Tredje söndagen i advent - En lärares kristliga förhållande som med gott samvete kan säga "Jag är oskyldig för allas blod"

Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. Lycklig den lärare, som på sin avskedsdag i en församling, och på sin sista dag i denna världen, med ett gott samvete kan nyttja dessa aposteln Pauli ord. Ingen annan kan det, än den, som med Pauli hjärta äger Pauli nit. Den kan, med denne apostels frimodighet, tala dessa ord, som han talade, när han efter tre års tjänst i Ordet uti staden Efesus höll sin avskedspredikan, och ibland annat utbrast i denna hjärtrörande utlåtelse: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. (Apg. 20:29).

Om en lärare rätt ömt betraktar det dryga ansvar, som åtföljer hans dyra ämbete, så vore det ej underligt, om han aldrig hade någon enda glad och förnöjd stund i denna världen. Befläckar han sina händer med en enda åhörares blod, det är: är han genom uppsåtlig vårdslöshet skuld till en enda själs eviga fördömelse, så är hans dom så hisklig, att man ej utan rysning kan läsa den i Hesekiels tredje kapitel: Syndarens spillda blod skall krävas utur den kallsinnige lärarens hand. Skall han fördenskull med glädje och frid i själen kunna skiljas ifrån en församling, eller ifrån denna världen genom döden, så måste han veta sig vara ren och oskyldig för allas blod. Då måste han hava alla gånger så predikat, som hade varje predikan varit den sista på jorden; alla gånger så skriftat, att han icke med syndigt smicker varit orsaken till någon ovärdig nattvardsgästs själa-olycka; alla gånger så talat med de sjuka, att icke någon avliden åhörare skall hava orsak till att i evigheten förbanna sin själasörjare; alla gånger så berett ungdomen till den heliga Nattvarden, att icke någon av de unga själar, som stått under hans handledning, med skäl må kunna ropa ve över honom vid Kristi domstol på den yttersta domens dag.

Mildaste Gud! Vad är icke detta för ett viktigt, ett ansvarsfullt ämbete! Johannes Döparens rörande exempel i dagens evangelium skall giva mig en uppbygglig anledning att vidare beskriva det. Gud, låt det ske till någon själs omvändelse och eviga salighet! Vi bedja därom i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM: Matteusevangeliet 11:2-19

I anledning härav betrakta vi nu i Jesu namn

En lärares kristliga förhållande, som med gott samvete kan säga: Jag är oskyldig för allas blod. Han måste

1) vinnlägga sig om att föra själar till Jesus, 
2) icke låta förskräcka sig av världens hat eller förblinda sig av dess gunst,  
3) icke förtiga sanningen för att göra sig makliga dagar i världen.

Den som vill se en rättsinnig lärares rätta teckning, han läse den beskrivning på Johannes Döparen, som lämnas oss i dagens heliga evangelium. Johannes var en av de lärare, som en gång på den yttersta dagen skola lysa såsom himmelens sken, en av de undervisare till rättfärdighet, som skola lysa såsom stjärnor i evighet (Dan. 12:3). Han förde sitt ämbete så redligt och troget, att när den dagen kom, då han på den ogudaktige Herodes befallning blev halshuggen, kunde denne trogne tjänaren visserligen med sitt samvetes glada vittnesbörd säga liksom Paulus: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod.

Den lärare som skall likna honom måste 1) med nit och allvar vinnlägga sig om att föra själar till Jesus. Omkring den tid, då Jesus fyllde sitt trettionde år, insattes den oskyldige Johannes i fängelse för intet annat brott, än att han som en redlig Herrens Präst hade bestraffat en otuktig kung för hans hordomssynd. I detta fängelse besöktes Johannes av sina lärjungar; och som han ännu närmare ville befästa dem i Jesu Kristi kännedom, så sände denne ömme själasörjare dem till Jesus själv, för att på hans underverk kunna se och av hans predikningar höra vad man Jesus var. Han sände två av sina lärjungar till Jesus, heter det i vår text. Detta är också än idag en rättfärdig lärares allvarliga bemödanden. Om det vore möjligt, så ville han föra alla själar till Jesus. Hans ögon vattnas, hans hjärta blöder, när han tänker på, att Jesu blod skall hava runnit förgäves för någon enda själ. Därför nöter han sina krafter, han förtär sin hälsa endast för att kunna föra själar till Jesus. Ack, att jag även genom denna korta och enfaldiga predikan kunde draga någon själ till honom! O I satans trälar, som vandra uppenbart på den breda förtappelsens väg, skullen I ej vilja övergiva den fasliga djävlatjänsten, som lönar sig så illa till slutet, och låta föra eder till Jesus? O I jordslavar, som med så mycket besvär församlen eder ägodelar på jorden (Matt. 6:19), skulle vi, som lärare äro, ej någon gång kunna krossa edra jordiska hjärtan med ordets hammare (Jer. 23.29), och draga dem ifrån denna världens kärlek fram till Jesus? O I skrymtare, som gören eder rättfärdiga för människorna, är det aldrig möjligt att kunna väcka edra i skrymteri insövda samveten? Är det ogörligt att kunna draga eder i en rätt ordning till Jesus? I vårt evangelium läsa vi, att Johannes sände två av sina lärjungar till Jesus.  Ack, jag har predikat i en välsignad stund, om jag i dag kan vinna två själar, draga två själar till Jesus!

En lärare som skall kunna säga Jag är oskyldig till allas blod, han måste ock 2) icke låta förskräcka sig av världens hat, eller förblinda sig av dess gunst. Då Jesus i dagens text vill giva folket rätta begrepp om sin förelöpare, Johannes Döparen, frågar han dem, för vad de ansågo honom under den tiden, då de så allmänt gingo ut i öknen för att höra honom predika. Trodden I, säger Jesus, att Johannes liknade ett rö, en säv i Jordans flod, som vinden för hit och dit? Menen I, add medgångsvinden drog honom åt en sida, och motgångsvädret åt en annan? Menen I det, så kännen I icke denne Guds tjänare rätt. Hade han velat tala den syndige Herodes i smaken, så hade han kunnat förvärva sig konungens gunst; och månne han nu lät förblinda sig därav? Ack nej! Nu sitter han i fängelse för sitt redliga nit, för sin gudsfruktans skull; så hatad är han av världen. Men månne han låter skrämma sig av dess hat? Långt därifrån. Guds ära försvarar han; Guds sak förfäktar han intill sin sista stund. Detta är ock ännu varenda rättsinnig lärares kännemärke. Säven böjer sig för alla vindar av och an i vattnet. Så ostadig är icke den trogne läraren. Världens gunst binder icke hans tunga, eller förblindar hans ögon. Han tänker: om jag har hela världens vänskap och medhåll, men har Gud i himmelen emot mig, så är jag ju en fördömd usling, när jag skall vandra all världens väg. Om ogudaktiga åhörare berömma mig, och kalla mig en stolt predikant, men den store Guden kallar mig en tyst hund, som intet kan straffa (Jes. 56), vad gagnar mig människors blinda beröm? Om jag är firad på jorden men föraktad i himmelen, rosad av människor men lastad av Gud, om jag kan förvärva mig stora ägodelar för det jag smickrar den sovande syndaren i hans synder, ja, om jag kunde förvärva mig hela världen, vad hjälper det mig (Matt. 19), när min egen själ bliver förlorad för det jag vilselett andras? Icke heller låter en sådan lärare världens hat avskräcka sig från sitt heliga nit. Han tänker: Vad skada vilja väl mina syndiga åhörare göra mig för det jag oförskräckt varnar och bestraffar dem? De kunna tillsluta sina givmilda händer för mig, men, Gud ske lov, de hava dock icke nyckeln till himmelens dörr, så att de även kunna tillsluta den för mig. Den kunna neka mig min jordiska lön, men, Gud ske lov, de kunna dock icke beröva mig den lönen som är stor i himmelen Matt. 5). Gå de långt i sin arghet, så kunna de taga det timliga livet ifrån mig, men, Gud ske lov, det eviga livet, det låta de bliva. "Det livet kan ingen från mig rycka, / det vet jag." Och dessutom är det drägligare att hava människors hat i tiden, än att höra deras förbannelses rop i evigheten. Ack, tänker den rättsinnige läraren: Lägger jag människorna säkerhetshyende under armarna, och örnegott under huvudena (Hes. 13), så får jag väl de blinda världens barn till mina vänner, så länge tiden varar; men när evigheten begynner, när den stora Herrens dag kommer, då får jag usel tacksägelse för min syndiga flathet, för min ljuvliga predikan. Då skulle de förbanna mig för att jag ej bättre varnat och bestraffat dem medan vi voro med varandra på vägen. Då skulle de klaga på mig inför Kristi domstol, och kalla mig en själamördare i änglars, djävlars och människors åhöro. Jag vill därför "göra med flit / allt vad mig kan tillhöra, och i Guds Andas nit / mitt ämbete utföra".

En lärare, som med gott samvete skall kunna säga Jag är oskyldig för allas blod, han måste även 3) icke förtiga sanningen för att kunna förvärva sig makliga dagar i världen. I detta kristliga förhållande bör han likna Johannes Döparen. I dagens text frågar Jesus folket, om de ansågo Johannes för en människa i lenkläder. Frälsaren vill säga: "När I gingen i öknen för att höra Johannes bättringspredikningar, tänkten I att han var en smickrare, som med söta ord och smekande tal försökte skaffa sig lena och fina kläder? O, då haven I misstagit eder om hans person, Nej, Johannes var vid Herodes syndiga hov en ärlig predikant, som frimodigt talade sanningen; och dylika sanningens vänner äro så hatade av världen, att hon i hjärtat ej ens unnar dem en klädtråd. Viljen I råka smickrare, som för sina hala ord förvärva sig sina kläder, så finnen I dem varken i öknar, där Johannes har predikat, ej heller i fängelse, där Johannes nu sitter, nej, sådana äro i konungahusen. Samma detta Jesu lovord gäller ock om varje rättfärdig lärare än i dag. Han är så uppriktig mot sin Gud, och så öm om själars salighet, att han icke vill förtiga en enda Guds ords sanning, om han ock visste sig därigenom vinna de makligaste dagar i världen.  Han vill hellre vara klädd på det tarvligaste sätt, än förvärva sig lenkläder, för de han med lösa predikningar styrker de ogudaktiga i deras ondska. Han vill hellre duka ett bord med enkla rätter, än skaffa sig ett kräsligt liv, ett dagligt överflöd, för det han förkunnar den syndaren livet, som icke skall leva (Hes. 13). Han vill hellre äta tårars bröd,och blanda sin dryck med gråt, än han vill förvärva sig den rike mannens vällustiga levnad, för det han söver sina blinda åhörare i deras syndadvala. Ärligt säger han om den blinde syndaren, att om ej hans ögon bliva öppnade i nådens tid, så skola de med förskräckelse öppnas i pinorummet. Ärligt säger han alla syndens trälar, att om de ej besinna sig, medan det heter "i dag"; så skola de för några synder plikta i otaliga års plågor. Ärligt säger han den världsligt sinnade själen, att om hon ej i god tid låter Gud sönderslita världskärlekens band, så är himmelen förlorad när hon en gång övergiver jorden. Ärligt säger han den stolte farisen, att om han ej snart vaknar ur sina söta drömmar om Guds nåd, så skall skrymtaremasken till hans eviga blygd och skam dragas av honom, när han kommer för Guds dom.

Denne trogne läraren är det endast, som kan nedlägga sin herdestav med den glada bekännelsen: Jag betygar eder på denna dag, att jag oskyldig är för allas blod. Ve den åhörare som icke lyder en så uppriktig Herrens tjänare; men salig är den, som låter honom göra sitt ämbete med fröjd, och icke med suckan. Amen.

Första söndagen i Advent - De trognas förbön: Hosianna hjälp Herre Jesu i detta kyrkoåret

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag: En varnande röst till syndaren i nådens tid: vet att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen

Så gläd dig nu, du yngling i dinom ungdom, och låt ditt hjärta vara glatt i dinom ungdom; och vet att Gud skall hava dig framför domen. Detta är en av konung Salomos påminnelser i den boken, som han, enligt skrifttolkarnas tankar, skrivit i sin höga ålderdom. Vår yra och flyktiga, vår syndiga och köttsliga ungdom torde vilja fägna sig över dessa orden, såsom över ett förträffligt fynd i Bibeln. Den vällustige ynglingen torde tänka, att Salomo lagt honom hyende under armarna och ett örngott under huvudet, när han beder honom glädja sig i sinom ungdom, och låta sitt hjärta vara glatt i sinom ungdom. Han torde tänka: Ack, vad det är förträffligt, att min ungdoms lustighet, mina muntra nöjen, mina oskyldiga lekar icke äro mig förbjudna i den Heliga Skrift.

Men, du förvillade ungdom, du har tagit gruvligen miste om Salomos mening i våra ingångsord, om du uttyder dem på det sättet. Salomo uppmuntrar dig icke till någon syndig glädje; nej, han menar den enkla, den från synden rensade glädje, som åtföljer ungdomen själv i dess fägring. Och dessutom lägger han en stark töm på glädjen med de sista orden i vår ingång: Gläd dig, yngling, säger han i början; men sedan säger han: Vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen. 

Men, Herre, du evige Gud, om vår glättiga ungdom beströdde sina nöjen med detta sista saltet; om den yttersta domen, som skall hållas när dagarna hava en ände, kom för dem under all deras ro i detta livet; om dessa orden vet, att Gud skall hava dig fram för domen, utan återvändo dånade i deras öron, och betraktades i deras hjärtan, så skulle komedien och assemblen bliva ängsliga ställen, och deras lustiga kalaser skulle bliva plågoplatser, där de ej kunde trivas, och dit de aldrig mera kommo ifrån den dag, som Gud hade inristat den yttersta domens åtanke i deras själar.

Ja tänk, tänk, om den Helige Ande finge inprägla i våra hjärtan dessa orden: Gud skall hava dig fram för domen; då skulle mycket ont utebli, som nu händer; mången tanke på Gud fattas, som nu uraktlåtes; ja, tiden skulle då icke vara så bedrövlig, och människorna icke så ogudaktiga, som de nu äro! Ack, syndare, tänkte du på det, när det faller dig i hågen till att synda: Gud skall för detta hava mig för domen, då skulle synden, som annars är så söt, bliva ganska bitter, och detta språket skulle som ett vatten ifrån himmelen släcka syndens heta brand! Tänkte du på det, när du har beslutat att begå den heliga nattvarden: Gud skall för denna nattvardsgång hava mig fram för domen, så skulle du icke löpa till Herrens bord, den ena gången efter den andra, utan bättring och självprövning, som du likväl gör. Tänkte du på det, var gång ett syndigt ord stiger upp i din mun: För vart och ett syndigt ord, ja, för vart och ett fåfängt ord skall Gud hava mig fram för domen, så skulle sådana ord aldrig bliva nämnda med din tunga. Tänkte du på det, var gång du är i kyrkan: För denna predikan skall Gud hava mig fram för domen; ack, då skulle du både bättre höra, gömma och efterleva Guds ord än du nu gör. Ja, då skulle denna predikan bringa dig på bättre tankar, så framt du aldrig har varit inne på sådana tankar allt intill denna söndagen.

Vår Jesus förmanar oss i denna söndagens evangelium till att icke döma och icke fördöma. Låter oss förena denna förmaning med Salomos ord i Predikaren 11:19: så vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen, så få vi den bästa måttstock för våra domar över nästan. Jag och alla dessa själar skola havas fram för domen. Gud låte mig detta betänka, så predikar jag med nit! Gud låte eder detta betänka, så hören I med andakt. Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 6:36-42

I Herrens namn föreställa vi nu:

En varnande röst, till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen.

1) Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen; och

2) Vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen; därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Avhandling.

Om det ej är alldeles omöjligt att få ditt samvete vaket, du djupt insomnade syndare; om du ej har fast beslutat, att ingen predikan på jorden skall kunna störa din sömn, eller krossa ditt hjärta; om du ej har föresatt dig, att intet, intet skall väcka dig förrän pinorummet med sina fasliga lågor öppnar dina tillslutna ögon; så hör i dag, ja, icke blott hör, utan tag denna rösten till hjärtat, som vi allraförst föreställde i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen.

Dömen icke, så varden I icke dömda. Fördömen icke, så varden I icke fördömda, säger vår Frälsare i dagens evangelium. Nästans dömande och fördömande är en synd, som i alla tider blivit bedriven. Men aldrig har den gått så förskräckligt i svang, som i dessa sista farliga tider. Och det är ej underligt, att denna synden begås nu mera än förr, när man besinnar, att satan rasar nu värre än förr. Nu är här ju ett sådant dömande över alla den fattiga nästans göromål, så att, om Gud skulle döma så hårt över syndare, som syndare döma över varandra, så skulle intet kött bliva frälst, ingen människa salig; nej, då hjälpte icke den sannskyldigaste bättring.

Nu är ju ett sådant dömande, att människor döma icke allenast över gärningar, som de se, utan till och med över tal, över uppsåt, och över de hemligaste föresatser i hjärtat, som de icke se. Nu är här ett sådant fördömande, så att höga och låga, rika och fattiga, kunniga och okunniga, de fälla sådana dristiga och förmätna ord om sin nästas salighet och fördömelse, som hade de livsens bok i sina händer, och hade sett i den boken huru många namn där stå skrivna; ja, många gånger tala de sådana överord om sin nästa, som hade de nycklarna till himmel och helvete, så att de kunde öppna och tillsluta himmelens dörr, öppna och tillsluta himmelens portar för vem de behagade. Nu är här ju ett sådant häcklande, klandrande, mästrande, förtalande och bakdantande över nästans alla förtag, alla göromål, alla ord, alla gärningar, så att intet, intet får slippa undan denna obarmhärtiga tullen.

Men låter oss nu nogare bestämma, vad det är för domar över nästan som äro förbjudna. Och då läre vi besinna, att alla oförståndiga, kärlekslösa och onödiga domar över nästan äro förbjudna.

Förbjudna äro

1) alla oförståndiga domar över nästan

Men, Herre, du store Gud! äro alla oförståndiga domar över vår nästa i Guds ord förbjudna, huru skall det då gå i döden, i domen och evigheten, med alla våra oförståndiga syndare, som utan duglig insikt, utan ljus och erfarenhet döma och fördöma andra. Ja, det går som det heter i vår psalmbok: Förmäten mun skall ej bestå, / men av Gud själv en sträng dom få. 

Och aldrig äro domarna oförståndigare, än när den, som själv är ogudaktig, fördömer andra ogudaktiga; den, som själv är oomvänd, fördömer andra oomvända; den, som själv är död i synden, fördömer andra andligen döda, och säger: o, de där människorna! Och den som själv är på vägen till helvetet, fördömer andra sina reskamrater på samma väg, och den som själv har lika stora fel, och kanhända större än hans nästa, fördömer andra, som kanske icke hava så stora fel, som den onådige domaren, utan till och med mindre.

Ack, du oförståndiga själ, som i ditt skrymteri vågar döma och fördöma andra! Vet du vem du liknar? Jo, Jesus säger i dagens evangelium, att du är lik en man, som står och har en tjock stock, en bjälke i ditt eget öga, och likväl kommer han och vill skrubba en annan, som har endast en liten sticka, en flisa, ett grand i sitt öga. Och så är det med dig, du kärlekslöse nästans domare! Du kan ofta leva i grova synder, och hava ganska stora fel som kunna liknas vid stockar i ögat. Din nästa kan hava mycket svåra fel, som dock kunna vara så ringa emot dina, som en liten sticka är ringa emot en stor bjälke; och likväl blygs du icke för att sätta dig på domstolen, och döma himmel och salighet från den, som dock kanske syndar mindre än du, och kan vara mycket bättre anskriven hos Gud än du.

O du oförståndige! Ack, det är ju många gånger, som du ej vet, om icke din nästa kan vara ett Guds barn, eller åtminstone på väg att bliva det, och likväl fördömer du. Ack, det är så många gånger, som du icke vet, om den eller den avlidna människan har dött osaligt; utan det kan hava hänt, att hon gjort bättring, och dödde saligt, och likväl fördömer du. O du oförståndige! Du har ju icke varit i helvetet och sett om den själen som du fördömer finns där - huru vågar du fördöma?

Förbjudna äro

2) alla kärlekslösa domar

Kärleken till nästan borde brinna som en helig eld inom vart enda kristligt bröst! Men ack, det kan ej nog begråtas, att denna heliga elden har slocknat ut i de flesta kristnas hjärtan. O vad här dömes okärligt av människor om människor! Våra förtalare, de hava lärt den konsten utav djävulen, att göra intet till något, sandkorn till berg, och grand till bjälkar, små fel till stora och fördömande saker.

Veta de, att någon haver syndat, så döma de, att han aldrig bättrar sig. Veta de, att någon sover i synden, så döma de, att han aldrig vaknar. Veta de, att någon har fallit, så döma de, att han aldrig står upp igen. Det är ingen kärlek, ingen skonsamhet i deras domar. Man kan väl tänka vad kärlekslösheten har gått långt, när människorna icke unna sin nästa att bliva salig; utan de våga sig med sina hårda domar in i själva evigheten, och hava största hjärtans lust utav att döma himmelen ifrån andra.

Förbjudna äro

3) alla onödiga domar

Och onödiga äro alla dina domar när icke Guds ära, och icke din fattiga egna själs salighet lider det allraringaste därvid att du tiger med dina domar; men du likafullt dömer och fördömer. O du förmätne åhörare, vem har förordnat dig till att varendaste dag hålla rättegång över alla din nästas gärningar? Vem har förordnat dig till att fälla så många myndiga utslag och domar, att den och den står i satans tjänst, att den och den har ingen levande tro, att den och den har icke Guds nåd, att den och den kom icke i himmelen? Gud mister ju icke sin ära och du förlorar ju icke din salighet om du tiger? Du har ju icke åtagit dig predikoämbetet? Du har ju icke svurit prästeden inför Herrens altare? Du är ju icke satt till väktare på Sions murar? Du är ju icke herde; du är får. Du är ju icke lärare; du är åhörare. Prästens varning och bestraffningsdomar äro nödiga; men dina domar äro onödiga. Ack, tacka du Gud, att icke den bördan trycker dina axlar, som är kastad på dina lärare! Sök du, i din stad, till att blott frälsa dig själv. Var allraskarpast emot dig själv; men förskona andra. Kom ihåg den yttersta domens dag. Det är den bästa tygel som du kan lägga på din ostyriga tunga.

Vet, att Gud skall för dina hårda domar över din nästa hava dig fram för domen. Vet, att här kommer en dag, då Gud människornas lönnligheter döma skall (Rom. 2:16). Vet, att du är en svag människa, som, om du kan döma, så kan du icke rätt utöva; men Jesus kan bägge delarna. Vet, att om du kan säga, att din fattiga nästa kommer i helvetet, så kan du dock icke mer än säga det, ty det står icke i din makt till att kasta henne dit. Vet, att när alla dessa små domare hava dömt för sista gången, så kommer den större domaren Jesus, som dömer och verkställer så den yttersta dagens dom. Vet, att för vart enda hårt ord du har talat om din nästa, så kall du nu fram och svara i domen.

Därför, vänta med dina domar till den yttersta domen. Här är ju icke bråttom med din nästas dömande. Kan du icke vänta? Vänta tills Herren kommer. Vänta tills domaren är för dörren. Då, då på den sista dagen, då skall fällas en långt annan dom, än människorna på jorden hade förmodat. Då bliver mången salig, som folk på jorden har fördömt. Då kommer mången på den högra sidan, som du har dömt skulle komma på Jesu vänstra sida. Då komma många i himmelen, som du har dömt skulle komma i helvetet, och många komma i helvetet, som du har dömt skulle komma i himmelen. Då får du ropa om många: Herre Gud, bliver den salig? och om många: Herre Gud, skall den bliva fördömd? 

Fördöm ingen hedning; du vet icke vad Gud gör med hedningar på domedag. Fördöm ingen för det han tyckes vara enfaldig, dum och okunnig; vad vet du, om icke Gud har fått upplysa honom, när du, som kvick är, kan vandra i mörkret? Vänta med dina domar, det säger jag i dag, till den yttersta domen. Då kommer domaren i skyn; och då fälles utslag i alla oavgjorda saker.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Syndare, vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen, därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Någon kunde undra däröver, att jag talar om befallda domar över nästan. Man säger: Jesus förbjuder ju uttryckligen här i dagens evangelium allt dömande, då han ropar: Dömer icke! Fördömer icke! Härtill svarar jag: Läs Matt. 7, och läs där den första och sjätte versen. Samme Jesus, som i första versen säger: Dömer icke, han säger även i den sjätte: I skolen icke giva hundarna det heligt är, och edra pärlor skolen I icke kasta för svinen - och dessa tvenne verser kullkasta icke varandra, ty Jesus kan icke tala emot sig själv.

O, mina kära vänner! Här äro de tvenne klippor, emellan vilka en sann kristen skall segla med sitt kristendomsskepp, så att han ej stöter an på någondera klippan. Han måste på ena sidan vakta sig för en klippa, som heter för mycken eftergivenhet. Han får icke döma dem, som icke skola dömas; ty det bliver för mycken stränghet; men han får ock icke giva hundar helgedom, eller kasta pärlor för svin, ty det är för mycket eftergivenhet. Med hundar menar Jesus alla sådana människor, som för sitt orena och syndigt näsvisa sinne likna osnygga och näsvisa hundar. Med svin menar Jesus sådana, som till och med i sitt leverne vältra sig i allehanda mörkrets gärningar; liksom ett svin ligger och vältrar sig i träcken. Guds nåd, himmelsk tröst, den heliga nattvarden och så vidare, är det heliga som icke skall kastas för hundar; och andliga gåvor, som Gud anförtror i sina barns händer, äro deras pärlor, som icke skola kastas för svinen.

Men skall man kunna neka dessa helgedom och pärlor, så måste man ju nödvändigt fälla den domen, att den och den människan liknar hundarna, och att den och den människan liknar svinen; och denna domen är icke förbjuden, utan befalld. Således är det befallt att världslig överhet med allvarsamma domar skall tukta den tygelfria ondskan, och sätta bommar för ogudaktigheten i landet. Det är befallt att domaren på sin domstol med kristlig stränghet skall näpsa de liderliga inom hans domsaga. Således är det befallt att prästen skall begynna med lagens förbannelse över alla dem, som ej vilja bättra sig och tro evangelium. Det är befallt att prästen skall säga till den ogudaktige: Du måste döden dö; och att, om han det icke gör, så skall den ogudaktiges blod krävas ur prästens hand (Hes. 3:18). Det är befallt att prästen förmanar djävulens barn till att besinna sig ifrån djävulens snara; men om det skulle kunna göras, så måste han ju nödvändigtvis fälla den domen, vem som är djävulens barn. Det är befallt att prästen skall bestraffa oomvända åhörare i predikstolen, ovärdiga kommunikanter i skriftstolen, obotfärdiga patienter på sjuksängen, odygdiga barn i ungdomsförhören, och så vidare; men skall han det kunna göra, så måste han ju kunna fälla denna domen, vem som är en oomvänd åhörare, vem som är en ovärdig kommunikant, vem som har sjuknat ned i sina synder, och mera sådant.

Ja, detta gäller till en god del även om åhörare. Man skulle många gånger icke kunna fly det onda; och många, många väckelser bleve man alldeles av med, om man icke understundom finge fälla tillåtna domar över andra.

Detta kan jag bäst upplysa med exempel. Om någon varnar dig för onda sällskaper, så giver han dig en god varning; men skall du kunna lyda en sådan varning, skall du kunna vakta dig för sådana sällskaper, så måste du ju nödvändigt kunna fälla den domen över vissa sällskaper, att de äro onda; och det är en befalld dom. Fäller du icke den domen, så kan du blindvis giva dig i bekantskap med mörkrets barn, och slutligen stanna med dem i det yttersta mörkret.

Ännu ett exempel. Det kan hända att en människa som hela sin livstid har gått i satans tjänst, hon kan stupa så hastigt, dö så oförvarande, och komma så huvudstupa in i evigheten, så att hon får icke en dags, icke en timmes, icke en kvarts betänktetid, utan hon syndar och dör i en sådan brådska, så att hon vet icke ordet av, förrän hennes själ är i helvetets låga. Sådant händer icke förgäves, du hårde syndare, som levde efter den kamrat i synden, som har dött före dig. Se, huru hastigt din broder i ondskan for till helvetet! Nu bör du vakna och besinna dig, att icke du också måtte komma i detta pinorummet. Men skall du kunna få en sådan väckelse vid detta dödsfallet, skall du kunna göra dig några goda bättringstankar vid en ogudaktigs likkista, så måste du ju kunna fälla denna domen, att han dog utan bättring, och tog en förskräcklig ända; ty har du den meningen, att de dö väl allesammans, antingen de bättra sig eller icke, så kan icke något fasligt dödsfall väcka dig. Således fordrar understundom både Gud ära, vår och andras salighet, att vi måste döma.

Men så ropar jag likväl till dig denna varnande rösten till ett slut: Syndare, vet, att Gud skall för den befallda domen över nästan hava dig fram för domen, därför avgör alla dessa domar före den yttersta domen. Denna rösten bör utan återvändo ljuda i predikantens öron. Han bör aldrig gå på predikstolen, med mindre denna rösten står för honom: Lärare, vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! Han bör aldrig träda för altaret för att trösta, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta skriftermålet skall Gud hava dig fram för domen. Han bör icke träda fram till en sjuksäng, dit han blivit bådad, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta sjukbesök skall Gud hava dig fram för domen. När han varnar sin fattiga nästa för villovägar, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna varning skall Gud hava dig fram för domen. När han bestraffar den fräcke syndaren för hans synder, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna bestraffningen skall Gud hava dig fram för domen.

Ja, att vara Herrens präst både farligt är och herrligt; Gud nåde den, som ej det verket sköter ärligt! Här går det icke an till att döma dem till livet, som icke leva skola; nej, här heter det. lärare, du skall varna och du skall truga. Du skall förmana och du skall bestraffa. Om syndare tåla dina bestraffningar eller ej, det får icke hjälpa. Du måste avgöra dina domar före den yttersta domen.

Och, mina kära åhörare, så har du nu åter hört en predikan i nådens tid. Du torde väl tänka, att Gud har likaså lätt glömt ditt förhållande denna söndagen, som du glömmer det. Men du kan lita på, att ditt hjärtas hårdhet vid denna predikan bliver noga antecknad i Guds allvetenhetsböcker; han kommer, när böckerna varda upplåtna. Ja, jag kallar ännu en gång ditt samvete med Salomos ord: Vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! 

Amen.

Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom vår egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter. Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de väl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de råka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.

Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittnesbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehålla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstefulla svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igenom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.