Fastlagssöndagen - Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel

Detta är en sed i Israel. Så lyder konung Davids anmärkning om den israelitiska sedvanan att med bruket av varjehanda musikaliska instrumenter förhöja högtidligheten av judarnas nymånad och lövhyddohelg. Han säger i de föregående orden, att man vid dessa högtider brukade trummor, harpor och basuner. Ty, säger han, detta är en sed i Israel. (Ps. 81:5)

Välsignade åhörare! Var det i forna dagar en sed i Israel att i nymånaden och lövhyddohögtiden förkunna Guds lov med uppstämmandet av majestätisk musik, så hava ock vi en rörande sed i vårt kristna Israel, den seden nämligen, att årligen i flera veckors tid fira åminnelsen av Jesu Kristi, vår Frälsares, bittra och blodiga lidande. Det är i och med denna söndagen, som denna seden i kristenheten varje år tager sin början.

Seden är gammal. Under själva påvedömets mörker firade man Fastlagen; och som det är ganska tillbörligt att en så stor del av vår återlösning, som Jesu lidande är, bliver flitigt förkunnad och beprisad, alltså hava vi bibehållit denna kristliga sedvanan ända sedan kristendomen infördes i vårt fädernesland.

I denna högmässopredikan göra predikanterna början med Jesu lidandes offentliga föreställande. Hädanefter skola i alla passionspredikningar dess rösterna ljuda i våra tempel: Syndare! Jesus har utstått en svår pina för dig. Hädanefter skola lärarna bjuda till att djupt inprägla Jesu bild i syndares hjärtan, den bilden, uti vilken Frälsaren hängde blodig på korset. Hädanefter skola vi betrakta Jesus än i örtagården, stadd i en ganska underlig kamp, då döden och livet stridde; än vid den andliga domstolen, där de andliga voro icke andligare, än att de gjorde honom mycket kval; än vid den världsliga domstolen, där hela den civila staten fördömde Jesus.

Vi skola betrakta Jesus, stående nu på judarnas konsistorium och nu på rådhuset. Jesus skall nu föreställas än liggande i Getsemane i ett helvetes kval; än stående vid en påle, och obarmhärtigt av syndare medfaren; än hängande på ett kors utan all tröst på jorden, och utan all glädje från himmelen. Än skola vi liksom stiga ned i pinorummet, och se huru röken av de eviga lågorna slår sig omkring Frälsarens själ, då syndarens fattiga själ skall återlösas; än åter företaga vi oss betraktandet av Jesu myckna lidande till sin heliga kropp.

Vi äro ej nöjda därmed, att denna betraktelse utpressar några tårar och väcker någon blödighet i våra åhörares utvärtes sinnen. Nej; vi önskade att det skulle gå djupare. Vi önskade att vi kunde träffa åhörarnas hjärtan, och slå deras samveten. Vi ville att vart jämmerrop, som vår älsklige Jesus upphävde i örtagården, skulle som ett åskslag så länge dåna i den säkre syndarens hjärta, tills han besinnade sig, och vände om från den breda vägen. Vi ville att Jesu pina skulle så kraftigt röra honom till bättring, att han icke kunde tjäna djävulen en enda Fastlag mer. Vi ville att Jesu blod skulle mjuka upp hans hjärta, om det ock vore hårt som själva hälleberget. Vi ville att en förkrossande stråle från Jesu blodiga ansikte och sönderstungna huvud skulle som en pil genomtränga den själen, som icke vill betänka sitt eviga bästa.

O du Fastlags-söndag! Du hade dagats i en välsignad stund, om detta kunde hända med flera själar innan vi hinna se din afton. Och du första Fastlagstid i århundradet! Gud låte dig icke alldeles fruktlöst avlöpa! Gud låte Kristi pinas historia bliva en väckande, en varnande, en förödmjukande historia för många stolta och hårda själar i denna staden.

Ja, du allramildaste Herre Jesus! Det är en sed i vårt kristna Israel att synnerligen predika om ditt lidande vid denna tiden. O, att aldrig denna seden måtte läggas bort i vår fosterbygd intill dagarnas ända, och så länge Sverige är till! Vi bo i det kalla norden. Gud låte inte våra hjärtan vara så kalla, som klimatet är hårt! O du korsfäste Herre Jesus! Du kunde väcka upp tretusen sovande samveten, uti tretusen sovande syndare, genom en enda passionspredikan, som Petrus höll på en pingstdag. Ännu är ditt ord lika kraftigt. Ack, att några sövda syndare kunde vakna i dag genom den första Fastlagspredikan på vår Fastlags-Söndag! O Jesus, jag beder dig: lägg de orden om ditt lidande först i mitt hjärta, som du vill jag i dag skall förkunna med min mun! De flesta, som äro i detta templet i dag, äro dina fiender, Herre Jesus, fiender av ditt kors, av ditt lidande. Somliga äro det hemligt, och somliga uppenbart. Men huru mycket de än hata dig, så har du ändå lidit för dem! Ack! detta lidandet, detta lidandet träffe dem, som en blixt från himmelen, och drage dem tillbaka från de branter, där den eviga fördömelsen möter dem! Amen. Fader vår...

Evangelium, Luk. 18:31 och följande.

I Herrens namn föreställa vi nu:

Den heliga seden i vårt kristna Israel att predika om Jesu lidande; eller vi vilja betrakta Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel, och en dygdespegel.

1) Såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

2) Såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat, och sist

3) Såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har sig förhållit.

Votum.
O milde Jesus, vad har Du förbrutit,
att man en blodsdom över Dig beslutit?
Vad är ditt brott? Vad läsas väl för brister
på Ditt register?

Vad är väl orsak till Din stora smärta?
Jo, synden min; min synd, mitt hårda hjärta!
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,
som Du uppburit.

O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus, låt allt väl gå på denna stunden, till din ära, samt vår undervisning och salighet! Amen.

Avhandling.

Om ej syndarens hjärta har blivit hårdare än det hårdaste hälleberg; om han ej har blivit så alldeles förstockad, att han med seende ögon icke ser, och med hörande öron icke hör (Mark. 4:12); om där är någon förhoppning att han skall vårda sig om sin arma själ, innan hon är gången utur hans syndiga kropp: så tycker jag att en predikan om Jesu, vår Frälsares, lidande bör försätta den bekymmerslösaste själ i stor eftertanke. Jag föreställer nu detta lidandet efter löfte, i vår betraktelses

Första del:
såsom en syndaspegel, i vlken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

Aposteln Jakob säger uti sin epistels första kapitel: Där någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansikte skådar uti en spegel; ty då han sig beskådat haver, går han därifrån,  och förgäter strax hurudan han var (Jak. 1:23-24).

O syndare! o synderska! Här är Fastlags-söndag i dag. I dag skall jag sätta fram en spegel, uti vilken du skall få se hurudan du är. I dag hava lärarna tillfälle att visa dig i dina rätta kläder. Vill du se vad för ett förbannat och vederstyggligt ting som synden är, vill du se huru misshaglig synden är i den helige Gudens ögon, vill du se huru fasligen synden har hanterat dig till kropp och själ, invärtes och utvärtes, vill du bliva människokännare, som det pratas så mycket om i våra tider, så kom och betrakta det blodiga spektakel, som drevs med Guds enfödde Son, din Frälsare, på det svåra Långfredagsdygnet.

Hör, vad den store passionspredikanten Jesus om sitt eget lidande säger i vår högmässotext: Se, vi gåm till Jerusalem, säger han. Där har han redan själv varit, och genomgått sitt bittra lidande; men du skall ännu gå dit under en hjärtlig syndaånger, och betrakta den syndaspegeln, som restes där, när Jesus i fordna dagar led sin svåra pina. Där, där i Jerusalem, där blev Guds Son förskräckligt hanterad. Där blev han överantvardad hedningomen, och begabbad och försmädad och bespottad, och sedan de hade hudflängt honom, dödade de honom, säger texten.

Ack, betrakta detta lidande noga, så får du i denna spegeln se hurudan du är. Välv icke all skulden ifrån dig och på Judas, på de romerska soldaterna, på judarnas betjänter, på Golgatas bödlar. Nej, alla dessa, de äro att anse som dina synders tjänstehjon, och dina synder, de voro de husbönder, som befallde dem att behandla Jesus så illa.

När du därför läser denna söndags evangelium, så läs så: All ting äro fullbordade, som skrivna äro av profeterna om Människones Son, ty han blev överantvardad åt mig, i mina händer. Jag är hedning god nog. Han är begabbad, försmädad och bespottad för mig, och mina synder; och sedan jag med mina synder hade hudflängt honom, så var det jag som dödade honom.

Ack, syndare, kom och gack upp till Jerusalem! Låt den helige Ande smörja dina ögon med den himmelska ögonsalvan, så skall du få se en syn, som skall försätta dig i den största bestörtning. Du ser i en spegel, för att kunna upptäcka fläckarna i ditt ansikte. Ack, kom och se på den lidande Frälsarens gestalt! I denna spegeln skall du få se synderna i din själ.

Anställ ett samtal med den korsfäste Jesus. När du läser Akterna, så håll mångfaldiga gånger i var Akt. Understundom får du hålla vid var rad, och fråga: Herre Jesus! varför lider du detta? Och han svarar i Bibeln: Jag lider det för dig. Mig haver du arbete gjort uti dina syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgärningom (Jes. 43:24).

Fråga honom: Herre Jesus! varför är din själ full med en sådan helvetes ångest i örtagården? Och han svarar dig: så arbetade min själ för det, att din själ är så överfull med förbannade synder. Fråga honom: Herre Jesus! varför var du i tre timmar på korset övergiven av Gud? Och han svarar dig: Jo, just för det att du med den fördömda synden har övergivit Gud, därför måste jag plikta så hårt, att Gud övergav mig. Fråga honom: Herre Jesus! varför skall jag se dig i band? Och han svarar dig: det hade jag sluppit, om icke du hade låtit satan lägga på dig syndens nedriga snaror. Fråga honom: Herre Jesus! varför skall en Judas, en skrymtare, förråda dig? Och han svarar dig: det lider jag för det olycksaliga skrymteriet. Fråga honom: Herre Jesus! varför skulle din heliga kropp blottas och rivas av gissel? Och han svarar dig: så svider mitt kött för den syndiga brand, som lågar i den horaktige syndarens kött. Fråga honom: varför sutto så många sår och strimmor på din heliga lekamen? Och han svarar dig: därför att du genom synden sätter så många dödliga sår i ditt arma samvetet. Ja, så är det. Jesus är Guds Lamm, som borttager världens synder. (Joh. 1:29) Han är sargad för våra missgärningar skull, och slagen för våra synders skull. (Jes. 53:5)

Och nu frågar jag dig, o syndare, i den allsmäktige Gudens namn: är det möjligt att du kan synda uppsåtligt, när du hör vad för en svår pina dina synder hava tillfogat din Frälsare? Kan du le i synden, när Jesus är så hårt ansatt för världens synder, så att han gör bön i örtagården med starkt rop och tårar (Hebr. 5:7)? Kan du smila åt de syndabanden, för vilka Jesu armar av de starka strecken blivit både bruna och blå? Kan du med glädje vilja dölja den ormen i ditt bröst, som med sina mordstyng rövade glädjen ifrån din Frälsares hjärta? Kan du någonsin driva horeri mer, när du hör att det heliga templet, Jesu Guds Sons kropp, blev så sönderrivet för hordomssynden? Kan du fröjda dig i synden, när Jesus för densamma pinades? Kan du förnöja dig i henne, när han fällde tårar? Kan du gå på jorden och synda, när han låg på jorden och skalv av ett helvetes kval, som han led för synden?

Kan du det, så rys för dig själv, och bäva för den stränga dom som väntar dig. Ack, handla icke så förtvivlat emot din själ! Nej, nyttja Jesu lidande som en syndaspegel. Begynn i denna dag till att ångra och hata den förbannade synden, ty den är värd att hatas, då den har plågat Jesus.

Men Jesu lidande kan även nyttjas såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat. Detta skola vi nu överväga i vårt predikoämnes

Andra del. 

Här beder jag var och en noga betänka Jesu sista lidandes resa till Jerusalem, som i vår högmässotext omtalas. Ack, se den trofaste Frälsaren, huru troget han påpassar tiden, som var utsatt i Guds råd till att undergå det bittra försoningslidandet! Han hade sex gånger tillförne varit i Jerusalem. Nu reser han dit för sjunde och sista gången. Vad han nu hade att vänta sig i staden, i Getsemane och på Golgata, det visste han alltförväl. Att vreden skulle brinna över honom ifrån himmelen, och att ångest skulle överfalla honom ifrån helvetet, det visste han. Likväl drog han sig icke undan. Likväl blev han icke borta. Likväl gick han. Se, han går upp till Jerusalem!

Och se, han går hastigt och skyndsamt! Markus berättar i sitt tionde kapitel, att Jesus gick denna gången så fort, så att han gick före lärjungarna, och de gingo efter honom (v. 32). Ack, mildaste Herre Jesus! Varför skyndade du så? Varför gick du så fort, när du skulle gå till Jerusalem? Jerusalem var ju icke något ställe att längta efter. Vid Jerusalem tillagades nu Guds vredes stora press. I den pressen skulle du, du himmelska druva, kastas, inskruvas och där pressas för världens synder.

Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i pressen? Vid Jerusalem skulle du nedsjunka i den gudomliga vredens djupa dy, och lagens förbannelses flod höll på att fördränka dig (Psalt. 69:3). Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i denna djupa dyn, denna fasliga floden? Vid Jerusalem var den slaktbänk färdig, där du, Guds Lamm, skulle slaktas för världens missgärningar. Gud hade redan vässat sin rättfärdighets pilar emot dig i himmelen, och människor hade redan smitt de spikar, varmed du skulle korsfästas på jorden. Herre Jesus! Varför har du så bråttom? Varför hastar du så? Kom du ej snart nog till detta lidandet?

O, jag vet varför du hastar. Din villighet, din kärlek, gjorde dina steg så snabba på den sista resan till Jerusalem. O, huru stor den kärlek var, Som Jesus därtill drivit har, Att han oss halp av nöden! Otvungen och godvillig Gick han för oss till döden (G:la psalmboken 161:2).

Men ack, vad förvärvade Jesus oss genom det lidandet, som han utstod under sin sista varelse i Jerusalem? O, det är mig omöjligt att uttrycka allt det goda, som han oss förvärvade. Genom sin ångest förvärvade han oss glädje. Genom sin oro under hela Långfredagsnatten förvärvade han oss frid och samvetsro. Genom sitt behov av änglatröst förvärvade han oss de heliga änglars vård. Genom sina band förvärvade han oss förlossning utur syndens och satans fångenskap. Genom sin undergångna dödsdom förvärvade han oss en ljuvlig dom på domedag. Genom sina många sår förvärvade han oss läkedom för våra sjuka själar. Genom sitt sällskap med ogärningsmän förvärvade han oss sällskap med Gud i den eviga glädjen. På hans törnekrönta huvud växte vår herrlighets krona, och hans blod är det badet, som verkar vår rening. Allt detta, och ännu mycket mera igenfinna vi i denna klara tröstespegeln, Jesu, vår Frälsares lidande.

Men månne väl alla för sina egna själar få njuta denna stora trösten, som i Jesu lidande ligger? Ja, förvärvad är den åt alla; men likväl få icke alla njuta den. Bordet är för alla dukat; men många äro hårdnackade gäster, som icke vilja infinna sig; och om dem heter det: Ingen av de män, som budna voro, skall smaka min Nattvard (Luk. 14:24).

Eller skulle Gud trösta den själ, som icke är bedrövad? Skulle han lägga plåster på det samvetssår, som icke värker och svider? Skulle han bota den, som icke känner sin själs sjukdom? Ditt blod, Herre Jesus, skall det nyttjas som en dövdryck, som skrymtaren skall taga in mitt i sin säkerhet, för att kunna döva känslan av de tillkommande tingen? Din öppnade sida, Herre Jesus, skall den vara en rövarkula, inuti vilken syndare skola få synda så mycket de vilja, och likväl kunna bliva saliga? Ditt kors, Herre Jesus, skall det vara ett ställe, där en själ som har tjänat djävulen i all sin tid skall vinna Guds nåd, bara hon nämner ett gudligt ord i dödens stund? Eller får en människa förlåtelse vid ditt kors, Herre Jesus, fastän ingen synd är bekänd, ingen ångrad, och ingen övergiven? Och våra passionspredikningar i denna välsignade Fastlagstiden, skola de vara tröstpredikningar för den ogudaktige mitt i hans hyckleri, och för den obrutne syndaren, som ingen bättring vill göra?

O nej! Bevare oss Gud! Det vore till att öppet bespotta den blodige Frälsarens bittra lidande. Nej! Bättring, bättring vill Gud hava.

Ack, du oomvände syndare! Kom och läs din bild i slutet av söndagens evangelium! Du är i andlig måtto den blinde mannen, som sitter vid vägen, som är stadd på vägen genom tiden in i den oändliga evigheten. Här går mycket folk fram. Här vimla människor till tusentals på resan till evigheten om varandra, som myror i myrstackarna. Större delen äro stadda på den vägen, som drager till fördömelsen. Du är på samma väg; ty om en lekamlig blind man är en arm man, så är du en långt olyckligare man, som är blind till din arma själ. Du är i stor själafara, och det ser du icke. Du är överfull med synder, och det ser du icke. Det är icke mer än ett steg mellan dig och helvetets pinorum, men det ser du icke. Icke ser du din fara, ty du är icke uppväckt, icke din Frälsare, ty du har ingen tro, koreligen: du ser icke Guds rike, ty du är icke född på nytt. Ve dig i tid och i evighet, om du skall lägga ihop dina ögon i döden med en så blind själ! Nog får du se din fara, men ack, jämmer! du får se henne på det stället, där den rike mannen lyfte sina ögon upp.

O, att du ännu ville besinna dig, medan du sitter vid vägen! O, att de dunderslagen, som höras från Sinai, måtte få störa din syndasömn och krossa ditt stenhårda hjärta! Hände det, bleve du rätt vaken i samvetet, bleve du rätt förkrossad i hjärtat, så att din väckelse och din ånger icke bestodo i prat och inbillning; o, då skulle man få höra den blinde mannens förlägna rop ifrån dig!

En själ, som knappt är halvväckt, en falsk själ, en skrymtare, han kan ock ropa: Jesus, Davids Son, varkunna dig över mig! Men hans rop är ett tomt munväder: hjärtat är långt därifrån. Nej, ångern, ångern över synden skall vara rättskaffens. Den skall icke vara lös; den skall hava gått djupt. Och nu, nu blir Jesu lidande en tröstespegel, i vilken själen kan lära sig den sanna tron. Så andäktigt, så ivrigt, så hjärtligt har själen aldrig tillförne bett till Gud, som hon nu gör. Skrymtaren kan endast härma henne, men aldrig likna henne. Han kan lära sig hennes ord, men hennes förlägenhet har han icke.

O, huru slår icke nu den botfärdige syndaren på himmelens och nådens dörr med detta böneropet: Jesus, Davids Son, och Davids Herre, varkunna dig över mig!

Men som där blev motstånd för den blinde tiggaren, som anropade Jesus vid vägen; ty de, som före gingo, näpste honom, att han skulle tiga; så bliver där dock alltid motstånd, så snart en själ vill tränga sig fram till Jesus genom en allvarlig, en hjärtats omvändelse. Här komma många, som näpsa själen, att hon skall tiga. Här ropar en hop: å, vad är det för ett stoj! Man kan ju väl bliva salig, fast man icke gör så mycket väsen därutav. Här ropar en annan hop, som tror sig råda bättre: du skall icke taga denna saken så häftigt. Bed med stillhet; du bliver eljest lagvulen och oevangelisk.

Ja, här komma hinder ifrån flera håll. Förnuftet, kött och blod, satan, alla näpsa själen, att hon skall tiga. Nu gäller det att själen kämpar rätt i denna botkampen. Den blinde ropar dess mer. Och så skall den ångerfulle syndaren göra. Han bör tänka: det må kosta mig vad det kosta vill: omvänd, omvänd måste jag bliva. Förr kan jag icke giva mig tillfreds. Ja, här skall ropas inför Jesu nådestron, tusende resor skall det ropas: Herre, att jag måtte få min syn! 

Och den uppriktiga själen skall vinna. O, huru glad måtte icke den blinde hava blivit, när hans ögon blevo öppnade, och han fick se tvenne ljus på en gång: solen på naturens himmel, och Jesus, rättfärdighetens sol, stående vid sin sida! Ack, skrymtaren har aldrig smakat den glädje, som den botfärdige syndaren får smaka, när dessa Jesu ord gå i fullbordan: hav din andliga syn. Din tro haver frälst dig.

Tredje och sista delen.

Sist har jag ock lovat föreställa Jesu lidande: såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har förhållit sig.

O, man kan på tusende sätt draga nytta för sin själ av historien om Jesu lidande. Ibland allt annat är hans lidande en förträfflig spegel, i vilken den trogna själen kan lära sig alla kristliga dygder. Saktmodighet, mildhet, kyskhet, lydnad, tålamod, undergivenhet under Guds vilja, kärlek till våra ovänner, ett uppriktigt hat till alla synder, beständighet i bönen; korteligen: allt gott kunna vi lära vid denna dygdespegelns rätta betraktande.

Ack, du trogna själ! Möter dig någon bedrövelse, faller du i en sjukdom, råkar du i fattigdom, måste du emottaga människors förakt, och du därvid känner att ditt klemiga kött och blod vilja reta dig till att bliva otålig; så vänd dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Kom ihåg att allt ditt lidande i denna världen är ingenting emot Kristi törnekrona och spikar. Betrakta Guds Lamm, oskyldig På korset för oss slaktad, Alltid befunnen tålig, Ehuru han var föraktad. Betraktar du det rätt, så skall du snart begynna till att blygas för din otålighet, och bliva tålig.

Känner du att den fördömda stoltheten och högfärden begynna röra sig inom dig, gack strax till denna dygdespegel, din Jesu lidande! Se honom i den prydnad, i vilken Pilatus lät leda ut honom på sina trappor. Se huru ödmjuk han går, nedtyngd till jorden under ett tungt kors. Får Guds Ande rätt intrycka den betraktelsen i ditt hjärta, så kan det fördriva den styggaste högfärd.

Vilja okyskhetslustarna begynna på till att brinna i din själ, gack till denna dygdespegeln. Jag vet intet bättre vatten till att släcka ut hordomselden med, än Jesu blodiga lidandes betraktande. När otuktiga begärelser vilja resa sig i ditt hjärta, så infinn dig, under trägen bön, på rådstugugården i Jerusalem, och se huru soldaternas piskor riva köttet ifrån Jesu heliga kropp. Därutav kan du väl hämta, att man skall med horeri ej skämta.

Uppstiger hat, arghet och hämndgirighet i ditt hjärta emot någon människa, har du svårt för att kunna förlåta en tillfogad oförrätt, vill köttet reta dig till att hata dina ovänner och förföljare: skynda dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Spegla dig i den store Frälsaren. Hör, huru han blev bannad vid domstolarna; men bannade han igen? O nej. Hör, huru alla fördömde honom; men lovade han att han skulle hämnas? O nej. Se, huru de spika honom fast vid korset; men när han var ditkommen, vad sade han? Sade han: Rättfärdige Gud, slå mina bödlar på ögonblicket! Låt helvetet sluka dem nu på stunden! O nej. Han sade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Ack, intryck denna Jesu mildhets bild väl i ditt hjärta, så försvinner hämndgirigheten.

Begynner du bliva vällustig; vill livets vällust, detta farliga törnet, förkväva Guds ords säd i din själ: ack, gack strax till denna dygdespegeln, Jesu lidande! O, din Frälsare, han fick icke göda sig i vällust, när han måste ligga under bar himmel mitt på natten i örtagården och svettas blodig svett! Göm denna Jesu blodsvett under andäktig bön i din själ, och betrakta den uti ditt hjärta, så skall vällusten snart förgå dig.

Med en sådan syn på den lidande Frälsaren begynna vi i dag detta årets Fastlagsandakt. Och Herren give oss nåd, att både begynna och fortsätta den med en blivande välsignelse för våra hjärtan! Herren höre de suckar, som vi i sådant avseende uppsände till nådens tron:

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död,
och din bittra pinas nöd;
hjälp att jag mig nu kan sänka
ned i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får!

Värdes mig det hopp förläna,
styrk mig i den fasta tro,
att din möda var min ro,
att du ville för mig tjäna,
på det jag, en syndaträl,
vinna må en friad själ.

Hjälp mig, Jesus, detta lära,
hjälp mig detta stadigt tro,
så får jag till själen ro;
ty jag kan dig ej rätt ära,
eller leva som sig bör,
om jag icke med dig dör.  
                                                        (G:la psb 158:1,18,20).

Amen!

Sexagesima: En landsväg förvandlad till god sädesjord

O helige Fader! tänk därpå / att djävulen gör oss vånda / och vill oss taga din ord ifrå / och komma oss sig tillhanda. / Ty sänd oss din Helige Anda! Detta är en bönesuck i vår gamla kyrkopsalmbok, en bönesuck så nödvändig, att om ej den andäktigt uppsändes till den helige Fadern i himmelen var gång man läser eller hör Guds ord, så får man icke erfara den kraften av Herrens ord i sin själ, som man annars skulle få känna. Ack, om varje syndare bad denna bönen av hjärtat vid ordets läsande, så skulle hans fattiga själ bliva kraftigt rörd och slagen av det ordet han läser! Ack, om var och en åhörare med hjärtans förlägenhet sände denna bönen till höjden var gång en gudstjänst begynnes, var gång predikanten träder upp i predikstolen för att begynna predikan, o, då skulle det levande guds ord långt bättre bevisa sin verkan på våra åhörares hjärtan, än som nu sker!

I dag har åter en Söndag dagats för oss. I dag skall den himmelska säden åter sås ut på våra hjärtans åkrar. Men skall denna säden falla i god jord, skall den ej falla på vägen, eller på hälleberget, eller ibland törnen; skall denna Söndagen bliva en välsignad Söndag för din arma själ; så ligger det makt på, o syndare, att du faller din Gud om armarna med denna ödmjuka bön; men den bönen skall icke blott läsas med din mun, utan den skall komma ifrån ditt innersta hjärta: O helige Fader! tänk därpå, att djävulen gör mig vånda! Nu, nu håller djävulen sig framme, och bjuder till att beröva mig all den välsignelse, som jag kan hava av Herrens ord i dag. Nu försöker han, om han icke kunde rycka de himmelska sädeskornen ur min själ! Nu vill han taga ditt ord ifrån mig, och komma mig sig tillhanda. Ack! får han taga ordet ifrån mig, så tager han i och med detsamma himmelen och saligheten ifrån mig, ty ordet är det, som kan våra själar saliga göra (Jakob 1:21).

O helige Fader, stå mig bi i dag! Hjälp mig, och låt icke djävulen röva ditt dyrbara ord ifrån mig! O helige Fader, var icke långt borta ifrån mig! Tänk därpå, att satan har ett så outsläckligt agg till mig, att han icke unnar mig att få smaka den minsta kraft av det saliggörande ordet, som jag skall höra i dag! Tänk därpå, att satans makt är stor, och min makt är liten! Tänk därpå, att jag har ingen nytta av den bevekligaste predikan, så framt ej du förtrampar satan under mina fötter! Tänk därpå, att denna min kropp är återlöst med din Sons kroppslidande, och denna min själ är återlöst med din Sons själakval! Och sänd mig nu din Heliga Anda! Denne rene anden, han kan fördriva den orene anden! Han kan välsigna den säden, som i dag utsås i mitt hjärta.

O, vore här många sådana andäktiga bedjare församlade här i templet i dag! Då skulle Guds ära befordras genom denna gudstjänsten, och mången själ frälsas genom denna predikan. Att så ske kunde, bedje vi dig alla: Fader vår...

EVANGELIUM 

Lukas 8:4-15

I anledning av detta evangelium betrakte vi nu:

En landsväg förvandlad till god sädesjord; eller huru ett hårt människohjärta, utur vilket djävulen borttager Guds Ord, kan så förändras genom nåden, att Ordets säd kan därstädes bära frukt.

Vid detta ämnets avhandlande föreställa vi:

1) Ett hårt människohjärta

2) Huru djävulen borttager Guds Ord utur detta hjärtat; och

3) Huru det likväl kan så förändras genom nåden, att Ordets säd kan därstädes bära frukt.

Första delen: 

Ett hårt mäninskohjärta.

Vi begynna med beskrivningen på ett hårt människohjärta. Av naturen har varenda människa ett hårt hjärta. Med arvsynd äro vi alla avlade och födda, och arvsynden gör hjärtat hårt; ty efter den är människan oförmögen och obenägen till allt gott, samt förmögen och benägen till allt ont. Men detta är den naturliga hårdheten, den vi alla hava med oss in i världen; om den tala vi icke i denna predikan. Nej, nu är avsikten att föreställa en hårdhet i hjärtat, som syndaren förvärvar sig, när han kommer till åren. Ack, du obotfärdige syndare, huru gör du, när du hinner till dina förståndsår, och bryter ditt döpelseförbund? Jo, då invevar du dig uti varjehanda synder. Du vänjer dig efterhand vid utövandet av en eller annan last. Du begynner älska denna världen, och du giver det jordiska den yppersta delen av din kärlek. Guds Ande rörer ditt hjärta; men du står emot hans verkningar den ena gången efter den andra. Se, härigenom är det, som ditt hjärta hårdnar. Härigenom bliver det slutligen så hårt, att din Frälsare i Söndagens Evangelium nödgas likna ditt hjärta vid en väg, en hårdtrampad landsväg.

Människohjärtat bliver alltså hårt 1) genom en långvarig övning i synden, och genom en överdriven kärlek till det jordiska. Då en landsväg anlägges, har han ock lös och lucker jord; men han hårdnar därigenom, att människor i flera års tid gå och färdas däröver. Det myckna resande folket hoptrampar vägen, och gör honom äntligen hård. Och så, så har det gått till med dig, du oomvände syndare, innan ditt hjärta blev så hårt, som det nu är. I början var du någorlunda böjlig för Gud. I din ungdom, och då du nyss hade fallit utur ditt döpelseförbund, då blev du många gånger kraftigt slagen, och hjärtligen blödig, när man efter Guds ord förhöll dig din själs farliga tillstånd. Då var ditt hjärta ännu icke likt den hoptrampade vägen. Men du har hunnit till åren; och som åren hava tilltagit, så har ock du tilltagit i synder. Nu är ditt hjärta förfärligen hårt. Det är så hårt, att du är nu i stånd till att höra den bevekligaste predikan, och det rörer dig icke. Det är så hårt, att du helt kallt och vårdslöst, alldeles utan någon självprövning, kan gå till Herrens bord; du anammar den heliga Nattvarden utan den minsta samvetskänsla. Det är så hårt, att du kan taga emot de ömmaste varningar och påminnelser; helt orörlig, alldeles känslolös kan du höra dem. Ja, du arma själ, nu är du så hård, så att Gud har orsak att tilltala dig ur denna allvarsamma ton: Jag vet, att du är hård; och ditt halsbast är en järnsena, och ditt änne är av koppar (Jes. 48:4). Varigenom har ditt hjärta så hårdnat? Jo, likasom en landsväg hårdnar genom folks fria resa över densamma i långan tid, så har ock ditt hjärta till denna grad hårdnat, emedan du, i många års tid kanhända, har tillåtit onda tankar, syndiga lustar, vilda begärelser hava obehindrad resa genom ditt arma hjärta; ja, du har tillåtit själva de orena andarna att fritt färdas, råda och regera i din fattiga själ. På samma sätt har det ock varit med din överdrivna kärlek till det jordiska. Denna rysvärda avgudadyrkan; denna kärleken till världen och världsliga ting; detta rivande och fikande efter det förgängliga guld, som du likväl lämnar efter dig i döden; detta myckna tänkande på jordisk vinst, varmed du ofta besvärar dig både dagar och nätter; detta ivriga vinnläggandet att samla skatter och ägodelar; allt detta, som du så gärna vill bemantla, ursäkta och till det bästa förklara, det har likväl gjort ditt hjärta obeskrivligt hårt, så hårt, att din Frälsare möter dig i denna Söndagens högmässotext med detta skarpa tilltal: O människa! O du jordiskt sinnade människa, ditt hjärta är så hårt, som en hoptrampad landsväg.

Människohjärtat bliver även hårt 2) genom långvariga och ofta upprepade motstånd mot den helige Andes nådesarbete. Bäven, när jag detta nämner, I nådens föraktare! Bäven I alla, som förtjäna Stefani straffpredikan: I hårdnackade och oomskurna i hjärta och öron, I stån alltid emot den helige Ande (Apg 7:51). Efter dessa många motstånd mot andans rörelser, vad måtte icke edra hjärtan hava blivit över all beskrivning hårda! I början voren I ganska rörliga och känslofulla, när nåden arbetade på edra själar! Då såg man mången gång en flod av bättringstårar störta sig över edra ansikten. Då slog en beveklig predikan edra samveten. Då var det en rörande syn att se eder vid Jesu Nattvardsbord; man såg eder och hade gott hopp om eder räddning. Men ack, I voren ej rätt lydiga emot dessa nådens första kallelser. I följde dem en tid; men när det gällde, när det skulle bliva full omvändelse av, då förkvavden I dessa goda rörelser, då dreven I Guds Anda ifrån eder. Sedan har han mångfaldiga resor besökt edra hjärtan med sina nådiga klappningar; men alla gånger har han fått avslag. Så har det gått, så haven I handlat i många år. Och tänk, tänk, vad hjärtat skall hårdna vid ett så beständigt nådens förakt! För var människa, som går, eller reser på en väg, så hårdnar vägen; och för var gång, som du, o syndare, står den helige Ande emot; för var gång, som du fördriver en god rörelse, som höll på att slå rötter i ditt hjärta: för varenda gång bliver ditt hjärta allt hårdare och hårdare; och till slut kan det bliva alldeles förstockat! Nu har du kanhända stått emot den helige Andes nådeverkan i 30, 40 a 50 års tid; ack, ack, vad skall icke ditt hjärta hava hårdnat under dessa många åren! Om dig och dina likar må var och en Herrens tjänare klaga med Jeremias: Herre, du slår dem, och de känna det intet; du plågar dem, men de bättra sig icke; de hava ett ansikte hårdare än sten, och vilja icke omvända sig (Jer. 5:3).

Andra delen: Vi skynda att med rysning föreställa

Huru djävulen borttager Guds ord utur detta hårda människohjärtat.

Vem är, som icke ryser, då han läser dessa Jesu ord i dagens text: Sedan kommer djävulen, och tager bort ordet utur deras hjärtan, att de icke tro skola, och bliva frälsta? 

De gamle hava hållit dessa orden för de förskräckligaste i hela Bibeln.

[forts.]

Kyndelsmässodagen - Dröjsmål med den angelägna bättringen

De fåvitska dröjde för länge. Så sjunga vi i en kyrkopsalm, som är skriven över evangeliet om de tio jungfrurna. Vi veta av detta evangelium, att de fem fåvitska jungfrurna dröjde till midnattsanskriet hördes, tills Brudgummen Jesus var i annalkande med den dom, som han fäller över själar i evigheten; och detta deras dåraktiga uppförande uttryckes i vår psalmbok med dessa orden: De fåvitska dröjde för länge.

I den högmässotext, som denna dag i kristenheten förklaras, omtalas en gammal, gudfruktig man, som hade den nåden av Gud, att på sina gamla dagar, kort före sin död, få i själva sina lekamliga armar innesluta den nyfödde, den fyrtio dagar förut i världen ankomne Frälsaren. Simeon hette denne redlige mannen. Ack, han liknade icke de fåvitska jungfrurna, som dröjde med sina lampors beredande, tills brudgummen var för dörren. Han liknade icke våra nuvarande säkra syndare, som uppskjuta sin bättring till en annalkande ålderdom och till inbrytande dösstund. Nej; Simeon hade länge varit bekant med sin Gud. Simeon var både gammal i åren, och gammal i nåden.

Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det härliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.

Ack, jag predikar för mången gammal syndare i dag, som bör blygas och skämmas, när han hör talas om den gamle, gudfruktige Simeon. Så vist och försiktigt som han har icke du handlat, du bedagade, du ålderstigne satans träl, som står nu på gravens brädd och är alldeles obekant med din Gud. Simeon var gammal i nåden; men du är gammal i synden. Hur är det med din bättring? Ack, ack, vem kan nog beklaga dig? Ännu har du ingen bättring gjort. Du har dröjt med bättringen allt intill denna dagen. Du liknar de fåvitska jungfrurna. De fåvitska dröjde för länge. Jesus låte dig ännu komma till eftertanke, innan du far dit, där du evinnerligen bliva skall (Pred. 12:5). Jesus välsigne denna predikan både på din syndasäkra själ och på andra själar. Amen. Fader vår...

Evangelium: Luk. 2:22ff

I Herrens namn betrakta vi nu:

DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN

Detta dröjsmål vilja vi föreställa:

1) Såsom bedrövligen allmänt

2) Såsom obeskrivligen vågsamt

3) Såsom förskräckligen liderligt och

4) Såsom försmädligen otacksamt

FÖRSTA DELEN

Om något är angeläget, så är det visserligen bättringen; ty dessförutan är det omöjligt att bliva salig. Men ehuru angelägen den är, så har man likväl orsak till att klaga, att dröjsmål med bättringen är bedrövligen allmänt bland syndare. Jesus talar i Matteus 24 kapitel om en ond tjänare, som säger i sitt hjärta: Min Herre kommer icke ännu brått (v. 48). Och känner du icke igen dig i dessa Jesu ord, du obotfärdiga själ? Du är ju densamme onde tjänaren, som säger detta i ditt hjärta. Hur ofta hyser du icke dessa tankar i ditt hjärta: Jesus kommer icke så brått. Jag dör icke så brått. Jag har goda krafter och en stark kroppskomplexion. Det har ingen hast med min bättring och omvändelse.

O, vad dröjsmål med bättringen är allmänt! Det är så allmänt, att man kan nästan vara säker på, att här finnes icke en enda oomvänd syndare, som icke hyser den hemliga tanken, att det går an till att dröja med bättringen. Det är så allmänt, att den lärde rätt så väl som den olärde, den kvicke rätt så väl som den dumme, den förnäme rätt så väl som den ringare, den sovande prästen rätt så väl som hans sovande åhörare, alla äro de så blinda och oförståndiga, att de uppskjuta sin bättring. Det är så allmänt, att till och med den beslutar att dröja med sin omvändelse, den, som man aldrig skulle kunna tro om sådana dåraktiga tankar.

Vem skulle kunna tro att en gammal man, som har rasat sig trött och syndat sig mätt i satans tjänst, en ålderstigen man, som står på brädden av sin grav, vem skulle kunna tro att även han skall vara så dåraktig att uppskjuta med sin bättring? Men fråga den av satan förtjuste dåren, och du skall få höra, att även hans stapplande tunga skälver fram den invändningen: jag skall väl omvända mig längre fram.

Ja, vad mer är, vad man aldrig skulle kunna föreställa sig: tänk, att människor som dagligen dragas med tärande sjukdomar, människor som i beständiga krämpor hava ständiga dödspåminnelser; och än värre, än fasligare, tänk, att människor som redan äro kastade på en sjuksäng, ofta i en betänklig sjukdom, människor som hava fått läkarens ärliga tillsägelse att här är ej ett halvt dygn igen, ja ofta ej så lång tid, innan själen är gången utur kroppen: även sådana människor vilja vänta med omvändelsen; nära inpå död, grav och helvete vilja de vänta. Ja, man har bedrövliga exempel på människor, som i själva sina sista stunder tiga och ledsna, om man vill föra dem in på något samtal om deras arma själars salighet; men lyssna och höra till, då en ogudaktig människa berättar dem nyheter, eller pratar om allehanda lapprisaker.

Ack, ack! gå vart man vill, tale med vem man vill av den stora oomvända hopen, så länge ej detta har blivit en själs allvarliga uppsåt: Omvänd till Gud vill jag bliva, koste mig vad det kosta vill; så kan man lita på att den själen har föresatt sig att dröja med bättringen. Korteligen: man kan vara säker på, att varannan obotfärdig syndare går till helvetet blott för att han har dröjt med den angelägna omvändelsen. Är ej detta högst beklagligt? O I säkra syndare, given någon gång akt på Syraks viktiga förmaning: Fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden! (Syr. 18:22)

ANDRA DELEN

Är dröjsmål med bättringen bedrövligen allmänt, så är det även obeskrivligen vågsamt. Något så vågsamt som detta hade ej den redlige Simeon i vår högtidsdagstext företagit sig. Han hade i god tid berett sig till en salig död; och när då döden slutligen kom, så var han ej en främmande gäst för honom. Han hade varit ett Guds barn i många års tid. Länge hade han nu överlegat Gud i en trägen bön, att han icke skulle få se döden innan han hade fått se världens Frälsaren i världen ankommen. Länge hade han gått för sig själv och suckat: Herre, du store Gud, du har lovat att Messias skall komma på jorden till att frälsa människorna. Ack, låt mig få uppleva den önskade dagen, då han är hitkommen! Låt den nåden vederfaras mig, att mina gamla ögon få se Kristus i köttet, innan de skola tillslutas i döden! Simeon bad så länge härom, tills den helige Ande måste giva honom svar. Han fick svar: Du skall ej dö, förrän du har sett Herrens Krist.

Vad händer? Kyndelsmässodagen gryr. Jesus hade nu redan i sex veckors tid varit i denna usla världen, där han skulle förrätta återlösningsverket. Jungfru Maria höll nu sin kyrkogång i Jerusalems tempel; där stod hon nu och bar den nyfödde Frälsaren framför Herren: Simeon satt hemma i sitt hus i staden; men rätt som han sitter, känner han invärtes en tillskyndelse av Guds Ande. Det liksom ropade i hans hjärta: skynda dig nu till templet, så skall du vinna din åstundan; då skall du få se Kristus. Simeon går, och just som han kommer i templet, bära föräldrarna in barnet Jesus. Nu tog han den nyfödde Frälsaren i sin famn. Han slöt honom i sina armar just som en kostbar skänk, som han hade fått ovanifrån himmelen. I sin tros armar hade han länge hållit honom; men nu omfattade han honom även med sina lekamliga armar.

Ack, se den gamle gudfruktige mannen, huru glad han står, hållande Kristus i famnen! Här var nu ingenting mer, som han åstundade i denna världen! Därför sade han: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid. Efter grundspråket heter det: Husfader! Husherre! nu låter du din tjänare gå bort i frid. Husfader, jag har tjänat dig i långan tid; men låt mig nu komma hem till ditt kära husfolk däruppe i himmelen! Husfader, låt mig nu få frihet! Jag behöver förlossning ifrån denna onda världen. Husfader, nu har jag fått min åstundan! Jag har sett din son. Jag håller honom i mina armar. Nu begär jag icke längre leva. Nu vill jag gärna dö.

Åhörare! Du som läser detta i Kyndelsmässodagens evangelium, jag frågar dig på ditt samvete: är du så väl beredd till din död, som denne gamle mannen? Ack, tyvärr äro de flesta i kristenheten oberedda! Och huru kunna de annat vara? De dröja så länge med bättringen, som är likväl så obeskrivligen vågsamt. Man säger ofta i dagligt tal om dristiga företag: det eller det är alltför mycket vågat. Det är ett verkligt vågspel. Men det må jag väl säga i detta ämne: att dröja med sin bättring, det är allför mycket vågat, ja, det är ett stort vågspel.

Du unga människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir gammal, så vågar du för mycket, ty du vet ju ej om du någonsin bliver gammal. Än om din vackra hy, ditt täcka ansikte, din livliga färg någon vecka härefter bliver förtärd såsom av mal, och man får stå vid dins huses dörr och säga: Se, nu bärs där ut en död (Luk. 7:12)!

Du gamla människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir äldre, o huru förskräckligen har icke då djävulen förblindat ditt otrogna sinne! Jag vet icke lindrigare att säga till dig, än detta: Min själ komme icke i ditt råd, och min herrlighet vare icke i ditt förbund. Förbannad vare din vrede, att hon så styv är, och din grymhet, att hon in på senaste åldern så hård är! (1 Mos. 49:6-7).

Du friska människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjuk, så vågar du ju alltför mycket. Ty vad vet du, när du bliver sjuk, i vad tillstånd du bliver sjuk, huru länge du bliver sjuk; ja, jag lägger till, vad vet du om du bliver sjuk? Kanhända du dör utan något sjukdomsförebud, kanhända det blir knall och fall. Eller kanhända din grav skall bliva på havets botten! Kanhända du skall antingen frysa ihjäl på öppna marken, eller olyckligt falla och stöta dig till döds, eller överfallas och dräpas av någon mordisk människa, eller bliva levande innebränd i ett brinnande hus och begravas under en eldhög! Händer detta, vad bliver det då av din bättring? Är du icke då för hela evigheten olycklig?

Du sjuka människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjukare, så vet jag ej vad jag skall säga om dig. O jag säger dig mitt i ansiktet: ditt företag är ett vågspel, över all beskrivning hiskligt. Ty bliver du sjukare, så bliver du ju naturligtvis mattare; och för det nära bandets skull, som är emellan kropp och själ, så måste sinnet bliva trögare, minnet slappare, tankekraften slöare, och följaktligen omvändelsen svårare, ja, merendels blir den omöjlig.

Du förströdda människa! Vill du dröja med bättringen tills du, vad din jordiska belägenhet angår, kommer i någon bättre ordning, så kan du få dröja länge nog, ja, så länge, att det med detta hinder aldrig blir någon omvändelse av. Ja, ja, du skall få se att djävulen skall lägga hinder i vägen för dig, tid efter annan, till dess han äntligen får det som han gärna vill hava: du dör i dina synder, far efter dina fäder, och får aldrig se det himmelska ljuset. (Psalt. 49:20).

Ännu en gång tilltalar jag dig, du raska, muntra och livliga människa! Har du olyckligtvis beslutit att dröja med din omvändelse, till sjukdom infaller, så har du ju gått in i ett förskräckligt vågspel. Kan icke en sjukdom komma så häftigt, så att du får nog till att beställa med din plågade kropp, och orkar slätt icke tänka på din arma, odödliga själ? Det kan ju bliva slag, yrsel och tanklöshet ifrån första början, och det kan hålla uti därmed tills kropp och själ skils åt. Och vad vill det då bliva av? Ack, då kunna ju alla Guds barns böner icke bedja dig lös, alla Herrens tjänares tårar icke gråta dig lös ifrån helvetets pina.

Men det som i synnerhet gör dröjsmål med bättringen till något fasligen vågat, det är det, att omvändelsen står ej i din egen förmåga. Kunde du omvända dig själv, så kunde man ändå tycka att det vore någon tanke vid ett dröjsmål med bättring. Men nu är du ej i stånd till att giva dig den första bättringstanken, den första bättringsföresatsen själv. Du är ej i stånd till att bedja en bön, eller sucka en suck av dig själv med andakt och hjärta. Gud är den, som verkar både vilja och gärning, efter sitt goda behag. (Fil. 2:13). Men tänk! än om du är så snärd i en hisklig vana att synda, så bunden i stora laster, och ditt hjärta så sammanpackat av gammal hårdhet, att du, när nöd och sjukdom komma, ligger alldeles känslolös för alla den helige Andes rörelser, Gud må ock röra, klappa och slå på ditt samvete så hårt, som han någonsin vill! Är du icke då en ohjälplig helvetets brand, som ej står till att rädda? O, det bliver då därvid: Dröjsmål med bättringen är vågsamt!

TREDJE DELEN

Detta dröjsmål är ock förskräckligen liderligt. Man skulle ju säga att den vore liderlig, som på en enda natt och i ett syndigt lag spelade bort stora gårdar och rikedomar. Men vad skall man då säga om dig, du förblindade satans träl, som vet att du har en boning beredd för dig i den himmelske Faderns hus i himmelen (Joh. 14:2), vilken boning din Frälsare förvärvade dig, när han gick här i våra usla bygder, och hade varken hus eller gård på jorden (Matt. 8:20), och i denna boning kunde du en gång komma, allenast du ville göra bättring; men nu dröjer du med den angelägna bättringen ifrån den ena dagen till den andra, och genom detta olycksaliga dröjsmål spelar du slutligen bort ditt tillärnade rum i den himmelska staden, och i dess ställe måste du hålla till godo hus och härbärge i mörker och eld bland djävlar och fördömda. Vad skall man kalla detta förhållande? O, det är ju förskräckligen liderligt! På ett sådan förhållande må jag väl tillämpa profeten Jesajas´ ord: Om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, där rätt ske skulle, göra de det ont är, ty de se icke Herrens härlighet (Jes. 26:10).

Man säger ju att den är liderlig som, blott för att få tillbringa sina dagar i ett syndigt överflöd, säljer kläderna av kroppen; men var skall jag då få färger att därmed avmåla din förskräckliga liderlighet, du som för en stackot lust, för en syndig ro på jorden, liksom säljer bort salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel; du som blott med dröjsmål och försummelse är skuld därtill, att himmelen skall stängas för dig på slutet, ja, stängas så fast, att varken bön eller gråt kan i evighet öppna himmelens dörr mera. O syndare, o syndare, din liderlighet är större än all mänsklig beskrivning kan uttrycka!

Eller döm själv: Vad synes dig? Till att vara så lycklig, att man har blivit återlöst med själva Guds Sons dyrbara och välsignade blod; till att vara besläktad med Gud, för Jesu mandoms anammelses skull; till att vara så älskad i Guds hjärta, att han förr sände sin ende Son ifrån himmelen, än han ville se dig bliva fördömd; till att hava en Frälsare, som med en bitter pina och med en smädefull död har skaffat människan rättighet till att bliva salig, om hon endast ville bruka sin rättighet; till att hava Guds nåd och hela himmelen i tillbud varenda dag; till att kunna bliva förd i Abrahams sköte, kunna få vara med Jesus i Paradis, kunna få skiljas så väl och saligt ifrån denna världen som den gamle Simeon, kunna bliva en arvinge till evinnerligt liv; men med dröjsmål, uppskov och försummelse göra sig urarva, och bliva arvelös, när det gäller som allramest, så att denna fasliga domen skall gå i fullbordan: De orättfärdiga skola icke ärva Guds rike (1 Kor. 6:9). Vad skall jag väl kalla ett sådant uppförande? O det är ej för mycket sagt, när man kallar det liderligt. Detta namn ljuder plumpt, det stöter det fina örat, men bättre kan man ej giva ett så ovärdigt förhållande av en återlöst människa.

FJÄRDE OCH SISTA DELEN.

Dröjsmål med den angelägna bättringen är ock slutligen förskräckligen otacksamt. Här frågar jag dig, o syndare, eho du är, på ditt eget samvete; jag frågar dig, och ditt samvete svare mig inför den allseende Gudens ögon: du uppskjuter din omvändelse ifrån en tid till en annan; men är det den tacksägelsen din himmelske Fader skall hava för det han har skapat dig till en förnuftig människa, för det att hans händer hava fliteligen gjort dig, och allan gamman berett dig (Job. 10:8)? Är det den tacksägelsen han skall hava utav dig för det att han varenda dag lyser dig med sin sol, och håller fram för dig sin rika brödkorg i hela den tacksamma naturen? Är det den tacksägelsen han skall hava för det att han hindrar så många olyckor, avstyrer så många svåra händelser, och liksom bär dig på sin barmhärtighets armar undan så många faror, de där annars långt före detta skulle hava berövat dig all din hälsa, ja, själva livet? Är det den tacksägelsen din Jesus skall hava för alla de svåra fjät han gått, alla de blodsdroppar han låtit rinna, allt det kval han har utstått till sin heliga själ, och alla de marter han genomgått till sin heliga kropp, blott för att kunna frälsa din arma kropp och själ? Skall du på detta sättet löna honom för all hans utståndna pina? Är det den tacksägelsen den helige Ande skall hava för alla de kärleksslag, han slagit på din hårda själ? Skall du så belöna honom för det han så flitigt gått efter din själ i många års tid, och bjudit till att föra henne till rätta? Skall du så belöna honom för att han i nåd har sökt dig på dina syndavägar, och givit dig mången god rörelse och dragning till bättring? Skall du så belöna honom för att han dagligen så troget arbetar därpå, att han måtte få dig omvänd i tiden och salig i evigheten? Tackar du så Herren, din Gud, du galne och ovise syndare (5 Mos. 32:6). O ett sådant uppförande av dig är ju försmädligen otacksamt!

SLUT

Man har av ålder kallat denna dag Kyndelsmässodagen; det är Ljusmässodagen. De gamla hava givit den detta namn, säkert av det skäl, att Simeon i denna dags evangelium kallar Jesus ett ljus till hedningarnas upplysning. Till påminnelse härom hade man även i forna dagar den seden, att på Kyndelsmässodagen upplysa kyrkorna med en mängd av ljus. Nu, Gud låte på denna dag bliva en rätt Ljusmässodag för någon blind själ, som hittills har suttit i syndens mörker! Gud give att Jesus, det sanna ljuset, måtte med sina genomträngande strålar få bryta in i något mörkt hjärta i dag! Gud låte dig, som ännu vandrar i din villa, bliva upplyst om dina stora synders faslighet i dag! Och är här någon, som sitter i ett ångestmörker i sin själ, så att han icke vågar tro på Guds nåd: Gud låte ett trösteljus komma till att lysa i den själen på denna Ljusmässodagen!

I dag bar jungfru Maria världens ljus in i Jerusalems tempel; ty där framställde hon Jesus framför Herran. Om detta ljuset heter det i dagens evangelium, att Gud har berett det för alla folk, men det bör egentligen heta, att Gud har berett det inför allt folks ansikte. Jerusalems tempel låg högt. Där bars Jesus in på denna dag, på det att detta stora ljus från detta upphöjda ställe skulle så mycket bättre synas inför allt folks ansikte.

Ja, ja, du arme syndare! Ännu lyser Jesus, det sanna ljuset, för dig. Ännu skiner det klart på nådens himmel. Ännu är det möjligt att din mörka själ kan bliva upplyst av detta ljuset. Det lyser på denna Kyndelsmässodagen så visst i denna kyrka, som det lyster i Jerusalems tempel på jungfru Marie kyrkogångsdag. Ack, syndare, se det ljus som skiner över berg och dalar! Dröj icke med din bättring tills portlåsningen sker, jag menar, dröj icke tills dörren till den himmelska bröllopssalen tillstänges så hårt, att den sedan aldrig i evighet blir öppnad för dig. Ack, vad du en gång ångrar och förbannar dig själv om du dröjer! De fåvitska dröjde för länge, men den som är förståndig handlar som de visa jungfrurna, han skyndar sig och undsätter sin själ.

Amen.