Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom vår egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter. Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de väl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de råka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.

Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittnesbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehålla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstefulla svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igenom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.