Kristi Himmelsfärds dag - Ett samvetsförhör

Du snöda värld, farväl!

Till himlen far min själ.

Väl den människa, som med en sann erfarenhet kan säga dessa ord i livet och i dödens stund! Ve den människa, som har ett så slaget, ett så anklagande samvete, att hon icke kan säga dem! Ack, själ, vem kan beskriva din salighet, om du i din sista timme med en gudomlig övertygelse kan säga: Nu tager jag avsked med hela världen, och jag har Guds Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att min fattiga själ far till himmelen.

Ack, själ, vem kan beskriva din olycka, om du i din sista timme är oberedd till döden och domen; ty då måste du med förskräckelse säga: Du snöda värld, farväl! Till helvetet far min själ. O, att du blev så häpen och bestört över ditt själstillstånd, då du detta hör, så att du skyndade dig och gjorde bättring på denna nådens dag!

Egentligen handla dock våra ingångsord om den sinnesförfattning, varuti en människa kommer, när hon har genomgått den första bättringen, och varuti hon sedan beständigt står under sin dagliga bättring. Den som skall kunna taga ett glatt avsked med världen i döden, han skall hava tagit avsked med henne i bättringen. Den, vars själ skall fara till himmelen i döden, hans själ måste förut dagligen hava farit till himmelen i ett himmelskt sinne; och vet du icke, vad denna dagliga himmelsfärden vill säga, så far du till helvetet och icke till himmelen, när klockan slår sista slaget, och du träder in i evigheten.

O, jag beder dig, giv dig ingen ro, förrän din uppväckelse bliver så grundlig, din syndasorg så hjärtlig, din tro så levande, och din helgelse så uppriktig, att du varenda dag med ett från jorden draget och till himmelen upplyftat hjärta kan säga: Du snöda värld, farväl! Till himlen far min själ! (G:la sv psb 273).

Det är på denna dagen, som Jesus, vår Frälsare, efter väl förrättat återlösningsverk for från jorden, och till himmelen. Hans högtidliga himmelsfärd skall giva oss anledning till att anställa en prövning idag, huruvida vi dagligen fara till himmelen med honom. O människa! Här måste du pröva noga; ty är du bedragen i detta målet, så är du bedragen för hela din evighet. Bed, men bed utan återvändo! bed din till himlen uppfarne Frälsare, att han upplyser dig med de levandes ljus! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Markus 16:14-20

Högst märkligen säger Paulus i Ef. 2:5-6: Den tid vi ännu döda voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande, och haver samt med honom uppväckt oss, och samt med honom satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Och i Kol. 3:18 säger han: Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det ovantill är, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det som ovantill är; icke efter det som på jorden är. Sammanläggen dessa språken med denna dagens högmässotext, så bliver betraktelsen denna:

Ett samvetsförhör:

1) Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

2) Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

3) Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra sida - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Så kommen då, dyrt återlösta åhörare, och låtom oss anställa ett förhör med våra samveten. Försöker eder själva, om I ären i trone; bepröver eder själva, säger Paulus i 2 Kor. 13:15. Ja, o människa, eho du äst: i dag for din Frälsare till himmelen, sedan han hade varit här på jorden och frälst dig och hela människosläktet. Evad det lider, skall du fara den dyra sista färden; men då far du antingen med glädje och frid till himmelen, eller med ångest och förskräckelse till helvetet, allt eftersom du är beredd eller oberedd, omvänd eller oomvänd, när dödsbudet kommer. O, så rannsaka då noga, huru det står till med din odödliga själ i dag. Förhör ditt samvete; och står det illa till, så var ej en enda dag nöjd med ett elakt och farligt själstillstånd, utan var flitig och bättra dig (Upp. 3:19).

Första delen:
Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

Vi hörde förliden Långfredag, att Kristus, den högtlovade Frälsaren, dödde för våra och hela världens synder på ett kors. Men vi veta även att döden kunde icke behålla honom. Vu veta att han blev igenförd ifrån de döda (Hebr. 13:20). Vi veta att han tog sitt liv igen i graven, så att han, den store Jesus, kan nu säga: Jag är den levande, och jag var död, och si, jag är levande (Upp. 1:17-18). Korsets död var det sista steget i Jesu förnedringstillstånd. Levandegörelsen var det första steget i hans upphöjelsetillstånd. Upphöjelsen tog sin början, då Jesus återtog sitt liv.

Men du fattiga, du syndiga människa, här är något, som du med allt allvar måste eftersinna. Skall du hava någon nytta för din arma själ därutav att Jesus blev levandegjord i graven, så måste du med honom bliva levande. Kristus dödde för synden; du är död i synden. Du är så död i synden,, att de skarpaste lagpredikningar, och de ljuvligaste evangeliska predikningar kunna ofta icke väcka dig utur din andliga död. Du är så död, att det ofta icke hjälper till att förskräcka dig, och intet hjälper till att locka dig. Så stel och död, som en människa är, när hon ligger lik, så stolt och dött är ditt hjärta. Ack, jag kan icke nämna något uslare, än när jag nämner de orden: Du är död i överträdelser och synder. Du ligger i syndens och ondskans grav. Där stinker du inför Gud och alla heliga änglar; ja, står du icke upp ur denna graven, innan du vandrar all världens väg, så var försäkrad, att Gud icke tager dig in i himmelen, så andligen död som du är; nej, du måste vara utanför himmelen och inne i helvetet i allan evighet.

Men vill du undvika denna häpnadsvärda olycka, så måste du bliva levande i din syndgrav. Jesus blev levande i graven. Det var det första steget i hans upphöjelse. Du skall bliva andligen levande; det är det första steget till din omvändelse. Med levandegörelse på detta stället förstås icke den som sker i tron, utan den som sker i uppväckelsen. Huru är det med den andligen döde syndaren, så länge han ej är levande gjord? Jo, så länge inbillar han sig att det har alldeles ingen fara. Han inbillar sig att hans tillstånd är icke så vådligt, som Bibeln och predikanterna beskriva det. Han inbillar sig att han skall väl icke bliva så olycklig, att han en gång skulle bliva fördömd. Har han fördjupat sig i skrymteri, så inbillar han sig att han är nära himmelen, och han är dock nära helvetet. Han inbillar sig att han är benådad, och han står dock i vredens stånd. Han inbillar sig att han är ett Frälsarens barn, och han är ett barn av den fadern djävulen (Joh. 9:44). Han inbillar sig att han är försatt i en nära förening med sin Frälsare, och Gud och hans änglar veta likväl att detta är en lögn; den milde Frälsaren och den blinde skrymtaren äro så långt skilda ifrån varandra som himmel och helvete.

Skall nu syndaren bliva tillrättaförd ifrån dessa förskräckliga inbillningar, så måste han vakna; han måste komma till ett uppväckelseliv i sin syndagrav. Och vaknar han, ack, då får han se det han tillförne aldrig hade kunnat  föreställa sig. Förr trodde han att han var himmelen ganska nära,; nu ser han att han står alldeles på brädden av helvetet. Förr trodde han att det kunde ingen fara hava med sig, att han bedrev den och den synden; nu ser han att just denna synden kunde störta honom i pinorummets djup. Förr trodde han att han skulle visst icke bliva fördömd, emedan Gud är så nådig och Jesus har lidit för alla; nu ser han att dessa tankarna voro bräckliga rörstavar, som hade blivit sönderbrutna och gått honom igenom händerna i dödens stund. Förr trodde han att han var väl bekant med sin Frälsare och stod i nåd hos honom, men han trodde det i skrymteri; nu ser han att han har gräsligen misstagit sig, och att han hade endast namnet att han levde, men var död (Upp. 3:1). Men han ser ej allenast sin fara; utan när uppväckelsen är rätt grundlig, så uppstiger i själen en brinnande förlägenhet till att komma utur denna själavåndan. Och si, nu begynner syndaren röra på sig i sin syndagrav. Nu har han, genom nådens verkan, fått liv igen i graven. Detta är det första, som Paulus nämner i språket: Den tid vi ännu döde voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande. 

Förhör nu ditt samvete, om detta har föregått med dig. Fråga dig själv, fråga med allt allvar, ty Domaren är för dörren (Jak. 5:9). Sover jag ännu, eller har jag vaknat? Är jag ännu andligen blind, eller ser jag att jag ligger i ondskans, i den döda trons, i skrymteriets djupa grav? Ser jag att min själ är stadd i döden, och omsvept med förbannelsen som med en svepning? Är jag ej allenast något litet rörd, utan är det en gudomlig drift hos mig till att med flit söka räddning i Jesu namn? Vill jag försaka allt i hela världen, allenast min själ kan bliva salig?

Håll detta samvetsförhöret, men var därvid uppriktig, ty det gäller ju din enda, din odödliga själ.


Andra delen.
Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

Det var ej nog att Kristus, vår Frälsare, återtog sitt liv i graven; han blev ej levande, och låg sedan kvar där; nej, han stod verkligen upp ifrån de döda. Han lämnade svettduken,, lakanet och bindlarna i graven. Ängeln kunde säga: Han är uppstånden, han är icke här: se, rummet där de hade lagt honom (Matt. 16:6). På tredje dag i morgonstund / Kristus stod upp av döda, / med kropp och själ båd´ karsk och sund, / frälste oss av all vår möda (G:la svenska psalmboken 147:21).

Så är det dock icke nog att du, arme syndare, bliver levandegjord i din syndagrav. Det är icke nog att du kommer till uppväckelse ur syndens sömn och dvala. Det har mången själ vänt tillbaka till världen och satan igen, just när hon stod vid uppväckelsen. Uppståndelse, uppståndelse ur syndens grav måste här ske; i annan händelse är du lika olycklig. Denna uppståndelse sker genom omvändelse, och omvändelse består i ånger och tro.

Kristus stod upp ifrån de döda. Långfredagsafton nedlades han i graven ibland de döda; han var av lik och döda på alla sidor, över hela jorden, omgiven; men Påskdagsmorgon stod han upp ifrån dem. Så ligger ock du, du andligen döda själ, i din obotfärdighets och ditt skrymteris grav. Där ligger du ibland de döda, ibland tusentals människor, som äro likaså döda, kalla och oomvända som du. Men ligger du där, tills du skall vandra ur tiden, så är du högeligen att beklaga. Ack, du måste stå upp ifrån dem, stå upp ifrån de döda, stå upp ifrån den oräkneliga skaran på jorden, som är död i synden; stå upp ifrån de ogudaktiga, de världsligt sinnade, den skrymtaktiga världens barn. Du måste kasta otrons bindlar och syndernas svettduk och lakan ifrån dig i graven. Jag vill stå upp, och gå till min Fader (Luk. 15:18), sade den förlorade sonen. Står upp av synd med allo flit / står upp av synden lede, / som er bortdragit alltför vitt, / från Gud i evig vrede. (G:la psalmboken 207:1).

Syndare, hör i Jesu namn: Du måste allraförst stå upp genom en sann ånger över dina synder, ty detta är omvändelsens första stycke. Här vilja tårar icke göra saken, det likväl många själar inbilla sig. Jag vet att Petrus grät i palatset, att synderskan grät i fariseens hus, och att David vätte sitt läger med sina tårar. Men hos dessa botfärdiga själar var hjärta först förkrossat, och si, därför utgöto de de rätta bättringstårarna. Däremot gråter månget öga, och hjärtat är hårt som sten; hjärtat vill behålla den själamördande synden; hjärtat vill icke försaka all ogudaktighet och världslig lusta (Tit. 2:12), och vad är då ögonens tårar? Ack, idel skrymtaretårar. Ett uppriktigt hat och avsky för synden, det är syndaångerns rätta stämpel. Så hjärtligt som den otuktige älskade horeri, så hjärtligt skall han nu hata det. Drinkaren skall hata fylleriet. Den argsinnige skall fatta avsky för all arghet. Den som med orättfärdighet samlat ägodelar skall återgiva detta förbannelsens gods till sina ägare, och råkar han ej dem så måste de fattiga hava det; ty vid liv och evig salighet får han ej själv behålla sådan egendom. Här hjälper det ej att syndaren säger: Jag ångrar min orättfärdighet - och så behåller godset i huset. Nej, huru ångrar han, när han icke vill giva det tillbaka? Herrens ord äro tydliga: Om den ogudaktige pant igen giver, och betalar vad han rövat haver, så skall han leva och icke dö (Hes. 33:15). Ack Jesus, ack Jesus! Skall den blott leva, som betalar vad han rövat haver, så ligger mången skinnare i denna stund i helvetets låga. Ja, ännu en gång säger jag: Hatet till synden är beviset på ångerns uppriktighet. Synden är mig leder, sjunger du i kyrkan. Är det sant vad du sjunger? Är synden dig leder? Pröva dig noga.

Men du måste även stå upp genom en levande tro på Kristus. Ja, det är vid trons upptändande, som den andliga uppståndelsen rätt fullbordas. Men tron skall vara levande. En död tro, en muntro, frälsar icke själen. Tänk icke att din själ bliver frälst därmed att du med munnen säger: Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre. Tänk icke heller att din själv bliver frälst därmed att du i inbillningen föreställer dig din Frälsares födelse, omskärelse och sista bittra lidande. Nej, om du ock så starkt spände din föreställningskraft vid Kristi levernes och pinas betänkande, att du därmed utgöt de stridaste tårar, så kan dock ditt hjärta under allt detta vara lika oförändrat, lika jordiskt sinnat, lika bundet i satans snaror. Tron har sitt förnämsta säte i viljan. Är icke viljan omskapad, så är din tro död. Store Gud! Slå våra skrymtare med denna gudomliga sanningen!

Nu förhöre då var och en sitt samvete, ja, detta förhör bör anställas redligt inför den allseende Gudens ögon. Säg, syndare, säg på ditt samvete om du på detta sättet har uppstått med Kristus! Ligger du ännu i dina synder, ligger du i otukt, ligger du i högmod, i olydnad, i arghet; ligger du i en eller flera köttets lustar, som du hyser och tillbeder i din själ; ligger du i egenvilja och hårdhet emot Guds Ande; ack, när du så ligger bland de döda i syndagraven, huru har du då stått upp? O, hör vad jag säger dig å Herrens vägnar: kommer du icke till en andlig uppståndelse här i livet, så uppstår du till domens uppståndelse på den sista uppståndelsedagen. Dessa ord borde vara för dina öron såsom en röst av ett stort tordön; och du borde nu bliva så slagen, att du fattade detta fasta beslut: Uppståndne Herre Jesu Krist, / jag skall stå upp, att satans list / ej söver mig i synden in, / och jag faller i vreden din (G:la Sv. Psb. 230:16).

Tredje och sista delen.
Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra hand. - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Det förtjänar mycken eftertanke, att vår Frälsare ej allenast verkligen for till himmelen på denna torsdagen, denna märkliga torsdagen: utan med sin håg, med sina heliga tankar for han dit allt ifrån sin uppståndelse. Så talar han själv om Himmelsfärden. På själva sin uppståndelses morgon sade han till Maria Magdalena: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud (Joh. 20:17). Märk! Han sade icke: Jag skall fara upp, utan: Jag far upp, och han for likväl icke upp förr än 40 dagar därefter. Så hade han himmelen i sina tankar. Så låg denna Himmelsfärdsdagen honom i hågen långt förr än himmelsfärden skedde.

Och så måste det ock vara med oss, om vår dödsdag skall bliva vår himmelsfärdsdag. Det går aldrig an till att hava hjärtat i jorden och världen ända tills man dör, och ändå hoppas att man skall fara till himmelen i döden. Nej, himmelskt sinne, himmelskt sinne, eller ock helvete och aldrig himmel! Gud skall så omskapa dig, nåden måste så förändra dig, att det jordiska, det köttsliga, det världsliga sinnet bliver korsfäst och dödat i din själ. Denna korsfästelse kostar på för kött och blod; men det måste dock ske, så framt du skall bliva upptagen till himmelen, när du en gång övergiver jorden. Du måste redan i denna jämmerdalen bliva så sinnad, att du med din Frälsare kan säga: Jag far upp, varenda dag far jag upp till himmelen. Jag far dit, innan jag kommer dit. Jag far dit med mina sinnen, med mina tankar, med trons, bönens och hoppets vingar. Jag skall taga avsked av världen i min sista stund; men jag bjuder henne ock farväl varenda dag. Jag far fast därefter, att jag måtte kunna vända ryggen till den onda världen var dag av min levnad.

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Paulus säger att det skall vara så. I det anförda språket, på vilket i stödja detta tredje preidkostycket, säger han: Söken det ovantill är. Faren efter det om ovantill är. Säger du: ja, vem kan vara sådan, så länge man är i denna usla världen? Så giver jag dig till svar: Visst kunde du vara sådan, om du icke stod emot den Helige Andes omvändande nåd, och bliver du icke sådan innan du dör, så säger jag dig, du ogudaktige: Du måste döden dö (Hes. 3:18). Den där icke tror, skall varda fördömd, säger Jesus i vår högmässotext; och jag säger i samma mening: Den som icke bliver himmelskt sinnad medan han lever, han kommer icke till himmelen när han dör; utan han skall varda fördömd.

Men given även akt på dessa Pauli ord i det anförda språket hos efesierna: Gud, säger han, har satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Märk, han säger icke: Gud har satt oss på sin högra hand. Nej, den äran tillkommer ingen mer än Jesus allena. Om honom, och ingen annan, heter det i dagens text, att han på denna dag vart upptagen i himmelen, och sitter på Guds högra hand. Men det säger Paulus, att Gud har satt de trogna i det himmelska väsendet. Det vill säga: När du har blivit rätt omvänd till Gud, och dagligen står i omvändelsens nåd, så har du en andlig rättighet att för Kristi skull komma i himmelen; ja, vad mer är, Paulus vill även härmed säga, att var och en trogen redan här på jorden har sin vissa utmärkta plats i himmelen.

Förhör nu ditt samvete, min arme åhörare, om du är på detta sättet med Kristus satt i det himmelska väsendet. Ack, så länge du står kvar i ditt obotfärdiga tillstånd, så har du din vissa utmärkta plats i helvetet. Men besinna dig. Ännu är det rum för dig vid Guds nådebord; och ännu vore det ett ställe för dig i den himmelske Faderns boningar i himmelen, o du allenast ville göra allvar med bättring och omvändelse.

Förhör ditt samvete, om du kan säga: Till himlen far min själ. Ack, har jorden fängslat ditt hjärta, så kan du icke säga detta utan att ljuga. Då nu Herren Jesus med dem talat hade, vart han upptagen i himmelen, står det i dagens evangelium. Vandringsman till evigheten! En gång talar du dina sista ord i denna världen. Du dör. Du går ur tiden. Men vart tager du då vägen? Gud give man då kunde med sanning säga om dig: Då den människan uttalat hade, sedan hennes tunga hade tystnat i dödens ångest, sedan hennes hjärta brustit i dödens stund, vart hon upptagen i himmelen. Ett utav två händer dig, när din livstid slutas: antingen bliver du upptagen i himmelen eller nedkastad i helvetet. Antingen håller du på din dödsdag en himmelsfärd eller en helvetesfärd. Härefter har du dig att rätta. Gör bättring, och bli kvar på bättringens väg intill änden, så bliver din sista dag en kristens Himmelsfärdsdag.

Amen.

Bönsöndagen - Förskräckelse genom bönens missbruk och välsignelse genom bönens rätta bruk

Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansikte, förskräcktes jag. Jag ville, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.

Till åminnelse av ett högtidligt tillfälle, Davids huses vigning, höjde David sin röst att lovsjunga sin älskade Gud och Herre. Han påminte sig härvid de lekamliga motgångar han lidit, och den räddning därifrån han, genom Herrans nåd, rönt, samt därjämte sin egen svaghet och skröplighet. Han tänkte härvid även på den syndaförlåtelse han av nåd erhållit, och för vilken han utlovat att i evighet tacka sin salighets Gud. Han hade ofta följt sin egen onda vilja, och därigenom förglömt Herrens goda vilja. Detta är anledningen till hans anförda yttrande: Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt...

Den människa är värd förskräckelse, och skall icke undgå den, som icke vill inse och begagna Herrens goda vilja. Denna goda vilja är på otaliga sätt ådagalagd; eller, ville han oss icke väl, då han i oss inblåste en levande ande, pusten av sin egen andedräkt, vilken därigenom skänkte oss en avbild av sig själv? Vill han oss icke väl, då han vårdade vår barndom, då han, vid tillkomna förståndsår, lät oss, genom undervisning uti och igenom sitt heliga ord, förnimma den över all beskrivning goda viljan, att till vår frälsning utgiva sin evige, enfödde Son? Och vill han oss icke väl, då han, genom den älsklige Sonen, giver oss detta stora löfte: Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det vill jag giva eder; tillika med denna herrliga försäkran: Fadern själv haver eder kär!

Syndare! Akten I icke det gudomliga löftet, så bortdöljer Gud sitt ansikte för eder. Bedjen I icke, så bliver förbannelsen eder säkra lott; bedjen I illa, så fån I intet. Bönen skall ske i Jesu namn, och ske träget, ja, oupphörligt, ty eljest bliver aldrig edert berg fast. I byggen då på sanden, och slutligen sättens I på det hala, där I förstörtens i grund. Men lyckliga de, som med sann förtröstan kunna utbrista med David: Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån vilka min hjälp kommer; Herren skall icke låta min fot slinta. Jag vill, Herre, ropa till dig: Herran vill jag bedja. Dessa skola under alla livets omväxlingar, och i dödens stund och på den yttersta domen få höra och förnimma denna Herrens saliga tillsägelse: Bergen skola väl vika, och högarna falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.

Det är en bedrövlig sanning att en mängd av människor finnas, vilka tilltro sina egna uppresta högar av sand eller guldklimpar vara så säkra och pålitliga, att de anse för överflödigt att anlita den Gud, vars namn utgör det enda fasta slott, dit den arma människan kan fly för att bliva beskärmad. Vad vill det väl bliva av dessa, då deras egen rättfärdighets lösa stöd ramla, då Gud omsider alldeles bortdöljer sitt ansikte för dem, då döden, förskräckelsens konung, infinner sig, och Domaren en gång ropar: Gån bort ifrån mig! Ack! om dem må det heta: De ville hava förbannelse, den skall ock komma över dem: de ville icke hava välsignelse, så skall han ock vara långt ifrån dem. Måtte vi då alla, väckta och understödda av Guds Ande, lära att uti och igenom en sann bön fly till, och bibehålla oss hos den Herre, som, endast vi själva vilja det, kan och vill grundlägga, befästa och vårda vår lycksalighets byggnad för tid och evighet. Dagens text giver oss en otvungen anledning att betrakta det stora, viktiga ämnet om bönen, vartill vi utbedja oss nåd och kraft i den bön, som bönens lärare oss föreskrev: Fader vår...

EVANGELIUM Joh. 16:23-30

Betraktelse:

1) Förskräckelse genom bönens missbruk
2) Välsignelse genom bönens rätta bruk

Förra delen
av betraktelsen skall omtala förskräckelsen genom bönens missbruk, och härvid ämnar jag korteligen beskriva

A) Bönens missbruk.

På mångahanda sätt missbrukas bönen. Jag vill nämna följande:

Bönen missbrukas dels 1) därigenom, att man icke uppfyller budet att bedja, dels 2) därigenom att man, efter Skriftens uttryck, beder illa; vilket närmare skall förklaras.

1) Bönen missbrukas då man icke uppfyller budet att bedja, eller kanske rättare sagt: sällan eller aldrig begagnar löftet att få bedja.

Troligen finnes det väl ingen ibland oss, som icke någon gång i sin levnad fällt någon slags bön till Gud. Men härmed har budet att bedja icke huvudsakligen blivit uppfyllt. Ty det heter: bedjen utan återvändeo, upphäven icke en eller annan gång den yttre nödens flyktiga klagoskri till Gud, såsom trälens rop till husbonden; en sådan bön är ingen bön. Endast en ångerfull syndares, en pånyttfödd människas bön är verklig bön.

Huru många äro då väl de, som i själva verket bedja? Och huru många äro icke de, som, även i det yttre, sällan eller aldrig uppsända en bön till Gud, inte ens efter tryckt föreskrift? Det skall vara förnämt att icke anlita himlarnas monark. Det anses päbelaktigt att bedja; och man vill så gärna vara på modet. Den ogudaktige är så stolt, att han i alla sina tankar håller Gud för intet; och i en sådan sinnesförfattning, vilket värde skulle han väl sätta på bönen? Därför lägger han sig och uppstår såsom det oskäliga djuret; därför emottager han och njuter, såsom detta, skaparens milda gåvor; och då han i andliga mål tror sig vara rik, hava nog och behöva intet, då Jesu dyra försoning av honom antingen föraktas eller likgiltig anses; då han som nogast ett ögonblick rädes för helvetet; så bliver ingen bön av, varken för själ eller kropp, och ingen tacksamhetssuck kan uppstiga från ett hjärta av sten, från en människa som är sin egen avgud.

Hemma bedes således icke, och om sådana av djävulen besatta människor någon gång i kyrkan, för skams skull, eftertralla en psalm, så bedes likväl icke, ty tanken och hjärtat äro långt ifrån psalmen och dess föremål. Barnen uppfostras till ett slags kristliga hedningar; tjänstefolk, underhavande och sällskapsmänniskor kallna allt mer och mer för kristendomen, och bliva icke sällan sina förledares likar. Så, långmodige Gud, erhåller du rika anledningar att klaga: Jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba, men mitt folk känner och förstår det icke. Ack, vet det syndiga folket, det folket av misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige och vända tillbaka. (Jes. 1:2-4)

2) Men en mängd av människor bedja, och missbruka ändå bönen, ty de bedja illa. Sådana funnos redan i kristenhetens första tider, och nödgade aposteln Jakob till detta yttrande: I bedjen och I fån intet, ty I bedjen illa (Jak. 4:3). Och sådana finnas beklagligen alltför många även i våra tider.

Huru beder då människan, då hon beder illa?

Då beder människan illa, när hennes bön utgår från ett skrymtaktigt hjärta, från ett hjärta, som är långt ifrån Herren, under det hon nalkas honom med sin mun, och hedrar honom med sina läppar (Jes. 29:13). Vi veta att Gud icke hörer skrymtande syndare (Joh. 9:31), ty hans Ord försäkrar, att ingen skrymtare kommer för honom (Joh. 13:16). De skrymtares hopp varder förtappat; deras tröst bliver om intet, och deras hopp såsom en spindeltråd (Job. 8:13-14).

Då beder människan illa, när hon beder med ett obotfärdigt hjärta. Den helige Guden kan icke hava gemenskap med obotfärdiga syndare. Deras ondska åtskiljer dem och deras Gud ifrån varandra, och deras synder gömma bort hans ansikte ifrån dem, att de icke hörda varda (Jes. 59:2). När en beder och åter bannar, huru skulle Herren bönhöra honom? Den människa, som för sina synder fastar, och syndar alltid igen, ho skulle hans bön höra (Syr. 34:29,31)? En sådan bön är en försmädelse emot Gud, som icke skall bliva ostraffad.

Vidare beder människan illa, då hon beder i sitt eget namn och icke i Jesu namn. Endast i Jesu namn äro vi i himmelen välkomna med vår bön. För oss själva hava vi ingenting att påräkna, mer än förbannelse. Men icke är det nog att endast med munnen yttra och åberopa Jesu namn och förtjänst. Detta Herre-Herre-ropande är ett Guds namns missbruk. Bedja vi icke efter en av Guds Ande verkad, föregående sinnesförändring, med full tillflykt och förtröstan till, samt omfattande av Jesu Kristi förtjänst, och den allena, och det för vår egen personliga del; då bedja vi icke i Jesu namn, och bedja jämmerligen illa; utan tron är det omöjligt att täckas Gud.

Slutligen beder människan illa, då hon icke helt och hållet överlämnar sin vilja åt Guds vilja. Vi hava icke givit Herren något tillförne, det oss skall betalat varda (Rom. 11:35). Och likväl är den opånyttfödde syndaren så pockande, så knorrande. Den som icke lärt att knorra emot sina synder, vill så gärna knorra emot Gud. Det olydiga barnet är alltid tillika det sturskaste; men en vis fader låter det icke få sin vilja fram. I stället tuktar han det allvarligen, och bortdöljer sedan sitt ansikte, så att det förskräckes. Detta leder oss att omtala

B) Förskräckelsen genom bönens missbruk

Vilken vågar väl framstå och säga att icke David har rätt, då han sjunger: Herren, den allrahögste, är förskräcklig? Vilken vågar och kan väl neka den sanningen, att det måste vara gräsligt att falla i den levande Gudens händer? Och likväl vågar man trotsa den sanningen: Faren icke vilse: Gud låter icke gäcka sig. Likväl haver man andra gudar för honom; likväl missbrukas på det skändligaste hans namn, likväl vanhelgas hans sabbat; likväl trotsas hans bud genom den fräckaste olydnad, genom den avskyvärdaste kärlekslöshet, genom de skändligaste syndautbrott. Vakten eder, I de grövsta av majestätsförbrytare! Vår Gud kommer, och tiger icke, förtärande eld går framför honom, och omkring honom en mäktig storm. Haven I låtit djävulen förhärda edra hjärtan, att I icke under nådatiden viljen låta eder intagas av en hälsosam förskräckelse över edra synder, så skolen I dock förskräckas på den förfärliga dag, då, vid ankomsten av Människosonen, I skolen liksom borttorkas för räddhåga skull, men dock icke så borttorkas, att I görens oskickliga att i evighet plågas och aldrig bliva känslolösa för plågan.

Nu särskilt till eder, I bönens föraktare och missbrukare! I som sällan eller aldrig bedjen, och därmed på det högsta gäcken en allsvåldig Gud! Vad menen I skall bliva eder lott, när nöd och död infinna sig? Förskräckelse, ogunst och vrede, bedrövelse och ångest. Under medgångsdagen, den Guds outgrundliga långmodighet beskär eder, är Guds räddhåga icke för edra ögon (Rom. 3:18), men - vad gäller - nöd och lidande ansätta, människor bliva arma hugsvalare, I själva kunnen icke hjälpa eder, samvetet begagnar sin domsrätt, med Gud ären I obekanta, med bönen ären I okända och ovana - o, vilken belägenhet kan vara förskräckligare än denna? Give Gud att den genom hans Andes nåd bleve en tuktomästare till Jesus!

Men sker icke detta, huru förskräckligt skall icke då edert tillstånd bliva på dödssängen, huru förskräckligare på domedagen, och förskräckligast i avgrunden! O, där skullen I gärna vilja bedja; men nu är det slut med lockningarna, slut med bönhörelsen. Ack - ännu ären I i nådatiden! Börjen då med att bedja Gud om kraft att kunna bedja om nåd, och, sedan I erhållit denna kraft, så släppen honom icke förr, än han för Jesu skull förlåtit eder förfärliga synd och otacksamhet, och bedjen och loven sedan eder Gud, så länge I ären till!

Nu till eder, som väl bedjen, och kanske rätt ofta bedjen, men bedjen illa! Även eder lott bliver förskräckelse; lyckliga I, om det bliver denna hälsosamma förskräckelse, som Guds Ande vill begagna till framförandet till nådastolen under en rättskaffens bön.

Men vi tala nu här egentligast om det slags förskräckelse, som åtföljer bönens missbruk. I säkerhetens tillstånd, och innan domaren synes och evigheten inbryter, är syndaren visserligen oftast föga förskräckt, men är dock i ett förskräckligt tillstånd. Denna beklagansvärda belägenhet antyder Herren själv på flera ställen i sitt heliga Ord. I alla syndens uppenbara utövare, som ändock vågen att i bönen tilltala den helige Guden och anropa hans hjälp! - hören: Jag skall förskyla mitt ansikte för allt det ondas skull, som de gjort hava (5 Mos. 33:18). Den sitt öra avvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse (Ords. 28:9). Om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock mina ögon ifrån eder, och om I än mycket bedjen, så hörer jag dock eder icke (Jes. 1:15). Är icke detta en förskräcklig belägenhet?

Och i denna belägenhet ären även I alla stadda, som i en död tro tillägnen eder och åberopen Kristi förtjänst, utan sann omvändelse, och således utan avläggande av uppsåtliga synder. I kunnen icke vänta eder bönhörelsen av den gudomlige Fadern, så länge I gören hans Son till en syndatjänare. Å andra sidan äro även de människor stadda i ett olycksaligt och förskräckligt tillstånd, vilkas yttre vandel väl inför människor kan anses och vara ärbar och oförvitlig, men vilka utan en levande tro vilja nalkas Gud i bönen, eller, med andra ord, de villka icke bedja i Jesu namn. Utan Jesus vi fördärvas. Den som icke tror i Guds ende Sons namn, den är redan dömd. Hans böner mera skada än gagna honom.

Och när alla dessa nu omtalade falska bedjares förskräckliga belägenhet på jorden genom döden blivit slutad, hur stor och förfärlig skall icke deras förskräckelse bliva på världens sista dag, så vida de icke före bortgången ur världen lärt att tro och bedja i Guds ende Sons namn? Huru skola de icke gruveligen förskräckas, och tala med varandra, och ångra sig, och sucka för andans ångests skull, och säga: vi hava gått allesammans orätta och skadliga vägar, och hava vandrat på villa stigar, men Herrens väg hava vi icke vetat (Vish. 5:6-7)? Och huru skola de icke i helvetet och pinan evigt förbanna sin dårskap att i tiden hava missbrukat den kostliga bönen?

Vi vända oss nu till angenämare föremål, för att i betraktelsens

Senare del överväga
Välsignelse genom bönens rätta bruk,

och vi skola härvid lämna vår uppmärksamhet åt

A) Bönens rätta bruk

Vi skulle, med få ord, kunna säga, att människan då rätteligen brukar bönen, när hon beder i Jesu namn. Utvecklom dock denna höga lära något närmare; och frågas då vad det är att bedja i Jesu namn, eller, vilket är detsamma, att rätteligen bedja, så svaras: Det är att hos Gud andraga våra åligganden i full förtröstan på Jesu erlagda tillfyllestgörelse, och i full övertygelse att vi endast för hans skull kunna hava att vänta en nådig bönhörelse, samt tillika att förrätta våra böner efter den anvisning och de föreskrifter denne vår Frälsare oss lämnat.

När syndaren, väckt av lagens förskräckelse och upplyst av Andens nåd, ångerfull och förlägen flyr till nådastolen med denna innerliga suck: Gud, misskunda dig över mig syndare, så beder han redan i Jesu namn, ty en rykande veke vill Gud icke utsläcka, och ändock tron är svag, är den dock tro. Under nådeverkets och nådaståndets vidare fortgång bliver bönen allt mer och mer livlig, glad och förtröstande. Den benådade människan framträder nu i bönen, inför den himmelske Fadern, i Jesu namn rätt glader, fullkomligen övertygad, att denne hulde Fader icke ur sin famn bortskjuter den älsklige Sonens blodsvärda egendom, stridsman, och tillkommande medarvinge.

Visserligen kan icke alltid hans bön vara lika munter och glättig: frestelser, bedrövelser, anfäktelser och lidanden av varjehanda slag vilja ofta nedtrycka sinnet, och förmå honom att sucka: Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måga fröjda sig. Förkasta mig icke från ditt ansikte: trösta mig igen med din hjälp, och den frimodige Anden uppehålle mig!

Och på denna bön giver Herren honom kraft och nåd, att Som fåglar små, / när dundra må / och djuren sig förskräcka, hasta att söka kända och säkra tillflyktsorter; att, likasom dessa, fly under Jesu utsträckta nådevingar, och att med Davids glada erfarenhet kunna utbrista: Fågeln haver funnit ett hus och svalan ett bo, där de sina ungar lägga, nämligen ditt altare, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Och vid en sådan sinnesförfattning, helgad och bibehållen av Guds Ande, är avgjort att bönen, i sitt väsende och i sin framställning, bliver enlig med Guds faderliga fordringar och Jesu broderliga lärdomar: ingen skrymtaktighet kan råda däruti, ty utan kärlek tron aldrig är, och en sann kärlek kan aldrig skrymta. Inga samvetsförebråelser för uppsåtliga synder kan råda däruti, ty jag säger med David, den rättskaffens bedjaren: om jag något orätt förehade i mitt hjärta, så vorde Herren mig ej hörande, men mitt samvete grämer mig icke, därför hörer mig Gud och aktar uppå min bön. Försonlighet mot medmänniskor åtföljer honom till nådastolen, ty han minnes och behjärtar Jesu föreskrift att förlika oss med våra bröder, förrän vi nedlägga vår gåva på altaret, och han vet och känner, att vi icke kunna vänta oss förlåtelse av Gud, om ej i förlåta dem oss skyldiga äro.

Ödmjukt är hans framträdande till den på en gång älskade Fadern och vördade himlakonungen, ty han följer sin Frälsares föredöme, som var ödmjuk av hjärtat, och han finner att ödmjukhet passar bäst för den, som borde hava att frukta det värsta, och nu av nåd får hoppas det bästa! I hjärtats andakt och andaktens åthävor åtlyder han profetens uppmaning: Låtom oss upplyfta vårt hjärta samt med händerna, till Gud i himmelen (Klag. 3:4). Dröjer bönhörelsen och hjlpen, så tröstar han sig med den hugnande övertygelsen, att Gud utser tiden att hugsvala. Emellertid beder han oavbrutet, och det icke allenast för sig, utan ock för sin nästa: för vänner, och fiender, för alla utan undantag. Och Herren nedergjuter över honom sin nåds och böns Ande (Sak. 12:10), och Anden manar gott för honom med outsäglig suckan, och  Jesus lever alltid och beder för honom och med honom.

Låtom oss nu tillse:

B) Välsignelsen genom ett sådant bönens rätta bruk

Ehuru en sann bedjare icke alltid erhåller bönhörelse på det sätt och vid den tid han åstundar, så medför dock hans bön en stor välsignelse. Herrens tankar äro icke alltid våra tankar, och våra vägar icke alltid Herrens vägar (Jes. 55:8) Även en trogen själ vet ofta icke vad hon beder. Men i rättfärdiggörelsens och nya födelsens stund har Herren satt sitt namns åminnelse i hennes hjärta, och han har själv lovat: på vad rum jag sätter mitt namns åminnelse, där vill jag komma och välsigna. Och han håller sitt löfte, den huldrike Fadern, som, för Sonens skull, haver oss kär. Den som beder Gud, honom skall Gud bevisa nåd: Han skall låta se sitt ansikte med glädje, och skall vedergälla människan hennes rättfärdighet (Job. 33:26). Ack ja! när de som onda äro giva sina barn goda gåvor, huru mycket mer skall den himmelske Fadern giva den Helige Ande åt dem, som bedja honom (Luk. 11:13).

Och när människan får den Helige Ande, då undfår hon med detsamma all välsignelse. Hon undfår syndernas förlåtelse, ty Herren, som milder är, varder allom dem nådelig, som ställa sitt hjärta till att söka Herren Gud (2 Krön. 30:18-19). Hon behåller en ökad andlig vishet, ty, säger aposteln: Var någrom ibland eder fattas visdom, han bedje av Gudi, och han skall honom given varda (Jak. 1:5). Hon erhåller genom bönen själatröst, så att hon, efter fullbordad bön, med Hiskia tacksamt kan utbrista: Si, om tröst var mig stor ängslan, men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen, att hon icke fördärvas skulle (Jes. 38:17). Och då hon böjer sina knän inför vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, så giver han henne kraft efter sin herrlighets rikedomar, att hon stark varder genom hans Ande till den invärtes människan (Ef. 3:14,16).

Och även i lekamligt hänseende medför bönen en stor välsignelse, ehuru det för många kortsynta ögon icke så synes. Därför råder Syraks son: I allt åkalla den Högste, att han främjar dina gärningar, och låter dig icke fela (Syr. 57:19). Släppom då icke Herren med mindre han välsignar oss (1 Mos. 32:26), då skola vi med lugn avbida den stund, då på oss uppfylles det gudomliga löftet: Det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda salig (Apg. 2:21).

Så gör då Herren vad de gudfruktiga begär, och hör deras rop, och hjälper dem (Psalt. 145:19). Fröjder eder då, I Guds barn, i Herranom alltid, och åter säger jag: fröjder eder! (Fil. 4:4).

Men bäven, I bönens missbrukare! Herren, eder Gud, är en stark hämnare.

Amen.

Andra söndagen efter Påsk - Kristus den gode Herden och trognaste Själasörjaren

Giv mig, min son, ditt hjärta! Är det icke Guds röst som ropar? Och klokheten låter höra sig. Offentligt vid vägen och på gatan står den; vid stadsporten står den och ropar: Giv mig, min son, ditt hjärta! (Ords. 23:26). Så säger, så beder Salomo, den visaste bland fornvärldens konungar, men icke å egna, utan å Guds vägnar. Gud är den Fader, som talar till oss såsom barn: Giv mig, min son, ditt hjärta!

Ack ja, min Gud! Åt vem skulle vi hellre giva vårt hjärta, än åt dig? Det är ju redan dina händers verk, din egendom, din tillhörighet; du har ju själv skapat det. Och var skulle det väl även bliva bättre bevarat, än i dina händer? Är vårt hjärta i elaka människors händer, i satans våld, o, då står det illa till! Men lämna vi det i Guds hand, och låta det regeras av Guds Ande, då hava vi det väl förvarat.

Gud fordrar icke av oss tjugotvå tusen oxar, och ett hundratjugotusen får, som Salomo offrade vid sitt nybyggda tempels invigning, utan han begär blott vårt hjärta. Hjärtat betecknar alla mänskliga själens krafter, men isynnerhet viljan. Ty alldenstund i hjärtat alla livsandar tillredas, och från detsamma utdelas i hela människokroppen, där de åstadkomma allt vad man vill, önskar, åtrår, förkastar, hatar m.m., har den heliga Skrift betjänat sig av detta enkla ord för att därmed utmärka människans alla böjelser, begär och vilja.

När därför den himmelske Fadern säger: Giv mig, min son, ditt hjärta! så fordrar han vår själ, vår vilja, vår kärlek. Dessa skola vi så giva honom, att vår själ följer hans underbara ingivelser i allting, att vår vilja fullkomligt underkastar sig hans vilja, och att vår kärlek endast och allenast kvarbliver vid honom.

[---]

Av kärlek framställer han sig i dagens heliga Evangelium som den gode herden, vilken låter sitt liv för fåren, som den herden, vilken känner sina får, förer dem, betar och vårdar dem, samt så vaktar dem att vargen icke kan taga eller skingra dem. Billigt bör var människa vara sin egen själasörjare, och detta vara hennes förnämsta omsorg, att icke taga skada till sin själ. Dock är det icke med vår sorg tillfyllest, om icke den sörjer för oss, som har sagt: Mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5). Och se, han vakar för våra själar, och är beredd att hämta dem ur fördärvet. Denna hans omätliga kärlek böra vi även tacksamt erkänna, och det är denna kärlek som jag, genom Guds nåd, ämnar taga till ämne för vår andakt i dag. Fader vår...

Evangelium Joh. 10:11-16

Kristus, den gode Herden och trognaste själasörjaren.

1) Huru han giver oss sitt hjärta; och

2) Huru vi böra giva honom vårt hjärta igen.

Du fridens Gud, som ur dödens boningar till oss återbragt den stora Herden, genom det eviga Testamentets blod, vår Herre Jesus Kristus; skapa i oss ett rent hjärta, och giv oss en ny viss Ande; bibehåll våra hjärtan vid det enda, att vi frukta hans namn, att hans trogna vård om våra själar icke måtte gå förlorad! Amen.

Första delen.

Dem, som Gud kallat till predikoämbetet, att vara rätta Herrens präster, har han ingen ringa börda pålagt, i det han gjort dem till själasörjare. Salig är den tjänare, som Herren i detta kall finner trogen. Sannerligen, säger jag eder, han skall sätta honom över allt det han äger. (Luk. 12:43-44).

Vi hava, såsom Guds tjänare, följaktligen även det stora, det viktiga åtagandet, att göra reda för vårt uppdrag, och måtte detta redovisandet så utfalla, att vi av den store överherden få detta hedrande och tröstande intyg: Du har varit en god herde! Du har väl skött och vårdat de dig ombetrodda fåren.

I detta svåra kall hava vi Kristus till förebild. VI finna honom redan som lärling och yngling förmanande dem, som avhörde hans läror, att de skulle lära av honom, ty han var ödmjuk av hjärtat (Matt. 11:29).

Under övervägande härav torde någon tänka: då Kristus är ödmjuk av hjärtat, huru kan han då så berömma sig själv av att vara en god, mäktig och öm herde? Knuten är lätt löst. Den stoltes beröm ur egen mun luktar illa, emedan han däruti intet annat söker än eget rosande, och emedan han talar högt för att bliva hörd och högt ansedd; men den ödmjukes självberöm låter sig därför väl höras emedan han däruti ingenting söker, än vad andra kunna fördraga, och uppräknar sin förtjänst i den avsikt, att därför tacka Gud och förbättra sin nästa. Av ingen annan orsak talar Kristus här så mycket om sin trohet som herde, än den, att vi arma förskingrade får måtte hysa desto större förtroende till hans ledning och taga till honom vår tillflykt.

Han har i den heliga Skrift många behagliga namn, under vilka han sig för oss uppenbarar; men i intet finnes mera tröst än i detta, att han är en god herde. Han heter vår broder, vår brudgum, vår konung. Alla dessa namn äro icke utan kärlek, men också icke heller utan sorg och fruktan. Ty bröder äro ofta närmare besläktade genom blodet än modet, eller sinnet. Huru ofta låter icke en brudgum sin brud sitta i elände och söker en annan i sin glädjeyrsel? Att umgås med konungar och stora herrar är ofta farligt. Den, som kommer för nära elden, bränner sig, och fryser, om han kommer för långt ifrån den. Blir någon allt för högt uppsatt, så måste han hava ett gott huvud, om han icke skall få svindel, och dimpa ned. Blir någon däremot alltför mycket tillbakasatt, så oroar sig hans hjärta däröver, att han måste se alla kliva framom honom.

Men i namnet en god herde är ingen bokstav, som icke ingiver oss en god förhoppning. Herden vredgas icke över sina får, utan har gott tålamod med dem. Han för de friska på gott bete, han bär de svaga, han helar de sjuka, och sköter dem alla lika ömt. En sådan är vår Frälsare, den gode Herden, den trognaste Själasörjaren.

Låter det sorgligt och klagande, när var och en ibland oss måste säga med David (Psalt. 119:176): "Jag är som ett förlorat, vilsefarande får!", så är det desto tröstligare att överherden Jesus är kommen i världen att uppsöka och saliggöra det, som förtappat var. Vänd åter, vänd åter, du i världens lustar och nöjen förvillade, förtappade får! Här är den gode herden, som ingenting äger, varav han icke gör dig delaktig. Jorden har han redan givit dig, och himmelen har han redan lovat dig. På jorden har han underlagt allt dina fötter; ja, sol och måne, vindar och regn, sommar och vinter tjänar dig! Fordrar du ännu mer av din herde? Han, som utgivit sig själv för dig, skall ingenting dig förneka.

"Jag är", säger han, "den gode herden; en god herde låter sitt liv för fåren." Vem är, utom honom, en så god herde, att han vill dö för sin hjord? Världen är full av legoherdar, som blott avse egen vinning, och icke vakta hjordarna; utan då de se ulven komma, fly de och lämna dem i sticket. O avgudaherdar, som hjorden övergiva, svärdet komme över deras arm, och uppå deras högra öga; deras arm borttvine, och deras högra öga varde mörkt (Sak. 11:17).

Huru troget har icke Kristus däremot sörjt för våra själar, då han för dem uppoffrat sitt liv? Han såg de blödande fåren; hans kärlek helade deras sår. Han såg de sjuka och döende får; av kärlek dör han, på det de måtte få leva och hava nog. Vem har sålt, gripit och överlämnat Frälsaren? Vem, utom kärleken till oss? Vem har krönt honom med törnen och gisslat honom med skorpioner? Hans kärlek. Vem har fäst honom vid korset? Vem iskänkt för honom galla? Vem har nedsänkt honom i graven? Hans kärlek till sina får; ty alla hans fiender hade aldrig kunnat tvinga honom till vad hans kärlek, hans frivilliga kärlek för oss gjorde.

"Jag låter", säger han, "mitt liv för fåren." Ingen tager det ifrån mig, utan jag låter det av mig själv; jag haver makt att låta det, och jag har även makt att taga det igen. Andra människor måste dö; men Kristus har velat dö. Efter han ingen synd hade, så hade ej heller döden någon makt över honom, så vida han ej själv ville giva sig i dess våld, och detta var vad han frivilligt gjorde. Annars är herdens död även fårens död; ty när herden är borta, så kan ulven desto lättare bortrycka och förskingra den. Men Kristi död är liv för hans får; ty han är icke så död, att han förblivit död, utan han dog för att åter uppstå och för att införa till oss ett evinnerligt liv. Därför sörjer han icke blott i allmänhet för sin hjord, utan ock för varje får särskilt, att intet måtte förtappat varda. "Jag känner mina", säger han, "liksom jag känner Fadern." Liksom Fadern igenkände den gode Son, i vilken han hade ett gott behag, så igenkänner ock Jesus de sina, vilka han anför för sina får, sina utvalda, ja, såsom lemmar av hans kropp, älskar dem hjärtligen och har sitt välbehag i dem.

I samma förstånd säger David i Psalt. 1:6: Herren känner de rättfärdigas väg, men de orättfärdigas väg förgås. Herren känner väl även de gudlösas väg, men så, att han finner misshag därtill och vill icke se dem: däremot känner han de gudaktigas väg så, att han befrämjar den, styrker och leder dem, som därpå vandra, och framhjälper dem till målet. En så trogen, så öm själasörjare är Jesus Kristus, vår herde, vår Frälsare.

Men vad säger Jesus vidare i dagens Evangelium: Jag haver och andra får, som icke äro av detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst: och det skall varda ett fårahus och en herde. Härmed syftar Frälsaren på hedningarnas omvändelse, vilka före hans ankomst voro främlingar i Israel, utan delaktighet i dess samfund och Testamentets löften om frälsning och salighet genom Messias. Mosaiska ceremonialiska lagen utgjorde en oöverstiglig skiljemur mellan judar och hedningar. Ja, fiendskapen, hatet och bitterheten voro så stora, och gingo så långt, att även de av judarna, som omvände sig, icke kunde kväva dem. De förebrådde ju Petrus därför, att han hade umgåtts med hövitsmannen Kornelius och ätit hos honom (Apg. 1:2-3). Hedningarnas omvändelse var judarnas minsta bekymmer, och om fariseerna då och då, av ärelystnad eller annan orsak, befattade sig med sådant, så var det blott en ganska otjänlig omvändelse, i det de av ett avgrundsbarn gjort tvenne, dubbelt mer än de voro själva (Matt. 25:15).

Men desto större var vår Herre Jesu Kristi nåd, vilken förde dessa förtappade får till sitt fårahus, det är till sin kyrka och församling, och sålunda genom Evangelii predikan dem omvände, att numera även judar och hedningar utgöra en hjord, vilkas gemensamme herde Kristus är. Den hårda tjänstetid, som Jakob i hela sju år förrättade hos Laban medelst vaktande av dennes får, blev honom av Gud så rikligen vedergälld, att han på sin återfärd kunde säga: Nu är jag till två skaror vorden (1 Mos. 32:10). Likaledes har ock vår Frälsare för sitt svåra bemödande, för sina många sår, blivit så välsignad, att han vunnit tvenne skaror, tvenne flockar, i det han förenat judar och hedningar i en församling och blivit bådas herde. Denna församling förökar han stundligen, och vinner dagligen flera själar genom sitt Evangelium, dem han omvänder och till sig förer. O, vilken god Herde, vilken trogen Själasörjare, som med så stor, så innerlig kärlek vänt sitt hjärta till oss!

Ack, haven honom kär,
vår själavän han är,
så ädel, hög och präktig,
så väldig, stark och mäktig;
han kan vår själ försvara,
och i sin hand bevara.


Senare delen.

Låtom oss nu se till, huru vi måste giva honom vårt hjärta igen: Först måste vi använda vårt förstånd till hans kännedom, ty Kristus säger: Jag känner mina, liksom min Fader känner mig, och jag känner Fadern. Väl är vår kunskap om Kristus icke så fullkomlig, som hans om Fadern; ty vad vi veta är ringa. Likväl, fast vårt förstånd icke hinner utforska Jesu gudomliga väsende och att fullkomligt uppfatta alla detsammas hemligheter, har han i sitt ord för oss uppenbarat vad vi hava av nöden att därom veta. Dagliga erfarenheter lär oss, huru god och mild han är emot oss syndare; hela skapelsen ådagalägger hans välgärningar; och hans styrelse och försyn visa, huru väl han med oss menar.

Vi hava icke fått denna världens anda, utan den anda, som är av Gud, att vi veta kunna vad oss av Gud givet är. Det är en stor Guds välgärning, att vi hava undfått en förnuftig själ, därför är det ock billigt att vi därför använde allt vårt förstånd att förvärva oss en rätt kännedom av Gud och den han sänt haver, att icke han må nödgas över oss klaga med profeten Esaias: En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet (kap. 1:3). I sanning är då en oärd bonde, som i sitt hjärtas enfaldighet ödmjukt vördar och tillbeder sin Skapare; långt förståndigare än den lärde, som icke tror på Gud, utan vill bevisa sin skarpsinnighet därutinnan, att han bemödar sig utplåna ur sitt hjärta den Guds kännedom, som honom medfödd blivit. En vis berömme sig intet av sin vishet; en stark berömme sig inte av sin starkhet; en rik berömme sig inte av sin rikedom; utan dne, som sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden; ty sådant behagar mig, säger Herren (Jer. 9:23-24).

Men det är icke nog, att vi känna Gud med förståndet: vi måste även underkasta honom vårt hjärta och vår vilja, samt av all vår själ honom hörsamma. Ordet höra, som Frälsaren i dagens text brukar, betyder i grundspråket både höra och lyssna till, höra med all uppmärksamhet. Liksom fåren följa sin herde, så måste vi kristna även följa vår trogne Själasörjare. Därför har han offentligen framställt sitt efterdöme i vårt Evangelium; att därigenom lära oss vad vår frid tillhör. Hans levnad är vår vägvisare, och hans gärningar vår själs ledare. Dessa måste vi troget följa. Om ett får vill följa sin herde, måste det trampa i hans fotspår för att undvika alla irrvägar; och skall en kristen följa sin Frälsare, måste han aldrig samtycka till någon uppsåtlig synd. Går fåret ur vägen och förlorar stigen, så blir det lätt ulvens rov: avviker en kristen från sin Frälsare, så står satan strax tillreds att anamma honom.

Gör man sig därför nu denna fråga: Huru skall en människa sin väg ostraffliga gå? Så finns därpå intet annat bättre svar, än detta: När hon ställer Frälsaren till förebild för sin vandel och icke från vägen avviker varken till höger eller vänster. Våra ögon äro ännu förmökrade; men vi hava dock sett nog för att erkänna Jesu makt och nåd i våra hjärtan, blott vi inrymme dem åt hans inneboende; och vi hava även sett nog för att i tro och ödmjukhet tillägna oss hans försonings förtjänst; och vem skulle vi väl hellre vilja giva vårt hjärta, än honom, den trogne Herden, den trognaste Själasörjaren?

Trogen är Herren, och i honom är intet ont. O, att vi blott menade troget även med honom, undveko det onda, alldeles överlämnade oss åt honom, och aldrig uraktläto vad han i Jer. 51:45 oss bjuder: Var och en undsätte sin själ för Herrens grymma vrede. Huru sker detta? Jo, när vi överlämna den i Guds hand, och give vårt hjärta åt honom, som så kärleksfullt givit oss sitt. Honom böra vi därför uppoffra hela vårt liv, och hans namn beständigt prisa och lovsjunga, vad än världen därom må tro och döma; ty den gudaktige lyssnar icke till världens omdöme, utan till Guds vilja och ära. Då få vi av Kristi mun höra de ljuva orden: "Jag känner de mina."

O, kära själ, du som hör denna röst, betänk då Syraks varning: "Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjäna icke Gud med ett falskt hjärta." (1:36). Ty den rättfärdige Guden utforskar och känner dig: han prövar hjärtan och rannsakar njurarna. Vi hycklar du, syndiga människa? Menar du, att du kan förblinda ögonen på den allseende Guden? Han känner de sina, och om du än tvådde dig med lut, och toge där mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger Herren. Ty min ögon se uppå alla deras vägar, att de icke skola kunna gömma sig för mig, och deras missgärning är för min ögon ofördold (Jer. 2:22; 16:17). Vad hjälper det dig väl, om du ställer dig än så rättfärdig och yttre tillpyntad inför världen, då den evige Guden, som känner ditt hjärta, vet att det är elakt och befläckat med synd? Ve eder, I skrymtare, som ären lika de gravar, som utantill äro vitmenade, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro de fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd (Matt. 23:27-28). I ären de, som gören eder själva rättfärdiga för människor, men Gud vet edra hjärtan; ty det som för människor högt är, det stygges Gud vid (Luk. 16:15).

Därför, väl den människa, som kan oförskräckt säga med Hiskia: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat haver uti sanningen med fullkomligt hjärta, och haver gjort vad dig täckt varit (Jes. 38:3). Väl den, som kan med Petrus tröstligen åberopa Kristi allvetenhet, och på hans fråga: älskar du mig? giva detta svar: Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig (Joh. 21:17). Därför, min kristen! Så ofta en ond tanke uppstår hos dig, så kom ihåg att Gud känner de sina och allt, även dina hemligaste tankar. Blygs att tänka inför Gud, vad du blyges över inför människor att uppriktigt tillstå. Gör och tala intet i hemlighet, som du icke vågar offentligen göra och tala inför alla människor; ty Gud ser in i det dolda och utforskar allting, så att ingen tanke uppstiger i din själ, intet ord svävar på din tunga, och ingen föresats tilldanas i hela din levnad, som ha icke vet och känner.

Men har du ett gott samvete, så gläd dig; ty Kristus, din trogne herde, känner dig, och den, som känner dig, älskar dig. Han känner de tankar, du hyser om honom, och ser dem från fjärran, innan de uppstodo i ditt hjärta. Han känner dina tårar, och ser dem långt ifrån, innan de ännu komma fram i dina ögon. Han känner din lycka och olycka, och ser båda från fjärran, innan någondera drabbade dig. Är du ett fattigt, förhungrat får, som världen icke vill vidkännas, o, trösta dig! Herren känner de sina. Är du så föraktad, att dina egna vänner, och de vilka du förut gjort gott, icke vilja känna dig - så trösta dig; Herren känner de sina. Vad bekymrar det oss, om tjänarna icke känna oss, om vi endast stå i gott förstånd med Gud? Det är oss en ringa ting att dömas av människorna och att av dem smädas och misshandlas. Här äro vi de förborgade, ty vårt liv är förborgat i Kristus med Gud, men när edert liv Kristus uppenbarad varder, då varder I ock uppenbarade med honom i herrligheten (Kol. 3:3). Här äro vi såsom främmande, och vad bekymrar det väl en främling, om man på hans färd känner honom, eller icke? I sitt fädernesland bliver han nog känd, om något gott är hos honom. Här äro vi i denna världen såsom främlingar: om få eller många där känna oss, gör oss lika mycket. Om vi där endast uppföra oss så, att vi däruppe, i vårt rätta fädernesland bliva väl emottagna, så kunna vi vara nöjda. Vad kan vara oss gladare, än Jesu ord: Fröjder eder, att edra namn äro skrivna i himmelen (Luk. 10:20)!

O, ve de getter, till vilka Herren Jesus måste säga: Jag känner eder icke! Väl åter de får, om vilka han säger: Jag känner de mina, ty deras namn äro skrivna i himmelen. Jakob kände de får för sina, som voro spräckliga och fläckiga (1 Mos. 30:32), och Kristus skulle icke känna sina, som han besprängt med sitt blod och med sitt korstecken betecknat! Känner han oss nu för de sina, så tron ej att han skulle låta oss något fattas. Var och en sörjer för sitt, och Kristus skulle icke göra det, utan förgäta de sina? Bort det! Så länge denne gode Herde, denne trogne Själasörjare vakar, vaktar, vårdar och leder oss, kunna vi trygga gå vår bana, trots ulvens list och djävulens snaror; ty hans stav skyddar och hans mäktiga arm försvarar den honom så dyrbara hjorden.

Värda åhörare. Vare det nu vårt ivrigaste bemödande, vår heligaste föresats att bereda oss värdiga till denna Jesu Kristi nåd och omsorg för oss arma syndare. Vandren alltid i den gode Herdens fotspår! Bedjen Gud om bistånd att undvika ulvens, det är djävulens, världens och köttets stämplingar emot vårt timliga och eviga väl, och att med en ostrafflig vandel och ädla handlingar alltid nalkas honom, den gode Herden och den trognaste Själasörjaren, i det fasta uppsåt att aldrig vika ur den väg, varpå han för och ledsagar de sina! Ja, måtte vi, älskade vänner, alltid med tillförsikt kunna säga var för sig:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter:
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från din kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Det Gud alla nådeligen förläne för den gode Herdens, den dyre Frälsarens Jesu Kristi skull! Amen.

Första söndagen efter Påsk - Jesus Kristus de faderlösas Fader

Jag skall icke låta eder vara faderlösa; jag skall komma till eder. Dessa tröstande ord yttrade Jesus, vår Frälsare, till sina lärjungar, då han beredde dem på sin förestående bortgång ur denna världen till sin gudomlige Fader i himmelen: och lämnade dem därigenom det ömmaste prov av sin kärlek och omsorg för deras framtida öden. Jag skall, säger han, icke låta - - - till eder. (Joh. 14:18).

Värdaste åhörare! Intet tillstånd är i världen ansett för olyckligare än det, att vara fader- och moderlös. Ett sådant barn kan varken råda eller hjälpa sig självt, och vet ofta ingen, hos vilken det kunde söka tröst och råd. Har det rikedom, så gives mången gång i världen nog samvetslösa människor, för att lättsinnigt lägga sig till alltsamman: är det fattigt, så bliver förakt dess lott, och om det än äger vänner, som för skam skull åtaga sig dess framtid och uppfostran, så är dock icke vännernas hjärta föräldrarnas. Ja, många, som de förut högaktat, känna dem alldeles icke igen, när fadern är död. Här gäller världens ordspråk: när barnet är dött, är fadderskapet slut.

Dock, det bästa är, att Gud ännu lever, som är en fader för varje faderlös, och som sagt till Abraham: Jag vill vara din Gud, och din säd efter dig (1 Mos. 17:7). Han är alla väsendens Fader och den, som själ och kropp skapat haver; därför övergiver han icke sina händers verk, utan bliver i faders ställe för dem, som sin fader förlorat. Föräldrarna äro i alla fall endast verktyg i hans händer och kunna icke utan hans biträde främja sina barns väl. Barn, som ännu hava föräldrar i livet, falla ofta, i förtröstan på dem, i lättja, vanart och vällust; men de barn, som mist sina föräldrar, nödgas gripa sig an att visa flit och arbetsamhet, vandra försiktigt, och lära därav att alltid anropa Gud om bistånd, samt bliva så mycket mera ödmjuka i hjärtat, som de icke kunna trotsa på andras hjälp och understöd. Dagliga erfarenheten bekräftar detta, och Guds nådiga beskydd över dessa olyckliga röjes över allt. Bliver föräldrarnas möda att väl uppfostra sina barn krönt med framgång - strax tilldelas dem hela förtjänsten därav; men lyckas det den fader- och moderlösa att taga sig fram i världen - vems blir då förtjänsten? Jo, då måste något var erkänna: det har Gud gjort, Gud, de faderlösas Fader. Som en fader försörjer och livnärer han dem, som en fader vill han även skydda och bevara dem.

I dagligt tal säger man om en olycklig ordspråksvis: där gärdsgården är lägst, vill man alltid kliva över; men det är ett högt och starkt stängsel, som Gud upprest omkring dem, då han säger i sin lag: I skolen ingen änka och faderlös barn bedröva. Bedrövar du dem, så varda de ropandes till mig, och jag skall höra deras rop. Och min vrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med svärd, och edra hustrur skola varda änkor, och eder barn faderlös. (2 Mos. 22:22,24). Och vidare: Förbannad vare den, som böjer främlingens, den faderlösa och änkans rätt; och allt folket skall säga Amen (5 Mos. 27:19)! Samt hos Malaki (3:5): Jag skall komma till eder, och straffa eder, och skall vara ett snart vittne emot dem, som orätt göra änkan och de faderlösa.

Se, så ivrar Gud, såsom en fader för de faderlösa och änkors domare! Detta bör således tjäna till tröst för en om sina barns väl bekymard fader, att han nämligen vet, att Gud skall efter hans död faderligen försörja de sina, som han säger i Jer. 49:11 Vad där kvarbliver av dina faderlösa, dem vill jag livet unna, och dina änkor skola hoppas uppå mig.

Men även andra bedrövade kunna trösta sig därmed att Gud är de faderlösas Fader; emedan, efter Skriftens talesätt, namnet faderlös icke blott tillägges barn, som mist sina föräldrar, utan ock i allmänhet åt alla övergivna och hjälplösa. Guds kyrka ser ut i dess förföljelsetillstånd, som en arm och tröstlös änka, över vilken alla väder gå (Jes. 54:11). Så äro ock dess barn såsom faderlösa att anse. Gud är dem en fader, han sörjer för dem, och omgjordar de svaga med starkhet.

Kristi lärjungar voro, efter deras Mästares död, ej annorlunda att anses, än som faderlösa och åt sig själva lämnade; de förborgade sig inom tillslutna dörrar, och instämde i klagosånger: Vi äro faderlösa och haver ingen fader (Klag. 5:3). De voro i högsta behov om tröst, och sökte därefter. Frälsaren förnamn detta, och åtog sig hjärtligen deras förlägenhet, att de till sina själar måtte frälsta bliva och icke fördärvas. Så upplyftom nu våra ögon, värdaste vänner, och låtom oss i dagens helga evangelium närmare beskåda denna Jesu Kristi kärlek, och därav taga oss ett lärorikt ämne för vår betraktelse på denna åt gudlig andakt helgade stund.

Jesu, du all godhets källa,
du de faderlösas far,
låt vår suckan för dig gälla,
och vårt säkra bistånd var!
Finner du ett slutet sinne,
och ett hjärta stängt för dig -
öppna det, och bliv därinne
med din nåd - o, hör du mig!

då jag beseglar min bön, med den du själv oss lärt haver: Fader vår...

Evangelium Joh. 20:19-31

Betraktelse: Jesus Kristus, de faderlösas Fader,

ådagalagt genom

1) hans vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och
2) hans milda sätt att trösta och sörja för dem.

Herre Jesus, vi äro alla vilsefarande får och faderlösa barn i denna vida försåtliga världen! Besök våra hjärtan och låt din Andes kraft trösta och hugna oss i alla våra livsdagar! Lär oss förstå ditt ord, som är, i all vår nöd och sorg, vår säkra tröst och fasta borg, ja,

Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå,
men genom denna jämmerdal
må vandra till din fröjdesal! Amen.

Första delen.

Vi läste nyss i dagens evangelium, att Jesus överraskade sina bekymrade lärjungar, som hade stängt sig inne av rädsla för judarna, med ett besök, aftonen på första sabbaten, och hälsade dem med det vanliga: Frid vare eder!

Om aftonen, då dagen avsvalnat, hörde våra första föräldrar, efter syndafallet, Guds röst i Eden, som förkunnade dem dödens dom. Om aftonen, efter Jesu uppståndelse, hörde lärjungarna Kristi röst, som förkunnade dem liv, frid och salighet. Om aftonen återkom den av Noak ur arken utsända duvan med en olivkvist i näbben, såsom ett tecken att vattuflödet avtagit, och att torra platser åter funnos på jorden.

Om aftonen kom Jesus, över vilken den helige Ande vid hans dop svävade i duvoliknelse, från Jordans flod, och förkunnade frid på jorden åt alla dem, som anammade honom. Han hade lovat apostlarna, att de skulle få återse honom i Galileen; men han dröjde icke så länge därmed; utan besöker dem själva första aftonen efter sin uppståndelse. Intet mörker, ingen tillstängd port, ingen makt kunde hålla honom tillbaka. Han gick genom lyckta dörrar och återfann sina lärjungar, dem fruktan hade skingrat, men kärleken nu återförenat.

Många gånger hade Jesus visserligen förmanat sina lärjungar, att de skulle bliva eniga och icke söndra sig eller skiljas åt. Han hade likväl kort före sin död den smärtan att se en träta dem emellan uppstå om vem som av dem skulle hållas för den förste (Luk. 22:24), men numera, då förföljelse och död hotade dem, blevo de åter endräktiga; och det var denna enighet, som Frälsaren ville vidmakthålla, och vartill han ansåg sin personliga närvaro ibland dem för det säkraste befordringsmedlet.

De fruktade för judarna, som med raseri förföljde hjorden, sedan de dödat Herden: de kommo härvid icke ihåg Mästarens ord (Matt. 10:28): Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hava dock icke makt att dräpa själen: utan rädens mer honom, som kan fördärva både kropp och själ i helvete. Även hade all hugkomst av Kristi många underverk och stora gudamakt hos dem försvunnit.

Väl kunde de, i fall Jesus kommit till dem för att bestraffa, anföra till sin ursäkt, att man i sorgens stund icke alltid är sig själv mäktig, icke så lätt kan finna och fatta, vad till hjärtats frid och lugn hörer Det är lätt för den, som är frisk, att giva den sjuke råd, och för den glade att muntra den bedrövade; men när bladet vänder sig för dem, sjunga de ur en annan ton. Men nu uppträdde den milde läraren mitt ibland dem, såsom en tröstens ängel, förkunnade dem å nyo ändamålet med hans sändning av Fadern, och gav dem likaledes anvisningar, varthän de skulle begiva sig för att förkunna hans ord och Guds vilja, som han dem lärt hade, och slutligen blåste han på dem och sade: Tager den Helige Ande; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna.

De trogna lärjungarna funno nu genast, att deras gode Mästare stod mitt ibland dem. En stum förundran tyckes hava intagit med alla, efter intet ord till gensvar finnes upptecknat. Nu kom även Tomas till dem. Naturligtvis berättade de honom genast i tysthet, vem den dyre främlingen var, och då denne icke ville tro det, utan äskade tecken och bevis, framträdde Jesus själv med sina genomborrade händer och fötter och sin uppstungna sida, och bad honom icke vara tvivelaktig, utan trogen. Tomas, rörd och förlägen, kunde då ej framstamma mera än dessa orden: Min Herre och min Gud!

Ack, mina vänner, om varje Tomas i våra dagar - och sådana finnas här, ty värr, rätt många - vore så lätt övertygad, så lätt återförd till rätta och sanna vägen; huru väl vore det icke då! Mången olycklig, mången osalig tvivlare skulle då återvända till sanningens kunskap och bliva räddad till sin själ. Mången inbilsk, höglärd stackare skulle då, nedsänkt i stoftet, avsvärja sin villfarelse och bliva, lik en annan Saulus, en nitisk Paulus, att utbreda Kristi rike på jorden och befrämja evangelii framgång.

Men huru få äro icke de, av tidens anda förvillade, som få ögonen öppnade över sin beklagansvärda belägenhet, lära inse sin stora okunnighet och irring, omväxla tänkesätt och behjärta Jesu tröstfulla ord: Saliga äro de, som icke se och dock tro! Nej, om än människones Son själv nedstege till sådana självkloka och olyckliga människor, visa i världens ögon, men galningar inför Gud; skulle de knappt giva hopp om förbättring, om återgång till det enda och rätta, varmed timlig och evig salighet är förknippad. Sådana äro människorna; men Gudi lov, att de dock finnas, och det till ett icke ringa antal, som icke skämmas vid Jesu Kristi evangelium, och som med hans lärjungar kunna i sitt hjärta glädja sig över hans nådefulla besök, såsom av honom utsedda att förkunna hans makt och nåd, för att delaktiga bliva av den salighet, som Gud dem berett, vilka honom frukta och intill änden ståndaktiga bliva. Dessa äro skrivna, heter det i dagens text, på det I tro skolen, att Jesus Kristus är Guds Son, och att I genom tron skolen hava liv i hans namn. -

Älskade åhörare! Bemödom eder att få räknas bland dessa lyckligas antal, som Jesus genom sitt ord besöker, och beredom oss nu att i denna predikans

Senare del

skärskåda, huru Kristus milt tröstar och sörjer för sina lärjungar.

Han tröstade dem i deras bekymmersamma belägenhet därmed att han personligen uppträdde mitt ibland dem med den vanliga hälsningen: Frid vare eder! Detta var hos Hebréerna ett vanligt hälsningssätt, som ofta kom ur ett falskt hjärta, varpå Joab lämnar ett exempel, då han sade till Amasa: Fred med dig, min broder! och hade likväl mord och krig i sinnet (2 Sam. 20:9). Men hos Frälsaren fanns aldrig falskhet, aldrig svek. Ej heller var denna hälsning blott en vanlig hövlighetsbetygelse, utan ett sant, uppriktigt yttrande av vad hans hjärta tänkte.

Segervinnarna i forntiden delade alltid sitt byte med hären. Vad utdelar Jesus bland sina lärjungar? Friden, den eviga friden. Andra potentater skänka sina tjänare guld och silver, gods och ära, men friden kunna de icke bortgiva; ty Kristus, den rätte Fredsfursten, har den i sitt våld, och om honom har Jesaja sagt (Jes. 45:6-7): Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret, jag, som frid givet och skapar det onda: Jag är Herren, som allt detta gör. Det var också icke blott frid med världen, utan ock frid med Gud, som Jesus gav sina lärjungar. För att förvissa dem därom, lät han dem se sina genomborrade händer och sin öppnade sida, och då vordo lärjungarna glada, att de sågo Herren; då sågo de faderlösa sin saknade Fader igen, som förkunnade dem både frid och glädje!

Vidare gav Jesus sina lärjungar den helige Ande, icke så, som ville han därmed giva dem en annan ande, än den de redan undfått, utan han ville härmed meddela dem nya gåvor, vilka de till Evangelii förkunnande hade av nöden.

Avsikten med denna skänk förklarade Frälsaren strax, då han säger: Såsom Fadern haver sänt mig, så sänder jag ock eder; vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de, och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna. Frälsaren ville härigenom ej, som många kanske tro, giva sina lärjungar en uteslutande makt, att efter behag begagna sig av sin myndighet och bliva liksom tyranner i hans namn; nej, han hade genom sin mildhet och sin kärlek under hela sin levnad upprest det efterdöme, om vars efterföljd av hans lärjungar han icke tvekade. Bot och bättring, ville han säga, är den säkraste lösnyckel, och obotfärdighet i fortsatt synd den vissa bindenyckeln. Hans milda uppdrag innefattade tillika denna vackra lära: Använden, mina vänner och efterföljare, båda dessa sinnebilder av eder makt och myndighet, efter behovet, och missbruken dem icke, väl ihågkommande min Faders ord, att makten är ett lån av honom och att han allena äger att giva och att återtaga densamma.

Hören detta, I lärare, som blivit kallade att på jorden utbreda Kristi rike och hans rättfärdighet. Sen härav, huru eder Fräsare började sitt uppdrag till sina lärjungar med den milda vänskapsfulla hälsningen: Frid vare med eder! Frid vare ock eder första hälsning, var gång I beträden det heliga rum, varifrån I skolen förkunna Guds ord och bud! Evangelium, det är ett glatt budskap, är intet annat än frid och mildhet, och just dessa predikade Kristus. Bestraffen synderna, visen de ogudaktiga hela vådan av deras olyckliga belägenhet, ja, skärpen det straff, som Gud i sin lag därför stadgat och som aldrig utebliver; men gören det med saktmodigom ande; förfären, men förkrossen icke; väcken den sovande med lagens stav, men icke så hårt, att I döden honom; såren icke hans hjärta, utan att därefter dit ingjuta tröstens helande olja; bringen den obotfärdige till erkännande, till ångrande av sina synder; men störten honom icke i förtvivlan, ur vilken ingen räddning är; och framför allt kommen ihåg, att det heliga rum, varifrån I talen, icke berättigar eder att säga allt vad I viljen, och som ofta ensidighet och ovilja ingivit eder, och vakten eder, att icke därifrån låta utgå ohöviskt tal, som kristnom icke tämmer; utan fastmer var gång I där uppstigen, föresätten eder att troget, hela eder predikan igenom hava i hjärtat till efterföljd den vackra psalmvers, varmed I ofta börjen densamma:

Mitt tal det falle så,
att jag det kan försvara;
onyttig ord ej gå,
ej av min mun utfara:
men när jag tala bör,
hjälp att jag talar rätt -
O Herre, tungan rör,
och lär det bästa sätt!

Då kunnen I alltid med rent samvete säga: Fadern haver sänt mig, och genom hans nåd har det ord, som jag på hans vägnar förkunnat, icke allt fallit på vägen och vordet förtrampat, utan tjänt mången till väckelse och förbättring.


Avslutning

Älskliga vänner i Jesu Kriste! Vi hava nu betraktat Frälsaren, såsom de faderlösas Fader, vilken egenskap han ådagalagt 1) genom sitt vänliga besök hos de övergivna lärjungarna och 2) genom sitt milda sätt att trösta dem och besörja deras vidare bestämmelse. Ack, att jag höra måtte, det Herren Gud talar, att han sinom folke frid tillsade, på det de icke skola på någon galenskap komma, säger David i Psalt. 85:9. Ack, beder jag, att Jesus, de faderlösas Fader, måtte även framstå mitt ibland oss i dag och till våra själar föra den hugneliga hälsningen: Frid vare eder!

Blott ett är härvid ännu att erinra, nämligen att var och en bör taga sig till vara för den skändliga och fördömliga säkerhetens skadliga frid, på det han icke måtte likna dem, om vilka det heter i Vishetens bok 14:22: "De läto sig icke därmed nöja, att de foro vilse i Guds kunskap, utan ändock de levde i ett sådant vilt och galet väsende, kallade de likväl sådana krig och skadefrid." En sådan olycksalig frid i köttslig säkerhet berövar människan den sanna friden med Gud, och gör den alldeles fåfäng i dess onda väsende. Där varken blygd eller fruktan för Gud finnes, där är intet hopp om härbärge för kristna; men där dessa icke ännu hinnit alldeles inrota sig, är räddning ännu möjlig.

Den elake framhärdar i sin synd; men den vanlige, icke i synden förhärdade syndaren, känner sitt samvete betungat vid varje ny begången synd, sitt hjärta skälva och ingen frid hava, förrän Guds hulda faderliga han åter emot honom utsträckes och hans ljuva "Frid vare dig!" genljuder i hans hjärta. En sådan syndare kan med glädje framträda inför Guds ansikte och säga: Abba, käre Fader! Ty Gud har gjort den, som av ingen synd visste, till ett offer för våra synder, på det vi uti honom skola hava den rättfärdighet, som inför Gud gäller, och tillika skörda rättfärdighetens frukt, nämligen frid och fröjd i den helige Ande.

Saliga äro de fridsamma, som hava frid med Gud, ty de skola kallas Guds barn, och han vara deras Fader, deras värn och beskydd. Kan något förskräckligare för mina motståndare tänkas, än att jag haver den rättfärdige Guden till värn? Men också huru outsägligen sällt, att hava Gud till värn, den Guden, på vars barmhärtighet ingen ände är, och vars godhet är var morgon ny, och varar från släkte till släkte. Ingen undre däröver, att denna frid så ringa anses och aktas av världen barn; ty den är högre än allt förnuft.

O huru glad är den själ, som har frid med Gud och av honom icke har något ont, utan allt gott att förvänta! Huru herrligt prisar hon Gud! Huru ringa skattar hon icke all världens flärd och gunst, huru säll är icke hennes levnad, och med vilken glädje går hon icke sin förvandling till mötes! Hon säger frimodigt med David: Herren är mitt ljus och min hälsa; för vem skulle jag frukta mig? För vem gruva mig? Min Fader och moder övergiva mig, men Herren upptager mig. (Psalt. 27:1,10).

Huru ovärderligt för oss kristna var icke det uppdrag, som Jesus vidare gav sina lärjungar, att sprida hans lära och fullborda det stora verk, som han genom sin himmelske Faders bistånd, och efter hans gudomliga vilja, hade begynt! Härigenom visar vår kärleksfulle Frälsare, att hans ömhet även sträckte sig långt utöver de orter, han då besökte, och till ännu ofödda släkten, vilkas ledare han beslöt bliva, genom de lärare han beslutat utsända bland dem, som ännu irrade i villfarelsens mörker. Huru oändelig, värdaste åhörare, är icke denna Guds godhet! Även vi voro villfarande får, utan herde, och faderlösa barn, utan beskydd.

Låtom oss då alltid vara redo att emottaga hans stora välgärningar i botfärdighet och ödmjukhet. Låtom oss för hans hemsökande nåd icke tillsluta våra hjärtan, utan måtte han alltid finna deras dörra öppna! En gång nalkas aftonen, livets sista afton. Väl oss då, om vi få lyckan av denna höga gästens besök! Måtte han i dessa viktiga ögonblick, som en kristens ängel, framträda intill oss, med den milda hälsningen: Frid vare eder! Kommer i min Faders glädje! Amen.

Påskdagen - Förbundets ängel Jesus nedstigen till det bävande samvetet för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan: Var icke förfärad! Jesus din Broder lever

Lever han ännu, så är han min broder, var det milda och vänskapsfulla yttrande, varmed en konung i Israel förklarade sitt personliga sinnelag emot en förmäten, men numera slagen och övervunnen konung i Syrien.

En stolt och trotsande Ben-Hadad, syriernas regent, begynte tvenne särskilda gånger fältslag emot Israels konung, varuti han, förtröstande på sin krigsstyrka, trodde sig utan möda kunna underkuva Israel. Men Israel, försvarat av alla monarkers monark, försvarat av själve den store Guden i himmelen, som hade lovat dem segern, Israel vann och syrierna tappade. I synnerhet var nederlaget i Ben-Hadads krigshär förfärligt i det senare krigståget. Syrierna vågade då utgjuta smädeord, som skulle gälla det högsta väsendet. Nu var det alltså tid, att Gud skulle rädda sin ära emot en högmodig nation, som dristade sig bespotta Allmakten. Ben-Hadad och Ahab möta varandra, var med sina krigshärar. Striden begyntes; men Ben-Hadads förlust uppväckte rysning.

Han själv var nödsakad att gå in i staden och gömma sig i en liten kammare. Här föll hans stolta mod till den grad, att han biföll ett förödmjukande förslag, som gjordes honom av hans egna betjäning. Dessa föreslogo att de, klädda i en dräkt som den tiden utmärkte sorg och ödmjukhet, skulle gå till Israels konung och anhålla om livsförskoning för sin vemodige och nedslagne regent. De komma, de öppna sin anhållan med dessa ord: Ben-Hadad, din tjänare, låter dig säga: käre, låt min själ leva. Och vårt ingångsord är svaret; det är milt, det är rörande och försonligt: Lever han ännu, sade Ahab, så är han min broder. (1 Kon. 20:32).

Välsignade åhörare! Gladare dag än vår Påskdag har ett fallet människosläkte aldrig upplevat. På en bedrövlig Långfredag följde en behaglig Påskdag. I förrgår bragtes återlösningsverket av den store Frälsaren till slut; men i dag fick detta återlösningsverk likväl sin krona. I förrgår visste Gud att skulden var betald, då Löftesmannen Jesus dog; men i dag få även människor veta det, då Löftesmannen stiger ur sin grav. I förrgår var Guds Lamm på slaktbänken; på korset blev det slaktat för världens synder; men i dag bär detta Lammet sin segerfana; ty det har vunnit, det har, Gud ske lov, vunnit! I förrgår var hela Jesu lekamen blodig, sårad och förställd, så att Frälsaren svårligen av sina närmaste kunde igenkännas; men i dag är han levande utav graven gången med en förklarad lekamen. I förrgår var han klädd i en gammal purpurmantel, och vanhedrad av en törnekrona på huvudet, och ett rör i handen; men i dag är Jesus, den store hjälten, klädd i segerprakt; ty han har gjort ett stort nederlag på helvetets krafter.

Den andre Adam gick i förrgår till sömns i Josefs grav, och hans heliga brud togs liksom ur hans öppnade sida; men i dag har han vaknat, och den frälsta bruden står för hans ögon. Den andre Noak hotades i förrgår att bliva dränkt av de fallna människornas syndaflod; men i dag har han gått ur arken; han har stigit på land; och nu är det han, som skall trösta oss i vår vedermöda och arbete på jorden, den Herren förbannat haver (1 Mos. 5:29). Den andre Jonas, som låg sänkt i Guds förskräckliga vredes hav i förrgår, han vars heliga lekamen härbärgades inpå tredje dagen i en rådsherres släktgrav, han är i dag lyckligen tillbakakommen. Ehuru hårt vredeshavet svallade, så förmådde det dock icke sluka honom för evigheten. Betrakta graven. Jesus är uppstånden; han är icke där. Han dog i förrgår, men nu lever han.

Detta hörer den trogna själen, och hon bliver så hjärtans glad, så att hon gör mina ingångsord till sina: Lever Jesus, så är han min broder. O vad är det då icke för en stor, glad och välsignad högtid, som vi nu fira!

Men du arga, du blinda värld! Huru firar väl du din Påskhögtid? O ve dig, du Jesu förakterska! Du gör vår Påskdag till en syndens dag, du sänker dig allt längre och längre ned i syndens djupa dy, och föraktar det segrande Påska-Lammet, den uppståndne Frälsaren. Du hör att Jesus är uppstånden ur graven; och nu borde du uppstå av synden; men ack, du står icke upp, utan du ligger kvar i dina synder; ja, ofta ligger du kvar intill dödens stund. Du hör att Jesus lever: hela svepningen har han lämnat i graven. Han är icke död. Han lever. Och nu borde du icke en timme längre vilja leva i satans slaveri; utan för Jesu räkning borde du dö, och hela syndens fördömda dräkt och svepning borde du lägga ifrån dig genom en sann omvändelse.

Lever Jesus, så är han min broder! Olycklig du både i denna och i den tillkommande världen, om du fortfar att uppsåtligen förtörna denne din broder, och trampa hans blod och hans uppståndelse under dina fötter. Nej, är Jesus din broder, så skynda dig att förlika dig med honom, på det du må hava honom till vän, och icke till motståndare, när din Påskdag infaller vid den yttersta domen.

Uppståndne Herre Jesus!

Du lever, och du är vår broder!

Våra många säkra syndare kunna icke tacka dig, varken för din död eller för din uppståndelse. När de sjunga påskpsalmer, så är det ett obehagligt ljud i dina öron. Men av dina barns mun skall du hava det rätta lovet. Gud röre något hjärta till en sann bättring på denna Kristi uppståndelses dag, när vi nu mangrant uppstå, och besjunga Jesu, vår levande broders vunna seger i följande psalmverser (G:la psalmboken 163, v. 5-7): Här är det rätta Påskalamm o.s.v.

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

I Herrens namn föreställa vi nu

Förbundets ängel Jesus, nedstigen till det bävande samvetet, för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan: Var icke förfärad! Jesus, din Broder, lever.

Vi dela detta så, att vi beskåda

1) det bävande samvetet
2) den avvältade bördan och
3) den glada påskpredikan.

Då vi nu i Jesu namn på denna stunden skola taga vår anförda Predikobetraktelse under ett närmare skärskådande, så är det i betraktelsens

Första del

som vi skola beskåda det bävande samvetet, till vilket Förbundets Ängel nedstiger, för att avvälta syndens börda, och hålla sin glada Påskpredikan.

Matteus berättar, att en stor jordbävning skedde den morgonen, då Jesus var uppstånden ur sin grav. Evangelisterna säga ock både om kvinnorna och de 11 apostlarna, att de voro allesammans förfärade. Och ingen var så förfärad, som Petrus. Hans synd var alltid för honom, som David säger om sig (Psalt. 51:5). Hans djupa fall, hans många eder om Fredagsnatten stodo såsom tusen pilar i hans beklämda hjärta. Han spådde sig en osalig död och en faslig evighet för detta fallets skull. Han hade ej talat vid Frälsaren, alltsedan de skildes åt i örtagården, och således ej fått någon muntlig försäkran om sin synds förlåtelse. Allt vad som ännu höll modet uppe hos honom, det var det talande ögonkastet, som han fick i palatset, då Jesus vände sig om och såg på honom. I denna milda blicken läste väl Petrus, att fallet var honom förlåtet. Men det var honom icke nog, att tröstas av Jesu ögon; han ville även tröstas av Jesu mun; och intill dess var hans samvete bävande. Påskdagen dagades; och de bävande Jesu vänner bliva hugsvalade av budskapet om Jesu uppståndelse.

Och så är det ännu. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. För alla är han uppstånden. Men inbilla dig icke, o syndare, att alla få njuta den trösten, friden och glädjen, som ligger i hans liv och uppståndelse. Inbilla dig icke, att alla skola med glädje uppstå på domedag, för det Jesus stod upp till vår rättfärdighet på påskdagen. Nej, ack nej! På domedag skola många tusende ansikten likafullt blekna, många tusende hjärtan likafullt bäva, och många tusende själar uteslutas ifrån himmelen och mista saligheten likafullt, fast Jesus var deras Frälsare, och fast han uppstod till deras salighet i dag. Så länge ditt samvete sover i den farliga sömnen, som slutas i den eviga pinan, så framt du ärnar sova till din dödsdag, så länge må du icke vänta dig, att Förbundets Ängel, Jesus, stiger ned till dig, och håller någon ljuvlig påskdagspredikan i din själ. Nej; det är till det bävande samvetet, som Jesus nedstiger, och detta samvetet tröstar och hugsvalar han.

Men bävande samveten äro av tvenne slag. Bävande är understundom själva det sovande samvetet. Bävande är stundom den ogudaktige mitt i sin djupaste säkerhet. Bävande är den ångerfulle, när han står på omvändelsens väg.

Om den förra bävan säger Job: En ogudaktig bävar i alla sina livsdagar. Vad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så haver han dock den sorg, att han skall fördärvas (Job. 15:2, 21). Om den senare säger David under sin bättringsångest: Mitt hjärta bävar; min kraft haver mig förlåtit; och mina ögons ljus är icke när mig (Psalt. 38:11). På det förra sättet bävade Belsassar, när han såg handen skriva på väggen (Dan. 5:5-6). På det senare sättet bävade Manasse i sina kedjor (s Krön. 33:11-12); Hiskia i dödsångesten (Jes. 32), den borttagne mannen på sin säng (Matt. 9:2), publikanen i templet (Luk. 18:13) och Paulus på landsvägen (Apg. 9:6).

Den ogudaktige ställer sig glad och munter, som hade han ingenting att frukta i livet, och ingenting att rädas efter döden. Men ehuru glad han gör sig, så komma likväl många bittra och svåra stunder, då hans samvete bävar och hela hans själ förskräckes.

Ack, du säkre syndare! Du är glad i dina synder, i dina syndiga nöjen, i dina sällskaper. Råkar man dig där, så kunde man snart inbilla sig, att ingen bävan finnes i ditt samvete. Men ack, du bävar dock mången gång, då ingen vet därom, mer än Gud och du! Nöjen och sällskaper räcka icke alltid till. Du är en och annan gång i enslighet. Du är på din kammare. Du ligger mitt i tysta natten på din säng. Du sjuknar oförmodligt in. Du får höra att en din kamrat i synden stupar hastigt och dör.

Nu, nu är sällskapsdåren icke så lustig. Nu gnager masken. Nu bävar samvetet. Nu uppläses dödens dom i ditt bröst. Och har någon orsak till att bäva, så har visserligen du. Bäva, du ogudaktige syndare; ty du har en vred Gud i himmelen och ett orent samvete på jorden. Bäva, du ogudaktige syndare; ty ditt namn är icke skrivet i livets bok, och din själ blev icke förd av änglarna till Abrahams sköte, om hon skulle gå ur kroppen i dag. Bäva för lagen; ty den förbannar dig, så länge du icke har tron på Jesus. Bäva för Guds vrede, ty den förtär dig, om du icke kommer i förening med Guds Son! Bäva för djävulen; ty han anammar dig i din sista stund, så framt du icke snart omvänder dig från satans makt till Gud. Bäva för döden, ty det är fasligt att dö, när man icke har sina saker med Gud på goda fötter. Bäva för domen; ty vid Jesu domstol är den olycklig, som icke har förlikt sig med Domaren, innan han träder för rätta. Bäva för helvetet; ty där är ditt härbärge efter döden, så framt du icke bättrar dig, medan du ännu lever.

Men det är icke till dig, du bävande, ogudaktige syndare, som Förbundets ängel, Jesus, nedstiger, för att avvälta din syndabörda. Nej, din bävan skall vara av det sista slaget jag nämnde, om Jesu uppståndelse skall glädja din själ. Ack, när Gud får väcka ditt samvete; när nåden får krossa ditt hjärta; när dina ögon öppnas av den helige Ande, så att du får se, huru långt du är ifrån himmelen, huru nära du är intill helvetet, huru skild du är från Gud, i vad stor fara din själ svävar och med vad fasliga synder ditt samvete är besmittat; ack, då, då begynner du känna den hälsosamma bävan, om vilken Paulus säger: "Skaffer med fruktan och bävan, att I saliga varden." (Fil. 2:12).

Det var jordbävning vid Jesu grav. Jorden bävade, när hon skulle lämna ifrån sig jordens Herre. Jorden är annars fast och orörlig; men nu skakades hon; nu bävade hon. Men var där bävning i jorden på Kristi uppståndelses morgon, så bliver det ock bävning i själen, innan själen får känna Kristi uppståndelses kraft. I säkerheten är du orörlig, du hårde syndare, vissa stunder undantagna, då ditt anklagande samvete försätter dig i någon skrämsel. Men när samvetet är vaket, då bävar det. Då påkommer dig en sådan häpenhet, så att du ofta icke törs säga något för några; ty du rädes, som det heter om kvinnorna. Då är du mycket rädd för att du icke bliver salig; ty du ser att du har förtörnat den Guden, som har himmelen och saligheten i sina händer. Då fruktar du mycket för den timliga döden; du beder så hjärtligen till din Gud, att han ville förlänga dina dagar, tills du bliver ett omvänt Guds barn; ty du vet att den, som dör utan omvändelse, han dör också utan salighet. Då rädes du mycket den tillkomande domen; ty du vet att du med dina synder har retat det saktmodiga Lammet, så att du har stor orsak till att frukta för Lammets vrede på domens dag. Då förskräckes du vid var bönesuck, som du uppsänder till Gud, ty du undrar om Gud kan bönhöra en så vederstygglig syndare, som du är. Då väntar du var dag på utslag ifrån himmelen, och du rädes, att när det faller dom i saken, detta skall bliva utslagets innehåll: Din missgärning är större, än att hon må dig förlåten varda. (1 Mos. 4:13). Sådant är det bävande samvetet, som Förbundets Ängel, Jesus, tröstar med en glad Påskpredikan. Huru många sådana samveten äro här bland alla dessa samveten hos alla dessa människor! Ack, Gud hjälpe oss! De äro icke många. Och således äro de icke heller många, som få smaka den fröjden, om vilken vi sjunga i dag: Nu kommen är vår påskafröjd.

Men, jämte det jag föreställer det bävande samvetet, har jag även lovat skildra den avvältade syndens börda.

Av predikan är detta den

Andra delen.

Bördor äro mer eller mindre tunga; men aldrig var någon börda så tung, som syndens börda är. För konung Davids samvete var denna bördan så tung, att han klagar under sin svåra bättringskamp: Mina synder gå över mitt huvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna (Psalt. 38:5) Stor var den stenen, som var infogad i dörren till Jesu grav. För de svaga kvinnorna hade det varit alldeles omöjligt att avvälta honom. Stenen, den ganska stor var, står här i texten. Men ehuru tung han var, så är dock synden många tusende resor tyngre. Det står icke i människomakt att välta sydnens börda ifrån ett betungat samvete. Stenen betäckte ingången till Frälsarens grav, så att ingen kunde komma in. Synden, den tunga, förbannade synden, hon ligger vid syndarens hjärtas dörr och hon betäcker ingången till hans hjärta, så att Jesus kan ofta icke komma därin; nej, stundom icke i hela syndarens livstid.

Synden är väl icke tung för dig, du, som är syndens slav, syndens tjänare. För dig är hon icke tung, som en sten; utan lätt, som en fjäder. Du har aldrig roligare, än när du får synda. Det, som den botfärdige syndaren gråter över, det ler du åt. Det, som plågar honom, det förnöjer dig. Det, som är hans sorg, det är din glädje. Du svärjer, du ljuger, du förtalar, du skinnar, du plågar människor, du förtörnar Gud; du är högmodig, du bedriver otukt, du syndar, och retar himmelen år ut och år in. Och allt detta är inte tungt för dig. Nej, det går lätt och lustigt, alldeles som det vore nöjsamt till att tjäna djävulen, och roligt att komma till helvetets pina. Men ack, du blinda själ! synden är likväl en börda, fastän hon icke är en börda för dig. Hon är en börda; och den bördan är så tung, att den starke Guds Son dignade till jorden, och låg på ansiktet under denna bördan Långfredagsnatt; så tung, att Jesus förmådde intet tala, utan hängde helt tyst i tre timmars tid på korset, så klämde honom denna bördan; så tung, att synden hon nedstoppar dig icke allenast i graven med din kropp, utan hon trycker dig även ned i helvetet med din själ, om du icke i nådens tid bliver lossad ifrån denna bördan; så tung, att när ditt samvete rätt vaknar, och du får känna syndabördans tyngd, så vet du icke var du skall göra av dig på jorden. Alla Guds hotelser förbanna dig, och alla Guds löften kunna då ofta icke trösta dig. Ack, syndare, har du någonsin varit i detta tillståndet, så vet du att det icke är så lätt till att vinna Guds nåd, som den blinda människan föreställer sig. Ack, syndens börda kan snart bliva kastad på en syndares hjärta; men denna stenen är icke så snart vältad därifrån. Det går fort att synda; men det går icke så hastigt till att göra bättring. Det går fort att komma in på den breda vägen; men det går icke så fort att komma väl tillbaka igen. O syndare, vill du att syndens börda skall bliva vältad ifrån ditt hjärtas dörr, så hör huru det skall gå till.

Kvinnorna kommo till graven ganska bittida om Påskdags-morgonen, då solen uppgick. Ack, I unga själar! Nu är edert liv i sin glada morgon. Eder levnads sol har nyss stigit upp på livets himmel. Edra muntra kroppskrafter, edra eldiga själsförmögenheter likna den uppgående solen i sin glans. Ack, vad kloka och förståndiga I voren, om I sökte Jesus, eder uppståndne Frälsare, i själva morgonen av edra dagar! Bliven I gamla, så bliver detta mycket svårare på edra gamla dagar. O, där sitter mången gammal man, och förbannar sig själv för det han dröjt med sin bättring ända till solens nedergång, ända till sin skröpliga ålderdom.

Men, du vare gammal eller ung, skall du söka Jesus, för att få din syndabörda avvältad, så måste du icke låta avskräcka dig av de många hinder, som ligga dig i vägen, då du skall tränga dig fram till din Frälsare. Så länge du går på förtappelsens vägar, så hindrar dig ingenting. Då är satan, världen och köttet på din sida. Satan vill att du skall gå dessa vägarna. Världen gör dig sällskap, och köttet har ingenting att säga däremot. Men så snart du begynner falla på bättringstankar, strax komma hinder från tusende kanter. Ack, beslutar du att leta upp din uppståndne Frälsare, så må du bereda dig på att bryta dig igenom med ivriga böner; ty hindren bliva många! Jesu grav var kringsatt med vakthavande soldater, som skulle hindra att inga måtte komma in i graven, och smyga Frälsaren därutur. O själ, jag säger: vill du göra bättring, vill du söka Jesus i ångern och finna honom i tron, så ligger här vakt till tusendetals, vakt, som vill stänga dig ifrån din Förlossare, om det är möjligt. Här göra de orena andarna vakt: de tåla icke att du skall tro och bliva frälsad (Luk. 8:12). De bliva aldrig saliga själva, därför kunna de icke fördraga att du skall bliva salig. Här går världen vakt: onda och ogudaktiga människor bjuda till på allt sätt att hindra dig ifrån omvändelsen. Här håller det fördärvade köttet vakt: de syndiga lustarna, de resa sig, och anfalla dig med all makt, så att du skall bedja med mycken iver, om du skall komma igenom. O, det är icke underligt, att en botfärdig syndare, som står på omvändelsens väg, bliver mycket bekymrad.

Kvinnorna gingo helt bekymmersfulla, under vägen emellan staden och Jesu grav. Då först kommo de ihåg att en stor sten låg i gravens mynning. De påminte sig att flera karlars styrka behövdes om fredagen till att sätta in denna. Ack, tänkte de: mu komma vi ändock icke in till vår älskade Jesus. Stenen stänger oss ute. Och den är ganska stor. Det sågo vi i fredags. Huru vilja vi, svaga kvinnor, välta bort den? Ho skall välta oss stenen ifrån gravens dörr? Och så, så bekymrad bliver du, om du med hjärtans allvar vill bryta dig igenom alla hinder, och tränga dig fram till Gud. Då ligger den stora syndastenen, den tunga syndabördan dig ganska mycket i vägen. Då går du ofta hjärtligen ängslig för dig själv, och frågar: ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr? Här ligger den fördömda synden, liksom en tung sten vore vältad på mitt samvete. Ho skall välta bort den? Här går jag varenda dag, och pressas av den tyngsta börda i världen, av syndens börda. Ho skall välta bort den? Mina krafter räcka icke till att välta undan denna stenen. Och ingen annan människa är i stånd till att lätta mig ifrån denna bördan. Ack, ho skall då göra det? O, du mitt arma samvete, som är så betungat av syndens stora sten, vem skall tillfredsställa dig? Och vem skall hjälpa mig väl igenom denna vakten, som vill stänga mig ifrån min Jesus? Ack, synd, du är söt, lätt och behaglig i början; men du bliver så bitter, faslig och förskräcklig till slutet. Ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr?

Jo, kära själ! om det är ditt allvar att med detta bekymmer söka lättning ifrån din syndabörda, så försäkrar jag dig, att syndens tunga sten skall bliva avvältad. Liksom en skapad ängel kom ned ifrån himmelen Påskdags-morgonen, och vältade den stora stenen från Kristi grav, samt höll sedan i graven en ljuvlig Påskdags-predikan för de förfärade kvinnorna; så skall ock den oskapade ängeln, Jesus, nedstiga till ditt bävande samvete, välta syndabördan ifrån ditt betungade hjärta, och hålla denna glada Påskpredikan i din själ: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever!

Nu något härom i vår betraktelses

Tredje eller sista del.

O, en glad, ack, en över all beskrivning ljuvlig predikan! Ve den själen, som icke haver en enskild del i denna predikans innehåll! Han kan ingen ro hava på jorden, och ingen glädje vänta sig i himmelen. Men väl den själen, som är så lycklig, att Jesus nedstiger till henne och håller i det förskräckta samvetet denna predikan: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Till en så lycklig själ må jag väl ropa utur Psalmen: Väl dig i evighet! Men en predikan av så glad natur måste hållas med mycken försiktighet. Det är sant: Jesus är för alla uppstånden. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. I detta hänseende angår vår glada Påskpredikan alla möjliga människor på jorden. Men det är ock sant, ja, det är en sanning, som jag önskade mig nåd av Gud att kunna djupt inskärpa i dessa åhörares hjärtan, att icke alla människor hava privat eller enskild del i den heliga fröjden, som vår nyssnämnda fröjdefulla Påskpredikan innefattar. Nej, här ropar jag å Herrens vägnar: Viker härifrån, I uppenbara syndare, som leven i mörksens och köttsens gärningar! Viken härifrån, I jordiskt sinnade själar, som sätten mera värde på jord och stoft än på himmel och salighet! Viken härifrån, I munkristna! I skrymtare, som hava endast ett sken till gudaktigheten, men försaken dess rätta kraft! Viken härifrån, I guds lags, Guds dags, Guds Lamms, Guds ords föraktare! Viken härifrån, I religionens förnekare, I den heliga Skrifts bespottare! I döpelseförbundets brytare! I ovärdiga gäster vid Herrens bord, ja, I samtliga sovande syndare, så många I ären, viken härifrån! I haven varken lott eller del i denna glada predikan, ty edra hjärtan äro icke rätta för Gud! (Apg. 8:21). Påskdagsglädjen är icke för eder. Ack, rysen I icke, när I hören att man är nödsakad att ropa till eder: Viken härifrån!

Men kom, du ängsliga själ, kom du bävande samvete, som jag redan i dag har beskrivit. Denna dagen är just en dag för dig. Denna är den dagen, som Herren gör! I bävande samveten! Låtom oss på honom fröjdas och glädjas! (Psalt. 118:24). Till dig, du vemodiga och förskräckta själ, som har fullt allvar med din bättring, men rädes likväl för Guds doms stränghet, till dig är det som Förbundets Ängel, Jesus, nedstiger, och ditt förskräckta hjärta är det, som han tröstar med en Påskpredikan av detta innehåll: Var icke förfärad! Jesus, din broder lever! Var icke förfärad. Du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var.

1) Förbundets Ängel, Jesus, säger: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Bävande samvete, du är så rädd för synden, du är så rädd att synden, den fördömda synden, skall dock till slutet taga himlen ifrån dig. Du har, kanhända, under din syndasäkerhets tid invevat dig djupt i syndens snaror. Du har måhända, i dina forna dagar, kommit in i en förskräcklig vana vid en eller annan synd. Nu fruktar du att dessa bojorna kunna aldrig krossas. Nu rädes du att du aldrig kan komma loss ur detta hiskliga slaveri. Nu undrar du, bestört undrar du, om du någonsin kan bliva synden kvitt, och varda ett frigjort Guds barn. "Men var icke förfärad", säger Förbundets Ängel, Jesus. "Jag, Jesus, din broder, lever. Jag tog i dag mitt liv tillbaka igen. Jag vann i dag en stor seger över synden. Jag slet dess band. Jag sönderkrossade dess fjättrar. Aldrig skall synden fängsla den själ, som ärligt och uppriktigt vill bliva lossad ur detta fängelse. Aldrig skall den bliva den människan övermäktig, som suckar över dess tyngd, och åstundar den gärna kvitt varda. Bävande samvete, var icke förfärad. Om ock syndens makt och herravälde hade slagit än så djupa rötter i din själ, så skall jag dock, din levande Jesus, giva dig kraft till att övervinna detta välde. Synd och satan måste vika, / fasten de så fika."

2) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens skuld. Du vet att du har satt dig i skuld hos Gud, och att summan är stor; hon är hela tio tusen pund. Nu är du rädd för, att denna stora, denna allt upp till himmelen vuxna syndaskulden, skall beröva dig den eviga saligheten, och tillstänga för dig himmelens dörr. Och vad säger nu Förbundets Ängel, Jesus? "Var icke förfärad", säger han. "Jag, Jesus, lever, och lever jag, så är jag din broder. Visserligen är din syndaskuld stor; men i förrgår betalade jag, Jesus, hela denna skulden, och till bevis därpå att skulden var betald, så kunde graven icke behålla mig; utan Gud släppte i dag syndares Kautionist utur gravens fängelse. Nu vet Gud, nu vet hela världen, att skulden är betald. Och då din själ ryser för denna skuld, och icke uppsåtligen vill sätta ny skuld, så är det gamla dig förlåtet, som det aldrig vore skett."

3) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens straff! I din ångest fruktar du att du skall likväl i evigheten avstraffas för dina synder. Du fruktar att det eviga straffet skall drabba dig, när du är gången ut ur denna världen. Du fruktar att du aldrig kan undgå helvetets pina; utan att denna pinan efter döden skall bliva din lott. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Ack, han säger: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Skulle jag handla efter rätten, så vore du visst värd till att lida det straffet i den långa evigheten, som börjas, men aldrig slutas. Men jag, Jesus, utstod straffet i ditt ställe i förrgår, och i dag är jag åter levande vorden. Du skall icke bliva straffad i evigheten, då det är din uppriktiga mening att göra bättring. Din själ skall icke bliva förlorad. Din kropp skall icke bliva en styggelse för allt kött. Skall du undergå något straff, så skall jag endast straffa dig i tiden, men evighetsstraffet skall du slippa. Jag skall risa dig här, och lisa dig här, och dig till bättring kalla."

4) Bävande samvete: Du är så rädd för döden! Du tror att du toge en ände med förskräckelse, om du doge i detta tillståndet. Du fruktar att din dödsdag skulle bliva dig en faslig dag. När du tänker på döden, så skälver ditt kött, och hela din själ förskräckes. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: På denna fröjde-, denna segerdagen tröstar han din själ med denna Påskpredikan: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, är i dag levande vorden, och lever jag, så är jag din broder. Döden slök mig i förrgår, och han tänkte att han skulle behålla mig, men i dag var han nödsakad att lämna mig tillbaka. Döden stack mig i förrgår med sin vassa udd, men denna udden förslöades då han råkade min person, ty i mig hade han sin överman. I dag vann jag seger över döden. I dag förde fridens Gud mig, den store Fåraherden, tillbaka ifrån de döda (Hebr. 13:20). Och när du nu genom tron håller dig till mig, så skall den timliga döden alldeles icke skada dig. Du skall väl smaka döden; men dödens bitterhet skall du icke smaka." Döden behöver icke göra dig häpen, / ändock han är faselig, / ty den är av Kristus dräpen, och kan inte skada dig.

5) Bävande samvete: Du är så rädd för domen! "Människorna är förelagt en gång dö, och sedan domen." Men just denna domen, som följer på döden, just den är det du fruktar för. Du rädes att domaren Jesus skall giva dig en fördömelses-, en förkastelsesdom. Du rädes att han skall visa dig i alla evigheter ifrån sitt ansikte, när han kommer till doms på sin domedag. Du rädes att han skall säga dig: Gack bort ifrån mig, du förbannade. Vik ifrån mig, du ogärningsman! Jag känner dig aldrig. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: "Du förskräckta själ, var icke förfärad! var icke rädd för domen. Det är ingen blott människa, som skall döma dig på den yttersta dagen; utan det är jag, din levande Jesus. Och jag är din domare; men jag är tillika din vän, din försvarare, din broder." O, så var då vid ett gott mod, när du hörer denna ljuvliga Påskpredikan. Den, som dör i sina synder, och ingen bättring har gjort före sin dödstimma, den må vara rädd för domen. Om han bävar för Guds dom, så är det icke underligt. Men den botfärdige syndaren kan fritt utbrista i dessa orden: Lever Jesus, så är han min broder! Den trösten jag ej glömmer / att min broder Jesus dömer.

6) Bävande samvete: Du är så rädd för djävulen! Du förskräckes för satans makt. Du rädes hans rysvärda tyranni. Du fruktar att du icke skall kunna komma lös ur hans snaror. Du fruktar att du aldrig skall kunna övervinna denne mäktige, denne starke beväpnade fienden; du rädes att du skall bliva hans livegen både i denna, och i den tillkommande världen. Men vad gör Förbundets Ängel, Jesus? Ack jo, han stiger ned till ditt bävande samvete, och där förkunnar han dessa gudomliga trösteorden: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Du behöver ej frukta att satan skall övervinna dig! Jag har i dessa dagar nederfarit till helvetet. Där var jag emellan min död och min uppståndelse. Där band jag djävulen. Där försvagade jag hans välde. Nu skall han aldrig vinna seger över den själ, som med en ivrig bön strider emot honom." Satan, var är nu ditt välde? / Jesus Kristus det nedfällde. "Bävande samvete", säger Jesus, "den seger som jag på Påskdagen vann över djävulen, den segern skall komma dig till godo."

Men jag nämnde ock detta såsom det andra stycket av Förbundets Ängels, Jesu, glada Påskpredikan: Var icke förfärad, säger han, du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var. En skapad ängel sade detta till de förfärade kvinnorna vid Kristi grav, och den oskapade ängeln Jesus håller samma predikan i ett bävande samvete. "Var icke förskräckt", säger han. "Du söker ju ingenting i denna usla världen. Du söker ju icke den jordiska äran. Du säker ju icke jordens förgängliga skatter. Du söker ju ingenting av alla de nöjen, som glädja och fägna de förblindade världens barn. Du frågar icke "efter guld, / efter höghet och stor ära"; ty du besinnar, att "guld ej annat är än mull" och att "få sin höghet rättslig bära", som vi sjunga i psalmen. Allt sådant söker du icke. Du låter världens trälar hava denna magra förnöjelsen för sig själva. Du missunnar dem det icke; du snarare beklagar dem. För din del är det något annat, som du söker efter. Du söker Jesum av Nasaret, som korsfäst var. Du söker icke de jordiska skatter; nej, du söker den skatten, som i frörgår hängde på ett kors, lades i en grav, och som i dag stod upp av graven. Honom och ingen annan söker du. Och efter du icke söker något annat här på jorden, så skall du också finna vad du söker", säger Jesus. Ty om I mig av allt hjärta söken, så skall jag låta mig finna av eder, säger Herren.

Avslutning.

Slutligen vände sig alla Guds barn med en hjärtlig bön, och en brinnande tacksägelse till sin i dag uppståndne Frälsare:

Herre Jesu, du lever och du är vår broder! Vi anropa, vi åkalla och tillbedja dig:

Levande Jesu! eftersom du lever, så låt det synas på denna Påskdagen, att vi hava en Jesus, som är i levande livet! Levande Jesu! eftersom du lever, så giv de hårda syndares hjärtan sådana kraftiga slag, att de måtte kunna förnimma, att du, o Jesu, är på denna dagen levande bliven! Levande Jesu! eftersom du lever, så väck alla uppenbara syndare och nådens föraktare, väck dem så kraftigt, att de i sina samveten måtte få känna att den Förlossaren, som i dag vaknade i graven, han har väckt dem ur synden! Levande Jesus! eftersom du lever, så sönderriv skrymtarens mask, varmed han vill dölja sin skalkhet för dina allseende ögon! blotta honom idag, och åt honom få en sådan rörelse av din Ande, att han efter denna dagen besinnar sig ifrån sitt fördömda hyckleri! Levande Jesu! eftersom du lever, så krossa stenhjärtat hos våra många obotfärdiga syndare, lättsinniga Guds föraktare, försumliga bedjare och ovärdiga nattvardsgäster! Sätt dem i ett sådant bekymmer om sina fattiga själar, att de aldrig hava känt ett sådant bekymmer förr; så veta de, Herre Jesu, att du lever. Levande Jesu! eftersom du lever, så trösta alla ängsliga, blödiga och förskräckta samveten; stig ned till dem och håll i dessa samveten din ljuvliga Påskdags-predikan! Levande Jesu! eftersom du lever, så hjälp dina så fattiga barn i dessa sista bedrövliga, och till världens ände lutande tider, att intet, intet måtte få rycka dem ur dina händer! Levande Jesu! eftersom du lever, så varkunna dig över de fattiga, och låt dem icke alldeles förgås i denna hårda, dyra och tryckande tiden! Levande Jesu! eftersom du lever, så låt ingen enda själ slippa ur kyrkan idag, med mindre hon får känna en kraftig rörelse invärtes, som övertygar henne därom, att du lever! Jesu! du lever! och lever du, så är du vår broder! Du lever! Det skall trösta mig i all min bedrövelse i denna usla världen. Du lever! Det skall hålla mitt mod uppe i alla motgångar, i sjukdomar, i alla svårigheter. Aldrig, aldrig skall jag glömma, att du lever! Du lever! Det skall styrka mig i den sista, svåra dödskampen, och det skall hjälpa mig väl och lyckligt igenom dödens mörka dal. Du lever! Alltså skall jag en gång komma utur detta eländiga livet in i det eviga saliga livet. Du lever! Alltså skall icke graven behålla mig till evig tid. Nej: han skall icke mer behålla mig, än han behöll dig, Herre Jesu! Utan jag väntar också min Påskdag, min uppståndelsedag, då jag skall resa mig ur mullen, och möta dig vid din domstol. Ja, Herre Jesu, du var i förrgår död, och se, du är i dag levande vorden, och du lever ifrån evighet till evighet; Amen; och haver nycklarna till helvetet och döden (Upp. 1:18). Dess vare dig pris, du levande Jesus, av alla dödliga, av syndare! Amen.