Heliga Trefaldighets dag - Vår frälsning och salighet icke genom vår egen visdom utan endast genom tron på Kristus

Efter världen icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro. Se här, mina åhörare, ett besynnerligt råd, ett välsignat undersråd, som Herren Gud i sin gudomliga vishet fattat till fallna människors frälsning och salighet; ett råd, som himmelshögt överstiger allt vad det köttsliga förnuftet kan tänka, och förnedrar det i djup skam, ett råd, som giver tillkänna, att Herrens tankar icke äro våra tankar, och ett råd som aldrig slår fel, aldrig kan bedraga, då man uppriktigt rättar sig därefter.Aposteln Paulus, som var väl sann i Herrens vägar och visste av gudomlig upplysning, huru det förhåller sig med eviga salighetssaken, har framburit detta stora och förunderliga rådet (1 Kor. 1:21).

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen.

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:1-15

Betrakelse

Vår frälsning och salighet, icke genom vår egen visdom, utan endast genom tron på Kristus.

1) Huru vi icke kunna frälsas och saliggöras genom vår egen visdom.

2) Huru vår frälsning och sailghet endast erhålles genom tron på Kristus

Förra delen

Mina åhörare! Att hava ett i världsliga saker uppbrukat förstånd och vara försedd med naturliga kunskaper, så att man vet huru man skall taga sig ut i världen och göra någon nytta i det borgerliga samhället, är visst gott och berömvärt. Sökte var och en människa att uppodla förståndet, så mycket som hon kunde, och förskaffa sig nyttiga insikter i de mål, som höra egentligen till den borgerliga samfundslevnaden, så är jag övertygad, att här intet skulle vara så många oordningar och så mycken villervalla ibland oss, som det nu är, då insikterna tillika rätt brukades. Gud har visst icke skapat oss att vara dumma och okunniga, som boskap. Emedan han har skapat oss med förmåga att fatta och begripa både naturliga, andliga och himmelska sanningar, så vill han, att denna förmågan skall i sin ordning och till sitt ändamål användas.

Om vi då icke skulle gå längre än inom naturens gränser, och om vi icke skulle fråga efter några högre insikter än som där kunna erhållas, så är detta ändå bättre, åtminstone för detta timliga livet, än att vara alldeles okunniga. Men när frågan är om frälsning och salighet för våra odödliga själar, om frälsning ifrån syndabojorna, varav de äro fjättrade, och om salighet, eller vår fulla tillfredsställelse för tid och evighet; så komma vi visst icke långt med allt vad vi i naturliga mål kunna veta, icke en gång med våra andliga kunskaper, som vi förvärvat oss efter bokstaven.

Nikodemus, som Jesus i vårt heliga Evangelium i dag tilltalar, var utan tvivel en mycket slug, lärd och kunnig man. Såsom ledamot i det stora andliga rådet i Jerusalem måtte han visst hava varit insiktsfull; ty detta fordrades till ett sådant högt ämbete, ehuru man icke kan säga att de högre ämbetena alltid beklädas av lärda och förståndiga män. Davids utlåtelse i Psalt. 49:22 förekommer icke alltid ett ovärdigt missbruk: när en människa är i värdighet och haver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. Sådana fän föras ofta till graven med mycken ståt, och få sina namn ristade i ärans marmor, men oaktat allt det goda förstånd, som Nikodemus kunde äga, och förmodligen i själva verket ägde, var han dock ganska okunnig i det som rörde hans själafrälsning och eviga salighet. I den vägen var han alldeles intet hemma, och visste intet till sig det allraminsta.

Så förhåller det sig ock i allmänhet med arma människor. Ehuru de i världsliga och naturliga mål kunna vara ganska sluga och vettiga, ehuru de kunnat förskaffa sig vidsträckta kunskaper även i religion efter bokstaven, så komma de dock icke fort därmed, så snart det gäller sann omvändelse ifrån mörkret till ljuset och ifrån Satans makt till Gud, varigenom de skola bliva frälsta och saliga till sina själar. Se, då stå de där, och veta intet var de skola begynna eller sluta. Kommer det an på prat och stora ord, då äro de äl med en stund, men då är ock själva gränsen, som de icke kunna överstiga. Vad är då vår egen visdom? Vad verklig nytta för våra odödliga själar hava vi av de kunskaper, som vi själva, antingen genom eget arbete och forskande, eller genom andras undervisning förvärvat oss, då dessa kunskaper icke blivit helgade och gjorda rätt brukbara i den helige Andes skola.

Vad angår således vår egen visdom, i anseende till det andliga eller vår eviga frälsning och salighet, så mära vi
1) att den är otillräcklig,
2) att den gör oss förälskade i oss själva, och
3) att den håller oss på avstånd ifrån Gud.

1) Den är otillräcklig att leda oss till frälsning och salighet. Den har icke något gudomligt liv eller någon gudomlig kraft i sig, och således kan den icke höja våra själar ett steg över naturen. Därigenom komma vi ej in på den eviga saliighetsvägen, än mindre i gång att vandra på densamma. Med allt vad vi veta, om det än låter aldrig så präktigt, äro vi dock vandringsmän till helvetet. Se här en hop av lärda och förståndiga män, se, huru de tråka i lasternas mörker, se huru djävulen kastar dem som bollar utur den ena syndagropen i den andra, se, då de råka ut för någon betydande fara, då de ligga och skola avlida, se, huru rädda, nedslagna och rådlösa de bliva. Samvetsmasken begynner låta känna sig, och i hela världen veta de ej något lindringsmedel. Frälsnings- och salighetsanstalterna genom Kristus äro dem väl icke obekanta, men kunskapen därom är ej levande eller rätt klar hos dem.

Så räcker då all vår egen visdom icke till, då frågan är om ernående av själafrälsning och salighet! Den räcker aj in i det andliga och himmelska. Den kan bara vägleda oss i naturen och icke det en gång alltid så säkert. O huru bedragna bliva icke då de, som, i förlitande på sin egen visdom, tro att de kunna resonera sig in i himmelen, enär det vore; den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer, säger Paulus i 1 Kor. 2:14. Saken bliver oss än tydligare, då vi märka att vår egen visdom

2) gör oss förälskade i oss själva. Då vi veta något, så äro vi så färdiga att löpa upp i högmod och eget tycke, att söka beröm och komma i anseende över och framför många andra. Så taga vi oss ock gärna det rådet före, att missbruka våra insikter till medmänniskors förtryck och bygga våra fördelar på deras undergång. Förståndet uppblåser, vittnar Psulus i 1 Kor. 8:1. I stället för att fästa oss vid Gud och tacka honom för det vi veta, så fästa vi oss vid oss själva och göra oss till gudar.  I detta egna tycket och egna förtroende befästa vi hos oss den tanken, att vi väl själva kunna vägleda oss till lycksalighet, och att vi därtill icke behöva något högre ljus.

Men hören, I självkloka, som veten något och inbillen eder veta ännu mera, huru långt på det hela kommen I väl med det I veten? Hurudan är den lyckan, som I faren efter, och som I kunnen vinna genom eder egen visdom? Är det icke bara skum och skugga, som snart försvinner? I övrigt fån I väl erfara sanningen av Jobs utsago (Job 5:13-14), där han så vittnar om Gud: Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap: att de om dagen löpa i mörkrena och famla om middagen såsom om nätterna.

Härav är då klart, att vår egen visdom också

3) håller oss på avstånd ifrån Gud, så att vi icke komma in i förening med Gud, ty om en sådan förening skall gå för sig, så måste vi försaka oss själva med allt vad vi veta, och icke sätta något högt värde på oss själva eller fordra något högmodigt företräde framför andra, i anseende till våra större kunskaper. Vad säger väl Paulus, som verkligen hade stor lärdom och var djupt bevandrad i den grekiska visheten? Vad säger han i 1 Kor. 2:2: Jag höll mig icke före att jag något visste ibland eder, utom Jesus Kristus, och honom korsfäst. 

Våra egna insikter, då vi ivras över dem och tycka oss vara något igenom dem, draga oss alltid bort ifrån Gud, och göra oss alldeles oskickliga att gå in med Gud, i vilken endast är frälsning och salighet. Gud i Kristus är den ende, som kan tilldela oss syndaförlåtelse, och han är den enda rätta lycksalighetskällan. Måtte vi icke då förhäva oss över det vi kunna veta, utan böja oss djupt ned, släppa oss till för den helige Ande, att han tager oss i sin vishetsskola och giver oss den himmelska visheten!


Senare delen.

Huru mycket vi kristna än predika om tron på Kristus, och med vad grundliga skäl vi än bevisa, att fallna människor endast därigenom kunna frälsas och saliggöras, så bliva vi dock med grämelse varse, att de äro ganska få, som giva sig uppriktigt in i trones väg och få trones ändalykt, nämligen själarnas salighet! Allt annat, om det än är aldrig så orimligt, äro de färdiga att gå in uti, men icke i det. Likväl bliver det utan prut därvid, att utan trona är omöjeligt täckas Gudi (Hebr. 11:6). Och utan tron kommer aldrig någon människa in med Gud, att i honom bliva frälst och salig. Alla, som icke tro på Kristus, äro satans trälar, och komma, om de dö i det tillståndet, så visst till helvetet som Gud är Gud. Tron på Kristus är en innerlig vila med hela hjärtat i Kristus, att man utan alla förbehåll är honom tillgiven och lyder honom i alla vägar.

Vad kunnen I hava emot det, mina åhörare, var finnen I något bättre och sällare föremål för edra hjärtan? Var kunnen I på något annat ställe finna fullkomlig tillfredsställelse? Veten I någonting i världen, som kan uppfylla alla edra önskningar? Finnen I någon, som kan lösa eder utur syndabanden, att I bliven fria och lediga till edra samveten? Söken fritt i hela världen, förvärven eder alla möjliga jordens förmåner, stigen upp till högsta ära, samlen eder höga berg av rikedomar, kasten eder i vällusternas hav och njuten de präktigaste världsnöjen - sägen mig sedan, om det icke ändå fattas eder något, sägen mig, om icke åtminstone ett dolt missnöje gnager i själen, sägen mig, med vad mod I kunnen möta tidens motgångar, och sägen mig äntligen om det icke ryser i eder, då I någon gång tänken på den dyra sista färden.

Sannerligen är jag icke övertygad, att I uti alla livets omständigheter, så vida I tänken något, finnen eder bedragna. Men med tron på Kristus kan jag försäkra eder, att aldrig någon själ bliver bedragen. Så många Guds utvalda barn, som nu äro i himmelen, välsigna i evighet den stunden då de trädde in på trones väg och välsigna i evighet vart enda steg, som de i tiden gjort på denna vägen. Tron på Kristus 1) förer oss till Gud, 2) fäster oss vid Gud och 3) bibehåller oss i Gud, att vi i honom bekomma frälsning och salighet.

Var och en av dessa punkter skall nu särskilt utredas.

1) Tron på Kristus förer oss till Gud. Så snart vi stanna med vår uppmärksamhet på ordet, och lämna den Helige Ande fria händer att verka uti oss genom ordet, så känna vi ett dragande begär uppgå hos oss, ett begär, som trår efter något högre, ädlare och fullkomligare, än det världen kan giva. Detta begäret är intet annat än ett uppgående trones begär, som på ett dolt sätt drager till Gud, det högsta goda. Och detta begäret är av Jesus uppväckt genom Evangelium, då vi varit därpå uppmärksamma. Så komma vi till Fadern genom Jesus; ty då vi kommit till Jesus, så äro vi ock hos Fadern. Jag och Fadern äro ett, säger Jesus (Joh. 10:30). I detsamma gå vi då ut ifrån vårt gamla, usliga fädernesland, vända oss ifrån världen och nalkas Gud närmare dag ifrån dag. Han drager oss genom sitt ord och sin Ande efter sig, och vi löpa. Vi stanna icke med vår själs begär förr, än vi känna att vi äro nära Gud. Ack, vändom oss då till Jesus, att han genom sin Helige Ande meddelar oss kraft att gå in på trones väg och komma till vår eviga lycksalighets ursprung! Ingen, som tror på honom, är fjärran ifrån Gud.

2) Tron på Kristus fäster oss vid Gud. Skulle vi, då vi kommit till honom och fått hans välsignade kärlek i ögonsikte, och sett hans blivande rikedomar, skulle vi då icke fästa oss vid honom, då han är så nådig och icke kastar ut oss? Skulle vi icke trycka honom, sluten inom trons armar, intill våra hjärtan, som han så gärna tager emot oss och med så mycken ömhet trycker oss intill sitt heliga hjärta? Jo, då vi tro på Kristus, fästa vi oss vid Gud, bliva därmed födda på nytt och delaktiga av det andliga livet. Vi leva då i Kristus och Kristus lever i oss. Vi hålla oss då till honom, eller äro vi just lämnade vid honom och äro således en ande med honom. I Kristus äro vi ett med Gud, delaktiga av Guds natur och Guds ljus och kärlek. Världen och våra hjärtan äro då skiljda åt, och hava icke med varandra att göra. Se då vad stora ting tron på Jesus kan uträtta. Se, huru en olycklig satans människa kan därigenom bliva en lycklig Guds människa. Är icke det just ett underverk? Det som satt fast med alla sina begär i världen, är nu inne med dem i Gud.

3) Men tron på Kristus bibehåller oss ock i Gud, att vi i honom hava frälsning och salighet. Då vi smaka och se huru ljuvlig han är, då vi njuta förnöjelsen av hans närhet; skulle vi då väl sakna trons kraft till att ständigt kvarbliva i hans gemenskap? Skulle icke tron, varigenom våra hjärtan blivit dragna in i Gud, även veta och grunda oss i Guds kärlek? Jo, så länge vi tro på Kristus och hålla oss uppriktigt till honom, så bliver Gud i oss och vi i honom. Det var just i denna tro, som Paulus fordom sade: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur skall skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus vår Herre. (Rom. 8:38-39). Av allt detta följer då tydligen, att vi endast genom tron på Kristus hava frälsning och salighet för våra i synden bundna och eländiga själar.

Värda åhörare! Att vinna en frälst och salig själ är det största byte i kunna göra här på vädjobanan. Vad hjälper det nu människan, frågar Jesus i Matteus 16:26, om den förvärvade hela världen, och får dock skada till sin själ? Eller vad kan människan giva, där hon kan igenlösa sin själ med? Här hjälper varken egen visdom och slughet, eller rikedom, eller ära och anseende, utan, om vi icke tro på Kristus, och äro genom honom och med honom förenade, så äro vi i tid och evighet olyckliga.

Mina åhörare, tänken då i Jesu namn på edra fattiga själar! Låten dem icke gå förlorade, då de kunna frälsas och saliggöras! Löpen icke upp i egna höga tankar och inbillningar om eder själva, att I gören eder själva till gudar och förgäten den allsmäktiga kärleken; utan given eder obetingat in i den Helige Andes syssla, att han får göra eder rätt bekanta med eder själva och förklara Jesus för edra hjärtan, samt där verka en sann och levande tro på Jesus, varigenom I bliven med Gud förenade och sedan allt mer och mer i denna förening befästade.

Nå, Herre Jesus, låt oss icke gå våra egna vägar, lämna oss icke i vårt mörker och våra villor, utan sänd oss din Helige Ande, som upptänder och underhåller det rätta trones ljus i våra själar, att vi ej gå miste om frälsning och salighet!

Amen.

Se Nikodemus, en man av de stora,
sökte Guds Son, fast om natten det var.
Mannen ej ville Guds rike förlora,
i detta ärende bad han om svar.

Ärendet var att bli kunnig om vägen
fram till Guds rike och himmelska fröjd.
Sökaren blev i det stycket förlägen,
då han steg ned från sin säkerhets höjd.

Bättre vägvisare kunde ej finnas,
säkrare ledare givs ej bland oss:
Jesus kan säga hur himlen skall vinnas
och hur en mänska skall slippa förgås.

Lystra, min lyssnare, här ser du stråten:
vägen är lagd till den nya Guds stad.
Människans synd skall bli nådigt förlåten,
men först in i nya födelsens bad.

Så ljuder orden från Mästarens tunga:
aldrig du krönes med livskronan där,
aldrig Guds lov du därovan får sjunga,
om du ej har blivit pånyttfödd här.

Ej kött och blod skall få ärva Guds rike,
köttslighet hör ju fördömelsen till.
Gud i vår själ måste dana sin like
om vi till himmelens salighet vill.

Födas på nytt är förändras i sinnet,
få i förståndet ett ljus ifrån Gud,
helgas till viljan, omskapas i minnet,
avsky all synd och få lust till Guds bud.

Ingen förutan ny födelse frälsas,
ingen i paradis inkommit än,
ingen som Guds eget barn där kan hälsas,
som ej har fått nya livet igen.

Himlen är lysande, liksom dess Herre,
allt som är orent hålls långt därifrån.
Den som är ond och blir varje dag värre
släpps aldrig in där, så säger Guds Son.

Annandag Pingst - Den bästa gåvan av himmelen

Människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen. Johannes Döparens lärjungar, som med avundsjuka ögon betraktade det anseende och den ryktbarhet, som den store mästaren Jesus Kristus allt mer börjat vinna, och vilka det långt hellre velat se tillfalla deras egen lärare Johannes, gåvo anledning till ovannämnda yttrande. Johannes, som insåg av vilken anda de drevos, den nämligen att bliva utmärkta genom honom, som i deras tanke var den lovade och länge väntade Messias, avvisade dem strax med detta tillkännagivande: människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen (Joh. 3:27).

Dessa ord, uttalade av en man, som erkände sin ringhet vid alla tillfällen och med sann ödmjukhet förrättade sitt kall, såsom Jesu förelöpare, böra lära oss, svaga och egenkära människor, huru litet vi förmå utan Gud. Mycket kan människan önska och begära; men intet kan hon taga utan det varder henne givet av himmelen.

Många, som vilja bliva rika, och därför ävlas och fjäska omkring, få dock slutligen till sin skada erfara att de väl sökte mycket, men fingo intet, emedan himmelen ej ville giva dem något. Hitintills har ingen människa funnits, som icke av himmelen, d.ä. av Gud, har undfått allt vad hon äger. VI göra oss så stora, så höga inbillningar, och anse oss så oändligen uppsatta över andra, och måtte likväl både höra och se, att ingen kan taga, ingen tillägna sig det minsta grand, utan att det varder honom givet av himmelen.

Min vän, att andra icke äro så lyckliga som du här i världen, icke så utrustade med en behaglig yta, icke så rika, icke så ansedda som du, allt detta giver dig ingen orsak, ingen rättighet att förhäva dig över dem. Vad inbillar du, usla maskesäck, dig väl vara, och vad är du annat än stoft och aska? Har du icke över tusende gånger vid dina likars grifter hört förkunnas din och allt levandes dom: Av jord är du kommen; jord skall du åter varda?

Vet, att ingen människa kan taga något av egen kraft, utan att det är Gud som giver det. Den som åtrår ära och anseende, måste veta, att både port och dörr tillslutas för honom, om Gud icke vill öppna den, och att alla medel, alla ut- och bivägar att komma fort upp äro för honom avskurna, om ej Gud vill. Gud är den som giver och tager igen; Gud är den som upphöjer och förnedrar.

Vi höra dagligen missnöjda, som klaga att det går underligt till här på jorden, och gärna skulle vilja flytta till en annan planet, där mera ordning rådde och större rättvisa skedde; här, skrika de, bliva hastigt de yttersta de främsta och tvärt om; här kommer duglösheten fort, där förtjänsten får stå på sin lilla punkt, på lägsta trappsteget, ja, väl i skamvrån; här, tillägger en annan, bär man på sina skor de smycken och pärlor, som borde pryda hals och bröst; här tager man glittret för guldet, och törnet för rosen.

O, I kortsynta! Menen I, att Gud i himmelen icke ser, icke vet allt detta, och att det icke går honom till hjärtat, att det så illa sker! Men vörden i allt hans visa avsikter! Tillstädjer han stundom att vederbörande, när de hava ett ämbete att bortgiva, icke tänka på huru de skola kunna få en duglig karl därtill, utan snarare befordra den oduglige till den indräktiga posten; tillåter Gud även att makten på jorden för detta språk i slikt fall: "Visserligen är den förste sökanden till den och den sysslan den mest förtjänte; men han äger skicklighet, förstånd och kunskaper, och därmed tager han sig nog fram i världen: den andre däremot är en enfaldig, okunnig, men beskedlig stackare, den måste man bjuda till att hjälpa, och tänka på den förre en annan gång, och kanske med något bättre, mera passande och lönande." - Tillstädjer, säger jag, Gud allt detta, så lita på, att han ock därmed har sina avsikter, dem vi, som svaga människor, icke kunna inse, ej heller, såsom kristna, böra klandra.

Bort det, att vi skulle med sneda blickar anse denna världens barn, dumma eller kvicka, höga eller låga, därför att försynen behagar giva dem, vad vi tro oss hava förtjänt! När tiden kommer, bliva vi ej heller förgätna. Josef låg i bojor i sitt fängelse, och blev snart en stor man. Moses, tvungen att flykta långt bort i ett främmande land, där han för sin utkomst måste vakta får, blev slutligen den, som förde Israels barn ur Egypten. David, den yngste av sina bröder, gick även vall med boskapen, och var blott en ringa herde, när han fällde Goliat, och vart därefter en stor och mäktig konung.

Ja, mina vänner, så går det ännu till. Har Herren utsått en god säd på din åker, så ser han nog till att du i sinom tid får en god skörd. Har han i dig upptänt ett klart ljus, så låter han visst icke det alltid stå under skäppan, utan sätter det, när tid bliver, i den tillredda staken. Har han förlänt dig goda gåvor, så förstår han ock att bestämma, när du bör börja att använda dem. Erkänn, tillstå emellertid med Johannes, att människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen.

Detta förhållande i timligt avseende äger även rum i andligt fall, där allt måste givas och förlänas av Gud. Av hans nåd äro vi vad vi äro. Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning, efter sitt goda behag (Fil. 2:13). Det beror icke av någon vilja eller av något bemödande, utan av Guds barmhärtighet. Av nåd ären I saliga genom tron, och icke av eder själva, Guds gåva är det. Icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8-9). Icke oss, Herre, utan ditt namn ske ärona, du, som så högt älskade världen, att du utgav din ende Son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås, utan få evinnerligt liv. Vilken herrlig, vilken ovärderlig skänk!

Värdaste åhörare, härvid kunna vi icke, utan att fördärva och förstöra vårt väl i all evighet, säga med den ädelmodige profeten Daniel till den gudlöse Belsassar, Babels siste konung: Behåll dina gåvor själv, och giv din skänk en annan. Nej, vi vilja tvärtom bedja var för sig: Gode Gud, giv ock mig din älskade Son, giv mig honom i mitt hjärta, giv mig honom till vishet, till rättfärdighet, till helgelse och till återlösning, på det jag icke måtte förgås, utan få ett evinnerligt liv.

Ja, mina vänner, därom haver Gud själva försäkrat oss i det för dagen utsedda tröstrika Evangelium. Ju tröstfullare därför denna försäkran är, desto begärligare måste vi vara att tillägna oss den och lära känna dess stora värde. Detta skall, med Guds bistånd, jag försöka att närmare utreda; och den, som icke vill förgås, utan få ett evinnerligt liv, han instämme nu med mig i ett andäktigt Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 3:16-21

Votum

Betraktelse

Den bästa gåvan av himmelen
1) Av Guds kärlek oss given och
2) Av oss med tro och tacksamhet emottagen.

Lov, pris, heder och ära
ske Gud i evighet
för sin gudomliga lära,
som han haver oss betett!
Han give, att vi kunde
hans heliga ord begrunda
och sätta vår tro därtill.

Amen.

Första delen.

Ingenting övergår Guds kärlek. Därpå hava vi ett övertygande bevis i det nyss upplästa Evangelium: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son för oss, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv. Besinnom, älskade åhörare, vikten och beskaffenheten, storheten och värdet av denna gåva. Guds ende Son! Han, som i glans och majestät, i makt och ära var Gudi lik, ljusets och livsens Herre; han, som Gud så högt älskade, och i vilken han funnit ett gott behag; denna ädla skatt är oss given! Och den hava vi nu undfått dels genom Jesu mandomsanammelse, då han i tidens fullbordan antog människonatur, och dels i hans lidande och död för våra synder. Lycksaliga synd, utbrast fordom en av den kristna kyrkans nitiska fäder - lycksaliga synd, som förvärvat oss en sådan Återlösare! - Ja, i sanning lycksalig; men ännu lycksaligare, att Gud så högt älskade oss, att han gav sin Son till vår frälsning.

Guds kärlek har icke omfattat blott ett visst antal, utan alla människor: hela världen älskade han. Hans enfödde Son har icke kommit blott för att frälsa några, utan alla syndare. Guds kärlek är icke partisk, icke ensidig, utan allmän; han, själva godheten, har icke lust till någon människas död eller fördärv. Den heliga Skrift beskriver oss Gud, icke som en tyrann, icke som en människofiende, utan såsom en god, kärleksfull fader, som vill att alla människor skola frälsta varda, och till sanningens kunskap komma (1 Tim. 2:4).

Säger någon: när nu Gud vill att alla människor skola bliva saliga, varför bliva de det då icke? Kan han då ej allt vad han vill? Och om han kan, vad hindrar honom då? Däruti har du rätt, kära själ! Gud kan allt vad han vill och ingen står emot hans makt; men han har sina orsaker till allt vad han gör, och dem känner du icke. Nog av, hans kärlek är oinskränkt, och han älskar alla dem, som honom frukta, och söker att vinna dem, som ej vilja bliva delaktiga av hans kärlek och Jesu Kristi förtjänst.

Då Noa efter syndafloden offrade Gudi, fann den Allsmäktige däruti så stort behag, att han lovade att icke mera förbanna jorden för människornas skull (1 Mos. 8:20). Ännu behagligare var honom hans enfödde Sons försoningsoffer; för detsamma ville han icke allenast icke mera förbanna jorden, utan välsigna den med allt gott, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv.

En läkare åderlåter den sjuke för att återställa honom till hälsan. Så måste ock Kristus lida för oss, för att i sina sår bereda oss en fristad, och med sitt blod försona vad vi hade syndat. Johannes såg (Upp. 10) en stark ängel nedkomma från himmelen, med en regnbåge kring sitt huvud. Ingen sannare bild kan givas av Guds Sons människoblivande. Hans dyra blod är den sköna färg, varmed regnbågen prålar, och som avtvådde våra synder.

Vidare är ock regnbågen ett tecken av Guds löfte att icke mera förstöra människosläktet. Så är ock Jesus en pant av Guds kärlek, av den gränslösa kärlek varmed Gud omfattade världen. Ja, Gud är kärleken, säger evangelisten Johannes i sin första epistel (4:16). Var är den vise? Har icke Gud gjort denna världens vishet till galenskap? Jag tackar dig, sade Jesus, o Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta dolt för de visa och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Ja, Fadr, så haver varit behagligt för dig.

Gud är kärleken. Fordren I bevis för denna apostoliska försäkran? Menen I, att Johannes ej visste vad han sade, och huru långt kan kunde gå? Vartenda blad i Bibeln bestyrker den. Varje välsignelse vi emottaga, förklarar att det är sanning. Guds tålamod och långmodighet visa den vara verklig. Och ingenting så mycket, som att Gud utgav sin ende Son att dö i syndares ställe. Vilken oförliknelig och över all fattning hög kärlek!

Det är en stor egenskap i den Eviges väsende, att han är densamme i dag och för alltid. VIlken källa av tröst för ett Guds barn! Ja, han är för sitt folk oföränderligt densamme, en kärlekens Gud; denne Guden är vår Gud för evigt. Hans kärlek kan icke lida någon förändring av tidens längd, ej heller kan någon omväxling i deras omständigheter, som äro föremål för densamma, i den göra någon förändring; ty han förbliver i sin kärlek till sina heliga. Ja, om de än skulle bliva störtade i det djupaste elände, och bedrövelses våg skulle översvämma dem, är hans kärlek likväl städse densamma. Och även dessa äro bevis på hans faderliga kärlek; ty den Herren älskar, den agar han, och tuktar varje barn, som han upptager. Vadan ock Pauli segrande utrop: Jag är viss därpå, att varken död eller liv, eller änglar, eller förstadömen, eller väldigheter, eller de ting, som nu äro, eller de ting, som komma skola, eller höghet, eller djuphet, eller något kreatur, skall kunna skilja mig från Guds kärlek, som är i Kristo Jesu vårom Herra.

Ja, min kristen! Gud är kärleken. Huru är du nu sinnad emot honom? Har du känt och trott denna kärlek? Om du det har gjort, så skall den tvinga dig att leva icke för dig själv, utan för honom, som dog för dig och åter uppstod. Bevisa uppriktigheten av din kärlek därigenom, att du gör sådant, som är behagligt för hans ögon. Om betraktandet av Guds kärlek icke lärer dig att försaka ogudaktigheten, att lyda Kristi ord och vilja, och att för hans skull älska dess efterföljare - så känner du icke kärlekens Gud. Kortligen: gör du icke det, så är du en Guds fiende. Du tillåter dig detta grova brott, till trots av så mycken godhet och långmodighet; men ack, kära själ, om du framhärdar, så skall du i domen känna Herrens grymma vrede, i det rum varest aldrig skola höras dessa för själen så livande, så vederkvickande ord: Gud är kärleken.

Jag tror mig nu hava visat och förklarat för eder, värdaste åhörare, den bästa gåvan av himmelen. Guds Sons ankomst och människoblivande, till föjd av Guds stora, oskattbara kärlek för oss arma syndare; huru vi nu med tro och tacksamhet emottaga denna Guds kärlek, det skall jag bjuda till att framställa för eder i den

Senare delen.

Gud gav oss sin Son, på det vi icke skulle förgås, utan få evinnerligt liv. För att vinna detta, måste tron bo i våra hjärtan och röjas i alla våra gärningar. Denna tro måste föregås av en grundlig kännedom av den gudomliga gåvans höga värde, som Gud skänkt oss i sin ende Son. En av sådan tro uppfylld själ kan med all tillförsikt säga med Paulus (2 Tim. 1:12): Jag vet på vem jag tror, och är viss, att han förmår bevara mitt betrodda gods till den dagen. Med fast tillförsikt omfattar han sin Frälsare, och lik en annan Israel släpper han honom icke, utan att få hans välsignelse.

Hans tro är således grundad på Guds heliga ord, och icke på människofunder och deras vittnesbörd, som bekänna sig vara kristna, därför, att de från barndomen blivit tillärda och tillhållna att så göra av sina föräldrar och läromästare. Han vet och känner att den rätta saliggörande tron är en den Helige Andes nådeverkan, som i oss vittnar, att anden, d.ä. Guds ord, är sanning. Det är Guds verk, att I tron på honom och den han sänt haver (Joh. 6:20). Därför säger ock Frälsaren (v. 44): Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som mig sänt haver, drager honom. 

Ja, sådana rättroende veta även att det skall bliva dem svårt att emotstå böjelserna och ingivelserna, om fråga uppstode att avsäga sig sin tro och nedtysta sitt samvetes röst, varigenom de, i fall de därpå ej ingå, förskaffa sig ogunst, ovänskap och förföljelser av världens barn, om de icke ägde ståndaktighet nog och styrka av Gud att manligen strida mot alla köttets, världens och fåfängans frestelser. Eller gives det icke ännu i våra dagar sådana fega och försagda i hjärtat, som sälja sin eviga salighet för en skenbar timlig fördel?

Världens omdöme är så krossande. Det är en helig man - heter det ofta; - han läser Guds ord var stund på dagen, han går i kyrkan, till sktift, och gör bön både afton och morgon; han har kunskaper och skicklighet; men denna vidsträckta gudaktighet och hans ömtåliga samvete göra honom otillgänglig och obrukbar till världsliga värv. Detta tal kommer för den fromme mannens öron. I början avskyr han det; men nu bestormas han av vänners goda råd, dårars löjligheter, smädarens åtlöje; nu börjar han vackla, och snart är övergången gjord. Ett steg på fördärvets och otrons bana tager snart flera med sig. Det är, som man säger, blott det första steget som kostar på. Och snart ser man den gudfruktige mannen överallt, där flärd och förströelser vankas, så snärjd i syndanätet, att han ej kan slita sig lös därur.

Arma, fega själ! Det fick du därför att du lyssnade till världens omdöme, och försakade de grundsatser som Gud genom tron nedlagt i ditt hjärta. Beklagligen har han många, många fina likar i vår kristenhet, och give Gud att ingen sådan måtte varken nu eller framdeles finnas i denna kristliga församling!

Vändom oss nu, värda åhörare, till den i tron ståndaktige mannen, och skådom honom såsom ett motstycke till den förra. Han farer efter de yppersta gåvorna, som Paulus säger i 1 Kor. 12:3, och anser dem överväga alla världsliga skatter, nöjen och hedersställen. Han vet att Guds rike och nåd skänker både timlig och evig lycksalighet, och att dessa håvor blott tillfalla dem, som dyrka Herren och i tron framhärda intill änden. Har han gud, silver, åkrar, ängar, med ett ord, allt vad världen kan giva, så vet han ock, att allt detta är fåfängligt, att det lätt kan förloras och förstöras, och är en dårskap att sätta kött sig till arm. Har han höga anförvanter och släktingar, så vet han ock, huru slipprig all människogunst är. Hans guld kan lätt bortrövas, en gnista är tillräcklig att upptända den eld, som lägger hans vackra hus, hans präktiga husgeråd i aska; döden kan bortrycka hans gynnare, avunden och hatet störta hans vänner. Då finner han att han av alltsammans icke hade något, som han kunde kalla sitt eget.

Samma tanke skall och påtränga sig var och en högt uppsatt man, om han vore än så stor matador. Liksom den rike fåfängt förlitar sig på sina skatter, den mäktige godsägaren på sina fullproppade lador och den äregirige på sina lysande släktingar och gynnade vänner, så kan ock något var i denna världen, av allt det goda, snarare frukta det värsta, än det bästa; och om han kan säga: det är frid, så kan han dock icke säga: det har ingen fara. Om den bandhunden icke biter oss, så bevisar det blott att han ej kan det, därför att han är bunden; men icke motsäger det hans vilja och förmåga att göra det, om han kommer till. Ingen är fri ifrån människors anslag, och beklagligen äro dessa merendels arga och elaka. Grannen kan länge dölja sin ovilja; men lita icke på att han skulle låta gå förlorat första tillfälle att skada. Sådant förutser, känner och vet den försiktige och sanne Guds vännen. Han har lärt att känna världen och människorna. Han har frid med sig själv, och ännu mera: han har frid med Gud, den frid, som Kristus oss förvärvat, och som alltid är den yppersta, den bästa gåvan av himmelen, vilken ingen kan oss fråntaga. Han kan alltid med full visshet säga:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Jesus sade till den samaritiska kvinnan vid brunnen: Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: giv mig dricka, då både du av honom, och han gåve dig levande vatten. (Joh. 4:10). Känner du, o själ, icke Guds gåva och hans nådebevisningars rikedom i Jesu Kristo? Bed honom, och han skall giva dig levande vatten. Han försäkrar dig därom (v. 11): Vilken som dricker av det vatten, jag giver honom, han skall icke törsta till evig tid. Du efter nåden törstande själ: salig är du, om du nedsätter dig vid denna källan. Där kan du förjaga alla dina bekymmer och sorger, om du rätt betänker Paulu dyra ord i Rom. 8:32: Då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, huru skulle han icke ock giva oss allting med honom? Frukta dig icke, utan hav blott din tro och fästa din tillit till kärlekens Gud, Livets furste, så skall du icke förgås, utan få evinnerligt liv. Han du här jämmer och elände, där får du salighet och fröjd. Här är livet kort, där dör du aldrig.

O att våra ögon förmådde intränga i den Eviges boning, se strålarna av hans Majestät, skåda Jesu Kristi herrlighet, de sällas lycksalighet och hans utvaldas glädje! O att vi blott ett ögonblick finge se det! huru skulle vi då icke ledas vid allt jordiskt och längta hjärtinnerligen efter det himmelska och oförgängliga, ja, huru villigt och gärna skulle vi då icke bekänna och tillstå, att denna tidens vedermöda är icke att likna emot den herrlighet, som på oss uppenbaras skall? (Rom. 8:18). Där givas inga år, inga dagar, inga timmar; ty evigheten räknar inga skiften. Det föråldras icke, där kännes ingen sjukdom, där härjar ingen död; ty döden är uppslukad i segern och tiden i evigheten. O, du efterlängtade, du himmelskt anade evighet! Huru ljuv är icke tanken på dig för den själ som tror!

Mottag, du min tillbedde Skapare, mitt hjärtas ringa, men oskrymtade offer för din godhet att lära mig, genom min hitkomst hit till världen, förbereda mig till den förestående evigheten; försmå, dyre Frälsare, icke min tacksamhet, som jag av rördaste hjärta nedlägger för din ömma vård om min själ och den salighet du mig förvärvat; led mig, du tröstande Guds Heliga Ande, här på jorden i sanningens kunskap på vishetens väg; upplys mitt förstånd och hjälp mig rätt känna och dyrka Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, min och allas evige Frälsare; då går jag nöjd ur tiden till den, som skall anamma mig i sin evinnerliga boning och giva mig den arvedel, som åt alla hans vänner beredda blivit!

Värdaste åhörare! Jag har nu genom Guds nåd genomgått mitt valda betraktelseämne: Den bästa gåvan av himmelen, och visat eder 1) att den är av Guds kärlek given, och 2) vår plikt att i tron och med tacksamhet emottaga den. Pröve nu envar sig själv, huru han hittills under sin jordiska vandring ansett denna gåva, huru han bemött den ädle Givaren, och huru han emottagit och tackat för den.

Ack, mina vänner, människan är så svag, så vacklande, så obeslutsam. Hon ser icke ens med fullt öppna ögon det goda Gud giver henne; hon misskänner ofta hans faderliga kärlek, hans milda avsikter, och huru skulle hon då kunna emottaga och tacka för dem? Beden därför Gud, allt gotts givare, att han värdigas upplysa eder, att hans fruktan grundar all eder jordiska och himmelska sällhet, och att evigheten väntar oss alla. Säll då den, som därtill värdigt berett sig, och då, i full förtröstan, kan gå ur tiden med dessa ord på sina dödsbleka läppar: Herre, kom, jag är redo och avbidar din saliga åskådning!

Ja, milderike Gud, befästa i oss alla en sådan tröst! Värdigas göra oss värdiga vår bestämmelse, uppfyll våra hjärtan med förtröstan till din nåd genom Jesu Kristi oss förvärvade försoning! O, vilken stor, outrannsaklig kärlek har du icke bevisat oss däruti, att du utgivit din ende Son för oss! Giv, att vi måtte med sann tacksamhet och genkärlek emottaga din oskattbara nådeskänk, och alltid här så vandra i ditt ljus, att vi måga finnas värdiga ditt eviga åskådande i himmelen. Bevara oss nu och alltid för allt ont, och övergiv oss icke i nöden! Vi veta, vi erkänna alla, att du så älskade världen, att du utgav för den din ende Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta förläne du oss alla nådeligen för Jesu Kristi skull!

Amen.

Pingstdagen - En viktig samvetsfråga till återlösta människor

Herre! helga oss i Din sanning; ty ditt ord är sanning. 

En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus i edra hjärtan?

Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan; det är en kristlig lärares plikt att bedja för sina åhörare. Och helig är denna plikt för varje ordets tjänare, som livas av Överherdens kärlek. Själv salig i föreningen med sin Frälsare, åstundar han av hjärtans grund att alla människor måtte vara i Kristus Jesus. Och vem undrar väl, om denna åstundan har ett synnerligt avseende på de själar, som äro anförtrodda åt hans ledning. Det är för dessa han står uti ett dyrt ansvar; det är för dessa han väntar sig fröjd, och kronan till sin berömmelse uti vår Herres Jesu Kristi tillkommelse. Det är därför till dessas sanna uppbyggelse han träget arbetar, det är om dessas andliga och eviga välfärd han hjärtligen och troget beder.

Denna dyra förbindelse iakttog också Herrens utkorade redskap, aposteln Paulus. Vi finna uti alla hans sändebrev sköna vedermälen av detta ömma deltagande, dessa varma önskningar, detta bedjande hjärta, från vilket innerliga suckar för medåterlöstas salighet höjdes till nådens tron. Vi finna ock, huru han under sin fångenskap i Rom med böjda knän till vår Herres Jesu Kristi Fader uppsände sina förböner för den kristna församlingen i Efesus.

Men vad var det väl aposteln tillönskade denna församlingens medlemmar? Bad han väl Gud, att de måtte bliva rika och mäktiga här i världen? Bad han, att ett ymnigt mått av jordisk ära och sinnliga förnöjelser måtte tillfalla dem? Nej, han unnade dem något bättre, något ädlare och varaktigare! Han önskade att de måtte vara och förbliva sanna kristna, samt således verkligen lycksaliga i detta livet och det tillkommande. Han bad för deras invärtes människa, för deras fördolda liv med Kristus i Gud, för deras tro och kärlek, deras nådastånd och eviga salighet.

Och som Jesus Kristus är enda salighetsgrunden, tron på honom enda salighetsvägen, och föreningen med honom själva saligheten, så yttrar aposteln om dessa sina medkristna en önskan, den Herren i himmelen i nåd ville uppfylla också på eder, mina vänner, som i dag hören livets ord; en önskan den Gud är mitt vittne att jag, Jesu ringaste tjänare och eder svaga lärare, också har om eder alla, och för eder alla till himmelen uppsänder, en önskan av detta viktiga och tänkvärda innehåll: Att Kristus må bo genom tron i edra hjärtan. (Ef. 3:12).

Jesu Kristi inneboende i människohjärtat utgör kristendomens rätta väsende och de kristnas sanna lycksalighet. För skrymtande namnkristna är Jesus icke mer än ett ljud i örat, ett ord på tungan, ett sken uti den yttre bekännelsen, måhända en täckmantel för älskade synder. Men för de sanna kristna är han ljus och kraft, liv och salighet uti deras hjärtan; kristendomen är hos dem hjärtats sak, och Kristus är hjärtats Herre. Den levande tron antager och tillägnar sig Jesus. Jesus håller uti det troende hjärtat ett andligt intåg, bliver där emottagen och hyllad, bereder sig där en boning, upprättar där sin tron, verkar där med sin gudomliga kraft, förbliver där med sin saliggörande nåd.

Så vittnar Paulus i det föregående om de efesiska kristna, att de voro uppbyggda på grundstenen Kristus, Gud till ett hemman (Ef. 2:22). Så kallas Jesu trogna bekännare på andra ställen i Skriften Guds tempel, Guds hus, Jesu kropp, Jesu uppfyllelse, Jesu lemmar; så säges ock Jesus vara uti dem, leva uti dem, vandra uti dem. Ja, huru skönt är icke apostelns vittnesbörd om sig själv: Jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, den mig älskat haver och givit sig själv ut för mig (Gal. 2:20).

Stor är visserligen denna hemlighet. Förnuftet, kortsynt i sig självt och i andliga saker förblindat, kan icke begripa den. Och vem skulle väl våga om syndiga människor bruka sådana talesätt, om icke den Evige själv så talade uti sitt heliga ord?

Men lovad vare vår salighets Gud! Vi få tro vad vi icke kunna begripa! Vi röna verkningarna, vi njuta fördelarna av en gudomlig nåd, som övergår allt förstond; en nåd vartill vi äro och bliva ovärdiga, men vilken vi, i stöd av Guds tillsägelser, för Kristi skull tryggt och frimodigt tillägna oss! Äro vi sanna kristna, så skall ingen kunna rycka ifrån oss denna dyrbara visshet, att Kristus bor genom tron i våra hjärtan.

Kristus bor i våra hjärtan; se där kraften och enda kraften till vår helgelse; ty han bor där, för att genom sin Ande göra oss till det goda bekvämliga; han bor där, för att leda oss med sitt ljus, tvinga oss med sin kärlek och låta sin nåd vara mäktig i vår svaghet. Han bor där, för att fullborda sitt nådefulla löfte: Jag är vinträdet, I ären grenarna. Den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5).

Kristus bor i våra hjärtan; se där källan och enda källan till vår rätta salighet; ty han bor där, för att göra oss delaktiga av allt det goda han oss förvärvat; för att ikläda oss sin rättfärdighet, hugna oss med sin frid, skänka oss sin fröjd, trösta oss med sin hugsvalelse och förvissa oss om vårt barnaskap hos Gud och vår arvsrätt till himmelen. Han bor där, för att låta oss i liv och död erfara sanningen av den trogna själens herrliga bestämmelse: Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall (G:la Sv. Psalmboken 141:3). Ja, vad Herren säger om Sion, det gäller ock i sanning om varje på Jesus troende hjärta; detta är min vila evinnerligen: här vill jag bo, ty här behagar mig väl (Psalt. 132:14).

Är det nu så saligt att hava Jesus Kristus boende uti sitt hjärta, ja, gives dessförutan alldeles ingen salighet, vad kan då vara nödvändigare, än en allvarlig undersökning, huruvida denna stora salighet tillhör oss eller icke? Vad viktigare än denna tänkvärda fråga, som jag nu går att för Jesu återlösta framställa: Bor Kristus uti edra hjärtan? Så tänker jag i dag fråga eder alla, mina vänner, på det I, var i sin stad, må så fråga eder själva inför den allvetandes ansikte, under troget aktgivande på ordets klara ljus och edra egna samvetens ojävaktiga vittensbörd.

Ack, Herre Jesus! Du bor i höjden och i helgedomen; men du har ock nådigt lovat att bo när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hava (Jes. 57:15). Du har lovat att tillika med din Fader och din Ande komma till och bo när dem, som dig älska och ditt ord hålla. Se då i nåd till oss, då vi inför dig framträda, att förehåla dig dessa löften och anropa dig om denna nåd. Ja, evige Förbarmare, bered våra hjärtan till dina boningar! Äro de ännu tillslutna för dig; o, klappa då på dem med dina trofasta älskareslag, att de må öppnas. Hava de börjat att höra din röst; o, meddela dem då all den nåd, som de behöva, att de må bliva för dig fullt upplåtna och du där vinna helt inrymme. Har du redan där tagit ditt hemvist; o, bliv då kvar, bevara oss för allt det, som kunde förorsaka, att du skulle vika ifrån oss; uppfyll oss allt mer och mer med din saliggörande nåds fullhet. Ja, sänd oss din gode Ande, vars högtid din kristenhet på denna dagen firar, att han i våra hjärtan må verka och underhålla den heliga åstundan, som vi nu inför dig i helgedomen yttra, då vi uppstå och med förenad andakt sjunga: Ack, hör mig, Herre Jesu Krist... (G:la Sv. Psalmboken 132:13)! Fader vår...

EVANGELIUM Johannes 14:23-31

Betraktelse:
En viktig samvetsfråga till återlösta människor: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Bön: G:la Sv. Psalmboken nr 19:8,9

Avhandling:
Stort och saligt är Jesu, vår dyre Frälsares gudomliga löfte uti dagens evangeliska text: Den mig älskar, han varder hållande min ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom.

Orden talades Skärtorsdagen, sannolikast i Betania, och utgöra en del av det lärorika och tröstfule svar, som Jesus lämnade på denna av Judas Thaddeus framställda fråga: Herre, vad är det då, att du skall uppenbara dig oss och icke världen? Jesus försäkrar här sina lärjungar, att den synnerliga uppenbarelse, varmed han benådar människosjälar, endast vederfares dem, som honom älska och hålla hans ord; det är dem, som leva i tron på hans namn och bevisa denna tro, detta liv därigenom, att de hålla honom för sitt högsta goda, uti honom finna sin förnämsta förnöjelse och varken i lära eller leverne någonsin uppsåtligen vika från hans gudomliga föreskrifter. Han försäkrar att denna uppenbarelse icke är någon synlig ankomst att upprätta ett jordiskt rike, utan en andlig, innerlig och förtrolig gemenskap, som den Treenige Guden, igneom Jesus, ingår och underhåller med varje troende hjärta. Då hjärtat med tron antager Jesus för sin egen Frälsare, så bor Jesus däruti såsom uti sin helgedom, och var Jesus bor, där bor ock hans Fader, där bor ock hans Ande, ty de tre äro ett.

Vilken herrlighet för den trogna själen! Jesus, ja, den treenige Guden är med henne så nära förenad, att han i henne lever och verkar och är med henne liksom en ande (1 Kor. 6:17). Nu kunna vi förstå, vad Petrus menar, då han lär om de kristna att de äro delaktiga av gudomlig natur (2 Peter. 1:4). Ja, märkbara äro verkningarna av denna förening. De visa sig uti det nya liv, det himmelska sinnelag, de heliga tänkesätt, och det rättskaffens förhållande, varigenom Jesu rätta vänner alltid skilja sig ifrån denna världens människor, vilkas hjärtan innehavas och regeras av synden och syndens lustar, av världen och världens kärlek, ja, av djävulen och djävulens änglar.

Given då akt på dessa kännetecken, och lären av dem att besvara denna viktiga fråga: Bor Kristus uti edra hjärtan?

Med denna fråga vänder jag mig nu först till de olyckliga människor, som på densamma måste svara ett bedrövligt: nej!

Dessa olyckliga äro:

1) Blinda människor, som icke känna Kristus.

Vilken beklagansvärd blindhet i salighetssaken träffas icke hos alltför många av Jesu återlösta, hos alltför många, som pryda sig med kristna namnet. Här saknas hos många en tillräcklig bokstavlig kunskap. Här uppväxa många, som aldrig bliva tillbörligen undervisade om kristendomens saliggörande sanningar. Man får lära mycket annat, mer och mindre nyttigt, mer och mindre skadligt, men det viktigaste av allt, som läras bör, Jesu Kristi kännedom, i vilken allena är evinnerligt liv, Evangelii hälsosamma lära; huru ofta anses icke den för en bisak, huru ofta blir icke den blott flyktigt och lösligen inhämtad, ja, stympad och förfalskad föredragen?

Och icke nog härmed. De finnas också, och de finnas beklagligen många, som med tillväxten i ålder avtaga i kunskapen, och på allt sätt bemöda sig att glömma, utplåna och förkväva vad de lärt av sin kristendom, vad de må hända riktigt och grundligt nog vetat om Gud och gudomliga ting, om salighetens grund, medel och ordning. Så bliva de liggande uti det andliga mörkret. Jesus står okänd mitt ibland dem! Fördomar, villor och falska religionsmeningar uttränga kristendomens rena ljus, och han, som är uppenbarad att giva sitt folk salighetens kunskap, måste klaga över dem: De känna icke Fadern, ej heller mig (Joh. 16:3).

Nu frågar jag dessa blinda, dessa okunniga: Bor Kristus uti edra hjärtan? Och, I beklagansvärda! hela Guds ord lär att I måsten svara: nej! De, hos vilka Jesus bor, hålla ju hans ord: och huru kunnen I hålla Jesu ord, utan att hava lärt Jesu ord, utan att känna Jesu ord, utan att äga insikt uti Jesu ord? Jesus är ett ljus, världens ljus, det sanna ljuset: huru kan han bo där, varest mörkret ännu är rådande? Nej, där Jesus icke kommit uti förståndet till upplysning, där har han icke heller kommit i hjärtat till liv och kraft. Tillsluten är hjärtats dörr för Jesus själv, så länge förståndets öga blundar för hans ord. Tomt är hjärtat på Jesu pånyttfödande, rättfärdigande och helgande nåd, så länge huvudet är tomt på sannskyldig kunskap i salighetens lära. Vad delaktighet haver ljuset med mörkret? (2 Kor. 6:14). Gud är ljus och intet mörker är i honom. Om vi säga att vi hava sällskap med honom och vandra i mörkret, även uti uppsåtlig okunnighets mörker, då ljuga vi och göra icke sanningen (1 Joh. 1:5-6).

O, I blinda människor, som icke kännen Kristus: Kristus bor icke i edra hjärtan.

2) Sorglösa människor, som icke fråga efter Kristus.

Sorglöshet i avseende till själens eviga salighet är just huvuddraget uti målningen av säkerhetens barn. De hava omsorg och bekymmer om mångahanda; men i frågan om det enda nödvändiga befinnas de liknöjda och vårdslösa. Sorgfälligt nog kunna de vårda sina timliga angelägenheter; ängsligt nog sörja för morgondagen i lekamligt avseende. Men när hörer man dem väl fråga: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? Har jag väl sökt och funnit Jesus? Har jag väl kommit till tron på hans allena saliggörande namn? Sådana bekymmer öro främmande för deras hjärtan. I detta viktiga avseende, uti denna deras ömmaste angelägenhet, äro de färdiga att föra de stortaligas tungomål: Det haver ingen nöd, varken av östan eller västan (Psalt. 25:7), färdiga att akta saken ringa och säga: Det står väl till, det står väl till (Jer. 6:14).

Men, I sorglösa! det står dock icke väl till, ty hören en viktig fråga: Bor Kristus i edra hjärtan? Jag försäkrar eder, att I härtill måsten svara: Nej!

Kristus kan icke bo i de hjärtan, som icke fråga efter honom. Första början av tron är ett frågande, ett begär, ett längtande efter Jesus. Och till denna trons början haven I ännu icke kommit. Den finnes endast uti det över synden bedrövad och om saligheten bekymrade hjärtat. Det finnes endast, där Jesus så högt värderas, att själen anser och känner sig utom Jesus olycklig och evigt olycklig. Men för eder har Jesus ännu icke blivit kär och omistlig. Han är eder likgiltig, ja, motbjudande och föraktlig. Världen är edert högsta goda, synden edert största nöje. Och den som världens vän vill vara, han varder Guds ovän (Jak. 4:4). Var och en som syndar, nämligen uppsåtligen och med nöje syndar, och så gören I, han haver icke sett honom, nämligen Jesus, icke heller känt honom (1 Joh. 3:6).

O, I sorglösa människor, som icke frågen efter Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

3) Fientliga människor, som hata Kristus

Ett köttsligt sinne är en fiendskap mot Gud. Av naturen ligger denna fiendskap uti människohjärtat, och så länge människan finnes uti opånyttfödda tillståndet, är den hos henne rådande. Alla oomvända syndare hata världens Frälsare. Och synbart är detta hat, ehuru det icke av alla yttras med lika påtagligt utbrott. De finnas ju, som förringa och försmäda Jesu namn, motsäga och bespotta Jesu lära, förtrycka och förfölja Jesu vänner.

Men även de, som icke driva sin bitterhet till en så ryslig höjd, ådagalägger dock på flera sätt, att de hata honom, som förtjänar deras varmaste kärlek. Skådom deras ovärdiga förhållande, som förkasta Jesus med otro, som gå förbi Jesus uti egenrättfärdighet, som anse Jesu fordringar för hårda, Jesu löften för skadliga. Skådom den vedervilja, varmed syndare bemöta det gudomliga ordet, den tröghet, varmed de lära det, den ledsnad, varmed de höra det, det motstånd, varmed de förhärda sina hjärtan för all närgående tillämpning därutav. Vittnar icke allt detta, att Jesus är förhatlig i deras ögon och hatas av deras hjärtan?

Nu, I Jesu fiender! bor väl Kristus i edra hjärtan? Nej, endast de som älska honom njuta denna salighet. Men I älsken honom icke, I hållen icke hans ord. I bevisen honom ont för gott, och hat för hans kärlek (Psalt. 109:5). Och vad gören I med detta? Jo, I skiljen honom ifrån eder, I jagen honom bort från eder. I störten eder i fördärvet; ty själv försäkrar han: Alla de mig hata, de älska döden (Ords. 8:36). Och Paulus lärer om dem, som vandra fiender till Kristi kors, att deras ände är förtappelse (Fil. 3:18-19).

O, I fientliga människor, som haten Kristus, Kristus bor icke uti edra hjärtan!

4) Skrymtande människor, som gäcka Kristus

Syndare kunna ock förställa sig. Såsom satan förskapr sig uti en ljusens ängel, så kunna ock satans barn låtsa sig vara Jesu Kristi tillbedjare. De bekänna Jesus med sina munnar, de hedra honom med sina läppar, de föra hans namn på tungan, de pryda sig med en yttre helighets larv, med ett självtaget gudaktighets sken. Men under allt detta äro de med sina hjärtan långt ifrån honom, försaka den sanna gudaktighetens kraft, och vanhedra, ja, förtörna den helige Frälsaren med rådande ondska i sitt inre och uppsåtliga överträdelser i levernet, dem de antingen i lönndom utöva eller ock smycka med föregivna vackra namn. Så gäcken I Kristus, I skrymtare! Och gärna skullen I vilja bedraga honom, såsom I ofta bedragen edra kortsynta medmänniskor.

Men hören i dag en fråga, och besvaren den inför honom, som rannsakar edra hjärtan och prövar edra njurar. Frågan är denna: Bor Kristus uti edra hjärtan? Här gäller intet skrymteri. Här hjälper ingen lömskhet. I måsten svara: Nej. Nej! Jesus, själva Sanningen, bor icke där, varest lögnen herrskar och lögnens fader tjänas och liknas. Jesus, den Allvetande, bor icke där, varest man vill fördold vara för Herranom. Jesus, det trofasta och sannfärdiga vittnet, bor icke där, varest falskhet bor i andan. Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig (Gal. 6:7). En dag fullbordar han på eder det förfärliga ve, som han förkunnat över alla skrymtare. En dag blottar han eder ondska, och giver eder den hemska lön, som I förtjänen.

O I skrymtande människor, som gäcken Kristus! Kristus bor icke uti edra hjärtan.

Så bor då Kristus icke uti edra hjärtan, alla I oomvända syndare! Och vad kan väl vara osaligare, än eder själsbelägenhet? Vad rysligare, än edert förestående öde? Där Jesus är borta, där är all salighet borta. Ett hjärta utan Jesus är ett hjärta utan nåd och syndaförlåtelse, utan frid och förnöjelse i livet, utan lugn och frimodighet i döden, utan förskoning i domen, utan himmel i evigheten. O, förskräckens över eder själva, begråten edert elände och skynden medan nådens tid för eder varar och nådens röst till eder ljuder, skynden att giva akt på Jesu kärleksfulla anbud: Si, jag står för dörren och klappar; den där hörer min röst och upplåter dörren, till honom vill jag ingå och hålla Nattvard med honom och han med mig (Upp. 3:20).

Men frågan: Bor Kristus uti edra hjärtan? skall ock framställas för de lyckliga människor, som därpå kunna svara ett glädjefullt Ja! - och vilka äro väl dessa?

1) Bekymrade människor, som söka Kristi nåd

Då en syndare, uppväckt ur sin dvala, ser sin nöd och frågar efter räddning, så blir han av Guds Ande genom evangeliska ordet kallad och hänvisad till Kristus, som frälsat syndare och undfår syndare. Det heter då till honom: Tro på Herren Jesus, så varder du salig (Apg. 16:31). Och ljuvlig blir för honom denna tillsägelse; men uti sitt bekymmer vågar han ännu icke tillägna sig all den nåd, som däruti ligger. Länge nog heter det uti hans beklämda hjärta: Månne jag vågar tro? Månne jag vågar komma till Jesus? Ack, att jag måtte finna nåd för hans ögon! Ack, att han ville höra mina suckar och förbarma sig över mig!

I dessa bekymmerfulla frågor, i dessa förlägna önskningar ligger redan ett begär efter Frälsaren, en längtan efter hans nåd, och det är med detta begär, denna längtan Krsitus verkligen sökes; sökes i Ordet, som för en sådan syndare alltid bliver dyrbart; sökes med bönen, som av ett sådant hjärta ideligen övas.

Vad menen I nu, I sörjande i Sion, som så efterfrågen, så söken eder själavän? Bor väl Kristus i edra hjärtan? Jag liksom hörer eder uti edert bekymmer svara: Nej, han bor där icke ännu! Vi söka honom, men han är ännu icke av oss funnen.

Men hören dock till eder muntran och tröst: Ordet lärer att Jesus redan ingått uti edra hjärtan. Ordet svarar för eder vad I själva icke vågen svara, ett tröstfullt: Ja! Ja, där Jesus allvarligen sökes, där är han redan funnen, ehuru den bekymrade själen icke ännu kan märka det. Det förkrossade och ödmjuka hjärtat är redan en Jesu boning, ehuru det ännu icke kan vara om denna nåd förvissat. Just eder tillkomma dessa gudomliga tillsägelser: Om någon frågar efter tron, så vill jag vara honom nådelig (Jer. 5:1). Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade (Matt. 5:6).

O, I bekymrade människor, som söken Kristi nåd! Kristus bor genom tron - även genom eder svaga tro - uti edra hjärtan.

2) Tröstade människor, som röna Kristi kärlek

Vilken dyrbar tröst, vilken himmelsk glädje utgjutes icke uti de hjärtan, där visshet om nådaståndet uppkommit, där Guds Ande vittnar med människans ande att Jesus är funnen, synden förlåten, barnaskapet avgjort. Där rönes Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Där smakar man och ser, huru ljuvlig Herren är. Där njutes en gudomlig vederkvickelse, en himmelsk hugsvalelse. Där lovas och prisas Herrens heliga namn.

Ja, vad svaren I väl, I tröstade, som funnit eder Frälsare och veten, att I funnit honom, då jag nu frågar eder: Bor Kristus uti edra hjärtan? I möten mig utan tvivel med denna glada bekännelse: Ja, Jesus bor uti min själ, / uti Jesus är oss väl (G:la Sv. Psalmboken nr 141:7). Vi äro vordna för Herrens ögon såsom de där frid finna. Vår själ prisar storligen Herren och vår ande fröjdar sig i Gud, vår Frälsare. Vi hålla vår Jesus, och aldrig, aldrig skola vi släppa honom. Han är vår och vi äro hans. Han har avtorkat våra tårar och bjudit oss vara vid gott mod. Det är till oss han talar dessa upplivande ord i dagens text: Friden låter jag eder, min frid giver jag eder. Edert hjärta vare icke bedrövade, ej heller rädes. Och dess äro vi glada. Därför prisa vi hans kärlek, Ja,

Din kärlek, Herre Jesu Krist,
är utan flärd och argan list,
han överskyler all vår brist
och giver vad vi hade mist.

Och att vi sådant skola tro,
så vill du själver hos oss bo,
och hugna själen med den ro,
som på ditt kors kan herrligt gro.

(G:la Sv. Psalmboken nr 19:11,14)

O I tröstade människor, som rönen Kristi kärlek! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

3) Helgade människor, som hava Kristi sinne

Till alla Jesu bekännare heter det: Var och en vare så till sinnes, som ock Kristus Jesus var (Fil. 2:3). Och då Jesus tager sin boning i hjärtat, så alstras där hans sinne, vilket framlyser uti människans hela förhållande. Här framvisas Jesu mildhet, Jesu ödmjukhet, Jesu saktmodighet, Jesu tålamod, Jesu försonlighet. Sköna kännetecken på ett helgat hjärta! Ja, I heliga, I rättsinniga kristna, bor Kristus uti edra hjärtan? I svaren: Ja!

Och edert svar är väl grundat; ty verkningarna av Jesu inneboende vittna med eder. Det är hans kraft, som styrker eder, hans kärlek, som tvingar eder till det som Gudi behagar, till helgelse och kristligen goda gärningar. Livade av hans kärlek till eder, älsken I honom tillbaka, och denna kärlek gör, att I hållen hans ord och träden i hans fotspår. Ett förhållande, av vilket I, uti Andens sköna fattigdom, vågen draga den upplivande slutsats, att I stån med honom  uti en nära och salig förening.

Ja, I helgade människor, som haven Kristi sinne! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

4) Lidande människor, som bära Kristi kors

Lidande åtföljer kristendomen, och korset måste bäras under vandringen på den smala vägen. Icke allt lidande vittnar om en sann kristendom. Den ogudaktige haver ock många plågor (Psalt. 32:10). Och dessa äro icke Kristi, utan hans eget kors, som han själv ådragit sig och bär uti sina synder. Men lidandet i Kristi förening, i Kristi efterföljd, lidandet för Kristi, för rättvisans och sanningens skull, det är Kristi kors, och det bäres endast av Kristi vänner.

Bor då Kristus uti edra hjärtan, I lidande kristna? Tryggt mågen I svara: Ja! Jesus har själv sagt: Vilken som vill följa mig, han vedersake sig själv och tage sitt kors uppå sig, och följe mig (Matt. 18:24). Han har försäkrat: Saliga äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelriket till (Matt. 5:10). Vi veta ock, att alla de, som gudeligen vilja leva i Kristus Jesus, måste lida förföljelse (2 Tim. 3:12). Ja, vi hoppas, att om vi lida med honom, så få vi ock med honom komma till herrlighet (Rom. 8:17). Och han är den som styrker oss under lidandet, tröstar oss i bedrövelsen, hjälper oss att med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är, och muntrar oss med de gladaste utsikter till det saliga mål, där lidandet skall upphöra, korsbördan avläggas och en himmelsk herrlighet njutas, som vida vägnar överträffar och rikligen ersätter all denna tidens vedermöda. När vi då honom hava, så fråga vi efter himmel och jord intet; om än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid vår hjärtas tröst och vår del (Psalt. 75:25-26).

O, I lidande kristna, som bären Kristi kors: Kristus bor genom tron uti edra hjärtan.

Avslutning

Nu, alla omvända och troende kristna, som känna eder igen uti dessa beskrivningar. Väl eder! Kristus bor genom tron uti edra hjärtan. Men då I njuten hela sällheten av detta gudomliga inneboende, så kännen ock eder dyra förbindelse att förvara denna himmelska nåd, som eder vederfaren är. Det är en varnande sanning, att Jesus kan utur hjärtat förloras, och detta sker genom återfall uti uppsåtliga synder. Det är en tröstfull sanning, att Jesus kan uti hjärtat behållas, och detta sker genom beståndandet i tron och det goda. Vakten eder för det förra. Vinnläggen eder om det senare. Ordet, bönen, vaksamheten äro de medel, som I härvid haven att bruka. Genom dem underhålles och stadgas tron. Genom dem befliten I eder allt mer och mer uti Jesu saliga förening.

Iakttagen då troget dessa heliga övningar. Låten ingenting skilja eder ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus. Kristus skall då med sin nåd och kärlek bliva boende uti edra hjärtan, så länge I räknen dagar och stunder i tiden. Och efter lyktad vandring på jorden, skolen I för hans skull, ostörda, förherrligade, triumferande, evigt få bo hos honom i himmelen.

Amen.

Kristi Himmelsfärdsdag - Ett samvetsförhör

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Väl den människa, som med en sann erfarenhet kan säga dessa ord i livet och i dödens stund! Ve den människa, som har ett så slaget, ett så anklagande samvete, att hon icke kan säga dem! Ack, själ, vem kan beskriva din salighet, om du i din sista timme med en gudomlig övertygelse kan säga: Nu tager jag avsked med hela världen, och jag har Guds Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att min fattiga själ far till himmelen.

Ack, själ, vem kan beskriva din olycka, om du i din sista timme är oberedd till döden och domen; ty då måste du med förskräckelse säga: Du snöda värld, farväl! Till helvetet far min själ. O, att du blev så häpen och bestört över ditt själstillstånd, då du detta hör, så att du skyndade dig och gjorde bättring på denna nådens dag!

Egentligen handla dock våra ingångsord om den sinnesförfattning, varuti en människa kommer, när hon har genomgått den första bättringen, och varuti hon sedan beständigt står under sin dagliga bättring. Den som skall kunna taga ett glatt avsked med världen i döden, han skall hava tagit avsked med henne i bättringen. Den, vars själ skall fara till himmelen i döden, hans själ måste förut dagligen hava farit till himmelen i ett himmelskt sinne; och vet du icke, vad denna dagliga himmelsfärden vill säga, så far du till helvetet och icke till himmelen, när klockan slår sista slaget, och du träder in i evigheten.

O, jag beder dig, giv dig ingen ro, förrän din uppväckelse bliver så grundlig, din syndasorg så hjärtlig, din tro så levande, och din helgelse så uppriktig, att du varenda dag med ett från jorden draget och till himmelen upplyftat hjärta kan säga: Du snöda värld, farväl! Till himlen far min själ! (G:la sv psb 273).

Det är på denna dagen, som Jesus, vår Frälsare, efter väl förrättat återlösningsverk for från jorden, och till himmelen. Hans högtidliga himmelsfärd skall giva oss anledning till att anställa en prövning idag, huruvida vi dagligen fara till himmelen med honom. O människa! Här måste du pröva noga; ty är du bedragen i detta målet, så är du bedragen för hela din evighet. Bed, men bed utan återvändo! bed din till himlen uppfarne Frälsare, att han upplyser dig med de levandes ljus! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Markus 16:14-20

Högst märkligen säger Paulus i Ef. 2:5-6: Den tid vi ännu döda voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande, och haver samt med honom uppväckt oss, och samt med honom satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Och i Kol. 3:18 säger han: Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det ovantill är, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det som ovantill är; icke efter det som på jorden är. Sammanläggen dessa språken med denna dagens högmässotext, så bliver betraktelsen denna:

Ett samvetsförhör:

1) Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

2) Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. - Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

3) Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra sida - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Så kommen då, dyrt återlösta åhörare, och låtom oss anställa ett förhör med våra samveten. Försöker eder själva, om I ären i trone; bepröver eder själva, säger Paulus i 2 Kor. 13:15. Ja, o människa, eho du äst: i dag for din Frälsare till himmelen, sedan han hade varit här på jorden och frälst dig och hela människosläktet. Evad det lider, skall du fara den dyra sista färden; men då far du antingen med glädje och frid till himmelen, eller med ångest och förskräckelse till helvetet, allt eftersom du är beredd eller oberedd, omvänd eller oomvänd, när dödsbudet kommer. O, så rannsaka då noga, huru det står till med din odödliga själ i dag. Förhör ditt samvete; och står det illa till, så var ej en enda dag nöjd med ett elakt och farligt själstillstånd, utan var flitig och bättra dig (Upp. 3:19).

Första delen:
Kristus, som döder var, tog sitt liv igen i graven. - Förhör ditt samvete, om du, som av naturen är död i synderna, blivit med honom levandegjord.

Vi hörde förliden Långfredag, att Kristus, den högtlovade Frälsaren, dödde för våra och hela världens synder på ett kors. Men vi veta även att döden kunde icke behålla honom. Vu veta att han blev igenförd ifrån de döda (Hebr. 13:20). Vi veta att han tog sitt liv igen i graven, så att han, den store Jesus, kan nu säga: Jag är den levande, och jag var död, och si, jag är levande (Upp. 1:17-18). Korsets död var det sista steget i Jesu förnedringstillstånd. Levandegörelsen var det första steget i hans upphöjelsetillstånd. Upphöjelsen tog sin början, då Jesus återtog sitt liv.

Men du fattiga, du syndiga människa, här är något, som du med allt allvar måste eftersinna. Skall du hava någon nytta för din arma själ därutav att Jesus blev levandegjord i graven, så måste du med honom bliva levande. Kristus dödde för synden; du är död i synden. Du är så död i synden,, att de skarpaste lagpredikningar, och de ljuvligaste evangeliska predikningar kunna ofta icke väcka dig utur din andliga död. Du är så död, att det ofta icke hjälper till att förskräcka dig, och intet hjälper till att locka dig. Så stel och död, som en människa är, när hon ligger lik, så stolt och dött är ditt hjärta. Ack, jag kan icke nämna något uslare, än när jag nämner de orden: Du är död i överträdelser och synder. Du ligger i syndens och ondskans grav. Där stinker du inför Gud och alla heliga änglar; ja, står du icke upp ur denna graven, innan du vandrar all världens väg, så var försäkrad, att Gud icke tager dig in i himmelen, så andligen död som du är; nej, du måste vara utanför himmelen och inne i helvetet i allan evighet.

Men vill du undvika denna häpnadsvärda olycka, så måste du bliva levande i din syndgrav. Jesus blev levande i graven. Det var det första steget i hans upphöjelse. Du skall bliva andligen levande; det är det första steget till din omvändelse. Med levandegörelse på detta stället förstås icke den som sker i tron, utan den som sker i uppväckelsen. Huru är det med den andligen döde syndaren, så länge han ej är levande gjord? Jo, så länge inbillar han sig att det har alldeles ingen fara. Han inbillar sig att hans tillstånd är icke så vådligt, som Bibeln och predikanterna beskriva det. Han inbillar sig att han skall väl icke bliva så olycklig, att han en gång skulle bliva fördömd. Har han fördjupat sig i skrymteri, så inbillar han sig att han är nära himmelen, och han är dock nära helvetet. Han inbillar sig att han är benådad, och han står dock i vredens stånd. Han inbillar sig att han är ett Frälsarens barn, och han är ett barn av den fadern djävulen (Joh. 9:44). Han inbillar sig att han är försatt i en nära förening med sin Frälsare, och Gud och hans änglar veta likväl att detta är en lögn; den milde Frälsaren och den blinde skrymtaren äro så långt skilda ifrån varandra som himmel och helvete.

Skall nu syndaren bliva tillrättaförd ifrån dessa förskräckliga inbillningar, så måste han vakna; han måste komma till ett uppväckelseliv i sin syndagrav. Och vaknar han, ack, då får han se det han tillförne aldrig hade kunnat  föreställa sig. Förr trodde han att han var himmelen ganska nära,; nu ser han att han står alldeles på brädden av helvetet. Förr trodde han att det kunde ingen fara hava med sig, att han bedrev den och den synden; nu ser han att just denna synden kunde störta honom i pinorummets djup. Förr trodde han att han skulle visst icke bliva fördömd, emedan Gud är så nådig och Jesus har lidit för alla; nu ser han att dessa tankarna voro bräckliga rörstavar, som hade blivit sönderbrutna och gått honom igenom händerna i dödens stund. Förr trodde han att han var väl bekant med sin Frälsare och stod i nåd hos honom, men han trodde det i skrymteri; nu ser han att han har gräsligen misstagit sig, och att han hade endast namnetm att han levde, men var död (Upp. 3:1). Men han ser ej allenast sin fara; utan när uppväckelsen är rätt grundlig, så uppstiger i själen en brinnande förlägenhet till att komma utur denna själavåndan. Och si, nu begynner syndaren röra på sig i sin syndagrav. Nu har han, genom nådens verkan, fått liv igen i graven. Detta är det första, som Paulus nämner i språket: Den tid vi ännu döde voro i synderna, haver Gud oss samt med Kristus gjort levande. 

Förhör nu ditt samvete, om detta har föregått med dig. Fråga dig själv, fråga med allt allvar, ty Domaren är för dörren (Jak. 5:9). Sover jag ännu, eller har jag vaknat? Är jag ännu andligen blind, eller ser jag att jag ligger i ondskans, i den döda trons, i skrymteriets djupa grav? Ser jag att min själ är stadd i döden, och omsvept med förbannelsen som med en svepning? Är jag ej allenast något litet rörd, utan är det en gudomlig drift hos mig till att med flit söka räddning i Jesu namn? Vill jag försaka allt i hela världen, allenast min själ kan bliva salig?

Håll detta samvetsförhöret, men var därvid uppriktig, ty det gäller ju din enda, din odödliga själ.


Andra delen.
Kristus är uppväckt, eller ur graven uppstånden. Förhör ditt samvete, om du har uppstått med honom.

Det var ej nog att Kristus, vår Frälsare, återtog sitt liv i graven; han blev ej levande, och låg sedan kvar där; nej, han stod verkligen upp ifrån de döda. Han lämnade svettduken,, lakanet och bindlarna i graven. Ängeln kunde säga: Han är uppstånden, han är icke här: se, rummet där de hade lagt honom (Matt. 16:6). På tredje dag i morgonstund / Kristus stod upp av döda, / med kropp och själ båd´ karsk och sund, / frälste oss av all vår möda (G:la svenska psalmboken 147:21).

Så är det dock icke nog att du, arme syndare, bliver levandegjord i din syndagrav. Det är icke nog att du kommer till uppväckelse ur syndens sömn och dvala. Det har mången själ vänt tillbaka till världen och satan igen, just när hon stod vid uppväckelsen. Uppståndelse, uppståndelse ur syndens grav måste här ske; i annan händelse är du lika olycklig. Denna uppståndelse sker genom omvändelse, och omvändelse består i ånger och tro.

Kristus stod upp ifrån de döda. Långfredagsafton nedlades han i graven ibland de döda; han var av lik och döda på alla sidor, över hela jorden, omgiven; men Påskdagsmorgon stod han upp ifrån dem. Så ligger ock du, du andligen döda själ, i din obotfärdighets och ditt skrymteris grav. Där ligger du ibland de döda, ibland tusentals människor, som äro likaså döda, kalla och oomvända som du. Men ligger du där, tills du skall vandra ur tiden, så är du högeligen att beklaga. Ack, du måste stå upp ifrån dem, stå upp ifrån de döda, stå upp ifrån den oräkneliga skaran på jorden, som är död i synden; stå upp ifrån de ogudaktiga, de världsligt sinnade, den skrymtaktiga världens barn. Du måste kasta otrons bindlar och syndernas svettduk och lakan ifrån dig i graven. Jag vill stå upp, och gå till min Fader (Luk. 15:18), sade den förlorade sonen. Står upp av synd med allo flit / står upp av synden lede, / som er bortdragit alltför vitt, / från Gud i evig vrede. (G:la psalmboken 207:1).

Syndare, hör i Jesu namn: Du måste allraförst stå upp genom en sann ånger över dina synder, ty detta är omvändelsens första stycke. Här vilja tårar icke göra saken, det likväl många själar inbilla sig. Jag vet att Petrus grät i palatset, att synderskan grät i fariseens hus, och att David vätte sitt läger med sina tårar. Men hos dessa botfärdiga själar var hjärta först förkrossat, och si, därför utgöto de de rätta bättringstårarna. Däremot gråter månget öga, och hjärtat är hårt som sten; hjärtat vill behålla den själamördande synden; hjärtat vill icke försaka all ogudaktighet och världslig lusta (Tit. 2:12), och vad är då ögonens tårar? Ack, idel skrymtaretårar. Ett uppriktigt hat och avsky för synden, det är syndaångerns rätta stämpel. Så hjärtligt som den otuktige älskade horeri, så hjärtligt skall han nu hata det. Drinkaren skall hata fylleriet. Den argsinnige skall fatta avsky för all arghet. Den som med orättfärdighet samlat ägodelar skall återgiva detta förbannelsens gods till sina ägare, och råkar han ej dem så måste de fattiga hava det; ty vid liv och evig salighet får han ej själv behålla sådan egendom. Här hjälper det ej att syndaren säger: Jag ångrar min orättfärdighet - och så behåller godset i huset. Nej, huru ångrar han, när han icke vill giva det tillbaka? Herrens ord äro tydliga: Om den ogudaktige pant igen giver, och betalar vad han rövat haver, så skall han leva och icke dö (Hes. 33:15). Ack Jesus, ack Jesus! Skall den blott leva, som betalar vad han rövat haver, så ligger mången skinnare i denna stund i helvetets låga. Ja, ännu en gång säger jag: Hatet till synden är beviset på ångerns uppriktighet. Synden är mig leder, sjunger du i kyrkan. Är det sant vad du sjunger? Är synden dig leder? Pröva dig noga.

Men du måste även stå upp genom en levande tro på Kristus. Ja, det är vid trons upptändande, som den andliga uppståndelsen rätt fullbordas. Men tron skall vara levande. En död tro, en muntro, frälsar icke själen. Tänk icke att din själ bliver frälst därmed att du med munnen säger: Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre. Tänk icke heller att din själv bliver frälst därmed att du i inbillningen föreställer dig din Frälsares födelse, omskärelse och sista bittra lidande. Nej, om du ock så starkt spände din föreställningskraft vid Kristi levernes och pinas betänkande, att du därmed utgöt de stridaste tårar, så kan dock ditt hjärta under allt detta vara lika oförändrat, lika jordiskt sinnat, lika bundet i satans snaror. Tron har sitt förnämsta säte i viljan. Är icke viljan omskapad, så är din tro död. Store Gud! Slå våra skrymtare med denna gudomliga sanningen!

Nu förhöre då var och en sitt samvete, ja, detta förhör bör anställas redligt inför den allseende Gudens ögon. Säg, syndare, säg på ditt samvete om du på detta sättet har uppstått med Kristus! Ligger du ännu i dina synder, ligger du i otukt, ligger du i högmod, i olydnad, i arghet; ligger du i en eller flera köttets lustar, som du hyser och tillbeder i din själ; ligger du i egenvilja och hårdhet emot Guds Ande; ack, när du så ligger bland de döda i syndagraven, huru har du då stått upp? O, hör vad jag säger dig å Herrens vägnar: kommer du icke till en andlig uppståndelse här i livet, så uppstår du till domens uppståndelse på den sista uppståndelsedagen. Dessa ord borde vara för dina öron såsom en röst av ett stort tordön; och du borde nu bliva så slagen, att du fattade detta fasta beslut: Uppståndne Herre Jesu Krist, / jag skall stå upp, att satans list / ej söver mig i synden in, / och jag faller i vreden din (G:la Sv. Psb. 230:16).

Tredje och sista delen.
Kristus for till himmelen och satte sig på Guds högra hand. - Förhör ditt samvete, om du är med honom satt i det himmelska väsendet, och kan dagligen säga: till himmelen far min själ.

Det förtjänar mycken eftertanke, att vår Frälsare ej allenast verkligen for till himmelen på denna torsdagen, denna märkliga torsdagen: utan med sin håg, med sina heliga tankar for han dit allt ifrån sin uppståndelse. Så talar han själv om Himmelsfärden. På själva sin uppståndelses morgon sade han till Maria Magdalena: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud (Joh. 20:17). Märk! Han sade icke: Jag skall fara upp, utan: Jag far upp, och han for likväl icke upp förr än 40 dagar därefter. Så hade han himmelen i sina tankar. Så låg denna Himmelsfärdsdagen honom i hågen långt förr än himmelsfärden skedde.

Och så måste det ock vara med oss, om vår dödsdag skall bliva vår himmelsfärdsdag. Det går aldrig an till att hava hjärtat i jorden och världen ända tills man dör, och ändå hoppas att man skall fara till himmelen i döden. Nej, himmelskt sinne, himmelskt sinne, eller ock helvete och aldrig himmel! Gud skall så omskapa dig, nåden måste så förändra dig, att det jordiska, det köttsliga, det världsliga sinnet bliver korsfäst och dödat i din själ. Denna korsfästelse kostar på för kött och blod; men det måste dock ske, så framt du skall bliva upptagen till himmelen, när du en gång övergiver jorden. Du måste redan i denna jämmerdalen bliva så sinnad, att du med din Frälsare kan säga: Jag far upp, varenda dag far jag upp till himmelen. Jag far dit, innan jag kommer dit. Jag far dit med mina sinnen, med mina tankar, med trons, bönens och hoppets vingar. Jag skall taga avsked av världen i min sista stund; men jag bjuder henne ock farväl varenda dag. Jag far fast därefter, att jag måtte kunna vända ryggen till den onda världen var dag av min levnad.

Du snöda värld, farväl!
Till himlen far min själ.

Paulus säger att det skall vara så. I det anförda språket, på vilket i stödja detta tredje preidkostycket, säger han: Söken det ovantill är. Faren efter det om ovantill är. Säger du: ja, vem kan vara sådan, så länge man är i denna usla världen? Så giver jag dig till svar: Visst kunde du vara sådan, om du icke stod emot den Helige Andes omvändande nåd, och bliver du icke sådan innan du dör, så säger jag dig, du ogudaktige: Du måste döden dö (Hes. 3:18). Den där icke tror, skall varda fördömd, säger Jesus i vår högmässotext; och jag säger i samma mening: Den som icke bliver himmelskt sinnad medan han lever, han kommer icke till himmelen när han dör; utan han skall varda fördömd.

Men given även akt på dessa Pauli ord i det anförda språket hos efesierna: Gud, säger han, har satt oss i det himmelska väsendet i Kristus Jesus. Märk, han säger icke: Gud har satt oss på sin högra hand. Nej, den äran tillkommer ingen mer än Jesus allena. Om honom, och ingen annan, heter det i dagens text, att han på denna dag vart upptagen i himmelen, och sitter på Guds högra hand. Men det säger Paulus, att Gud har satt de trogna i det himmelska väsendet. Det vill säga: När du har blivit rätt omvänd till Gud, och dagligen står i omvändelsens nåd, så har du en andlig rättighet att för Kristi skull komma i himmelen; ja, vad mer är, Paulus vill även härmed säga, att var och en trogen redan här på jorden har sin vissa utmärkta plats i himmelen.

Förhör nu ditt samvete, min arme åhörare, om du är på detta sättet med Kristus satt i det himmelska väsendet. Ack, så länge du står kvar i ditt obotfärdiga tillstånd, så har du din vissa utmärkta plats i helvetet. Men besinna dig. Ännu är det rum för dig vid Guds nådebord; och ännu vore det ett ställe för dig i den himmelske Faderns boningar i himmelen, o du allenast ville göra allvar med bättring och omvändelse.

Förhör ditt samvete, om du kan säga: Till himlen far min själ. Ack, har jorden fängslat ditt hjärta, så kan du icke säga detta utan att ljuga. Då nu Herren Jesus med dem talat hade, vart han upptagen i himmelen, står det i dagens evangelium. Vandringsman till evigheten! En gång talar du dina sista ord i denna världen. Du dör. Du går ur tiden. Men vart tager du då vägen? Gud give man då kunde med sanning säga om dig: Då den människan uttalat hade, sedan hennes tunga hade tystnat i dödens ångest, sedan hennes hjärta brustit i dödens stund, vart hon upptagen i himmelen. Ett utav två händer dig, när din livstid slutas: antingen bliver du upptagen i himmelen eller nedkastad i helvetet. Antingen håller du på din dödsdag en himmelsfärd eller en helvetesfärd. Härefter har du dig att rätta. Gör bättring, och bli kvar på bättringens väg intill änden, så bliver din sista dag en kristens Himmelsfärdsdag.

Amen.

Femte söndagen efter påsk eller Bönsöndagen - Förskräckelse genom bönens missbruk och välsignelse genom bönens rätta bruk

Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansikte, förskräcktes jag. Jag ville, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.

Till åminnelse av ett högtidligt tillfälle, Davids huses vigning, höjde David sin röst att lovsjunga sin älskade Gud och Herre. Han påminte sig härvid de lekamliga motgångar han lidit, och den räddning därifrån han, genom Herrans nåd, rönt, samt därjämte sin egen svaghet och skröplighet. Han tänkte härvid även på den syndaförlåtelse han av nåd erhållit, och för vilken han utlovat att i evighet tacka sin salighets Gud. Han hade ofta följt sin egen onda vilja, och därigenom förglömt Herrens goda vilja. Detta är anledningen till hans anförda yttrande: Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt...

Den människa är värd förskräckelse, och skall icke undgå den, som icke vill inse och begagna Herrens goda vilja. Denna goda vilja är på otaliga sätt ådagalagd; eller, ville han oss icke väl, då han i oss inblåste en levande ande, pusten av sin egen andedräkt, vilken därigenom skänkte oss en avbild av sig själv? Vill han oss icke väl, då han vårdade vår barndom, då han, vid tillkomna förståndsår, lät oss, genom undervisning uti och igenom sitt heliga ord, förnimma den över all beskrivning goda viljan, att till vår frälsning utgiva sin evige, enfödde Son? Och vill han oss icke väl, då han, genom den älsklige Sonen, giver oss detta stora löfte: Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det vill jag giva eder; tillika med denna herrliga försäkran: Fadern själv haver eder kär!

Syndare! Akten I icke det gudomliga löftet, så bortdöljer Gud sitt ansikte för eder. Bedjen I icke, så bliver förbannelsen eder säkra lott; bedjen I illa, så fån I intet. Bönen skall ske i Jesu namn, och ske träget, ja, oupphörligt, ty eljest bliver aldrig edert berg fast. I byggen då på sanden, och slutligen sättens I på det hala, där I förstörtens i grund. Men lyckliga de, som med sann förtröstan kunna utbrista med David: Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån vilka min hjälp kommer; Herren skall icke låta min fot slinta. Jag vill, Herre, ropa till dig: Herran vill jag bedja. Dessa skola under alla livets omväxlingar, och i dödens stund och på den yttersta domen få höra och förnimma denna Herrens saliga tillsägelse: Bergen skola väl vika, och högarna falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.

Det är en bedrövlig sanning att en mängd av människor finnas, vilka tilltro sina egna uppresta högar av sand eller guldklimpar vara så säkra och pålitliga, att de anse för överflödigt att anlita den Gud, vars namn utgör det enda fasta slott, dit den arma människan kan fly för att bliva beskärmad. Vad vill det väl bliva av dessa, då deras egen rättfärdighets lösa stöd ramla, då Gud omsider alldeles bortdöljer sitt ansikte för dem, då döden, förskräckelsens konung, infinner sig, och Domaren en gång ropar: Gån bort ifrån mig! Ack! om dem må det heta: De ville hava förbannelse, den skall ock komma över dem: de ville icke hava välsignelse, så skall han ock vara långt ifrån dem. Måtte vi då alla, väckta och understödda av Guds Ande, lära att uti och igenom en sann bön fly till, och bibehålla oss hos den Herre, som, endast vi själva vilja det, kan och vill grundlägga, befästa och vårda vår lycksalighets byggnad för tid och evighet. Dagens text giver oss en otvungen anledning att betrakta det stora, viktiga ämnet om bönen, vartill vi utbedja oss nåd och kraft i den bön, som bönens lärare oss föreskrev: Fader vår...

EVANGELIUM Joh. 16:23-30

Betraktelse:

1) Förskräckelse genom bönens missbruk
2) Välsignelse genom bönens rätta bruk

Förra delen
av betraktelsen skall omtala förskräckelsen genom bönens missbruk, och härvid ämnar jag korteligen beskriva

A) Bönens missbruk.

På mångahanda sätt missbrukas bönen. Jag vill nämna följande:

Bönen missbrukas dels 1) därigenom, att man icke uppfyller budet att bedja, dels 2) därigenom att man, efter Skriftens uttryck, beder illa; vilket närmare skall förklaras.

1) Bönen missbrukas då man icke uppfyller budet att bedja, eller kanske rättare sagt: sällan eller aldrig begagnar löftet att få bedja.

Troligen finnes det väl ingen ibland oss, som icke någon gång i sin levnad fällt någon slags bön till Gud. Men härmed har budet att bedja icke huvudsakligen blivit uppfyllt. Ty det heter: bedjen utan återvändeo, upphäven icke en eller annan gång den yttre nödens flyktiga klagoskri till Gud, såsom trälens rop till husbonden; en sådan bön är ingen bön. Endast en ångerfull syndares, en pånyttfödd människas bön är verklig bön.

Huru många äro då väl de, som i själva verket bedja? Och huru många äro icke de, som, även i det yttre, sällan eller aldrig uppsända en bön till Gud, inte ens efter tryckt föreskrift? Det skall vara förnämt att icke anlita himlarnas monark. Det anses päbelaktigt att bedja; och man vill så gärna vara på modet. Den ogudaktige är så stolt, att han i alla sina tankar håller Gud för intet; och i en sådan sinnesförfattning, vilket värde skulle han väl sätta på bönen? Därför lägger han sig och uppstår såsom det oskäliga djuret; därför emottager han och njuter, såsom detta, skaparens milda gåvor; och då han i andliga mål tror sig vara rik, hava nog och behöva intet, då Jesu dyra försoning av honom antingen föraktas eller likgiltig anses; då han som nogast ett ögonblick rädes för helvetet; så bliver ingen bön av, varken för själ eller kropp, och ingen tacksamhetssuck kan uppstiga från ett hjärta av sten, från en människa som är sin egen avgud.

Hemma bedes således icke, och om sådana av djävulen besatta människor någon gång i kyrkan, för skams skull, eftertralla en psalm, så bedes likväl icke, ty tanken och hjärtat äro långt ifrån psalmen och dess föremål. Barnen uppfostras till ett slags kristliga hedningar; tjänstefolk, underhavande och sällskapsmänniskor kallna allt mer och mer för kristendomen, och bliva icke sällan sina förledares likar. Så, långmodige Gud, erhåller du rika anledningar att klaga: Jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba, men mitt folk känner och förstår det icke. Ack, vet det syndiga folket, det folket av misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige och vända tillbaka. (Jes. 1:2-4)

2) Men en mängd av människor bedja, och missbruka ändå bönen, ty de bedja illa. Sådana funnos redan i kristenhetens första tider, och nödgade aposteln Jakob till detta yttrande: I bedjen och I fån intet, ty I bedjen illa (Jak. 4:3). Och sådana finnas beklagligen alltför många även i våra tider.

Huru beder då människan, då hon beder illa?

Då beder människan illa, när hennes bön utgår från ett skrymtaktigt hjärta, från ett hjärta, som är långt ifrån Herren, under det hon nalkas honom med sin mun, och hedrar honom med sina läppar (Jes. 29:13). Vi veta att Gud icke hörer skrymtande syndare (Joh. 9:31), ty hans Ord försäkrar, att ingen skrymtare kommer för honom (Joh. 13:16). De skrymtares hopp varder förtappat; deras tröst bliver om intet, och deras hopp såsom en spindeltråd (Job. 8:13-14).

Då beder människan illa, när hon beder med ett obotfärdigt hjärta. Den helige Guden kan icke hava gemenskap med obotfärdiga syndare. Deras ondska åtskiljer dem och deras Gud ifrån varandra, och deras synder gömma bort hans ansikte ifrån dem, att de icke hörda varda (Jes. 59:2). När en beder och åter bannar, huru skulle Herren bönhöra honom? Den människa, som för sina synder fastar, och syndar alltid igen, ho skulle hans bön höra (Syr. 34:29,31)? En sådan bön är en försmädelse emot Gud, som icke skall bliva ostraffad.

Vidare beder människan illa, då hon beder i sitt eget namn och icke i Jesu namn. Endast i Jesu namn äro vi i himmelen välkomna med vår bön. För oss själva hava vi ingenting att påräkna, mer än förbannelse. Men icke är det nog att endast med munnen yttra och åberopa Jesu namn och förtjänst. Detta Herre-Herre-ropande är ett Guds namns missbruk. Bedja vi icke efter en av Guds Ande verkad, föregående sinnesförändring, med full tillflykt och förtröstan till, samt omfattande av Jesu Kristi förtjänst, och den allena, och det för vår egen personliga del; då bedja vi icke i Jesu namn, och bedja jämmerligen illa; utan tron är det omöjligt att täckas Gud.

Slutligen beder människan illa, då hon icke helt och hållet överlämnar sin vilja åt Guds vilja. Vi hava icke givit Herren något tillförne, det oss skall betalat varda (Rom. 11:35). Och likväl är den opånyttfödde syndaren så pockande, så knorrande. Den som icke lärt att knorra emot sina synder, vill så gärna knorra emot Gud. Det olydiga barnet är alltid tillika det sturskaste; men en vis fader låter det icke få sin vilja fram. I stället tuktar han det allvarligen, och bortdöljer sedan sitt ansikte, så att det förskräckes. Detta leder oss att omtala

B) Förskräckelsen genom bönens missbruk

Vilken vågar väl framstå och säga att icke David har rätt, då han sjunger: Herren, den allrahögste, är förskräcklig? Vilken vågar och kan väl neka den sanningen, att det måste vara gräsligt att falla i den levande Gudens händer? Och likväl vågar man trotsa den sanningen: Faren icke vilse: Gud låter icke gäcka sig. Likväl haver man andra gudar för honom; likväl missbrukas på det skändligaste hans namn, likväl vanhelgas hans sabbat; likväl trotsas hans bud genom den fräckaste olydnad, genom den avskyvärdaste kärlekslöshet, genom de skändligaste syndautbrott. Vakten eder, I de grövsta av majestätsförbrytare! Vår Gud kommer, och tiger icke, förtärande eld går framför honom, och omkring honom en mäktig storm. Haven I låtit djävulen förhärda edra hjärtan, att I icke under nådatiden viljen låta eder intagas av en hälsosam förskräckelse över edra synder, så skolen I dock förskräckas på den förfärliga dag, då, vid ankomsten av Människosonen, I skolen liksom borttorkas för räddhåga skull, men dock icke så borttorkas, att I görens oskickliga att i evighet plågas och aldrig bliva känslolösa för plågan.

Nu särskilt till eder, I bönens föraktare och missbrukare! I som sällan eller aldrig bedjen, och därmed på det högsta gäcken en allsvåldig Gud! Vad menen I skall bliva eder lott, när nöd och död infinna sig? Förskräckelse, ogunst och vrede, bedrövelse och ångest. Under medgångsdagen, den Guds outgrundliga långmodighet beskär eder, är Guds räddhåga icke för edra ögon (Rom. 3:18), men - vad gäller - nöd och lidande ansätta, människor bliva arma hugsvalare, I själva kunnen icke hjälpa eder, samvetet begagnar sin domsrätt, med Gud ären I obekanta, med bönen ären I okända och ovana - o, vilken belägenhet kan vara förskräckligare än denna? Give Gud att den genom hans Andes nåd bleve en tuktomästare till Jesus!

Men sker icke detta, huru förskräckligt skall icke då edert tillstånd bliva på dödssängen, huru förskräckligare på domedagen, och förskräckligast i avgrunden! O, där skullen I gärna vilja bedja; men nu är det slut med lockningarna, slut med bönhörelsen. Ack - ännu ären I i nådatiden! Börjen då med att bedja Gud om kraft att kunna bedja om nåd, och, sedan I erhållit denna kraft, så släppen honom icke förr, än han för Jesu skull förlåtit eder förfärliga synd och otacksamhet, och bedjen och loven sedan eder Gud, så länge I ären till!

Nu till eder, som väl bedjen, och kanske rätt ofta bedjen, men bedjen illa! Även eder lott bliver förskräckelse; lyckliga I, om det bliver denna hälsosamma förskräckelse, som Guds Ande vill begagna till framförandet till nådastolen under en rättskaffens bön.

Men vi tala nu här egentligast om det slags förskräckelse, som åtföljer bönens missbruk. I säkerhetens tillstånd, och innan domaren synes och evigheten inbryter, är syndaren visserligen oftast föga förskräckt, men är dock i ett förskräckligt tillstånd. Denna beklagansvärda belägenhet antyder Herren själv på flera ställen i sitt heliga Ord. I alla syndens uppenbara utövare, som ändock vågen att i bönen tilltala den helige Guden och anropa hans hjälp! - hören: Jag skall förskyla mitt ansikte för allt det ondas skull, som de gjort hava (5 Mos. 33:18). Den sitt öra avvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse (Ords. 28:9). Om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock mina ögon ifrån eder, och om I än mycket bedjen, så hörer jag dock eder icke (Jes. 1:15). Är icke detta en förskräcklig belägenhet?

Och i denna belägenhet ären även I alla stadda, som i en död tro tillägnen eder och åberopen Kristi förtjänst, utan sann omvändelse, och således utan avläggande av uppsåtliga synder. I kunnen icke vänta eder bönhörelsen av den gudomlige Fadern, så länge I gören hans Son till en syndatjänare. Å andra sidan äro även de människor stadda i ett olycksaligt och förskräckligt tillstånd, vilkas yttre vandel väl inför människor kan anses och vara ärbar och oförvitlig, men vilka utan en levande tro vilja nalkas Gud i bönen, eller, med andra ord, de villka icke bedja i Jesu namn. Utan Jesus vi fördärvas. Den som icke tror i Guds ende Sons namn, den är redan dömd. Hans böner mera skada än gagna honom.

Och när alla dessa nu omtalade falska bedjares förskräckliga belägenhet på jorden genom döden blivit slutad, hur stor och förfärlig skall icke deras förskräckelse bliva på världens sista dag, så vida de icke före bortgången ur världen lärt att tro och bedja i Guds ende Sons namn? Huru skola de icke gruveligen förskräckas, och tala med varandra, och ångra sig, och sucka för andans ångests skull, och säga: vi hava gått allesammans orätta och skadliga vägar, och hava vandrat på villa stigar, men Herrens väg hava vi icke vetat (Vish. 5:6-7)? Och huru skola de icke i helvetet och pinan evigt förbanna sin dårskap att i tiden hava missbrukat den kostliga bönen?

Vi vända oss nu till angenämare föremål, för att i betraktelsens

Senare del överväga
Välsignelse genom bönens rätta bruk,

och vi skola härvid lämna vår uppmärksamhet åt

A) Bönens rätta bruk

Vi skulle, med få ord, kunna säga, att människan då rätteligen brukar bönen, när hon beder i Jesu namn. Utvecklom dock denna höga lära något närmare; och frågas då vad det är att bedja i Jesu namn, eller, vilket är detsamma, att rätteligen bedja, så svaras: Det är att hos Gud andraga våra åligganden i full förtröstan på Jesu erlagda tillfyllestgörelse, och i full övertygelse att vi endast för hans skull kunna hava att vänta en nådig bönhörelse, samt tillika att förrätta våra böner efter den anvisning och de föreskrifter denne vår Frälsare oss lämnat.

När syndaren, väckt av lagens förskräckelse och upplyst av Andens nåd, ångerfull och förlägen flyr till nådastolen med denna innerliga suck: Gud, misskunda dig över mig syndare, så beder han redan i Jesu namn, ty en rykande veke vill Gud icke utsläcka, och ändock tron är svag, är den dock tro. Under nådeverkets och nådaståndets vidare fortgång bliver bönen allt mer och mer livlig, glad och förtröstande. Den benådade människan framträder nu i bönen, inför den himmelske Fadern, i Jesu namn rätt glader, fullkomligen övertygad, att denne hulde Fader icke ur sin famn bortskjuter den älsklige Sonens blodsvärda egendom, stridsman, och tillkommande medarvinge.

Visserligen kan icke alltid hans bön vara lika munter och glättig: frestelser, bedrövelser, anfäktelser och lidanden av varjehanda slag vilja ofta nedtrycka sinnet, och förmå honom att sucka: Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måga fröjda sig. Förkasta mig icke från ditt ansikte: trösta mig igen med din hjälp, och den frimodige Anden uppehålle mig!

Och på denna bön giver Herren honom kraft och nåd, att Som fåglar små, / när dundra må / och djuren sig förskräcka, hasta att söka kända och säkra tillflyktsorter; att, likasom dessa, fly under Jesu utsträckta nådevingar, och att med Davids glada erfarenhet kunna utbrista: Fågeln haver funnit ett hus och svalan ett bo, där de sina ungar lägga, nämligen ditt altare, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Och vid en sådan sinnesförfattning, helgad och bibehållen av Guds Ande, är avgjort att bönen, i sitt väsende och i sin framställning, bliver enlig med Guds faderliga fordringar och Jesu broderliga lärdomar: ingen skrymtaktighet kan råda däruti, ty utan kärlek tron aldrig är, och en sann kärlek kan aldrig skrymta. Inga samvetsförebråelser för uppsåtliga synder kan råda däruti, ty jag säger med David, den rättskaffens bedjaren: om jag något orätt förehade i mitt hjärta, så vorde Herren mig ej hörande, men mitt samvete grämer mig icke, därför hörer mig Gud och aktar uppå min bön. Försonlighet mot medmänniskor åtföljer honom till nådastolen, ty han minnes och behjärtar Jesu föreskrift att förlika oss med våra bröder, förrän vi nedlägga vår gåva på altaret, och han vet och känner, att vi icke kunna vänta oss förlåtelse av Gud, om ej i förlåta dem oss skyldiga äro.

Ödmjukt är hans framträdande till den på en gång älskade Fadern och vördade himlakonungen, ty han följer sin Frälsares föredöme, som var ödmjuk av hjärtat, och han finner att ödmjukhet passar bäst för den, som borde hava att frukta det värsta, och nu av nåd får hoppas det bästa! I hjärtats andakt och andaktens åthävor åtlyder han profetens uppmaning: Låtom oss upplyfta vårt hjärta samt med händerna, till Gud i himmelen (Klag. 3:4). Dröjer bönhörelsen och hjlpen, så tröstar han sig med den hugnande övertygelsen, att Gud utser tiden att hugsvala. Emellertid beder han oavbrutet, och det icke allenast för sig, utan ock för sin nästa: för vänner, och fiender, för alla utan undantag. Och Herren nedergjuter över honom sin nåds och böns Ande (Sak. 12:10), och Anden manar gott för honom med outsäglig suckan, och  Jesus lever alltid och beder för honom och med honom.

Låtom oss nu tillse:

B) Välsignelsen genom ett sådant bönens rätta bruk

Ehuru en sann bedjare icke alltid erhåller bönhörelse på det sätt och vid den tid han åstundar, så medför dock hans bön en stor välsignelse. Herrens tankar äro icke alltid våra tankar, och våra vägar icke alltid Herrens vägar (Jes. 55:8) Även en trogen själ vet ofta icke vad hon beder. Men i rättfärdiggörelsens och nya födelsens stund har Herren satt sitt namns åminnelse i hennes hjärta, och han har själv lovat: på vad rum jag sätter mitt namns åminnelse, där vill jag komma och välsigna. Och han håller sitt löfte, den huldrike Fadern, som, för Sonens skull, haver oss kär. Den som beder Gud, honom skall Gud bevisa nåd: Han skall låta se sitt ansikte med glädje, och skall vedergälla människan hennes rättfärdighet (Job. 33:26). Ack ja! när de som onda äro giva sina barn goda gåvor, huru mycket mer skall den himmelske Fadern giva den Helige Ande åt dem, som bedja honom (Luk. 11:13).

Och när människan får den Helige Ande, då undfår hon med detsamma all välsignelse. Hon undfår syndernas förlåtelse, ty Herren, som milder är, varder allom dem nådelig, som ställa sitt hjärta till att söka Herren Gud (2 Krön. 30:18-19). Hon behåller en ökad andlig vishet, ty, säger aposteln: Var någrom ibland eder fattas visdom, han bedje av Gudi, och han skall honom given varda (Jak. 1:5). Hon erhåller genom bönen själatröst, så att hon, efter fullbordad bön, med Hiskia tacksamt kan utbrista: Si, om tröst var mig stor ängslan, men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen, att hon icke fördärvas skulle (Jes. 38:17). Och då hon böjer sina knän inför vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, så giver han henne kraft efter sin herrlighets rikedomar, att hon stark varder genom hans Ande till den invärtes människan (Ef. 3:14,16).

Och även i lekamligt hänseende medför bönen en stor välsignelse, ehuru det för många kortsynta ögon icke så synes. Därför råder Syraks son: I allt åkalla den Högste, att han främjar dina gärningar, och låter dig icke fela (Syr. 57:19). Släppom då icke Herren med mindre han välsignar oss (1 Mos. 32:26), då skola vi med lugn avbida den stund, då på oss uppfylles det gudomliga löftet: Det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda salig (Apg. 2:21).

Så gör då Herren vad de gudfruktiga begär, och hör deras rop, och hjälper dem (Psalt. 145:19). Fröjder eder då, I Guds barn, i Herranom alltid, och åter säger jag: fröjder eder! (Fil. 4:4).

Men bäven, I bönens missbrukare! Herren, eder Gud, är en stark hämnare.

Amen.