äter, ovärdig den dryck du dricker, ovärdig att gå på jorden, ovärdig att vederkvickas av luften, ovärdig att värmas av elden, ovärdig att läskas av vattnet, ovärdig att lysas av solen, och än mer ovärdig är du att få nåd i tiden, och bliva salig i evigheten. Du må således gärna likna dig vid en liten ovärdig hund. Men kryp i denna känsla till nådebordet. Gack Frälsaren i hamn och häl, som hunden går efter sin Herre. Slutligen vinner du. Det sker dig, som du vill. Allenast våga allt för din eviga salighet.

Allt skall vågas. Men är icke det obeskrivligen väckande, kan icke det försätta den tanklösaste själ i största efterranke, kan det icke förstöra den djupaste syndasömn, kan det icke ingjuta ett kväljande bekymmer i den mest allvarlige Guds vän, att en människa, som för sin eviga salighet vågar allt, bliver likafullt med plats salig? Detta är det andra, som i vår första predikodel skall övervägas.

Petrus har sagt, att den rättfärdige bliver med plats salig, och Guds Ande ingav honom, att han skulle skriva så. Den rättfärdige bliver med plats salig: det är så mycket sagt: med knappaste nöd bliver han salig; det är icke mer, än att han bliver salig; så att när han salig bliver, så faller han själv i förundran över att han kunde bliva det. Så hava vi ju hört i dag, att det gick med den kananeiska kvinnan. Hon fick äntligen hjälp, men det var med plats, det var ju med knappaste nöd; hela långa stunden såg det ju ut, som skulle hon icke hava blivit hulpen. Hon kämpade, men det såg förtvivlat ut, huru det skulle gå med segern. Hon bad, men länge tecknade det sig icke till någon bönhörelse. Hon brottades med den oskapade Ängeln, och det syntes, som han ej ville giva sig vunnen. Hon försökte allt, sökande, förlägenhet, dristighet, ödmjukhet, bön och kanhända tårar; men det syntes, som om hon vågade allt förgäves, och hennes röst till Jesus fåfängt hävdes. Ack, man har stora skäl till att säga, att hon blev hulpen, men det skedde med plats. Det går så till den dag i dag är, när en nådelös själ skall vinna Guds nåd, när en oomvänd syndare skall bliva omvänd, när ett bedrövat hjärta skall bliva tröstat; när den som plågas av tvivel, skall hinna till förtröstan; när en omvänd människa skall komma igenom denna usla världen, få ett gott slut, och bliva för en hel evighet salig. Den som detta erfarit, han vet att ingen kommer till tro utan ånger; han vet att ingen får hugsvalelse utan bedrövelse; han vet att ingen vinner andlig seger utan föregången kamp; han vet att bättringens port är trång, och helgelsens väg är smal; ja, han vet att det går med stor plats hela vägen igenom. Med plats kan Gud väcka dig, när du somnat rätt hårt in i din syndasömn. Med plats kan det stenhjärtat, som du har av naturen, bliva krossat av lagens hammare. Med plats bliver synden rätt bitter och vämjelig för dig. Med plats kunna rätt botfärdiga bättringstårar pressas utur dina torra ögon. Med plats övervinner nåden dina tvivelsmål, när själanöden är rätt stor. Med plats vågar du i den första ångesten tro, att Gud kan vara en syndare, så stor som du är, nådig. Med plats hinner du igenom alla svårigheter i nådaståndet, sedan nåden är vunnen. Dagligen strider du med satan, och du segrar med plats. Dagligen ligger du i fält mot köttet, och du vinner med plats. Dagligen kämpar du emot den arga världen, och segern bliver din, men det sker med plats. Till slut kommer du i mörkrets dal, i satans kamp och dödens kval. Nu gäller det. Nu är saligheten starkt i fråga. Nu kommer det an på goda vapen, och god stridsman. Tappar du då, så är det tappat för hela den långa evigheten. Ack, när hjärtat bultar och slår, när dödssvetten tränger sig ut på din panna, när det stora bandet mellan kropp och själ håller på att upplösas, då bliver den med sin Gud välbekanta själen salig, men det är icke mer. Hon bliver salig med plats; så att, bliver du så lycklig, käre åhörare, att du en gång kommer in i himmelen, så får du säkert säga: O du mildaste Gud! Huru kom jag hit? Är denne store arme syndaren kommen in i himmelen? Är jag här? Är detta himlen? Huru kom jag till detta hem? Luft och sol och stjärnors skara, huru genomflög jag dem? Ack, hit är jag kommen med plats, med största plats.

Men bevare mig Gud, kunde nu någon redligt nådesökande och omvänd själ tänka, förehåller det sig så med salighetens vinnande, så kanhända jag bliver aldrig salig. Kanhända ingen bättring hjälper. Kanhända ingen flit i bönen, ingen noggrannhet i vaksamheten, ingen trägenhet i tron, ingen iver i helgelsen, kanhända detta icke hjälper, efter jag hörer, att man bliver salig med plats. Härpå svaras: Jo, Gud ske lov, allvarliga själ, detta hjälper visst. Du skall endast rätt förstå Petri ord. Petrus säger icke, att den rättfärdige bliver icke salig, men han lägger endast till, att det sker med plats. Våga du allenast allt för din eviga salighet. Sök, bed, ropa, klappa, kämpa, och släpp icke Jesus intill din sista stund. Vet sedan till din tröst, att du bliver salig, men kom också ihåg till din väckning, att du bliver salig med plats.

När nu det är och bliver en gudomlig sanning, att den bliver med plats salig, som för sin eviga salighet vågar allt, så faller av sig självt, att jag kan ej annat, än fråga: Huru skall det gå med den som vågar för litet? Denna fråga kommer nu att övervägas i predikans


ANDRA DEL:

Vem vågar för litet för sin eviga salighet? Detta skall först besvaras. O, min Gud, deras antal, som vågar för litet, är större än mången tror. Den som icke vågar allt, han vågar antingen intet, eller för litet. Jag kan väl icke neka, att litet är något. Det skall ändå vara bättre, än våga intet. Men vad vill det hjälpa, när saligheten är förspilld, så framt icke allt, allt bliver vågat? När jag ropar: Själ! vad vågar du för din eviga salighet? så kommer en fram, och säger: jag skall våga en daglig morgon- och aftonbön på min salighet. Jag skall aldrig lägga mig någon afton, och aldrig stiga upp någon morgon, då jag ej skall göra min bön till Gud. Det vill jag våga på min salighet. Härpå svarar jag: Morgon- och aftonbön är visst icke till att klandra; men vill du icke våga mer, så vågar du för litet på saligheten. Och dessutom kan din morgon- och aftonbön vara en tom ceremoni, ett löst vaneverk, en skrymtares munpladder, ett tal utan hjärta, utan andakt, utan allvar, ja, det är mycket möjligt, att du endast ville göra Gud ifrån dig med dessa andliga visiter på ett visst klockslag, så att han skall sedan se igenom finger med hela ditt köttsliga sinne, allenast du har läst upp några böneformulärer till honom morgon och afton. Nej, nej, du blinda själ, detta är för litet. Mer vill det till, om du vill tänka på att bliva salig.

När jag ropar: Själ! vad vågar du för din eviga salighet? så kommer en annan fram, och säger: jag skall våga en flitig kyrkogång på min salighet. Så länge jag förmår, så skall jag aldrig försumma att infinna mig i templet för att höra Herrans ord. Det vågar jag för att bliva salig. Härpå svarar jag: det är visserligen eftertänksamt, att du flitigt besöker det stället, där den levande Gudens ord förkunnas. Men tror du detta vara nog till saligheten, så misstager du dig förskräckligen; och vill du icke våga mer på himmelen, än kyrkogång, så vågar du för litet; ty det kommer ju ej blott därpå an, att du går i kyrkan, utan därpå kommer det an, med vad andakt du är där, om ditt samvete blivit bevekt där, och om ditt hjärta blivit ödmjukt där, om din själ har blivit förändrad där, och om det hörda ordet har fått bevisa sin verkan till din fulla omvändelse.

När jag ropar: Själ! vad vågar du för din eviga salighet? så kommer den fjärde fram, och säger: jag vågar en dygdig och anständig vandel på min salighet. Jag skall vakta mig för alla grova och uppenbara laster. Jag skall beflita mig om alla medborgerliga dygder. Jag skall aldrig bedraga någon människa, aldrig förleda någon, aldrig göra någon orätt. Jag skall aldrig såra någon människas goda namn och rykte med min tunga. Jag skall visa medlidande och hjälpsamhet mot fattigt och nödställt folk. Har jag mycket, så skall jag giva rikligen; har jag litet, så skall jag giva av det lilla med gott hjärta. Och när jag detta gör, så tänker jag att saligheten måtte väl till slutet icke slå mig felt. Härtill svarar jag: o, du arma själ, nog hörer jag, att du vågar något på saligheten, men ack, du vågar för litet. En ärbar och anständig vandel bör visserligen vara, och den iakttages ock av varje omvänd själ. Men den ensamt, och intet mer, är icke tillräcklig för en själ, som ärnar sig åt himmelen. Fariseerna levde ock dygdigt och anständigt, men det var ock icke mer. Drickekaret och fatet var endast rent utantill, men det, som invärtes var, det var dock fullt med all orenlighet. Nej; mer får du våga på himmel och salighet, så framt du vill komma därin. En hyfsad yta är för litet. Den helige Guden fordrar mer.

Ja, jag giver dig själv, o syndare, tid att betänka huru det skall kunna gå med dig, när du vill våga så litet på en evig salighet. Ack, räddas den med knappaste nöd, som vågar allt, så är det tydligt, att den kan ingen salighet hava till att vänta, som vågar för litet!

Men vad skola vi då säga om den människan, som vågar intet? Huru skall det gå med den? Detta är den sista frågan i denna predikans


TREDJE OCH SISTA DEL:

Ja, det är väl fråga värt: huru skall det gå med den? När den bedjande, ropande, kämpande och efter Jesus förlägna kananeiska kvinnan, vars hjärtrörande exempel har blivit oss idag föreställt, med plats blev bönhörd, huru skall det då gå med den som icke beder, icke ropar, icke kämpar och haver ingen förlägenhet efter Jesus? - Här giver jag mig i samtal med den säkra, den sorglösa världen. Här vill jag tala något med dig, som var dag arbetar på din fördömelse, men likväl söver dig med det hoppet, att du skall kunna bliva salig. Jag vill fråga dig, i Herrens namn, huru du, i denna olyckliga belägenhet till din själ, kan hava så förblindade tankar. Ja, du säkra värld, jag vill fråga dig: När den bliver med plats salig, som med stor förlägenhet söker sin Frälsare genom natt och dag, ja, söker så träget, att Jesu fördöljande för själen kan icke kväva dess ivriga sökande, huru skall det då gå med den som aldrig söker, varken med stor eller liten förlägenhet?

När den bliver med plats salig, som utan återvändo ropar och beder om det stora förbarmandet i himmelen, ja, beder, fast Jesus i början tyckes icke svara ett ord; huru skall det då gå med den, som beder aldrig, som har levat många år i världen, och kanhända aldrig uppsänt en enda bön till Gud?

När den bliver med plats salig, som kämpar sig igenom svåra inkast och förskräckande inskjutelser om sin eviga utkorelse; huru skall det då gå med den, som tänker på ingenting i hela salighetens ärende, och är liknöjd vad han är, om han är utkorad eller förkastad?

När den bliver med plats salig, som är ihärdig att bedja om nåd, ehuru han känner förebråelser för sin stora ovärdighet; huru skall det då gå med den, som aldrig talar ett ord med Gud i bönen, oaktat han står så långt ifrån nåden, som himmel och helvetet äro belägna ifrån varandra?

När den bliver med plats salig, som i ett vaket samvete tydligen ser och innerligen förskräckes för sin fattiga själs stora fara; huru skall det då gå med den, som ofta väckes av Gud, men aldrig vill vakna, utan sover och drömmer om himmel och salighet och mitt i faran tror ingen fara vara å färde?

När den blir med plats salig, som har Davids förkrossade hjärta, och fäller Petri strida tårar över sina begångna synder; huru skall det då gå med den, som aldrig känt och aldrig vill veta av någon ånger och sorg över synden, utan anser kanhända syndasorgen vara onödiga griller och fantasier?

När den bliver med plats salig, som tränger sig genom förnuftets inkast, genom köttets klemighet, genom världens anstötar, genom allt, genom allt fram till nådastolen, och tänker: här gäller dö, eller vinna. Jag måste frälsas om jag ock skall dö vid Jesu fötter, och giva upp min anda mitt i bönen. Bliver den redliga kämpen för nåden och kronan med plats salig; huru skall det då gå med den, som varken frågar efter nåd eller nådastol, utan i all sin livstid föraktar nåden, och vänder ryggen till nådastolen?

När den bliver med plats salig, som strider emot synden, och är fruktsam i alla goda gärningar; huru skall det då gå med den, som är syndens vän, och utövar onda gärningar? O, min evige Gud, huru går det med alla dessa i döden, i uppståndelse, i domen och i evigheten?

Ack det är lätt till att veta. När den rättfärdige bliver salig med plats, så att det är tydligt att den ogudaktige bliver aldrig salig. När den vakna själen bliver salig med plats, så är det tydligt att den sovande syndaren bliver aldrig salig. När den himmelskt sinnade bliver salig med plats, så är det tydligt att jordträlen bliver aldrig salig. Ack visste du, du säkra värld, vad din frid tillhörde; så vorde du detta visserligen i denna din dag betänkande: men det är fördolt för dina ögon (Luk. 10:42).


AVSLUTNING:

Nå, jag hade rest till denna stad, till denna min uppfostringsstad, i en lycklig stund; jag hade stigit upp på denna predikstol på en välsignad nådetimma; ja, varken I eller jag hade orsak att ångra denna predikan: om jag hade nu kunnat på denna söndag någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga av dem.

Om den kananeiska kvinnan hava vi nu hört en hel predikan. Gud give här hade varit någon så andäktig åhörare, att Jesus snart måtte få orsak att säga till någon kvinna ibland oss: O kvinna, din tro är stor och till någon man: O man, din tro är stor! Gud give, att den kananeiska kvinnan i evangeliet idag kunde få många likar här i staden bland både män och kvinnor, bland både unga och gamla! Gud give, att här bleve många, som kämpade så som hon; många som bådo som hon; många som höllo Frälsaren fast i samma böneiver som hon, och många som kommo så säkert in i himmelen, som jag är säker på att hon är det i denna stund, och bliver där i all evighet! I ären mina bröder, mitt ben och mitt kött; vi viljen I vara de sista till att kämpa för kronan, som den kananeiska kvinnan kämpade för?

O, du mitt älskade uppfostringsfolk: Ack, vilken seger Guds kyrka finge; ack, vilken ångest satan finge; ack, vilken jämmer hans ände finge; ack, vilken fröjd Guds änglar finge; ack, vilken ro då själen finge; ack, vilken evig fröjd du finge; ack, vilken glädje Jesus finge; ja, ack, vilken dag du finge; ack, vilken salig andra Söndag i Fastan du finge: om du gåve nåden rum detta ögonblick!

Amen.