Tredje söndagen i advent - En lärares kristliga förhållande som med gott samvete kan säga "Jag är oskyldig för allas blod"

Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. Lycklig den lärare, som på sin avskedsdag i en församling, och på sin sista dag i denna världen, med ett gott samvete kan nyttja dessa aposteln Pauli ord. Ingen annan kan det, än den, som med Pauli hjärta äger Pauli nit. Den kan, med denne apostels frimodighet, tala dessa ord, som han talade, när han efter tre års tjänst i Ordet uti staden Efesus höll sin avskedspredikan, och ibland annat utbrast i denna hjärtrörande utlåtelse: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. (Apg. 20:29).

Om en lärare rätt ömt betraktar det dryga ansvar, som åtföljer hans dyra ämbete, så vore det ej underligt, om han aldrig hade någon enda glad och förnöjd stund i denna världen. Befläckar han sina händer med en enda åhörares blod, det är: är han genom uppsåtlig vårdslöshet skuld till en enda själs eviga fördömelse, så är hans dom så hisklig, att man ej utan rysning kan läsa den i Hesekiels tredje kapitel: Syndarens spillda blod skall krävas utur den kallsinnige lärarens hand. Skall han fördenskull med glädje och frid i själen kunna skiljas ifrån en församling, eller ifrån denna världen genom döden, så måste han veta sig vara ren och oskyldig för allas blod. Då måste han hava alla gånger så predikat, som hade varje predikan varit den sista på jorden; alla gånger så skriftat, att han icke med syndigt smicker varit orsaken till någon ovärdig nattvardsgästs själa-olycka; alla gånger så talat med de sjuka, att icke någon avliden åhörare skall hava orsak till att i evigheten förbanna sin själasörjare; alla gånger så berett ungdomen till den heliga Nattvarden, att icke någon av de unga själar, som stått under hans handledning, med skäl må kunna ropa ve över honom vid Kristi domstol på den yttersta domens dag.

Mildaste Gud! Vad är icke detta för ett viktigt, ett ansvarsfullt ämbete! Johannes Döparens rörande exempel i dagens evangelium skall giva mig en uppbygglig anledning att vidare beskriva det. Gud, låt det ske till någon själs omvändelse och eviga salighet! Vi bedja därom i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM: Matteusevangeliet 11:2-19

I anledning härav betrakta vi nu i Jesu namn

En lärares kristliga förhållande, som med gott samvete kan säga: Jag är oskyldig för allas blod. Han måste

1) vinnlägga sig om att föra själar till Jesus, 
2) icke låta förskräcka sig av världens hat eller förblinda sig av dess gunst,  
3) icke förtiga sanningen för att göra sig makliga dagar i världen.

Den som vill se en rättsinnig lärares rätta teckning, han läse den beskrivning på Johannes Döparen, som lämnas oss i dagens heliga evangelium. Johannes var en av de lärare, som en gång på den yttersta dagen skola lysa såsom himmelens sken, en av de undervisare till rättfärdighet, som skola lysa såsom stjärnor i evighet (Dan. 12:3). Han förde sitt ämbete så redligt och troget, att när den dagen kom, då han på den ogudaktige Herodes befallning blev halshuggen, kunde denne trogne tjänaren visserligen med sitt samvetes glada vittnesbörd säga liksom Paulus: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod.

Den lärare som skall likna honom måste 1) med nit och allvar vinnlägga sig om att föra själar till Jesus. Omkring den tid, då Jesus fyllde sitt trettionde år, insattes den oskyldige Johannes i fängelse för intet annat brott, än att han som en redlig Herrens Präst hade bestraffat en otuktig kung för hans hordomssynd. I detta fängelse besöktes Johannes av sina lärjungar; och som han ännu närmare ville befästa dem i Jesu Kristi kännedom, så sände denne ömme själasörjare dem till Jesus själv, för att på hans underverk kunna se och av hans predikningar höra vad man Jesus var. Han sände två av sina lärjungar till Jesus, heter det i vår text. Detta är också än idag en rättfärdig lärares allvarliga bemödanden. Om det vore möjligt, så ville han föra alla själar till Jesus. Hans ögon vattnas, hans hjärta blöder, när han tänker på, att Jesu blod skall hava runnit förgäves för någon enda själ. Därför nöter han sina krafter, han förtär sin hälsa endast för att kunna föra själar till Jesus. Ack, att jag även genom denna korta och enfaldiga predikan kunde draga någon själ till honom! O I satans trälar, som vandra uppenbart på den breda förtappelsens väg, skullen I ej vilja övergiva den fasliga djävlatjänsten, som lönar sig så illa till slutet, och låta föra eder till Jesus? O I jordslavar, som med så mycket besvär församlen eder ägodelar på jorden (Matt. 6:19), skulle vi, som lärare äro, ej någon gång kunna krossa edra jordiska hjärtan med ordets hammare (Jer. 23.29), och draga dem ifrån denna världens kärlek fram till Jesus? O I skrymtare, som gören eder rättfärdiga för människorna, är det aldrig möjligt att kunna väcka edra i skrymteri insövda samveten? Är det ogörligt att kunna draga eder i en rätt ordning till Jesus? I vårt evangelium läsa vi, att Johannes sände två av sina lärjungar till Jesus.  Ack, jag har predikat i en välsignad stund, om jag i dag kan vinna två själar, draga två själar till Jesus!

En lärare som skall kunna säga Jag är oskyldig till allas blod, han måste ock 2) icke låta förskräcka sig av världens hat, eller förblinda sig av dess gunst. Då Jesus i dagens text vill giva folket rätta begrepp om sin förelöpare, Johannes Döparen, frågar han dem, för vad de ansågo honom under den tiden, då de så allmänt gingo ut i öknen för att höra honom predika. Trodden I, säger Jesus, att Johannes liknade ett rö, en säv i Jordans flod, som vinden för hit och dit? Menen I, add medgångsvinden drog honom åt en sida, och motgångsvädret åt en annan? Menen I det, så kännen I icke denne Guds tjänare rätt. Hade han velat tala den syndige Herodes i smaken, så hade han kunnat förvärva sig konungens gunst; och månne han nu lät förblinda sig därav? Ack nej! Nu sitter han i fängelse för sitt redliga nit, för sin gudsfruktans skull; så hatad är han av världen. Men månne han låter skrämma sig av dess hat? Långt därifrån. Guds ära försvarar han; Guds sak förfäktar han intill sin sista stund. Detta är ock ännu varenda rättsinnig lärares kännemärke. Säven böjer sig för alla vindar av och an i vattnet. Så ostadig är icke den trogne läraren. Världens gunst binder icke hans tunga, eller förblindar hans ögon. Han tänker: om jag har hela världens vänskap och medhåll, men har Gud i himmelen emot mig, så är jag ju en fördömd usling, när jag skall vandra all världens väg. Om ogudaktiga åhörare berömma mig, och kalla mig en stolt predikant, men den store Guden kallar mig en tyst hund, som intet kan straffa (Jes. 56), vad gagnar mig människors blinda beröm? Om jag är firad på jorden men föraktad i himmelen, rosad av människor men lastad av Gud, om jag kan förvärva mig stora ägodelar för det jag smickrar den sovande syndaren i hans synder, ja, om jag kunde förvärva mig hela världen, vad hjälper det mig (Matt. 19), när min egen själ bliver förlorad för det jag vilselett andras? Icke heller låter en sådan lärare världens hat avskräcka sig från sitt heliga nit. Han tänker: Vad skada vilja väl mina syndiga åhörare göra mig för det jag oförskräckt varnar och bestraffar dem? De kunna tillsluta sina givmilda händer för mig, men, Gud ske lov, de hava dock icke nyckeln till himmelens dörr, så att de även kunna tillsluta den för mig. Den kunna neka mig min jordiska lön, men, Gud ske lov, de kunna dock icke beröva mig den lönen som är stor i himmelen Matt. 5). Gå de långt i sin arghet, så kunna de taga det timliga livet ifrån mig, men, Gud ske lov, det eviga livet, det låta de bliva. "Det livet kan ingen från mig rycka, / det vet jag." Och dessutom är det drägligare att hava människors hat i tiden, än att höra deras förbannelses rop i evigheten. Ack, tänker den rättsinnige läraren: Lägger jag människorna säkerhetshyende under armarna, och örnegott under huvudena (Hes. 13), så får jag väl de blinda världens barn till mina vänner, så länge tiden varar; men när evigheten begynner, när den stora Herrens dag kommer, då får jag usel tacksägelse för min syndiga flathet, för min ljuvliga predikan. Då skulle de förbanna mig för att jag ej bättre varnat och bestraffat dem medan vi voro med varandra på vägen. Då skulle de klaga på mig inför Kristi domstol, och kalla mig en själamördare i änglars, djävlars och människors åhöro. Jag vill därför "göra med flit / allt vad mig kan tillhöra, och i Guds Andas nit / mitt ämbete utföra".

En lärare, som med gott samvete skall kunna säga Jag är oskyldig för allas blod, han måste även 3) icke förtiga sanningen för att kunna förvärva sig makliga dagar i världen. I detta kristliga förhållande bör han likna Johannes Döparen. I dagens text frågar Jesus folket, om de ansågo Johannes för en människa i lenkläder. Frälsaren vill säga: "När I gingen i öknen för att höra Johannes bättringspredikningar, tänkten I att han var en smickrare, som med söta ord och smekande tal försökte skaffa sig lena och fina kläder? O, då haven I misstagit eder om hans person, Nej, Johannes var vid Herodes syndiga hov en ärlig predikant, som frimodigt talade sanningen; och dylika sanningens vänner äro så hatade av världen, att hon i hjärtat ej ens unnar dem en klädtråd. Viljen I råka smickrare, som för sina hala ord förvärva sig sina kläder, så finnen I dem varken i öknar, där Johannes har predikat, ej heller i fängelse, där Johannes nu sitter, nej, sådana äro i konungahusen. Samma detta Jesu lovord gäller ock om varje rättfärdig lärare än i dag. Han är så uppriktig mot sin Gud, och så öm om själars salighet, att han icke vill förtiga en enda Guds ords sanning, om han ock visste sig därigenom vinna de makligaste dagar i världen.  Han vill hellre vara klädd på det tarvligaste sätt, än förvärva sig lenkläder, för de han med lösa predikningar styrker de ogudaktiga i deras ondska. Han vill hellre duka ett bord med enkla rätter, än skaffa sig ett kräsligt liv, ett dagligt överflöd, för det han förkunnar den syndaren livet, som icke skall leva (Hes. 13). Han vill hellre äta tårars bröd,och blanda sin dryck med gråt, än han vill förvärva sig den rike mannens vällustiga levnad, för det han söver sina blinda åhörare i deras syndadvala. Ärligt säger han om den blinde syndaren, att om ej hans ögon bliva öppnade i nådens tid, så skola de med förskräckelse öppnas i pinorummet. Ärligt säger han alla syndens trälar, att om de ej besinna sig, medan det heter "i dag"; så skola de för några synder plikta i otaliga års plågor. Ärligt säger han den världsligt sinnade själen, att om hon ej i god tid låter Gud sönderslita världskärlekens band, så är himmelen förlorad när hon en gång övergiver jorden. Ärligt säger han den stolte farisen, att om han ej snart vaknar ur sina söta drömmar om Guds nåd, så skall skrymtaremasken till hans eviga blygd och skam dragas av honom, när han kommer för Guds dom.

Denne trogne läraren är det endast, som kan nedlägga sin herdestav med den glada bekännelsen: Jag betygar eder på denna dag, att jag oskyldig är för allas blod. Ve den åhörare som icke lyder en så uppriktig Herrens tjänare; men salig är den, som låter honom göra sitt ämbete med fröjd, och icke med suckan. Amen.

Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - En varnande röst till syndaren i nådens tid: vet att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen

 Så gläd dig nu, du yngling i dinom ungdom, och låt ditt hjärta vara glatt i dinom ungdom; och vet att Gud skall hava dig framför domen. Detta är en av konung Salomos påminnelser i den boken, som han, enligt skrifttolkarnas tankar, skrivit i sin höga ålderdom. Vår yra och flyktiga, vår syndiga och köttsliga ungdom torde vilja fägna sig över dessa orden, såsom över ett förträffligt fynd i Bibeln. Den vällustige ynglingen torde tänka, att Salomo lagt honom hyende under armarna och ett örngott under huvudet, när han beder honom glädja sig i sinom ungdom, och låta sitt hjärta vara glatt i sinom ungdom. Han torde tänka: Ack, vad det är förträffligt, att min ungdoms lustighet, mina muntra nöjen, mina oskyldiga lekar icke äro mig förbjudna i den Heliga Skrift.

Men, du förvillade ungdom, du har tagit gruvligen miste om Salomos mening i våra ingångsord, om du uttyder dem på det sättet. Salomo uppmuntrar dig icke till någon syndig glädje; nej, han menar den enkla, den från synden rensade glädje, som åtföljer ungdomen själv i dess fägring. Och dessutom lägger han en stark töm på glädjen med de sista orden i vår ingång: Gläd dig, yngling, säger han i början; men sedan säger han: Vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen. 

Men, Herre, du evige Gud, om vår glättiga ungdom beströdde sina nöjen med detta sista saltet; om den yttersta domen, som skall hållas när dagarna hava en ände, kom för dem under all deras ro i detta livet; om dessa orden vet, att Gud skall hava dig fram för domen, utan återvändo dånade i deras öron, och betraktades i deras hjärtan, så skulle komedien och assemblen bliva ängsliga ställen, och deras lustiga kalaser skulle bliva plågoplatser, där de ej kunde trivas, och dit de aldrig mera kommo ifrån den dag, som Gud hade inristat den yttersta domens åtanke i deras själar.

Ja tänk, tänk, om den Helige Ande finge inprägla i våra hjärtan dessa orden: Gud skall hava dig fram för domen; då skulle mycket ont utebli, som nu händer; mången tanke på Gud fattas, som nu uraktlåtes; ja, tiden skulle då icke vara så bedrövlig, och människorna icke så ogudaktiga, som de nu äro! Ack, syndare, tänkte du på det, när det faller dig i hågen till att synda: Gud skall för detta hava mig för domen, då skulle synden, som annars är så söt, bliva ganska bitter, och detta språket skulle som ett vatten ifrån himmelen släcka syndens heta brand! Tänkte du på det, när du har beslutat att begå den heliga nattvarden: Gud skall för denna nattvardsgång hava mig fram för domen, så skulle du icke löpa till Herrens bord, den ena gången efter den andra, utan bättring och självprövning, som du likväl gör. Tänkte du på det, var gång ett syndigt ord stiger upp i din mun: För vart och ett syndigt ord, ja, för vart och ett fåfängt ord skall Gud hava mig fram för domen, så skulle sådana ord aldrig bliva nämnda med din tunga. Tänkte du på det, var gång du är i kyrkan: För denna predikan skall Gud hava mig fram för domen; ack, då skulle du både bättre höra, gömma och efterleva Guds ord än du nu gör. Ja, då skulle denna predikan bringa dig på bättre tankar, så framt du aldrig har varit inne på sådana tankar allt intill denna söndagen.

Vår Jesus förmanar oss i denna söndagens evangelium till att icke döma och icke fördöma. Låter oss förena denna förmaning med Salomos ord i Predikaren 11:19: så vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen, så få vi den bästa måttstock för våra domar över nästan. Jag och alla dessa själar skola havas fram för domen. Gud låte mig detta betänka, så predikar jag med nit! Gud låte eder detta betänka, så hören I med andakt. Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 6:36-42

I Herrens namn föreställa vi nu:

En varnande röst, till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen.

1) Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen; och

2) Vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen; därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Avhandling.

Om det ej är alldeles omöjligt att få ditt samvete vaket, du djupt insomnade syndare; om du ej har fast beslutat, att ingen predikan på jorden skall kunna störa din sömn, eller krossa ditt hjärta; om du ej har föresatt dig, att intet, intet skall väcka dig förrän pinorummet med sina fasliga lågor öppnar dina tillslutna ögon; så hör i dag, ja, icke blott hör, utan tag denna rösten till hjärtat, som vi allraförst föreställde i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen.

Dömen icke, så varden I icke dömda. Fördömen icke, så varden I icke fördömda, säger vår Frälsare i dagens evangelium. Nästans dömande och fördömande är en synd, som i alla tider blivit bedriven. Men aldrig har den gått så förskräckligt i svang, som i dessa sista farliga tider. Och det är ej underligt, att denna synden begås nu mera än förr, när man besinnar, att satan rasar nu värre än förr. Nu är här ju ett sådant dömande över alla den fattiga nästans göromål, så att, om Gud skulle döma så hårt över syndare, som syndare döma över varandra, så skulle intet kött bliva frälst, ingen människa salig; nej, då hjälpte icke den sannskyldigaste bättring.

Nu är ju ett sådant dömande, att människor döma icke allenast över gärningar, som de se, utan till och med över tal, över uppsåt, och över de hemligaste föresatser i hjärtat, som de icke se. Nu är här ett sådant fördömande, så att höga och låga, rika och fattiga, kunniga och okunniga, de fälla sådana dristiga och förmätna ord om sin nästas salighet och fördömelse, som hade de livsens bok i sina händer, och hade sett i den boken huru många namn där stå skrivna; ja, många gånger tala de sådana överord om sin nästa, som hade de nycklarna till himmel och helvete, så att de kunde öppna och tillsluta himmelens dörr, öppna och tillsluta himmelens portar för vem de behagade. Nu är här ju ett sådant häcklande, klandrande, mästrande, förtalande och bakdantande över nästans alla förtag, alla göromål, alla ord, alla gärningar, så att intet, intet får slippa undan denna obarmhärtiga tullen.

Men låter oss nu nogare bestämma, vad det är för domar över nästan som äro förbjudna. Och då läre vi besinna, att alla oförståndiga, kärlekslösa och onödiga domar över nästan äro förbjudna.

Förbjudna äro

1) alla oförståndiga domar över nästan

Men, Herre, du store Gud! äro alla oförståndiga domar över vår nästa i Guds ord förbjudna, huru skall det då gå i döden, i domen och evigheten, med alla våra oförståndiga syndare, som utan duglig insikt, utan ljus och erfarenhet döma och fördöma andra. Ja, det går som det heter i vår psalmbok: Förmäten mun skall ej bestå, / men av Gud själv en sträng dom få. 

Och aldrig äro domarna oförståndigare, än när den, som själv är ogudaktig, fördömer andra ogudaktiga; den, som själv är oomvänd, fördömer andra oomvända; den, som själv är död i synden, fördömer andra andligen döda, och säger: o, de där människorna! Och den som själv är på vägen till helvetet, fördömer andra sina reskamrater på samma väg, och den som själv har lika stora fel, och kanhända större än hans nästa, fördömer andra, som kanske icke hava så stora fel, som den onådige domaren, utan till och med mindre.

Ack, du oförståndiga själ, som i ditt skrymteri vågar döma och fördöma andra! Vet du vem du liknar? Jo, Jesus säger i dagens evangelium, att du är lik en man, som står och har en tjock stock, en bjälke i ditt eget öga, och likväl kommer han och vill skrubba en annan, som har endast en liten sticka, en flisa, ett grand i sitt öga. Och så är det med dig, du kärlekslöse nästans domare! Du kan ofta leva i grova synder, och hava ganska stora fel som kunna liknas vid stockar i ögat. Din nästa kan hava mycket svåra fel, som dock kunna vara så ringa emot dina, som en liten sticka är ringa emot en stor bjälke; och likväl blygs du icke för att sätta dig på domstolen, och döma himmel och salighet från den, som dock kanske syndar mindre än du, och kan vara mycket bättre anskriven hos Gud än du.

O du oförståndige! Ack, det är ju många gånger, som du ej vet, om icke din nästa kan vara ett Guds barn, eller åtminstone på väg att bliva det, och likväl fördömer du. Ack, det är så många gånger, som du icke vet, om den eller den avlidna människan har dött osaligt; utan det kan hava hänt, att hon gjort bättring, och dödde saligt, och likväl fördömer du. O du oförståndige! Du har ju icke varit i helvetet och sett om den själen som du fördömer finns där - huru vågar du fördöma?

Förbjudna äro

2) alla kärlekslösa domar

Kärleken till nästan borde brinna som en helig eld inom vart enda kristligt bröst! Men ack, det kan ej nog begråtas, att denna heliga elden har slocknat ut i de flesta kristnas hjärtan. O vad här dömes okärligt av människor om människor! Våra förtalare, de hava lärt den konsten utav djävulen, att göra intet till något, sandkorn till berg, och grand till bjälkar, små fel till stora och fördömande saker.

Veta de, att någon haver syndat, så döma de, att han aldrig bättrar sig. Veta de, att någon sover i synden, så döma de, att han aldrig vaknar. Veta de, att någon har fallit, så döma de, att han aldrig står upp igen. Det är ingen kärlek, ingen skonsamhet i deras domar. Man kan väl tänka vad kärlekslösheten har gått långt, när människorna icke unna sin nästa att bliva salig; utan de våga sig med sina hårda domar in i själva evigheten, och hava största hjärtans lust utav att döma himmelen ifrån andra.

Förbjudna äro

3) alla onödiga domar

Och onödiga äro alla dina domar när icke Guds ära, och icke din fattiga egna själs salighet lider det allraringaste därvid att du tiger med dina domar; men du likafullt dömer och fördömer. O du förmätne åhörare, vem har förordnat dig till att varendaste dag hålla rättegång över alla din nästas gärningar? Vem har förordnat dig till att fälla så många myndiga utslag och domar, att den och den står i satans tjänst, att den och den har ingen levande tro, att den och den har icke Guds nåd, att den och den kom icke i himmelen? Gud mister ju icke sin ära och du förlorar ju icke din salighet om du tiger? Du har ju icke åtagit dig predikoämbetet? Du har ju icke svurit prästeden inför Herrens altare? Du är ju icke satt till väktare på Sions murar? Du är ju icke herde; du är får. Du är ju icke lärare; du är åhörare. Prästens varning och bestraffningsdomar äro nödiga; men dina domar äro onödiga. Ack, tacka du Gud, att icke den bördan trycker dina axlar, som är kastad på dina lärare! Sök du, i din stad, till att blott frälsa dig själv. Var allraskarpast emot dig själv; men förskona andra. Kom ihåg den yttersta domens dag. Det är den bästa tygel som du kan lägga på din ostyriga tunga.

Vet, att Gud skall för dina hårda domar över din nästa hava dig fram för domen. Vet, att här kommer en dag, då Gud människornas lönnligheter döma skall (Rom. 2:16). Vet, att du är en svag människa, som, om du kan döma, så kan du icke rätt utöva; men Jesus kan bägge delarna. Vet, att om du kan säga, att din fattiga nästa kommer i helvetet, så kan du dock icke mer än säga det, ty det står icke i din makt till att kasta henne dit. Vet, att när alla dessa små domare hava dömt för sista gången, så kommer den större domaren Jesus, som dömer och verkställer så den yttersta dagens dom. Vet, att för vart enda hårt ord du har talat om din nästa, så kall du nu fram och svara i domen.

Därför, vänta med dina domar till den yttersta domen. Här är ju icke bråttom med din nästas dömande. Kan du icke vänta? Vänta tills Herren kommer. Vänta tills domaren är för dörren. Då, då på den sista dagen, då skall fällas en långt annan dom, än människorna på jorden hade förmodat. Då bliver mången salig, som folk på jorden har fördömt. Då kommer mången på den högra sidan, som du har dömt skulle komma på Jesu vänstra sida. Då komma många i himmelen, som du har dömt skulle komma i helvetet, och många komma i helvetet, som du har dömt skulle komma i himmelen. Då får du ropa om många: Herre Gud, bliver den salig? och om många: Herre Gud, skall den bliva fördömd? 

Fördöm ingen hedning; du vet icke vad Gud gör med hedningar på domedag. Fördöm ingen för det han tyckes vara enfaldig, dum och okunnig; vad vet du, om icke Gud har fått upplysa honom, när du, som kvick är, kan vandra i mörkret? Vänta med dina domar, det säger jag i dag, till den yttersta domen. Då kommer domaren i skyn; och då fälles utslag i alla oavgjorda saker.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Syndare, vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen, därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Någon kunde undra däröver, att jag talar om befallda domar över nästan. Man säger: Jesus förbjuder ju uttryckligen här i dagens evangelium allt dömande, då han ropar: Dömer icke! Fördömer icke! Härtill svarar jag: Läs Matt. 7, och läs där den första och sjätte versen. Samme Jesus, som i första versen säger: Dömer icke, han säger även i den sjätte: I skolen icke giva hundarna det heligt är, och edra pärlor skolen I icke kasta för svinen - och dessa tvenne verser kullkasta icke varandra, ty Jesus kan icke tala emot sig själv.

O, mina kära vänner! Här äro de tvenne klippor, emellan vilka en sann kristen skall segla med sitt kristendomsskepp, så att han ej stöter an på någondera klippan. Han måste på ena sidan vakta sig för en klippa, som heter för mycken eftergivenhet. Han får icke döma dem, som icke skola dömas; ty det bliver för mycken stränghet; men han får ock icke giva hundar helgedom, eller kasta pärlor för svin, ty det är för mycket eftergivenhet. Med hundar menar Jesus alla sådana människor, som för sitt orena och syndigt näsvisa sinne likna osnygga och näsvisa hundar. Med svin menar Jesus sådana, som till och med i sitt leverne vältra sig i allehanda mörkrets gärningar; liksom ett svin ligger och vältrar sig i träcken. Guds nåd, himmelsk tröst, den heliga nattvarden och så vidare, är det heliga som icke skall kastas för hundar; och andliga gåvor, som Gud anförtror i sina barns händer, äro deras pärlor, som icke skola kastas för svinen.

Men skall man kunna neka dessa helgedom och pärlor, så måste man ju nödvändigt fälla den domen, att den och den människan liknar hundarna, och att den och den människan liknar svinen; och denna domen är icke förbjuden, utan befalld. Således är det befallt att världslig överhet med allvarsamma domar skall tukta den tygelfria ondskan, och sätta bommar för ogudaktigheten i landet. Det är befallt att domaren på sin domstol med kristlig stränghet skall näpsa de liderliga inom hans domsaga. Således är det befallt att prästen skall begynna med lagens förbannelse över alla dem, som ej vilja bättra sig och tro evangelium. Det är befallt att prästen skall säga till den ogudaktige: Du måste döden dö; och att, om han det icke gör, så skall den ogudaktiges blod krävas ur prästens hand (Hes. 3:18). Det är befallt att prästen förmanar djävulens barn till att besinna sig ifrån djävulens snara; men om det skulle kunna göras, så måste han ju nödvändigtvis fälla den domen, vem som är djävulens barn. Det är befallt att prästen skall bestraffa oomvända åhörare i predikstolen, ovärdiga kommunikanter i skriftstolen, obotfärdiga patienter på sjuksängen, odygdiga barn i ungdomsförhören, och så vidare; men skall han det kunna göra, så måste han ju kunna fälla denna domen, vem som är en oomvänd åhörare, vem som är en ovärdig kommunikant, vem som har sjuknat ned i sina synder, och mera sådant.

Ja, detta gäller till en god del även om åhörare. Man skulle många gånger icke kunna fly det onda; och många, många väckelser bleve man alldeles av med, om man icke understundom finge fälla tillåtna domar över andra.

Detta kan jag bäst upplysa med exempel. Om någon varnar dig för onda sällskaper, så giver han dig en god varning; men skall du kunna lyda en sådan varning, skall du kunna vakta dig för sådana sällskaper, så måste du ju nödvändigt kunna fälla den domen över vissa sällskaper, att de äro onda; och det är en befalld dom. Fäller du icke den domen, så kan du blindvis giva dig i bekantskap med mörkrets barn, och slutligen stanna med dem i det yttersta mörkret.

Ännu ett exempel. Det kan hända att en människa som hela sin livstid har gått i satans tjänst, hon kan stupa så hastigt, dö så oförvarande, och komma så huvudstupa in i evigheten, så att hon får icke en dags, icke en timmes, icke en kvarts betänktetid, utan hon syndar och dör i en sådan brådska, så att hon vet icke ordet av, förrän hennes själ är i helvetets låga. Sådant händer icke förgäves, du hårde syndare, som levde efter den kamrat i synden, som har dött före dig. Se, huru hastigt din broder i ondskan for till helvetet! Nu bör du vakna och besinna dig, att icke du också måtte komma i detta pinorummet. Men skall du kunna få en sådan väckelse vid detta dödsfallet, skall du kunna göra dig några goda bättringstankar vid en ogudaktigs likkista, så måste du ju kunna fälla denna domen, att han dog utan bättring, och tog en förskräcklig ända; ty har du den meningen, att de dö väl allesammans, antingen de bättra sig eller icke, så kan icke något fasligt dödsfall väcka dig. Således fordrar understundom både Gud ära, vår och andras salighet, att vi måste döma.

Men så ropar jag likväl till dig denna varnande rösten till ett slut: Syndare, vet, att Gud skall för den befallda domen över nästan hava dig fram för domen, därför avgör alla dessa domar före den yttersta domen. Denna rösten bör utan återvändo ljuda i predikantens öron. Han bör aldrig gå på predikstolen, med mindre denna rösten står för honom: Lärare, vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! Han bör aldrig träda för altaret för att trösta, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta skriftermålet skall Gud hava dig fram för domen. Han bör icke träda fram till en sjuksäng, dit han blivit bådad, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta sjukbesök skall Gud hava dig fram för domen. När han varnar sin fattiga nästa för villovägar, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna varning skall Gud hava dig fram för domen. När han bestraffar den fräcke syndaren för hans synder, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna bestraffningen skall Gud hava dig fram för domen.

Ja, att vara Herrens präst både farligt är och herrligt; Gud nåde den, som ej det verket sköter ärligt! Här går det icke an till att döma dem till livet, som icke leva skola; nej, här heter det. lärare, du skall varna och du skall truga. Du skall förmana och du skall bestraffa. Om syndare tåla dina bestraffningar eller ej, det får icke hjälpa. Du måste avgöra dina domar före den yttersta domen.

Och, mina kära åhörare, så har du nu åter hört en predikan i nådens tid. Du torde väl tänka, att Gud har likaså lätt glömt ditt förhållande denna söndagen, som du glömmer det. Men du kan lita på, att ditt hjärtas hårdhet vid denna predikan bliver noga antecknad i Guds allvetenhetsböcker; han kommer, när böckerna varda upplåtna. Ja, jag kallar ännu en gång ditt samvete med Salomos ord: Vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! 

Amen.

Söndagen före Domssöndagen - Huru vådligt det är att uppskjuta sin bättring

Förstår du icke, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Denna tänkvärda fråga gör aposteln Paulus i sitt brev till romarna (kap. 2, v. 4) rörande hedningarnas och judarnas rätt att varda delaktiga av Jesu försoning och eviga salighet. Förstår du icke, frågar han, att Guds mildhet lockar dig till bättring? 

Värdaste åhörare, är det icke den högsta obillighet, den största skam, att vi desto mera synda emot den milde och gode Guden, ju mera godhet och huldhet han visar oss? Vi måste ju tillstå att våra missgärningar äro flera, än stjärnorna på himmelen och sanden i havet: icke desto mindre förspörja vi att Herrens välgärningar vida överstiga dem.

Skriften lämnar oss det hopp, att vi genom vänlighet kunna tillvinna oss kärlek av själva våra ovänner, bringa dem till bättre tankar och, såsom Paulus säger, samla glödande kol på detas huvuden (Rom. 12:20). Detta sker även mången gång, men, tyvärr, ganska sällan för Gud. Och huru orättvist, huru obilligt, huru oförsvarligt handla vi icke i detta fall emot den gode Guden, som välsignar de honom förbanna, bespisar de hungriga, giver de törstiga dricka och kläder de nakna! Knappt gives ett djur så vilt och grymt, som icke låter sig regeras av den som gör det gott; men människan är så förstockad, att hon icke vill frukta och lyda honom, som himmel och jord gjort haver, och som dageligen bevisar henne gott. Det är ju att vara värre än turkar och hedningar!

Dens bröd jag äter, dens pris sjunger jag också, säger man i ett gammalt ordspråk, men huru gören I mina vänner, som skola kallas kristna? Vem kan göra oss mera gott än Gud, och vem har någonsin gjort mera för oss? Likafullt blyges den otacksamma människan icke att försaka hans vilja och förakta hans bud. Jämförde hon det goda hon åtnjuter av människohand med det hon får av Guds hand - o huru stor övervikt! Vilken olikhet! Och likväl glömmer hon Gud och tackar sin like!

En konung giver oss ett prov av sina nådiga tänkesätt. Med vilken vördnad emottaga vi det icke, kyssa hans hand, och stå till hans tjänst på minsta vink tillreds, samt frukta för minsta skymt av hans misshag. Gud, den store, den evige, den himmelske Konungen utöser stundligen sina nådegåvor över oss, hjälper oss ur alla våra bekymmer och tager aldrig sin skyddande hand ifrån oss - och huru lyda, huru tänka, huru vörda och vedergälla vi honom? O, jag ryser att nämna det: med olydnad, med liknöjdhet, med förakt.

Förstår du då icke, dåraktiga människa, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Vad är den svage dödliges ärebevisningar, vad betyda hans vänliga ord och tilltal, hans nådiga skådeblick, hans nedlåtande handslag, hans prunkande löften, varav du i din blindhet dock gör så stort väsen, mot den allgode, allsmäktige Gudens ömma varningar, omätliga omsorger och tröstande försäkringar för ditt timliga och eviga väl? Huru illa, huru himmelsskriande illa är det icke, att vi ej erkänna och vörda denna hans omätliga godhet! Vad tänker du på, du usla människovarelse? Du kan icke fördraga den, som betalar med ont dina välgärningar; och likväl skall Gud i din tanke, för sin outsägliga nåd emot dig, åtnöja sig med din stora kallsinnighet, ja, även med din tredskande oblyghet, din trotsande fräckhet, din pockande otacksamhet!

Visserligen är Gud långmodig och barmhärtig, och hans godhet gränslös; men han är tillika rättvis och en stark hämnare på dem, som missbruka hans nåd och fördragsamhet. Han klagar häftigt däröver, att man sänt honom så dåliga arbetare i hans vingård, att den i stället för druvor bär ogräs, tistlar och törnen. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin Herre, och en åsna sin Herres krubba, men Israel känner det inte, och mitt folk förstår det inte. Ack, ve det syndiga folket, det folket av stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige i Israel, och vända tillbaka (Jes. 1:2-4).

Förblindade syndare, tror du dig kunna undgå Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom? Vet du icke att Guds godhet förer dig till bättring; men att du genom din framhärdelse i det onda åsamkar dig hans vrede och eviga förbannelse på den dagen, då allt skall uppenbart varda och vedergällningen utfalla? Det är glädje i himmelen, då en syndare sig bättrar; men märk, en sådan syndare måste framhärda i sin botfärdighet, och icke återfalla i sin synd tillbaka.

O, att människan ville detta betänka! O att de säkra, förhärdade syndarna ville behjärta och förnimma detta! Måtte de en gång, såsom Paulus beder (1 Kor. 15:34) vakna upp rättsliga, och icke synda! Ack, att de måtte nalkas Gud med bot och bättring, så nalkas han ock dem med sin nåd!

Vi tro, så sjöngen I nyss, ock på Jesus Krist, men hurudan är denna tro? När I trampen hans blod under edra fötter och förkasten hans förmaningar, huru viljen I då inbilla honom, den allvetande Faderns Son, att I menen väl med honom? O, nalkens honom med ett förkrossat hjärta!

Nu sen I himmelen för eder öppen, nu utsträcker Fadern emot eder sina räddande händer, och är beredd att upptaga eder till nåde; nu visar Kristus, vår Frälsare, eder sina öppna sår, såsom en säker fristad, dit I kunnen taga eder tillflykt; nu vill den Heliga Ande underhjälpa eder svaghet och frälsa eder ur syndens, lagens och den eviga dödens band. Huru skolen I undfly, om I sådan salighet icke akten? (Hebr. 2:3).

Ack, låt den gode, himmelske Guden icke längre vänta på eder omvändelse! Låten Jesus icke förgäves bedja för eder inför sin barmhärtige Fader! Låten den helige Ande icke fåfängt ropa: I dag, i dag, då I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan! - Nalkens därför Gud, anropen hans nåd, och lären eder förstå, att hans mildhet lockar eder till bättring. Veten, att Herrens tillkommelse är hart nära, och nådens dörr snart tillstängd för evigt. Nalkens därför Gud i dag, så skall han evigt hos eder förbliva.

För att vidare utveckla mitt ämne, och visa eder faran av en uppskjuten bättring, hastar jag att begagna den anledning därtill, som söndagens heliga evangelium erbjuder. Men innan jag skrider till dess uppläsande, så förenen eder, värdaste åhörare, med mig, i att bedja om Guds nådiga bistånd till vårt förehavande på denna honom helgade stund, i ett andäktigt Fader vår...

Ack, Jesu, oss beredda gör!

All syndens makt i oss förstör:

och öppna du vår hjärtans dörr

att vi dig fägna, som sig bör.

Ja, nu och alltid när oss bliv,

men onda andar från oss driv.

Och oss omsider nådigt giv

en salig död, ett evigt liv! Amen.

Evangelium: Matteus 25:1-13

I anledning härav skola vi, genom Guds nåd, i dag betrakta:

HURU VÅDLIGT DET ÄR ATT UPPSKJUTA SIN BÄTTRING.

Detta är ämnet. Välsigna det nu, o Gud, till din ära, och någon själs uppbyggelse! Amen.

Älskelige åhörare! Ganska sant och träffande avskildrar vår dyre Frälsare människornas sätt att tänka och handla i vår evangeliska liknelse om de visa och fåvitska jungfrurna. Efter bruket hos judarna, väntades brudgummen bröllopsaftonen, då han hemförde sin brud, följd av ett visst antal därtill utsedda jungfrur eller mör med lampor och facklor. Under denna bild framställer nu Jesus människans förhållande under sin vandring här i livet. Himmelriket, säger han, är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen. Fem av dem voro visa och hade försett sig med tillräckligt förråd av olja; de andra fem, som kallas fåvitska, hade glömt sådan försiktighet, så att de nödgades emottaga brudgummen med utslocknade lampor, efter fruktlöst försök att få olja till låns av de förra.

Vilken sant träffande bild av oss svaga människor, som försummar vår verkliga lycka genom upprepade uppskov, och sätta det lätt åtkomliga framför det, som skulle kosta oss möda; mera värdera lättsinnigheten än plikten och dygden! Nog trodde de fåvitska jungfrurna sig hava väl förberett sig och tagit olja nog för tillfället; men brudgummen dröjde ovanligt att komma, då blevo de sömniga, försummade att se till sina lampor, som blossade så starkt att all oljan förtärdes, och när det gällde hade de ingen kvar.

Ack, huru många likar hava de icke bland människorna, även nu för tiden? Vid allt vad på jorden sker, säga de flesta: det är tid nog att tänka därpå, tills det bliver så när; men huru illa göra de icke att följa samma stråt i andliga mål? Och härav uppkommer den för sena bättringen, den uppskjutna omsorgen för själens eviga frälsning.

Huru dåraktigt är icke sådant! Den som tillbragt första hälften av sin levnad i synder och laster, den som vid sitt livs afton inser att ha förslösat sin tid och aldrig tänkt på att förbereda sig för evigheten, att bliva en värdig kristen - den gör mycket illa; han liknar till punkt och pricka de fåvitska jungfrurna; han har oförsvarligt använt sina dagar, och framställer första beviset på den bedrövliga sanningen:

1) att en sen bättring sällan är en uppriktig bättring.

Till en uppriktig bättring fordras nödvändigt, att man genom sträng självprövning lärt känna sig själv, att man finner huru motstridigt Guds bud och vilja man levat, och icke hörsammat villkoren för vinnandet av jordiskt väl och himmelsk sällhet. När prästen ropar: bättra dig! när samvetet anklagar och uppmanar därtill - vad bliver då svaret? Det är tidsnog med den saken; ännu är jag rask, mår väl och tänker ej dö så snart. Nu infinner sig äntligen den fruktade dagen, en svår sjukdom lägger en sådan på sjuksängen, hoppet om vederfående bliver allt mera avlägset och svagt vid betraktandet av föregånget levnadssätt, framskridna år och kroppsliga bräckligheter; nu sviker även läkaren - och då först vaknar tanken, att det står ej jämnt mellan själen och Gud - då skall prästen kallas, prästen, vars förmaningar han förut slog i vädret; denne tror han nu förmår att på några minuter uppgöra den långa syndaräkningen, försona den vredgade, hittills föga aktade Guden, och jämna för den ångerfulle döende vägen till himmelen.

Nu först tager han sin tillflykt till bönen, nu vill han av själ och hjärta anamma Jesu heliga nattvard, vilken han anser för ett säkert försoningsmedel, och som han just därför sparat såsom sista tillflykten och sista utvägen att vinna syndernas förlåtelse, Guds nåd och evig salighet. Tron dock icke att den ögonblickliga smärtan och dödsplågan lämna honom så mycken styrka till sans och eftertanke: nej, rätta grunden härtill är fruktan för den nära förestående döden och för helvetet, som han vet sig hava med sina synder förtjänt. Att ingen annan bevekelsegrund ägt rum i sådant fall, ser man ofta och tydligt därav, att sådana sotsängsbotfärdiga vanligen, om de åter tillfriskna, snart falla tillbaka i sin förra syndiga levnad och liksom börja att leva det på nytt.

Medgivas måste dock, att icke blott fruktan för döden alltid förorsakar den sena bättringen; nej, även mången som tillbragt större delen av sin levnad i synd och laster, kommer vid livets afton ofta till verkligt eftersinnande; men sådant inträffar, tyvärr, alltför sällan, och är tusen gånger mot tio blott en frukt av utvärtes sken, skrymteri och tillgjordhet.

2) Ju längre vi uppskjuta vår bättring, desto tveksammare är det om den överallt följer därpå.

Ty då vi ej vilja göra det lätta, huru skulle vi då kunna åtaga oss det, som är svårare och mera påkostande? Då vi ej nu kunna föresätta oss att emotstå synden, utan giva vika för dess lockelser, huru skola vi då tro oss i stånd därtill på en tidpunkt, då ålderdomen betagit oss vår styrka och tusentals hinder uppkommit? Därtill kommer ock, att människan, i frågan om bruket av sina krafter och i bestämmandet av sin levnadslängd, så litet beror av sig själv, att hon icke kan räkna på det nästföljande ögonblicket.

Ännu, min vän, är du vid sunt förnuft, ännu kan du skilja mellan rätt och orätt, och åtminstone inse nödvändigheten och din skyldighet att bättra dig, men vet du huru länge detta kan vara? Är du viss därom, att det i morgon, i nästa vecka, nästa år förbliver så? Vet du vilken timma eller stund du skall läggas på sotsängen, och om du vid dödens annalkande bliver mäktig dina sinnens bruk? - Och huru osäkert är icke människolivets varaktighet? Vem kan försäkra oss om den nästa minuten? Huru många tusentals tillfälligheter kan icke påskynda vår död? Vad kan då tänkas oförnuftigare än att under slikt förevetande uppskjuta en så viktig, så angelägen sak, som vår bättring? Vilken klok uraktlåter väl att i världsligt fall besörja en angelägen och stor maktpåliggande handling, och vem skulle icke ogilla hans förhållande om han så gjorde? Och här, där det är fråga om icke mindre än vår eviga välfärd, vår eviga frälsning, tillåta vi oss uppskov efter uppskov, liksom vi vore själva herrar över liv och död!

Nej: vare det långt ifrån oss, att våga ett så högt spel och äventyra allt vårt väl! Nu leva vi, nu veta vi vad Gud och plikt av oss fordra, nu äro vi ännu i besittning av våra krafter och ingenting kan tvinga oss att överträda vår plikt. Skynda därför, min kristen, innan döden kommer över dig, innan dina krafter förlora sig, innan omständigheterna förändra sig och göra det omöjligt för dig att åtminstone utföra det goda. En ogenomtränglig slöja höljer det tillkommande. Ack, vänta icke av framtiden, vad så mången av den väntat förgäves, en självvald tid för bättring, att icke även du, liksom tusen andra före dig, måste se dig på ett rysligt sätt bedragen. Exempel på syndare som sent kommit till ånger och bättring äro ganska sällsynta, i jämförelse med deras otaliga mängd som tid efter annan uppskjutit sin bättring och - för alltid blivit likadana, utan ånger och bättring.


3) Den som uppskjuter sin bättring till hög ålderdomen, går förlustig om många välsignelser, som genom en kristlig vandel här i världen erhållas. 

Kristendomen är den ädlaste och dyrbaraste gåvan ur den allgode Gudens hand, emedan den ingiver tröst alla lidanden, förpliktar oss att fullgöra våra åligganden, och såmedelst grundlägger vår levnads högsta sällhet. Men den som i livets bästa dagar försummar dessa ovillkorliga plikter, den måste ock i sin ålders kulna vinter umbära den glädjefulla njutning, som deras uppfyllande annars medförer. Han har all orsak att beklaga, att han ej tänkt på Skaparen i sin ungdom, utan börjat därmed först då, när de mulna dagar komma, om vilka han måste säga: de behaga mig icke. I bekymrens stunder är det ju en kristens mest tillfredsställande känsla, att hava motsvarat sin bestämmelse och hållit Guds bud, och att veta, att allting länder dem till det bästa, som gjort Herrens vilja, och hans öga ser till den rättfärdige, att Gud hör hans bön, och är redo att hjälpa och stödja honom. Men kan du, o människa, väl vara delaktig av denna tröst, kan detta herrliga löfte väl på dig uppfyllas, om du icke älskar Gud, och icke är rättfärdig, om ditt samvete fastmer giver dig den försäkran, att du i lyckans dagar, som föregingo lidandets, icke aktade på Herren din Gud, icke bevisade honom kärlek och barnslig lydnad, utan besmittade dig med mången synd, med mången orättfärdighet? Kan du såsom en oren och ohelig varelse framträda inför Gud, den allrarenaste och allraheligaste, samt med barnslig tillförsikt vänta av honom, att han skall vända dina lidanden till det bästa, och förvandla din sorg till glädje? Måste du icke snarare anse det för ett rättvist, välförtjänt straff, som vederfares dig för dina många synder?

Kristendomen föreskriver oss vidare, att vi skola älska vår nästa, leva i frid och endräkt med alla människor, och är det, finnes det något bud, mäktigt att bidraga till vår levnads glädje och sällhet, så är det visst detta; ty älska och bliva älskad är den största lycka uti världen. Men kan du, som uppskjutit fullgörandet av Jesu religion, av din kristendoms heliga plikter ända till din dödsstund, och således låtit hälften eller mer av din levnad gå bort, förlorad för dess rätta ändamål - kan du då på en gång ersätta det försummade och vinna tillgift av den rättvise Domaren? O min vän, vad jordisk glädje har du icke åsidosatt, och huru ångerfullt skall du icke begråta denna din oersättliga förlust på din dödssäng och förgäves önska dig ännu några år få vistas på jorden, för att ersätta vad du så oförsvarligt bekymmerslöst uraktlåtit. Ve dylika obehagliga minnen, och trefalt osäll den, vars sista ögonblick de oroa och förbittra!

4) Den som uppskjuter sin bättring, d.ä. förhalar sitt uppsåt och sitt åliggande att bliva en rätt och god människa, intill aftonen av sin jordiska levnad, den kan i evigheten omöjligen bliva delaktig av så stor fullkomlighet och så stor salighet, som den, vilken redan tidigt blivit och jämt fortfarit att vara en god människa.

Vem kan finna det billigt, att den arbetare, som först om aftonen infinner sig vid sitt arbete, skall fordra lika daglön med den som redligt strävat alltifrån morgonen? Är det väl tänkbart att den lärling, som först vid slutet av sina läroår börjar vinnlägga sig om sitt yrke, kan möjligen hinna till samma fullkomlighet däruti, som den sedan flera år därmed sysselsatte och inövade, flitige och uppmärksamme ynglingen? - Kan väl den lantman som försummat bästa såningstiden, och börjar först sedan andra fullsått, vänta så rik och mogen skörd som de andra? Lika så omöjligt är det att den, som först sent blev en god och sann kristen, kan i evigheten bliva en så fullkomlig och salig varelse, som den, vilken tidigt beredde sig därtill och sedermera jämt förblivit det. Ty vår större eller mindre salighet i evigheten kan ej av annat bero, än av det mer eller mindre goda, som vi här i dödligheten gjort och uträttat (Gal. 6:8).

Låtom oss nu, min vän, antaga, att du därjämte besegrade de större svårigheterna både väl och lyckligt, så att de icke mera ligga i vägen för din bättring; att du undginge faran, som gör bättringens uppskov så olyckligt; skall du då icke, det oaktat, nödgas i all evighet stå tillbaka även i anseende till din lycksalighet, för den, som redan tidigt beträdde rätta vägen? Är efterlåtenheten av vidare straff icke redan en belöning? Är icke det redan en stor och hög salighet, att du blivit räddad undan ett oundvikligt fördärv, och måste blott vika för den, som flitigare och tidigare än du bemödat sig att vandra den rätta vägen? Skall minnet av varje försummad ädel och god gärning förfölja dig eller ock upphöra? Säkert det ena, min vän, och möjligen även det andra. Huru vill du påstå förlåtelse, tillgift och nåd, du som så sent därom anhåller? Du som först i livets sista ögonblick söker din Gud, den Gud, som du i dina hälsodagar ej ville känna, ej heller veta utav? Jag gjorde dock gott, invänder du! Vet då, att vår dygd icke skall eller får utövas för lönens skull, och att en sann bättring icke måste vara en följd av fruktan och räddhåga, utan härröra av ett krossat och ångerfullt hjärtas rörelser, med det allvarliga fasta uppsåt att avsäga sig synden och därefter vandra Herrens vägar i alla dina övriga livsdagar, samt icke låta dig därifrån lockas av djävulens, världens och dess barns ilskefulla tillställningar?

Värdaste åhörare, här sen I vådan av den sena bättringen i alla dess delar! Haven I fattat min enfaldiga framställning, och har den rört edra hjärtan - o så låten icke detta goda intryck försvinna eller utplånas! Jag vänder mig i synnerhet till dig, du blomstrande ungdom! Försumma intet ögonblick längre att bliva en sann kristen. Lär av liknelsen i vår dags text faran av att vara oberedd, att komma för sent till väckelse ur syndasömnen. Ännu har du nog både tid och styrka till att bekämpa ditt hjärtas oordentliga begärelser, och att vinna striden; men vem vet hur det en gång blivet på ålderdomen? Nu kan du inskörda en rik och välsignad gröda; på ålderdomen får du kanske åtnöjas med en knapp och sparsam. -  Men även du, som hitintills icke lånat tanken åt evighetens sena skörd, även du, bedagade gubbe, som bortlevat så många år onyttigt: använd, jag råder dig på det allvarligaste, jag beder dig därom på det ömmaste, använd de få dagar eller stunder du ännu kan hava kvar här i världen, till din själs bästa och salighet. Hasta att bättra dig; ty sparsamt äro kanske ögonblicken därtill uträknade, och dessa fly hastigt undan - hasta att bättra och omvända dig, att icke döden må överraska dig innan det bliver gjort, och då i evigheten din dom, den osaliga dom över dig skall fällas, att den som sått i förgänglighet, den skall även i förgänglighet uppskära!

Ja, Gud, jag dig mitt löfte giver,
att tidigt vandra dygdens stig.
Den säkra stav du är och bliver,
som, när jag stapplar, stöder mig.
Lär mig den rätta vägen gå,
att evigt säll jag bliva må.

Amen. 

Allhelgonadagen - Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

 En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Första delen
OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Andra delen: OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!

Kristi Förklarings dag - Ett tydligt svar på den ömmaste frågan av alla frågor på jorden

[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan höll Linderot i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799, vid 38 års ålder]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Stor herrlighet och lust är till
när Herren Sebaot.
Väl allom han den giva vill
och mycket mera gott;
allenast tron den tager an,
allenast tron den tager an
i Herren Sebaot.

O Herre Gud, var du så god,
där lät oss komma till.
Ack, muntra du vårt svaga mod,
allt såsom du själv vill.
Gör oss svaga frimodiga,
gör oss svaga frimodiga
i Herren Sebaot.

Ja, låt oss få en evig ro, ja, låt oss få en evig ro, när dig, Herre Sebaot! Amen.

Avhandling.

Nu, så kom du ljuvliga ämne om den eviga glädjen, du som har satt så mången syndare i eftertanke ifrån den första dag, som du föreställes i världen! Så kom då, du ljuvliga ämne, som har styrkt, fröjdat och hugsvalat så månget Guds barn under alla svårigheter i denna jämmerdalen! Ack, kunde jag föreställa dig med ett sådant eftertryck i dag, att ingen av alla dessa åhörare måtte slippa ur kyrkan, som ej kände något slag i sitt samvete, någon dragning på sitt hjärta till att i bättring och tro söka till att bliva en innevånare i den himmelen, som jag, arme syndare, nu skall omtala på jorden.

När Frälsaren i sina köttsdagar skulle förklaras, så tog han Petrus, Jakob och Johannes till sig, och hade dem avsides på ett högt berg. Och när jag på denna dagen skall föreställa den himmelska herrligheten, så ville jag hjärtligen önska, att I alla, dyrt återlösta åhörare, måtte bliva tagna avsides, avsides ifrån alla jordiska tankar, avsides ifrån världsliga bekymmer, avsides ifrån detta förströende hushållsbesväret, som har förstört så mången själ på jorden, avsides ifrån detta syndiga bullret, som de oroliga världens barn föra i världen.

O du arme syndare! Du har, kanhända, gått hit ifrån ditt hus idag, och haft huvudet fullt av idel jordiska, idel världsliga tankar. Sådan är du kommen i kyrkan, och sådan sitter du här nu i denna stund. Nå, så give Gud du måtte få annat att tänka på, på denna Kristi Förklarings-Söndag! Give Gud, att din salighet måtte hädanefter bliva ditt angelägnaste tankeämne!

Herre Jesus, tag dessa själarna avsides! Herre Jesus, låt dem få himmelska tankar idag, som har haft jordiska tankar allt intill denna dagen! Herre Jesus, den som icke kan bevekas med en predikan om den eviga pinan, så bevek honom idag med en predikan om den eviga glädjen!

Vi göra alltså, i Jesu namn, början i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: med den eviga glädjens beskrivning.

Ingen må begära av mig någon fullkomlig beskrivning på den eviga glädjen. Den mest begåvade man, det bästa Guds barn är icke i stånd till att giva en sådan beskrivning i denna världen. Skulle någon kunna beskriva den eviga glädjen för oss, så skulle det vara en salig själ, en människa som är i himmelen. Vore det möjligt att vi kunde komma till tals med en sådan människa, se, den vore den enda, som kunde säga oss vad den eviga glädjen är. Men kanhända att vi ändå icke kunde få en beskrivning på denna glädjen i all dess höjd. Kanhända att den himmelska fröjden låter icke uttala sig på något mänskligt tungomål. Kanhända att här äro inga ord i våra språk, som vi tala i världen, inga ord, varmed man lämpligen kunde uttrycka den fröjden. Kanhända en salig själ kunde icke säga mer, om du finge tala med henne, än så här: "Ack, du kan aldrig tro, vad jag njuter för en glädje i himmelen! Ack, Herre Gud, vad lust det är! Ack, Herre Gud, vad lust det är, när Herranom Sebaot!" Kanske det var allt vad hon kunde säga.

Petrus hade en liten himmel på Tabors berg, och den beskriver han med ett enda ord. Han kallar det gott. Det var allt vad han sade. Här är mycket gott, sade han. Aldrig har jag känt något på jorden, som är så gott, ville han säga. Herre, här är oss gott att vara. Och kanske Petrus kunde icke säga mer nu, om vi råkade honom, ehuru han nu har varit i himmelen snart i adertonhundrade års tid. Därför, när jag, usla stoft, som bor i detta lerhus (Job. 4:19), när jag har lovat till att tala om den eviga glädjen i himmelen, så hade jag sannerligen tagit mig vatten över huvudet, såframt jag lovade till att fullkomligen avmåla vad för en fröjd där är, vad för en fägnad där kännes, vad för en ro där vankar; huru väl den sången ljuder, som där höres, och så vidare; ty detta är varken jag eller någon annan människa i stånd till. Nej, jag lovar endast några matta drag på denna tavla. Jag lovar endast några kastade streck i denna målning.

Jag skulle väl försöka att visa eder det himmelska Kanaan, det himmelska Tabor i dag, men det bliver på håll, det bliver ganska långt ifrån, det bliver på ett obeskrivligen stort avstånd. Allt vad jag kan säga härom, så bliver det en matt kopia. Originalet, originalet är osägligen förträffligare. Käre åhörare, var mån om att komma i himmelen, så får du bättre själv erfara vad himmelen är, än någon präst kan säga dig i världen!

Nu, så låt oss då bestiga det höga berget, det himmelska Tabor! Låt oss se en liten skymt av den eviga glädjen. Där är en glädje, som icke avbrytes av någon ångest. Där är en glädje, varemot all jordisk glädje är att räkna för skarn och träck. Där är glädje för både kropp och själ. Allt, allt är glädjefullt i himmelen. Glädjefull är den första förvåningen. Glädjefullt är umgänget med Gud. Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen. Glädjefull är förklaringen för kroppen; och, det som sätter kronan på allt, all denna glädjen tager aldrig slut, den varar evigt.

Låt oss nu genomgå detta:

1) Glädjefull är den första förvåningen. När ett Guds barn har stått över den sista svåra kampen i dödens stund; när dess renade själ har bjudit den helgade kroppen farväl intill domedag; när bandet är upplöst emellan dessa tvenne vännerna, kropp och själ, kroppen lämnas åt förgängelsen, och själen begiver sig upp åt himmelen; när denna frälsta själen för första gången kommer inom himmelens port; så tycker jag, att jag ser, huru förvånad hon bliver.

Evangelisten Lukas berättar oss, att Petrus och de, som med honom på berget voro, de blevo i början förtyngda av sömn, och då de uppvaknade, fingo de se sin Mästares klarhet, och de två skinande vännerna stå när honom. Tänk, vad de måtte hava blivit förvånade, när de vaknade och fingo se denna glada synen! Säkert måtte de hava sagt: "Vad är detta för något? Vi somnade på Tabor, och jag tror vi hava vaknat i himmelen. Vi hava nu umgåtts med vår Mästare i tre års tid; men aldrig sågo vi honom skina, som han nu skiner. Och vad är det för ett sällskap som han har hos sig? O vad är detta? Vad är detta?"

Just så förvånad bliver en fattig själ när hon nyligen är inkommen i himmelen. Ack, jag tycker mig höra, hur förundrad hon frågar: "Var är jag? Är jag i himmelen? Huru är jag kommen hit? Huru har jag kunnat svinga mig över lufthimmelen, över stjärnhimmelen, och in i de saligas himmel? Jag, som icke var värd till att trampa stoftet på jorden den tiden jag var på jorden, är jag i himmelen? Jag, som icke var värd till att se på den naturliga himmelen; är jag i de frälstas himmel? Jag, som borde hava legat i helvetet, är jag i himmelen? Jag, som borde hava smakat den eviga pinan, får jag fröjdas utan återvändo? Jag, som borde hava varit bland djävlarna, får jag vara ibland änglarna? Jag, som borde hava fått min boning bland de fördömda själarna, är jag bland de utvaldas tal? Jag, som borde hava blivit kastad i det yttersta mörkret, får jag vara i det eviga ljuset? Skall en mask, skall ett stoft, skall en syndare få vara i himmelen? Nyss var jag i världen, och nu i himmelen. Nyss var jag bedrövad, och nu så innerligen glad. Nyss stod jag ut en svår kamp, och nu har jag vunnit. O, du min odödliga själ! Du var ju nyss i kroppen; men var är du nu? Ack, ur kroppen, och i himmelen."

2) Glädjefullt är umgänget med Gud. Ja, ja, det bliver höjden av den eviga glädjen. Vore icke Gud, vore icke Jesus, vore icke den helige Ande i himmelen, så vore där ingen glädje! Vad skulle det väl vara för glädje, när Gud vore borta, när icke Jesus funnes där, när icke Guds Ande sågs till där? Men glädje över all glädje! Beflitar du dig om att komma dit, du mitt älskade uppfostringsfolk, så får du umgås med Gud; och det bliver en fägnad, som min tunga är alltför svag att kunna beskriva.

Det är sant, du kan väl få umgås med Gud på jorden också. Du kan fö umgås med honom i bnen, i tron, vid värdiga nattvardsgångar, vid Guds ords andäktiga betraktelse. Men så nära, så nära kan du aldrig få umgås med honom på jorden, som det sker i himmelen.

Se, huru var det på Tabor den lilla stunden, som glädjen varade där? Ack se, du läser ju i dagens evangelium, att den skinande Frälsaren, och de tre lärjungarna, och de två männen, de voro ju i det allranärmaste umgänge med varandra där ovanpå berget. Och så är det i himmelen. Ack, du trogna, du omvända själ! Du har ju så ofta med tårfulla ögon och brinnande hjärta frågat: När får jag komma hem till min Gud? När får jag i evighet umgås med min Gud? Se, du suckande, du beklämda Guds barn! I himmelen, i himmelen, där får du vara ihop med din Gud så länge evigheten räcker. Du har ju så ofta talat med din Jesus i dina böner, och frågat honom, när han vill förlossa dig, och låta dig vara hos sig i all evighet. Var tålig, och vänta. Din Jesus, och du, I skolen snart komma tillsammans med varandra. Men det bliver en glädje för syndaren, när han och Frälsaren få tillsammans i samma himmel.

Petrus glömde i dag att han var på ett berg, som låg på jorden. Han ville resa tjäll; han ville slå upp hyddor på berget; men det förtjänar eftertanke, att han ville endast göra tre hyddor: en hydda till Frälsaren, en till Moses och en till Elias; men för sig, och sina tvenne kamraters räkning nämnde han ingen hydda. Varför det? Ack jo, han ville bo i samma hydda som sin Mästare. Där Jesus var, där ville Petrus vara.

Nå, detta var ett enfaldigt projekt av Petrus. Det kunde icke bliva utav. Men i himmelen, i himmelen, där är umgänget emellan Jesus och hans barn så nära, att de och han äro i en och samma himmelska hydda.

3) Glädjefullt är sällskapet med änglar och saliga. O min Gud vad glädje att få vara ibland de heliga änglar! Ack du Guds och Jesu vän, det var Guds änglar, som fröjdade sig så hjärtligen i himmelen, när du gjorde bättring på jorden. Det är Guds änglar, som osynligen göra dig så många tjänster, och bära dig förbi så många faror i denna usla världen. Det är Guds änglar, som slå sitt läger omkring ditt hus och hålla vakt om dig, att ej djävulen må göra dig skada. Det är Guds änglar, som bliva resenärerna på den segervagnen, på vilken du i den sista stunden skall resa hem till din himmelske brudgum. Tänk nu själv, vad det skall bliva för en glädje till att få hålla sällskap med dessa ljusa, dessa klara, dessa heliga andarna i all evighet!

Och det söta sällskapet med alla saliga människosjälar - men Gud, huru förnöjande skall icke det bliva! Lärjungarna sågo på Tabor Moses och Elias, tvenne saliga män, som de aldrig hade sett tillförne. Dessa voro nedstigna för en stund ifrån den stora himmelen ned i den lilla himmelen på berget. De voro där med både kroppar och själar. Ty här i dagens evangelium står, att de syntes, men hade de icke haft kroppar, utan blott varit där med själarna, så hade ju lärjungarna icke kunnat se dem. Men allraunderligast var, att de kunde känna igen dem, då de aldrig sett dem förr. Huru var det möjligt? Ja, vem vet det? Det måtte hava kommit av den klarheten, som var på Tabor. I det ljuset kände de dem.

O, så hade då lärjungarna sällskap en stund med tvenne saliga Guds barn. Och så är det i himmelen. Där kommer alla Guds barn till att räknas; men du store Gud, vad det bliver för ett glädjefullt möte! Tänken bara själva efter! Till att få råka alla trogna, som hava levat ifrån världens begynnelse intill dess ända; till att råka alla heliga fäder, präster, profeter, konungar, apostlar, martyrer, våra vänner, våra anförvanter och bekanta, våra medstridande och medstriderskor, som hava delat den andeliga kampen med oss, och vandrat med oss på livets väg: säg, kan någon människotunga omtala vad glädje det skall bliva?

Det har ju rört oss så mycket på jorden till att höra talas om den ångerfulle David, huru botfärdigt han grät, och vätte sitt läger hela nätterna med sina bättrnigstårar (Psalt. 6:7). Men du, mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att få se konung David, att få råka honom, och kunna känna igen honom i himmelen, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om aposteln Paulus, huru han bad, huru han grät, huru han arbetade, huru han skrev, huru han reste, vilka faror han utstod, endast för att vinna människor och kunna draga själar till Gud. Men, du mitt älskade uppfostringsfolk, tänk nu, att en gång bliva så lycklig att få se denne av Gud upplyste aposteln, att med glädje få se honom, att få råka honom i himmelen, få tala med honom, och kunna känna igen honom, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Det har ju rört oss så mycket på jorden att bara höra talas om de heliga martyrerna, som stodo ut så grymma plågor för Jesu namns bekännelses skull. Det har ju rört oss så mycket att bara höra talas om huru mycket de ledo; huru tåliga de voro; huru de gingo till avrättsplatsen så glada, som hade de gått på bröllop; huru de kysste korsen, på vilka de skulle spikas, och myste åt de bödelsyxor, med vilka de skulle halshuggas. Det har varit rörande, säger jag, att bara höra detta beskrivas. Men, men, du mitt älskade uppfostringsfolk, att i himmelen verkligen få råka dessa hjältar, dessa hjältinnor i Jesu tjänst, att få med glädje se dem, och kunna känna igen dem, huru glädjefullt skall icke det bliva!

Ack, trösten eder härmed, I bedrövade Guds barn, när I genom döden tagen avsked med edra närmaste! Du bedrövade moder, var tröst, var tröst, när döden frånrycker dig ett älskat barn! Var detta barnet Guds barn, så visst som det var ditt barn, så vill jag säga dig, att det har endast några dagar bittidare än du fuländat sin resa, och kommit till sitt rätta hem. Det är endast på några ögonblick ifrån dig taget. Snart, snart skall du råka det sliga barnet.

Du bedrövade barn, var tröst, var tröst, när du genom döden förlorar en älskad fader och moder! Insomna dina föräldrar i Jesu famn, så gå de endast någon liten stund före dig att bese den kronan, som sedan skall sättas på dig, om du redligen kämpar för samma krona.

Du bedrövade åhörare, som måste se dig mista en trogen, en rättsinnig lärare; var tröst! Nu haver väl hans varnande, hans lärande, hans tröstande mun tystnat både i och utom templet, men giv dig tillfreds. Följ hans förmaningar, lyd hans varningar, och gack den vägen, som han visade dig till livet, så skall du med obeskrivlig glädje råka denne vaksamme läraren i himmelen.

Ja, omarmen ännu en gång edra kärlekspanter i edra sista stunder. Trycken dem för sista gången intill edra bröst. Sägen dem farväl, och svingen eder upp i himmelen. Hustru, omarma ännu en gång din man och säg: "Nu går jag till en bättre man!" - Barn, omarma ännu en gång din fader och säg: "Nu går jag till en bättre Far!" - Fader, omarma ännu en gång din son, och säg: "Nu går jag till den Sonen, Jesus, som är mig given." (Jes. 9:6)!

O, du mitt älskade uppfostringsfolk, låt oss leva såsom Guds barn, så skola vi dö såsom Guds barn; och då skola vi även, Gud ske lov, råkas i himmelen! Moses och Elias, Petrus, Jakob och Johannes skola mötas på det himmelska Tabor, liksom de möttes här på det jordiska Tabor. Där, där råkas Guds vänner, men de skiljas aldrig åt. De råkas, men de taga aldrig avsked. De råkas, men de bjuda varandra aldrig farväl. O glädje! o glädje!

4) Glädjefulla äro samtalen och göromålen i himmelen. När lärjungarna vaknade på det heliga berget, så hörde de Moses, Elias och Jesus hålla samtal med varandra. Moses och Elias talade med Jesus, står här i dagens text; och Lukas berättar oss, vad samtalet handlade om. De talade, säger han, om Jesu avgång, som han fullborda skulle i Jerusalem (Luk. 9:31). Det vill säga, de talade om Jesu då nära förestående lidande, om hans kors, om hans död, om hans uppståndelse och himmelsfärd. Detta skulle då snart ske, och det måtte obeskrivligen hava fägnat Moses och Elias att få tala härom.

Just sådana samtal kommer du att hålla, just sådana göromål kommer du att förrätta, om du är så lycklig och kommer in i himmelen. Ack, ack, när alla Guds vänner komma tillsammans i himmelen, vilka ljuvliga samtal bliva icke där! Där bliver ett sjungande, där bliver ett talande om det nyfödda Barnet i Betlehem, om den ängslige Frälsaren i Örtagården, om det tåliga Guds Lamm på slaktbänken, om den korsfäste Medlaren på Golgata. Där bliver ett talande om hans segerrika uppståndelse ur graven, om hans fröjdefulla uppfarelse till himmelen. Där bliver ett talande om hans stora kärlek till människan, om hans ömma brodershjärta emot syndaren. Där bliver ett talande om Guds underliga förande med sina barn i denna världen. Där kommer den ene till att tala om för den andre, huru nådigt Gud ryckte honom som en brand utur elden; huru underligt det gick till, när den helige Ande uppväckte honom utur syndens sömn; huru ljuvligt det smakade, när Gud tröstade honom i hans stora själaångest över synden; huru nådigt Gud lotsade honom och hans trosskepp förbi alla klippor och skär på det stormande världens hav och lyckligt in i denna lugna hamnen, och mera sådant. Vem hinner uppräkna, och vem kan beskriva allt vad Guds barn komma till att talas vid om i himmelen? O, vilken glädje!


5) Glädjefull är befrielsen ifrån allt ont i världen, och ifrån den eviga fördömelsen

Här är gott, sade Petrus. Herre, här är oss gott att vara. Petrus var alldeles hänryckt av glädje. Han var liksom drömmande av idel fröjd. Markus säger, att han visste icke vad han sade (Mark. 9:6). Och det var ju ändå Tabor. Det var ett berg här på jorden. Det var icke det berget, som den himmelska staden ligger på (Upp. 21:19). När han såg sig om, så var han ändå i jämmerdalen. Han satt på en klippa som skall försvinna när världen försvinner.

Men kunde han vara så glad på det jordiska Tabor, vad skall han vara nu då på det himmelska? Kunde han bliva så glad, då han såg en stråle endast av den skinande rättfärdighetssolen Jesus, vad skola de saliga då vara, som skåda denna solen uti hela dess intagande glans, med alla dess genomträngande strålar? Kunde några droppar av himmelens glädjehav smaka så väl för Petrus här i världen, vad skall då hela den eviga glädjens hav med alla dess strömmar kunna läska, fröjda och förnöja honom, och alla Guds barn i himmelen? O, du salige Petrus, var det så gott på berget, så att du ropade: Herre, här är gott att vara! - vad skall det vara nu i himmelen?

O vilken glädje måtte där icke vara där uppe i glädjens land, när de saliga Guds barn tänka tillbaka på allt det onda, som vankades på jorden, när de tänka tillbaka på alla svårigheter, alla vedermödor, alla frestelser av satan, alla retelser av världen, alla anfall av köttet; och vid allt, vid allt kunna de nu tänka: Gud ske lov, nu är det över! Satan bjöd så ofta till att rycka mig ur Jesu famn, medan jag var i världen. Ärat vare Herrens namn! Det blev icke av. Men jag var likväl aldrig säker, så länge jag bodde på jorden. Men nu är jag säker. Gud ske lov! Nu skall det rytande lejonet aldrig uppsluka mig. Ja, nu skall världen aldrig bedraga mig, och nu kan köttet aldrig reta mig. Jag har icke arvsynd en gång; så salig är jag.

Ännu mera: Vad glädje skall det icke bliva i himmelen, när de saliga Guds barn tänka på sin lyckliga befrielse ifrån den eviga fördömelsen!

[- - -]

6) Glädjefull är förklaringen för kroppen

"På sista dag som silver och guld, / som solen, / min kropp skall skina, fast ärofull / för stolen." Gud give du sade sant, när du detta sjunger eller säger! Gud give din kropp kom till att skina så på den sista dagen! Bliver det utav, så är du den lyckligaste av alla lyckliga.

Idag läsa vi i vårt Evangelium, att Jesus blev förklarad på berget. Han såg annars ut såsom en annan människa både till ansikte och kläder, men nu blev han förvandlad, som det heter i Guds Andes eget språk. Det var samma ansikte, men i det ansiktet blev en ovanlig klarhet. Det söta Jesu ansikte, det började att skina såsom solen; och kroppens klarhet genomträngde sedan hans kläder, så att kläderna blevo vita såsom ett ljus, säger Matteus; och Markus lägger till att de blevo så klara, och så vita såsom snön, ja, så att ingen färgare på jorden kan göra någonting så vitt som Jesu klädnad denna gången var (Mark. 9:3). En sådan klarhet få också alla Guds barns kroppar på domedag, och sedan i all evighet.

På Tabor firade Kristus sin Förklaringsdag; och åminnelsen av denna förklaring begå vi på denna Kristi Förklarings Söndag. En gång, en gång, vänta också alla Kristi barn sin stora förklaringsdag; och den dagen dagas, när alla världens dagar taga slut. På den dagen skola också Jesu vänner bliva förklarade liksom Jesus idag; deras ansikten skola skina såsom solen, och deras kläder skola bliva vita såsom ljuset. På den dagen skall Kristi brud börja sitt bröllop, och änglar och djävlar, och fördömda människor, skola se henne, huru klar hon står, och huru herrligt hon blänker i sina bröllopskläder inför tronen. På den dagen skola Guds barns kroppar framkomma utur sina gravar; men hurudana? Huru skola de uppstå? Och med hurudan lekamen skola de komma? (1 Kor. 15:35). Ack, icke skrynkliga av ålderdom, icke vanställda av sjukdom, icke utpinta av värk, icke fulla av liklukt, icke usla, icke skröpliga, som här i jämmerdalen.

Men, min Gud, vad skall där icke bliva för en förundran i ett Guds barns hjärta, när det på domedag kommer till att betrakta sin skinande kropp! Säkert skall det då, fullt av fröjd, utropa: O, vad är detta för en kropp, som jag nu har? Denna raska kroppen, är detta den kroppen, som var så svag, så bofällig, så bortfallen, så matt och skröplig på jorden? Denna ljusa kroppen, är detta den kroppen, som såg så mörk ut av ålderdom, krankhet, hunger och matthet under den tiden jag gick på jorden? Denna oförgängliga kroppen, är detta den kroppen, som gav en sådan stank ifrån sig, så att människor knappt kunde sköta honom under min sjukdom, eller svepa honom i min likkista, eller bära honom till min grav? Detta skinande ansiktet, är detta det ansiktet, som mörknade av gråt? Är detta det ansiktet, som svartnade av plågor? Är detta det ansiktet, som var uppätet av kräftan? Är detta det ansiktet, som var tecknat med dödens färg vid min saliga hädanfärd? Dessa kvicka ögon, äro dessa de ögon, som rodnade av tårar? Äro dessa de ögon, som förlorade ljuset, och som äntligen brusto i min dödstimma? Dessa skarpa öron, äro dessa de öron, som slutligen förlorade sin hörsel, så att jag inemot mitt avlidande icke kunde höra, vad den närmsta människan sade till mig? Dessa snabba händer, som nu skola bära palmerna, dessa kvicka fötter, som nu skola vandra i ljusets land utan att tröttna, är detta de händerna som jag till slutet på min sotsäng för idel matthet icke förmådde lyfta från stället? Är detta de fötterna, som gingo så många tröttsamma fjät i den tröttsamma jämmerdalen? O, min dyra själ, huru glad är icke du! Ack, min kropp, min kropp, huru skiner icke du! Jag känner icke igen min egen kropp, för idel klarhet. Herre Jesus, denna klarheten har jag att tacka dig för! O, vilken outsäglig glädje!

7) Slutligen bör jag ock nämna det som sätter kronan på allt: Denna glädje tar aldrig slut; den varar evigt.

Glädjen på Tabors berg, den varade icke evigt. Ack, käre Petrus! Du var så glad där. Du ville bygga hyddor. Men de hyddorna hade dock icke fått stå till evig tid. De skulle ryckas upp; ty du var ändå på jorden, fast du hade en liten himmel på jorden för en stund. Glädjen på Tabor tog slut; men i himmelen, där tager det aldrig slut. Efter flera tusen års glädje, så är det lika nytt som det var den första dagen de saliga själarna kommo dit. Tusende är i himmelen; ännu varar glädjen; millioner är i himmelen; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som där har varit löv och gräs på jorden; ännu varar glädjen. Så många är i himmelen, som det är sand på havets botten och droppar i regnet; ännu varar glädjen.

De saliga, de frälsta Guds vänner behöva aldrig säga: Ack, Gud hjälpe och tröste oss, nu tager denna stora glädjen slut! Rätt som det är, så måste vi ur himmelen. Rätt som det är, så äro vi av med Guds och hans Änglars ljuvliga sällskap! Nej, du arme syndare, var du blott mån om att komma väl in i himmelen, så kan jag lova dig, att du kommer aldrig därifrån. Evigt fröjdas, evigt lovsjunga Lammet, evigt bära palmerna, evigt spela harporna, evigt vara hos Gud och aldrig komma ifrån honom! O mina bröder, mina bröder! O, du mitt älskade uppfostringsfolk, detta skall vara evigt. Är du väl inkommen i himmelen, aldrig bliver du utdriven. O, I glada Guds barn! O, I glada själar, som bon däruppe i den stora fröjdesalen! Världens glädje tager snart slut, men ingen, ingen skall taga eder glädje ifrån eder (Joh. 16:22).

Men håll in, du människosinne! Stanna nu, du min syndiga tunga! Det är barnajoller allt vad du säger om den eviga glädjen. Nog har du talat; men långt ifrån uttalat denna glädjen. "Man kan ej här uttrycka / den stora makt och prål, / ej heller det förlikna, / här felas ord och mål (G. Sv. Psalmb. N:o 412:4). Jag skyndar således till vår betraktelses

ANDRA OCH SISTA DEL, där jag lovat lämna svar på den frågan:
Vem som får åtnjuta denna nu omtalta glädjen.

I själva min betraktelse i dag kallade jag denna frågan den ömmaste fråga av alla frågor på jorden. Det är hon ock verkligen. Eller, sägen mig: kan en människa någonsin fråga något, som är mera ömt än detta? Ack, vem bliver så lycklig människa, att hon får del i den glädjen, som i svaghet är beskriven idag? Huru skall den människan vara beskaffad till sin själ, som skall hållas värdig att få komma in i himmelen, huru många av dessa själar, som hört denna predikan idag, få njuta den eviga fröjden en gång i Guds himmelska rike? Här äro nu så många själar i kyrkan på denna stunden. Hur många utav dessa själarna skola bliva evinnerligen saliga? Här sitta nu så många kroppar i kyrkan på denna Kristi Förklarings Söndag. Huru många utav dessa kropparna komma till att skina på den yttersta dagen för stolen? Ack, stora, ömma och hjärtrörande frågor!

Men, Gud hjälpe oss, det är det minsta, som människorna nuförtiden fråga efter, om de få eller icke få åtnjuta den eviga glädjen i himmelen. De flesta förnöta sina nådedagar med långt andra frågor. En näve mull, någon jordisk egendom, och ett par supar brännvin äro långt mer efterfrågade, än hela Guds himmel och salighet. Vad de skola äta, vad de skola dricka, och vad de skola kläda sig med, det frågar folket efter, det ligger mitt i hjärtat på dem, där ligger hågen natt och ljusan dag. Himmelen skall tänkas på sist, saligheten skall efterfrågas, när man icke mera orkar tjäna världen.

Så står det nu till i kristenheten. Herre, förbarma dig däröver! Men syndare, syndare, vad gör du? Att fråga efter himmelen, efter sin fattiga själs frälsning, efter den eviga saligheten, och huru man skall vinna den, det är likväl den angelägnaste fråga, som kan föreställas i världen.

Nu, så må jag då korteligen besvara den: Vem, vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen? Månne alla de som bo i kristenheten få åtnjuta den glädjen? Ja, vad vore önskligare? Men nej, nej, det är icke så väl! Det är icke allena många judar, turkar och hedningar, som få stå utom himmelens port; utan, det man aldrig skulle kunna förmoda, tänk, att många tusende kristna bliva också utestängda från den himmelska fröjden. O, jämmer över all jämmer!

Månne alla de, som äro döpta, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, står du kvar i ditt döpelseförbund, eller upprättar du förbundet igen, genom en sann omvändelse, sedan det är brutet, så kan du vänta dig denna glädjen. Men de flesta kristna falla, och stå aldrig upp utur sitt fall i all sin livstid, och sålunda få de aldrig åtnjuta den glädjen.

Månne alla de, som gå till Herrens Nattvard, få åtnjuta den himmelska glädjen? Ack, vad vore mer till önskandes? Men, tyvärr, det bliver långt därifrån! De ovärdiga nattvardsgästerna äro, Gudi klagat, det största antalet. Här är mången, som aldrig har gått värdigt till den Heliga Nattvarden en enda gång allt sedan sin första kommunion i världen. Ack, huru skall en sådan kunna komma in i himmelen, när han i detta tillståndet vandrar ut ur världen? Nej, det är ju rent av omöjligt. Ack, här spisa många vid den Heliga Nattvarden på jorden, som icke få vara med vid den stora Nattvarden i himmelen.

Månne alla de, som leva skickligt och stilla inför människors ögon, få åtnjuta den eviga glädjen? Ja, i den inbillningen leva och dö många sinom tusende själar. Men jag försäkrar dig, o människa, i den allraheligaste Gudens namn, att om du ock är aldrig så skicklig, och har levat än så ostraffligt, så vitt som människor kunna se och veta; men om du aldrig har blivit omvänd, förändrad och pånyttfödd av den helige Ande invärtes, så är du dock en vitmenad grav inför Gud; och i denna din själs belägenhet haver du varken lott eller del i den eviga glädjen.

Månne alla de som hoppas på det bästa; månne alla de, som stå fullt och fast i den tanken, att himmelen skall icke slå dem fel; månne alla de få åtnjuta den eviga glädjen? O nej, mina hjärtans vänner! Många tusende tänka, att de skola i himmelen, och de stanna i helvetet. De hoppas saligheten och störtas i fördömelsen. De mena, att himmelens dörr skall en gång stå öppen för dem, och hon bliver tillsluten. De tro, att de skola inkomma i Guds rike, och de kastas i eldsjön. De förmoda, att de skola få en evig glädje, och det bliver pina istället för glädje.

O människa, människa, vill du leva fram i din orenlighet och lösaktighet, så vet, att himmelen bliver tillstängd för orena. Vill du hålla fort med detta förbannade brännvinssupandet, så vet, att himmelen är förlorad, och du super dig ända i helvetet. Vill du icke lägga bort dina eder och svordomar, så vet, att du till slutet svärjer bort hela din odödliga själs salighet. Vill du icke avstå ifrån detta förskräckliga fikandet efter jordiska ting, så vet, att du så länge far efter dessa jordiska skatter, tills du har bortmist alla himmelens ägodelar. Vill du icke ändra dig med detta obetänksamma löpandet till Herrens bord mitt i din djupaste syndasäkerhet, då vet, att du så länge försyndar dig på Jesu lekamen och blod, tills du får umgälla denna synden i en eld, som aldrig slocknar. Vill du icke avstå ifrån det halsstarriga motstånd, som du dagligen gör emot den Helige Andes nådeverkningar i din själ, så vet, att du så länge kan sätta dig emot honom, tills du har gjort dig den eviga glädjen förlustig, till vilken han eljest ville föra dig, såframt du var honom lydig.

O, du mitt älskade uppfostringsfolk! Här vill något till, om vi arma syndare skola tänka på att få åtnjuta den eviga glädjen. Då måste här ske en allvarlig uppväckelse, o syndare, i ditt sovande samvete, så att dina ögon bliva öppna, och du får se att du är andligen naken. Då måste här uppstiga i ditt hjärta en sorg över synden, som är så allvarlig, att du bliver alla synders avsagde fiende. Då måste du komma till en tro på Guds Son, som förändrar hela din själ, så att du bliver himmelskt i stället för jordiskt sinnad. Då måste du föra en noggrann vandel, gå varsamma steg i denna onda världen, bedja utan återvändo, vaka med all idkelighet, kämpa för saligheten med eld och allvar, och löpa till det goda målet, till dess du får den kronan, som förehålles ovanefter. Den själ, som detta noga iakttager, den, men ingen, ingen mer än den och alla hennes likar, de förståndiga själarna, de få åtnjuta den eviga glädjen, som i dag i svaghet har blivit beskriven. Eho, som är mån om att bärga sin själ, han höre detta, och rätte sig därefter.


Avslutning.

Äntligen vill jag bedja, ja, på det allvarligaste vill jag bedja varenda själ, som hört denna predikan om den eviga glädjen: dyrt köpta själ, nu har jag bjudit till i dag att avmåla för dig himmelens obeskrivliga fröjd. Ställ dig nu liksom tätt intill himmelens dörr, och lyssna efter, vad det är för en stor glädje inom dörren. Lyssna efter, huru genljudet av de saligas fröjdesånger skallar i de himmelska valven. Lyssna efter den angenäma klangen av harpor, som spelas av de hundrade fyra och fyrtiotusen. Lyssna efter, hur de med lust det sjunga, de stora med de små.

Jag tycker ditt hjärta borde bliva slaget, mjukt och böjligt för Gud, när du detta betänker. Och om du ej är hårdare, än klippan, så borde samvetet vakna, synderna trycka, själen förskräckas, ögonen öppnas; och du borde bliva så hjärtans begärlig efter Guds nåd på jorden, och hans glädje i himmelen, att denna bönen, varmed jag nu slutar, måtte bliva din allvarligaste bön: Gud, låt mig få en evig ro! Ack, låt mig få en evig ro, när Herran Sebaot! Amen.

Kristi förklaring, så livligt den målar
eviga glädjen därovan hos Gud,
glansen i vilken Guds paradis prålar,
himmelska staden i hela dess skrud!

Här på vårt Tabor sågs Frälsaren skina:
ansikte, kläder, allt strålar av ljus!
Helgon förlösta från tåredals pina
ser samma syn i Guds himmelska hus.

Som Kristi kropp både lyste och blänkte,
så ska du skimra, Guds barn och Guds vän!
Ack, om vår värld på den klarheten tänkte,
visst kom den då till sin Herre igen!

Moses, Elias och tre Jesu vänner
råkas på Tabor i endräkt och fröjd.
Se, utan möda jag här igenkänner
helgonsällskapet i himmelens höjd!

Vem kan väl fullständigt glädjen beskriva,
den, att de frälsta får träffa varann?
Gud, vilken uppmuntran skall det ej bliva,
möta ditt samlade folk i ditt land!

Hänryckt i försmak av eviga livet,
Petrus förgäter han är på vår jord.
Hur blir det då, när oss en gång blir givet
sitta vid himlens fullrågade bord?

Ack, den som saligt har flyttat från jorden
den som i himmelen inkomma fått,
full av förvåning kan nyttja de orden:
Här att få vara, o Herre, är gott!

Känner då ingen det vattnas i munnen
efter den dagen, då världen blir ny?
Själ, låt dig vinnas, och var sedan vunnen,
fly ifrån Babel, jag råder dig: fly!

Sörj för din frälsning med bävan och fruktan,
bär som på händer din dyrbara själ!
Lyd som ett barn Andens dagliga tuktan,
kämpa god kamp för ditt eviga väl!

En gång skall då din förklaringsdag dagas,
då du skall lysa till själ och till kropp.
Aldrig från stråten dig tillåt att dragas,
löp på din bana, fullborda ditt lopp!