Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter. Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de väl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de råka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.

Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittnesbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehålla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstefulla svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igenom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.

Påskdagen - Förbundets ängel Jesus nedstigen till det bävande samvetet för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan Var icke förfärad Jesus din Broder lever

Lever han ännu, så är han min broder, var det milda och vänskapsfulla yttrande, varmed en konung i Israel förklarade sitt personliga sinnelag emot en förmäten, men numera slagen och övervunnen konung i Syrien.

En stolt och trotsande Ben-Hadad, syriernas regent, begynte tvenne särskilda gånger fältslag emot Israels konung, varuti han, förtröstande på sin krigsstyrka, trodde sig utan möda kunna underkuva Israel. Men Israel, försvarat av alla monarkers monark, försvarat av själve den store Guden i himmelen, som hade lovat dem segern, Israel vann och syrierna tappade. I synnerhet var nederlaget i Ben-Hadads krigshär förfärligt i det senare krigståget. Syrierna vågade då utgjuta smädeord, som skulle gälla det högsta väsendet. Nu var det alltså tid, att Gud skulle rädda sin ära emot en högmodig nation, som dristade sig bespotta Allmakten. Ben-Hadad och Ahab möta varandra, var med sina krigshärar. Striden begyntes; men Ben-Hadads förlust uppväckte rysning.

Han själv var nödsakad att gå in i staden och gömma sig i en liten kammare. Här föll hans stolta mod till den grad, att han biföll ett förödmjukande förslag, som gjordes honom av hans egna betjäning. Dessa föreslogo att de, klädda i en dräkt som den tiden utmärkte sorg och ödmjukhet, skulle gå till Israels konung och anhålla om livsförskoning för sin vemodige och nedslagne regent. De komma, de öppna sin anhållan med dessa ord: Ben-Hadad, din tjänare, låter dig säga: käre, låt min själ leva. Och vårt ingångsord är svaret; det är milt, det är rörande och försonligt: Lever han ännu, sade Ahab, så är han min broder. (1 Kon. 20:32).

Välsignade åhörare! Gladare dag än vår Påskdag har ett fallet människosläkte aldrig upplevat. På en bedrövlig Långfredag följde en behaglig Påskdag. I förrgår bragtes återlösningsverket av den store Frälsaren till slut; men i dag fick detta återlösningsverk likväl sin krona. I förrgår visste Gud att skulden var betald, då Löftesmannen Jesus dog; men i dag få även människor veta det, då Löftesmannen stiger ur sin grav. I förrgår var Guds Lamm på slaktbänken; på korset blev det slaktat för världens synder; men i dag bär detta Lammet sin segerfana; ty det har vunnit, det har, Gud ske lov, vunnit! I förrgår var hela Jesu lekamen blodig, sårad och förställd, så att Frälsaren svårligen av sina närmaste kunde igenkännas; men i dag är han levande utav graven gången med en förklarad lekamen. I förrgår var han klädd i en gammal purpurmantel, och vanhedrad av en törnekrona på huvudet, och ett rör i handen; men i dag är Jesus, den store hjälten, klädd i segerprakt; ty han har gjort ett stort nederlag på helvetets krafter.

Den andre Adam gick i förrgår till sömns i Josefs grav, och hans heliga brud togs liksom ur hans öppnade sida; men i dag har han vaknat, och den frälsta bruden står för hans ögon. Den andre Noak hotades i förrgår att bliva dränkt av de fallna människornas syndaflod; men i dag har han gått ur arken; han har stigit på land; och nu är det han, som skall trösta oss i vår vedermöda och arbete på jorden, den Herren förbannat haver (1 Mos. 5:29). Den andre Jonas, som låg sänkt i Guds förskräckliga vredes hav i förrgår, han vars heliga lekamen härbärgades inpå tredje dagen i en rådsherres släktgrav, han är i dag lyckligen tillbakakommen. Ehuru hårt vredeshavet svallade, så förmådde det dock icke sluka honom för evigheten. Betrakta graven. Jesus är uppstånden; han är icke där. Han dog i förrgår, men nu lever han.

Detta hörer den trogna själen, och hon bliver så hjärtans glad, så att hon gör mina ingångsord till sina: Lever Jesus, så är han min broder. O vad är det då icke för en stor, glad och välsignad högtid, som vi nu fira!

Men du arga, du blinda värld! Huru firar väl du din Påskhögtid? O ve dig, du Jesu förakterska! Du gör vår Påskdag till en syndens dag, du sänker dig allt längre och längre ned i syndens djupa dy, och föraktar det segrande Påska-Lammet, den uppståndne Frälsaren. Du hör att Jesus är uppstånden ur graven; och nu borde du uppstå av synden; men ack, du står icke upp, utan du ligger kvar i dina synder; ja, ofta ligger du kvar intill dödens stund. Du hör att Jesus lever: hela svepningen har han lämnat i graven. Han är icke död. Han lever. Och nu borde du icke en timme längre vilja leva i satans slaveri; utan för Jesu räkning borde du dö, och hela syndens fördömda dräkt och svepning borde du lägga ifrån dig genom en sann omvändelse.

Lever Jesus, så är han min broder! Olycklig du både i denna och i den tillkommande världen, om du fortfar att uppsåtligen förtörna denne din broder, och trampa hans blod och hans uppståndelse under dina fötter. Nej, är Jesus din broder, så skynda dig att förlika dig med honom, på det du må hava honom till vän, och icke till motståndare, när din Påskdag infaller vid den yttersta domen.

Uppståndne Herre Jesus!

Du lever, och du är vår broder!

Våra många säkra syndare kunna icke tacka dig, varken för din död eller för din uppståndelse. När de sjunga påskpsalmer, så är det ett obehagligt ljud i dina öron. Men av dina barns mun skall du hava det rätta lovet. Gud röre något hjärta till en sann bättring på denna Kristi uppståndelses dag, när vi nu mangrant uppstå, och besjunga Jesu, vår levande broders vunna seger i följande psalmverser (G:la psalmboken 163, v. 5-7): Här är det rätta Påskalamm o.s.v.

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

I Herrens namn föreställa vi nu

Förbundets ängel Jesus, nedstigen till det bävande samvetet, för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan: Var icke förfärad! Jesus, din Broder, lever.

Vi dela detta så, att vi beskåda

1) det bävande samvetet
2) den avvältade bördan och
3) den glada påskpredikan.

Då vi nu i Jesu namn på denna stunden skola taga vår anförda Predikobetraktelse under ett närmare skärskådande, så är det i betraktelsens

Första del

som vi skola beskåda det bävande samvetet, till vilket Förbundets Ängel nedstiger, för att avvälta syndens börda, och hålla sin glada Påskpredikan.

Matteus berättar, att en stor jordbävning skedde den morgonen, då Jesus var uppstånden ur sin grav. Evangelisterna säga ock både om kvinnorna och de 11 apostlarna, att de voro allesammans förfärade. Och ingen var så förfärad, som Petrus. Hans synd var alltid för honom, som David säger om sig (Psalt. 51:5). Hans djupa fall, hans många eder om Fredagsnatten stodo såsom tusen pilar i hans beklämda hjärta. Han spådde sig en osalig död och en faslig evighet för detta fallets skull. Han hade ej talat vid Frälsaren, alltsedan de skildes åt i örtagården, och således ej fått någon muntlig försäkran om sin synds förlåtelse. Allt vad som ännu höll modet uppe hos honom, det var det talande ögonkastet, som han fick i palatset, då Jesus vände sig om och såg på honom. I denna milda blicken läste väl Petrus, att fallet var honom förlåtet. Men det var honom icke nog, att tröstas av Jesu ögon; han ville även tröstas av Jesu mun; och intill dess var hans samvete bävande. Påskdagen dagades; och de bävande Jesu vänner bliva hugsvalade av budskapet om Jesu uppståndelse.

Och så är det ännu. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. För alla är han uppstånden. Men inbilla dig icke, o syndare, att alla få njuta den trösten, friden och glädjen, som ligger i hans liv och uppståndelse. Inbilla dig icke, att alla skola med glädje uppstå på domedag, för det Jesus stod upp till vår rättfärdighet på påskdagen. Nej, ack nej! På domedag skola många tusende ansikten likafullt blekna, många tusende hjärtan likafullt bäva, och många tusende själar uteslutas ifrån himmelen och mista saligheten likafullt, fast Jesus var deras Frälsare, och fast han uppstod till deras salighet i dag. Så länge ditt samvete sover i den farliga sömnen, som slutas i den eviga pinan, så framt du ärnar sova till din dödsdag, så länge må du icke vänta dig, att Förbundets Ängel, Jesus, stiger ned till dig, och håller någon ljuvlig påskdagspredikan i din själ. Nej; det är till det bävande samvetet, som Jesus nedstiger, och detta samvetet tröstar och hugsvalar han.

Men bävande samveten äro av tvenne slag. Bävande är understundom själva det sovande samvetet. Bävande är stundom den ogudaktige mitt i sin djupaste säkerhet. Bävande är den ångerfulle, när han står på omvändelsens väg.

Om den förra bävan säger Job: En ogudaktig bävar i alla sina livsdagar. Vad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så haver han dock den sorg, att han skall fördärvas (Job. 15:2, 21). Om den senare säger David under sin bättringsångest: Mitt hjärta bävar; min kraft haver mig förlåtit; och mina ögons ljus är icke när mig (Psalt. 38:11). På det förra sättet bävade Belsassar, när han såg handen skriva på väggen (Dan. 5:5-6). På det senare sättet bävade Manasse i sina kedjor (s Krön. 33:11-12); Hiskia i dödsångesten (Jes. 32), den borttagne mannen på sin säng (Matt. 9:2), publikanen i templet (Luk. 18:13) och Paulus på landsvägen (Apg. 9:6).

Den ogudaktige ställer sig glad och munter, som hade han ingenting att frukta i livet, och ingenting att rädas efter döden. Men ehuru glad han gör sig, så komma likväl många bittra och svåra stunder, då hans samvete bävar och hela hans själ förskräckes.

Ack, du säkre syndare! Du är glad i dina synder, i dina syndiga nöjen, i dina sällskaper. Råkar man dig där, så kunde man snart inbilla sig, att ingen bävan finnes i ditt samvete. Men ack, du bävar dock mången gång, då ingen vet därom, mer än Gud och du! Nöjen och sällskaper räcka icke alltid till. Du är en och annan gång i enslighet. Du är på din kammare. Du ligger mitt i tysta natten på din säng. Du sjuknar oförmodligt in. Du får höra att en din kamrat i synden stupar hastigt och dör.

Nu, nu är sällskapsdåren icke så lustig. Nu gnager masken. Nu bävar samvetet. Nu uppläses dödens dom i ditt bröst. Och har någon orsak till att bäva, så har visserligen du. Bäva, du ogudaktige syndare; ty du har en vred Gud i himmelen och ett orent samvete på jorden. Bäva, du ogudaktige syndare; ty ditt namn är icke skrivet i livets bok, och din själ blev icke förd av änglarna till Abrahams sköte, om hon skulle gå ur kroppen i dag. Bäva för lagen; ty den förbannar dig, så länge du icke har tron på Jesus. Bäva för Guds vrede, ty den förtär dig, om du icke kommer i förening med Guds Son! Bäva för djävulen; ty han anammar dig i din sista stund, så framt du icke snart omvänder dig från satans makt till Gud. Bäva för döden, ty det är fasligt att dö, när man icke har sina saker med Gud på goda fötter. Bäva för domen; ty vid Jesu domstol är den olycklig, som icke har förlikt sig med Domaren, innan han träder för rätta. Bäva för helvetet; ty där är ditt härbärge efter döden, så framt du icke bättrar dig, medan du ännu lever.

Men det är icke till dig, du bävande, ogudaktige syndare, som Förbundets ängel, Jesus, nedstiger, för att avvälta din syndabörda. Nej, din bävan skall vara av det sista slaget jag nämnde, om Jesu uppståndelse skall glädja din själ. Ack, när Gud får väcka ditt samvete; när nåden får krossa ditt hjärta; när dina ögon öppnas av den helige Ande, så att du får se, huru långt du är ifrån himmelen, huru nära du är intill helvetet, huru skild du är från Gud, i vad stor fara din själ svävar och med vad fasliga synder ditt samvete är besmittat; ack, då, då begynner du känna den hälsosamma bävan, om vilken Paulus säger: "Skaffer med fruktan och bävan, att I saliga varden." (Fil. 2:12).

Det var jordbävning vid Jesu grav. Jorden bävade, när hon skulle lämna ifrån sig jordens Herre. Jorden är annars fast och orörlig; men nu skakades hon; nu bävade hon. Men var där bävning i jorden på Kristi uppståndelses morgon, så bliver det ock bävning i själen, innan själen får känna Kristi uppståndelses kraft. I säkerheten är du orörlig, du hårde syndare, vissa stunder undantagna, då ditt anklagande samvete försätter dig i någon skrämsel. Men när samvetet är vaket, då bävar det. Då påkommer dig en sådan häpenhet, så att du ofta icke törs säga något för några; ty du rädes, som det heter om kvinnorna. Då är du mycket rädd för att du icke bliver salig; ty du ser att du har förtörnat den Guden, som har himmelen och saligheten i sina händer. Då fruktar du mycket för den timliga döden; du beder så hjärtligen till din Gud, att han ville förlänga dina dagar, tills du bliver ett omvänt Guds barn; ty du vet att den, som dör utan omvändelse, han dör också utan salighet. Då rädes du mycket den tillkomande domen; ty du vet att du med dina synder har retat det saktmodiga Lammet, så att du har stor orsak till att frukta för Lammets vrede på domens dag. Då förskräckes du vid var bönesuck, som du uppsänder till Gud, ty du undrar om Gud kan bönhöra en så vederstygglig syndare, som du är. Då väntar du var dag på utslag ifrån himmelen, och du rädes, att när det faller dom i saken, detta skall bliva utslagets innehåll: Din missgärning är större, än att hon må dig förlåten varda. (1 Mos. 4:13). Sådant är det bävande samvetet, som Förbundets Ängel, Jesus, tröstar med en glad Påskpredikan. Huru många sådana samveten äro här bland alla dessa samveten hos alla dessa människor! Ack, Gud hjälpe oss! De äro icke många. Och således äro de icke heller många, som få smaka den fröjden, om vilken vi sjunga i dag: Nu kommen är vår påskafröjd.

Men, jämte det jag föreställer det bävande samvetet, har jag även lovat skildra den avvältade syndens börda.

Av predikan är detta den

Andra delen.

Bördor äro mer eller mindre tunga; men aldrig var någon börda så tung, som syndens börda är. För konung Davids samvete var denna bördan så tung, att han klagar under sin svåra bättringskamp: Mina synder gå över mitt huvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna (Psalt. 38:5) Stor var den stenen, som var infogad i dörren till Jesu grav. För de svaga kvinnorna hade det varit alldeles omöjligt att avvälta honom. Stenen, den ganska stor var, står här i texten. Men ehuru tung han var, så är dock synden många tusende resor tyngre. Det står icke i människomakt att välta sydnens börda ifrån ett betungat samvete. Stenen betäckte ingången till Frälsarens grav, så att ingen kunde komma in. Synden, den tunga, förbannade synden, hon ligger vid syndarens hjärtas dörr och hon betäcker ingången till hans hjärta, så att Jesus kan ofta icke komma därin; nej, stundom icke i hela syndarens livstid.

Synden är väl icke tung för dig, du, som är syndens slav, syndens tjänare. För dig är hon icke tung, som en sten; utan lätt, som en fjäder. Du har aldrig roligare, än när du får synda. Det, som den botfärdige syndaren gråter över, det ler du åt. Det, som plågar honom, det förnöjer dig. Det, som är hans sorg, det är din glädje. Du svärjer, du ljuger, du förtalar, du skinnar, du plågar människor, du förtörnar Gud; du är högmodig, du bedriver otukt, du syndar, och retar himmelen år ut och år in. Och allt detta är inte tungt för dig. Nej, det går lätt och lustigt, alldeles som det vore nöjsamt till att tjäna djävulen, och roligt att komma till helvetets pina. Men ack, du blinda själ! synden är likväl en börda, fastän hon icke är en börda för dig. Hon är en börda; och den bördan är så tung, att den starke Guds Son dignade till jorden, och låg på ansiktet under denna bördan Långfredagsnatt; så tung, att Jesus förmådde intet tala, utan hängde helt tyst i tre timmars tid på korset, så klämde honom denna bördan; så tung, att synden hon nedstoppar dig icke allenast i graven med din kropp, utan hon trycker dig även ned i helvetet med din själ, om du icke i nådens tid bliver lossad ifrån denna bördan; så tung, att när ditt samvete rätt vaknar, och du får känna syndabördans tyngd, så vet du icke var du skall göra av dig på jorden. Alla Guds hotelser förbanna dig, och alla Guds löften kunna då ofta icke trösta dig. Ack, syndare, har du någonsin varit i detta tillståndet, så vet du att det icke är så lätt till att vinna Guds nåd, som den blinda människan föreställer sig. Ack, syndens börda kan snart bliva kastad på en syndares hjärta; men denna stenen är icke så snart vältad därifrån. Det går fort att synda; men det går icke så hastigt till att göra bättring. Det går fort att komma in på den breda vägen; men det går icke så fort att komma väl tillbaka igen. O syndare, vill du att syndens börda skall bliva vältad ifrån ditt hjärtas dörr, så hör huru det skall gå till.

Kvinnorna kommo till graven ganska bittida om Påskdags-morgonen, då solen uppgick. Ack, I unga själar! Nu är edert liv i sin glada morgon. Eder levnads sol har nyss stigit upp på livets himmel. Edra muntra kroppskrafter, edra eldiga själsförmögenheter likna den uppgående solen i sin glans. Ack, vad kloka och förståndiga I voren, om I sökte Jesus, eder uppståndne Frälsare, i själva morgonen av edra dagar! Bliven I gamla, så bliver detta mycket svårare på edra gamla dagar. O, där sitter mången gammal man, och förbannar sig själv för det han dröjt med sin bättring ända till solens nedergång, ända till sin skröpliga ålderdom.

Men, du vare gammal eller ung, skall du söka Jesus, för att få din syndabörda avvältad, så måste du icke låta avskräcka dig av de många hinder, som ligga dig i vägen, då du skall tränga dig fram till din Frälsare. Så länge du går på förtappelsens vägar, så hindrar dig ingenting. Då är satan, världen och köttet på din sida. Satan vill att du skall gå dessa vägarna. Världen gör dig sällskap, och köttet har ingenting att säga däremot. Men så snart du begynner falla på bättringstankar, strax komma hinder från tusende kanter. Ack, beslutar du att leta upp din uppståndne Frälsare, så må du bereda dig på att bryta dig igenom med ivriga böner; ty hindren bliva många! Jesu grav var kringsatt med vakthavande soldater, som skulle hindra att inga måtte komma in i graven, och smyga Frälsaren därutur. O själ, jag säger: vill du göra bättring, vill du söka Jesus i ångern och finna honom i tron, så ligger här vakt till tusendetals, vakt, som vill stänga dig ifrån din Förlossare, om det är möjligt. Här göra de orena andarna vakt: de tåla icke att du skall tro och bliva frälsad (Luk. 8:12). De bliva aldrig saliga själva, därför kunna de icke fördraga att du skall bliva salig. Här går världen vakt: onda och ogudaktiga människor bjuda till på allt sätt att hindra dig ifrån omvändelsen. Här håller det fördärvade köttet vakt: de syndiga lustarna, de resa sig, och anfalla dig med all makt, så att du skall bedja med mycken iver, om du skall komma igenom. O, det är icke underligt, att en botfärdig syndare, som står på omvändelsens väg, bliver mycket bekymrad.

Kvinnorna gingo helt bekymmersfulla, under vägen emellan staden och Jesu grav. Då först kommo de ihåg att en stor sten låg i gravens mynning. De påminte sig att flera karlars styrka behövdes om fredagen till att sätta in denna. Ack, tänkte de: mu komma vi ändock icke in till vår älskade Jesus. Stenen stänger oss ute. Och den är ganska stor. Det sågo vi i fredags. Huru vilja vi, svaga kvinnor, välta bort den? Ho skall välta oss stenen ifrån gravens dörr? Och så, så bekymrad bliver du, om du med hjärtans allvar vill bryta dig igenom alla hinder, och tränga dig fram till Gud. Då ligger den stora syndastenen, den tunga syndabördan dig ganska mycket i vägen. Då går du ofta hjärtligen ängslig för dig själv, och frågar: ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr? Här ligger den fördömda synden, liksom en tung sten vore vältad på mitt samvete. Ho skall välta bort den? Här går jag varenda dag, och pressas av den tyngsta börda i världen, av syndens börda. Ho skall välta bort den? Mina krafter räcka icke till att välta undan denna stenen. Och ingen annan människa är i stånd till att lätta mig ifrån denna bördan. Ack, ho skall då göra det? O, du mitt arma samvete, som är så betungat av syndens stora sten, vem skall tillfredsställa dig? Och vem skall hjälpa mig väl igenom denna vakten, som vill stänga mig ifrån min Jesus? Ack, synd, du är söt, lätt och behaglig i början; men du bliver så bitter, faslig och förskräcklig till slutet. Ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr?

Jo, kära själ! om det är ditt allvar att med detta bekymmer söka lättning ifrån din syndabörda, så försäkrar jag dig, att syndens tunga sten skall bliva avvältad. Liksom en skapad ängel kom ned ifrån himmelen Påskdags-morgonen, och vältade den stora stenen från Kristi grav, samt höll sedan i graven en ljuvlig Påskdags-predikan för de förfärade kvinnorna; så skall ock den oskapade ängeln, Jesus, nedstiga till ditt bävande samvete, välta syndabördan ifrån ditt betungade hjärta, och hålla denna glada Påskpredikan i din själ: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever!

Nu något härom i vår betraktelses

Tredje eller sista del.

O, en glad, ack, en över all beskrivning ljuvlig predikan! Ve den själen, som icke haver en enskild del i denna predikans innehåll! Han kan ingen ro hava på jorden, och ingen glädje vänta sig i himmelen. Men väl den själen, som är så lycklig, att Jesus nedstiger till henne och håller i det förskräckta samvetet denna predikan: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Till en så lycklig själ må jag väl ropa utur Psalmen: Väl dig i evighet! Men en predikan av så glad natur måste hållas med mycken försiktighet. Det är sant: Jesus är för alla uppstånden. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. I detta hänseende angår vår glada Påskpredikan alla möjliga människor på jorden. Men det är ock sant, ja, det är en sanning, som jag önskade mig nåd av Gud att kunna djupt inskärpa i dessa åhörares hjärtan, att icke alla människor hava privat eller enskild del i den heliga fröjden, som vår nyssnämnda fröjdefulla Påskpredikan innefattar. Nej, här ropar jag å Herrens vägnar: Viker härifrån, I uppenbara syndare, som leven i mörksens och köttsens gärningar! Viken härifrån, I jordiskt sinnade själar, som sätten mera värde på jord och stoft än på himmel och salighet! Viken härifrån, I munkristna! I skrymtare, som hava endast ett sken till gudaktigheten, men försaken dess rätta kraft! Viken härifrån, I guds lags, Guds dags, Guds Lamms, Guds ords föraktare! Viken härifrån, I religionens förnekare, I den heliga Skrifts bespottare! I döpelseförbundets brytare! I ovärdiga gäster vid Herrens bord, ja, I samtliga sovande syndare, så många I ären, viken härifrån! I haven varken lott eller del i denna glada predikan, ty edra hjärtan äro icke rätta för Gud! (Apg. 8:21). Påskdagsglädjen är icke för eder. Ack, rysen I icke, när I hören att man är nödsakad att ropa till eder: Viken härifrån!

Men kom, du ängsliga själ, kom du bävande samvete, som jag redan i dag har beskrivit. Denna dagen är just en dag för dig. Denna är den dagen, som Herren gör! I bävande samveten! Låtom oss på honom fröjdas och glädjas! (Psalt. 118:24). Till dig, du vemodiga och förskräckta själ, som har fullt allvar med din bättring, men rädes likväl för Guds doms stränghet, till dig är det som Förbundets Ängel, Jesus, nedstiger, och ditt förskräckta hjärta är det, som han tröstar med en Påskpredikan av detta innehåll: Var icke förfärad! Jesus, din broder lever! Var icke förfärad. Du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var.

1) Förbundets Ängel, Jesus, säger: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Bävande samvete, du är så rädd för synden, du är så rädd att synden, den fördömda synden, skall dock till slutet taga himlen ifrån dig. Du har, kanhända, under din syndasäkerhets tid invevat dig djupt i syndens snaror. Du har måhända, i dina forna dagar, kommit in i en förskräcklig vana vid en eller annan synd. Nu fruktar du att dessa bojorna kunna aldrig krossas. Nu rädes du att du aldrig kan komma loss ur detta hiskliga slaveri. Nu undrar du, bestört undrar du, om du någonsin kan bliva synden kvitt, och varda ett frigjort Guds barn. "Men var icke förfärad", säger Förbundets Ängel, Jesus. "Jag, Jesus, din broder, lever. Jag tog i dag mitt liv tillbaka igen. Jag vann i dag en stor seger över synden. Jag slet dess band. Jag sönderkrossade dess fjättrar. Aldrig skall synden fängsla den själ, som ärligt och uppriktigt vill bliva lossad ur detta fängelse. Aldrig skall den bliva den människan övermäktig, som suckar över dess tyngd, och åstundar den gärna kvitt varda. Bävande samvete, var icke förfärad. Om ock syndens makt och herravälde hade slagit än så djupa rötter i din själ, så skall jag dock, din levande Jesus, giva dig kraft till att övervinna detta välde. Synd och satan måste vika, / fasten de så fika."

2) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens skuld. Du vet att du har satt dig i skuld hos Gud, och att summan är stor; hon är hela tio tusen pund. Nu är du rädd för, att denna stora, denna allt upp till himmelen vuxna syndaskulden, skall beröva dig den eviga saligheten, och tillstänga för dig himmelens dörr. Och vad säger nu Förbundets Ängel, Jesus? "Var icke förfärad", säger han. "Jag, Jesus, lever, och lever jag, så är jag din broder. Visserligen är din syndaskuld stor; men i förrgår betalade jag, Jesus, hela denna skulden, och till bevis därpå att skulden var betald, så kunde graven icke behålla mig; utan Gud släppte i dag syndares Kautionist utur gravens fängelse. Nu vet Gud, nu vet hela världen, att skulden är betald. Och då din själ ryser för denna skuld, och icke uppsåtligen vill sätta ny skuld, så är det gamla dig förlåtet, som det aldrig vore skett."

3) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens straff! I din ångest fruktar du att du skall likväl i evigheten avstraffas för dina synder. Du fruktar att det eviga straffet skall drabba dig, när du är gången ut ur denna världen. Du fruktar att du aldrig kan undgå helvetets pina; utan att denna pinan efter döden skall bliva din lott. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Ack, han säger: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Skulle jag handla efter rätten, så vore du visst värd till att lida det straffet i den långa evigheten, som börjas, men aldrig slutas. Men jag, Jesus, utstod straffet i ditt ställe i förrgår, och i dag är jag åter levande vorden. Du skall icke bliva straffad i evigheten, då det är din uppriktiga mening att göra bättring. Din själ skall icke bliva förlorad. Din kropp skall icke bliva en styggelse för allt kött. Skall du undergå något straff, så skall jag endast straffa dig i tiden, men evighetsstraffet skall du slippa. Jag skall risa dig här, och lisa dig här, och dig till bättring kalla."

4) Bävande samvete: Du är så rädd för döden! Du tror att du toge en ände med förskräckelse, om du doge i detta tillståndet. Du fruktar att din dödsdag skulle bliva dig en faslig dag. När du tänker på döden, så skälver ditt kött, och hela din själ förskräckes. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: På denna fröjde-, denna segerdagen tröstar han din själ med denna Påskpredikan: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, är i dag levande vorden, och lever jag, så är jag din broder. Döden slök mig i förrgår, och han tänkte att han skulle behålla mig, men i dag var han nödsakad att lämna mig tillbaka. Döden stack mig i förrgår med sin vassa udd, men denna udden förslöades då han råkade min person, ty i mig hade han sin överman. I dag vann jag seger över döden. I dag förde fridens Gud mig, den store Fåraherden, tillbaka ifrån de döda (Hebr. 13:20). Och när du nu genom tron håller dig till mig, så skall den timliga döden alldeles icke skada dig. Du skall väl smaka döden; men dödens bitterhet skall du icke smaka." Döden behöver icke göra dig häpen, / ändock han är faselig, / ty den är av Kristus dräpen, och kan inte skada dig.

5) Bävande samvete: Du är så rädd för domen! "Människorna är förelagt en gång dö, och sedan domen." Men just denna domen, som följer på döden, just den är det du fruktar för. Du rädes att domaren Jesus skall giva dig en fördömelses-, en förkastelsesdom. Du rädes att han skall visa dig i alla evigheter ifrån sitt ansikte, när han kommer till doms på sin domedag. Du rädes att han skall säga dig: Gack bort ifrån mig, du förbannade. Vik ifrån mig, du ogärningsman! Jag känner dig aldrig. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: "Du förskräckta själ, var icke förfärad! var icke rädd för domen. Det är ingen blott människa, som skall döma dig på den yttersta dagen; utan det är jag, din levande Jesus. Och jag är din domare; men jag är tillika din vän, din försvarare, din broder." O, så var då vid ett gott mod, när du hörer denna ljuvliga Påskpredikan. Den, som dör i sina synder, och ingen bättring har gjort före sin dödstimma, den må vara rädd för domen. Om han bävar för Guds dom, så är det icke underligt. Men den botfärdige syndaren kan fritt utbrista i dessa orden: Lever Jesus, så är han min broder! Den trösten jag ej glömmer / att min broder Jesus dömer.

6) Bävande samvete: Du är så rädd för djävulen! Du förskräckes för satans makt. Du rädes hans rysvärda tyranni. Du fruktar att du icke skall kunna komma lös ur hans snaror. Du fruktar att du aldrig skall kunna övervinna denne mäktige, denne starke beväpnade fienden; du rädes att du skall bliva hans livegen både i denna, och i den tillkommande världen. Men vad gör Förbundets Ängel, Jesus? Ack jo, han stiger ned till ditt bävande samvete, och där förkunnar han dessa gudomliga trösteorden: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Du behöver ej frukta att satan skall övervinna dig! Jag har i dessa dagar nederfarit till helvetet. Där var jag emellan min död och min uppståndelse. Där band jag djävulen. Där försvagade jag hans välde. Nu skall han aldrig vinna seger över den själ, som med en ivrig bön strider emot honom." Satan, var är nu ditt välde? / Jesus Kristus det nedfällde. "Bävande samvete", säger Jesus, "den seger som jag på Påskdagen vann över djävulen, den segern skall komma dig till godo."

Men jag nämnde ock detta såsom det andra stycket av Förbundets Ängels, Jesu, glada Påskpredikan: Var icke förfärad, säger han, du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var. En skapad ängel sade detta till de förfärade kvinnorna vid Kristi grav, och den oskapade ängeln Jesus håller samma predikan i ett bävande samvete. "Var icke förskräckt", säger han. "Du söker ju ingenting i denna usla världen. Du söker ju icke den jordiska äran. Du säker ju icke jordens förgängliga skatter. Du söker ju ingenting av alla de nöjen, som glädja och fägna de förblindade världens barn. Du frågar icke "efter guld, / efter höghet och stor ära"; ty du besinnar, att "guld ej annat är än mull" och att "få sin höghet rättslig bära", som vi sjunga i psalmen. Allt sådant söker du icke. Du låter världens trälar hava denna magra förnöjelsen för sig själva. Du missunnar dem det icke; du snarare beklagar dem. För din del är det något annat, som du söker efter. Du söker Jesum av Nasaret, som korsfäst var. Du söker icke de jordiska skatter; nej, du söker den skatten, som i frörgår hängde på ett kors, lades i en grav, och som i dag stod upp av graven. Honom och ingen annan söker du. Och efter du icke söker något annat här på jorden, så skall du också finna vad du söker", säger Jesus. Ty om I mig av allt hjärta söken, så skall jag låta mig finna av eder, säger Herren.

Avslutning.

Slutligen vände sig alla Guds barn med en hjärtlig bön, och en brinnande tacksägelse till sin i dag uppståndne Frälsare:

Herre Jesu, du lever och du är vår broder! Vi anropa, vi åkalla och tillbedja dig:

Levande Jesu! eftersom du lever, så låt det synas på denna Påskdagen, att vi hava en Jesus, som är i levande livet! Levande Jesu! eftersom du lever, så giv de hårda syndares hjärtan sådana kraftiga slag, att de måtte kunna förnimma, att du, o Jesu, är på denna dagen levande bliven! Levande Jesu! eftersom du lever, så väck alla uppenbara syndare och nådens föraktare, väck dem så kraftigt, att de i sina samveten måtte få känna att den Förlossaren, som i dag vaknade i graven, han har väckt dem ur synden! Levande Jesus! eftersom du lever, så sönderriv skrymtarens mask, varmed han vill dölja sin skalkhet för dina allseende ögon! blotta honom idag, och åt honom få en sådan rörelse av din Ande, att han efter denna dagen besinnar sig ifrån sitt fördömda hyckleri! Levande Jesu! eftersom du lever, så krossa stenhjärtat hos våra många obotfärdiga syndare, lättsinniga Guds föraktare, försumliga bedjare och ovärdiga nattvardsgäster! Sätt dem i ett sådant bekymmer om sina fattiga själar, att de aldrig hava känt ett sådant bekymmer förr; så veta de, Herre Jesu, att du lever. Levande Jesu! eftersom du lever, så trösta alla ängsliga, blödiga och förskräckta samveten; stig ned till dem och håll i dessa samveten din ljuvliga Påskdags-predikan! Levande Jesu! eftersom du lever, så hjälp dina så fattiga barn i dessa sista bedrövliga, och till världens ände lutande tider, att intet, intet måtte få rycka dem ur dina händer! Levande Jesu! eftersom du lever, så varkunna dig över de fattiga, och låt dem icke alldeles förgås i denna hårda, dyra och tryckande tiden! Levande Jesu! eftersom du lever, så låt ingen enda själ slippa ur kyrkan idag, med mindre hon får känna en kraftig rörelse invärtes, som övertygar henne därom, att du lever! Jesu! du lever! och lever du, så är du vår broder! Du lever! Det skall trösta mig i all min bedrövelse i denna usla världen. Du lever! Det skall hålla mitt mod uppe i alla motgångar, i sjukdomar, i alla svårigheter. Aldrig, aldrig skall jag glömma, att du lever! Du lever! Det skall styrka mig i den sista, svåra dödskampen, och det skall hjälpa mig väl och lyckligt igenom dödens mörka dal. Du lever! Alltså skall jag en gång komma utur detta eländiga livet in i det eviga saliga livet. Du lever! Alltså skall icke graven behålla mig till evig tid. Nej: han skall icke mer behålla mig, än han behöll dig, Herre Jesu! Utan jag väntar också min Påskdag, min uppståndelsedag, då jag skall resa mig ur mullen, och möta dig vid din domstol. Ja, Herre Jesu, du var i förrgår död, och se, du är i dag levande vorden, och du lever ifrån evighet till evighet; Amen; och haver nycklarna till helvetet och döden (Upp. 1:18). Dess vare dig pris, du levande Jesus, av alla dödliga, av syndare! Amen. 

Femte söndagen i fastan - Kristi oskyldighet

Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig. Så beder, älskliga åhörare, den store och gudfruktige konung David under sin oförtjänta förföljelses tid. Han hade alltid vant sig vid att två sina händer i oskyldighet, och hans hjärta var ostraffligt; icke destomindre blev han likväl dagligen plågad, förtalad, smädad och förföljd. Då grep han till bönens vapen, och ropade till Gud: Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig (Psalt. 26:1).

Här kanske någon invänder: Huru understår sig David att så starkt pocka på sin oskuld, då var man vet, att han ofta och grovt syndade, samt att han på ett annat ställe (Psalt. 143:2) bönfaller: Herre! gack icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig? Det är sant: för Gud är ingen levande rättfärdig; ingen människa är så oskyldig, att hon, genom egen förtjänst, kan bestå inför Guds stränga domstol. När det kommer därhän, så måste vi alla rent ut bekänna med Job (9:2-3): Jag vet det fast väl, att så är, att en människa icke kan bestå rättfärdig inför Gud; täckes henne träta med honom, så kan hon icke svara honom ett emot tusende. 

Men när David säger: Herre, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig, så begär han icke att pråla inför Gud med sin helighets rykte, utan han talar om sin saks rättfärdighet mot sina obilliga förföljare. Dessa önskar han väl intet ont; dock beder han, att Gud ville skaffa honom rätt; det är: skydda honom emot dem, och ställa hans rättfärdiga sak i dess rätta ljus. Herre, beder han därför, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig. 

Väl kan oskulden ofta förtryckas, men dock icke fullkomligt förstöras; Gud är dess rätts försvarare och bevarare. Vattuströmmarna upphäva sina vågor, de äro stora och brusa förfärligt högt; men ännu större och högre är den Gud, som skaffar dem rätt, vilka orätt lida. Av sådan anledning sade David till Saul (1 Sam. 20): Herren varder väl varjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro. Utgången har ock strax därefter visat det; ty Gud skaffade David rätt och hämnade hans oskuld; då däremot Saul fick plikta för sin ondska och elakhet.

I dagens heliga evangelium visas oss huru oskyldigt Jesus, Davids Son, måste lida; dock har hans himmelske Fader skaffat honom rättvisa och räddat hans kränkta ära, så att han kunde säga: Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som därefter söker och dömer - det är min Fader, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud, och dock icke kännen. 

Så talar den frimodige Frälsaren, som "ingen synd hade", då däremot den saktmodige David, som visste sig vara, som andra, en svag, syndig människa, ej djärvdes på den bannande Simei taga straff, utan sade blott till sina tjänare, som ville slå honom: Låt honom banna, ty Herren haver budit honom banna David (2 Sam. 16:5,10).

Davids tanke var denna: Gud har, efter sitt visa och heliga råd, försatt mig i detta elände, och låtit Simei däruti finna ett tillfälle, som han visst länge önskat, att utan fruktan och anseende utösa sitt hjärtas ondska över mig; följaktligen må han göra det onäpst, liksom det skedde på Guds befallning. Ho kan nu säga: vi gör du så?

Vi veta för övrigt, att världens sätt att belöna det goda är sådant, och att ingen undgår dess smädelystnad. Vem var heligare, vem var oskydligare än Jesus, den Eviges Son? Likväl se vi av dagens Evangelium, att han blev gruvligen hånad och smädad, ja, ännu värre nedskälld och förbannad än David; men sanningen var hans skärm och sköld emot alla lögnens mordpilar. Hans fiender gingo bort, betäckta med blygd, och hans oskuld segrade.

Värda åhörare: Detta skall idag bliva ämnet för vår andakt. Gud give oss sin anda och nåd att känna sig och den han sänt haver, Jesus Kristus! Måtte vi så betänka vår dyre Frälsares oskuld, att vår tro vinner större styrka, och vårt hjärta större förmåga att vandra efter det mönster, som han i dag för oss framställer! Härtill utbedja vi oss hans nåderika bistånd i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 8:46-59

Ämnet för vår andakt skall bliva:
Kristi oskyldighet
1) smädad och hånad
2) försvarad och rättfärdigad

Votum

O Jesus, du oskyldiga och obefläckade Guds Lamm! Förbarma dig över oss, och giv oss din anda och nåd till ditt ord, att vi må lära att efterfölja din oskyldighets fotspår, fördraga med tålamod allt ont, och lida med gott samvete all orätt! Amen.

Förra delen:
Kristi oskuld smädad och hånad.

Davids 7:e psalm har till ingress: "Davids oskyldighet", emedan den oskyldige Konungen däruti försvaras emot hans fienders skymliga tillmälen. Vårt Evangelium i dag kan också ingen mera passande överskrift få än "Kristi oskuld", ty oskulden talar här ur Frälsarens mun, då han spörjer sina fiender: Vilken av eder straffar mig för synd?

Icke desto mindre blev han gruvligt smädad av judarna. "Säga vi icke rätt - frågade de - att du är en samarit och haver djävulen?" Samariterna, bör man veta, hade skilt sig från judiska kyrkan, och voro icke allenast i åtskilliga viktiga religionsstycken söndrade från judarna, utan levde även med dem i största osämja, isynnerhet sedan några samariter hade orenat templet i Jerusalem medelst dit inkastande av ben efter lik. Då nu de smädlystna judarna icke kunde förebrå den oskyldige Jesus någon last eller odygd, så föllo de på det rådet, att beskylla honom för irrlärlighet, och kallade honom på spe en samarit, det vill säga en kättare, en svärmare, ur vilken djävulen, och ingen god ande, talar.

Jeremias klagade på sin tid (Jer. 15:10): Ack, min moder, att du mig fött haver, över vilken var man jadut ropar i hela landena; haver jag dock uppå ocker varken lånt eller tagit; likväl bannar mig var man. Ännu mera är det att undra över, att man med vår oskyldige Frälsare så tvistat och mot honom utfarit. Icke ockrade han, icke handlade han, eller på något sätt gjorde judarna förfång - varför nedskällde och smädade de honom då?

Jo, han hade högligen förtörnat dem i sin skarpa straffpredikan, där han säger: Den där av Gudi är, han hörer Guds ord; därför hören I icke, att I icke ären av Gudi. I deras egen tanke hade de hittills alltid varit Guds käraste och frommaste barn. Då nu Jesus ville betaga dem deras falska inbillning, och straffade deras otro, olydnad och förhärdelse, vände de saken åt annat håll, och utskreko honom, av hämndgirighet, för en samarit, en kättare, ett djävulens foster.  Häri liknade de sina förfäder, om vilka Amos säger (Am. 5:10): De äro honom gramse, som dem uppenbart straffar, och hava en styggelse vid dem, som hälsosamt lärer. 

Så länge Natan blott liknelsevis talar om en rik man, som fråntagit den fattige hans enda får, då ivrar David emot sådan obillighet och yttrar i sin vrede, att så framt Herren lever, skall den mannen, som så gjorde, döden dö; men när Natan rent ut säger: "Du är denna mannen!", då kan ej var och en så överlämna sig själv, att han säger med David: "Jag haver syndat mot Herren." Säger Jesus till judarna: I hören icke, ty I ären icke av Gudi, så, i stället för att rannsaka sina hjärtan och göra bot och bättring, ropa de med fullt uppsåt att hämnas med en smädelse: "Du är en samarit och haver djävulen."

Den vällustälskande filosofiska sekt, som man kallat epikureer, säga allt för öppenhjärtigt (Vish. 2:12,14): "Låt oss vakta efter den rättfärdige, ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot våra gärningar, och straffar oss, att vi synda emot lagen, och utropa vårt väsende för synd, samt straffar vad vi i hjärtat hava." De skenheliga fariseerna äro icke så uppriktiga, att de skulle bekänna, var det onda sitter hos dem: tvärtom måste religionen tjäna till täckmantel för deras skalkaktighet, i det de föregiva sig icke hata Jesus därför, att han näpser dem och säger dem sanningen, utan därför, att han är en samarit, en kättare, en villoande, en fiende till judiska folket, och haver djävulen. Som det står att läsa i Pred. 10:3: Och ändå, att den galne själv galen är i sina anslag, håller han likväl alla för galna - så gick det även här: de, som själva voro djävulens slavar, ville besudla den oskydlige Jesus med deras syndagalla.

Då nu Frälsaren hade låtit förstå att den som ville gömma hans tal, icke skulle se döden till evig tid, då först mente de sig rätt hava skäl att smäda och förbanna honom. "Nu," säga de, "hava vi förnummit att du haver djävulen; Abraham är död och profeterna, och du säger: vilken som gömmer mina ord, han skall icke smaka döden evinnerligen. Är du mer än vår fader Abraham, som död är? Profeterna äro ock döda, vem gör du dig självan?"

I detta inkast röjas på en gång deras okunnighet och deras ilska; deras okunnighet, i det de icke rätt förstodo Frälsarens ord, ej heller erkände att han i alla avseenden var större än Abraham och profeterna; och då de så väl av hans underverk, som ock de om honom uppfyllda profetiorna ganska lätt hade kunnat komma till en bättre kännedom om hans person och ämbete, så var deras halsstarriga föregivande, att de ej kände saken, en verkan av deras elakhet och ilska, och bevisade att de blott sökte skäl att skenbarligen smäda och skymfa.

Än föraktade de honom för hans födelseorts skull och frågade: "Skall Kristus komma från Galileen? Därifrån har ännu inge profet kommit." Än bespottade de honom, att hans anhängare endast vore av sämre folkklassen, och inga förnäma, ansedda personer; då hette det: "Icke haver någon av översteprästerna eller fariseerna trott på honom, utan detta folket, som icke vet lagen, är förbannat." (Joh. 7:41f). Botade han en blind på sabbaten, så hette det strax: "Denna mannen är icke av Gudi, efter han icke håller sabbaten."

Även av hans ord, att den, som gömmer hans ord, skall icke dö, togo de ingen anledning att begära ytterligare förklaring, huru de skulle rätt förstås och tydas, utan blott gladde sig däråt, att de hade en förevändning till deras beskyllning att han föraktade Abraham och profeterna och måste därför hava djävulen.

Så grova och hårda dessa smädelser än voro, så grundligt hava de ock blivit vederlagda, och vilket jag skall bjuda till att bevisa i denna predikans

Senare del:
Kristi oskuld försvarad och rättfärdigad.

Med hela en oskyldigs frimodighet framträder Jesus sina smädare under ögonen och frågar: Vilken av eder straffar mig för synd? Han hade ju ingen synd begått, och aldrig hade ett osannfärdigt ord kommit över hans läppar. Ehuru hans ovänner hade utskrikit honom för att vara än en drinkare, än en folkförförare, än en stackare, som umgicks med publikaner och syndare, än en Beelsebubs stallbroder, kunde de likväl icke bevisa vad de sade, eller få något syndigt påbördat honom, ty hela hans levnad var helig och obefläckad, och hans ord var icke annat än Guds ord, så att han kunde rätt säga: Min lärdom är icke min, utan hans, som mig sänt haver. Vilken som vill lyda hans vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gudi, eller om jag talar av mig själv (Joh. 7:16-17). Den av Gudi är, han hörer Guds ord.

Fromma hjärtan, som älskade sanningen, och voro av Gud upplysta och regerade, gåvo ock villigt rum åt sanningen av Kristi lära, och erkände densammas helighet: de hörde Guds ord av honom, trodde och lydde. Men att flera av judarna ej ville höra, ej lyda det, härrörde därav, att de ej voro av Gudi och ej läto Guds anda verka hos sig, utan fastmer smädade den oskyldige Jesus, och påstodo honom hava djävulen. Men Jesus svarade: Jag haver icke djävulen, utan jag prisar min Fader, och I haven försmädat mig. Allt vad han lärde syftade på förherrligandet av den store Gudens ära, och att förstöra djävulens rike.

Därför uthärdade han ock all smälek av världen med exempellöst tålamod, och blev fast vid sitt beslut: Jag söker icke min pris. Han sökte icke egna fördelar, utan levde frivilligt i sådant armod, att han platt intet ägde, varpå han kunde luta sitt huvud. Så sökte han ej heller sin egen pris, utan hastade undan där man tillbjöd honom kunglig makt och värdighet. Hade han renat spetälska, återgivit döva hörseln och dumbar talet, så förbjöd han icke blott de onda andarna, utan ock sina egna lärjungar att säga det för någon.

Därför kunde han ock med fog säga: Jag söker icke min pris, utan min Faders, och den är väl till, som därefter söker och dömer. Ju mera han förnedrade sig själv, desto högre blev han ärad och upphöjd genom sin himmelske Faders vittnesbörd, och flera gånger genom röster från himmelen: Denne är min käre Son, i vilken jag haver ett gott behag; honom hörer. (Matt. 3:17). Jag haver förklarat honom och vill återigen förklara honom (Joh. 12:28). Då han uppenbarad vart i köttet, vart han även rättfärdiggjord i andanom, genom den Helige Andes utgjutelse, genom hans underverk, och genom hans ords livgivande kraft, varpå det eftertryckliga bedyrandet kommer i vårt dagsevangelium: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

Då människorna trodde på djävulens ord, är synden, och genom synden döden kommen i världen, och har således döden makt över alla människor, efter de alla syndat hava. Men den, som i sann tro anammar Kristi ord och gömmer det, han skall icke se döden till evig tid. "Ty ehuru även de troende dö, är dock deras död egentligen ingen död, utan fastmer en bortgång till ett bättre liv. De hava genom döden framträngt till livet. För de oförståndiga synas de, såsom de dödde, och deras avlidande varder räknat för en pina, och deras avfärd för ett fördärv, men de äro i frid." (Vish. 31:2-3).

De rättfärdigas själar leva och vila i Guds hand; väl är kroppen underkastad förruttnelse, men den bliver icke död för beständigt, utan skall på den yttersta dagen uppväckas och bliva lik Jesu förklarade och odödliga lekamen, i kraft av Frälsarens löfte: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

På judarnas spefulla inkast huru orimligt det var av Jesus att lova andra odödlighet, då han själv efter deras begrepp var en dödlig människa, som måste dö såväl som Abraham och profeterna, svarade han:  Är det så, att jag prisar mig själv, så är min pris intet; min Fader är den, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud. Och I kännen honom dock intet.

I detta Kristi tillkännagivande ligger intet högmod, utan blott en vink av hans av sin himmelske Fader erhållna höga makt; därför tillägger han ock strax: Om jag sade att jag icke kände honom, vore jag en ljugare liksom I, men jag känner honom och håller hans tal. Och ännu ytterligare: Abraham, eder fader, fröjdades att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad. Nu förgick dem allt tålamod: "Vad!" - ropade de - "femtio år haver du icke ännu, och Abraham haver du sett?"

Detta allt bevisar, att de ej förstodo Frälsaren, utan trodde att han ville driva gäck med dem, helst Abraham var död nära tvåtusende år förut, och Jesus besvarade deras infall med försäkran: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag." I vreden upptogo de stenar för att kasta på honom, men Jesus gömde sig undan och gick ut av templet.

Vi hava nu, värdaste åhörare, förklarat huru Kristi oskyldighet blivit smädad av nedriga fiender, och försvarad och rättvisad av hans himmelske Faders och tusentals andras vittnesbörd. Låtom oss nu fråga oss själva till vilkendera klassen vi höra.

Ännu finna judarna, Gudi klagat, bland oss kristna många med dem likasinnade stallbröder, som förneka, smäda och förringa Jesu gudomliga sanning, samt anse honom på det högsta för en vis och upplyst man på sin tid. Månne sådana i sitt hjärta icke finna vederläggningen av sin galna otro, och månne de i sin fräckhet ej överträffa de forna judarna, som ej begrepo hans ankomst, ej hade därav sett och rönt de hälsosamma följderna?

Låtom oss, mina vänner, hjärtligt bedja för dessa vilseförda, och icke söka oss till deras mängd, som skämmas vid Kristus och hans Evangelium! En sann, en uppriktig kristen erkänner med ödmjuk undergivenhet det stora verket, som Jesus med sitt människoblivande fullbordat till alla deras eviga frälsning och salighet, som tro på honom. Han sjunger av uppriktigt hjärta, av rent uppsåt och med fullt allvar:

Jesus är min vän den bäste,
vilkens like aldrig är.
Skall då jag så med de fleste
övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den mig har så kär;
en skall vara bägges vilja
alltid här, och evigt där.

Han har döden för mig lidit,
ingen skall fördöma mig;
hos sin Fader för mig bedit,
det mig gagnar eviglig.
Ho är den, som vill förklaga
den han själv utkorat har?
Ho vill ifrån honom draga
den han har i sitt försvar?

Jag är viss och därpå liter:
varken liv, ej heller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Låtom oss därför, älskliga åhörare, förenade anropa om nåd och förmåga att vandra i den store Mästarens heliga fotspår, och tåligt fördraga, om världens barn för hans bekännande skall överhopa oss med förakt och förföljelse.

Vi hava i dag följt denne vår dyre själavän genom dess förnedringstillstånd till dess herrliga upphöjelse. Måtte det alltid bliva vår tröst, att vad vi lida, är och bliver ett intet mot vad han för vår eviga frälsning nödgats genomgå, och att vi även en dag efter jordlivets slut, få, till lön för vår beständighet i tron, den Gud oss nådigt förläne, deltaga i hans herrlighet, och se honom såsom han är.

Honom vare ära, lov och pris ifrån evighet till evighet! Amen.