Den store draken, den gamle ormen, den där heter Djävul och Satan, vart utkastad, den där bedrager hela världen; och han vart kastad å jorden, och hans änglar vordo ock bortkastade med honom. Så ser man att det rätta behåller segern, och att satan och hans rike måste bliva Guds makt och rike underdåniga. Draken och hans änglar stredo väl emot Mikael; men de segrade icke, de vunno intet, och deras rum vart icke mer funnet i himmelen.
Draken var i äldre tider ansedd för den giftigaste av alla ormar och det skadligaste och förfärligaste djur i hela skapelsen. Man kunde därför icke med ett mera avskyväckande namn utmärka mörkrets furste, satan, det allrafintligaste av alla väsen, och som aldrig gjorde annat än de som ont och giftigt var. Var han förut en stor ljusets Ängel, så är han nu en stor drake vorden, stor i välde, men ännu större i elakhet. Detta är den gamle ormen, som redan i världens begynnelse utspydde sitt dödande gift i paradiset, den ormen, som heter djävul och satan. Satan är ett hebreiskt ord och betyder motståndare, och djävul ett grekiskt, som betecknar en äreskändare. Båda dessa namn passa ganska väl åt den onde anden.
Satan eller motståndare är han, emedan han sätter sig emot Gud och allt gott; och ingen farligare motståndare gives än en skändare och en illgärningsman. Liksom i allmänna levernet en sådan berövar sina medmänniskor all heder och ära inför världen, så gör ock djävulen emot de goda och sanna kristna inför Gud, upphetsar den ena människan emot den andra, och kommer blott ont åstad. Därför har han ock det namnet om sig, att han bedrager och förför hela världen. Vart man må komma, finner man alltid mera ont än gott. Hela världen är stadd i det onda. (1 Joh. 5:19). Också är det ej att undra däröver. Djävulen är dess furste, som den lyder, den förare, som den följer, och den ledare som bedrager hela världen. [---] Men hans överman finnes, och ett herrligt bevis därpå lämnar oss dagens heliga evangelium. Johannes hörde en stor röst, som sade i himmelen: nu är vår Guds salighet och kraft, och rike, och makt hans Krists vorden, efter våra bröders åklagare är förkastad, den som åklagade för Gud dag och natt (Upp. 12:10). Denna stämma, älskliga åhörare, höra vi än i dag, och vilja, genom Gudsnåd, i anledning därav välja den till föremål för våra andäktiga betraktelser på denna stunden. Fader vår som är i himmelen...
EVANGELIUM Luk. 11:14-28
Genom Guds nåd vilja vi i dag betrakta
den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande från jorden.
Första delen.
Vi vilja nu för det första något närmare betrakta denna världens furste, den gamle draken, som så länge bedragit världen.
När Esaias vill beskriva babyloniska rikets jämmerliga undergång, så säger han: Drakar skola bo i dess lustiga borgar (Es. 13:22). Människan är denna lustiga borg, ämnad till Guds beboende, men vilken skada är det icke, att den store draken, satan, som förför världen, där blivit en rådande hyresman? Icke utan bekymmer kunna vi tänka oss den människas olycksaliga tillstånd, som besittes av djävulen, liksom den i dagens evangelium, vilken han gjort till dumbe; och vi böra verkligen anse det för en synnerlig Guds nåd, att nu för tiden så få exempel av detta slag finnas. Det är likväl drägligt, när djävulens inneboende endast sträcker sig till kroppen; men olyckliga de, vilkas själar han vunnit till evärdelig besittning. Väl slog satan den fromme Job med onda sår ifrån hans fotablad, upp till hans hjässa; väl gav en av hans änglar Paulus en kindpust; men sådant skadade dem icke, utan tvärtom tjänte att ännu mera rena och luttra deras själar. Plågorna, som de ledo, voro visserligen stora och svåra, men de gagnade dem; häremot länder allt de olyckliga till skada, vilkas själar äro i djävulens våld, ja, förleder dem att, som vi se i evangelium idag, häda och smäda Gud. Han utdriver djävlar - sade judarna fräckt till Jesus - med Beelsebub, djävlarnas överste! Andra åter förledde den listige frestaren att begära av Jesus tecken av himmelen. Härav ser man att han, om möjligt vore, gärna förförde hela världen till hädelse av allt vad ärligt är; och varen försäkrade, värdaste åhörare, att varje ond tanke, som uppstiger i edra hjärtan, är en ingivelse av den onde, ett verk av Kristi avsvurne fiende, djävulen!
Han frestar oupphörligt och förnyar sina anfall på tusende sätt, allt i förlitande på det gamla "trägen vinner". Detta beskriver Frälsaren sålunda: När den orene anden går ut av människorna, vandrar han omkring torra platser, söker efter vila och finner ingen. Då säger han: jag vill komma igen uti mitt hus, där jag ut gick. Satan är en onyttig, men ingen sysslolös ande. Han sitter icke stilla, utan driver jämt sitt verk hos otrons barn. Han rastar icke, utan genomvandrar torra platser. Jag har, säger han själv (Job 1:7), farit genom landet allt omkring. Överallt lurar han listigt på själafångst, och lyckas beklagligen alltför ofta att knipa sitt rov.
Försiktigheten bjuder oss väl att taga oss tillvara för onda, elaka människor; men tusende gånger nödvändigare är det för oss att vakta oss för satan; ty han omgiver oss jämt, ja, intränger i de doldaste rum, och vågar sig till och med in i våra kyrkor för att hos världens barn förstöra den verkan, som ordets kraft möjligen kunde åstadkomma i deras syndiga hjärtan. Han går omkring som ett rytande lejon, säger Petrus, och söker, vem han uppsluka må. Överallt för han sitt helvete med sig; därför finner han ingenstädes ro. Något lugn tror han sig likväl kanhända hava ägt då han oroade Saul, då han uppviglade det ena riket emot det andra; men hos människan trives han alltid bäst, och måste han där lämna sin plats, liksom i dagens evangelium, och finner ingen bättre i stället, så säger han: jag kommer igen uti mitt hus, där jag utgick, och när han kommer, finner hand et rent sopat, och väl tillpyntat; då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadligare äro än han; och de gå därin och bo där; och den människans sista varder värre än dess första.
Meningen härmed är denna: när nu människan en gång omvänt sig, men åter faller i synd, då är djävulen beställsam att fängsla henne hårdare än förut. Då har hon ett städat hus, en trevlig boning. Ty den återfallna syndaren bereder honom det själv, i det hon vill synas from för världen och hyckla dygder, som hon icke äger. ´Sålunda bliver dess sista värre än dess första. Ty, som Petrus säger i 2 Petr. 2:20-22: Sedan de genom Herrens och Frälsarens Jesu Kristi kunskap undflytt hava världens orolighet, och hava åter begivit sig däruti, och äro övervunna, är dem det yttersta värre vordet än det första. Och hade dem bättre varit icke förstått rättfärdighetens väg, än sedan de förstodo, vända sig ifrån det heliga budet, som de anammat hade. Dem är vederfaret det, som för ett sant ordspråk plägar sägas, hunden går åter till sina spyor, och svinet, som tvaget är, sölar sig åter i träcken.
Har den orene anden för någon tid hållit sig fördold, så var säker, min kristen, att han återkommer till syne med sju, ännu värre än han. Har han någon gång antagit lammets stämma, så var säker, att han snart förbyter den i drakens dunderröst. Den, som sitt eget hus bedrövar, säger Salomo (Ordsp. 11:29), han skall få väder till arvedel. Vilken skön arvedel skall då den hämtna därav, som så bedrövar sin egen själ, att han gör det till en boning för avgrundsdraken djävulen?
Ju större och listigare djävulens funder äro, desto sorgfälligare måste vi motarbeta hans anslag. Vår dyre Frälsare har i vårt evangelium idag visat oss rätta sättet att bliva honom kvitt. Saliga, säger han, äro de, som höra Guds ord och gömma det. Och det är denna de kristnas lyckliga lott, som vi nu gå att närmare betrakta och framställa.
Andra delen.
Guds ord visar oss icke allenast rätta vägen till saligheten, utan giver oss även kraft till strid emot djävulens frestelser. Då Kristi lärjungar hade gjort en god början med det gudomliga ordets predikande, sade Jesus till dem: Jag såg satan falla v himmelen, såsom en ljungeld (Luk. 10:18). Så måste han ock falla ur våra hjärtan, när Guds ord däruti bevisar sin kraft, och vi icke allenast gärna höra det, utan ock så gömma det, att vi lämna gehör i våra hjärtan åt dess hälsosamma förmaningar och dess välmenta varningar. Därmed kunna vi utsläcka den ondes glödande pilar, och behöva icke frukta för den stora draken och hans änglar, emedan de alla äro utkastade och kunna icke skada de fromma.
Gud har sönderslagit drakens huvud, säger David (Psalt. 74:13), och med Gud vilja vi göra ett fast förbund emot den gemensamma fienden. Stor är den salighet, dyr den frid, som Gud oss genom Jesus Kristus förvärvat. "Av allt det goda", säger en vördad ordets lärare, "varmed den himmelske Fadern oss fallna syndare benådat, gives intet större, icke något saligare, än Guds heliga ord."
Vart skulle vi vända oss, mina käraste, om icke detta ordet vore? Jag ville icke vara lärare, om jag ej hade denna hälsobrunnen att ösa livets vatten utur. Vad skulle jag väl förkunna syndaren, om jag icke hade det fasta och anammelsevärda ordet att säga honom: att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare? Vad tröst och uppmuntran skulle väl en förlorad och från Gud bortkommen syndare i sitt elände kunna hämta, om vi ej ägde det välsignade ordet, som försäkrar att Gud är oss nådelig, som voro döden värda?
Men lovat vare Jesu namn! Nu kan åhöraren med glädje träda upp i Guds hus, nu kan prästen med förnöjelse stiga på predikstolen, nu kan han med frimodighet öppna sin mun, förkunna frid, predika gott, förkunna saligheten, och säga till Sion: Din Gud är konung (Jes. 52:7). Den rosenfärgade och blodbestänkte Guden är din konung. Nu kan Kristi församling med glädje instämma:
I dino huse är en dag
fast bättre till att bliva
än allt det nöje och behag
som världen har att giva.
Fullkomlig glädje hos dig är
uti din boning, Herre kär,
där du dig uppenbarar.
Stor är din salighet, ljuv är din fri, du av Kristus dyrt återlösta församling; och huru du skall njuta och försvara den, lär dig Herrens oförgängliga ord. Änglatungor behövdes att rätt och värdigt tolka en sådan lycksalighet, som både här i tiden och i den oändliga evigheten tillfaller ordets vänner och dyrkare. Eller sägen mig uppriktigt, I, som erfaren sorgen efter Guds sinne, har ordet någonsin gäckat edra förhoppningar? Har det någonsin förtrutit eder, att I förlägna ropat: Kyrie eleison! Herre, förbarma dig över oss! Haven i någonsin kunnat annat än med tacksamhet tänka på det medel till salighet, som aldrig sviker, och som I funnit i ordet? Haven I någonsin kunnat förgäta de stunder, då I med en salig bedrövelse nödgades kvida: Synden är mig leder, / som har gjort Gud vreder / på mig, usla mull? Jag frågar, och edra hjärtan svarar: Den stund var salig visst, / då vi på syndanöden tänkte / och oss i stoftet sänkte / för dig, o Jesu Krist. Och för allt detta stora, sälla och ljuva haven I, värdaste kristna, endast ordet att tacka.
Älsken I Jesus, som en vän - o, vad vågar man icke för den vän, som man älskar? - så skolen I och älska det goda, som han eder förvärvat i tid och evighet, och som han i det gudomliga, saliggörande ordet nedlagt, samt genom sin fullkomliga seger över mörkrets ande bekräftat och beseglat. Då någon frestelse, nöd eller bekymmer, av vad anledning som helst, förekommer, hämtar den gudälskande själen, den sanna Jesu vän, något till sin styrka, tröst och uppmuntran av den rika skatten, som ligger gömd i hjärtat, och fortsätter med oavbruten hörsamhet och tro, saligt sitt lopp under denna lovsång: Jag tackar dig, min högste Gud, / för ditt ords tröst och fröjdeljud, / varav mitt hjärta gläder sig / uti anfäktning stadelig.
Då nu den frid och salighet, som Jesus oss genom djävulens fällande och förjagande berett och förvärvat, äro så stora, så oskattbara, så outsägligt herrliga, så måste man billigt undra däröver, att de flesta människor beklagligen tyckas så litet veta rätt värdera dessa höga förmåner, och finnas så beredvilliga att lämna den onde anden åter tillträde till deras hjärtan. En sådan förvillad själ betänker icke Jesu varning och förmaning i Joh. 5:14: Se, du är vorden helbrägda, synda icke härefter, att dig icke vederfares något värre. Att synda en gång är förskräckligt, att ytterligare finna lust i synden är ännu förskräckligare, men att framhärda i synden, det är det farligaste man kan tänka sig. Ingen ibland oss finnes, som icke begår synd, trots alla löften, gjorda i dopet, och ofta förnyade vid Jesu nådebord, samt ofta gjorda påminnelser från predikstolen. Men många finnas, som uppsåtligt och gärna öppnar sitt hjärta för satan, och åtrån bjuder honom i den boning, som han kort förut lämnat. Deras samvete säger dessa olyckliga, att de därmed förtörna Gud; men den listige Beelsebub förstår att nedtysta sådana tillfälliga rörelser. Härpå följer förstockning och förhärdelse.
Nu tager den gode Guden sin hand alldeles ifrån dem, och lämnar dem åt sitt självberedda fördärv. Lasten bliver nu deras endaste nöje och tidsfördriv. På motstånd emot djävulens anslag tänka de ej mera; ty de äga frid med honom, men inse icke det fientliga försåtet, som ligger därunder, och som fullbordar deras eviga fördömelse, utan all möjlighet till återgång. För sent öppna de äntligen ögonen; men det onda är ohjälpligt, sedan satan använt allt för att i sin åter intagna boning skaffa sig fast fot för evigt, och där så befäst sig, att han aldrig mer kan utdrivas.
Är ej denna målning så sann, som den är ryslig? Vad sägen I om eder själva, I människobarn? När I efter att hava hört en varnande predikan, efter att hava åtnjutit de dyra nådemedlen vid Jesu bord, begiven eder hädan att leva syndigt, som tillförne, söla eder i alla laster på nytt och glömma fräckt vad I inför Gud haven lovat iakttaga - är icke det att åter inrymma det rent sopade huset åt den elaka gäst, som nyss blivit därifrån bortdriven? Ja, kanhända han ännu fört med sig sju andar, värre än han, och edert sista således varder värre än det första.
Ack, huru bedrövlig, huru ömklig bliver icke därefter eder belägenhet, och vad glädje skall eder uppriktige lärare och ledare på sanningens väg väl skörda för all sin bön, all sin strid, all sin möda att hava velat frälsa edra arma själar? Därför, värdaste vänner, sörjen med ångest och bävan för edert timliga och eviga väl; vakter eder, att icke satan överraskar eder i säkerhetens sömn; ty, som Paulus säger i 2 Kor. 2:11: Oss är icke oveterligt vad han i sinnet haver. Ingen är något ögonblick säker för hans efterställningar. Då denna syndiga kroppshyddan, på vilken satan gör sitt anspråk, ramlar omkull, var hamnar då den arma själen, som var en gäst därinne? O jämmer, ovillkorligt söker hon åter uppsvinga sig till den gudomliga boning, varifrån hon först kommit; men hon mäktar ej, hon får ej hinna dit. Varen därför i tid betänkta på eder frälsning, och möten varje frestarens försök till anfall med Frälsarens kraftiga ord: Gack bort, satan, ty det är skrivet. Herren din Gud skall du tillbedja och honom allena skall du tjäna.
Avslutning.
Således har jag nu, mina älskliga, genom Guds nåd, för eder sökt beskriva den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande ifrån jorden. Jag har 1) sökt framställa denna mörkrets furste i all hans makt, list och arghet, samt hans fall och bortkastning från jorden, och 2) den salighet, som vi kristna därigenom kunnat åtnjuta, jämte det jag uppgivit en och annan förmaning att vakta eder för denna Guds, Jesus och kristenhetens förfärligaste fiende.
Tillåten mig ännu några tillägg. Besinnen, mina vänner, Jesu ord hos Matt. 17:21: Detta slaget går icke ut, utan med bön och fasta. Det vill säga: där djävulen en gång fått insteg, bliver han ej lätt att utdriva igen. Vaken därför flitigt över eder själva. Guds heliga ord visar eder sättet och medlen. Det vare eder ädlaste skatt, och styre alltid edra hjärtan på dygdens, sanningens och ljusets väg! Saliga äro de, som höra Guds ord, och gömma det. Vid dess gudasken flyr mörkret och dess furste fjärran med hela dess anhang, och i dess sötma finner även den största syndare tröst och uppmuntran, då en uppriktig ånger uppfyllt hans hjärta, och ett redlig uppsåt att bättra sitt leverne och handla efter Guds sinne, allt mer och mer bekräftar hans återgång från mörkret till ljuset, från lasten till dygden, från satan och världen till Gud.
Salig är, o allsvåldige, kärleksrike Gud, den själ, i vilken du upprättar ditt rike! Saliga äro de, som höra ditt ord och gömma det. O skänk även oss denna salighet! Väl är satans makt uppsvulgen genom segern, men han fördristar sig likväl framträda och ofta anhålla att få sålla oss, som vetet; o, dyre Frälsare, be då för oss, att icke vår tro upphörer, vårt hjärta sviktar och vårt mod fälles, utan måtte vi manligen kämpa, och intill vårt sista ögonblick bibehålla själ och kropp ostraffliga inför dig,
Förlåt, o Gud och Fader god,
mig alla mina brister.
Förgör, o Jesu, med ditt blod
all satans makt och lister.
O helge Ande, var mig när,
ty detta är
städs mitt begär:
Gud över allt att älska.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar