Andra söndagen efter Påsk - Kristus den gode Herden och trognaste Själasörjaren

Giv mig, min son, ditt hjärta! Är det icke Guds röst som ropar? Och klokheten låter höra sig. Offentligt vid vägen och på gatan står den; vid stadsporten står den och ropar: Giv mig, min son, ditt hjärta! (Ords. 23:26). Så säger, så beder Salomo, den visaste bland fornvärldens konungar, men icke å egna, utan å Guds vägnar. Gud är den Fader, som talar till oss såsom barn: Giv mig, min son, ditt hjärta!

Ack ja, min Gud! Åt vem skulle vi hellre giva vårt hjärta, än åt dig? Det är ju redan dina händers verk, din egendom, din tillhörighet; du har ju själv skapat det. Och var skulle det väl även bliva bättre bevarat, än i dina händer? Är vårt hjärta i elaka människors händer, i satans våld, o, då står det illa till! Men lämna vi det i Guds hand, och låta det regeras av Guds Ande, då hava vi det väl förvarat.

Gud fordrar icke av oss tjugotvå tusen oxar, och ett hundratjugotusen får, som Salomo offrade vid sitt nybyggda tempels invigning, utan han begär blott vårt hjärta. Hjärtat betecknar alla mänskliga själens krafter, men isynnerhet viljan. Ty alldenstund i hjärtat alla livsandar tillredas, och från detsamma utdelas i hela människokroppen, där de åstadkomma allt vad man vill, önskar, åtrår, förkastar, hatar m.m., har den heliga Skrift betjänat sig av detta enkla ord för att därmed utmärka människans alla böjelser, begär och vilja.

När därför den himmelske Fadern säger: Giv mig, min son, ditt hjärta! så fordrar han vår själ, vår vilja, vår kärlek. Dessa skola vi så giva honom, att vår själ följer hans underbara ingivelser i allting, att vår vilja fullkomligt underkastar sig hans vilja, och att vår kärlek endast och allenast kvarbliver vid honom.

[---]

Av kärlek framställer han sig i dagens heliga Evangelium som den gode herden, vilken låter sitt liv för fåren, som den herden, vilken känner sina får, förer dem, betar och vårdar dem, samt så vaktar dem att vargen icke kan taga eller skingra dem. Billigt bör var människa vara sin egen själasörjare, och detta vara hennes förnämsta omsorg, att icke taga skada till sin själ. Dock är det icke med vår sorg tillfyllest, om icke den sörjer för oss, som har sagt: Mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5). Och se, han vakar för våra själar, och är beredd att hämta dem ur fördärvet. Denna hans omätliga kärlek böra vi även tacksamt erkänna, och det är denna kärlek som jag, genom Guds nåd, ämnar taga till ämne för vår andakt i dag. Fader vår...

Evangelium Joh. 10:11-16

Kristus, den gode Herden och trognaste själasörjaren.

1) Huru han giver oss sitt hjärta; och

2) Huru vi böra giva honom vårt hjärta igen.

Du fridens Gud, som ur dödens boningar till oss återbragt den stora Herden, genom det eviga Testamentets blod, vår Herre Jesus Kristus; skapa i oss ett rent hjärta, och giv oss en ny viss Ande; bibehåll våra hjärtan vid det enda, att vi frukta hans namn, att hans trogna vård om våra själar icke måtte gå förlorad! Amen.

Första delen.

Dem, som Gud kallat till predikoämbetet, att vara rätta Herrens präster, har han ingen ringa börda pålagt, i det han gjort dem till själasörjare. Salig är den tjänare, som Herren i detta kall finner trogen. Sannerligen, säger jag eder, han skall sätta honom över allt det han äger. (Luk. 12:43-44).

Vi hava, såsom Guds tjänare, följaktligen även det stora, det viktiga åtagandet, att göra reda för vårt uppdrag, och måtte detta redovisandet så utfalla, att vi av den store överherden få detta hedrande och tröstande intyg: Du har varit en god herde! Du har väl skött och vårdat de dig ombetrodda fåren.

I detta svåra kall hava vi Kristus till förebild. VI finna honom redan som lärling och yngling förmanande dem, som avhörde hans läror, att de skulle lära av honom, ty han var ödmjuk av hjärtat (Matt. 11:29).

Under övervägande härav torde någon tänka: då Kristus är ödmjuk av hjärtat, huru kan han då så berömma sig själv av att vara en god, mäktig och öm herde? Knuten är lätt löst. Den stoltes beröm ur egen mun luktar illa, emedan han däruti intet annat söker än eget rosande, och emedan han talar högt för att bliva hörd och högt ansedd; men den ödmjukes självberöm låter sig därför väl höras emedan han däruti ingenting söker, än vad andra kunna fördraga, och uppräknar sin förtjänst i den avsikt, att därför tacka Gud och förbättra sin nästa. Av ingen annan orsak talar Kristus här så mycket om sin trohet som herde, än den, att vi arma förskingrade får måtte hysa desto större förtroende till hans ledning och taga till honom vår tillflykt.

Han har i den heliga Skrift många behagliga namn, under vilka han sig för oss uppenbarar; men i intet finnes mera tröst än i detta, att han är en god herde. Han heter vår broder, vår brudgum, vår konung. Alla dessa namn äro icke utan kärlek, men också icke heller utan sorg och fruktan. Ty bröder äro ofta närmare besläktade genom blodet än modet, eller sinnet. Huru ofta låter icke en brudgum sin brud sitta i elände och söker en annan i sin glädjeyrsel? Att umgås med konungar och stora herrar är ofta farligt. Den, som kommer för nära elden, bränner sig, och fryser, om han kommer för långt ifrån den. Blir någon allt för högt uppsatt, så måste han hava ett gott huvud, om han icke skall få svindel, och dimpa ned. Blir någon däremot alltför mycket tillbakasatt, så oroar sig hans hjärta däröver, att han måste se alla kliva framom honom.

Men i namnet en god herde är ingen bokstav, som icke ingiver oss en god förhoppning. Herden vredgas icke över sina får, utan har gott tålamod med dem. Han för de friska på gott bete, han bär de svaga, han helar de sjuka, och sköter dem alla lika ömt. En sådan är vår Frälsare, den gode Herden, den trognaste Själasörjaren.

Låter det sorgligt och klagande, när var och en ibland oss måste säga med David (Psalt. 119:176): "Jag är som ett förlorat, vilsefarande får!", så är det desto tröstligare att överherden Jesus är kommen i världen att uppsöka och saliggöra det, som förtappat var. Vänd åter, vänd åter, du i världens lustar och nöjen förvillade, förtappade får! Här är den gode herden, som ingenting äger, varav han icke gör dig delaktig. Jorden har han redan givit dig, och himmelen har han redan lovat dig. På jorden har han underlagt allt dina fötter; ja, sol och måne, vindar och regn, sommar och vinter tjänar dig! Fordrar du ännu mer av din herde? Han, som utgivit sig själv för dig, skall ingenting dig förneka.

"Jag är", säger han, "den gode herden; en god herde låter sitt liv för fåren." Vem är, utom honom, en så god herde, att han vill dö för sin hjord? Världen är full av legoherdar, som blott avse egen vinning, och icke vakta hjordarna; utan då de se ulven komma, fly de och lämna dem i sticket. O avgudaherdar, som hjorden övergiva, svärdet komme över deras arm, och uppå deras högra öga; deras arm borttvine, och deras högra öga varde mörkt (Sak. 11:17).

Huru troget har icke Kristus däremot sörjt för våra själar, då han för dem uppoffrat sitt liv? Han såg de blödande fåren; hans kärlek helade deras sår. Han såg de sjuka och döende får; av kärlek dör han, på det de måtte få leva och hava nog. Vem har sålt, gripit och överlämnat Frälsaren? Vem, utom kärleken till oss? Vem har krönt honom med törnen och gisslat honom med skorpioner? Hans kärlek. Vem har fäst honom vid korset? Vem iskänkt för honom galla? Vem har nedsänkt honom i graven? Hans kärlek till sina får; ty alla hans fiender hade aldrig kunnat tvinga honom till vad hans kärlek, hans frivilliga kärlek för oss gjorde.

"Jag låter", säger han, "mitt liv för fåren." Ingen tager det ifrån mig, utan jag låter det av mig själv; jag haver makt att låta det, och jag har även makt att taga det igen. Andra människor måste dö; men Kristus har velat dö. Efter han ingen synd hade, så hade ej heller döden någon makt över honom, så vida han ej själv ville giva sig i dess våld, och detta var vad han frivilligt gjorde. Annars är herdens död även fårens död; ty när herden är borta, så kan ulven desto lättare bortrycka och förskingra den. Men Kristi död är liv för hans får; ty han är icke så död, att han förblivit död, utan han dog för att åter uppstå och för att införa till oss ett evinnerligt liv. Därför sörjer han icke blott i allmänhet för sin hjord, utan ock för varje får särskilt, att intet måtte förtappat varda. "Jag känner mina", säger han, "liksom jag känner Fadern." Liksom Fadern igenkände den gode Son, i vilken han hade ett gott behag, så igenkänner ock Jesus de sina, vilka han anför för sina får, sina utvalda, ja, såsom lemmar av hans kropp, älskar dem hjärtligen och har sitt välbehag i dem.

I samma förstånd säger David i Psalt. 1:6: Herren känner de rättfärdigas väg, men de orättfärdigas väg förgås. Herren känner väl även de gudlösas väg, men så, att han finner misshag därtill och vill icke se dem: däremot känner han de gudaktigas väg så, att han befrämjar den, styrker och leder dem, som därpå vandra, och framhjälper dem till målet. En så trogen, så öm själasörjare är Jesus Kristus, vår herde, vår Frälsare.

Men vad säger Jesus vidare i dagens Evangelium: Jag haver och andra får, som icke äro av detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst: och det skall varda ett fårahus och en herde. Härmed syftar Frälsaren på hedningarnas omvändelse, vilka före hans ankomst voro främlingar i Israel, utan delaktighet i dess samfund och Testamentets löften om frälsning och salighet genom Messias. Mosaiska ceremonialiska lagen utgjorde en oöverstiglig skiljemur mellan judar och hedningar. Ja, fiendskapen, hatet och bitterheten voro så stora, och gingo så långt, att även de av judarna, som omvände sig, icke kunde kväva dem. De förebrådde ju Petrus därför, att han hade umgåtts med hövitsmannen Kornelius och ätit hos honom (Apg. 1:2-3). Hedningarnas omvändelse var judarnas minsta bekymmer, och om fariseerna då och då, av ärelystnad eller annan orsak, befattade sig med sådant, så var det blott en ganska otjänlig omvändelse, i det de av ett avgrundsbarn gjort tvenne, dubbelt mer än de voro själva (Matt. 25:15).

Men desto större var vår Herre Jesu Kristi nåd, vilken förde dessa förtappade får till sitt fårahus, det är till sin kyrka och församling, och sålunda genom Evangelii predikan dem omvände, att numera även judar och hedningar utgöra en hjord, vilkas gemensamme herde Kristus är. Den hårda tjänstetid, som Jakob i hela sju år förrättade hos Laban medelst vaktande av dennes får, blev honom av Gud så rikligen vedergälld, att han på sin återfärd kunde säga: Nu är jag till två skaror vorden (1 Mos. 32:10). Likaledes har ock vår Frälsare för sitt svåra bemödande, för sina många sår, blivit så välsignad, att han vunnit tvenne skaror, tvenne flockar, i det han förenat judar och hedningar i en församling och blivit bådas herde. Denna församling förökar han stundligen, och vinner dagligen flera själar genom sitt Evangelium, dem han omvänder och till sig förer. O, vilken god Herde, vilken trogen Själasörjare, som med så stor, så innerlig kärlek vänt sitt hjärta till oss!

Ack, haven honom kär,
vår själavän han är,
så ädel, hög och präktig,
så väldig, stark och mäktig;
han kan vår själ försvara,
och i sin hand bevara.


Senare delen.

Låtom oss nu se till, huru vi måste giva honom vårt hjärta igen: Först måste vi använda vårt förstånd till hans kännedom, ty Kristus säger: Jag känner mina, liksom min Fader känner mig, och jag känner Fadern. Väl är vår kunskap om Kristus icke så fullkomlig, som hans om Fadern; ty vad vi veta är ringa. Likväl, fast vårt förstånd icke hinner utforska Jesu gudomliga väsende och att fullkomligt uppfatta alla detsammas hemligheter, har han i sitt ord för oss uppenbarat vad vi hava av nöden att därom veta. Dagliga erfarenheter lär oss, huru god och mild han är emot oss syndare; hela skapelsen ådagalägger hans välgärningar; och hans styrelse och försyn visa, huru väl han med oss menar.

Vi hava icke fått denna världens anda, utan den anda, som är av Gud, att vi veta kunna vad oss av Gud givet är. Det är en stor Guds välgärning, att vi hava undfått en förnuftig själ, därför är det ock billigt att vi därför använde allt vårt förstånd att förvärva oss en rätt kännedom av Gud och den han sänt haver, att icke han må nödgas över oss klaga med profeten Esaias: En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet (kap. 1:3). I sanning är då en oärd bonde, som i sitt hjärtas enfaldighet ödmjukt vördar och tillbeder sin Skapare; långt förståndigare än den lärde, som icke tror på Gud, utan vill bevisa sin skarpsinnighet därutinnan, att han bemödar sig utplåna ur sitt hjärta den Guds kännedom, som honom medfödd blivit. En vis berömme sig intet av sin vishet; en stark berömme sig inte av sin starkhet; en rik berömme sig inte av sin rikedom; utan dne, som sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden; ty sådant behagar mig, säger Herren (Jer. 9:23-24).

Men det är icke nog, att vi känna Gud med förståndet: vi måste även underkasta honom vårt hjärta och vår vilja, samt av all vår själ honom hörsamma. Ordet höra, som Frälsaren i dagens text brukar, betyder i grundspråket både höra och lyssna till, höra med all uppmärksamhet. Liksom fåren följa sin herde, så måste vi kristna även följa vår trogne Själasörjare. Därför har han offentligen framställt sitt efterdöme i vårt Evangelium; att därigenom lära oss vad vår frid tillhör. Hans levnad är vår vägvisare, och hans gärningar vår själs ledare. Dessa måste vi troget följa. Om ett får vill följa sin herde, måste det trampa i hans fotspår för att undvika alla irrvägar; och skall en kristen följa sin Frälsare, måste han aldrig samtycka till någon uppsåtlig synd. Går fåret ur vägen och förlorar stigen, så blir det lätt ulvens rov: avviker en kristen från sin Frälsare, så står satan strax tillreds att anamma honom.

Gör man sig därför nu denna fråga: Huru skall en människa sin väg ostraffliga gå? Så finns därpå intet annat bättre svar, än detta: När hon ställer Frälsaren till förebild för sin vandel och icke från vägen avviker varken till höger eller vänster. Våra ögon äro ännu förmökrade; men vi hava dock sett nog för att erkänna Jesu makt och nåd i våra hjärtan, blott vi inrymme dem åt hans inneboende; och vi hava även sett nog för att i tro och ödmjukhet tillägna oss hans försonings förtjänst; och vem skulle vi väl hellre vilja giva vårt hjärta, än honom, den trogne Herden, den trognaste Själasörjaren?

Trogen är Herren, och i honom är intet ont. O, att vi blott menade troget även med honom, undveko det onda, alldeles överlämnade oss åt honom, och aldrig uraktläto vad han i Jer. 51:45 oss bjuder: Var och en undsätte sin själ för Herrens grymma vrede. Huru sker detta? Jo, när vi överlämna den i Guds hand, och give vårt hjärta åt honom, som så kärleksfullt givit oss sitt. Honom böra vi därför uppoffra hela vårt liv, och hans namn beständigt prisa och lovsjunga, vad än världen därom må tro och döma; ty den gudaktige lyssnar icke till världens omdöme, utan till Guds vilja och ära. Då få vi av Kristi mun höra de ljuva orden: "Jag känner de mina."

O, kära själ, du som hör denna röst, betänk då Syraks varning: "Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjäna icke Gud med ett falskt hjärta." (1:36). Ty den rättfärdige Guden utforskar och känner dig: han prövar hjärtan och rannsakar njurarna. Vi hycklar du, syndiga människa? Menar du, att du kan förblinda ögonen på den allseende Guden? Han känner de sina, och om du än tvådde dig med lut, och toge där mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger Herren. Ty min ögon se uppå alla deras vägar, att de icke skola kunna gömma sig för mig, och deras missgärning är för min ögon ofördold (Jer. 2:22; 16:17). Vad hjälper det dig väl, om du ställer dig än så rättfärdig och yttre tillpyntad inför världen, då den evige Guden, som känner ditt hjärta, vet att det är elakt och befläckat med synd? Ve eder, I skrymtare, som ären lika de gravar, som utantill äro vitmenade, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro de fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd (Matt. 23:27-28). I ären de, som gören eder själva rättfärdiga för människor, men Gud vet edra hjärtan; ty det som för människor högt är, det stygges Gud vid (Luk. 16:15).

Därför, väl den människa, som kan oförskräckt säga med Hiskia: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat haver uti sanningen med fullkomligt hjärta, och haver gjort vad dig täckt varit (Jes. 38:3). Väl den, som kan med Petrus tröstligen åberopa Kristi allvetenhet, och på hans fråga: älskar du mig? giva detta svar: Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig (Joh. 21:17). Därför, min kristen! Så ofta en ond tanke uppstår hos dig, så kom ihåg att Gud känner de sina och allt, även dina hemligaste tankar. Blygs att tänka inför Gud, vad du blyges över inför människor att uppriktigt tillstå. Gör och tala intet i hemlighet, som du icke vågar offentligen göra och tala inför alla människor; ty Gud ser in i det dolda och utforskar allting, så att ingen tanke uppstiger i din själ, intet ord svävar på din tunga, och ingen föresats tilldanas i hela din levnad, som ha icke vet och känner.

Men har du ett gott samvete, så gläd dig; ty Kristus, din trogne herde, känner dig, och den, som känner dig, älskar dig. Han känner de tankar, du hyser om honom, och ser dem från fjärran, innan de uppstodo i ditt hjärta. Han känner dina tårar, och ser dem långt ifrån, innan de ännu komma fram i dina ögon. Han känner din lycka och olycka, och ser båda från fjärran, innan någondera drabbade dig. Är du ett fattigt, förhungrat får, som världen icke vill vidkännas, o, trösta dig! Herren känner de sina. Är du så föraktad, att dina egna vänner, och de vilka du förut gjort gott, icke vilja känna dig - så trösta dig; Herren känner de sina. Vad bekymrar det oss, om tjänarna icke känna oss, om vi endast stå i gott förstånd med Gud? Det är oss en ringa ting att dömas av människorna och att av dem smädas och misshandlas. Här äro vi de förborgade, ty vårt liv är förborgat i Kristus med Gud, men när edert liv Kristus uppenbarad varder, då varder I ock uppenbarade med honom i herrligheten (Kol. 3:3). Här äro vi såsom främmande, och vad bekymrar det väl en främling, om man på hans färd känner honom, eller icke? I sitt fädernesland bliver han nog känd, om något gott är hos honom. Här äro vi i denna världen såsom främlingar: om få eller många där känna oss, gör oss lika mycket. Om vi där endast uppföra oss så, att vi däruppe, i vårt rätta fädernesland bliva väl emottagna, så kunna vi vara nöjda. Vad kan vara oss gladare, än Jesu ord: Fröjder eder, att edra namn äro skrivna i himmelen (Luk. 10:20)!

O, ve de getter, till vilka Herren Jesus måste säga: Jag känner eder icke! Väl åter de får, om vilka han säger: Jag känner de mina, ty deras namn äro skrivna i himmelen. Jakob kände de får för sina, som voro spräckliga och fläckiga (1 Mos. 30:32), och Kristus skulle icke känna sina, som han besprängt med sitt blod och med sitt korstecken betecknat! Känner han oss nu för de sina, så tron ej att han skulle låta oss något fattas. Var och en sörjer för sitt, och Kristus skulle icke göra det, utan förgäta de sina? Bort det! Så länge denne gode Herde, denne trogne Själasörjare vakar, vaktar, vårdar och leder oss, kunna vi trygga gå vår bana, trots ulvens list och djävulens snaror; ty hans stav skyddar och hans mäktiga arm försvarar den honom så dyrbara hjorden.

Värda åhörare. Vare det nu vårt ivrigaste bemödande, vår heligaste föresats att bereda oss värdiga till denna Jesu Kristi nåd och omsorg för oss arma syndare. Vandren alltid i den gode Herdens fotspår! Bedjen Gud om bistånd att undvika ulvens, det är djävulens, världens och köttets stämplingar emot vårt timliga och eviga väl, och att med en ostrafflig vandel och ädla handlingar alltid nalkas honom, den gode Herden och den trognaste Själasörjaren, i det fasta uppsåt att aldrig vika ur den väg, varpå han för och ledsagar de sina! Ja, måtte vi, älskade vänner, alltid med tillförsikt kunna säga var för sig:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter:
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från din kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Det Gud alla nådeligen förläne för den gode Herdens, den dyre Frälsarens Jesu Kristi skull! Amen.