Andra söndagen efter påsk - Kristus, den gode Herden och trognaste Själasörjaren

Giv mig, min son, ditt hjärta! Är det icke Guds röst som ropar? Och klokheten låter höra sig. Offentligt vid vägen och på gatan står den; vid stadsporten står den och ropar: Giv mig, min son, ditt hjärta! (Ords. 23:26). Så säger, så beder Salomo, den visaste bland fornvärldens konungar, men icke å egna, utan å Guds vägnar. Gud är den Fader, som talar till oss såsom barn: Giv mig, min son, ditt hjärta!

Ack ja, min Gud! Åt vem skulle vi hellre giva vårt hjärta, än åt dig? Det är ju redan dina händers verk, din egendom, din tillhörighet; du har ju själv skapat det. Och var skulle det väl även bliva bättre bevarat, än i dina händer? Är vårt hjärta i elaka människors händer, i satans våld, o, då står det illa till! Men lämna vi det i Guds hand, och låta det regeras av Guds Ande, då hava vi det väl förvarat.

Gud fordrar icke av oss tjugotvå tusen oxar, och ett hundratjugotusen får, som Salomo offrade vid sitt nybyggda tempels invigning, utan han begär blott vårt hjärta. Hjärtat betecknar alla mänskliga själens krafter, men isynnerhet viljan. Ty alldenstund i hjärtat alla livsandar tillredas, och från detsamma utdelas i hela människokroppen, där de åstadkomma allt vad man vill, önskar, åtrår, förkastar, hatar m.m., har den heliga Skrift betjänat sig av detta enkla ord för att därmed utmärka människans alla böjelser, begär och vilja.

När därför den himmelske Fadern säger: Giv mig, min son, ditt hjärta! så fordrar han vår själ, vår vilja, vår kärlek. Dessa skola vi så giva honom, att vår själ följer hans underbara ingivelser i allting, att vår vilja fullkomligt underkastar sig hans vilja, och att vår kärlek endast och allenast kvarbliver vid honom.

[---]

Av kärlek framställer han sig i dagens heliga Evangelium som den gode herden, vilken låter sitt liv för fåren, som den herden, vilken känner sina får, förer dem, betar och vårdar dem, samt så vaktar dem att vargen icke kan taga eller skingra dem. Billigt bör var människa vara sin egen själasörjare, och detta vara hennes förnämsta omsorg, att icke taga skada till sin själ. Dock är det icke med vår sorg tillfyllest, om icke den sörjer för oss, som har sagt: Mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5). Och se, han vakar för våra själar, och är beredd att hämta dem ur fördärvet. Denna hans omätliga kärlek böra vi även tacksamt erkänna, och det är denna kärlek som jag, genom Guds nåd, ämnar taga till ämne för vår andakt i dag. Fader vår...

Evangelium Joh. 10:11-16

Kristus, den gode Herden och trognaste själasörjaren.

1) Huru han giver oss sitt hjärta; och

2) Huru vi böra giva honom vårt hjärta igen.

Du fridens Gud, som ur dödens boningar till oss återbragt den stora Herden, genom det eviga Testamentets blod, vår Herre Jesus Kristus; skapa i oss ett rent hjärta, och giv oss en ny viss Ande; bibehåll våra hjärtan vid det enda, att vi frukta hans namn, att hans trogna vård om våra själar icke måtte gå förlorad! Amen.

Första delen.

Dem, som Gud kallat till predikoämbetet, att vara rätta Herrens präster, har han ingen ringa börda pålagt, i det han gjort dem till själasörjare. Salig är den tjänare, som Herren i detta kall finner trogen. Sannerligen, säger jag eder, han skall sätta honom över allt det han äger. (Luk. 12:43-44).

Vi hava, såsom Guds tjänare, följaktligen även det stora, det viktiga åtagandet, att göra reda för vårt uppdrag, och måtte detta redovisandet så utfalla, att vi av den store överherden få detta hedrande och tröstande intyg: Du har varit en god herde! Du har väl skött och vårdat de dig ombetrodda fåren.

I detta svåra kall hava vi Kristus till förebild. VI finna honom redan som lärling och yngling förmanande dem, som avhörde hans läror, att de skulle lära av honom, ty han var ödmjuk av hjärtat (Matt. 11:29).

Under övervägande härav torde någon tänka: då Kristus är ödmjuk av hjärtat, huru kan han då så berömma sig själv av att vara en god, mäktig och öm herde? Knuten är lätt löst. Den stoltes beröm ur egen mun luktar illa, emedan han däruti intet annat söker än eget rosande, och emedan han talar högt för att bliva hörd och högt ansedd; men den ödmjukes självberöm låter sig därför väl höras emedan han däruti ingenting söker, än vad andra kunna fördraga, och uppräknar sin förtjänst i den avsikt, att därför tacka Gud och förbättra sin nästa. Av ingen annan orsak talar Kristus här så mycket om sin trohet som herde, än den, att vi arma förskingrade får måtte hysa desto större förtroende till hans ledning och taga till honom vår tillflykt.

Han har i den heliga Skrift många behagliga namn, under vilka han sig för oss uppenbarar; men i intet finnes mera tröst än i detta, att han är en god herde. Han heter vår broder, vår brudgum, vår konung. Alla dessa namn äro icke utan kärlek, men också icke heller utan sorg och fruktan. Ty bröder äro ofta närmare besläktade genom blodet än modet, eller sinnet. Huru ofta låter icke en brudgum sin brud sitta i elände och söker en annan i sin glädjeyrsel? Att umgås med konungar och stora herrar är ofta farligt. Den, som kommer för nära elden, bränner sig, och fryser, om han kommer för långt ifrån den. Blir någon allt för högt uppsatt, så måste han hava ett gott huvud, om han icke skall få svindel, och dimpa ned. Blir någon däremot alltför mycket tillbakasatt, så oroar sig hans hjärta däröver, att han måste se alla kliva framom honom.

Men i namnet en god herde är ingen bokstav, som icke ingiver oss en god förhoppning. Herden vredgas icke över sina får, utan har gott tålamod med dem. Han för de friska på gott bete, han bär de svaga, han helar de sjuka, och sköter dem alla lika ömt. En sådan är vår Frälsare, den gode Herden, den trognaste Själasörjaren.

Låter det sorgligt och klagande, när var och en ibland oss måste säga med David (Psalt. 119:176): "Jag är som ett förlorat, vilsefarande får!", så är det desto tröstligare att överherden Jesus är kommen i världen att uppsöka och saliggöra det, som förtappat var. Vänd åter, vänd åter, du i världens lustar och nöjen förvillade, förtappade får! Här är den gode herden, som ingenting äger, varav han icke gör dig delaktig. Jorden har han redan givit dig, och himmelen har han redan lovat dig. På jorden har han underlagt allt dina fötter; ja, sol och måne, vindar och regn, sommar och vinter tjänar dig! Fordrar du ännu mer av din herde? Han, som utgivit sig själv för dig, skall ingenting dig förneka.

"Jag är", säger han, "den gode herden; en god herde låter sitt liv för fåren." Vem är, utom honom, en så god herde, att han vill dö för sin hjord? Världen är full av legoherdar, som blott avse egen vinning, och icke vakta hjordarna; utan då de se ulven komma, fly de och lämna dem i sticket. O avgudaherdar, som hjorden övergiva, svärdet komme över deras arm, och uppå deras högra öga; deras arm borttvine, och deras högra öga varde mörkt (Sak. 11:17).

Huru troget har icke Kristus däremot sörjt för våra själar, då han för dem uppoffrat sitt liv? Han såg de blödande fåren; hans kärlek helade deras sår. Han såg de sjuka och döende får; av kärlek dör han, på det de måtte få leva och hava nog. Vem har sålt, gripit och överlämnat Frälsaren? Vem, utom kärleken till oss? Vem har krönt honom med törnen och gisslat honom med skorpioner? Hans kärlek. Vem har fäst honom vid korset? Vem iskänkt för honom galla? Vem har nedsänkt honom i graven? Hans kärlek till sina får; ty alla hans fiender hade aldrig kunnat tvinga honom till vad hans kärlek, hans frivilliga kärlek för oss gjorde.

"Jag låter", säger han, "mitt liv för fåren." Ingen tager det ifrån mig, utan jag låter det av mig själv; jag haver makt att låta det, och jag har även makt att taga det igen. Andra människor måste dö; men Kristus har velat dö. Efter han ingen synd hade, så hade ej heller döden någon makt över honom, så vida han ej själv ville giva sig i dess våld, och detta var vad han frivilligt gjorde. Annars är herdens död även fårens död; ty när herden är borta, så kan ulven desto lättare bortrycka och förskingra den. Men Kristi död är liv för hans får; ty han är icke så död, att han förblivit död, utan han dog för att åter uppstå och för att införa till oss ett evinnerligt liv. Därför sörjer han icke blott i allmänhet för sin hjord, utan ock för varje får särskilt, att intet måtte förtappat varda. "Jag känner mina", säger han, "liksom jag känner Fadern." Liksom Fadern igenkände den gode Son, i vilken han hade ett gott behag, så igenkänner ock Jesus de sina, vilka han anför för sina får, sina utvalda, ja, såsom lemmar av hans kropp, älskar dem hjärtligen och har sitt välbehag i dem.

I samma förstånd säger David i Psalt. 1:6: Herren känner de rättfärdigas väg, men de orättfärdigas väg förgås. Herren känner väl även de gudlösas väg, men så, att han finner misshag därtill och vill icke se dem: däremot känner han de gudaktigas väg så, att han befrämjar den, styrker och leder dem, som därpå vandra, och framhjälper dem till målet. En så trogen, så öm själasörjare är Jesus Kristus, vår herde, vår Frälsare.

Men vad säger Jesus vidare i dagens Evangelium: Jag haver och andra får, som icke äro av detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst: och det skall varda ett fårahus och en herde. Härmed syftar Frälsaren på hedningarnas omvändelse, vilka före hans ankomst voro främlingar i Israel, utan delaktighet i dess samfund och Testamentets löften om frälsning och salighet genom Messias. Mosaiska ceremonialiska lagen utgjorde en oöverstiglig skiljemur mellan judar och hedningar. Ja, fiendskapen, hatet och bitterheten voro så stora, och gingo så långt, att även de av judarna, som omvände sig, icke kunde kväva dem. De förebrådde ju Petrus därför, att han hade umgåtts med hövitsmannen Kornelius och ätit hos honom (Apg. 1:2-3). Hedningarnas omvändelse var judarnas minsta bekymmer, och om fariseerna då och då, av ärelystnad eller annan orsak, befattade sig med sådant, så var det blott en ganska otjänlig omvändelse, i det de av ett avgrundsbarn gjort tvenne, dubbelt mer än de voro själva (Matt. 25:15).

Men desto större var vår Herre Jesu Kristi nåd, vilken förde dessa förtappade får till sitt fårahus, det är till sin kyrka och församling, och sålunda genom Evangelii predikan dem omvände, att numera även judar och hedningar utgöra en hjord, vilkas gemensamme herde Kristus är. Den hårda tjänstetid, som Jakob i hela sju år förrättade hos Laban medelst vaktande av dennes får, blev honom av Gud så rikligen vedergälld, att han på sin återfärd kunde säga: Nu är jag till två skaror vorden (1 Mos. 32:10). Likaledes har ock vår Frälsare för sitt svåra bemödande, för sina många sår, blivit så välsignad, att han vunnit tvenne skaror, tvenne flockar, i det han förenat judar och hedningar i en församling och blivit bådas herde. Denna församling förökar han stundligen, och vinner dagligen flera själar genom sitt Evangelium, dem han omvänder och till sig förer. O, vilken god Herde, vilken trogen Själasörjare, som med så stor, så innerlig kärlek vänt sitt hjärta till oss!

Ack, haven honom kär,
vår själavän han är,
så ädel, hög och präktig,
så väldig, stark och mäktig;
han kan vår själ försvara,
och i sin hand bevara.


Senare delen.

Låtom oss nu se till, huru vi måste giva honom vårt hjärta igen: Först måste vi använda vårt förstånd till hans kännedom, ty Kristus säger: Jag känner mina, liksom min Fader känner mig, och jag känner Fadern. Väl är vår kunskap om Kristus icke så fullkomlig, som hans om Fadern; ty vad vi veta är ringa. Likväl, fast vårt förstånd icke hinner utforska Jesu gudomliga väsende och att fullkomligt uppfatta alla detsammas hemligheter, har han i sitt ord för oss uppenbarat vad vi hava av nöden att därom veta. Dagliga erfarenheter lär oss, huru god och mild han är emot oss syndare; hela skapelsen ådagalägger hans välgärningar; och hans styrelse och försyn visa, huru väl han med oss menar.

Vi hava icke fått denna världens anda, utan den anda, som är av Gud, att vi veta kunna vad oss av Gud givet är. Det är en stor Guds välgärning, att vi hava undfått en förnuftig själ, därför är det ock billigt att vi därför använde allt vårt förstånd att förvärva oss en rätt kännedom av Gud och den han sänt haver, att icke han må nödgas över oss klaga med profeten Esaias: En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet (kap. 1:3). I sanning är då en oärd bonde, som i sitt hjärtas enfaldighet ödmjukt vördar och tillbeder sin Skapare; långt förståndigare än den lärde, som icke tror på Gud, utan vill bevisa sin skarpsinnighet därutinnan, att han bemödar sig utplåna ur sitt hjärta den Guds kännedom, som honom medfödd blivit. En vis berömme sig intet av sin vishet; en stark berömme sig inte av sin starkhet; en rik berömme sig inte av sin rikedom; utan dne, som sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden; ty sådant behagar mig, säger Herren (Jer. 9:23-24).

Men det är icke nog, att vi känna Gud med förståndet: vi måste även underkasta honom vårt hjärta och vår vilja, samt av all vår själ honom hörsamma. Ordet höra, som Frälsaren i dagens text brukar, betyder i grundspråket både höra och lyssna till, höra med all uppmärksamhet. Liksom fåren följa sin herde, så måste vi kristna även följa vår trogne Själasörjare. Därför har han offentligen framställt sitt efterdöme i vårt Evangelium; att därigenom lära oss vad vår frid tillhör. Hans levnad är vår vägvisare, och hans gärningar vår själs ledare. Dessa måste vi troget följa. Om ett får vill följa sin herde, måste det trampa i hans fotspår för att undvika alla irrvägar; och skall en kristen följa sin Frälsare, måste han aldrig samtycka till någon uppsåtlig synd. Går fåret ur vägen och förlorar stigen, så blir det lätt ulvens rov: avviker en kristen från sin Frälsare, så står satan strax tillreds att anamma honom.

Gör man sig därför nu denna fråga: Huru skall en människa sin väg ostraffliga gå? Så finns därpå intet annat bättre svar, än detta: När hon ställer Frälsaren till förebild för sin vandel och icke från vägen avviker varken till höger eller vänster. Våra ögon äro ännu förmökrade; men vi hava dock sett nog för att erkänna Jesu makt och nåd i våra hjärtan, blott vi inrymme dem åt hans inneboende; och vi hava även sett nog för att i tro och ödmjukhet tillägna oss hans försonings förtjänst; och vem skulle vi väl hellre vilja giva vårt hjärta, än honom, den trogne Herden, den trognaste Själasörjaren?

Trogen är Herren, och i honom är intet ont. O, att vi blott menade troget även med honom, undveko det onda, alldeles överlämnade oss åt honom, och aldrig uraktläto vad han i Jer. 51:45 oss bjuder: Var och en undsätte sin själ för Herrens grymma vrede. Huru sker detta? Jo, när vi överlämna den i Guds hand, och give vårt hjärta åt honom, som så kärleksfullt givit oss sitt. Honom böra vi därför uppoffra hela vårt liv, och hans namn beständigt prisa och lovsjunga, vad än världen därom må tro och döma; ty den gudaktige lyssnar icke till världens omdöme, utan till Guds vilja och ära. Då få vi av Kristi mun höra de ljuva orden: "Jag känner de mina."

O, kära själ, du som hör denna röst, betänk då Syraks varning: "Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjäna icke Gud med ett falskt hjärta." (1:36). Ty den rättfärdige Guden utforskar och känner dig: han prövar hjärtan och rannsakar njurarna. Vi hycklar du, syndiga människa? Menar du, att du kan förblinda ögonen på den allseende Guden? Han känner de sina, och om du än tvådde dig med lut, och toge där mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger Herren. Ty min ögon se uppå alla deras vägar, att de icke skola kunna gömma sig för mig, och deras missgärning är för min ögon ofördold (Jer. 2:22; 16:17). Vad hjälper det dig väl, om du ställer dig än så rättfärdig och yttre tillpyntad inför världen, då den evige Guden, som känner ditt hjärta, vet att det är elakt och befläckat med synd? Ve eder, I skrymtare, som ären lika de gravar, som utantill äro vitmenade, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro de fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd (Matt. 23:27-28). I ären de, som gören eder själva rättfärdiga för människor, men Gud vet edra hjärtan; ty det som för människor högt är, det stygges Gud vid (Luk. 16:15).

Därför, väl den människa, som kan oförskräckt säga med Hiskia: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat haver uti sanningen med fullkomligt hjärta, och haver gjort vad dig täckt varit (Jes. 38:3). Väl den, som kan med Petrus tröstligen åberopa Kristi allvetenhet, och på hans fråga: älskar du mig? giva detta svar: Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig (Joh. 21:17). Därför, min kristen! Så ofta en ond tanke uppstår hos dig, så kom ihåg att Gud känner de sina och allt, även dina hemligaste tankar. Blygs att tänka inför Gud, vad du blyges över inför människor att uppriktigt tillstå. Gör och tala intet i hemlighet, som du icke vågar offentligen göra och tala inför alla människor; ty Gud ser in i det dolda och utforskar allting, så att ingen tanke uppstiger i din själ, intet ord svävar på din tunga, och ingen föresats tilldanas i hela din levnad, som ha icke vet och känner.

Men har du ett gott samvete, så gläd dig; ty Kristus, din trogne herde, känner dig, och den, som känner dig, älskar dig. Han känner de tankar, du hyser om honom, och ser dem från fjärran, innan de uppstodo i ditt hjärta. Han känner dina tårar, och ser dem långt ifrån, innan de ännu komma fram i dina ögon. Han känner din lycka och olycka, och ser båda från fjärran, innan någondera drabbade dig. Är du ett fattigt, förhungrat får, som världen icke vill vidkännas, o, trösta dig! Herren känner de sina. Är du så föraktad, att dina egna vänner, och de vilka du förut gjort gott, icke vilja känna dig - så trösta dig; Herren känner de sina. Vad bekymrar det oss, om tjänarna icke känna oss, om vi endast stå i gott förstånd med Gud? Det är oss en ringa ting att dömas av människorna och att av dem smädas och misshandlas. Här äro vi de förborgade, ty vårt liv är förborgat i Kristus med Gud, men när edert liv Kristus uppenbarad varder, då varder I ock uppenbarade med honom i herrligheten (Kol. 3:3). Här äro vi såsom främmande, och vad bekymrar det väl en främling, om man på hans färd känner honom, eller icke? I sitt fädernesland bliver han nog känd, om något gott är hos honom. Här äro vi i denna världen såsom främlingar: om få eller många där känna oss, gör oss lika mycket. Om vi där endast uppföra oss så, att vi däruppe, i vårt rätta fädernesland bliva väl emottagna, så kunna vi vara nöjda. Vad kan vara oss gladare, än Jesu ord: Fröjder eder, att edra namn äro skrivna i himmelen (Luk. 10:20)!

O, ve de getter, till vilka Herren Jesus måste säga: Jag känner eder icke! Väl åter de får, om vilka han säger: Jag känner de mina, ty deras namn äro skrivna i himmelen. Jakob kände de får för sina, som voro spräckliga och fläckiga (1 Mos. 30:32), och Kristus skulle icke känna sina, som han besprängt med sitt blod och med sitt korstecken betecknat! Känner han oss nu för de sina, så tron ej att han skulle låta oss något fattas. Var och en sörjer för sitt, och Kristus skulle icke göra det, utan förgäta de sina? Bort det! Så länge denne gode Herde, denne trogne Själasörjare vakar, vaktar, vårdar och leder oss, kunna vi trygga gå vår bana, trots ulvens list och djävulens snaror; ty hans stav skyddar och hans mäktiga arm försvarar den honom så dyrbara hjorden.

Värda åhörare. Vare det nu vårt ivrigaste bemödande, vår heligaste föresats att bereda oss värdiga till denna Jesu Kristi nåd och omsorg för oss arma syndare. Vandren alltid i den gode Herdens fotspår! Bedjen Gud om bistånd att undvika ulvens, det är djävulens, världens och köttets stämplingar emot vårt timliga och eviga väl, och att med en ostrafflig vandel och ädla handlingar alltid nalkas honom, den gode Herden och den trognaste Själasörjaren, i det fasta uppsåt att aldrig vika ur den väg, varpå han för och ledsagar de sina! Ja, måtte vi, älskade vänner, alltid med tillförsikt kunna säga var för sig:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter:
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från din kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Det Gud alla nådeligen förläne för den gode Herdens, den dyre Frälsarens Jesu Kristi skull! Amen.

Påskdagen - Förbundets ängel Jesus nedstigen till det bävande samvetet för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan: "Var icke förfärad, Jesus, din Broder lever!"

Lever han ännu, så är han min broder, var det milda och vänskapsfulla yttrande, varmed en konung i Israel förklarade sitt personliga sinnelag emot en förmäten, men numera slagen och övervunnen konung i Syrien.

En stolt och trotsande Ben-Hadad, syriernas regent, begynte tvenne särskilda gånger fältslag emot Israels konung, varuti han, förtröstande på sin krigsstyrka, trodde sig utan möda kunna underkuva Israel. Men Israel, försvarat av alla monarkers monark, försvarat av själve den store Guden i himmelen, som hade lovat dem segern, Israel vann och syrierna tappade. I synnerhet var nederlaget i Ben-Hadads krigshär förfärligt i det senare krigståget. Syrierna vågade då utgjuta smädeord, som skulle gälla det högsta väsendet. Nu var det alltså tid, att Gud skulle rädda sin ära emot en högmodig nation, som dristade sig bespotta Allmakten. Ben-Hadad och Ahab möta varandra, var med sina krigshärar. Striden begyntes; men Ben-Hadads förlust uppväckte rysning.

Han själv var nödsakad att gå in i staden och gömma sig i en liten kammare. Här föll hans stolta mod till den grad, att han biföll ett förödmjukande förslag, som gjordes honom av hans egna betjäning. Dessa föreslogo att de, klädda i en dräkt som den tiden utmärkte sorg och ödmjukhet, skulle gå till Israels konung och anhålla om livsförskoning för sin vemodige och nedslagne regent. De komma, de öppna sin anhållan med dessa ord: Ben-Hadad, din tjänare, låter dig säga: käre, låt min själ leva. Och vårt ingångsord är svaret; det är milt, det är rörande och försonligt: Lever han ännu, sade Ahab, så är han min broder. (1 Kon. 20:32).

Välsignade åhörare! Gladare dag än vår Påskdag har ett fallet människosläkte aldrig upplevat. På en bedrövlig Långfredag följde en behaglig Påskdag. I förrgår bragtes återlösningsverket av den store Frälsaren till slut; men i dag fick detta återlösningsverk likväl sin krona. I förrgår visste Gud att skulden var betald, då Löftesmannen Jesus dog; men i dag få även människor veta det, då Löftesmannen stiger ur sin grav. I förrgår var Guds Lamm på slaktbänken; på korset blev det slaktat för världens synder; men i dag bär detta Lammet sin segerfana; ty det har vunnit, det har, Gud ske lov, vunnit! I förrgår var hela Jesu lekamen blodig, sårad och förställd, så att Frälsaren svårligen av sina närmaste kunde igenkännas; men i dag är han levande utav graven gången med en förklarad lekamen. I förrgår var han klädd i en gammal purpurmantel, och vanhedrad av en törnekrona på huvudet, och ett rör i handen; men i dag är Jesus, den store hjälten, klädd i segerprakt; ty han har gjort ett stort nederlag på helvetets krafter.

Den andre Adam gick i förrgår till sömns i Josefs grav, och hans heliga brud togs liksom ur hans öppnade sida; men i dag har han vaknat, och den frälsta bruden står för hans ögon. Den andre Noak hotades i förrgår att bliva dränkt av de fallna människornas syndaflod; men i dag har han gått ur arken; han har stigit på land; och nu är det han, som skall trösta oss i vår vedermöda och arbete på jorden, den Herren förbannat haver (1 Mos. 5:29). Den andre Jonas, som låg sänkt i Guds förskräckliga vredes hav i förrgår, han vars heliga lekamen härbärgades inpå tredje dagen i en rådsherres släktgrav, han är i dag lyckligen tillbakakommen. Ehuru hårt vredeshavet svallade, så förmådde det dock icke sluka honom för evigheten. Betrakta graven. Jesus är uppstånden; han är icke där. Han dog i förrgår, men nu lever han.

Detta hörer den trogna själen, och hon bliver så hjärtans glad, så att hon gör mina ingångsord till sina: Lever Jesus, så är han min broder. O vad är det då icke för en stor, glad och välsignad högtid, som vi nu fira!

Men du arga, du blinda värld! Huru firar väl du din Påskhögtid? O ve dig, du Jesu förakterska! Du gör vår Påskdag till en syndens dag, du sänker dig allt längre och längre ned i syndens djupa dy, och föraktar det segrande Påska-Lammet, den uppståndne Frälsaren. Du hör att Jesus är uppstånden ur graven; och nu borde du uppstå av synden; men ack, du står icke upp, utan du ligger kvar i dina synder; ja, ofta ligger du kvar intill dödens stund. Du hör att Jesus lever: hela svepningen har han lämnat i graven. Han är icke död. Han lever. Och nu borde du icke en timme längre vilja leva i satans slaveri; utan för Jesu räkning borde du dö, och hela syndens fördömda dräkt och svepning borde du lägga ifrån dig genom en sann omvändelse.

Lever Jesus, så är han min broder! Olycklig du både i denna och i den tillkommande världen, om du fortfar att uppsåtligen förtörna denne din broder, och trampa hans blod och hans uppståndelse under dina fötter. Nej, är Jesus din broder, så skynda dig att förlika dig med honom, på det du må hava honom till vän, och icke till motståndare, när din Påskdag infaller vid den yttersta domen.

Uppståndne Herre Jesus!

Du lever, och du är vår broder!

Våra många säkra syndare kunna icke tacka dig, varken för din död eller för din uppståndelse. När de sjunga påskpsalmer, så är det ett obehagligt ljud i dina öron. Men av dina barns mun skall du hava det rätta lovet. Gud röre något hjärta till en sann bättring på denna Kristi uppståndelses dag, när vi nu mangrant uppstå, och besjunga Jesu, vår levande broders vunna seger i följande psalmverser (G:la psalmboken 163, v. 5-7): Här är det rätta Påskalamm o.s.v.

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

I Herrens namn föreställa vi nu

Förbundets ängel Jesus, nedstigen till det bävande samvetet, för att avvälta syndens börda och hålla denna glada påskpredikan: Var icke förfärad! Jesus, din Broder, lever.

Vi dela detta så, att vi beskåda

1) det bävande samvetet
2) den avvältade bördan och
3) den glada påskpredikan.

Då vi nu i Jesu namn på denna stunden skola taga vår anförda Predikobetraktelse under ett närmare skärskådande, så är det i betraktelsens

Första del

som vi skola beskåda det bävande samvetet, till vilket Förbundets Ängel nedstiger, för att avvälta syndens börda, och hålla sin glada Påskpredikan.

Matteus berättar, att en stor jordbävning skedde den morgonen, då Jesus var uppstånden ur sin grav. Evangelisterna säga ock både om kvinnorna och de 11 apostlarna, att de voro allesammans förfärade. Och ingen var så förfärad, som Petrus. Hans synd var alltid för honom, som David säger om sig (Psalt. 51:5). Hans djupa fall, hans många eder om Fredagsnatten stodo såsom tusen pilar i hans beklämda hjärta. Han spådde sig en osalig död och en faslig evighet för detta fallets skull. Han hade ej talat vid Frälsaren, alltsedan de skildes åt i örtagården, och således ej fått någon muntlig försäkran om sin synds förlåtelse. Allt vad som ännu höll modet uppe hos honom, det var det talande ögonkastet, som han fick i palatset, då Jesus vände sig om och såg på honom. I denna milda blicken läste väl Petrus, att fallet var honom förlåtet. Men det var honom icke nog, att tröstas av Jesu ögon; han ville även tröstas av Jesu mun; och intill dess var hans samvete bävande. Påskdagen dagades; och de bävande Jesu vänner bliva hugsvalade av budskapet om Jesu uppståndelse.

Och så är det ännu. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. För alla är han uppstånden. Men inbilla dig icke, o syndare, att alla få njuta den trösten, friden och glädjen, som ligger i hans liv och uppståndelse. Inbilla dig icke, att alla skola med glädje uppstå på domedag, för det Jesus stod upp till vår rättfärdighet på påskdagen. Nej, ack nej! På domedag skola många tusende ansikten likafullt blekna, många tusende hjärtan likafullt bäva, och många tusende själar uteslutas ifrån himmelen och mista saligheten likafullt, fast Jesus var deras Frälsare, och fast han uppstod till deras salighet i dag. Så länge ditt samvete sover i den farliga sömnen, som slutas i den eviga pinan, så framt du ärnar sova till din dödsdag, så länge må du icke vänta dig, att Förbundets Ängel, Jesus, stiger ned till dig, och håller någon ljuvlig påskdagspredikan i din själ. Nej; det är till det bävande samvetet, som Jesus nedstiger, och detta samvetet tröstar och hugsvalar han.

Men bävande samveten äro av tvenne slag. Bävande är understundom själva det sovande samvetet. Bävande är stundom den ogudaktige mitt i sin djupaste säkerhet. Bävande är den ångerfulle, när han står på omvändelsens väg.

Om den förra bävan säger Job: En ogudaktig bävar i alla sina livsdagar. Vad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så haver han dock den sorg, att han skall fördärvas (Job. 15:2, 21). Om den senare säger David under sin bättringsångest: Mitt hjärta bävar; min kraft haver mig förlåtit; och mina ögons ljus är icke när mig (Psalt. 38:11). På det förra sättet bävade Belsassar, när han såg handen skriva på väggen (Dan. 5:5-6). På det senare sättet bävade Manasse i sina kedjor (s Krön. 33:11-12); Hiskia i dödsångesten (Jes. 32), den borttagne mannen på sin säng (Matt. 9:2), publikanen i templet (Luk. 18:13) och Paulus på landsvägen (Apg. 9:6).

Den ogudaktige ställer sig glad och munter, som hade han ingenting att frukta i livet, och ingenting att rädas efter döden. Men ehuru glad han gör sig, så komma likväl många bittra och svåra stunder, då hans samvete bävar och hela hans själ förskräckes.

Ack, du säkre syndare! Du är glad i dina synder, i dina syndiga nöjen, i dina sällskaper. Råkar man dig där, så kunde man snart inbilla sig, att ingen bävan finnes i ditt samvete. Men ack, du bävar dock mången gång, då ingen vet därom, mer än Gud och du! Nöjen och sällskaper räcka icke alltid till. Du är en och annan gång i enslighet. Du är på din kammare. Du ligger mitt i tysta natten på din säng. Du sjuknar oförmodligt in. Du får höra att en din kamrat i synden stupar hastigt och dör.

Nu, nu är sällskapsdåren icke så lustig. Nu gnager masken. Nu bävar samvetet. Nu uppläses dödens dom i ditt bröst. Och har någon orsak till att bäva, så har visserligen du. Bäva, du ogudaktige syndare; ty du har en vred Gud i himmelen och ett orent samvete på jorden. Bäva, du ogudaktige syndare; ty ditt namn är icke skrivet i livets bok, och din själ blev icke förd av änglarna till Abrahams sköte, om hon skulle gå ur kroppen i dag. Bäva för lagen; ty den förbannar dig, så länge du icke har tron på Jesus. Bäva för Guds vrede, ty den förtär dig, om du icke kommer i förening med Guds Son! Bäva för djävulen; ty han anammar dig i din sista stund, så framt du icke snart omvänder dig från satans makt till Gud. Bäva för döden, ty det är fasligt att dö, när man icke har sina saker med Gud på goda fötter. Bäva för domen; ty vid Jesu domstol är den olycklig, som icke har förlikt sig med Domaren, innan han träder för rätta. Bäva för helvetet; ty där är ditt härbärge efter döden, så framt du icke bättrar dig, medan du ännu lever.

Men det är icke till dig, du bävande, ogudaktige syndare, som Förbundets ängel, Jesus, nedstiger, för att avvälta din syndabörda. Nej, din bävan skall vara av det sista slaget jag nämnde, om Jesu uppståndelse skall glädja din själ. Ack, när Gud får väcka ditt samvete; när nåden får krossa ditt hjärta; när dina ögon öppnas av den helige Ande, så att du får se, huru långt du är ifrån himmelen, huru nära du är intill helvetet, huru skild du är från Gud, i vad stor fara din själ svävar och med vad fasliga synder ditt samvete är besmittat; ack, då, då begynner du känna den hälsosamma bävan, om vilken Paulus säger: "Skaffer med fruktan och bävan, att I saliga varden." (Fil. 2:12).

Det var jordbävning vid Jesu grav. Jorden bävade, när hon skulle lämna ifrån sig jordens Herre. Jorden är annars fast och orörlig; men nu skakades hon; nu bävade hon. Men var där bävning i jorden på Kristi uppståndelses morgon, så bliver det ock bävning i själen, innan själen får känna Kristi uppståndelses kraft. I säkerheten är du orörlig, du hårde syndare, vissa stunder undantagna, då ditt anklagande samvete försätter dig i någon skrämsel. Men när samvetet är vaket, då bävar det. Då påkommer dig en sådan häpenhet, så att du ofta icke törs säga något för några; ty du rädes, som det heter om kvinnorna. Då är du mycket rädd för att du icke bliver salig; ty du ser att du har förtörnat den Guden, som har himmelen och saligheten i sina händer. Då fruktar du mycket för den timliga döden; du beder så hjärtligen till din Gud, att han ville förlänga dina dagar, tills du bliver ett omvänt Guds barn; ty du vet att den, som dör utan omvändelse, han dör också utan salighet. Då rädes du mycket den tillkomande domen; ty du vet att du med dina synder har retat det saktmodiga Lammet, så att du har stor orsak till att frukta för Lammets vrede på domens dag. Då förskräckes du vid var bönesuck, som du uppsänder till Gud, ty du undrar om Gud kan bönhöra en så vederstygglig syndare, som du är. Då väntar du var dag på utslag ifrån himmelen, och du rädes, att när det faller dom i saken, detta skall bliva utslagets innehåll: Din missgärning är större, än att hon må dig förlåten varda. (1 Mos. 4:13). Sådant är det bävande samvetet, som Förbundets Ängel, Jesus, tröstar med en glad Påskpredikan. Huru många sådana samveten äro här bland alla dessa samveten hos alla dessa människor! Ack, Gud hjälpe oss! De äro icke många. Och således äro de icke heller många, som få smaka den fröjden, om vilken vi sjunga i dag: Nu kommen är vår påskafröjd.

Men, jämte det jag föreställer det bävande samvetet, har jag även lovat skildra den avvältade syndens börda.

Av predikan är detta den

Andra delen.

Bördor äro mer eller mindre tunga; men aldrig var någon börda så tung, som syndens börda är. För konung Davids samvete var denna bördan så tung, att han klagar under sin svåra bättringskamp: Mina synder gå över mitt huvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna (Psalt. 38:5) Stor var den stenen, som var infogad i dörren till Jesu grav. För de svaga kvinnorna hade det varit alldeles omöjligt att avvälta honom. Stenen, den ganska stor var, står här i texten. Men ehuru tung han var, så är dock synden många tusende resor tyngre. Det står icke i människomakt att välta sydnens börda ifrån ett betungat samvete. Stenen betäckte ingången till Frälsarens grav, så att ingen kunde komma in. Synden, den tunga, förbannade synden, hon ligger vid syndarens hjärtas dörr och hon betäcker ingången till hans hjärta, så att Jesus kan ofta icke komma därin; nej, stundom icke i hela syndarens livstid.

Synden är väl icke tung för dig, du, som är syndens slav, syndens tjänare. För dig är hon icke tung, som en sten; utan lätt, som en fjäder. Du har aldrig roligare, än när du får synda. Det, som den botfärdige syndaren gråter över, det ler du åt. Det, som plågar honom, det förnöjer dig. Det, som är hans sorg, det är din glädje. Du svärjer, du ljuger, du förtalar, du skinnar, du plågar människor, du förtörnar Gud; du är högmodig, du bedriver otukt, du syndar, och retar himmelen år ut och år in. Och allt detta är inte tungt för dig. Nej, det går lätt och lustigt, alldeles som det vore nöjsamt till att tjäna djävulen, och roligt att komma till helvetets pina. Men ack, du blinda själ! synden är likväl en börda, fastän hon icke är en börda för dig. Hon är en börda; och den bördan är så tung, att den starke Guds Son dignade till jorden, och låg på ansiktet under denna bördan Långfredagsnatt; så tung, att Jesus förmådde intet tala, utan hängde helt tyst i tre timmars tid på korset, så klämde honom denna bördan; så tung, att synden hon nedstoppar dig icke allenast i graven med din kropp, utan hon trycker dig även ned i helvetet med din själ, om du icke i nådens tid bliver lossad ifrån denna bördan; så tung, att när ditt samvete rätt vaknar, och du får känna syndabördans tyngd, så vet du icke var du skall göra av dig på jorden. Alla Guds hotelser förbanna dig, och alla Guds löften kunna då ofta icke trösta dig. Ack, syndare, har du någonsin varit i detta tillståndet, så vet du att det icke är så lätt till att vinna Guds nåd, som den blinda människan föreställer sig. Ack, syndens börda kan snart bliva kastad på en syndares hjärta; men denna stenen är icke så snart vältad därifrån. Det går fort att synda; men det går icke så hastigt till att göra bättring. Det går fort att komma in på den breda vägen; men det går icke så fort att komma väl tillbaka igen. O syndare, vill du att syndens börda skall bliva vältad ifrån ditt hjärtas dörr, så hör huru det skall gå till.

Kvinnorna kommo till graven ganska bittida om Påskdags-morgonen, då solen uppgick. Ack, I unga själar! Nu är edert liv i sin glada morgon. Eder levnads sol har nyss stigit upp på livets himmel. Edra muntra kroppskrafter, edra eldiga själsförmögenheter likna den uppgående solen i sin glans. Ack, vad kloka och förståndiga I voren, om I sökte Jesus, eder uppståndne Frälsare, i själva morgonen av edra dagar! Bliven I gamla, så bliver detta mycket svårare på edra gamla dagar. O, där sitter mången gammal man, och förbannar sig själv för det han dröjt med sin bättring ända till solens nedergång, ända till sin skröpliga ålderdom.

Men, du vare gammal eller ung, skall du söka Jesus, för att få din syndabörda avvältad, så måste du icke låta avskräcka dig av de många hinder, som ligga dig i vägen, då du skall tränga dig fram till din Frälsare. Så länge du går på förtappelsens vägar, så hindrar dig ingenting. Då är satan, världen och köttet på din sida. Satan vill att du skall gå dessa vägarna. Världen gör dig sällskap, och köttet har ingenting att säga däremot. Men så snart du begynner falla på bättringstankar, strax komma hinder från tusende kanter. Ack, beslutar du att leta upp din uppståndne Frälsare, så må du bereda dig på att bryta dig igenom med ivriga böner; ty hindren bliva många! Jesu grav var kringsatt med vakthavande soldater, som skulle hindra att inga måtte komma in i graven, och smyga Frälsaren därutur. O själ, jag säger: vill du göra bättring, vill du söka Jesus i ångern och finna honom i tron, så ligger här vakt till tusendetals, vakt, som vill stänga dig ifrån din Förlossare, om det är möjligt. Här göra de orena andarna vakt: de tåla icke att du skall tro och bliva frälsad (Luk. 8:12). De bliva aldrig saliga själva, därför kunna de icke fördraga att du skall bliva salig. Här går världen vakt: onda och ogudaktiga människor bjuda till på allt sätt att hindra dig ifrån omvändelsen. Här håller det fördärvade köttet vakt: de syndiga lustarna, de resa sig, och anfalla dig med all makt, så att du skall bedja med mycken iver, om du skall komma igenom. O, det är icke underligt, att en botfärdig syndare, som står på omvändelsens väg, bliver mycket bekymrad.

Kvinnorna gingo helt bekymmersfulla, under vägen emellan staden och Jesu grav. Då först kommo de ihåg att en stor sten låg i gravens mynning. De påminte sig att flera karlars styrka behövdes om fredagen till att sätta in denna. Ack, tänkte de: mu komma vi ändock icke in till vår älskade Jesus. Stenen stänger oss ute. Och den är ganska stor. Det sågo vi i fredags. Huru vilja vi, svaga kvinnor, välta bort den? Ho skall välta oss stenen ifrån gravens dörr? Och så, så bekymrad bliver du, om du med hjärtans allvar vill bryta dig igenom alla hinder, och tränga dig fram till Gud. Då ligger den stora syndastenen, den tunga syndabördan dig ganska mycket i vägen. Då går du ofta hjärtligen ängslig för dig själv, och frågar: ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr? Här ligger den fördömda synden, liksom en tung sten vore vältad på mitt samvete. Ho skall välta bort den? Här går jag varenda dag, och pressas av den tyngsta börda i världen, av syndens börda. Ho skall välta bort den? Mina krafter räcka icke till att välta undan denna stenen. Och ingen annan människa är i stånd till att lätta mig ifrån denna bördan. Ack, ho skall då göra det? O, du mitt arma samvete, som är så betungat av syndens stora sten, vem skall tillfredsställa dig? Och vem skall hjälpa mig väl igenom denna vakten, som vill stänga mig ifrån min Jesus? Ack, synd, du är söt, lätt och behaglig i början; men du bliver så bitter, faslig och förskräcklig till slutet. Ho skall välta mig stenen ifrån mitt hjärtas dörr?

Jo, kära själ! om det är ditt allvar att med detta bekymmer söka lättning ifrån din syndabörda, så försäkrar jag dig, att syndens tunga sten skall bliva avvältad. Liksom en skapad ängel kom ned ifrån himmelen Påskdags-morgonen, och vältade den stora stenen från Kristi grav, samt höll sedan i graven en ljuvlig Påskdags-predikan för de förfärade kvinnorna; så skall ock den oskapade ängeln, Jesus, nedstiga till ditt bävande samvete, välta syndabördan ifrån ditt betungade hjärta, och hålla denna glada Påskpredikan i din själ: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever!

Nu något härom i vår betraktelses

Tredje eller sista del.

O, en glad, ack, en över all beskrivning ljuvlig predikan! Ve den själen, som icke haver en enskild del i denna predikans innehåll! Han kan ingen ro hava på jorden, och ingen glädje vänta sig i himmelen. Men väl den själen, som är så lycklig, att Jesus nedstiger till henne och håller i det förskräckta samvetet denna predikan: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Till en så lycklig själ må jag väl ropa utur Psalmen: Väl dig i evighet! Men en predikan av så glad natur måste hållas med mycken försiktighet. Det är sant: Jesus är för alla uppstånden. Jesus, vår broder, lever för alla syndares räkning. I detta hänseende angår vår glada Påskpredikan alla möjliga människor på jorden. Men det är ock sant, ja, det är en sanning, som jag önskade mig nåd av Gud att kunna djupt inskärpa i dessa åhörares hjärtan, att icke alla människor hava privat eller enskild del i den heliga fröjden, som vår nyssnämnda fröjdefulla Påskpredikan innefattar. Nej, här ropar jag å Herrens vägnar: Viker härifrån, I uppenbara syndare, som leven i mörksens och köttsens gärningar! Viken härifrån, I jordiskt sinnade själar, som sätten mera värde på jord och stoft än på himmel och salighet! Viken härifrån, I munkristna! I skrymtare, som hava endast ett sken till gudaktigheten, men försaken dess rätta kraft! Viken härifrån, I guds lags, Guds dags, Guds Lamms, Guds ords föraktare! Viken härifrån, I religionens förnekare, I den heliga Skrifts bespottare! I döpelseförbundets brytare! I ovärdiga gäster vid Herrens bord, ja, I samtliga sovande syndare, så många I ären, viken härifrån! I haven varken lott eller del i denna glada predikan, ty edra hjärtan äro icke rätta för Gud! (Apg. 8:21). Påskdagsglädjen är icke för eder. Ack, rysen I icke, när I hören att man är nödsakad att ropa till eder: Viken härifrån!

Men kom, du ängsliga själ, kom du bävande samvete, som jag redan i dag har beskrivit. Denna dagen är just en dag för dig. Denna är den dagen, som Herren gör! I bävande samveten! Låtom oss på honom fröjdas och glädjas! (Psalt. 118:24). Till dig, du vemodiga och förskräckta själ, som har fullt allvar med din bättring, men rädes likväl för Guds doms stränghet, till dig är det som Förbundets Ängel, Jesus, nedstiger, och ditt förskräckta hjärta är det, som han tröstar med en Påskpredikan av detta innehåll: Var icke förfärad! Jesus, din broder lever! Var icke förfärad. Du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var.

1) Förbundets Ängel, Jesus, säger: Var icke förfärad! Jesus, din broder, lever! Bävande samvete, du är så rädd för synden, du är så rädd att synden, den fördömda synden, skall dock till slutet taga himlen ifrån dig. Du har, kanhända, under din syndasäkerhets tid invevat dig djupt i syndens snaror. Du har måhända, i dina forna dagar, kommit in i en förskräcklig vana vid en eller annan synd. Nu fruktar du att dessa bojorna kunna aldrig krossas. Nu rädes du att du aldrig kan komma loss ur detta hiskliga slaveri. Nu undrar du, bestört undrar du, om du någonsin kan bliva synden kvitt, och varda ett frigjort Guds barn. "Men var icke förfärad", säger Förbundets Ängel, Jesus. "Jag, Jesus, din broder, lever. Jag tog i dag mitt liv tillbaka igen. Jag vann i dag en stor seger över synden. Jag slet dess band. Jag sönderkrossade dess fjättrar. Aldrig skall synden fängsla den själ, som ärligt och uppriktigt vill bliva lossad ur detta fängelse. Aldrig skall den bliva den människan övermäktig, som suckar över dess tyngd, och åstundar den gärna kvitt varda. Bävande samvete, var icke förfärad. Om ock syndens makt och herravälde hade slagit än så djupa rötter i din själ, så skall jag dock, din levande Jesus, giva dig kraft till att övervinna detta välde. Synd och satan måste vika, / fasten de så fika."

2) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens skuld. Du vet att du har satt dig i skuld hos Gud, och att summan är stor; hon är hela tio tusen pund. Nu är du rädd för, att denna stora, denna allt upp till himmelen vuxna syndaskulden, skall beröva dig den eviga saligheten, och tillstänga för dig himmelens dörr. Och vad säger nu Förbundets Ängel, Jesus? "Var icke förfärad", säger han. "Jag, Jesus, lever, och lever jag, så är jag din broder. Visserligen är din syndaskuld stor; men i förrgår betalade jag, Jesus, hela denna skulden, och till bevis därpå att skulden var betald, så kunde graven icke behålla mig; utan Gud släppte i dag syndares Kautionist utur gravens fängelse. Nu vet Gud, nu vet hela världen, att skulden är betald. Och då din själ ryser för denna skuld, och icke uppsåtligen vill sätta ny skuld, så är det gamla dig förlåtet, som det aldrig vore skett."

3) Bävande samvete: Du är så rädd för syndens straff! I din ångest fruktar du att du skall likväl i evigheten avstraffas för dina synder. Du fruktar att det eviga straffet skall drabba dig, när du är gången ut ur denna världen. Du fruktar att du aldrig kan undgå helvetets pina; utan att denna pinan efter döden skall bliva din lott. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Ack, han säger: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Skulle jag handla efter rätten, så vore du visst värd till att lida det straffet i den långa evigheten, som börjas, men aldrig slutas. Men jag, Jesus, utstod straffet i ditt ställe i förrgår, och i dag är jag åter levande vorden. Du skall icke bliva straffad i evigheten, då det är din uppriktiga mening att göra bättring. Din själ skall icke bliva förlorad. Din kropp skall icke bliva en styggelse för allt kött. Skall du undergå något straff, så skall jag endast straffa dig i tiden, men evighetsstraffet skall du slippa. Jag skall risa dig här, och lisa dig här, och dig till bättring kalla."

4) Bävande samvete: Du är så rädd för döden! Du tror att du toge en ände med förskräckelse, om du doge i detta tillståndet. Du fruktar att din dödsdag skulle bliva dig en faslig dag. När du tänker på döden, så skälver ditt kött, och hela din själ förskräckes. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: På denna fröjde-, denna segerdagen tröstar han din själ med denna Påskpredikan: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, är i dag levande vorden, och lever jag, så är jag din broder. Döden slök mig i förrgår, och han tänkte att han skulle behålla mig, men i dag var han nödsakad att lämna mig tillbaka. Döden stack mig i förrgår med sin vassa udd, men denna udden förslöades då han råkade min person, ty i mig hade han sin överman. I dag vann jag seger över döden. I dag förde fridens Gud mig, den store Fåraherden, tillbaka ifrån de döda (Hebr. 13:20). Och när du nu genom tron håller dig till mig, så skall den timliga döden alldeles icke skada dig. Du skall väl smaka döden; men dödens bitterhet skall du icke smaka." Döden behöver icke göra dig häpen, / ändock han är faselig, / ty den är av Kristus dräpen, och kan inte skada dig.

5) Bävande samvete: Du är så rädd för domen! "Människorna är förelagt en gång dö, och sedan domen." Men just denna domen, som följer på döden, just den är det du fruktar för. Du rädes att domaren Jesus skall giva dig en fördömelses-, en förkastelsesdom. Du rädes att han skall visa dig i alla evigheter ifrån sitt ansikte, när han kommer till doms på sin domedag. Du rädes att han skall säga dig: Gack bort ifrån mig, du förbannade. Vik ifrån mig, du ogärningsman! Jag känner dig aldrig. Men vad säger Förbundets Ängel, Jesus? Jo, han säger: "Du förskräckta själ, var icke förfärad! var icke rädd för domen. Det är ingen blott människa, som skall döma dig på den yttersta dagen; utan det är jag, din levande Jesus. Och jag är din domare; men jag är tillika din vän, din försvarare, din broder." O, så var då vid ett gott mod, när du hörer denna ljuvliga Påskpredikan. Den, som dör i sina synder, och ingen bättring har gjort före sin dödstimma, den må vara rädd för domen. Om han bävar för Guds dom, så är det icke underligt. Men den botfärdige syndaren kan fritt utbrista i dessa orden: Lever Jesus, så är han min broder! Den trösten jag ej glömmer / att min broder Jesus dömer.

6) Bävande samvete: Du är så rädd för djävulen! Du förskräckes för satans makt. Du rädes hans rysvärda tyranni. Du fruktar att du icke skall kunna komma lös ur hans snaror. Du fruktar att du aldrig skall kunna övervinna denne mäktige, denne starke beväpnade fienden; du rädes att du skall bliva hans livegen både i denna, och i den tillkommande världen. Men vad gör Förbundets Ängel, Jesus? Ack jo, han stiger ned till ditt bävande samvete, och där förkunnar han dessa gudomliga trösteorden: "Var icke förfärad. Jag, Jesus, din broder, lever. Du behöver ej frukta att satan skall övervinna dig! Jag har i dessa dagar nederfarit till helvetet. Där var jag emellan min död och min uppståndelse. Där band jag djävulen. Där försvagade jag hans välde. Nu skall han aldrig vinna seger över den själ, som med en ivrig bön strider emot honom." Satan, var är nu ditt välde? / Jesus Kristus det nedfällde. "Bävande samvete", säger Jesus, "den seger som jag på Påskdagen vann över djävulen, den segern skall komma dig till godo."

Men jag nämnde ock detta såsom det andra stycket av Förbundets Ängels, Jesu, glada Påskpredikan: Var icke förfärad, säger han, du söker Jesus av Nasaret, som korsfäst var. En skapad ängel sade detta till de förfärade kvinnorna vid Kristi grav, och den oskapade ängeln Jesus håller samma predikan i ett bävande samvete. "Var icke förskräckt", säger han. "Du söker ju ingenting i denna usla världen. Du söker ju icke den jordiska äran. Du säker ju icke jordens förgängliga skatter. Du söker ju ingenting av alla de nöjen, som glädja och fägna de förblindade världens barn. Du frågar icke "efter guld, / efter höghet och stor ära"; ty du besinnar, att "guld ej annat är än mull" och att "få sin höghet rättslig bära", som vi sjunga i psalmen. Allt sådant söker du icke. Du låter världens trälar hava denna magra förnöjelsen för sig själva. Du missunnar dem det icke; du snarare beklagar dem. För din del är det något annat, som du söker efter. Du söker Jesum av Nasaret, som korsfäst var. Du söker icke de jordiska skatter; nej, du söker den skatten, som i frörgår hängde på ett kors, lades i en grav, och som i dag stod upp av graven. Honom och ingen annan söker du. Och efter du icke söker något annat här på jorden, så skall du också finna vad du söker", säger Jesus. Ty om I mig av allt hjärta söken, så skall jag låta mig finna av eder, säger Herren.

Avslutning.

Slutligen vände sig alla Guds barn med en hjärtlig bön, och en brinnande tacksägelse till sin i dag uppståndne Frälsare:

Herre Jesu, du lever och du är vår broder! Vi anropa, vi åkalla och tillbedja dig:

Levande Jesu! eftersom du lever, så låt det synas på denna Påskdagen, att vi hava en Jesus, som är i levande livet! Levande Jesu! eftersom du lever, så giv de hårda syndares hjärtan sådana kraftiga slag, att de måtte kunna förnimma, att du, o Jesu, är på denna dagen levande bliven! Levande Jesu! eftersom du lever, så väck alla uppenbara syndare och nådens föraktare, väck dem så kraftigt, att de i sina samveten måtte få känna att den Förlossaren, som i dag vaknade i graven, han har väckt dem ur synden! Levande Jesus! eftersom du lever, så sönderriv skrymtarens mask, varmed han vill dölja sin skalkhet för dina allseende ögon! blotta honom idag, och åt honom få en sådan rörelse av din Ande, att han efter denna dagen besinnar sig ifrån sitt fördömda hyckleri! Levande Jesu! eftersom du lever, så krossa stenhjärtat hos våra många obotfärdiga syndare, lättsinniga Guds föraktare, försumliga bedjare och ovärdiga nattvardsgäster! Sätt dem i ett sådant bekymmer om sina fattiga själar, att de aldrig hava känt ett sådant bekymmer förr; så veta de, Herre Jesu, att du lever. Levande Jesu! eftersom du lever, så trösta alla ängsliga, blödiga och förskräckta samveten; stig ned till dem och håll i dessa samveten din ljuvliga Påskdags-predikan! Levande Jesu! eftersom du lever, så hjälp dina så fattiga barn i dessa sista bedrövliga, och till världens ände lutande tider, att intet, intet måtte få rycka dem ur dina händer! Levande Jesu! eftersom du lever, så varkunna dig över de fattiga, och låt dem icke alldeles förgås i denna hårda, dyra och tryckande tiden! Levande Jesu! eftersom du lever, så låt ingen enda själ slippa ur kyrkan idag, med mindre hon får känna en kraftig rörelse invärtes, som övertygar henne därom, att du lever! Jesu! du lever! och lever du, så är du vår broder! Du lever! Det skall trösta mig i all min bedrövelse i denna usla världen. Du lever! Det skall hålla mitt mod uppe i alla motgångar, i sjukdomar, i alla svårigheter. Aldrig, aldrig skall jag glömma, att du lever! Du lever! Det skall styrka mig i den sista, svåra dödskampen, och det skall hjälpa mig väl och lyckligt igenom dödens mörka dal. Du lever! Alltså skall jag en gång komma utur detta eländiga livet in i det eviga saliga livet. Du lever! Alltså skall icke graven behålla mig till evig tid. Nej: han skall icke mer behålla mig, än han behöll dig, Herre Jesu! Utan jag väntar också min Påskdag, min uppståndelsedag, då jag skall resa mig ur mullen, och möta dig vid din domstol. Ja, Herre Jesu, du var i förrgår död, och se, du är i dag levande vorden, och du lever ifrån evighet till evighet; Amen; och haver nycklarna till helvetet och döden (Upp. 1:18). 

Dess vare dig pris, du levande Jesus, av alla dödliga, av syndare! Amen.