Värdaste åhörare! Det är sött och ljuvt till att höra Esaias, som likväl levde i Gamla Testamentet, i sitt 53 kapitels 5:e vers tala så närgånget om Frälsarens sår och syndares frälsning genom hans sår. Genom hans sår, säger han, äro vi helade.
Men nästan vart ord i detta vårt lilla ingångsspråk förtjänar vår ömmaste eftertanke. Allraförst är det märkvärdigt, att Esaias talar om ett enda, och icke om flera Frälsarens sår; ty just ett sådant ord förekommer i Guds Andas eget språk; man vet ju annars, att vår gudomlige Frälsare blev sårad på flera ställen under sitt bittra Långfredags-arbete, och att hans gudomliga lekamen undfick fem sår, oberäknat den otaliga mängd sår, som gisslandet och törnekröningen efterlämnade. Dessa sår förekomma likväl profeten liksom ett enda tillsammans; den välsignade Frälsaren, som Guds Anda så livligen målade för hans fattiga och förlägna hjärta, förekom honom alldeles överfull med sår; ty han tyckte sig icke kunna göra någon skillnad emellan hans sår, emedan hela Jesu kropp, från fotabjället allt upp till huvudet syntes honom vara hopgrodd i ett enda sår; och sannerligen, mina vänner, om man noga betänker saken, och är någorlunda van att följa sin Herre och Frälsare på spåren igenom all hans blodiga lidandes skådeplatser, så ser man lätt, att de fläckar varit få som funnits sårfria på hans heliga lekamen.
Vidare har ordet äro i vårt inträdesspråk en väckande betydelse. Det är märkligt, mina vänner, att Esaias talar i hela detta kapitel, varav vår ingång är tagen, om Frälsarens medfart, i synnerhet under sitt smärtfulla lidande, såsom hade det då redan skett, och han själv varit åsyna vittne till alltsammans. Han talar om Frälsarens uppburna förakt av egna landsmän, såsom hade han själv sett huru ovärdigt de behandlade honom, just därför, att han älskade dem, bevisade honom hat för hans kärlek och ont för gott. Han talar om Frälsarens hårda själakval och arbete, såsom hade han själv varit med honom Långfredagsnatten i Getsemane, och sett huru han vankade av och an, än till sina lärjungar, än ett stenkast från dem, och visste knappt varthän, under det han kastar sig ned på blotta marken och beder i blodsvett och tårar. Han talar om Frälsarens tystnad under de lögnaktigaste beskyllningar, om han villiga utledande till Golgata, som hade han själv sett huru saktmodigt detta Guds Lamm kunde tåla de största oförrätter man gjorde honom, ja, som hade han själv gjort de gråtande kvinnorna sällskap genom Jerusalems stadsport till Golgataberget, och sett sin salighets Gud, utan minsta förbannelse-önskning över sina plågare, gå och bära ett tungt kors på sina ömma och svidande skuldror. Han talar om Frälsarens skamliga upphängande mellan två ogärningsmän, såsom hade han själv med Johannes och Maria stått under korset, och sett den allraheligaste räknad bland ogärningsmän. Han talar om Frälsarens förbön för sina fräckaste mördare, som hade han själv hört dessa nådefulla orden av hans bleknade mun: "Fader, förlåt dem det: ty de veta icke vad de göra." Han talar om Frälsarens begravning, såsom hade han själv hulpit Josef och Nikodemus att lägga honom i den nya graven; och här i vårt ingångsspråk talar han om hans sår, såsom hade han själv med egna ögon sett honom i den märkliga gestalten, varuti Pilatus ledde honom ut för judarna; och sade: "Se människan!" Därför säger han: genom hans sår äro vi helade. Just på samma sätt som denna saken var för Esaie fattiga hjärta, just på samma sätt måste den vara dig, min vän, för hjärta och sinne - du må vara vem du vill som mig hörer - så vida det annars skall stå väl till med dig; den sårade Frälsaren måste vara dig så närvarande, som hade du sett honom på själva den dagen, då han stod brudgum i sin sårade dräkt för din och sin trolovade bruds räkning. Han fick väl sina sår för flera hundra år sedan, men skall han icke fått dem förgäves, skall du hava någon salig nytta av dem för din själ, så måste det icke vara dig annorlunda, än som hade han fått dem i dag, icke annorlunda, än som vore han i dag hudflängd, i dag törnekrönt, i dag korsfäst och i dag till döds blödd. Ja, alla dagar måste vara dig i tron idel Långfredagar, all veckor idel dymmelveckor, och din erfarenhet måste vara just densamma.
På berg, i dal, och var du är,
är han, din Frälsare, dig när.
Sedan är ock det ordet vi i vårt ingångsspårk begagnat ganska märkvärdigt. Genom hans sår äro vi helade, säger profeten. Vi helade, vilka vi? Esaias kan härmed förstå hela människosläktet i allmänhet och Guds benådade i synnerhet. Förstår han hela människosläktet i allmänhet, så är hans mening i ingången denna: Genom hans sår kan vem som vill, han må vara aldrig så stygg, hård, syndig och på alla kanter förbannad, komma till hälsa för sin arma själ, om han ej annars med flit vill behålla eländet. Och här hade Esaias ganska rätt; ty här är väl ingen så vederstygglig syndare inför Gud, att han ej också kostat Frälsaren många svidande sår, och kunde således för hans blods och sårs skull bliva räddad, så snart han icke med händer och fötter arbetar emot sin egen räddning. Går nu någon åt förtappelse, så kan Jesus taga himmel och jord till vittne, att han är oskyldig i hans blod; ty läkedomen och hälsan i hans sår nekas honom ej mer än andra, så länge nådetiden varar; men säkert är det att Esaias med ordet vi menar sig och alla Jesu redliga vänner, före och efter sig i alla världens tider. Vi, vill han säga, vi som i vår uppvaknade själanöd icke sågo oss någon annan tillflykt, varken i himmelen eller på jorden, än till Jesu sår, så vida det skulle bliva väl med oss, vi som blivit i dessa såren så grundligen läkta, att vi knappt själva veta, vart sjukdomen har tagit vägen, vi, som ifrån denna välsignade stunden icke funno och icke vilja trivas på något annat ställe, än i dessa såren; vi äro de, för vilka den käre Frälsaren egentligen håller sina helbrägdagörande sår öppna. Genom hans sår äro vi helade. Ack, att här vore mången i kyrkan i dag, som kunde räkna sig ibland dessa saliga. Vi sårade stackare äro här nog av. Jesus give, att de alla kände sitt tillstånd, så skulle läkedom och rening i Jesu sår visst icke tryta dem mera än läkedom för lekamliga åkommor. Efterdöme häruti uppvisar dagens heliga Evangelium.
Mildaste Herre Jesus, du himmelske själaläkare, du känner bäst både dem ibland oss, som svida under sina sår, och dem, som icke veta därav. Skänk mig kraft, att i dag ur ditt ords rika fatabur kunna framtaga både nytt och gammalt för var och en av dessa syndare! Låt denna enfaldiga predikan, du giver mig nåd till att hålla på denna stunden, bevisa sig såsom spjut och naglar i alla andligen sårades hjärtan! Låt dem icke kunna trivas, icke vara nöjda med sig själva, förrän de fått läkedom i dina sår; och bevara dem, som redan fått den, att de må behålla den till dess de i dina sår insomna! Hör mig, min sårade Frälsare, då jag ber dig därom i din egen bön: Fader vår...
Votum.
EVANGELIUM Lukas 10:23-37
Herre, helga och led oss i din sanning; ty ditt ord är sanning! Amen.
Betraktelse: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår
1) De andligen sårade syndare
2) Deras läkedom
3) Deras hälsa
Jag är allt full med syndasår,
ack, låt din hand mig hela!
Jag är helt blind och vilse går,
din nåd låt mig ej fela!
Jag är helt svag, förbarma dig,
förlorat får, men uppsök mig,
och hjälp av idel nåde!
FÖRSTA DELEN: De andligen sårade syndare
I vår upplästa text omtalar Jesus en man, som på sin resa från Jerusalem till Jeriko kom i rövarhänder, blev avklädd och sargad, samt lämnad halvdöd på vägen. Man kan väl ej tänka sig en människa i svårare belägenhet än denna, helst sedan de förbifarande ingen hjälp visade honom. O vad han måste ha utstått och lidit, seende döden allt närmare nalkas med var droppe blod, som rann ur de oförbundna såren! I huru mycket värre tillstånd måste icke då i andlig måtto den syndare vara, som känner syndens djupa sår svida i sitt hjärta, utan hopp och den oljas ungjutelse, som kan stilla svedan och läka dem. Jag har föresatt mig i dag visa eder en andligen sårad syndare, och låt oss nu se till vad det är för en stackare.
Var och en som vandrar sin tid fram med ett otacksamt hjärta för all sin Herres och Frälsares möda, ha må då antingen visa denna sin otacksamhet i hemliga eller uppenbara synder, eller dölja den under ett här i världen vackert och ärbart leverne - han är en andligen sårad, men hård syndare. Hela Jesu liv var ej annat än en kedja av idel möda, och av alla hans dagar, såsom mödosamma dagar, var Långfredagen den mödosammaste. För all denna sin möda vill han intet annat hava till sin belöning än syndares arma hjärta. Neka vi honom nu den ringa lönen, och lämna det antingen rent av åt satan eller världen, som intet ont slitit för det, eller ock åtnöja oss med att litet hyfsa upp det med granna moraler och stränga sederegler, men bibehålla därunder vår gamla kallsinnighet emot den kära Frälsaren, så har han ju mödat sig intill blods förgäves, så betala vi ju hans kärlek med otacksammaste köld och hans trohet med svartaste otrohet.
Kanske de borgerligt ärbara stickna vid en sådan påminnelse i kyrkan, och svara mig tilläventyrs i sina tysta hjärtan: det är en oförtjänt beskyllning att vi äro otacksamma mot Frälsaren; vi tänka ju så ädelt, vi leva ju så dygdigt vi någonsin kunna: vad vill man mer begära av oss? Mina kära vänner, eder fattas mycket, fast I ännu icke låtit smörja edra ögon med ögonsalva, så att I sen att eder fattas ett andligen fattigt hjärta, som ej vill veta av annat än Jesus Kristus och honom korsfäst. Eder fattas den välsignade övertygelsen, att I med allt edert yttre nit, det vare än så lysande och vackert, liggen under förbannelsen och kunnen ej hjälpas på annat sätt, än att I med all eder dålighet krypen fram till syndares vän. Kortligen: eder fattas tro på Frälsaren, och med tron fattas eder allt: syndernas förlåtelse, samvetsfrid och evig salighet. O, tillåten en välmenande vän, som, så usel han här står, ömmar för edert eviga bästa, i förtroende säga er: kära hjärtan, om I så tvådden eder med lut, och togen där mycken såpa till, det är, om I viljen sira eder gamla Adam med aldrig så många dygdiga föresatser, om I viljen leva aldrig så vackert i utvärtes måtto, så doppar dock Guds Ande eder i träck, det är, han visar eder tusende syndastyggelser, som I aldrig kommen väl ifrån med allt edert eget bemödande, och edra kläder varda eder illa ståndande, det är, I kunnen med all eder skenfagra dygd omöjligen för Gud bestå, när I för domen skolen framgå. Med allt edert tvättande i egna rättfärdighetens lut och spåa, synes eder syndadräkt lika klar i Herrens ögon, ty I skolen veta att han har ögon såsom eldslågor. För honom är allt orent, så länge det ej kommit i Jesu händer.
Men detta vare i allmänhet talat, låt mig också tala något isynnerhet om den andligen sårade syndaren. Han föddes med synd och i synd till världen, ty allt ifrån den stunden, som satan insprutade arvsyndens arga gift i våra hjärtan, allt ifrån den stunden har ännu ingen människa blivit född till världen, som icke med David måste bekänna: Se, jag är av syndig säd född och min moder haver mig i synd avlat. (Psalt. 51). Men det må vara med den medfödda synden, arvsynden, huru det vill: Guds Ande skulle ändå kunna hjälpa, så framt syndaren, när han kommit till förståndsåren, icke ökte denna synd med grymma verksynder, lyssnade för mycket till den stojande och lockande världen, vecklade sig för långt in i satans snaror, och, som är det farligaste, trängde ifrån sig måna kraftiga väckelser och rörelser i hjärtat; men just härigenom är det som själen slutligen kan bliva så fasligt syndbesmittad, att där svårligen kan bliva någon rening utav.
Med sådana syndbesmittade själar borde förfaras som med de spetälska i forna tider, och varom kan läsas utförligt i 3 Mos. 6. De instängdes alldeles för sig själva, ingen fick nalkas dem, och detta var icke underligt, ty det onda smittade och utbredde sig lätt. Således måste den arme uslingen ligga där allena, utan hjälp, utan skötsel, utan vänner, utan läkare, och ängsligt räkna var stund intill dess den välgörande döden kom och gjorde ett önskat slut på hans odrägliga lidande. Ve dig, du andligen besmittade syndare! Tänk, om du i ett sådant tillstånd kallas från denna världen, så kan deu aldrig komma in i det himmelska Jerusalem, ty dit kommer intet, som besmittligt är (Upp. 21:27). Nej, du måste låta bekväma dig att tillbringa hela evigheten utan Guds åskådande, utan allt åtnjutande av det eviga, herrliga livet bland de utvalda i Guds glädjeboningar.
Vidare är en sådan syndare lik en spetälsk däri, att han är en styggelse för människorna och en ohygglig syn för alla. Så är ock i andlig mening den med syndasår överhöljde syndaren en ohygglighet inför Herren: 1) i sina böner, ty de äro falska kyssar, varmed han förråder sin Frälsare och liksom ber honom om lov att få synda i fred, 2) i sin kyrkogång, ty han är densamma syndabocken den ena söndagen som den andra; han är 3) en ohygglighet inför Herren med sin nattvardsgång, ty han vågar sig fram till Jesu bord med ett hjärta, som aldrig med allvar känt sin synd och allraminst längtat efter någon rening därifrån; 4) är han en ohygglighet inför Herren med sina bästa gärningar inför världen, ty de härflyta icke ur ett hjärta som har Jesus rättsligen kär, och då kan de aldrig behaga Herren. Ännu en sak: liksom en spetälsk lätt kan nersmitta hela hus, städer och byar, likaså den med syndasår bekajade själen. Likaså visste som det är, att ett enda benådat Guds barn i ett hus kan vara ett medel i Herrens hand att rädda många med sig; så visst är det ock, att en enda obenådad människa i ett hus, i en stad, i en by, kan vara ett verktyg i fiendens hand till att smitta många flera med sig, och draga dem bakom ljuset. Så visar erfarenheten att det även går till i andlig måtto. Ja, värdaste åhörare, det är otroligt vad en förhärdad syndare kan bidraga till många andras ofärd och besmittelse! Och dessa bliva så mycket farligare, om han är satt i den belägenhet, att han med världens makt, jordiskt anseende, kan tillika verka och förleda. - Sådan är teckningen av den med andliga syndasår betäckte syndaren; låt oss nu i vår kristliga predikans
ANDRA DEL
kortligen tillse vad läkedom som till hans botande erbjudes.
Här bliver nu frågan den, om en sådan syndare, som jag nyss för er beskrivit, kan någonsin bliva renad? Jo, svarar jag; visst icke för att styrka någon i sin syndasäkerhet, utan blott för att förherrliga min Frälsares kärlek. Visst är det möjligt, så visst, att jag vågar på hans blodiga försonings vägnar försäkra, att så länge den kostbara salighetens dag varar, så är ingen syndare för stor inför Herren. Den samme Frälsaren, som renat så många från spetälskan, detsamma Lamm, som burit världens synder, har än i dag både vilja och makt att bota och rena botfärdiga syndares sår, om de ock, som Job, voro därmed överallt betäckta, och intet helt på deras kropp, utan, som Esaias säger (1:6) fulla av sår, svullnad och etterböld, de där intet plåstrade eller förbundna, eller med olja mökta äro.
Nu, på det att ingen, som har allvar med att vilja bliva läkt till sin själ, måtte tro att Frälsaren nekar honom denna läkedomen, så hör, min vän, långt förr än du någonsin längtade efter läkedom tillbjuder Jesus dig den! Låtom oss blott tänka efter: varför skulle Jesus annars så ofta besökt vissa orter, under sin jordiska vandring, om han ej visste att där funnos själar som behövde hans hjälp? Det visar sig överallt i evangelisternas berättelser, att sådant varit hans avsikt med besöken i Nain, i Kapernaum, i Samarien och Galileen, då han likväl på andra och genare vägar kunnat komma till Jerusalem. Jesus var kärleken, och vad gör icke kärleken!
Just på samma sätt, fast i osynlig måtto, gör han än i dag. Aldrig sökte vi först Frälsaren, om han ej först sökte oss. Aldrig gingo vi Frälsaren först till mötes med böner och tårar: Jesus, varkunna dig över oss, om ej Frälsaren ginge oss först till mötes med sin vänliga begäran: "Arme syndare, låt mig få det nöjet till att varkunna mig över dig. Neka mig icke den vällusten till att locka dig; jag vill det så hjärtans gärna." Ack, att själar ville eftersinna detta, så skulle de visst aldrig så vårdslöst slumra bort de välsignade stunder, då Herren Jesus går dem till mötes, som de vanligen göra. Han uppförer sig icke som prästen och leviten i dagens evangelium, går fram och ser på uslingen och lämnar honom i sin usla belägenhet ohulpen; nej, han har tecknat sin egen bild i den barmhärtige samariten, som varkunnade sig över stackaren, där han låg sårad och sargad, göt olja och vin i hans sår, lade honom på sitt ök, förde honom till härbärget och lovade betala för hans skötsel, vilket han ock gjorde dagen därefter på sin återresa, och utfäste sig betala ännu för hans vidare skötsel.
(forts.)
Sedan är ock det ordet vi i vårt ingångsspårk begagnat ganska märkvärdigt. Genom hans sår äro vi helade, säger profeten. Vi helade, vilka vi? Esaias kan härmed förstå hela människosläktet i allmänhet och Guds benådade i synnerhet. Förstår han hela människosläktet i allmänhet, så är hans mening i ingången denna: Genom hans sår kan vem som vill, han må vara aldrig så stygg, hård, syndig och på alla kanter förbannad, komma till hälsa för sin arma själ, om han ej annars med flit vill behålla eländet. Och här hade Esaias ganska rätt; ty här är väl ingen så vederstygglig syndare inför Gud, att han ej också kostat Frälsaren många svidande sår, och kunde således för hans blods och sårs skull bliva räddad, så snart han icke med händer och fötter arbetar emot sin egen räddning. Går nu någon åt förtappelse, så kan Jesus taga himmel och jord till vittne, att han är oskyldig i hans blod; ty läkedomen och hälsan i hans sår nekas honom ej mer än andra, så länge nådetiden varar; men säkert är det att Esaias med ordet vi menar sig och alla Jesu redliga vänner, före och efter sig i alla världens tider. Vi, vill han säga, vi som i vår uppvaknade själanöd icke sågo oss någon annan tillflykt, varken i himmelen eller på jorden, än till Jesu sår, så vida det skulle bliva väl med oss, vi som blivit i dessa såren så grundligen läkta, att vi knappt själva veta, vart sjukdomen har tagit vägen, vi, som ifrån denna välsignade stunden icke funno och icke vilja trivas på något annat ställe, än i dessa såren; vi äro de, för vilka den käre Frälsaren egentligen håller sina helbrägdagörande sår öppna. Genom hans sår äro vi helade. Ack, att här vore mången i kyrkan i dag, som kunde räkna sig ibland dessa saliga. Vi sårade stackare äro här nog av. Jesus give, att de alla kände sitt tillstånd, så skulle läkedom och rening i Jesu sår visst icke tryta dem mera än läkedom för lekamliga åkommor. Efterdöme häruti uppvisar dagens heliga Evangelium.
Mildaste Herre Jesus, du himmelske själaläkare, du känner bäst både dem ibland oss, som svida under sina sår, och dem, som icke veta därav. Skänk mig kraft, att i dag ur ditt ords rika fatabur kunna framtaga både nytt och gammalt för var och en av dessa syndare! Låt denna enfaldiga predikan, du giver mig nåd till att hålla på denna stunden, bevisa sig såsom spjut och naglar i alla andligen sårades hjärtan! Låt dem icke kunna trivas, icke vara nöjda med sig själva, förrän de fått läkedom i dina sår; och bevara dem, som redan fått den, att de må behålla den till dess de i dina sår insomna! Hör mig, min sårade Frälsare, då jag ber dig därom i din egen bön: Fader vår...
Votum.
EVANGELIUM Lukas 10:23-37
Herre, helga och led oss i din sanning; ty ditt ord är sanning! Amen.
Betraktelse: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår
1) De andligen sårade syndare
2) Deras läkedom
3) Deras hälsa
Jag är allt full med syndasår,
ack, låt din hand mig hela!
Jag är helt blind och vilse går,
din nåd låt mig ej fela!
Jag är helt svag, förbarma dig,
förlorat får, men uppsök mig,
och hjälp av idel nåde!
FÖRSTA DELEN: De andligen sårade syndare
I vår upplästa text omtalar Jesus en man, som på sin resa från Jerusalem till Jeriko kom i rövarhänder, blev avklädd och sargad, samt lämnad halvdöd på vägen. Man kan väl ej tänka sig en människa i svårare belägenhet än denna, helst sedan de förbifarande ingen hjälp visade honom. O vad han måste ha utstått och lidit, seende döden allt närmare nalkas med var droppe blod, som rann ur de oförbundna såren! I huru mycket värre tillstånd måste icke då i andlig måtto den syndare vara, som känner syndens djupa sår svida i sitt hjärta, utan hopp och den oljas ungjutelse, som kan stilla svedan och läka dem. Jag har föresatt mig i dag visa eder en andligen sårad syndare, och låt oss nu se till vad det är för en stackare.
Var och en som vandrar sin tid fram med ett otacksamt hjärta för all sin Herres och Frälsares möda, ha må då antingen visa denna sin otacksamhet i hemliga eller uppenbara synder, eller dölja den under ett här i världen vackert och ärbart leverne - han är en andligen sårad, men hård syndare. Hela Jesu liv var ej annat än en kedja av idel möda, och av alla hans dagar, såsom mödosamma dagar, var Långfredagen den mödosammaste. För all denna sin möda vill han intet annat hava till sin belöning än syndares arma hjärta. Neka vi honom nu den ringa lönen, och lämna det antingen rent av åt satan eller världen, som intet ont slitit för det, eller ock åtnöja oss med att litet hyfsa upp det med granna moraler och stränga sederegler, men bibehålla därunder vår gamla kallsinnighet emot den kära Frälsaren, så har han ju mödat sig intill blods förgäves, så betala vi ju hans kärlek med otacksammaste köld och hans trohet med svartaste otrohet.
Kanske de borgerligt ärbara stickna vid en sådan påminnelse i kyrkan, och svara mig tilläventyrs i sina tysta hjärtan: det är en oförtjänt beskyllning att vi äro otacksamma mot Frälsaren; vi tänka ju så ädelt, vi leva ju så dygdigt vi någonsin kunna: vad vill man mer begära av oss? Mina kära vänner, eder fattas mycket, fast I ännu icke låtit smörja edra ögon med ögonsalva, så att I sen att eder fattas ett andligen fattigt hjärta, som ej vill veta av annat än Jesus Kristus och honom korsfäst. Eder fattas den välsignade övertygelsen, att I med allt edert yttre nit, det vare än så lysande och vackert, liggen under förbannelsen och kunnen ej hjälpas på annat sätt, än att I med all eder dålighet krypen fram till syndares vän. Kortligen: eder fattas tro på Frälsaren, och med tron fattas eder allt: syndernas förlåtelse, samvetsfrid och evig salighet. O, tillåten en välmenande vän, som, så usel han här står, ömmar för edert eviga bästa, i förtroende säga er: kära hjärtan, om I så tvådden eder med lut, och togen där mycken såpa till, det är, om I viljen sira eder gamla Adam med aldrig så många dygdiga föresatser, om I viljen leva aldrig så vackert i utvärtes måtto, så doppar dock Guds Ande eder i träck, det är, han visar eder tusende syndastyggelser, som I aldrig kommen väl ifrån med allt edert eget bemödande, och edra kläder varda eder illa ståndande, det är, I kunnen med all eder skenfagra dygd omöjligen för Gud bestå, när I för domen skolen framgå. Med allt edert tvättande i egna rättfärdighetens lut och spåa, synes eder syndadräkt lika klar i Herrens ögon, ty I skolen veta att han har ögon såsom eldslågor. För honom är allt orent, så länge det ej kommit i Jesu händer.
Men detta vare i allmänhet talat, låt mig också tala något isynnerhet om den andligen sårade syndaren. Han föddes med synd och i synd till världen, ty allt ifrån den stunden, som satan insprutade arvsyndens arga gift i våra hjärtan, allt ifrån den stunden har ännu ingen människa blivit född till världen, som icke med David måste bekänna: Se, jag är av syndig säd född och min moder haver mig i synd avlat. (Psalt. 51). Men det må vara med den medfödda synden, arvsynden, huru det vill: Guds Ande skulle ändå kunna hjälpa, så framt syndaren, när han kommit till förståndsåren, icke ökte denna synd med grymma verksynder, lyssnade för mycket till den stojande och lockande världen, vecklade sig för långt in i satans snaror, och, som är det farligaste, trängde ifrån sig måna kraftiga väckelser och rörelser i hjärtat; men just härigenom är det som själen slutligen kan bliva så fasligt syndbesmittad, att där svårligen kan bliva någon rening utav.
Med sådana syndbesmittade själar borde förfaras som med de spetälska i forna tider, och varom kan läsas utförligt i 3 Mos. 6. De instängdes alldeles för sig själva, ingen fick nalkas dem, och detta var icke underligt, ty det onda smittade och utbredde sig lätt. Således måste den arme uslingen ligga där allena, utan hjälp, utan skötsel, utan vänner, utan läkare, och ängsligt räkna var stund intill dess den välgörande döden kom och gjorde ett önskat slut på hans odrägliga lidande. Ve dig, du andligen besmittade syndare! Tänk, om du i ett sådant tillstånd kallas från denna världen, så kan deu aldrig komma in i det himmelska Jerusalem, ty dit kommer intet, som besmittligt är (Upp. 21:27). Nej, du måste låta bekväma dig att tillbringa hela evigheten utan Guds åskådande, utan allt åtnjutande av det eviga, herrliga livet bland de utvalda i Guds glädjeboningar.
Vidare är en sådan syndare lik en spetälsk däri, att han är en styggelse för människorna och en ohygglig syn för alla. Så är ock i andlig mening den med syndasår överhöljde syndaren en ohygglighet inför Herren: 1) i sina böner, ty de äro falska kyssar, varmed han förråder sin Frälsare och liksom ber honom om lov att få synda i fred, 2) i sin kyrkogång, ty han är densamma syndabocken den ena söndagen som den andra; han är 3) en ohygglighet inför Herren med sin nattvardsgång, ty han vågar sig fram till Jesu bord med ett hjärta, som aldrig med allvar känt sin synd och allraminst längtat efter någon rening därifrån; 4) är han en ohygglighet inför Herren med sina bästa gärningar inför världen, ty de härflyta icke ur ett hjärta som har Jesus rättsligen kär, och då kan de aldrig behaga Herren. Ännu en sak: liksom en spetälsk lätt kan nersmitta hela hus, städer och byar, likaså den med syndasår bekajade själen. Likaså visste som det är, att ett enda benådat Guds barn i ett hus kan vara ett medel i Herrens hand att rädda många med sig; så visst är det ock, att en enda obenådad människa i ett hus, i en stad, i en by, kan vara ett verktyg i fiendens hand till att smitta många flera med sig, och draga dem bakom ljuset. Så visar erfarenheten att det även går till i andlig måtto. Ja, värdaste åhörare, det är otroligt vad en förhärdad syndare kan bidraga till många andras ofärd och besmittelse! Och dessa bliva så mycket farligare, om han är satt i den belägenhet, att han med världens makt, jordiskt anseende, kan tillika verka och förleda. - Sådan är teckningen av den med andliga syndasår betäckte syndaren; låt oss nu i vår kristliga predikans
ANDRA DEL
kortligen tillse vad läkedom som till hans botande erbjudes.
Här bliver nu frågan den, om en sådan syndare, som jag nyss för er beskrivit, kan någonsin bliva renad? Jo, svarar jag; visst icke för att styrka någon i sin syndasäkerhet, utan blott för att förherrliga min Frälsares kärlek. Visst är det möjligt, så visst, att jag vågar på hans blodiga försonings vägnar försäkra, att så länge den kostbara salighetens dag varar, så är ingen syndare för stor inför Herren. Den samme Frälsaren, som renat så många från spetälskan, detsamma Lamm, som burit världens synder, har än i dag både vilja och makt att bota och rena botfärdiga syndares sår, om de ock, som Job, voro därmed överallt betäckta, och intet helt på deras kropp, utan, som Esaias säger (1:6) fulla av sår, svullnad och etterböld, de där intet plåstrade eller förbundna, eller med olja mökta äro.
Nu, på det att ingen, som har allvar med att vilja bliva läkt till sin själ, måtte tro att Frälsaren nekar honom denna läkedomen, så hör, min vän, långt förr än du någonsin längtade efter läkedom tillbjuder Jesus dig den! Låtom oss blott tänka efter: varför skulle Jesus annars så ofta besökt vissa orter, under sin jordiska vandring, om han ej visste att där funnos själar som behövde hans hjälp? Det visar sig överallt i evangelisternas berättelser, att sådant varit hans avsikt med besöken i Nain, i Kapernaum, i Samarien och Galileen, då han likväl på andra och genare vägar kunnat komma till Jerusalem. Jesus var kärleken, och vad gör icke kärleken!
Just på samma sätt, fast i osynlig måtto, gör han än i dag. Aldrig sökte vi först Frälsaren, om han ej först sökte oss. Aldrig gingo vi Frälsaren först till mötes med böner och tårar: Jesus, varkunna dig över oss, om ej Frälsaren ginge oss först till mötes med sin vänliga begäran: "Arme syndare, låt mig få det nöjet till att varkunna mig över dig. Neka mig icke den vällusten till att locka dig; jag vill det så hjärtans gärna." Ack, att själar ville eftersinna detta, så skulle de visst aldrig så vårdslöst slumra bort de välsignade stunder, då Herren Jesus går dem till mötes, som de vanligen göra. Han uppförer sig icke som prästen och leviten i dagens evangelium, går fram och ser på uslingen och lämnar honom i sin usla belägenhet ohulpen; nej, han har tecknat sin egen bild i den barmhärtige samariten, som varkunnade sig över stackaren, där han låg sårad och sargad, göt olja och vin i hans sår, lade honom på sitt ök, förde honom till härbärget och lovade betala för hans skötsel, vilket han ock gjorde dagen därefter på sin återresa, och utfäste sig betala ännu för hans vidare skötsel.
(forts.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar